Samma slöfockar här som där

Frankrikes president Macron vill ta ifrån löntagare viktiga rättigheter, och när de protesterar kallar han dem "slöfockar".

Var så säker: innerst inne tänker alla högerpolitiker precis likadant. De flesta brukar bara undvika att säga det högt.

Det är grundläggande i högerns föreställningsvärld: den som blivit rik, har blivit det för att han har ansträngt sig lite mer. Den som är fattig, borde ta sig i kragen.

All skattesänkarpolitik går tillbaka på den grundsynen. När samhället beskattar de rika, beskattar det ansträngning. Att bygga upp ett välfärdssamhälle för de rikas pengar är att belöna slöfockar. Det här dålig moral för högern. Varför ogillar de skatter med sådan hetta? Just för att det går emot deras grundsyn på människor.

Här finns inga mellanpositioner. Antingen tror man på att människor vill någonting, har förmåga och ambitioner. Eller så tror man att människor är slöfockar som inte drar sig för att ligga samhället till last.

I Sverige har Socialdemokraterna nu för tiden en retorik som tycks utgå från det senare - att människor egentligen inte vill. Stefan Löfven sa det senast igår, i regeringsförklaringen: "Alla som kan jobba ska jobba". Magdalena Andersson använde samma fras på presskonferensen om regeringens ekonomiska prognos i augusti - och i hundratals andra texter från Socialdemokraterna de senaste åren.

Det är inte en vision, utan en order. Kan du jobba, ska du jobba. När ger man ordrar? När den man riktar sig till egentligen inte vill.

Med det ordvalet aktiverar Socialdemokraterna en bild i huvudet hos väljarna: bilden att det finns en massa människor i Sverige som inte vill jobba. Där samhället måste säga: vad du vill har inte med saken att göra. Är du bara arbetsför så tänker vi inte ge dig något val: då ska du jobba. Politikens roll är inte att skaffa jobb åt de som söker jobb, utan att få människor i jobb.

Så ändrar man bilden av vad jobbpolitik handlar om: från att motsvara människors förväntningar på att få vara delaktiga - till att tvinga de motvilliga.

Idag får man inte jobb, man kommer i jobb. Den som "får" någonting har velat ha det, eller tar i alla fall tacksamt emot det. Med "komma i jobb" försvinner alla sådana associationer.

Det politiska språket har de senare åren helt rensats på bilden att människor faktiskt vill jobba.

Man kan säga mycket om Göran Persson, men jag tror inte att det finns ett enda tal eller intervju där han inte utgår från att människor vill bidra och göra rätt för sig. När han såg tillbaka på tio år som partiordförande 2006 sa han till exempel:

"Vi är inte nöjda förrän alla som vill arbeta kan göra sig i ordning på morgonen och säga 'jag går till jobbet'".

I valmanifestet från samma år var den socialdemokratiska visionen:

"Alla som vill och kan arbeta ska också kunna få ett jobb."

Så pratade man tidigare. Att människor ville - och att de därför skulle få.

Dagens tvångsretorik har vuxit fram samtidigt som jobbdebatten har handlat mer och mer om att huvudproblemet egentligen är invandrarna. Ibland har Stefan Löfven inte ens brytt sig om att linda in det. Jag behöver knappast skriva vilken politisk riktning som tjänar på det.

Det andra problemet är att om grundsynen är att människor är motvilliga, hur ska man då kunna argumentera mot borgerliga skattesänkningar på arbete?

Om alla är övertygade om att människor i grunden måste tvingas ut i arbete, då kan vänstern aldrig vinna en debatt om skattepolitiken. Det logiska är ju i så fall att använda ekonomiska incitament och bestraffningar. Om slöfocks-ramen redan är satt, så betraktas all sakpolitik utifrån den. Och vänstern kan aldrig vinna.

En vänster som det är något bevänt med, måste börja med att hamna på rätt sida i grundfrågan. Folk är inte slöfockar.

Ja, de svenska jobbköerna är viktigare än de kinesiska

Alliansens önskeartikel: S och SD i dragkamp om LO-väljare - precis den bild högern försökt sätta de senaste månaderna. Och som vänstern varit så dålig på att göra motstånd mot (som jag skrivit om tidigare).

Hörde någon Jan Larsson i Ekots lördagsintervju förra veckan? Han fick frågor om politiken kring arbetskraftsinvandringen och kunde absolut inte svara: slingrade sig, bad om ursäkt, nekade, hummade - gjorde i stort sett allt utom att ta tillbaka allt Socialdemokraterna står för på fläcken. Om det är så S har tänkt vinna frågan om arbetskraftsinvandringen - genom att backa in i den - är det lika bra att lägga ner direkt. Den enda problemformulering som just nu existerar i frågan är den om Socialdemokraternas och Vänsterpartiets åtgärder: funkar de, hur slår de, vad kommer hända, fiskar de inte i grumliga vatten? Vänstern måste få tillbaka fokus på lönedumpningen och utnyttjandet och sedan titta högern rakt i ögonen och säga: ja, vi ska begränsa tillträdet till den svenska arbetsmarknaden. Ja, vi ska i första hand se till att jobben går till de som är arbetslösa här och nu.

Det är inga märkvärdiga ståndpunkter. Som alla vet finns det redan ett "unionsföreträde" som innebär att EU-medborgare ska ha första tjing på att söka de lediga jobben (även om det i praktiken slarvas med utlysandet). Är det också chauvinism för förespråkarna för arbetskraftsinvandring? Ska det avskaffas?

Och som alla vet är det inga rågblonda svenskar som arbetarrörelsen skyddar. Arbetslösheten i Sverige är högre bland invandrare, och invandrare är överrepresenterade i just de låglönebranscher som man vill stoppa från ökad lönekonkurrens. Den "svenska" arbetsmarknaden är dessutom inte svensk utan europeisk. Ingen kan, eller vill, stoppa polacker, tyskar, bulgarer och rumäner från att komma hit och söka jobb. Tvärtom: det är också deras villkor som en arbetsmarknadsprövning skulle förbättra. En sådan prövning förbättrar för alla som bjuder ut sin arbetskraft på svensk arbetsmarknad, oavsett nationalitet.

Att svensk arbetsmarknadspolitik är inriktad på att lösa problem på svensk arbetsmarknad är ju självklart. Att inte försöka skaffa jobb åt dem som redan köat i månader och år på arbetsförmedlingen i första hand är ju en okänslighet som är monumental, ett slags klassförakt. Högern menar alltså på allvar att det är likgiltigt om ett ledigt jobb går till en arbetslös eller till någon som en arbetsgivare själv handplockat utomlands? Att det är likgiltigt om vi löser den svenska arbetslösheten eller den kinesiska?

(I så fall ser jag fram emot attacker på till exempel den rasistiska svenska penningpolitiken: räntorna sätts ju efter snävt svenska intressen! Riksbanken verkar inte alls bry sig om tysk eller italiensk arbetsmarknad när den sätter styrräntan! Och Anders Borg är inte bättre han: eftersom man inte kan se spår av försök att få ut fler på arbetsmarknaden i Estland med hans skattepolitik, verkar det ju som om han tycker att det är viktigare att svenskar har jobb än att ester har det.)

Man kan påstå att arbetsmarknaden ska vara gränslös, men de sociala konsekvenserna av arbetslöshet är nationella. Och vi har rätt att bygga ett samhälle som fungerar just här, just nu. Det har inte ett dugg med främlingsfientlighet att göra. I ett globalt perspektiv är det ju heller inte S, V och LO:s politik som sticker ut, utan alliansens och Miljöpartiets extremt liberala lagstiftning. Hela världen, och hela det svenska 1900-talet, har trots allt inte SD:s väljare i kikaren.

Facket skapar jobb

Facket bryr sig inte om de arbetslösa, säger högern. Med det menar de att facket inte går med på lägre löner för att fler ska få jobb. På något annat sätt har det aldrig varit sant. LO-ekonomerna startar nu utredningsprojektet ”Full sysselsättning och rättvisa löner”, med idel skarpa arbetarrörelsenamn i referensgruppen. Karl-Petter Thorwaldsson säger till Dagens Arena (29/11) att en arbetslöshet på 3 procent är möjlig – en snäppet tuffare definition av full sysselsättning än Vänsterpartiets (”3-4 procent”). Först Katalys skatteförslag, nu detta. Alla djärva sossar är inte försvunna.

(Ledarstick publicerat i Flamman 5 dec.)

Högre löner, flera jobb

Den som tjänar 20 000 kr ser ut att få en löneökning på bara 400 kr i år. Två procent, ett futtigt resultat. Löneandelen i ekonomin är nere på nivåer från fördemokratisk tid. Klasskampen förs fortfarande bäst ovanifrån, med understöd av jobbskatteavdrag vars uttalade syfte är att dämpa lönekraven. Nu säger ekonomer ifrån: enligt Danske Bank (Dagens Industri 3/11) är den låga löneökningstakten ett problem. Den bidrar till en alltför låg inflation, och det kostar jobb. Alltså: hjälp en arbetslös – höj din lön!

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 nov.)

Studerandes arbetslöshet gills

Arbetslösheten är hög för att man räknar in en massa studenter som söker jobb. Räknar man bort dem är det inte så farligt. Så låter det från högern. Men i ett samhälle som menar allvar om sysselsättningen är det aldrig ett lyxproblem när någon som vill jobba inte får göra det – även om man samtidigt råkar ha en studieplats. Dessutom visar nu LO i en ny undersökning att nästan 50 000 av 125 000 ”heltidsstuderande arbetslösa” ingår i något arbetsmarknadspolitiskt program. Det är också den gruppen som ökat mest de senaste åren. Antalet jobbsökande gymnasiestudenter har till och med minskat sedan 2007. Den bortförklaringen höll inte – heller.

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 nov.)

Göran Persson funderar igen

Göran Persson är alltid intressant när han säger något nu för tiden. Precis som alla före detta politiker - som ser saker utifrån för första gången i sina liv, och inte har några karriärer att hantera - kostar Persson på sig att tänka högt och hissa och dissa både åt höger och vänster.

Ofta verkar de här gamla resultatpolitikerna radikaliseras på äldre dagar. Tänker på Carl Tham, Ingvar Carlsson och framför allt på Tage G Peterson, som ju blev fredsaktivist sida vid sida med yttersta vänstern.

I Göran Perssons fall är det svårt att befria sig från tanken att han dessutom tycker att det är lite kul att skojboxa på den nya partiledningen.

Arbetstidsförkortning, överskottsmål, prata mer om sjuka och arbetslösa - allt råkar samtidigt vara röda skynken för Stefan Löfven och Magdalena Andersson.

Utanförperspektivet innebär att det inte kostar något för Göran Persson att önska sig politik utan taktik: i dagens DN-intervju vill han se fler politiker som talar gott om EU och försvarar medlemskapet. Det vore förstås vansinne med tanke på opinionen. Samtidigt är det klart att vi i grund och botten vill ha politiska partier som står upp för idéer, även om de inte är populära.

När det gäller att "någon borde tala för de sjuka och arbetslösa" håller jag inte med (nu heller). Socialdemokraternas bästa knep har alltid varit att tilltala så breda grupper som möjligt, att försöka formulera en löntagarpolitik. Människor identifierar sig inte som "sjuka" eller "arbetslösa". Inte bara för att vi ogärna väljer det, utan också för att grupperna "arbetslösa" och "sjuka" inte är statiska. Det är olika personer som är arbetslösa och sjuka vid varje givet tillfälle människor vandrar in och ut ur de grupperna hela tiden. Bara en liten minoritet är permanent utanför.

Precis som Socialdemokraternas valutvärdering från 2006 konstaterade lyckas Moderaterna mycket bättre med löntagartilltalet. Dessutom verkar de tro på folk: pratar om nya jobb, inte om vad som ska hända när man förlorar det man har.

Sedan ska man förstås i sak föra en politik som tar hand om sjuka och återför arbetslösa till arbetsmarknaden. Men man behöver inte prata om allt man gör.

Har tidigare skrivit om det här och här.

Rikare - och surare

Arbetslöshet och osäkerhet om framtiden. Det är vad som kännetecknar Sverige idag, enligt Sverigestudien som presenterades förra veckan. Och Yougov i maj visade att fler än på länge (42 procent) tycker att utvecklingen går åt fel håll. Samtidigt har reallönerna och hushållens förmögenhet ökat. Missnöjet visar hur svårt det är att vinna människors stöd via plånboken. Folk vill ha ett samhälle som håller ihop, även om det går hyggligt för dem själva. Det är hög tid för oppositionen att göra sig till tolk för frustrationen - innan regeringen gör det.

(Ledarstick publicerat i Flamman 30 maj)

Det är inte ekonomin, dumbom

Lena Mellin sammanfattar den nuvarande s-ledningens fatala tänkande ganska bra:

"Väljarna sätter alltid ekonomin och jobben överst på dagordningen och på det området är tilltron till Socialdemokraterna lägre än till Moderaterna. S har alltså behov av att bygga förtroende på detta viktiga område."

Det är för det första inte helt sant att ekonomin alltid är topp-prioriterat av väljarna, åtminstone inte det enkätalternativ som heter "ekonomi" när SCB frågar väljarna själva. Det är snarare välfärdsfrågor som toppar, tillsammans med (mycket riktigt) jobben.

Däremot har "ekonomi" varit ett framträdande skäl bland de väljare som övergett Socialdemokraterna för alliansen i de senaste valen. S-ledningen tänker sig, inte helt tokigt, att "ekonomi" alltså måste vara viktigt även för att vinna tillbaka dessa väljare.

Men det är en syn på väljaropinionen som är alldeles för statisk. I själva verket är det ju partierna själva som spelar den viktigaste rollen för vilka frågor som väljarna upplever som viktiga. Jobbfrågan är illustrativ: den gick inte från att vara den nionde viktigaste frågan 2002 till att vara den allra viktigaste frågan 2010 på grund av externa faktorer (arbetslösheten låg i stort sett på samma nivå), utan för att Moderaterna ville göra den viktig.

Det handlar inte bara om att anpassa sig till väljarnas agenda - det handlar lika mycket om att forma agendan. Socialdemokraterna har ett genuint förtroende i alla välfärdsfrågor. Utgångspunkten bör då vara att försöka få debatten att handla om välfärden.

Lena Mellin säger egentligen motsatsen: ge er in i Moderaternas bästa fråga och försök vinna den.

Vad gäller marginalväljarna, finns det ingenting som säger att den som gått till alliansen på grund av "ekonomin" inte kan gå tillbaka till S på grund av "välfärden".

I ett större perspektiv måste det vara en återvändsgränd för arbetarrörelsens partier att försöka bli bättre än Moderaterna på ekonomi. Ja, vi ska visa hur de sänker skatter utan att bry sig om underskott. Visst, vi ska med exemplets makt visa att vi är kompetenta att sköta de offentliga finanserna på alla nivåer. Men bättre? Och är det en sådan diskussion om ekonomi vi vill ha - en som handlar om kompetens, statsfinanser, budgetar? Vänstern bör ju snarare, för sitt eget bästa, få "ekonomi" att bli oskiljbart från just välfärd och sysselsättning.

Höger kommer alltid att vara förknippat med företag, pengar och en strikt ekonomisk syn på samhällslivet. Det Stefan Löfven försöker etablera genom att upprepa att Fredrik Reinfeldt kallat näringslivet för "särintresse" strider mot allt som finns inpräntat i vår arvsmassa om höger och vänster - och därför kommer det inte att lyckas.

Och varför skulle vi vilja att det lyckades? Det är inte dåligt för vänstern att högern förknippas med företag och pengar. Den synen går hand i hand med att de också uppfattas som mindre omhändertagande och solidariska.

Vad gäller jobbfrågan ligger S redan före M (det kan alltså inte ha varit den Lena Mellin syftade på). Det är bra, även om det är lite för enkelt att göra det till ett universalrecept för valvinster - S hade starkast jobbprofil även i förlustvalet 1991. Och Moderaterna hinner mycket väl göra en mycket mer flexibel analys än Lena Mellin och s-ledningen: överge jobbfokuset om man inser att det blir en match på sossarnas villkor.

Humanism med baktankar

Stefan Fölsters utspel för ett tag sedan om att bara ett bättre företagsklimat kan lyfta människor ur elände - förklätt till invandringspositiv rapport - var bara en föraning om hur kapitalet kan använda ett låtsat engagemang för integration som murbräcka för högerpolitik. I Expressen (27/2) räknar Svenskt näringsliv upp vad som krävs för att invandrare ska "komma ikapp" på arbetsmarknaden: uppmjukad arbetsrätt, kraftiga skattesänkningar och rut-avdrag. På samma sätt börjar ett förespråkande av arbetskraftsinvandring blandas ihop med humanism och solidaritet. Och fri invandring som vision - en oförskämdhet samtidigt som den reellt existerande högerregeringen avvisar flyktingbarn - applåderas med beundran. Antirasismen är på väg att kapas av liberaler.

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 mars.)

Dålig a-kassa

Bara 3 av 10 arbetslösa kvalificerar sig för a-kassa idag, enligt LO. Och av dem är det försvinnande få som får ut 80 procent av den tidigare inkomsten: taket har legat still i mer än ett decennium. Inte undra på att den svenska arbetslöshetsersättningen blivit bland de sämsta i OECD. Socialdemokraterna är rädda att driva a-kassefrågan för hårt och få stämplen att bry sig mer om "bidrag" än "nya jobb". Men när det bara är Moderaterna som håller emot borde läget finnas. Otryggheten är ovärdig.

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 februari)

Hårdare tag

Folkpartiets paradgren är att smyga ut främlingsfientliga signalord på väljarmarknaden. De gör det skickligt: skriver samtidigt om tolerans, men vet att nyhetsvinkeln blir en annan (hårdare tag). Det senaste ”integrationspolitiska” utspelet syftade uppenbart till att bygga bilden av den besvärliga invandraren, som vi måste (våga börja) ställa krav på. Lär dem svenska och se till att de ”kommer i jobb”! (Underförstått: vare sig de vill eller inte.) Men bilden av arbetsmarknaden som ett smörgåsbord, bara arbetskraften snyggar till sig, är inte FP ensamma om att sprida. Alla partier som gett upp om sysselsättningen skyller på de arbetslösa. FP:s version blir bara extra obehaglig.

(Ledarstick publicerat i Flamman 21/6.)

Bra anti-flum av Vänsterpartiet

Mycket övertygande av Vänsterpartiet om yrkesutbildningarna idag på DN Debatt. Huvudspåret - att utbilda för arbetsmarknadens behov - är en tydlig skillnad gentemot den flumvänster som i kölvattnet av Svenskt Näringslivs utspel 2011 om "hobbykurser" menade att man ska få plugga vad man vill.

Inte för mina skattepengar, tack.

Det har aldrig varit, och kommer tack och lov aldrig bli, vänsterpolitik att ignorera de faktiska behov av arbetskraft som samhället har. (Det enda felet på Svenskt Näringslivs utspel var att man ville straffa och särbehandla de som valt kurser som leder till arbetslöshet - det finns smartare och snyggare sätt att styra ungdomars utbildningsval.)

Det andra som är bra i Jonas Sjöstedts och Rossana Dinamarcas artikel är att man har en politik för matchningsproblem i branscher där det är brist på arbetskraft (de nämner byggnadsplåtslagare och betongarbetare).

Det är klokare än att, som Socialdemokraterna, fokusera på att fler ska gå ut gymnasiet i största allmänhet, och att en höjd utbildningsnivå sådär i stort skulle vara en väg till full sysselsättning. Grundproblemet i Sverige är inte att arbetskraften är för dåligt utbildad. Däremot finns det enskilda branscher där det är så. Då måste man ha en finkalibrerad arbetsmarknadspolitik som skjuter in sig på problemsektorerna - inte Magadalena Anderssons yviga svängar.

För övrigt är det bra att partiledarkonkurrenterna Sjöstedt och Dinamarca skriver artiklar ihop. Det ser bra ut.

Är du anställningsbar, lille vän?

Precis som Aftonbladet skriver är det förstås lite av en provokation av Magdalena Andersson och Stefan Löfven att påpeka människors egna ansvar för att göra sig "anställningsbara" i en situation med 8 procents arbetslöshet. Det är i och för sig helt sant att man har ett sådant ansvar. De allra flesta tar det också. Många kämpar förtvivlat med sin anställningsbarhet. Socialdemokraterna antyder något helt annat: att människors vägran att omskola sig, utbilda sig och praktisera skulle vara någon slags viktig orsak till massarbetslösheten. Nu ska man "skärpa kraven". Men vi har inte 8 procents friktionsarbetslöshet - tvärtom, enligt Konjunkturinstitutets marsrapport är matchningsproblemen på en rätt normal nivå.

Så varför envisas Socialdemokraterna med att bara prata utbildning, som om vi levde på toppen av en högkonjunktur och behövde rikta all koncentration på att fylla lediga tjänster? Tja - det sätter ju till att börja med fokus på arbetskraften: det är vårt fel att vi är arbetslösa. Efter åratal av politisk impotens när det gäller sysselsättningen är det en bekväm vändning. Dessutom har utbildning och omskolning inte lika starka socialistiska konnotationer som den viktigaste åtgärden: att låta den offentliga tjänstesektorn växa i takt med behoven.

Det förklarar visserligen fortfarande inte varför S inte pratar mer om att få fart på privata investeringar (till exempel i bostäder) eller om en mer offensiv näringslivspolitik. Eller om åtgärder för att öka konsumtionen - vi är bara i botten av en långsam konjunkturuppgång. Eller om att få ner övertidsberget som effektivt förhindrar nyanställningar, en tanke som Frances Tuuloskorpi skriver bra om: vi springer verkligen benen av oss för att hålla våra bröder och systrar utanför arbetsmarknaden.

Socialdemokraterna är lika märkligt upptagna med arbetskraftsutbudet som regeringen. Arbetskraften spelar för mycket dataspel, anstränger sig inte tillräckligt, har för dåliga betyg, söker inte tillräckligt många jobb, har lite för generös sjukförsäkring, kostar för mycket. Direkt komiskt blir det när inte ens facket - häromveckan i form av TCO:s jobbseminarium - diskuterade annat än kvaliteten på de jobbsökande. Varför inte krav på offentliga investeringar, till exempel? En facklig centralorganisation är lika bra på att se behoven i medlemmarnas verksamheter som i deras CV:n. Men tidsandan tycks förbjuda att ens tänka det förstnämnda.

Vi befinner oss alltså i situationen att finansministern och oppositionens finansministerkandidat båda - men av olika politiska skäl - för en politik för överhettning under ett år då tillväxten spås bli nära noll. Anders Borg håller i slantarna eftersom ansvarskortet har funkat att spela ut förut. Procyklisk politik för att boosta opinionssiffrorna. Magdalena Andersson pratar om betyg och utbildning eftersom det är den sista tuva realpolitik som sossehögern vågar föra, vettskrämda av globalisering och finansmarknadsmakt. När vi alla har en universitetsexamen får ingen kicken längre.

Splendid isolation

Idag är det European Trade Union Day of Action, Europafackets aktionsdag mot ensidig nedskärningspolitik, för en agenda som prioriterar arbete och välfärd högre. Till skillnad från när det hålls högtidstal, är inte LO och TCO särskilt intresserade av varken solidaritet eller något bredare europeiskt perspektiv över huvud taget. I Europafackets lista (pdf) över aktiviteter runt om i Europa står det "under preparation" för Sveriges del. TCO-tidningen rapporterade tidigare att de svenska facken eventuellt skulle skriva en debattartikel. Bäva månde välfärdsslaktarna.

LO må vara med i Europafacket endast av några slags gamla nostalgiska skäl, men då kunde man väl på ren nåder i alla fall nämna aktionsdagen på sin hemsida, på sin Facebooksida, på fackliga Brysselkontorets webb eller på Twitter? Så kan vi ju säga att vi också gjort något, när fransmännen avslutat sin strejk idag.

Jobb, jobb, jobb

Känslan när SVT snart tröskat igenom alla sina partiledarutfrågningar är att de lider av ett systemfel: (S) och (M) får tunga frågor om ekonomi och jobb - småpartierna får småfrågor. Trots att de senare självklart har lika tunga program om samma tunga frågor. Lars Ohly brinner knappast för att diskutera fotboll, amning, vapenexport eller fastighetsskatt.

Man får acceptera en del status quo-skapande i medierna - typ att statsministern och ledaren för det största oppositionspartiet möts i en del debatter. Men det är inte seriöst att inte diskutera de viktigaste samhällsfrågorna också med de minsta partierna.

Kanske kunde till exempel Ohly påpekat detta i SVT:s utfrågning, typ:

-Ni tycker inte att Sverige ska exportera vapen, varför inte det?

-Det är en liten fråga i det här valet jämfört med att vi har 400 000 arbetslösa, men nej, vi tycker ---

På samma sätt borde för övrigt de rödgröna svara på alla frågor som handlar om annat än arbetslösheten under de dagar som återstår till valet. "Att sätta fler människor i jobb" är ju alliansens svar på all kritik mot alliansens fyra år vid makten - och det verkar vara ett svar som många köper. Det betyder också att alliansens hela trovärdighet står och faller med jobbfrågan: om de har misslyckats där - ja, då faller ju argumentet för att skära i försäkringar och toksänka skatter ihop som en trött sufflé.

Den som vill få en aha-upplevelse av hur viktigt det är för alliansen att slippa få en diskussion om arbetslösheten kan titta på utfrågningen av Reinfeldt i SVT Play. (Som jag skrev om här.)

Jag tycker att de rödgröna gör tre fel i jobbfrågan:

1. De pratar för mycket om framtidens jobb och för lite om nutidens arbetslöshet. En sådan debatt kan bara gynna de som har misslyckats kapitalt de senaste fyra åren.

2. Framtidens jobb kopplas för lite till förslagen i de rödgröna programmen - istället blir det en förtroendetävling med alliansen om vem som tar jobbfrågan på störst allvar. Let's face it: "De nya moderaterna" är världsmästare i snack. De rödgröna kan inte vinna jobbfrågan på munväder. Jag tror att största möjligheten finns i att berätta exakt hur jobben ska komma - 5 000 utan jobb ska lägga tågspår, 10 000 utan jobb ska bygga lägenheter, 1 000 utan jobb ska laga skolmat - och därmed också skapa bilden av att alliansen står för snack, vi står för verkstad.

3. Miljöpartiet tillåts flyta ovanpå jobbdebatten. Förslaget om sänkt restaurangmoms presenterar de gröna t ex som en åtgärd för att få "tjänsteföretagandet" att växa.

Ett kampanjinslag som det att ställa frågor till motståndaren som man "kräver svar" på innan valet är klassiskt, men det blir poänglöst både från de rödgrönas och alliansens sida i år. Ställer man 18 respektive 14 frågor blir det ungefär samma sak som att skriva en debattartikel. Det ska vara en eller två frågor som man kan göra kända och som man kan upprepa under lång tid och i många sammanhang. Att stå i slutdebatten och gråta över att alliansen inte har svarat på "våra 18 frågor" imponerar inte på någon. Att däremot för 3 000:e gången fråga Reinfeldt hur många fler som är arbetslösa idag jämfört med när han tog över - en fråga som TV-publiken faktiskt kan minna sig ha hört tidigare men inte fått något svar på - det vore rätt. Socialdemokraterna hade en bra sådan här kampanj när det gällde att få svar om Reinfeldts inställning till Sverigedemokraterna: genom att envist upprepa samma fråga gjorde de statsministern riktigt irriterad och gav väljarna (tror jag) en känsla av att han faktiskt inte ville säga riktigt som det var. En fråga om arbetslösheten borde ha varit - kanske hinner bli? - valrörelsens ständigt återkommande "fråga" från de rödgröna.

Arbetslösheten finns

Utfrågningen av Fredrik Reinfeldt i SVT illustrerade bland annat hur olika det kan låta innan och efter en mandatperiod. Till godbitarna hörde att Reinfeldt plötsligt underkände hela utanförskapsbegreppet, när han sa:

Det är inte så att Sverige är indelat i två grupper som alltid är konstanta - att det är några som jobbar och några som inte jobbar ... man är ibland kortvarigt arbetslös, man är ibland sjukskriven, men man jobbar också [...]

Det är ju just detta vi sagt: Man är en del av samhället även om man utnyttjar en arbetslöshets- eller sjukförsäkring, det handlar för den stora majoriteten om korta perioder. Men varje person som vid varje givet tillfälle fick till exempel a-kassa - hur få dagar det än handlade om - ingick med alliansens nya begrepp i en stor klump av människor som arbetslöshet och sjukdom hunnit bearbeta till total hopplöshet, hukande bakom gardinerna när vi andra gick till jobbet. Man såg framför sig några slags bortglömda Gollum-typer i förorter och övergivna bruksorter, som bara vågade sig fram på nätterna för att leta matrester bakom Sibylla.

Förutsättningen för att etablera en diskussion om "utanförskap" istället för långtidsarbetslöshet och långtidssjukskrivning var ju att ignorera just "konstant"-faktorn - som nu passade Reinfeldt bättre. (En bisarr sak i sig: han förnekade det faktum att en arbetslös kan bli drabbad av en försämring, eftersom man för det mesta inte är arbetslös hela tiden. Vänstern har aldrig påstått att arbetslösa är samma grupp människor från år till år: när man pratar om försämringar för "arbetslösa" menar man naturligtvis att den som idag är utan jobb har det sämre än den som igår var utan jobb. Med Reinfeldts logik blir det alltså bara en försämring om en och samma person genomlever försämringen.)

Ett annat roligt inlägg från statsministern var det här:

Anna Hedenmo: -Ni brukar ju tala om riktiga jobb?
Fredrik Reinfeldt: -Nej, det brukar vi verkligen inte göra [...]

Citat från förra valrörelsen:

"Det är konstigt att vi på toppen av en högkonjunktur har väldigt många åtgärder som inte är riktiga jobb”
(Reinfeldt i SVT 10/9 2006)

Nåväl. Sedan började det lustiga parti om arbetslöshetssiffrorna där Reinfeldt kategoriskt underkände förutsättningarna för varje fråga. Mycket underhållande - om det inte varit så dödligt allvarligt för alla som går där ute och vill börja göra rätt för sig.

Mats Knutsson: -Arbetslösheten har ju ökat kraftigt under den här regeringen?
Fredrik Reinfeldt: -Ja, vi jobbar ju nu i väldigt hög utsträckning, vi fick siffror häromdan på att vi har 4,7 miljoner drygt som är sysselsatta i Sverige. [---]

(Han sa "arbetslösheten", dumskalle.)

Mats Knutsson (försöker igen, förklarar arbetslöshetsbegreppet den här gången): -Andelen människor som har ett jobb är ju mindre idag än 2006?
Fredrik Reinfeldt: -Fler vill ha ett jobb. Arbetsutbudet i Sverige växer.

(Nej, det stämmer inte: andelen av befolkningen som är i arbetskraften minskade från 71,7 till 71,6 procent mellan 2009 och 2010. Sista kvartalet 2006 var siffran 78,2 procent. Andelen som vill och kan ta ett arbete har alltså minskat kraftigt sedan alliansen tog över. Antalet arbetsvilliga har inte ökat i samma takt som befolkningen. Men Reinfeldt tycker ändå att han ska krediteras för befolkningsökningen.)

Mats Knutsson (envisas): -Men andelen sysselsatta har ju minskat sedan 2006?
Fredrik Reinfeldt: -Jag tycker det är ett bättre mått att tala om hur många som är sysselsatta, till slut så handlar det ju om individer.

(OK: I så fall vet du också att 150 000 fler individer är arbetslösa jämfört med när du tog över. Antalet sysselsatta är c:a 100 000 fler, men Sveriges befolkning har ju ökat med 300 000 sedan 2006. Antalet kvinnor och män i arbetsför ålder har ökat med 200 000 tusen. Sveriges ekonomi vore rätt unik om inte också ett stort antal av dessa blev sysselsatta när de börjar byta arbete med varandra - d v s både efterfrågar och tillfredställer efterfrågan genom att jobba. Det finns ju en automatik i en ökning av det absoluta antalet sysselsatta.)

Mats Knutsson (nära att få spel, byter mått igen): -Men arbetslösheten har ju samtidigt gått upp?
Fredrik Reinfeldt: -Vi har ju dels lagt om från ett mått som visade lägre arbetslöshet än vad Sverige egentligen hade [...]

(Ja, det påverkar, men bara en liten del av ökningen från 4,5% arbetslöshet sista kvartalet 2006, innan alliansen lagt sin första budget, jämfört med nuvarande 8%. Andra förändringar av det statistiska måttet gynnade istället Reinfeldt: det blev fler personer i arbetskraften och fler personer sysselsatta - däremot lägre andel sysselsatta. Efter förändringen av det statistiska måttet - som handlar om studenter som söker jobb - blev det alltså gynnsammare att svänga sig med absoluta tal. Vilket alltså Reinfeldt börjat med.)

Till slut hamnade diskussionen där den alltid hamnar om man lyckas få en borgare att erkänna att arbetslösheten faktiskt existerar: krisen.

Ett grundkrav på de rödgröna i valrörelsens slutspurt är att de (vi) lyckas pressa fram debatten till just detta "ja ja, men KRISEN". Alliansen kommer att försöka stoppa jobbdiskussionen redan utanför planen genom att dribbla med de olika statistiska måtten, precis som Reinfeldt i SVT. De kommer till varje pris försöka undvika en debatt som grundar sig på fakta: 8% öppen arbetslöshet och en sysselsättningsgrad som minskat från 74,7% till 67,6% (här utan hänsyn till ändringen i sättet att räkna). Desperationen med vilken de försöker dölja fakta motsvaras förstås av hur de gått all-in på jobbfrågan. Det är deras starka kort, där har de hög trovärdighet - förnyat förtroende hänger uteslutande på om väljarna kan förledas tro att de har levererat. De rödgröna måste utmana valforskningen (som visar att väljare hellre tittar framåt än bakåt) och faktiskt försöka etablera bilden av att alliansen har misslyckats. Om debatten de sista två veckorna handlar om jobben enbart ur ett framtidsperspektiv - en debatt som alltså handlar mer om att visa patos och engagemang för jobben - kommer alliansen att vinna den. "Jobb istället för bidrag" är ett superstarkt varumärke - det är inte för inte som Moderaterna försvarar så gott som alla sina nedskärningar och försämringar med att allting syftar till att sätta Sverige i arbete igen.

Om debatten får verkligheten som utgångspunkt (8 procent arbetslöshet etc) kommer det fortfarande vara en utmaning att leda i bevis att alliansen slarvat med krishanteringen. Men hälften är vunnet om de rödgröna får chansen att ta den diskussionen. De måste ta sig dit snabbare än Mats Knutsson bara.

Kapitulation, Ibrahim

Tänk att man så ofta måste vara en bättre socialdemokrat än socialdemokraterna själva lyckas vara.

Hör precis Ibbe Baylan säga i radio att socialdemokraterna "misslyckades med jobbpolitiken" i förra valrörelsen. Förutom att jag ogillar den socialdemokratiska "säck-och-aska"-strategin (all ny politik presenteras nu för tiden som en total omvändning från en gammal havererad och feltänkt politik, vilket blir väldigt märkligt för dem som röstat på socialdemokraterna tidigare, enormt demoraliserande för de egna medlemmarna och förvirrande för de som letar efter röda trådar i partiernas politik) - förutom det, så är det ju historeförfalskning: någon månad efter att den borgerliga regeringen tillträtt hösten 2006 var arbetslösheten nere i 4 procent. Under hela valrörelsen var det uppenbart att arbetslösheten var på väg åt rätt håll med stormsteg. De rödgröna hade alla skäl att vara stolta över detta. Det fanns inget misslyckande. (Jo, i förhållande till vänsterns högre ambitioner - men inte i förhållande till vad som i allmänhet anses som hög och låg arbetslöshet.)

Misslyckandet gällde ju helt och hållet kommunikationen kring jobben: det lät som om Göran Persson tog för lätt på frågan och gentemot borgarnas osakliga "utanförskaps"-diskussion hamnade socialdemokraterna i en otacksam "alla har det bra"-position som många måste ha irriterat sig på. Dessutom var helt enkelt borgarna enormt skickliga på att plantera sig "utanförskaps"-bild.

Att nu säga att socialdemokraterna misslyckades med jobbpolitiken är att acceptera den falska bild som de borgerliga partierna lyckades etablera som sanning. Det finns ingen anledning för socialdemokraterna att aktivt bidra till det, inte ens tre år senare.