SD-väljare kan ändra sig

Alla pratar om SD och regeringsfrågan igen – precis som SD ville ha det. Det senaste året har Jimmie Åkesson uppvaktat allianspartierna intensivt. På kort sikt för att komma in i debatten igen, efter att gränserna stängts och SD famlat efter sin roll i den nya, hårdare flyktingdebatten. På lång sikt för att partiet kanske insett att den enda vägen till regeringsmakt går via högern, som i många andra europeiska länder.

Den rödgröna motstrategin handlar om att göra SD till paria. Lyckas man vinna debatten om hur SD ska beskrivas så blir det svårt för Anna Kinberg Batra att göra dem till regeringsunderlag. Alltså är framför allt de socialdemokratiska utfallen mot SD tuffare idag än tidigare: de är rasister, punkt. Att varje ”skandal” kring SD (egentligen bara återkommande uttryck för vad partiet står för) utlöser twitterstorm beror delvis på genuin, spontan antirasism, delvis på strategin att förhindra att SD blir rumsrent i alliansväljarnas ögon.

Problemet med den strategin är att den förutsätter att det mesta SD säger och gör lyfts fram, så att de återigen hamnar i fokus för den politiska debatten – en debatt där SD egentligen skulle skadas mer av att klassiska vänster-högerfrågor var på agendan. Skandaler påverkar inte väljarna särskilt mycket, av lätt insedda skäl: politik är alldeles för viktigt. Om du sympatiserar med ett partis politiska projekt – eller till och med är övertygad om att det är den enda vägen för Sverige – kommer du inte att rösta annorlunda för att några företrädare för det partiet är rötägg. SD:s hantering av skandalerna följer dessutom för det mesta instruktionsboken. Utifrån sett tycks de faktiskt reagera mot rasism inom partiet.

Men borde inte väljarna se ett mönster i till exempel alla uppseendeväckande uttalanden, att de tillsammans bildar en ideologi? Nej, det kan man knappast förvänta sig. Vi lever i ett samhälle där ideologier inte står särskilt högt i kurs. Det mesta sägs vara enskildheter och isolerade fall. Politiker som hela tiden uppmanar oss att se enstaka olyckliga händelser, inte systemfel, i skandalerna i den vinstdrivande välfärdssektorn – hur kan samma politiker kräva att vi ska pussla ihop SD-skandalerna till en ideologi? Vill man att väljarna ska tänka i termer av politiska idéer och ”ismer” måste man nog börja med att omfamna det tänkandet själv.

Ett annat problem med stigmatiseringsstrategin är att den knappast imponerar på SD:s väljare. Råskället från etablissemanget kan till och med verka bekräfta SD-berättelsen om ”alla mot dem”. Det är heller inte givet att en enskild SD-väljare kan höra en anklagelse om att partiet är rasistiskt utan att höra en anklagelse om att själv vara rasist.

Vad skulle problemet med det vara då? Jo, till exempel att ett parti som vill ta tillbaka väljare från SD inte kan börja med att kalla dem rasister. För just detta, att ta tillbaka väljare från SD, är faktiskt fortfarande den enda lösningen på den destruktiva politiska situation som Sverige varit i sedan partiet kom in i riksdagen 2010. Sedan förra valet dominerar en idé om att SD-väljarna ”bara är rasister”: främlingsfientlighet är deras enda bevekelsegrund. Det är en uppgiven idé som beskriver SD-röstande som ett slags svart hål: man kan komma dit, men man kan inte komma därifrån, i alla fall inte med några andra argument än SD:s egna. Det vi andra kan göra är bara att förhindra att fler hamnar i det svarta hålet, och glädjas åt att vi fortfarande är fler som befinner oss utanför – ”vi är 87 procent”.

Med den här synen på SD:s väljare är stigmatiseringsstrategin inget problem: om de bara är rasister, så spelar det heller ingen roll om man kallar dem det, för att avskräcka andra. Risken är bara stor att SD:s väljare i själva verket är lika flerdimensionella och påverkbara som andra väljare. SD passerade inte fyraprocentsspärren förrän för sex år sedan. Nästan alla partiets väljare har alltså fram tills helt nyligen röstat på andra partier, på grundval av andra sakfrågor. Det betyder också att man kan få dem att ändra sina prioriteringar igen, precis som de 50 000 väljare gjorde som faktiskt bytte från SD i valet 2014 – fastän de bara, enligt teorin, har främlingsfientlighet i huvudet. Det finns inga svarta hål i politiken.

Stigmatiseringsstrategin motiveras med ett defensivt mål: att hindra att SD får större parlamentariskt inflytande. Men det kan aldrig vara tillräckligt bra. SD måste minska, och skickas ut ur riksdagen igen. Inget annat mål duger på sikt. Det bygger på att man ändrar SD-väljarnas syn på hur Sverige fungerar, och vad som är viktigt – inte ger upp om dem. Dagens grälande på, och om, SD bidrar inte till en sådan offensiv kamp. 

(Ledare publicerad i Flamman 10 oktober 2016.)

Vänsterpartiet - reservpartiet

Det går bra för Vänsterpartiet. I Ekot/Novus väljarindex för maj nådde partiet 7,7 procent, två procentenheter över valresultatet 2014. Det är inte nödvändigtvis ”titta vi levererar”-strategin som ligger bakom uppgången. Förmodligen får partiet bra betalt bara genom att ha varit stabilt när andra har genomlevt mediala kriser (MP) eller varit osynliga (FI). Det är de partierna som opinionsvinsterna sedan valet 2014 kommit ifrån, enligt SCB:s majmätning.

Det är bra att MP- och FI-väljarna går till vänster. Men det är samtidigt Vänsterpartiets stora svaghet att bara vara ”reservpartiet” – partiet som finns till hands när ingenting annat funkar. Om man inte ”känner igen Socialdemokraterna längre” kan man rösta på vänstern istället (som 1998). Om Socialdemokraterna har kris i partiledarfrågan, kan man rösta på vänstern istället (som vid årsskiftet 2011-2012). Om MP misslyckas med allt de företar sig, kan man rösta på vänstern istället, som nu.

Det betyder inte att man har framgångarna gratis. Även bakom att vara ett alternativ ligger hårt jobb. Men det ändrar fortfarande inte på det besvärliga faktum att man inte är herre över sina egna framgångar.

Det får konsekvenser i förhållande till Socialdemokraterna. Deras vänsterorienterade väljare verkar just nu inte behöva något reservparti. De lever tvärtom i den bästa av världar: Socialdemokraterna regerar, och lyssnar dessutom på Vänsterpartiet! När Vänsterpartiet gör regeringspolitiken bättre, förbättrar man också, paradoxalt nog, det parti som man skulle kunna ta väljare från.

Vänsterpartiet vinner följaktligen inte heller i SCB:s majmätning några väljare från Socialdemokraterna. Om det är någonting som borde bekymra Vänsterpartiets ledning, i tider av uppgång, är det ändå detta. Vänsterpartiet bildades som en opposition inom socialdemokratin, och det är ofrånkomligt att partiets roll är att tillhandahålla den alternativa strategin inom arbetarrörelsen. Att gå lite längre, att ställa de tuffare kraven. Attraherar inte de idéerna socialdemokratiska väljare, så stannar Vänsterpartiet snabbt i tillväxten.

De senaste åren har S-väljare bara gått till Vänsterpartiet i någon större mängd vid ett tillfälle: under våren 2014, efter en tids intensiv debatt om vinster i välfärden, med knäckebrödsskandalen vid ”Hälsans förskola” som klimax. När Vänsterpartiet verkade mer pålitligt om välfärden, utmanade man Socialdemokraterna.

Vinstdebatten klingade emellertid av, och på valdagen fanns det bara svaga effekter kvar på väljarrörelserna. Men de fanns där: ”Vinsterna i välfärden hade betydelse för Socialdemokraternas tapp till Vänsterpartiet” (”Flytande väljare”, 2016). Det finns mycket som talar för att tydlighet i välfärdsfrågorna är viktigt för väljarna som vacklar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Här finns potentiella öppningar. När dessa vacklande väljare berättar själva (i Novus eftervalsundersökning 2014), pratar de om skolan, om sjukvården och äldreomsorgen. Socialdemokraterna upplevs som bättre i alla – men Vänsterpartiet ligger nära på de två senare områdena. Hade Vänsterpartiet lyckats göra vinstfrågan till en ingång i sådana välfärdsfrågor, istället för till en tekniskt präglad åtgärd, hade man kanske kunnat vinna fler väljare på egna meriter.

Att ta ut ett avstånd i välfärdsfrågorna är, om inte den allena saliggörande, så åtminstone en av de nödvändiga strategierna för att vinna socialdemokratiska väljare. Det är svårt att göra genom att driva frågor som Socialdemokraterna kan göra till sina – sossar pratar nu vitt och brett om ”regeringens” välfärdsmiljarder. Snarare måste vänstern prata mer om sådant som man faktiskt inte vinner, åtminstone inte på kort sikt. Det måste sannolikt också vara välfärdsfrågor där man tar spjärn mot, använder sig av, dagens destruktiva och rasistiskt präglade debatt – självklart utan att sakpolitiskt anpassa sig en millimeter. Men bara en så enkel sak som att flytta vinstdebatten till asylindustrin flyttar Vänsterpartiet närmare debattens centrum.

(Ledare i Flamman 2016-06-03)

Prata inte om nazisterna

Sommarens politiska genidrag kan vara Svenskarnas partis resa till Almedalen. Genom sin blotta närvaro lockade man fram så många arga motmarkeringar att partiet framstod som långt viktigare än sina 681 röster i senaste valet. Vänstern har problem med spontaniteten: att motdemonstrera anses inte längre som ett taktiskt val, utan som ett moraliskt måste. (Bojkotter likaså - när hörde någon senast en sådan diskussion som handlade om effektivitet?) Vi ska alltid reagera mot nazistiskt stöveltramp, visst. Men det finns en gräns för hur perifera motståndare man ska adla till ett hot.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 augusti.)

Skatteglada Svensson

Socialdemokraterna slåss alltjämt om "mittenväljarna" genom räddhågsen anpassning till skattesänkarpolitiken (med åsikter som att 60 000 kr/mån är en "vanlig" inkomst). Samtidigt visar Yougov (3/7) att nästan inga väljare vill minska välfärdsambitionerna för att få lägre skatt; betydligt fler är beredda att tvärtom betala mer. Det är fascinerande i sig, med tanke på hur få som har försvarat höga skatter i debatten de senaste 30 åren. Vilken opinion skulle då inte arbetarrörelsen kunna bygga, om den vågade? Nu är istället varje missnöje med de fantasilösa jobbskatteavdragen - ett femte stöddes i somras bara av 6 procent - en missad poäng för S.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 augusti.)

Rikare - och surare

Arbetslöshet och osäkerhet om framtiden. Det är vad som kännetecknar Sverige idag, enligt Sverigestudien som presenterades förra veckan. Och Yougov i maj visade att fler än på länge (42 procent) tycker att utvecklingen går åt fel håll. Samtidigt har reallönerna och hushållens förmögenhet ökat. Missnöjet visar hur svårt det är att vinna människors stöd via plånboken. Folk vill ha ett samhälle som håller ihop, även om det går hyggligt för dem själva. Det är hög tid för oppositionen att göra sig till tolk för frustrationen - innan regeringen gör det.

(Ledarstick publicerat i Flamman 30 maj)

Gudrun analyserar

Sommaren innebär alltid en massa missade nyheter. Som den från SvD att Feministiskt initiativ tydligen ska ställa upp i Europaparlamentsvalet 2014.

Man får beundra kämpaglöden hos ett parti som stöds av 0,4 procent av befolkningen. Men, som de skriver på sin Wikipedia-sida, "trots relativt dåliga valresultat har partiet en stor mängd anhängare". Ja, valresultat får inte ses som ett tecken på människors politiska uppfattning. Det leder bara fel. Man har alltid fler anhängare än valresultatet visar. Moderaterna bör ha en fjorton-femton miljoner.

Men om man nu ändå ska haka upp sig på 0,4 procent har Gudrun Schyman en förklaring:

"Det låga opinionsstödet för Fi förklarar hon med att frågorna länge varit ”lågt rankade” av de etablerade politikerna."

Hm.

Vänta nu: om de andra partierna inte pratar om jämställdhet och feminism, så minskar utrymmet för ett feministiskt parti? Då måste Miljöpartiets framgångar bero på att miljöfrågan är extremt högt rankad av de etablerade politikerna?

Motivet till att starta Fi utgick väl från motsatt logik: det behövs - och finns plats för - ett feministiskt parti. Jag hörde aldrig tillägget: "Men alla andra partier måste hjälpa oss!"

Självklart är inte det monumentala misslyckandet bara Fi:s eget fel. De är duktiga på mycket - jag tycker till exempel att PR-stuntet att öppna ett alternativt "jämställdhetsdepartement" nu i höst är briljant. Det låga stödet beror till syvende och sist på att väljarna inte tycker att jämställdhet finns bland de viktigaste valfrågorna. Ett enfrågeparti måste inte bara ha sin fråga i toppen av den listan - det måste också finnas väljare som är extremt endimensionella i sitt röstande. En väljartyp som kanske inte finns. Fi har nog också underskattat hur mycket jämställdhetsfrågorna ändå lever hos de andra partierna. Det är mycket skrammel utåt om att frågan är stendöd. Frågan är om väljarna verkligen känner så. De hör ju vad de andra partierna säger.

Det stora strategiska misstaget var att försöka omfamna hela den politiska skalan, istället för att klart och tydligt profilera sig som ett vänsterparti. Genom att låta Gudrun Schymans bitterhet mot Vänsterpartiet få spelrum alienerade man de trognaste fansen, samtidigt som man försökte vinna något slags "mittenfeminister" genom att kritisera höger och vänster lika mycket. Problemet är bara att det inte finns så många mittenfeminister. De hade kunnat satsa på 4 procent, och fått det. Istället satsade de på 25 procent, och fick ingenting.

Trots allt har nog Feministiskt initiativ också överskattat Gudrun Schymans dragningskraft. Visst sa folk på 90-talet att de "röstade på Gudrun". Men det betyder inte att de skulle ha röstat på Gudrun utan det försvar för välfärden som Vänsterpartiet då bedrev. Det var såklart lättare att säga att man gillade partiledaren än att erkänna att man för första gången kände sig mest hemma hos det före detta kommunistpartiet. Gudrun var duktig. Men hon var duktig i sin roll. Då.

Tankar om sjöfylla

Det har varit mycket om den nya sjöfyllerilagen i dagarna. Har twittrat en del själv. Det är en intressant debatt på många sätt. Lagen i sig verkar bygga mycket på estetik: att det ska vara samma promillegräns till sjöss som på land. Det är inte sagt som kritik. Symmetri är viktigt för människor. Säkert för riksdagsmän också.

Det jag framför allt började fundera på var dock detta:

1. Varför är vänstern så dålig på att vinna frågor? Varför är vänstern så dålig på att vara populär? I sjöfylleridebatten finns en del av svaret: raljerandet med Ulf Brunnbergs och Bert-Åke Vargs usla argument startade utan någon som helst tanke på ifall några fler kunde tycka som de. Det kan det: minst 170 000 båtägare i alla fall. Att någon skickar fram en usel budbärare, betyder inte att det inte finns en vettig opinion under. Det är kardinalfel att tänka att man argumenterar med en enskild opinionsbildare. Man ska argumentera med de han eller hon representerar, som berörs av debatten - om det är rätt tillfälle att försöka påverka dem. Vänsterkulturen säger tvärtom att man ska "vinna" en debatt "mot någon", eftersom den har "fel" och man själv har "rätt". Det är ju inte en siffra rätt i det där. Det är i alla fall inte opinionsbildning.

Visst, en Twitterskämtare i mängden behöver inte bry sig om ifall han eller hon blir persona non grata i småbåtshamnen. Men det festliga hånandet kom också från människor som i vanliga fall brukar ha ambitionen att driva någon slags opinion.

2. Från lobbyinghållet är det ett klockrent exempel på hur man dödar en fråga genom att skicka fram fel budbärare. Överdrifterna från Brunnberg och kompani gör det omöjligt att diskutera frågan seriöst ett tag framöver. Ingen riksdagspolitiker ömmar för att rika Stockholmare ska få grogga i fred. En småländsk seglare, bordad av Kustbevakningen långt ut på öppet vatten, hade varit en helt annan ingångshistoria och lett till en helt annan diskussion. Det hade räckt långt bara med andra "kändisar" - det är faktiskt svårt att tänka sig en töntigare sammansättning än den i debattartikeln i SvD. De vanliga båtägare som ifrågasätter den nya promillegränsen lär vara duktigt förbannade på Göran Gabrielssons känsla för PR just nu.

3. Ibland vill man ha mer av Jan Myrdalsk vänsterkritik av offentlig byråkrati - en kritik som ju är besläktad både med nyliberala teorier om hur offentliga organisationer strävar efter att maximera sina budgetar och verksamhetsområden, och med grundläggande marxistiska antaganden om materiella intressen. Det är helt enkelt inte särskilt konstigt att Kustbevakningen är eld och lågor över att ha fått ökade arbetsuppgifter och befogenheter. Ändå får de vara sanningsvittnen i alla artiklar om den nya lagens goda resultat. En del journalister behöver bli mindre cyniska. Andra skulle faktiskt behöva bli lite mer.