S vill prata om annat - men saknar samtalsämne

Varför ägnar sig Socialdemokraterna åt sådant som - ärligt talat - de flesta socialdemokrater för några år sedan skulle ha avfärdat som högerpopulism? Tiggeriförbud, svenska värderingar, snabbinkallade presskonferenser med statsministern om förortskriminalitet?

Det är inte för att de har blivit högerpopulister. Tvärtom, de hatar frågorna. De vill till varje pris diskutera annat, sådant som finns på deras egen planhalva. För att få börja diskutera annat tänjer sig det socialdemokratiska partiet till bristningsgränsen för att neutralisera borgerlighetens, och SD:s, repressiva, populistiska och främlingsfientliga politik. Lägger man sig tillräckligt nära så slipper man en tydlig konflikt i de frågorna. Finns det ingen tydlig konflikt dör debatten, och då kan man äntligen få diskutera annat. Sådan är förmodligen tanken.

Det finns inget genuint socialdemokratiskt engagemang varken kring tiggeri eller bilbränder. De hatar frågorna och därför finns det heller ingen socialdemokrat som arbetar dag och natt för att komma underfund med hur man verkligen stoppar bilbränderna i förorten. Man bara kallar till presskonferens, pratar lite och neutraliserar. Fantasilösheten i närmandet till högern visar hur ointresserade Socialdemokraterna egentligen är.

Det är exakt som när Fredrik Reinfeldt sa att han tänkte matcha varje sossekrona till välfärden. Han hade ingen plan för att utveckla välfärden. Vad brydde han sig om det? Men det var ett sätt att neutralisera en konflikt han inte ville ha.

Jag är ganska övertygad om att ingen i den socialdemokratiska partiledningen är intresserad av, eller förväntar sig, några opinionsvinster tack vare anpassningen till populismen. Den handlar om att inte förlora. Opinionsvinsterna ska komma när man avfört de destruktiva frågorna från agendan och fått börja diskutera annat. Det är en lite annorlunda tolkning än Stig-Björn Ljunggren i Dagens Samhälle gör när han skriver att S plan är att "svenska folket inte ska behöva rösta på SD för att få en förändring av migrationspolitiken".

Strategin är alltså inte ondsint - men farlig. Det går att slippa debatten på ett politikområde genom att bara kopiera motståndaren, men vad händer om det man tror är en debatt i själva verket är en tidsanda - att frågorna bara fortsätter välla fram, att det är en problemformulering som tar över hela samtiden? Det kanske dröjer länge innan vi blir av med de främlingsfientliga problemformuleringarna, därför att krafterna som håller dem vid liv är så starka. Får Socialdemokraterna då någon chans att prata andra frågor innan valet 2018? Om de inte får det, kommer de att gå in i valet på just den fantastilösa, kopierade populismen.

Och vad händer med neutraliserandet av frågan om motståndaren höjer insatsen? Moderaternas löfte om att matcha de socialdemokratiska välfärdssatsningarna inför valet 2006 fungerade, eftersom S inte hade något bra svar. Men idag flyttar högern målmedvetet ett steg högerut för varje anpassning S gör. Och eftersom det finns gränser även för socialdemokrater - någonstans vid vattenkanoner och utegångsförbud - blir man inte av med debatten.

Det tredje problemet är att strategin bygger på att man i det tomrum som förväntas uppstå då man kopierar motståndaren, faktiskt lyckas etablera en annan fråga och en annan diskussion. Dagens socialdemokrati saknar förutsättningar att lyckas med det. Ett förbud mot vinster i välfärden skulle, som Eric Rosén skriver, vara en utmärkt fråga att ta strid om. Men där står Stefan Löfven nog helt enkelt inte politiskt. Det partiledningen vill föra över debatten till, och vinna valet 2018 på, är istället de kloka reformerna och det dagliga förbättrandet.

Lyssnar man på partiledningen så är det tydligt att det är så man tänker sig att politik fungerar: politiker levererar resultat, och folk kommer att gilla att resultaten går åt rätt håll. Det kan man diskutera. Problemet i det här sammanhanget är att det i detta inte finns någon som helst kraft att vända på agendan. Regeringens småputtrande framåt kommer inte att bli en snackis som ersätter berättelser om hur ensamkommande flyktingkillar sextrakasserar svenska tjejer. Det räcker inte.

En sista utväg är att tänka om hela strategin från grunden, och faktiskt ha en vänsterlinje i alla frågorna i det främlingsfientliga paradigmet. Att ta konflikter, även om det innebär att debatten möjligen förlängs och fördjupas om fel frågor. Men om man inte får vinna på rätt frågor, så måste man vinna på fel frågor. Och debatten har ju bevisligen inte upphört för att man försökt kopiera bort den (nej, inte "triangulera", för triangulering är, till skillnad från kopering, ett intelligent drag för att hitta en "tredje punkt", långt ifrån någon mekanisk anpassning). Alla låter fortfarande som sverigedemokrater, S ligger långt under förra valresultatet och det är bara två år kvar till nästa val. Väljarna behöver höra en självständig socialdemokratisk linje i de frågor som dominerar debatten. Annars får de inte höra någon socialdemokratisk linje alls.

Innerst inne vet förstås varenda socialdemokrat hur en sådan vänsterlinje skulle se ut. "Vänster" är att tro på sociala orsaker och jämlika lösningar. Att välja det som en alternativ strategi skulle alltså ha den positiva bieffekten att partiet fick prata om sådant de faktiskt tror på. För att inte tala om att det skulle skaffa en massa utsatta människor en tydligare politisk bundsförvant i dagens obehagliga samhällsklimat.

Men först måste S-ledningen se bristerna i sin strategi bara som strategi betraktad.

Varför gör vi inte vårt yttersta först?

Jag är inte emot att det "finns en gräns" när det gäller antalet flyktingar.

Jag är emot att samhället inte anstränger sig till sitt yttersta innan vi drar den gränsen. Vad spelar en siffra för roll om den inte sätts i relation till vad samhället är förmöget till?

Varför görs inget drastiskt?

Svensk politik har varit full av drastiska åtgärder. De har hetat ransonering, tvångssparande, prisstopp, värnskatt. Var är de drastiska åtgärderna nu? För det kan väl inte vara regeringens utgångspunkt att livet måste få puttra på som vanligt för svenskarna?

Eller jo, det är väl så det är. Gränsen är nådd - med befintliga resurser. Gränsen är nådd - snart börjar det påverka vanligt folk.

Det är onekligen ett sätt att se på stora utmaningar som skiljer sig från andra tillfällen i historien. Självklart borde flyktingkrisen tillåtas påverka vanligt folk innan vi stänger gränserna. Tror inte regeringen att den kan motivera det? Varför har de i så fall blivit politiker?

Som Petter Larsson skriver i Aftonbladet:

"Har ni sett några skattehöjningar? Några tvångsrekvisitioner av boenden? Några statliga överbyggningslån för att klara ett akut läge? Är alla miljoner vintertomma sommarstugor och kungliga slott tagna i anspråk?"

Ska det verkligen vara möjligt att leva under en av de största humanitära katastroferna i modern tid och inte märka någonting alls? I Stockholms stad har skatten höjts marginellt - men det var inte ens motiverat utifrån flyktingsituationen.

De som jobbar med mottagandet på olika sätt går förstås på knäna (men fortsätter gå!). Men ingen har bett mig betala för att de ska få fler kolleger. En kravlös kris. Det skapar en absurd känsla.

Och hur drastisk har Stefan Löfven varit i kontakten med de andra EU-länderna? Han har stått på presskonferenser och varit artigt kritisk. Att vara artigt kritisk är heller inte att anstränga sig till det yttersta. Om man vill vara en humanitär stormakt så måste man bränna broar, se det som en liten sak i sammanhanget att bli ovän med David Cameron för livet. Hur kan man säga att gränsen är nådd innan Stefan Löfven har skällt ut de andra EU-ledarna inför rullande kameror? Innan han kommer ut med handen i bandage för att han slog sin svetsarnäve i förhandlingsbordet?

Ska regeringen vädja till EU med samma tonläge som om det handlade om fiskerirättigheter?

Om 10-20 år börjar de politiska memoarerna beskriva EU:s inre liv 2015. Bevare oss då för att behöva läsa om hur Löfven följt protokollet, varit artig, skakat hand, vädjat, varit korrekt. Hur de andra länderna sagt "Yes, mr Lofven, we understand your concerns..."

Hur ska man framöver stå ut med att se alla bevis framöver för att alla resurser inte tagits i anspråk? Från det stora till det lilla. Ska Stockholms stad skryta över att de rustat upp lekparken i vårt medelklassområde? Ska vi vara glada då, och anstränga oss för att glömma vad Sverige nyss valt att inte göra?

Hur ska Stefan Löfven framöver kunna berätta om andra reformer som fördjupar välfärden för oss vanliga svenskar? Kommer han att le och vara glad?

Allting hade kunnat vara så annorlunda. Om inte regeringen hade varit så nervös för att vi alla skulle bli sverigedemokrater. Om man hade trott bättre om svenskarna, om man hade varit modigare, om man hade tilltalats av uppgiftens storlek. Om man varit van vid att tänka stort, istället för att vara sådana förbannade kamrerer. Socialdemokrater brukar prata om att partiet behöver stora visioner och stora reformer. Ändå tar man inte chansen när en stor vision landar i knät. Det här hade kunnat bli vår generations stora bedrift. Istället backar vi från utmaningen. Var gränsen hade gått kommer vi aldrig att veta.

Vänstervågen utanför bubblan

Felet är inte att Vänsterpartiet ligger på strax under 7 procent i opinionsmätningarna. Det är en bra siffra, historiskt. Och tendensen är uppåt.

Felet är att, som SCB:s majmätning visade, ökningen nästan helt beror på Fi-anhängare som kommer tillbaka till fadershuset.

Hur kan Vänsterpartiet inte vinna röster från en svagt presterande mitten-vänsterregering som Stefan Löfvens?

Partiet är i opposition samtidigt som det allmänna vänsterskället på regeringen är massivt. LO och Aftonbladet eldar på om investeringar istället för åtstramning. Det är vänsterns agenda som gäller.

Samtidigt vinner Vänsterpartiet inte en enda röst från S just nu, netto. Socialdemokraternas tapp i opinionen sker helt och hållet åt höger. Det Vänsterpartiet vinner från S motsvaras av en lika stor väljarström åt andra hållet.

Hur i jösse namn är det möjligt?

Jag har tre svar på min egen förvåning:

1. Socialdemokraterna tjänar - och har alltid tjänat - på sina vänsteroppositionella. Den som står till vänster i Sverige kan tryggt rösta på Daniel Suhonens, Karin Petterssons eller Karl-Petter Thorwaldssons parti - och bortse från att det samtidigt är Niklas Nordströms och Widar Anderssons parti. Det finns en socialdemokrati för alla. Så gör partiet sin bredd till en styrka. När Socialdemokraternas radikala låter som vänsterpartister, så vinner - S. Vänsterpartiet kan aldrig åka snålskjuts på sådan kritik.

2. Backa till andra stycket här ovanför. "Det är vänsterns agenda som gäller". Men - är det verkligen så? Jag tror vi ser någon slags filter bubble här. Vänsterpartiets anhängare delar radikala uppdateringar som tokiga på Facebook, lajkar progressiva segrar - och blir mer och mer algoritmens fångar, den som sorterar bort allt som vi inte verkar gilla. Till slut sitter man i en bubbla av radikalitet (och lite upprörande rasism och polisvåld) och blir mer och mer förbluffad över att vänstern inte vinner mark. Utanför bubblan pågår en helt annan debatt.

Alla förstår vad "ut i verkligheten" betyder i strikt fysisk mening. Men samma uppmaning är relevant online. Att du aldrig ser några bra högerargument betyder inte att de inte finns. De finns, och påverkar massor med människor just precis nu. Bara på en annan plats än där du tittar.

3. Men okej, det finns vänsterströmningar som inte är en synvilla. När SOM-institutet visar att stödet för skattesänkningar och privata lösningar aldrig varit så lågt som nu, är det ett konkret uttryck för en vänstersväng. Men vänstern måste sluta vara naiv här: vänstersvängar gynnar inte vänstern. Vänstersvängar gynnar de partier som anpassar sig till dem. Vilka partier har anpassat sig till vänstersvängen i Sverige de senaste åren? Nästan alla. Till och med SD har gått från "mångkulturen är omöjlig" till ett tydligt välfärdstema och "hjälpa på plats". Om alla åtta partier svarar på vänstervågen med ett lika stort kliv åt vänster finns det inget behov av att byta parti.

Det är samma fenomen som gör att vi inte alla är moderater idag, fastän 1970 års politiska agenda har skiftat våldsamt åt höger. Partierna är ideologiska dragspel, fullständigt anpassningsbara.

Så nej, det finns egentligen ingen anledning att vara förvånad över att mitten av 10-talet inte är någon klang- och jubelföreställning för vänstern. Vänstervågen är antingen en synvilla eller skickligt triangulerad - så här långt.

Utmaningen i det kortare perspektivet är att se till att inte allt regeringsmissnöje leder till röster på alliansen eller passivitet. Jag var själv naiv - och inne i bubblan - när jag såg framför mig hur Socialdemokratins kräftgång skulle gynna Vänsterpartiet. Men det är uppenbarligen inte vänstersossarna som lämnar. Eller annorlunda uttryckt: det är högerkritiken av regeringen som går fram, inte vänsterkritiken.

Den politiska agendan har blivit mer högervriden sedan förra sommaren: välfärdsfrågorna upplevs som mindre viktiga (se hos Ipsos) samtidigt som invandring och skatter går framåt. Vänsterpartiet förlorar dessutom förtroende i sakfrågorna just nu, särskilt i invandringsfrågan (som partiet varit onödigt tyst i). SCB-materialet från 8 maj ger inga tydliga ledtrådar kring var det hackar någonstans, men man kan till exempel se en nedgång bland offentliganställda, särskilt kvinnor, som skett parallellt med att välfärdsfrågorna kommit i skymundan i debatten.

Det är en klassisk, mekanisk och sann förklaring: det har inte varit vänsterns debatt. Väljarnas ändrade prioriteringar finns där, oavsett ryggdunkningarna på Facebook och Piketty-dokumentärer på SVT. Det är steg ett: att se vårt inte fullt så gynnsamma läge i vitögat. Och sedan börja bygga en vänsterkritik som faktiskt gynnar Vänsterpartiet.

-----

Uppdatering: Filterbubblan handlar förstås inte bara om att allt verkar gå vänsterns väg. Tvärtom, mångas flöden består säkert av hårda höger-vänstermotsättningar. Men det är också en filtereffekt. Utanför är allting mindre politiskt, motsättningarna lugnare, skillnaderna mindre glasklara.

Humanismen behöver bättre copy

Människor dör i ofattbara antal på Medelhavet. Barn drunknar; oskyldiga, förhoppningsfulla, fastklamrade vid sina föräldrar. Det gör ont att föreställa sig skräcken på havet.

Om Europas cynism skriver bland andra Peter Wolodarski bra, liksom Shora Esmailian här. Med gränsbevakningsprojektet Triton förhindras flyktingar att över huvud taget få en chans att söka asyl. Båtarna patrullerar närmare Europas kuster än tidigare för att inte behöva rädda så många nödställda - för då kommer kanske fler att försöka göra resan.

"European governments are more concerned with keeping people out than saving lives", som Amnesty skriver utan krusiduller på sin sajt.

Mot denna ruskiga verklighet är det förstås vettiga förslag att öka antalet kvotflyktingar och göra det möjligt att söka asyl på ambassader.

Men det är något som känns fel med den humanistiska sidans retorik. Situationen beskrivs ofta som att "anständighet", "kräver" att vi "lever upp till", "öppnar ögonen" och "tar ansvar" - det vill säga: lösningen är att vi börjar göra precis det som kan krävas av oss. Om vi skulle rädda tusentals människor från att drunkna har vi nått upp till ett grundkrav på oss som människor, inget mer. Det är retorik som säger att vi borde skämmas, och att belöningen, om vi engagerar oss för flyktingarna, är att få sluta skämmas.

Men tänk om vi istället mötte flyktingkatastroferna med en retorik som berättade om hur stolta vi skulle kunna vara när vi tittade tillbaka på 2015 i framtiden? Om vi gjorde något som gav oss själva rätten att kalla oss själva något mer än bara normalt anständiga?

Palermos borgmästare kallade i förra veckan flyktingdöden på Medelhavet för "ett europeiskt folkmord". Det är dramatiskt, drastiskt - och sant. Men den som stoppar ett folkmord tar inte bara "ansvar", den är snarare en hjälte. Det är faktiskt inte bara "anständighet". Anständighet, det kräver ytterst lite av oss. En medborgare i dagens Europa kan förhålla sig ganska kyligt till flyktingarna och ändå behålla sin anständighet i omgivningens ögon.

Att prata om att leva upp till att "visa medmänsklighet" handlar, antar jag, om att sätta press även på de som inte bryr sig om att vara goda, men som ogärna vill kallas onda. Målgruppen är alltså de likgiltiga.

Jag tror inte alls på det. Att pressa människor att sluta upp kring något, och sedan säga att de bara gjorde vad som förväntades av dem.

Få klarar av att utföra stordåd om ingen säger att det är det som är uppgiften - stordåd. Människor måste inspireras av möjligheterna att ändra på saker, av möjligheterna att göra något stort i sina liv, något de inte trodde att de var kapabla till. I den meningen skiljer sig inte ett humanistiskt flyktingprojekt från hur man skapar samling kring andra stora politiska projekt. Tänk om det stod i historieböckerna i framtiden att Europa år 2015 bestämde sig för att öppna sina gränser? Skulle du vara stolt över att ha varit med om den händelsen? Jag skulle vara det. Jag skulle vilja vara med om en sådan bedrift: kontinentens största humanistiska offensiv i mannaminne. Inte för att det "krävdes" av mig, utan för att det var svårt och för att det var rätt och för att jag valde det.

Enligt Henrik Ekengren Oscarsson är det fler och fler med en positiv syn på invandring som också tycker att invandringsfrågan är viktig. Det är lätt att förstå mot bakgrund av den senaste båtkatastrofen. Den gruppen - den med starka, humanistiska preferenser - är den materiella grunden för att formulera migrationsfrågorna offensivare. Politiska partier kan aldrig mumla sig till framgång. Främlingsfientliga krafter utnyttjar mumlet skickligt: titta, så nervösa de är att prata klartext om invandringen! Vad som skulle behövas istället för mummel är utspända bröst och fler som inte bara sa att vi tar emot flyktingar "för att vi måste när det pågår krig", utan för att det är en förbaskat fin sak att göra som vi ska vara stolta över. Det går inte att vinna över folk på något annat sätt.

Hälften ansvar, hälften barrikad

Mp hotar bryta den migrationspolitiska överenskommelsen med regeringen. Det är inte första gången. Aldrig förut har ett politiskt parti klagat så på ett eget förhandlingsresultat. "Migrationspolitiken är inhuman", skrev ledande miljöpartister i Aftonbladet i höstas. Men klagandet och hoten om att bryta är säkert väl övervägda. Kärnväljarna får bilden av ett snällt parti på gränsen till vad de tål. Samtidigt kan prestigen i regeringssamarbetet bli politiskt kapital gentemot andra. Alltmedan "synnerligen ömmande omständigheter" fortsätter att finnas mest på pappret.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 april.)