Varför skulle idioti inte ha med klass att göra?

It goes without saying. Bilar brinner alltid i Tensta, aldrig på Östermalm.

Betyder det att de som bränner bilar är några slags arbetarklassens hjältar, rättfärdiga upprorsmakare?

Det är ju det högern tror att vänstern menar, när vänstern säger att det handlar om klass. Om det finns sociala orsaker så är det berättigat.

Svaret är alldeles givet nej. Klassamhället skapar - bland annat - idioter som bränner bilar. Men idioterna har självklart bara delvis valt att vara idioter. Ramarna är ganska snäva i förorten. Det finns ett val - och det finns inte ett val.

Högern vill så gärna en gång för alla skrota alla nyanser: "det här är väl ändå bara kriminalitet"?

Som om kriminalitet skulle ha mindre sociala orsaker än ostyriga ungdomar. Som om just det, att passera just den gränsen, är ett fullständigt fritt val.

Vänsterns uppgift är att alltid säga emot: det finns ingenting i samhället som är "bara". Aldrig någonsin är det individuella ansvaret totalt. Hur skulle det kunna vara det, när valmöjligheterna är så inskränkta och livet i klassamhället så förutbestämt?

Det är en helt annan sak att rättsväsendet måste bygga på det individuella ansvaret. Det måste det göra eftersom motsatsen är otänkbar, en praktisk och samhällelig omöjlighet.

Men egentligen - och det hör man ofta jurister gräma sig åt - vet ju alla att många som döms inte fått särskilt många chanser av samhället. Man förstod hur det skulle gå.

De som inte bränner bilar då? Om man inte automatiskt bränner bilar bara för att man bor i förorten - de allra flesta gör ju inte det - då visar väl det att man har ett val, och att idioterna bara är idioter?

Nej, det blir ologiskt. Om bilbränning var precis lika vanligt oavsett familjebakgrund, då skulle klassamhället inte ha någonting med saken att göra. Men att hela arbetarklassen inte reagerar precis likadant på att vara nedtryckt - det ogiltigförklarar inte några påståenden om att social bakgrund spelar roll. Människor är olika. Arbetarklassens flickor reagerar sällan med skadegörelse och våld. Det betyder inte att de har "valt" att avstå från våld - bara att de mår dåligt och söker status på ett annat sätt.

Man kan se de våldsamma reaktionerna - upploppen, kriminaliteten, bilbränderna - som någonting som alltid ligger där nedbäddat, latent. Vi vet att det är så vissa kommer att reagera när klasskillnaderna vuxit sig alltför stora. Manlighetsnormer spelar en stor roll förstås. Vi behöver inte gå runt och undra om alla kommer att reagera snällt och introvert på nästa sociala kris - det vet vi att alla inte kommer att göra. Lösningen blir inte att mildra, eller slå till med järnhand mot, reaktionerna, utan att undvika kriser, fattigdom och klasskillnader. Just därför att vi vet att de skapar destruktiva reaktioner som ingen vill ha.

Högern har aldrig förstått vänstern här. Klassamhället skapar inte bara förtryck som uthärdas hjältemodigt och vackert. Det skapar idioti, egoism och uselhet också. Det är bland annat därför det är så angeläget att avskaffa det.

Ser vi själva alltid barn som barn?

Det har skrivits mycket bra om misshandeln av 9-åringen i Malmö, framför allt av Malin Ullgren i DN som påminner om att vi måste hejda oss inför varje barn vi möter och påminna oss om att de tillhör samma sort. Att barn som grupp har särskilda rättigheter betyder att inget enskilt barn behöver göra något för att förtjäna de rättigheterna. Det behöver inte vara gulligt, inte vara tillmötesgående eller göra sig förstått.

I de mer folkliga reaktionerna funderar många på vad barnen kan ha gjort för att reta upp ordningsvakterna. Man är snabb med att förstå hur provocerad man måste bli om man måste ta hand om ungar som - ja, vad de nu gjorde (mycket av vad som påståtts verkar bara ha varit påhitt).

Men så skulle vi aldrig resonera om andra yrkesgrupper. Ingen skulle försvara en klantig kirurg med att "det är väl lätt att förstå att ingen människa ser skillnad på en lever och en njure". Vi förväntar oss att kirurgen ska kunna mer än vi själva.

Så måste vi se på ordningsvakter också. Vi måste kräva att just de inte reagerar som många av oss skulle göra, att de är utbildade att inte bli provocerade. Vi måste kräva att det är en del av deras yrkesskicklighet. Lika lite som någon annan yrkesgrupp får de vara som folk är mest i sin yrkesutövning.

I verkligheten verkar det dock - och här ligger ju systemfelet - som om de som i kraft av sin sanktionerade våldsutövning borde vara allra svårast att provocera, är lättast. Någon påpekade att det finns många andra yrkesgrupper som måste konfrontera våldsamma människor - vårdare, äldreomsorgspersonal - och de lyckas nästan alltid lösa situationen utan att dunka klientens huvud i golvet. Varför försöker inte poliser, väktare och ordningsvakter lära sig någonting av de grupperna? Varför försöker män inte lära sig något om konfliktlösning av kvinnor?

Misshandeln i Malmö skulle knappast varit möjlig utan strukturell rasism. Men jag tror också att det - i anslutning till Malin Ullgrens inlägg - finns en utsuddning av barnbegreppet som bäddar för den här typen av händelser. Det blir alltmer flytande när man slutar vara barn: det finns inte minst starka kommersiella intressen som försöker göra barn till "tweens" och tonåringar så tidigt som möjligt. Och i journalistiken finns en enorm populism kring vem som är barn och inte. En förövare är aldrig barn, ett offer är det nästan alltid. En 17-åring som våldtar en 15-åring kan bli till en "ung man" som förgripit sig på en "flicka" - trots att båda fortfarande är barn. Grupper av barn som ägnar sig åt småbrottslighet i förorterna kallas regelmässigt "ungdomsgäng" även om de består av 11-12-åringar. Att få kallas "barn" är förbehållet de som inte missköter sig. På det sättet villkoras den grupptillhörighet - till gruppen barn - som ska skydda och ge rättigheter. Om vi vill att ordningsvakter ska se 9-åringar som barn måste vi kräva konsekvens av många fler, och av oss själva.

Russell Brand eller Gapminder?

Svenskar har en alltför mörk bild av utvecklingen i världen, enligt Gapminder (DN 26/11). Människor har det bättre än vi tror.

Den typen av undersökningar får nästan alltid vänstern att säga att det där var väl inte hela sanningen. Det går faktiskt dåligt också. Och framstegen är inte jämnt fördelade.

Jag skulle vilja vara en del av en vänster som inte reagerade precis så; att framsteg är något som hotar den egna världsbilden.

Så här: det är fantastiskt att levnadsstandarden ökar - och därför är jag socialist. Jag är socialist inte för att jag inte tror att kapitalism kan krama ur stora insatser ur mänskligheten, utan för att vi måste använda resultatet av de insatserna på ett anständigt sätt. Och för att utvecklingen gör mig säker på hur mycket mer utveckling vi skulle kunna få om fler fick ett ord med i laget i en demokratiserad ekonomi. Och också: för att den utveckling vi ser inte enbart tillhör kapitalismen, utan lika mycket kampen mot den: politisk styrning, satsning på småskalig företagsamhet, statlig infrastrukur, folkliga krav på välfärd.

Nyliberaler gapar gärna om våra nästintill kommandoekonomiska samhällen med klåfingriga politiker och mäktiga särintressen. Men när FN eller Gapminder eller andra berättar om framsteg - då är plötsligt hela världen en skolboksmodell av kapitalism. Som bevisat sin överlägsenhet. Och så börjar vänstern säga emot, men genom att argumentera emot framstegen. Som vi därmed förknippar med våra motståndare. Vi blir felfinnare, de får berätta solskenshistorier.

Framstegen tillhör inte högern. Tvärtom, de försenar dem, med lägre ambitioner för alla människors möjligheter att bidra, större svängrum för privata intressen att bromsa utvecklingen för egen vinning, motstånd mot all den livgivande infrastruktur av välfärd som marknadsekonomier behöver.

Historiskt är det alltid högern som varit dysterkvistarna. Det var bättre förr, sa de. Från mörkret stiga vi mot ljuset, sa arbetarrörelsen. Den rörelse som växte - och tog makten - var den som var övertygad om att allt skulle bli bättre. Ekonomisk och social demokrati stod på kapitalismens axlar, som en fortsättning.

Planetens förstörelse, korruption och stora ekonomiska klyftor är vad som driver engagemang av Russell Brands sort. Jag tror inte att det är hållbart på sikt att högern får lägga beslag på optimism och förtröstan. Ilska över elände är ett begränsat bränsle. Alla rörelser behöver framstegen för att klara av att fortsätta. Varför vara med i ett gäng som bara förlorar hela tiden? Vänstern borde lägga mer energi på att förknippa sig med utveckling, och mindre på att avfärda den. 

Ungdomskravaller - en gammal svensk sport

Med sommaren kom ungdomsbråken. I år i Tensta i norra Stockholm. SD svarade snabbt: utvisa invandrarna så ordnar det sig. Sådan etnifiering av problemet är avskyvärd – och historielös. Det förekom regelbundna upplopp bland helvita ungdomar redan på 50- och 60-talet. Hötorget 1965 är ett känt exempel, liksom Götaplatsen samma år. Ungdomskravaller på nyår var en följetong i 50-talets Stockholm. Att slå sönder saker är en levande del av den svenska kulturen. Det behöver ingen annan lära ut. Samtidigt ska inte våldet bagatelliseras. Många unga killar kan inte hantera sommarens sysslolöshet. Samhället måste vara bättre förberett på det.

(Ledarstick publicerat i Flamman 9 augusti.)

Tottenham

Upploppen i Storbritannien skapar reaktioner som är intressanta att fundera på. Jag vet inte säkert vad jag ska tycka. Någon har säkert redan skrivit en bra analys.

De första patetiska rapporterna i SVT beskrev upploppen som någon slags medveten protest mot polisens dödsskjutning; som om det fanns politik i upploppen. Det var redan uppenbart att folk som sket fullständigt i Mark Duggan bara hakade på och hade egna motiv för det de företog sig.

Nä, det är inte så där politik ser ut.

Men det faktum att man är en idiot betyder inte att man valt att vara en idiot.

Efter hand blev svenska medier och (vettiga) debattörer ganska snabba med att lyfta fram allmänna sociala orsaker (arbetslöshet, utanförskap, förlorat framtidshopp) som grogrunden för våldet. Det är ju sant. Samtidigt kan man inte låta bli att undra varför brottskategorin "förortskravaller" ska få sociala förklaringar, medan det alltid råder underskott på sådana förklaringar när det gäller annan kriminalitet. Det finns en social grogrund för enstaka mord också.

Man kunde önska sig bättre balans: spara lite av de sociala orsaksresonemangen i Tottenhamfallet till de mördare och våldtäktsmän som aldrig ses som en produkt av någonting annat än sin egen galenskap.

I orsaksförklaringen fattigdom-upplopp finns också en allför stor reduktionism som jag förstår att många i den skötsamma arbetarklassen kan irritera sig på. Nästan alla i utanförskap avstår från att sätta byggnader i brand. Tvärtom betalar man sina räkningar och hanterar sin frustration på lagliga sätt.

Fattigdom och utanförskap är bara en av förutsättningarna för upploppen. Om man ska prata vetenskapligt: en nödvändig men inte tillräcklig faktor. Det är enkelt att se att det inte uppstår kravaller överallt där det finns fattigdom.

Jag vill se fler förklaringar som pratar om kön, ungdom, avsaknad av civilsamhälle och politisk organisering. Myndigheternas klumpiga oförmåga att skapa respekt för sitt arbete. Eller så banala saker som sommarlov utan meningsfull sysselsättning.

I den alltför enkla sociala förklaringen finns också ett drag av de välbeställda klassernas rädsla för den våldsamma underklassen. "Det är så här det blir", typ. Eftersom man aldrig satt sin fot i en förort förstår man inte hur illa omtyckta de unga våldsamma männen är även i de områdena. Det är inte Tottenham som kravallar. Att se hela områden som homogena enheter känns som något som bara göra på stora geografiska och sociala avstånd - vare sig det är revolutionsromantisk vänster eller ignorant medieklass som uttalar sig.