UNT har nyligen gjort det. P4 Västerbotten har gjort det. Sundsvalls Tidning har gjort det:
engagerat sina läsare i granskningar av dålig mobiltäckning. ”Bra initiativ”, säger IT-ministern. För
ett år sedan lät det annorlunda. Då skrev DN på nyhetsplats att ”nästan alla i landet har tillgång till
mobilnäten”. Den svenska täckningen är utmärkt, skrev Johan Ingerö i SvD. Skillnaden? Då var det
Håkan Juholt som kritiserade mobiloperatörerna. Nu när drevet är glömt kan media säga vad de
förstås visste redan då: att detta är ett reellt problem för alltför många människor.
(Ledarstick publicerat i Flamman 29 november)
Visar inlägg med etikett håkan juholt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett håkan juholt. Visa alla inlägg
2012-11-29
2012-03-22
Pacta sunt servanda
”Jag kommer att fullfölja avtalet”, säger Håkan Juholt om sin partiledarlön, som fortsätter rassla in även efter avgången.
Pacta sunt servanda, sa romarna. Avtal ska hållas. Juholt vill framstå som en man av viss moralisk resning. Hur gärna skulle han inte bli av med sina pengar! Men han offrar sig utan att tveka för en högre princip: avtalets helgd. Och ansluter sig därmed till det senaste sättet att argumentera hos de näringslivstoppar som ständigt måste tänka ut nya skruvade förklaringar till sina löner och bonusar. ”Ja, jag vet då rakt inte vad styrelsen håller på med som duschar en massa pengar över mig, personligen tycker jag det är helt uppåt väggarna, men jag är bunden av avtalet – och jag är inte den som bryter ett avtal.”
Argumentet är inte alls så torftigt att det bara handlar om alla alternativ är juridiskt omöjliga. Snarare stoltserar talaren med en trohet mot en uråldrig rättsprincip, och med att stå för sitt ord, uthärda och fullfölja.
Samma moral ingår sedan en tid också i den retoriska figur som de makthavare målar, som utsätts för avgångskrav. ”Jag tar mitt ansvar och avgår inte – jag smiter inte bara för att det blåser.” Att ta verkligt ansvar är att stanna och reda upp, ta emot skäll och klara biffen. Ansvar är något som utövas i nutid.
För statsvetare är möjligheter till ansvarsutkrävande en kardinalfunktion i en demokrati. Men de menar att man faktiskt ska avgå när man misslyckats och blivit bortröstad. Inte att man ska se det som en uppmaning att stanna och reda upp saker. Ansvar för det som varit, menar statsvetarna.
Tondövheten bakom elitens ordkonster är total. Avståndet kanske är för stort för att det ska höras, men vi ropade faktiskt ”avgå”, inte ”fixa det här”. Och om vi har fått någon där uppe att tro att det är superhett med avtalstrohet här nere bland vanligt folk, ber vi att få korrigera den bilden. Vi struntar väl i avtal. Vi tycker att ni tjänar för mycket pengar.
Pacta sunt servanda, sa romarna. Avtal ska hållas. Juholt vill framstå som en man av viss moralisk resning. Hur gärna skulle han inte bli av med sina pengar! Men han offrar sig utan att tveka för en högre princip: avtalets helgd. Och ansluter sig därmed till det senaste sättet att argumentera hos de näringslivstoppar som ständigt måste tänka ut nya skruvade förklaringar till sina löner och bonusar. ”Ja, jag vet då rakt inte vad styrelsen håller på med som duschar en massa pengar över mig, personligen tycker jag det är helt uppåt väggarna, men jag är bunden av avtalet – och jag är inte den som bryter ett avtal.”
Argumentet är inte alls så torftigt att det bara handlar om alla alternativ är juridiskt omöjliga. Snarare stoltserar talaren med en trohet mot en uråldrig rättsprincip, och med att stå för sitt ord, uthärda och fullfölja.
Samma moral ingår sedan en tid också i den retoriska figur som de makthavare målar, som utsätts för avgångskrav. ”Jag tar mitt ansvar och avgår inte – jag smiter inte bara för att det blåser.” Att ta verkligt ansvar är att stanna och reda upp, ta emot skäll och klara biffen. Ansvar är något som utövas i nutid.
För statsvetare är möjligheter till ansvarsutkrävande en kardinalfunktion i en demokrati. Men de menar att man faktiskt ska avgå när man misslyckats och blivit bortröstad. Inte att man ska se det som en uppmaning att stanna och reda upp saker. Ansvar för det som varit, menar statsvetarna.
Tondövheten bakom elitens ordkonster är total. Avståndet kanske är för stort för att det ska höras, men vi ropade faktiskt ”avgå”, inte ”fixa det här”. Och om vi har fått någon där uppe att tro att det är superhett med avtalstrohet här nere bland vanligt folk, ber vi att få korrigera den bilden. Vi struntar väl i avtal. Vi tycker att ni tjänar för mycket pengar.
2012-03-18
Tillbaka på ruta ett
Plötsligt visar det sig att hela hösten bara var en gigantisk parentes. Några förlorade månader som inte var formerande för den politiska situationen för fem öre, förutom att maktbalansen inom Socialdemokraterna ändrades.
Rödgrön majoritet i Sifo idag, ett ytterligare lyft för S och ned till 6,1 procent för Vänsterpartiet. Det vill säga: det fanns sedan länge ett utbrett missnöje med regeringens torftiga reformpolitik, misslyckande med jobben och alla privatiseringsskandaler. Förra våren ledde det till rödgrön majoritet och Juholt hade siffror som Löfven ännu inte tangerat. Drevet mot Juholt under hösten var ett mycket tillfälligt uppehåll i den opinionskantringen, och det har ännu en gång blivit bevisat att skandaler inte spelar någon roll på sikt. Väljare röstar politiskt, på partier som de tycker har det bästa programmet. Sossarnas återhämtning skulle ha kommit även med Juholt kvar som partiordförande, möjligen lite långsammare. Alla kommentatorer som tolkade in opinionsnedgången i ett 100-årigt perspektiv, industrisamhällets död, socialdemokratisk identitetskris etc - hade inte förstått politiska elementa.
För Vänsterpartiets del visade det sig att uppgången i december-januari bara var skingrade socialdemokrater som flydde massakern på Juholt, och inte så mycket en Sjöstedt-effekt. Men man kan se det positivt: Vänsterpartiet erbjöd, med den nya partiledningen på ingång, ett attraktivt alternativ för de som på kort sikt kände sig osäkra på sossarna. Och den som en gång har passerat spärren att svara "Vänsterpartiet" i en intervjuundersökning, är troligen närmare att gör det igen senare. Men nedgången för Vänsterpartiet visar återigen risken med att bara vara andrahandsalternativ när sossarna på olika sätt falerar, och det motsvarande behovet av att växa på egna meriter. Det kan handla om att erövra specifika sakfrågor under lång tid, läsa av trender bättre eller (allra helst) odla en egen socialistisk identitet (diskuterade det här.). Nu är det tillbaka till ritbordet och göra jobbet grundligt: de senaste månaderna har känslan i partiet varit att vi surfar in i 2014 på en fet räkmacka. Nu tror jag att vi återigen bör utgå från förra valresultatet, 5,6 procent, och bygga tålmodigt och långsiktigt för att överträffa det.
Rödgrön majoritet i Sifo idag, ett ytterligare lyft för S och ned till 6,1 procent för Vänsterpartiet. Det vill säga: det fanns sedan länge ett utbrett missnöje med regeringens torftiga reformpolitik, misslyckande med jobben och alla privatiseringsskandaler. Förra våren ledde det till rödgrön majoritet och Juholt hade siffror som Löfven ännu inte tangerat. Drevet mot Juholt under hösten var ett mycket tillfälligt uppehåll i den opinionskantringen, och det har ännu en gång blivit bevisat att skandaler inte spelar någon roll på sikt. Väljare röstar politiskt, på partier som de tycker har det bästa programmet. Sossarnas återhämtning skulle ha kommit även med Juholt kvar som partiordförande, möjligen lite långsammare. Alla kommentatorer som tolkade in opinionsnedgången i ett 100-årigt perspektiv, industrisamhällets död, socialdemokratisk identitetskris etc - hade inte förstått politiska elementa.
För Vänsterpartiets del visade det sig att uppgången i december-januari bara var skingrade socialdemokrater som flydde massakern på Juholt, och inte så mycket en Sjöstedt-effekt. Men man kan se det positivt: Vänsterpartiet erbjöd, med den nya partiledningen på ingång, ett attraktivt alternativ för de som på kort sikt kände sig osäkra på sossarna. Och den som en gång har passerat spärren att svara "Vänsterpartiet" i en intervjuundersökning, är troligen närmare att gör det igen senare. Men nedgången för Vänsterpartiet visar återigen risken med att bara vara andrahandsalternativ när sossarna på olika sätt falerar, och det motsvarande behovet av att växa på egna meriter. Det kan handla om att erövra specifika sakfrågor under lång tid, läsa av trender bättre eller (allra helst) odla en egen socialistisk identitet (diskuterade det här.). Nu är det tillbaka till ritbordet och göra jobbet grundligt: de senaste månaderna har känslan i partiet varit att vi surfar in i 2014 på en fet räkmacka. Nu tror jag att vi återigen bör utgå från förra valresultatet, 5,6 procent, och bygga tålmodigt och långsiktigt för att överträffa det.
2012-01-23
5 lärdomar av Juholtdrevet
Jo, det var såklart ett drev. Lyssnar man på journalister och
nyhetschefer låter det som det inte finns någonting sådant som drev.
Alla bara gör sitt jobb och all granskning är motiverad. I den stora
världen, utanför Marieberg och Slakthusområdet, pågår en djup diskussion
om herd journalism eller mob journalism. Svenska akademiker som Lars Nord och Ester Pollack (intervju i Flamman här) forskar om det. En aning större ödmjukhet från mediehusen vore klädsam.
Åsa Tillberg, redaktionschef på DN, bemöter för sin del kritiken (i dagens tidning) genom att påstå att den handlar om att pressen skulle jobba "med en agenda att missgynna Socialdemokraterna". Så vulgärt uttrycker sig ju inte kritikerna. Det handlar förstås inte om en medveten plan. Människor blir ju vansinniga på drevmekanismerna, om redaktionschefen vill lyssna - inte att det är sossarna som drabbas.
Ingen säger att allting är medias fel.
Ingen säger att Juholt inte framför allt ätits av sina egna.
Ingen säger att ni inte ska granska överhuvudtaget.
Sluta vara sådana primadonnor.
Det ni ska svara på är det vi faktiskt pratar om.
Är det relevant att skriva en artikel om att kommunalrådet i Kumla, Sveriges 117:e största kommun, kräver Juholts avgång? Och att skriva att Kumla är "ett av Sveriges starkaste s-fästen", när det är det 32:a starkaste fästet kommunalpolitiskt, och ungefär det 60:e starkaste när man ser till riksdagsvalssiffror?
Är det riktigt att kalla föredettingar som Björn Rosengren och Stig Malm för "ledande" eller "inflytelserika" socialdemokrater?
Förstorar ni helt enkelt inte kritikerna en smula?
Är det rimligt att fråga på Twitter var Håkan Juholt "gömmer sig", bara för att han inte vill boka en intervju med Niklas Svensson?
Är det inte just i ett drev som ett sådant "nej tack" blir en helt annan sak än ett "nej tack" från en annan politiker? För politiker säger ju nej till intervjuer hela tiden.
Är det bara en ren tillfällighet att kritiken alltid växer "dag för dag" och "timme för timme" just när någon är hårt ansatt? Någon gång måste väl kritiken vara ungefär densamma idag som igår?
Är det inte just så att dramaturgin med den ökande kritiken redan är bestämd - och sedan tvingas man fylla på med kommunalråd från Kumla för att få vinkeln att hålla?
Hur kan man gå över till att beskriva alla politiska utspel som "fadäser" och "tabbar" bara för att Juholt tidigare gjort fadäser och tabbar? Är ni säkra på att ni inte väljer den vinkeln bara för att kunna ropa ut att "han gjorde det igen"? Både sossar och moderater slänger sig hela tiden med vårdslös retorik om att de andra samarbetar eller stödjer sig på Sverigedemokraterna. Hur kommer det sig att just Juholts utspel ska förstås som ett helt annat slags uttalande? Som ett "faktafel"?
Fanns det någon chans att artikeln i DN i lördags, där en majoritet av s-väljarna i en undersökning sa att de ville att Juholt stannade, hade kunnat få någon annan rubrik än "Aldrig tidigare har vi sett så låga siffror"?
Kännetecknande för drev är just att dramat redan är skrivet, och allting som går på tvärs mot handlingen sorteras bort.
Och ni som älskar att publicera vad allmänheten tycker: varför får vi aldrig veta vad allmänheten tycker i sakfrågorna? Varför är det alltid omöjligt med en gallup som frågar vad folk tycker om uttalandet att regeringen gör upp med Sverigedemokraterna? Varför är det aldrig omöjligt med en gallup som efter några dagars mediestorm ställer frågor om hur högt förtroendet är för den i några dagar intensivt diskrediterade?
Thomas Mattssons hemmasnickrade definition av drev - att det ska handla om privatlivet - är alltså möjligen hans egen, men rätt apart utanför hans kontor. Men definitionen av drev är inte viktig. För min del får Mattsson gärna kalla drevet något helt annat - gärna "journalistik" om han vill. Så får vi väl diskutera journalistik, helt enkelt.
Nå.
Några spontana lärdomar när jag tänker tillbaka på Juholtdrevet:
1. Sociala mediers möjligheter
I drevets första våg i oktober var det bloggare och twittrare som vände hela diskussionen om hyresbidraget, framför allt genom egen granskning och faktakoll. Nu senast var det nära att humor och ironi - bäst genom #drev68 - lyckades ta udden av alltihop. Twitter ändrar inte på socioekonomiska fundament, men ett mediedrev rör sig heller inte på den nivån, utan just i det inkrökta kotteri av journalister, politiker och tyckare som befolkar mikrobloggen. Och allting är så beroende av att ingen ropar att kejsaren är naken. Twitter är som gjort för att mota drev.
2. Skilj på medier och medier
Hos drevmotståndare finns det en tendens - hos mig själv också - att gå bananas på allting som sägs, oavsett om det är i Aftonbladet eller i SVT. Men det är en enorm skillnad på vad Mats Knutson säger i ett medium (SVT) som har förtroende från 74 procent av medborgarna, och vad Lena Mellin säger i en tidning som har förtroende från 13 procent av medborgarna (Medieakademins förtroendebarometer i pdf här). Det är en enorm skillnad på Rapports miljonpublik och Newsmills 70 000 besökare. Att ha det i huvudet är både viktigt för att prioritera i försvarsspelet och för att räkna på skadeverkningarna.
3. Både och
En del säger nu efteråt: gnäll inte på medierna, gör något. Eller: koncentrera er på den egna kommunikationen. Men en del av oss är faktiskt bäst på att gnälla på medier. Andra är bäst på att spetsa kriskommunikationen. Vänsterpressen kan passa på och slå ett slag för sin alternativa journalistik. Åter andra är bra på att fortsätta göra politik som vanligt, för att om möjligt ta fokus från drevet. Allt behövs. Det är ganska självklart att PR-folk säger att det inte är medias fel: det är ju liksom en del av deras profession att gilla läget - att tro att man alltid kan göra lite bättre ifrån sig. Den inställningen är för det mesta av godo. Men den får inte tillåtas köra över den mycket, mycket allvarliga diskussion som också behövs om drev och pressetik. De som är intresserade av just detta bör diskutera just detta. Både och!
4. Utveckla försvarsspelet
Det känns som om försvarsspelet är väldigt underutvecklat inom arbetarrörelsen. Flera av Juholts s k fadäser blev värre av att han tog tillbaka och bad om ursäkt. Då blev han stället kallad vingelpelle (ett klassiskt exempel på härskarteknikens damned if you do - damned if you don't). Att bara be om ursäkt, "ta allvarligt på det här" och lägga sig platt är krishanteringens utsvängda byxor. Högsta mode en gång, hopplöst föråldrat idag. Juholt borde ha hanterat en del "fadäser" genom att gå till motattack, tigit ihjäl andra, snabbt tagit tillbaka några. Alla kriser är unika. Det är också lite anmärkningsvärt hur passiv sossarnas kommunikationsstab har varit. Bara så enkla saker som att lägga ut orginaldokument, förklaringar och förtydliganden på hemsidan har inte gjorts. Hur värdefullt hade det inte varit om vi snabbt fått en utförlig förklaring till Sälenuttalandet?
5. Vässa mediekritiken
Påminner vi inte ganska mycket om bittra, "tystade" Sverigedemokrater när vi hackar på hur högervridna och korkade medierna är? (Jag är absolut inte den som ska kasta första stenen, men man kan väl ha självinsikt.) Framför allt kan nog många nyhetschefer och journalister ha svårt att skilja vår kritik från den de utsätts för från annat håll. Det finns helt enkelt alltid politiska aktivister som kverulerar över att den egna sidan behandlas illa i spalterna. Många journalister har slutat lyssna. Slutsatsen måste vara att vi alltid ska bygga under våra påståenden, gärna använda formella kanaler för kritik, prata mer med nyhetschefer än med enskilda journalister och hänvisa till pressetiska reglerna. Ett av de bästa anti-drevargumenten är för övrigt sorgligt underanvänt här: att nyhetsvärderingen helt ställs på huvudet så att det som hade varit huvudnyheter med krigsrubriker en vecka tidigare blir helt undanskymt. Drevet förstorar inte bara tramset, det döljer viktigheterna också.
Slutligen borde alla också lära av hur allianspartierna (till största delen) har agerat under hela Juholtdrevet. Som politisk motståndare ska du aldrig, aldrig ge dig in i ett drev genom att försöka elda på kritiken. Låt saker och ting ha sin gång. Var trygg med att du tjänar massor på det ändå. Du vill hålla det mellan medierna och din motståndare. Att göra det till en politisk strid är kontraproduktivt. Det samlar bara den andra sidan. Socialdemokraterna brukar ha som adelsmärke att lägga sig i med moraliska fördömanden när media är på väg att avrätta någon borgare. Helt fel.
Åsa Tillberg, redaktionschef på DN, bemöter för sin del kritiken (i dagens tidning) genom att påstå att den handlar om att pressen skulle jobba "med en agenda att missgynna Socialdemokraterna". Så vulgärt uttrycker sig ju inte kritikerna. Det handlar förstås inte om en medveten plan. Människor blir ju vansinniga på drevmekanismerna, om redaktionschefen vill lyssna - inte att det är sossarna som drabbas.
Ingen säger att allting är medias fel.
Ingen säger att Juholt inte framför allt ätits av sina egna.
Ingen säger att ni inte ska granska överhuvudtaget.
Sluta vara sådana primadonnor.
Det ni ska svara på är det vi faktiskt pratar om.
Är det relevant att skriva en artikel om att kommunalrådet i Kumla, Sveriges 117:e största kommun, kräver Juholts avgång? Och att skriva att Kumla är "ett av Sveriges starkaste s-fästen", när det är det 32:a starkaste fästet kommunalpolitiskt, och ungefär det 60:e starkaste när man ser till riksdagsvalssiffror?
Är det riktigt att kalla föredettingar som Björn Rosengren och Stig Malm för "ledande" eller "inflytelserika" socialdemokrater?
Förstorar ni helt enkelt inte kritikerna en smula?
Är det rimligt att fråga på Twitter var Håkan Juholt "gömmer sig", bara för att han inte vill boka en intervju med Niklas Svensson?
Är det inte just i ett drev som ett sådant "nej tack" blir en helt annan sak än ett "nej tack" från en annan politiker? För politiker säger ju nej till intervjuer hela tiden.
Är det bara en ren tillfällighet att kritiken alltid växer "dag för dag" och "timme för timme" just när någon är hårt ansatt? Någon gång måste väl kritiken vara ungefär densamma idag som igår?
Är det inte just så att dramaturgin med den ökande kritiken redan är bestämd - och sedan tvingas man fylla på med kommunalråd från Kumla för att få vinkeln att hålla?
Hur kan man gå över till att beskriva alla politiska utspel som "fadäser" och "tabbar" bara för att Juholt tidigare gjort fadäser och tabbar? Är ni säkra på att ni inte väljer den vinkeln bara för att kunna ropa ut att "han gjorde det igen"? Både sossar och moderater slänger sig hela tiden med vårdslös retorik om att de andra samarbetar eller stödjer sig på Sverigedemokraterna. Hur kommer det sig att just Juholts utspel ska förstås som ett helt annat slags uttalande? Som ett "faktafel"?
Fanns det någon chans att artikeln i DN i lördags, där en majoritet av s-väljarna i en undersökning sa att de ville att Juholt stannade, hade kunnat få någon annan rubrik än "Aldrig tidigare har vi sett så låga siffror"?
Kännetecknande för drev är just att dramat redan är skrivet, och allting som går på tvärs mot handlingen sorteras bort.
Och ni som älskar att publicera vad allmänheten tycker: varför får vi aldrig veta vad allmänheten tycker i sakfrågorna? Varför är det alltid omöjligt med en gallup som frågar vad folk tycker om uttalandet att regeringen gör upp med Sverigedemokraterna? Varför är det aldrig omöjligt med en gallup som efter några dagars mediestorm ställer frågor om hur högt förtroendet är för den i några dagar intensivt diskrediterade?
Thomas Mattssons hemmasnickrade definition av drev - att det ska handla om privatlivet - är alltså möjligen hans egen, men rätt apart utanför hans kontor. Men definitionen av drev är inte viktig. För min del får Mattsson gärna kalla drevet något helt annat - gärna "journalistik" om han vill. Så får vi väl diskutera journalistik, helt enkelt.
Nå.
Några spontana lärdomar när jag tänker tillbaka på Juholtdrevet:
1. Sociala mediers möjligheter
I drevets första våg i oktober var det bloggare och twittrare som vände hela diskussionen om hyresbidraget, framför allt genom egen granskning och faktakoll. Nu senast var det nära att humor och ironi - bäst genom #drev68 - lyckades ta udden av alltihop. Twitter ändrar inte på socioekonomiska fundament, men ett mediedrev rör sig heller inte på den nivån, utan just i det inkrökta kotteri av journalister, politiker och tyckare som befolkar mikrobloggen. Och allting är så beroende av att ingen ropar att kejsaren är naken. Twitter är som gjort för att mota drev.
2. Skilj på medier och medier
Hos drevmotståndare finns det en tendens - hos mig själv också - att gå bananas på allting som sägs, oavsett om det är i Aftonbladet eller i SVT. Men det är en enorm skillnad på vad Mats Knutson säger i ett medium (SVT) som har förtroende från 74 procent av medborgarna, och vad Lena Mellin säger i en tidning som har förtroende från 13 procent av medborgarna (Medieakademins förtroendebarometer i pdf här). Det är en enorm skillnad på Rapports miljonpublik och Newsmills 70 000 besökare. Att ha det i huvudet är både viktigt för att prioritera i försvarsspelet och för att räkna på skadeverkningarna.
3. Både och
En del säger nu efteråt: gnäll inte på medierna, gör något. Eller: koncentrera er på den egna kommunikationen. Men en del av oss är faktiskt bäst på att gnälla på medier. Andra är bäst på att spetsa kriskommunikationen. Vänsterpressen kan passa på och slå ett slag för sin alternativa journalistik. Åter andra är bra på att fortsätta göra politik som vanligt, för att om möjligt ta fokus från drevet. Allt behövs. Det är ganska självklart att PR-folk säger att det inte är medias fel: det är ju liksom en del av deras profession att gilla läget - att tro att man alltid kan göra lite bättre ifrån sig. Den inställningen är för det mesta av godo. Men den får inte tillåtas köra över den mycket, mycket allvarliga diskussion som också behövs om drev och pressetik. De som är intresserade av just detta bör diskutera just detta. Både och!
4. Utveckla försvarsspelet
Det känns som om försvarsspelet är väldigt underutvecklat inom arbetarrörelsen. Flera av Juholts s k fadäser blev värre av att han tog tillbaka och bad om ursäkt. Då blev han stället kallad vingelpelle (ett klassiskt exempel på härskarteknikens damned if you do - damned if you don't). Att bara be om ursäkt, "ta allvarligt på det här" och lägga sig platt är krishanteringens utsvängda byxor. Högsta mode en gång, hopplöst föråldrat idag. Juholt borde ha hanterat en del "fadäser" genom att gå till motattack, tigit ihjäl andra, snabbt tagit tillbaka några. Alla kriser är unika. Det är också lite anmärkningsvärt hur passiv sossarnas kommunikationsstab har varit. Bara så enkla saker som att lägga ut orginaldokument, förklaringar och förtydliganden på hemsidan har inte gjorts. Hur värdefullt hade det inte varit om vi snabbt fått en utförlig förklaring till Sälenuttalandet?
5. Vässa mediekritiken
Påminner vi inte ganska mycket om bittra, "tystade" Sverigedemokrater när vi hackar på hur högervridna och korkade medierna är? (Jag är absolut inte den som ska kasta första stenen, men man kan väl ha självinsikt.) Framför allt kan nog många nyhetschefer och journalister ha svårt att skilja vår kritik från den de utsätts för från annat håll. Det finns helt enkelt alltid politiska aktivister som kverulerar över att den egna sidan behandlas illa i spalterna. Många journalister har slutat lyssna. Slutsatsen måste vara att vi alltid ska bygga under våra påståenden, gärna använda formella kanaler för kritik, prata mer med nyhetschefer än med enskilda journalister och hänvisa till pressetiska reglerna. Ett av de bästa anti-drevargumenten är för övrigt sorgligt underanvänt här: att nyhetsvärderingen helt ställs på huvudet så att det som hade varit huvudnyheter med krigsrubriker en vecka tidigare blir helt undanskymt. Drevet förstorar inte bara tramset, det döljer viktigheterna också.
Slutligen borde alla också lära av hur allianspartierna (till största delen) har agerat under hela Juholtdrevet. Som politisk motståndare ska du aldrig, aldrig ge dig in i ett drev genom att försöka elda på kritiken. Låt saker och ting ha sin gång. Var trygg med att du tjänar massor på det ändå. Du vill hålla det mellan medierna och din motståndare. Att göra det till en politisk strid är kontraproduktivt. Det samlar bara den andra sidan. Socialdemokraterna brukar ha som adelsmärke att lägga sig i med moraliska fördömanden när media är på väg att avrätta någon borgare. Helt fel.
2012-01-19
Deprimerande drev
Drevet mot Juholt är deprimerande på så många plan. (Direkt motbjudande blir det först när Niklas Svensson först tar heder och ära av Juholt med sin vedervärdiga kampanjjournalistik och sedan twittrar så här.)
Från massmedias håll handlar drev om en investering i en dramaturgi som måste sluta med offrets avgång eller avbön. Om offret vägrar ge sig hamnar man i en situation där alla krigsrubriker plötsligt kan ifrågasättas, där det uppskruvade tonläget inte hade täckning. Massmedia förlorade prestige när Juholt klarade sig helskinnad ur hyresaffären. Nu gör de ett nytt försök att föra drevet till ett avslut.
Alla Juholts "fadäser" räknas nu som sådana som har eroderat förtroendet för honom, även sådana som inträffade innan väljarna gav honom med beröm godkänt i en av de starkaste SCB-uppgångar som någonsin noterats, i maj 2011. Väljarna struntade i sambons vandel. Väljarna struntade i Libyen. Ändå ska de plumparna nu upp på de listor med klander som medierna sammanställer.
Temat att Juholt gör ständiga tabbar och har fel är den etablerade mobbingmetoden. Att föreslå en dyr reform blev i Niklas Svenssons version en "dundertabbe". Vägran att acceptera att bli placerad bredvid SD i en tevestudio är nu inte längre ett strategiskt vägval som han delade med Vänsterpartiet, utan en klantighet. Allting blir självförstärkande när alla jagar nästa misstag. I det läget blir inte ett uttalande om Moderaternas beroende av Sverigedemokraterna i försvarspolitiken ett hätskt utfall, en hård anklagelse eller en attack - utan en fadäs, ett fel eller klavertramp. Den spontana reaktionen hos en journalist hade kunnat vara: "Hur tusan menar du nu?". Inte i drevtider. Då låter man istället Sten Tolgfors svar på attacken definiera spelplanen och utgår från att Juholt faktiskt inte vet vad som hänt under sina 17 år i försvarsutskottet. Det är så magstarkt att man bara vill emigrera.
Fakta på bordet är att alliansen har vunnit voteringar i försvarsfrågor med hjälp av Sverigedemokraterna och att alla politiska vägval som Reinfeldt gör utan att involvera de rödgröna ju per definition innebär att räkna med Sverigedemokraternas passiva eller aktiva stöd.
Men i drevtider går det inte att göra rätt. I partiledardebatten vilade Juholt "än på den vänstra, än på den högra armen", vilket förstås var ett bevis på att han är rökt.
Juholt kan helt enkelt inte köpa två liter mjölk utan att det tas till intäkt för att han är en usel ledare för Socialdemokraterna. Det är också därför som interna tips om att "byta stil" (som från Ulf Bjereld här) blir så naiva. Det sista det här handlar om är Håkan Juholts beteende.
Drevet mot Juholt är en del i ett större medialt tema om socialdemokratins förfall och urartning (ett tema som bland annat bygger på en uppblåsning av Socialdemokraternas historiska styrka, men det är ett helt eget inlägg). En annan partiledare skulle tvingas hantera samma verklighetsbeskrivning. En annan partiledare skulle få andra problem med den lata, okunniga och inskränkta svenska journalistkåren. Drömmen om en obefläckad nystart är mer än lovligt naiv. Även rörelseikonen Palme hade kunnat sluta i en skandal vid mer än ett tillfälle. Politik handlar, som jag skrivit tidigare, om att gräva sig upp ur skit, få ny hälld över sig, och gräva sig upp igen.
Vi kommer inte att få återgå till att diskutera sakpolitik i lugn och ro bara för att Juholt avgår. Tvärtom: en avgång skulle bara bekräfta för medierna att det de håller på med nu är viktigt och relevant. För att någon gång få diskutera politik måste politiker sluta avgå.
Precis som Jinge skriver handlar ju inget av detta om någon hemlig kärlek till SAP. Men det handlar om regeringsunderlaget 2014 och det handlar om en rätt att formulera alternativa verklighetsbeskrivningar som alla arbetarrörelsens organisationer - inklusive Vänsterpartiet - måste stå upp för tillsammans. Ingen progressiv kraft gynnas av att drevet avgår med segern.
Från massmedias håll handlar drev om en investering i en dramaturgi som måste sluta med offrets avgång eller avbön. Om offret vägrar ge sig hamnar man i en situation där alla krigsrubriker plötsligt kan ifrågasättas, där det uppskruvade tonläget inte hade täckning. Massmedia förlorade prestige när Juholt klarade sig helskinnad ur hyresaffären. Nu gör de ett nytt försök att föra drevet till ett avslut.
Alla Juholts "fadäser" räknas nu som sådana som har eroderat förtroendet för honom, även sådana som inträffade innan väljarna gav honom med beröm godkänt i en av de starkaste SCB-uppgångar som någonsin noterats, i maj 2011. Väljarna struntade i sambons vandel. Väljarna struntade i Libyen. Ändå ska de plumparna nu upp på de listor med klander som medierna sammanställer.
Temat att Juholt gör ständiga tabbar och har fel är den etablerade mobbingmetoden. Att föreslå en dyr reform blev i Niklas Svenssons version en "dundertabbe". Vägran att acceptera att bli placerad bredvid SD i en tevestudio är nu inte längre ett strategiskt vägval som han delade med Vänsterpartiet, utan en klantighet. Allting blir självförstärkande när alla jagar nästa misstag. I det läget blir inte ett uttalande om Moderaternas beroende av Sverigedemokraterna i försvarspolitiken ett hätskt utfall, en hård anklagelse eller en attack - utan en fadäs, ett fel eller klavertramp. Den spontana reaktionen hos en journalist hade kunnat vara: "Hur tusan menar du nu?". Inte i drevtider. Då låter man istället Sten Tolgfors svar på attacken definiera spelplanen och utgår från att Juholt faktiskt inte vet vad som hänt under sina 17 år i försvarsutskottet. Det är så magstarkt att man bara vill emigrera.
Fakta på bordet är att alliansen har vunnit voteringar i försvarsfrågor med hjälp av Sverigedemokraterna och att alla politiska vägval som Reinfeldt gör utan att involvera de rödgröna ju per definition innebär att räkna med Sverigedemokraternas passiva eller aktiva stöd.
Men i drevtider går det inte att göra rätt. I partiledardebatten vilade Juholt "än på den vänstra, än på den högra armen", vilket förstås var ett bevis på att han är rökt.
Juholt kan helt enkelt inte köpa två liter mjölk utan att det tas till intäkt för att han är en usel ledare för Socialdemokraterna. Det är också därför som interna tips om att "byta stil" (som från Ulf Bjereld här) blir så naiva. Det sista det här handlar om är Håkan Juholts beteende.
Drevet mot Juholt är en del i ett större medialt tema om socialdemokratins förfall och urartning (ett tema som bland annat bygger på en uppblåsning av Socialdemokraternas historiska styrka, men det är ett helt eget inlägg). En annan partiledare skulle tvingas hantera samma verklighetsbeskrivning. En annan partiledare skulle få andra problem med den lata, okunniga och inskränkta svenska journalistkåren. Drömmen om en obefläckad nystart är mer än lovligt naiv. Även rörelseikonen Palme hade kunnat sluta i en skandal vid mer än ett tillfälle. Politik handlar, som jag skrivit tidigare, om att gräva sig upp ur skit, få ny hälld över sig, och gräva sig upp igen.
Vi kommer inte att få återgå till att diskutera sakpolitik i lugn och ro bara för att Juholt avgår. Tvärtom: en avgång skulle bara bekräfta för medierna att det de håller på med nu är viktigt och relevant. För att någon gång få diskutera politik måste politiker sluta avgå.
Precis som Jinge skriver handlar ju inget av detta om någon hemlig kärlek till SAP. Men det handlar om regeringsunderlaget 2014 och det handlar om en rätt att formulera alternativa verklighetsbeskrivningar som alla arbetarrörelsens organisationer - inklusive Vänsterpartiet - måste stå upp för tillsammans. Ingen progressiv kraft gynnas av att drevet avgår med segern.
2012-01-05
Försvara sossarna
En del vänsterpartister hoppas kunna mjölka röster ur en lamslagen socialdemokrati. Men det är viktigt att också försvara sossarna. Socialdemokrater som förlorar förtroendet för sitt parti blir inte automatiskt v-väljare. Inget parti har så många sympatisörer som uppger att de inte ser något alternativt parti, enligt SCB. Och inga andra tvekar så mycket inför att ens rösta 2014. V gynnas kanske på marginalen, men totalt sett skrumpnar regeringsalternativet ihop.
Att försvara Juholt mot dreven handlar också om kampen om problemformuleringen, i bred mening. Om man inte ens får vara sosse, hur ska man då få vara vänsterpartist? Fronten går vid mustaschmannen.
(Ledarstick publicerat i Flamman 5 januari.)
Att försvara Juholt mot dreven handlar också om kampen om problemformuleringen, i bred mening. Om man inte ens får vara sosse, hur ska man då få vara vänsterpartist? Fronten går vid mustaschmannen.
(Ledarstick publicerat i Flamman 5 januari.)
2011-12-13
Främlingsfientlige Juholt
Kampanjen för att kleta främlingsfientlighet på Håkan Juholt måste ändå kallas just kampanj. Den är inte planerad och styrd av någon, men temat plockas upp av snart sagt alla med en fientlig inställning till socialdemokraterna och dess nuvarande ledning. Anledning till att kampanjen har startat är förstås regeringens beroende av Sverigedemokraterna som stödparti. Då blir det viktigare att skramla om engagemang mot rasism (nej, det är ingen slump att Niklas Orrenius fick en intervju om just det, just nu) och anklaga sossarna för det man själv håller på med. Med dagens kvalitet på den politiska journalistiken funkar det där sista ganska bra. Då handlar det nämligen om att man anklagar varandra för någonting, och då behöver inte de politiska journalisterna ta reda på hur det ligger till i verkligen utan kan nöja sig med att på sin höjd metarapportera om bråk och käbbel och beställa in en vaniljmunk till i riksdagskaféet.
Juholts fiender inom partiet har också sett att det är en framkomlig väg att mumla om att partiledaren är rasist. Maryam Yazdanfar blev apolletterad av Juholt som utskottsordförande, vilket snabbt fick Mats Knutson att sitta i Aktuellt och säga att Juholt "har anklagats för att rensa ut personer med utomeuropeisk bakgrund".Yazdanfar har förstås inte haft tillräckligt med heder i kroppen för att protestera mot den beskrivningen. Anklagelsen - som är ett klassiskt exempel på hur journalister faktiskt inte har någon anklagande att hänvisa till, bara detta "det har sagts" eller "det finns ju en kritik att" (läs: vi läste andra politiska journalister som påstod...) - anklagelsen lever kvar, idag när Juholt hade träff med riksdagsjournalisterna fick han enligt Niklas Svensson frågan:
"Det finns kritik mot partiet om att det inte finns någon med utomeuropeisk bakgrund i partiet. Är det viktigt?"
Felsägningen eller felskrivningen är symptomatisk för stämningen.
(Det här är ju också en klassiker från 24 november: jämför DN:s rubriksättning med vad Jimmie Åkesson faktiskt säger.)
Devrim Mavi har för sin del presterat en vidrig text i senaste numret av Arena, med den ännu vidrigare rubriken "Juholt in - invandrarna ut" (!). Här argumenterar hon bland annat för att det faktum att vi har ett regeringsparti som har förespråkar språktester och värderingskurser för invandrare inte är någonting jämfört med att ett s-kommunalråd en gång hade ett dåligt förslag som ingen annan i partiet gillade.
Juholt har enligt Mavi "undvikit att förklara var han står" i integrations- och diskrimineringfrågor. Hon introducerar därmed en helt ny tankefigur: att alla partiets program och motioner ska anses upphävda när en ny partiledare tar över. Inget uttalande - ingen politik. Får man lite blygt föreslå att så länge Juholt inte säger något annat i en viss fråga så kan man utgå från att han är socialdemokrat även där?
Mavi: "Håkan Juholt tog inte öppet avstånd från SD:s politik i sina första stora tal." Men snälla - kan du ha generositeten att betrakta karln som socialdemokrat? Och är det tillåtet att inte sätta SD i centrum för alla politiska samtal i Sverige idag? Devrim Mavis omhuldade Mona Sahlin "tog debatten" - och SD gjorde succéartad entré i riksdagen. I det läget kanske Mavi och andra kunde vara något mer ödmjuka inför alternativa strategier gentemot Sverigedemokraterna.
Och som slutkläm: "Moderaterna är tydliga, de har markerat med skärpa mot det SD står för."Det räcker alltså med att Fredrik Reinfeldt darrar med underläppen i ett reportage, så är Devrim Mavi nöjd. Att Fredrik personligen "djupt ogillar" (oj, vilken skärpa) främlingsfientlighet. Vilken politik regeringen för spelar ingen roll, eller att Moderaternas väljare ofta delar Sverigedemokratväljarnas åsikter, eller att Moderaternas regeringsmakt bygger på SD:s stöd. Huvudsaken är att statsministern "ogillar" främlingsfientlighet.
Kampanjen är hur som helst tragisk att se. Framför allt eftersom tydligheten i Moderaternas och anti-Juholtfalangens strategier gör så många journalister till sådana pinsamt stora nyttiga idioter.
Juholts fiender inom partiet har också sett att det är en framkomlig väg att mumla om att partiledaren är rasist. Maryam Yazdanfar blev apolletterad av Juholt som utskottsordförande, vilket snabbt fick Mats Knutson att sitta i Aktuellt och säga att Juholt "har anklagats för att rensa ut personer med utomeuropeisk bakgrund".Yazdanfar har förstås inte haft tillräckligt med heder i kroppen för att protestera mot den beskrivningen. Anklagelsen - som är ett klassiskt exempel på hur journalister faktiskt inte har någon anklagande att hänvisa till, bara detta "det har sagts" eller "det finns ju en kritik att" (läs: vi läste andra politiska journalister som påstod...) - anklagelsen lever kvar, idag när Juholt hade träff med riksdagsjournalisterna fick han enligt Niklas Svensson frågan:
"Det finns kritik mot partiet om att det inte finns någon med utomeuropeisk bakgrund i partiet. Är det viktigt?"
Felsägningen eller felskrivningen är symptomatisk för stämningen.
(Det här är ju också en klassiker från 24 november: jämför DN:s rubriksättning med vad Jimmie Åkesson faktiskt säger.)
Devrim Mavi har för sin del presterat en vidrig text i senaste numret av Arena, med den ännu vidrigare rubriken "Juholt in - invandrarna ut" (!). Här argumenterar hon bland annat för att det faktum att vi har ett regeringsparti som har förespråkar språktester och värderingskurser för invandrare inte är någonting jämfört med att ett s-kommunalråd en gång hade ett dåligt förslag som ingen annan i partiet gillade.
Juholt har enligt Mavi "undvikit att förklara var han står" i integrations- och diskrimineringfrågor. Hon introducerar därmed en helt ny tankefigur: att alla partiets program och motioner ska anses upphävda när en ny partiledare tar över. Inget uttalande - ingen politik. Får man lite blygt föreslå att så länge Juholt inte säger något annat i en viss fråga så kan man utgå från att han är socialdemokrat även där?
Mavi: "Håkan Juholt tog inte öppet avstånd från SD:s politik i sina första stora tal." Men snälla - kan du ha generositeten att betrakta karln som socialdemokrat? Och är det tillåtet att inte sätta SD i centrum för alla politiska samtal i Sverige idag? Devrim Mavis omhuldade Mona Sahlin "tog debatten" - och SD gjorde succéartad entré i riksdagen. I det läget kanske Mavi och andra kunde vara något mer ödmjuka inför alternativa strategier gentemot Sverigedemokraterna.
Och som slutkläm: "Moderaterna är tydliga, de har markerat med skärpa mot det SD står för."Det räcker alltså med att Fredrik Reinfeldt darrar med underläppen i ett reportage, så är Devrim Mavi nöjd. Att Fredrik personligen "djupt ogillar" (oj, vilken skärpa) främlingsfientlighet. Vilken politik regeringen för spelar ingen roll, eller att Moderaternas väljare ofta delar Sverigedemokratväljarnas åsikter, eller att Moderaternas regeringsmakt bygger på SD:s stöd. Huvudsaken är att statsministern "ogillar" främlingsfientlighet.
Kampanjen är hur som helst tragisk att se. Framför allt eftersom tydligheten i Moderaternas och anti-Juholtfalangens strategier gör så många journalister till sådana pinsamt stora nyttiga idioter.
2011-12-09
Det långa drevet
Det finns inga spärrar för hur man kan skriva om politiska utspel från Håkan Juholt nu. En slags hämnd för att han inte hade vett att avsluta bostadsdrevet med att avgå, får man tro.
Expressen kallar förslaget om mobiltelefoni i hela landet för en dundertabbe, trots att han egentligen bara säger att lagen om elektronisk kommunikation ska efterlevas (läs den själva). Maria Crofts i DN citerar "branschfolk" och förfasas över att projektet skulle kosta 30 miljarder. Ja, "branschfolk" - det är väl bland annat de som skulle tvingas betala? Som att bygga en analys av sexköpslagen på ett samtal med de största torskarna.
Och sedan när blev 30 miljarder - om siffran nu stämmer, den kommer säkerligen inte från någon förespråkare av förslaget - en astronomisk summa i nationalekonomiska sammanhang? När staten sålde delar av Telia fick man 60 miljarder rakt ner i fickan.
Det lilla kotteriet av borgerliga lattejournalister har dessutom missat att kritiken mot dåligt mobilnät är utbredd och högljudd ute i landet. Enbart den som tror att Sverige slutar vid Stockholms tullar kan tro att förslaget om mobiltäckning till alla hushåll har uppstått i Håkan Juholts egen hjärna.
I hatkampanjen mot Juholt ingår nu också att säga att han har pudlat i frågan, fastän han bara tycks ha förklarat för de som spelar idioter att det inte handlar om att kunna nås när man är på fjälltur vid norska gränsen. Men det är väl det som är "landet" för Niklas Svensson - en fjälltur i påsk. Det bor väl ingen där ute?
Expressen kallar förslaget om mobiltelefoni i hela landet för en dundertabbe, trots att han egentligen bara säger att lagen om elektronisk kommunikation ska efterlevas (läs den själva). Maria Crofts i DN citerar "branschfolk" och förfasas över att projektet skulle kosta 30 miljarder. Ja, "branschfolk" - det är väl bland annat de som skulle tvingas betala? Som att bygga en analys av sexköpslagen på ett samtal med de största torskarna.
Och sedan när blev 30 miljarder - om siffran nu stämmer, den kommer säkerligen inte från någon förespråkare av förslaget - en astronomisk summa i nationalekonomiska sammanhang? När staten sålde delar av Telia fick man 60 miljarder rakt ner i fickan.
Det lilla kotteriet av borgerliga lattejournalister har dessutom missat att kritiken mot dåligt mobilnät är utbredd och högljudd ute i landet. Enbart den som tror att Sverige slutar vid Stockholms tullar kan tro att förslaget om mobiltäckning till alla hushåll har uppstått i Håkan Juholts egen hjärna.
I hatkampanjen mot Juholt ingår nu också att säga att han har pudlat i frågan, fastän han bara tycks ha förklarat för de som spelar idioter att det inte handlar om att kunna nås när man är på fjälltur vid norska gränsen. Men det är väl det som är "landet" för Niklas Svensson - en fjälltur i påsk. Det bor väl ingen där ute?
2011-10-14
Våga bygga Juholt långsiktigt
Är Socialdemokraterna världens lataste parti?
Hos de interna kritikerna (de som inte bara drivs av fiendskap, som Maryam Yazdanfar) mot Juholt skymtar en längtan efter en nystart med en helt obefläckad ordförande: att få börja om och göra rätt, och den här gången, nu äntligen, utan snedsteg. Det där är världens lataste inställning. Politik handlar om att gräva sig upp ur skit, få ny hälld över sig, och gräva sig upp igen. Att bara klicka på "omstart"-knappen så fort det blåser motvind är ingen hållbar strategi. Det finns inget lättare än att fantisera om att allt ska bli så mycket bättre nästa gång. I verkligheten måste man orka bygga ett parti långsiktigt.
Det går fortfarande att göra med Juholt, dels eftersom allt i skrivande stund talar för att inget fel - än mindre brott - har begåtts, dels eftersom väljare bryr sig om politik. Personliga affärer må uppröra oss, men hur många låter det påverka hur vi röstar? Valforskningen är i alla fall enig om att det har minimal betydelse. Och det ligger inte ett så litet mått av väljarförakt i hur politiska journalister, statsvetare och proffstyckare analyserar effekterna av en sådan här affär: själva skulle de naturligtvis aldrig gå till valurnan 2014 och rösta enbart styrda av Juholtaffären 2011 det är alltid någon annan som ska bli så in i grunden påverkad av 160 000 återbetalda kronor.
Palme hade aldrig överlevt ens Fåröincidenten 1967 om man haft lika dåligt självförtroende i SAP då som nu.
Jag upprörs också av "det här tar vi på firman"-inställningen hos Juholt, men det upprör mig inte tillnärmelsevis lika mycket som det faktum att vi aldrig diskuterar några väsentligheter i svensk offentlighet. Politik ska avgöras av politik, inte av affärer. Det är jättebra att media nosar upp affärer, men det är väljare och medborgare som måste få avgöra hur allvarliga affärerna är. I dagsläget sköter media även den biten åt oss. Det tror jag fler och fler börjar tröttna på, och har drevet inte avsatt Juholt idag, så tror jag att hetsen kommer att ifrågasättas mer och mer. Särskilt som grundtipset är att åklagaren strax meddelar att han droppar hela caset.
Hos de interna kritikerna (de som inte bara drivs av fiendskap, som Maryam Yazdanfar) mot Juholt skymtar en längtan efter en nystart med en helt obefläckad ordförande: att få börja om och göra rätt, och den här gången, nu äntligen, utan snedsteg. Det där är världens lataste inställning. Politik handlar om att gräva sig upp ur skit, få ny hälld över sig, och gräva sig upp igen. Att bara klicka på "omstart"-knappen så fort det blåser motvind är ingen hållbar strategi. Det finns inget lättare än att fantisera om att allt ska bli så mycket bättre nästa gång. I verkligheten måste man orka bygga ett parti långsiktigt.
Det går fortfarande att göra med Juholt, dels eftersom allt i skrivande stund talar för att inget fel - än mindre brott - har begåtts, dels eftersom väljare bryr sig om politik. Personliga affärer må uppröra oss, men hur många låter det påverka hur vi röstar? Valforskningen är i alla fall enig om att det har minimal betydelse. Och det ligger inte ett så litet mått av väljarförakt i hur politiska journalister, statsvetare och proffstyckare analyserar effekterna av en sådan här affär: själva skulle de naturligtvis aldrig gå till valurnan 2014 och rösta enbart styrda av Juholtaffären 2011 det är alltid någon annan som ska bli så in i grunden påverkad av 160 000 återbetalda kronor.
Palme hade aldrig överlevt ens Fåröincidenten 1967 om man haft lika dåligt självförtroende i SAP då som nu.
Jag upprörs också av "det här tar vi på firman"-inställningen hos Juholt, men det upprör mig inte tillnärmelsevis lika mycket som det faktum att vi aldrig diskuterar några väsentligheter i svensk offentlighet. Politik ska avgöras av politik, inte av affärer. Det är jättebra att media nosar upp affärer, men det är väljare och medborgare som måste få avgöra hur allvarliga affärerna är. I dagsläget sköter media även den biten åt oss. Det tror jag fler och fler börjar tröttna på, och har drevet inte avsatt Juholt idag, så tror jag att hetsen kommer att ifrågasättas mer och mer. Särskilt som grundtipset är att åklagaren strax meddelar att han droppar hela caset.
2011-10-13
Vänsterpartiet tjuter med vargarna
Så billigt och dåligt av Vänsterpartiet.
Mitt under pågående drev mot Juholt publicerade Lars Ohly igår en debattartikel i Aftonbladet om "bidragsfusk" bland ledande politiker. Ohly nämnde inte Juholt med namn, men begrep såklart i vilket sammanhang artikeln skulle publiceras. Aftonbladets ingress presenterade debatten som aktualiserad av Juholts "bostadsfusk".
Vänsterpartiet har alltså dels bestämt sig för att Juholt är en fuskare, dels bestämt sig för att vara med och tjäna lite politiska poäng på grillningen av S-ledaren.
Fusk eller inte är fortfarande uppe till debatt, till exempel genom Erik Berg här.
Men Vänsterpartiet vill vara med och tjuta med vargarna. Ser man inte att 1) relationerna inom oppositionen skadas på en fråga som på intet sätt handlar om Vänsterpartiets to die for-politik, 2) man spelar med i en mediahets som inga progressiva krafter någonsin kan vilja gynna, oavsett vad som gäller i sakfrågan, och 3) man är med och maler ner ett partiledare som rimligen bara kan ersättas av någon från socialdemokratins högerfalang?
Det är så otroligt futtigt. Och naivt: nästa gång är det vår tur. Arbetarrörelsen har värderingar om jämlikhet och rättvisa, och det är hyckleriet som är bränslet i många av de här skandalerna, inte misstagen i sig. Vi kommer alltid att drabbas värre än borgarna. Det är lite naivt att tro att det enda svaret är att sluta göra fel.
Mitt under pågående drev mot Juholt publicerade Lars Ohly igår en debattartikel i Aftonbladet om "bidragsfusk" bland ledande politiker. Ohly nämnde inte Juholt med namn, men begrep såklart i vilket sammanhang artikeln skulle publiceras. Aftonbladets ingress presenterade debatten som aktualiserad av Juholts "bostadsfusk".
Vänsterpartiet har alltså dels bestämt sig för att Juholt är en fuskare, dels bestämt sig för att vara med och tjäna lite politiska poäng på grillningen av S-ledaren.
Fusk eller inte är fortfarande uppe till debatt, till exempel genom Erik Berg här.
Men Vänsterpartiet vill vara med och tjuta med vargarna. Ser man inte att 1) relationerna inom oppositionen skadas på en fråga som på intet sätt handlar om Vänsterpartiets to die for-politik, 2) man spelar med i en mediahets som inga progressiva krafter någonsin kan vilja gynna, oavsett vad som gäller i sakfrågan, och 3) man är med och maler ner ett partiledare som rimligen bara kan ersättas av någon från socialdemokratins högerfalang?
Det är så otroligt futtigt. Och naivt: nästa gång är det vår tur. Arbetarrörelsen har värderingar om jämlikhet och rättvisa, och det är hyckleriet som är bränslet i många av de här skandalerna, inte misstagen i sig. Vi kommer alltid att drabbas värre än borgarna. Det är lite naivt att tro att det enda svaret är att sluta göra fel.
Juholtdrevet
Mycket viktig läsning om Juholtaffären signerad Viktor Tullgren finns här. Det fanns inga klara regler, det finns ingenting som tyder på att Juholt har försökt dölja några verkliga förhållanden - och riksdagsförvaltningen har gått in och ändrat sina informationstexter om boendeersättning mitt under brinnande mediadrev.
Kajsa Ekis Ekman skriver bra i DN i dag också, om drevet (finns inte på nätet): den psykos som innebär att kritiken hela tiden måste "växa", även om det kräver att man upphöjer obskyra kommunalråd till "ledande socialdemokrater" eller korshänvisar till andra mediers spaltmeter i ämnet. Och aldrig är väl en populist som Lotta Gröning, en liberal som Jonas Morian eller en hangaround som Stigbjörn Ljunggren så mycket socialdemokrater som när media vill ha "röster från tunga socialdemokrater". Kunde ni inte ha visat er socialdemokratiska tyngd när det gällde att driva socialdemokratisk politik någon gång, typ i senaste valrörelsen?
I jakten på kritiker blir frågor om bakomliggande intressen förstås raskt överhoppade: nämen vad konstigt att Maryam Yazdanfar kritiserar Juholt - hon som blev avpolletterad som utskottsordförande av honom! Nej, nu är också hennes petning en del av drevet: i gårdagens Aktuellt sa Mats Knutsson att Juholt "anklagas [eller har anklagats, har inte hunnit nagelfara citatet] för att rensa ut personer med utomeuropeisk bakgrund". Han är rasist också! Alla spärrar släpper: journalisternas klassintressen slår ut i full blom. Det värsta av allt är nästan att det skiner igenom hur roligt redaktionerna tycker att det här är: vilken story! Vilka rubriker! Nya avslöjanden! Och ju mer trycksvärta man använder, desto tyngre investerar man i Juholts fall - det blir omöjligt att vända, att låta det lugna ner sig, att det inte blir "värre minut för minut" som Ulf Kristofferson sa i TV4 igår.
Och allt detta samtidigt som vi istället skulle behöva diskutera Socialdemokraternas bedrövliga skuggbudget, den som slog fast att Juholts (briljanta) retorik under våren och sommaren inte på något sätt motsvaras av någon ambition att göra realpolitisk skillnad gentemot regeringen. De minsta skillnaderna i modern politisk historia ska saluföras av den hårdaste antikapitalistiska retorikern sedan Palme eller Carlsson. Det är onekligen en ny form av triangulering. Men väljarna är smartare än så.
Samtidigt hör jag en del vänsterpartister som luftar en viss förhoppning om att utrymmet för V ska öka med ett förborgerligat SAP. Ja, om ambitionen är att ha två jämnstora röda partier i evig opposition. När väljare blir besvikna på sina partier kliver de inte bara glatt över till ett annat: människor desillusioneras och passiviseras. Och skulle Vänsterpartiet på något sätt räcka till som radikal motkraft i samhällsdebatten idag? Det vore förödande om Socialdemokraterna bröts ned som organisation och politiskt alternativ.
Kajsa Ekis Ekman skriver bra i DN i dag också, om drevet (finns inte på nätet): den psykos som innebär att kritiken hela tiden måste "växa", även om det kräver att man upphöjer obskyra kommunalråd till "ledande socialdemokrater" eller korshänvisar till andra mediers spaltmeter i ämnet. Och aldrig är väl en populist som Lotta Gröning, en liberal som Jonas Morian eller en hangaround som Stigbjörn Ljunggren så mycket socialdemokrater som när media vill ha "röster från tunga socialdemokrater". Kunde ni inte ha visat er socialdemokratiska tyngd när det gällde att driva socialdemokratisk politik någon gång, typ i senaste valrörelsen?
I jakten på kritiker blir frågor om bakomliggande intressen förstås raskt överhoppade: nämen vad konstigt att Maryam Yazdanfar kritiserar Juholt - hon som blev avpolletterad som utskottsordförande av honom! Nej, nu är också hennes petning en del av drevet: i gårdagens Aktuellt sa Mats Knutsson att Juholt "anklagas [eller har anklagats, har inte hunnit nagelfara citatet] för att rensa ut personer med utomeuropeisk bakgrund". Han är rasist också! Alla spärrar släpper: journalisternas klassintressen slår ut i full blom. Det värsta av allt är nästan att det skiner igenom hur roligt redaktionerna tycker att det här är: vilken story! Vilka rubriker! Nya avslöjanden! Och ju mer trycksvärta man använder, desto tyngre investerar man i Juholts fall - det blir omöjligt att vända, att låta det lugna ner sig, att det inte blir "värre minut för minut" som Ulf Kristofferson sa i TV4 igår.
Och allt detta samtidigt som vi istället skulle behöva diskutera Socialdemokraternas bedrövliga skuggbudget, den som slog fast att Juholts (briljanta) retorik under våren och sommaren inte på något sätt motsvaras av någon ambition att göra realpolitisk skillnad gentemot regeringen. De minsta skillnaderna i modern politisk historia ska saluföras av den hårdaste antikapitalistiska retorikern sedan Palme eller Carlsson. Det är onekligen en ny form av triangulering. Men väljarna är smartare än så.
Samtidigt hör jag en del vänsterpartister som luftar en viss förhoppning om att utrymmet för V ska öka med ett förborgerligat SAP. Ja, om ambitionen är att ha två jämnstora röda partier i evig opposition. När väljare blir besvikna på sina partier kliver de inte bara glatt över till ett annat: människor desillusioneras och passiviseras. Och skulle Vänsterpartiet på något sätt räcka till som radikal motkraft i samhällsdebatten idag? Det vore förödande om Socialdemokraterna bröts ned som organisation och politiskt alternativ.
2011-06-10
Historiskt s-lyft i opinionen
SCB:s partisympatiundersökning i maj var en framgång i episk skala för Socialdemokraterna, plus 5 procentenheter.
Jag blev tvungen att skumma SCB:s tabeller för att kolla exakt hur episkt det var.
Faktum är att partiet bara har ökat så starkt från en enskild mätning till en annan vid ett annat tillfälle i modern tid, från november till maj 1992, under Bildts mardrömsstyre.
En ökning på 5 procentenheter hamnar i fint sällskap av riktigt klassiska framgångsvågor för olika partier:
Moderaterna 1979.
Folkpartiet med sin Westerberg-effekt 1985.
Vänsterpartiet 1995 under Schymans glansdagar.
Kristdemokraterna 1998.
Moderaternas uppgång under finanskrisen 2008-2009.
En del är från låga nivåer (som S idag), men alla dessa opinionslyft har sedermera resulterat i stor valframgång. Det finns alltså goda skäl att behandla Juholts succésiffror med stor respekt. Och sätta dem i sitt historiska sammanhang: sådana siffror ser vi bara en eller ett par gånger per årtionde.
Det gör nu varken politiska journalister eller statsvetare. Lena Mellin tycker att det smartaste man kan säga om Juholt vid middagsbordet ikväll är "man skulle kunna kalla honom Virrholt". En nästan unikt framgångsrik virrpanna i så fall.
Jag blev tvungen att skumma SCB:s tabeller för att kolla exakt hur episkt det var.
Faktum är att partiet bara har ökat så starkt från en enskild mätning till en annan vid ett annat tillfälle i modern tid, från november till maj 1992, under Bildts mardrömsstyre.
En ökning på 5 procentenheter hamnar i fint sällskap av riktigt klassiska framgångsvågor för olika partier:
Moderaterna 1979.
Folkpartiet med sin Westerberg-effekt 1985.
Vänsterpartiet 1995 under Schymans glansdagar.
Kristdemokraterna 1998.
Moderaternas uppgång under finanskrisen 2008-2009.
En del är från låga nivåer (som S idag), men alla dessa opinionslyft har sedermera resulterat i stor valframgång. Det finns alltså goda skäl att behandla Juholts succésiffror med stor respekt. Och sätta dem i sitt historiska sammanhang: sådana siffror ser vi bara en eller ett par gånger per årtionde.
Det gör nu varken politiska journalister eller statsvetare. Lena Mellin tycker att det smartaste man kan säga om Juholt vid middagsbordet ikväll är "man skulle kunna kalla honom Virrholt". En nästan unikt framgångsrik virrpanna i så fall.
2011-04-02
Beskedsjukan
Håkan Juholt gav för få konkreta besked på kongressen. Det är alla politiska journalister överens om.
Men ”besked” i deras värld är aldrig besked om inriktning eller samhällsvision. ”Besked” betyder alltid ja eller nej till färdigförpackad dagspolitik. På så vis sviker journalisterna väljarnas begär efter mer visioner i debatten, trots att de själva gärna ser något ädelt i sin eviga jakt på besked. Det blir också ett sätt att göra ideologier irrelevanta – som om ett idétal inte i förlängningen hade betydelse för konkreta politiska steg. Det har de alltid. Även om Mats Knutson inte hör det.
(Ledarstick publicerat i Flamman 31 mars.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)