För Almedalsveckans skull vore det bra om minst ett par partier åkte ur riksdagen.
Redan på fredagen är det bara journalister och politiker kvar. Glassätande småbarnsfamiljer dominerar plötsligt gatubilden. På lördagen åker alla hem, och att få söndagen är samma sak som att bli utpetad från veckan. Ja, man får hålla ett tal förstås. Men då har alla politiska kommentatorer redan sammanfattat veckan och dragit till sommarstugan. Lite otacksamt.
Göran Hägglund hade i alla fall en omtänksam partistyrelse som åkt över och satt och lyssnade på honom på söndagen. I regn, stackarna.
Det är lite märkligt att Hägglund inte har utvecklats mer som talare under alla sina år som partiledare. Han talar i ett teleprompter-beroende, malande skriftspråk som inte känns eget. Och så dessa obligatoriska humorblock: "nu ska jag vara rolig ett tag". Förra eller förrförra året var det politiken som en fotbollsmatch, i år jämförde han oppositionen med en cirkus. En person som är så omvittnat spontant rolig som Hägglund borde inte behöva hålla sig med sådana krystade gags.
Innehållet var bättre än leveransen: Hägglund har inte helt lämnat verklighetens folk-spåret - klokt, jag tror att det kan väcka genklang om KD är uthålliga - och utvecklade sin anti-politik genom bland annat att vantolka Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs Är svensken människa?. Statsindividualism handlar om att ersätta vänskapsband, menar Hägglund, som hade notoriskt dåliga argument talet igenom. (Nej, skulle Berggren/Trägårdh säga: genom att slippa det maktojämna och ofria beroendet kan tvärtom den äkta, fria vänskapen utvecklas desto mer.)
Hägglund skär ändå effektivt åt sig en egen nisch: "den lilla världen", människan mot staten. Mycket handlade förstås också under söndagens tal om det som KD nästan fått göra till sitt eget politikområde: familjepolitiken. "Familjepolitik" har fått en konservativ accent: det känns nästan konstigt att säga att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har den bästa familjepolitiken. För det har de ju: det handlar ju om saker som fattigdomsbekämpning, bostadspolitik, jämställdhet, förskolor. Låt oss ibland etikettera det som just familjepolitik! Så att det inte verkar som om hela perspektivet är främmande för de socialistiska partierna.
Som grädde på moset överträffade Hägglund Åsa Romson i civilisationskritik, i en ganska sympatisk passage om att det finns andra värden än tillväxt och ökad produktivitet. Tankefiguren om "den lilla världen" (Hans L Zetterbergs gamla moderatslogan) blir därmed konsekvent genomförd: det finns en stor, ond värld där ute - den fria marknadens värderingar är inte självklart människovänligare än statens. Med Moderaternas mittenorientering och Folkpartiets brutalliberalism finns det kanske reellt utrymme för KD att driva en sådan här diskussion.
Man måste uppskatta en politiker som kastar sig in i en idédebatt, även om det görs huvudlöst och med rätt sumpiga argument. Men det skar sig lite att dessutom ägna så stor del åt fåniga påhopp på oppositionen. Hägglund borde släppa sin föreställning om sig själv som svensk politiks stora showman.
Talet var också en nästan övertydlig intern signal efter partistriden i vintras: Hägglund tänker inte anpassa sig en millimeter till kritikerna kring Odell. Det här talet hade lika gärna kunnat hållas 2010 eller 2011. Ingen sakpolitisk högersväng, inget tal om kristen etik. Partiet leds av Hägglund, basta.
Efter hela veckan tycker jag att listan över de bästa talen ser ut så här (med länkar till mina bloggposter om dem):
1. Jan Björklund ((länk)
Med det bredaste retoriska registret övergav han "keps i klassrummet"-frågorna för en inmutning av en klassisk högerposition.
2. Fredrik Reinfeldt (länk)
Dämpad, fundersam och statsmannalik var han en av få som försökte sig på en riktig verklighetsteckning - och tog ledningen i jobbfrågan inför 2014 med "jobbpakten".
3. Stefan Löfven (länk)
Alert, säker och taltränad, men överträffade knappast förväntningarna.
4. Göran Hägglund
Höll det enda riktiga idétalet - på stolpigt språk. Löjligaste attackerna.
5. Jonas Sjöstedt
Gick på säkerhet retoriskt, plus för fokus på vinst i välfärden-frågan. Staplade argument på hög, behöver variera sig.
6. Annie Lööf (länk)
Sköt alliansen i sank på säkert men opersonligt politikerspråk. Brinner för många saker, utan att vi tror henne.
7. Åsa Romson (länk)
Är man partiledare ska man hålla talen själv. Och gärna säga något som alla inte redan vet.
Visar inlägg med etikett Kristdemokraterna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kristdemokraterna. Visa alla inlägg
2012-07-10
2012-05-01
Som man frågar får man svar
Borgerlighetens sista suck: grovt vinklade opinionsundersökningar?
Tja, åtminstone tecken på desperation - och gravt väljarförakt. Alternativen "lagstadga" respektive "låta föräldrarna välja själva" är en väldigt....kristdemokratisk beskrivning av alternativen i frågan om föräldraförsäkringen. All föräldraförsäkring kommer alltid att vara "lagstadgad". Ingen tar ifrån någon valfriheten (förutom om man vill utnyttja försäkringen). Dessutom är föräldraförsäkringen inte bara en fråga för föräldrar. Den påverkar många fler och har mycket större betydelse än så. Det är bara kristdemokratisk strategi till att göra det till en familjefråga (vilket tyvärr en del radikaler hakar på genom att smala in det till jämställdhet mellan mammor och pappor, eller barns rätt till sina pappor - skrev om det för ett tag sedan).
Självklart ska också Vänsterpartiet och Socialdemokraterna använda opinionsundersökningar i kommunikationen, men det kan slå tillbaka om det är uppenbart att man betraktar valmannakåren som en fårskock.
Centerns fråga om lägre ungdomslöner för någon vecka sedan var lika absurd. Till skillnad från Novus, som roddade KD:s undersökning, gav United Minds ifrån sig råmaterialet. (Det är ett demokratiskt problem att ingen får se frågorna och metodiken. Man får hoppas att åtminstone journalisterna fick det.) Där var frågan formulerad så här:
"Idag hävdar somliga att nivån på ingångslönerna gör det svårt för unga människor att komma in på arbetsmarknaden eftersom de är nästan lika höga som för en person med flera års arbetslivserfarenhet. Andra hävdar att de ingångslöner som finns är bra, även för ungdomar. Tror du att lägre ingångslöner skulle göra att fler arbetslösa ungdomar lättare får ett jobb?"
"Hävdar somliga" - för att ge intryck av att det är en etablerad, rumsren idé. "Unga människor" - som om ingångslöner bara gällde de som kom direkt från gymnasiet. "Nästan lika höga" - jo, tjosan: i byggbranschen skiljer det i snitt nästan 10 000 mellan medellönen för unga och äldre. Extremt tendentiöst, nästan ljug. Och så kronan på verket: själva frågan som får det att låta som om ingångslönerna inte var lägre redan idag. Notera också det lilla förstärkningsordet "lättare": frågans begriplighet är redan fullständig utan det, till och med högre. Man kan till och med tolka frågan som om "lägre ingångslöner" syftar på alternativet till en högre ordinarie lön, och inte på sänkta ingångslöner, vilket det ju är fråga om.
Opinionsföretag verkar på en kommersiell marknad, så man ska inte vara förvånad, men det är ändå smått vidrigt att de går med på att formulera sådana här frågor. Bara att hoppas att fördumningen inte lönar sig.
(Göran Johansson har kommenterat Ipsos undersökning om ingångslöner som DN körde för ett tag sedan. Lika styrd den.)
Tja, åtminstone tecken på desperation - och gravt väljarförakt. Alternativen "lagstadga" respektive "låta föräldrarna välja själva" är en väldigt....kristdemokratisk beskrivning av alternativen i frågan om föräldraförsäkringen. All föräldraförsäkring kommer alltid att vara "lagstadgad". Ingen tar ifrån någon valfriheten (förutom om man vill utnyttja försäkringen). Dessutom är föräldraförsäkringen inte bara en fråga för föräldrar. Den påverkar många fler och har mycket större betydelse än så. Det är bara kristdemokratisk strategi till att göra det till en familjefråga (vilket tyvärr en del radikaler hakar på genom att smala in det till jämställdhet mellan mammor och pappor, eller barns rätt till sina pappor - skrev om det för ett tag sedan).
Självklart ska också Vänsterpartiet och Socialdemokraterna använda opinionsundersökningar i kommunikationen, men det kan slå tillbaka om det är uppenbart att man betraktar valmannakåren som en fårskock.
Centerns fråga om lägre ungdomslöner för någon vecka sedan var lika absurd. Till skillnad från Novus, som roddade KD:s undersökning, gav United Minds ifrån sig råmaterialet. (Det är ett demokratiskt problem att ingen får se frågorna och metodiken. Man får hoppas att åtminstone journalisterna fick det.) Där var frågan formulerad så här:
"Idag hävdar somliga att nivån på ingångslönerna gör det svårt för unga människor att komma in på arbetsmarknaden eftersom de är nästan lika höga som för en person med flera års arbetslivserfarenhet. Andra hävdar att de ingångslöner som finns är bra, även för ungdomar. Tror du att lägre ingångslöner skulle göra att fler arbetslösa ungdomar lättare får ett jobb?"
"Hävdar somliga" - för att ge intryck av att det är en etablerad, rumsren idé. "Unga människor" - som om ingångslöner bara gällde de som kom direkt från gymnasiet. "Nästan lika höga" - jo, tjosan: i byggbranschen skiljer det i snitt nästan 10 000 mellan medellönen för unga och äldre. Extremt tendentiöst, nästan ljug. Och så kronan på verket: själva frågan som får det att låta som om ingångslönerna inte var lägre redan idag. Notera också det lilla förstärkningsordet "lättare": frågans begriplighet är redan fullständig utan det, till och med högre. Man kan till och med tolka frågan som om "lägre ingångslöner" syftar på alternativet till en högre ordinarie lön, och inte på sänkta ingångslöner, vilket det ju är fråga om.
Opinionsföretag verkar på en kommersiell marknad, så man ska inte vara förvånad, men det är ändå smått vidrigt att de går med på att formulera sådana här frågor. Bara att hoppas att fördumningen inte lönar sig.
(Göran Johansson har kommenterat Ipsos undersökning om ingångslöner som DN körde för ett tag sedan. Lika styrd den.)
2012-02-14
Hej då, KD
Mats Odell lyckades inte peta Göran Hägglund. Och det hade knappast spelat någon roll om han gjort det. Det är snarare Moderaternas nya, mjukare tilltal som gör att KD och de andra borgerliga småpartierna förtvinar. Själva etablerandet av Moderaterna som Sveriges största parti utövar säkert också en stark lockelse på tidigare småpartiväljare, som gillar att sossarna får en jämnstark utmanare. Till grundproblemen för KD hör att väljarintresset för profilfrågan ”familjepolitik” är lägre än på 30 år. Hägglund måste hitta en ny framgångsformel inom något år. Sedan börjar till och med stödröstarna bli rädda för att det är bortkastad hjälp.
(Ledarstick publicerat i Flamman 2 februari.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 2 februari.)
2011-06-13
Envishet som lönat sig
KDU:s avgångne ordförande Charlie Weimers berättade stolt i sitt avskedstal att förbundet gått från tveksamhet till att nu ”bekämpa” feminismen.
Attityden är talande. För tio år sedan utsågs KD till usla strateger som inte ville omfamna den nya feministvågen. Idag är öppen antifeminism vardagsmat – också aggressiv sådan, som när Nya Wermlands-Tidningens ledare den 19 maj hoppas att feminismen snart ska hamna på ”historiens skräphög” tillsammans med kommunism och rasbiologi. Dagens tonläge är KD:s belöning för att ha tagit sig igenom svår politisk motvind.
Allmän politisk läxa: det finns alltid strateger som tycker att man ska vara opportun. De får inte alltid rätt i slutändan.
(Ledarstick publicerat i Flamman 9 juni.)
2010-09-12
Mats Odells hårda nypor
I spåren av HQ Banks miljardförluster kan man, som Svenska Dagbladets näringslivskolumnist häromveckan, kalla "trading"-avdelningarna på bankerna för "potentiella terrorceller som det är dags att stänga ned".
Eller så kan man göra som finansmarknadsminister Mats Odell, som i en chatt med Norrköpings Tidningars läsare i fredags krävde "ett samtal om värdegrund".
Har vi råd att låta kristet flum styra finansmarknadspolitiken i fyra år till?
Eller så kan man göra som finansmarknadsminister Mats Odell, som i en chatt med Norrköpings Tidningars läsare i fredags krävde "ett samtal om värdegrund".
Har vi råd att låta kristet flum styra finansmarknadspolitiken i fyra år till?
2010-09-07
Bara en kul grej
Ewa Samuelsson (KD) skrev på sin blogg häromdagen att KD ville att häften av pengarna som Stockholms stad kan spara in på kostnaderna för nedskräpning skulle gå till nya eller upprustade lekparker - om vi alla skärpte oss kunde det räcka till 50 nya lekplatser för huvudstadens barn! DN uppmärksammade förslaget idag i papperstidningen.
Jorden anropar KD: Om det finns ett behov av 50 nya lekplatser, så ska väl inte barnens välfärd vara beroende av att nedskräpningen eventuellt minskar? Då måste vi bygga dem direkt! Och omvänt: om det inte finns ett behov av 50 lekplatser, så vore det ett fruktansvärt slöseri med skattemedel att bygga dem.
Och mot den obändliga logiken måste till och med Ewa Samuelsson böja sig: nu skriver hon i ett svar på bloggen att förslaget bara var en "kul grej" för att visa vad stadens pengar "kunde" användas till om man lyckades spara pengar.
Vi väntar spänt på nästa roliga grej från Ewa!
Jorden anropar KD: Om det finns ett behov av 50 nya lekplatser, så ska väl inte barnens välfärd vara beroende av att nedskräpningen eventuellt minskar? Då måste vi bygga dem direkt! Och omvänt: om det inte finns ett behov av 50 lekplatser, så vore det ett fruktansvärt slöseri med skattemedel att bygga dem.
Och mot den obändliga logiken måste till och med Ewa Samuelsson böja sig: nu skriver hon i ett svar på bloggen att förslaget bara var en "kul grej" för att visa vad stadens pengar "kunde" användas till om man lyckades spara pengar.
Vi väntar spänt på nästa roliga grej från Ewa!
2010-09-01
Konsekvens-mani
En iakttagelse efter utfrågningen av Göran Hägglund i SVT igår (förutom att killen är duktig, och att Mats Knutsson måste lära sig att man rimligen bara kan svika ett vallöfte om man har egen majoritet):
En oproportionerligt stor tid av utfrågningen ägnades åt att hitta inkonsekvenser i Kristdemokraternas politik. Varför pratar de om politisk klåfingrighet, när de själva lägger fram klåfingriga förslag? Varför är de för vårdnadsbidrag, när de samtidigt tycker att alla ska arbeta? Varför var Hägglund emot Ecce Homo-utställningen, när han vill ha en generös yttrandefrihet?
Gott så, men det är förstås inte det enda sättet att ställa kritiska frågor om politik på. Det blir lite platt: "Ha-haa! Vi läste ert program, och på ena stället står det så här men på andra stället står det istället så här! Busted!"
Man skulle ju också kunna utgå från verkligheten: "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när fakta visar att...?".
Eller man kan utgå från politisk filosofi (och det är inte så märkvärdigt som det låter): "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när det vore rättvisare att...?"
Eller man kan inta en fientlig politisk position: "Är det inte så att ni bara är för vårdnadsbidrag för att ni tycker att kvinnor borde...?"
Kort sagt: överbetoningen på att hitta inkonsistenser är lätt irriterande. "Innan valet sa ni att ditten, men nu gör ni datten, varför det?" Eller favoriten inför EU-valet: "Ni säger ditten, men era partivänner i Europa säger ju datten, varför det?" Det verkar lite som om SVT tror att detta är det tuffa testet som vi vill bevittna: sitter bara allting ihop och är konsekvent, så får Göran vår röst! Vi kanske inte gillar det han säger, men eftersom det sitter ihop så bra, så okej!
Sedan önskar man förstås att sakfrågeterrorn fick ett slut i de här utfrågningarna. Kunde inte Hägglund ha fått frågan vad kristdemokrati är för något? Eller hur balansen mellan privat och offentligt ska vara i samhället? Eller hur stora klyftor ett samhälle kan ha utan att implodera? Eller hur människor ska få mer makt över sina liv?
Det är ju de här frågorna som alltid försvinner när alla utfrågningar och debatter ska handla om 1) skatterna, 2) miljön, 3) skolan, 4) äldreomsorgen, 5) utrikespolitiken, etc. Det blir tekniskt, det blir utan sammanhang, det blir fokus på att "ge besked". Aldrig någonsin har någon politiker pressats på besked om ungefär vilket samhälle han eller hon håller på att skapa i längden. Även här tror jag SVT sitter med felaktiga uppfattningar om väljarna: vi är inte så vansinnigt bekymrade över exakt vad som ska hända mellan 2010 och 2014, vi behöver inga "raka svar". Vem har krävt det? Tvärtom: ett lite svävande svar som handlar om ungefär vad man vill uppnå, svar med en riktning men utan siffror, kan många gånger säga mycket mer.
En oproportionerligt stor tid av utfrågningen ägnades åt att hitta inkonsekvenser i Kristdemokraternas politik. Varför pratar de om politisk klåfingrighet, när de själva lägger fram klåfingriga förslag? Varför är de för vårdnadsbidrag, när de samtidigt tycker att alla ska arbeta? Varför var Hägglund emot Ecce Homo-utställningen, när han vill ha en generös yttrandefrihet?
Gott så, men det är förstås inte det enda sättet att ställa kritiska frågor om politik på. Det blir lite platt: "Ha-haa! Vi läste ert program, och på ena stället står det så här men på andra stället står det istället så här! Busted!"
Man skulle ju också kunna utgå från verkligheten: "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när fakta visar att...?".
Eller man kan utgå från politisk filosofi (och det är inte så märkvärdigt som det låter): "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när det vore rättvisare att...?"
Eller man kan inta en fientlig politisk position: "Är det inte så att ni bara är för vårdnadsbidrag för att ni tycker att kvinnor borde...?"
Kort sagt: överbetoningen på att hitta inkonsistenser är lätt irriterande. "Innan valet sa ni att ditten, men nu gör ni datten, varför det?" Eller favoriten inför EU-valet: "Ni säger ditten, men era partivänner i Europa säger ju datten, varför det?" Det verkar lite som om SVT tror att detta är det tuffa testet som vi vill bevittna: sitter bara allting ihop och är konsekvent, så får Göran vår röst! Vi kanske inte gillar det han säger, men eftersom det sitter ihop så bra, så okej!
Sedan önskar man förstås att sakfrågeterrorn fick ett slut i de här utfrågningarna. Kunde inte Hägglund ha fått frågan vad kristdemokrati är för något? Eller hur balansen mellan privat och offentligt ska vara i samhället? Eller hur stora klyftor ett samhälle kan ha utan att implodera? Eller hur människor ska få mer makt över sina liv?
Det är ju de här frågorna som alltid försvinner när alla utfrågningar och debatter ska handla om 1) skatterna, 2) miljön, 3) skolan, 4) äldreomsorgen, 5) utrikespolitiken, etc. Det blir tekniskt, det blir utan sammanhang, det blir fokus på att "ge besked". Aldrig någonsin har någon politiker pressats på besked om ungefär vilket samhälle han eller hon håller på att skapa i längden. Även här tror jag SVT sitter med felaktiga uppfattningar om väljarna: vi är inte så vansinnigt bekymrade över exakt vad som ska hända mellan 2010 och 2014, vi behöver inga "raka svar". Vem har krävt det? Tvärtom: ett lite svävande svar som handlar om ungefär vad man vill uppnå, svar med en riktning men utan siffror, kan många gånger säga mycket mer.
Det var väl inte hela sanningen?
OK, lite hyperlokalt, men det är aldrig ointressant med oärliga politiker.
Ewa Samuelsson, kristdemokrat i Stockholm, skriver nu på sin blogg om hur det tack vare "min och Kristdemokraternas envetna kamp" nu kommer att byggas ett bullerskydd på Nynäsvägen om alliansen vinner valet.
Minsann.
När trafiknämnden sammanträdde i juni tog sig den kampen uttrycket att kristdemokraternas representant herr Broberg röstade emot just ett bullerskydd, bland annat med argumentet att staden inte har råd och att det i alla fall finns fastigheter som är mer utsatta än de längs Nynäsvägen. KD hade självklart kunnat rösta med oppositionen istället, om man verkligen ömmade om "Enskedebornas långa väntan på en tystare miljö" (Samuelssons blogg).
Man får ändra sig. Men det är fräckt att inte låtsas om att man nyss har slagits emot det man plötsligt förespråkar. Om det är kristet eller inte får andra bedöma.
All heder åt sossar och vänsterpartister som fått Samuelsson att böja sig!
Ewa Samuelsson, kristdemokrat i Stockholm, skriver nu på sin blogg om hur det tack vare "min och Kristdemokraternas envetna kamp" nu kommer att byggas ett bullerskydd på Nynäsvägen om alliansen vinner valet.
Minsann.
När trafiknämnden sammanträdde i juni tog sig den kampen uttrycket att kristdemokraternas representant herr Broberg röstade emot just ett bullerskydd, bland annat med argumentet att staden inte har råd och att det i alla fall finns fastigheter som är mer utsatta än de längs Nynäsvägen. KD hade självklart kunnat rösta med oppositionen istället, om man verkligen ömmade om "Enskedebornas långa väntan på en tystare miljö" (Samuelssons blogg).
Man får ändra sig. Men det är fräckt att inte låtsas om att man nyss har slagits emot det man plötsligt förespråkar. Om det är kristet eller inte får andra bedöma.
All heder åt sossar och vänsterpartister som fått Samuelsson att böja sig!
2010-02-07
Bestämma själv
"Ett tillrättaläggande in i minsta detalj", karaktäriserar Göran Hägglund den rödgröna politiken i dagens artikel på DN Debatt - en fortsättning på "verklighetens folk"-temat där det idag är tanken på ett jämnt uttag av föräldraledigheten som ska avrättas. Hägglund skriver också att KD är "det parti som konsekvent värnar den enskildes fria val". Man kan tycka att det är klippblockskastning i glashus för ett parti vars toppnamn i EU-valet - mindre än ett år sedan - gjorde till sin profilfråga att förbjuda snus. För ett parti som starkt ogillar människors fria val av sexpartners. För ett parti som de senaste åren droppat politiska förslag som fettskatt, kommunala super-nannies, åldersgräns i dokusåpor och skoluniform. Snacka om att lägga livet till rätta i det lilla!
Men det är i själva verket centralt för KD:s mediastrategi att inte bekymra sig över hur väl utspelen rimmar med partiets långsiktiga politik eller parlamentariska agerande. Det kan man göra eftersom man vet att man slipper granskning - någon seriös politisk journalistik finns det ju som bekant ingen mediaägare som satsar på i Sverige. Risken med strategin är snarare att man med tiden kommer att uppfattas som spretigt och otydligt av väljarna. Å andra sidan: den strida strömmen av urflippade utspel de senaste åren bygger på idén att belöningen för de förslag som faktiskt uppmärksammas i den allmänna debatten är större än bestraffningen för att verka lite uppmärksamhetstörstig. Det är ju trots allt mest mediaredaktionerna som märker av pressmeddelanderegnet. Dessutom glömmer väljare ganska fort. Ingen förknippar KD med det misslyckade fettskattsförslaget idag.
Där kunde faktiskt vänsterpartier i allmänhet lära sig något: allting man för fram behöver inte vara så in i minsta fotnot genomresearchat och konsekvent med allting partiet gjort sedan Westfaliska freden. Ta ett snabbt skott från höften någon gång! Man har råd att göra ganska tvära svängar i dagspolitiken, bara man ser till att förslagen inte försvårar bygget av partiets "varumärke" på sikt. KD:s trial-and-error-politik fungerar rätt bra, sett till syftet och till småpartiernas speciella livsvillkor runt fyraprocentsspärren.
I sak har Hägglund förstås helt fel om föräldraförsäkringen, men det finns två svagheter i de rödgrönas retorik som han exploaterar ganska duktigt. För det första har Mona och gänget sällan något bra svar på "familjerna ska väl få bestämma själva"-svadan. Jag tror inte att det är bra att ducka för ett så (faktiskt) slagkraftigt argument: att bestämma själv hur man vill ta hand om sitt barn - snacka om lätt att hålla med om! I DN/Demoskop i slutet av november sa 84 procent av svenskarna att de själva vill bestämma över hur föräldraförsäkringen ska fördelas.
Någon gång vore det därför bra att mycket formalistiskt poängtera följande (men bättre formulerat): det är helt fritt att göra precis som man vill. Vi skulle inte drömma om att tvångsansluta någon till föräldraförsäkringen. Men om man vill att samhället betalar, får man acceptera att man inte själv skriver villkoren. Så funkar det inte med vare sig pension, a-kassa eller socialbidrag.
Och man kan inte, som Göran Hägglund, säga att det är "icke-politik" att ha regler som säger att man får skriva över månader på någon annan, men "politik" att ha regler som inte tillåter det. Göran Hägglunds linje är inte något liberalt urtillstånd, det är reglerad ojämställdhet istället för reglerad jämställdhet. (Lite grand en motsvarighet till hur borgarnas omhuldade marknadsekonomi med privat ägande också är en politisk konstruktion, inte något ursprungligt spontantillstånd.)
Det andra misstaget de rödgröna, eller för den delen förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring i största allmänhet, gör är att man pratar för mycket om barn och för lite om kvinnors arbetsmarknad. Om "man ska få göra som man vill" så slutar det med att arbetande kvinnor inte får göra som de vill. Ditt "privata" val av hur länge du ska vara hemma, påverkar alla kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor påverkas konkret, varje dag på jobbet, av det ojämna uttaget av föräldradagar, oavsett om de själva är sterila och ointresserade av att skaffa barn. Lägre förväntningar, sämre utveckling i jobbet och sämre lön är effekten av att arbetsgivare räknar med högre frånvaro för kvinnor än för män. Det är konkreta effekter av det ojämna uttaget - till skillnad från mycket flummigare funderingar om hur det utvecklar pappor att få vara med sina barn. Och det är ingen karriärfråga för överklassen - det handlar lika mycket om chansen för en ung tjej att få bli teamledare på stålverket i Oxelösund. Anna Thoursie har skrivit mycket klokt om föräldraförsäkringen ur just ett sånt här arbetsmarknadsperspektiv (bl a här).
Kort sagt: så länge Göran Hägglund får prata på "pappa hemma"-temat istället för det för honom mycket obekvämare "mamma på jobbet"-temat, kommer förespråkarna för individualiserad föräldraförsäkring - eller mer modesta förespråkare för ett jämnare uttag - att ha mycket svårt att vinna debatten.
Men det är i själva verket centralt för KD:s mediastrategi att inte bekymra sig över hur väl utspelen rimmar med partiets långsiktiga politik eller parlamentariska agerande. Det kan man göra eftersom man vet att man slipper granskning - någon seriös politisk journalistik finns det ju som bekant ingen mediaägare som satsar på i Sverige. Risken med strategin är snarare att man med tiden kommer att uppfattas som spretigt och otydligt av väljarna. Å andra sidan: den strida strömmen av urflippade utspel de senaste åren bygger på idén att belöningen för de förslag som faktiskt uppmärksammas i den allmänna debatten är större än bestraffningen för att verka lite uppmärksamhetstörstig. Det är ju trots allt mest mediaredaktionerna som märker av pressmeddelanderegnet. Dessutom glömmer väljare ganska fort. Ingen förknippar KD med det misslyckade fettskattsförslaget idag.
Där kunde faktiskt vänsterpartier i allmänhet lära sig något: allting man för fram behöver inte vara så in i minsta fotnot genomresearchat och konsekvent med allting partiet gjort sedan Westfaliska freden. Ta ett snabbt skott från höften någon gång! Man har råd att göra ganska tvära svängar i dagspolitiken, bara man ser till att förslagen inte försvårar bygget av partiets "varumärke" på sikt. KD:s trial-and-error-politik fungerar rätt bra, sett till syftet och till småpartiernas speciella livsvillkor runt fyraprocentsspärren.
I sak har Hägglund förstås helt fel om föräldraförsäkringen, men det finns två svagheter i de rödgrönas retorik som han exploaterar ganska duktigt. För det första har Mona och gänget sällan något bra svar på "familjerna ska väl få bestämma själva"-svadan. Jag tror inte att det är bra att ducka för ett så (faktiskt) slagkraftigt argument: att bestämma själv hur man vill ta hand om sitt barn - snacka om lätt att hålla med om! I DN/Demoskop i slutet av november sa 84 procent av svenskarna att de själva vill bestämma över hur föräldraförsäkringen ska fördelas.
Någon gång vore det därför bra att mycket formalistiskt poängtera följande (men bättre formulerat): det är helt fritt att göra precis som man vill. Vi skulle inte drömma om att tvångsansluta någon till föräldraförsäkringen. Men om man vill att samhället betalar, får man acceptera att man inte själv skriver villkoren. Så funkar det inte med vare sig pension, a-kassa eller socialbidrag.
Och man kan inte, som Göran Hägglund, säga att det är "icke-politik" att ha regler som säger att man får skriva över månader på någon annan, men "politik" att ha regler som inte tillåter det. Göran Hägglunds linje är inte något liberalt urtillstånd, det är reglerad ojämställdhet istället för reglerad jämställdhet. (Lite grand en motsvarighet till hur borgarnas omhuldade marknadsekonomi med privat ägande också är en politisk konstruktion, inte något ursprungligt spontantillstånd.)
Det andra misstaget de rödgröna, eller för den delen förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring i största allmänhet, gör är att man pratar för mycket om barn och för lite om kvinnors arbetsmarknad. Om "man ska få göra som man vill" så slutar det med att arbetande kvinnor inte får göra som de vill. Ditt "privata" val av hur länge du ska vara hemma, påverkar alla kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor påverkas konkret, varje dag på jobbet, av det ojämna uttaget av föräldradagar, oavsett om de själva är sterila och ointresserade av att skaffa barn. Lägre förväntningar, sämre utveckling i jobbet och sämre lön är effekten av att arbetsgivare räknar med högre frånvaro för kvinnor än för män. Det är konkreta effekter av det ojämna uttaget - till skillnad från mycket flummigare funderingar om hur det utvecklar pappor att få vara med sina barn. Och det är ingen karriärfråga för överklassen - det handlar lika mycket om chansen för en ung tjej att få bli teamledare på stålverket i Oxelösund. Anna Thoursie har skrivit mycket klokt om föräldraförsäkringen ur just ett sånt här arbetsmarknadsperspektiv (bl a här).
Kort sagt: så länge Göran Hägglund får prata på "pappa hemma"-temat istället för det för honom mycket obekvämare "mamma på jobbet"-temat, kommer förespråkarna för individualiserad föräldraförsäkring - eller mer modesta förespråkare för ett jämnare uttag - att ha mycket svårt att vinna debatten.
2010-02-01
Göran Hägglunds sekunder av klarsyn
Varför är vi svenskar så fixerade vid bäst före-märkningen på mat, frågar Erik Haag i trailern till nästa avsnitt av Landet Brunsås i SVT. (Poängen som kommer att göras är att det slängs en massa ätlig mat här i landet.)
Ja du, Erik. För att vi lever i ett specialiserat massamhälle? Eftersom den stora majoriteten av svenskar är på jobbet eller på väg till och från jobbet 9-10 timmar varje dygn, kan inte middagar tillagas som de gjorde när svenska kvinnor tjänstgjorde som hemmafruar. Vi har inte tid att samla, välja, spara, bereda och lära oss en bråkdel av vad våra far- och mormödrar gjorde. De flesta svenskar väljer åtminstone att inte till varje pris pressa in långkok och inläggningar på sin lediga tid, när det finns snabbare och billigare sätt att bli mätt. Datummärkning - i den mån den är någorlunda hederlig - gör matlagningen effektivare genom att eliminera momentet att behöva bedöma om maten är ätlig eller inte.
Men i samma takt som arbetarklassens kvinnor börjat lönearbeta och använda halvfabrikat och färdigmat i köket, har naturligtvis "genuin" matlagning, med en olivolja för varje tillfälle, blivit en statushobby för storstädernas trendkänsliga mellanskiktsfamiljer. I den "genuina" matlagningen ingår det förstås att stoppa näsan i smörbyttan och själv bestämma bäst före-datum - och göra sig löjlig över de som följer den. Gärna samtidigt som man själv står och trycker in händerna i en nyslaktad gödgris a la Landet Brunsås-vinjetten.
Jag har inget emot vällagad mat. Irritationsmomentet är snarare att storstädernas självmedvetna mellanskikt inte tycks kunna skaffa sig en ny smak eller tillägna sig en ny trend utan att alltid uppfinna en anti-smak och anti-trend att rynka på näsan åt. Det går inte att gilla vad 2010 har att komma med utan att förfasa sig över något som är så 2009. Allting sorteras i högt och lågt, och gemenskapen kring det höga är så självklar att man inte ens reflekterar över att någon skulle kunna gilla träpaneler i furu, sortimentet på Dressman eller tribaltatueringar.
Det är det här jag känner igen i Landet Brunsås: mellanskiktets kulturkrig mot arbetarklassen. Vilket också råkar vara den enda punkt där Göran Hägglund träffar rätt i sin impressionistiska beskrivning av en förtryckande smakelit: lita på att det skulle bli obehagligt tyst i många bostadsrätter på Södermalm om någon middagsgäst undslapp sig att det ändå är finast med tavlor som man ser vad de föreställer. Och ja, arbetarklassen hånas rätt friskt i populärkulturen. När Mia Skäringers "Tabita" erbjuder en "tribal" är det självklart bara underhållande när man förutsätter en gemensam förståelse av att tribaltatueringar är trashigt, underklassigt och så 2002. "Ullared" från 2009 var ingen dokumentär om att jobba på ett varuhus eller om att handla på ett varuhus - det var ett slags freakigt arbetarklass-zoo som visades upp. Den av producenterna tänkta gemensamma förförståelsen var förstås att det var något lustigt och så-trashigt-att-det-känns-kult med Ullared. Jag har många bekanta som alltid bara har pratat om Ullared som - billigt. Men nu förstår de att det finns någon laddning i Ullared som gör det till mer än ett ställe som är billigt, en laddning som gör det lite, tja, lite fel att åka dit.
Den här delen av Hägglunds antielitistiska appeller om "verklighetens folk" förtjänar medhåll från vänster. Skulle till och med se konstigt ut om det inte fick medhåll: det är ju det här som är borgerlig hegemoni. Kortslutningen hos KD-ledaren kommer ju först i det att han utser kulturvänstern till skurken (och antipolitiken som lösningen). Vänstern var ju snarare de enda innan Hägglund som satte fingret på hur världsbilden hos bostadsrättsägare i Stockholm är alltings mått inom media och populärkultur och att arbetarklassen osynliggörs eller exotiseras. Den antielitismen är sund. Det värsta som skulle kunna hända är att vänstern ger upp den eller skäller den för populism, bara för att Göran Hägglund har råkat snubbla in på liknande tankebanor.
Ja du, Erik. För att vi lever i ett specialiserat massamhälle? Eftersom den stora majoriteten av svenskar är på jobbet eller på väg till och från jobbet 9-10 timmar varje dygn, kan inte middagar tillagas som de gjorde när svenska kvinnor tjänstgjorde som hemmafruar. Vi har inte tid att samla, välja, spara, bereda och lära oss en bråkdel av vad våra far- och mormödrar gjorde. De flesta svenskar väljer åtminstone att inte till varje pris pressa in långkok och inläggningar på sin lediga tid, när det finns snabbare och billigare sätt att bli mätt. Datummärkning - i den mån den är någorlunda hederlig - gör matlagningen effektivare genom att eliminera momentet att behöva bedöma om maten är ätlig eller inte.
Men i samma takt som arbetarklassens kvinnor börjat lönearbeta och använda halvfabrikat och färdigmat i köket, har naturligtvis "genuin" matlagning, med en olivolja för varje tillfälle, blivit en statushobby för storstädernas trendkänsliga mellanskiktsfamiljer. I den "genuina" matlagningen ingår det förstås att stoppa näsan i smörbyttan och själv bestämma bäst före-datum - och göra sig löjlig över de som följer den. Gärna samtidigt som man själv står och trycker in händerna i en nyslaktad gödgris a la Landet Brunsås-vinjetten.
Jag har inget emot vällagad mat. Irritationsmomentet är snarare att storstädernas självmedvetna mellanskikt inte tycks kunna skaffa sig en ny smak eller tillägna sig en ny trend utan att alltid uppfinna en anti-smak och anti-trend att rynka på näsan åt. Det går inte att gilla vad 2010 har att komma med utan att förfasa sig över något som är så 2009. Allting sorteras i högt och lågt, och gemenskapen kring det höga är så självklar att man inte ens reflekterar över att någon skulle kunna gilla träpaneler i furu, sortimentet på Dressman eller tribaltatueringar.
Det är det här jag känner igen i Landet Brunsås: mellanskiktets kulturkrig mot arbetarklassen. Vilket också råkar vara den enda punkt där Göran Hägglund träffar rätt i sin impressionistiska beskrivning av en förtryckande smakelit: lita på att det skulle bli obehagligt tyst i många bostadsrätter på Södermalm om någon middagsgäst undslapp sig att det ändå är finast med tavlor som man ser vad de föreställer. Och ja, arbetarklassen hånas rätt friskt i populärkulturen. När Mia Skäringers "Tabita" erbjuder en "tribal" är det självklart bara underhållande när man förutsätter en gemensam förståelse av att tribaltatueringar är trashigt, underklassigt och så 2002. "Ullared" från 2009 var ingen dokumentär om att jobba på ett varuhus eller om att handla på ett varuhus - det var ett slags freakigt arbetarklass-zoo som visades upp. Den av producenterna tänkta gemensamma förförståelsen var förstås att det var något lustigt och så-trashigt-att-det-känns-kult med Ullared. Jag har många bekanta som alltid bara har pratat om Ullared som - billigt. Men nu förstår de att det finns någon laddning i Ullared som gör det till mer än ett ställe som är billigt, en laddning som gör det lite, tja, lite fel att åka dit.
Den här delen av Hägglunds antielitistiska appeller om "verklighetens folk" förtjänar medhåll från vänster. Skulle till och med se konstigt ut om det inte fick medhåll: det är ju det här som är borgerlig hegemoni. Kortslutningen hos KD-ledaren kommer ju först i det att han utser kulturvänstern till skurken (och antipolitiken som lösningen). Vänstern var ju snarare de enda innan Hägglund som satte fingret på hur världsbilden hos bostadsrättsägare i Stockholm är alltings mått inom media och populärkultur och att arbetarklassen osynliggörs eller exotiseras. Den antielitismen är sund. Det värsta som skulle kunna hända är att vänstern ger upp den eller skäller den för populism, bara för att Göran Hägglund har råkat snubbla in på liknande tankebanor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)