Får vänstern vara glad?

Vänsterpartiet går riktigt bra i opinionen. 9,1 i SVT/Novus skulle ta partiet till näst bästa valresultatet under efterkrigstiden.

Men är det rätt att vara glad när Socialdemokraterna samtidigt är i fritt fall?

En del irriterade sociala medier-sossar tycker inte det. En glad vänsterpartist, menar de, tänker bara på sitt eget parti och verkar inte bry sig om att riskerna för en högerregering ökar. Vad hjälper det att kannibalisera på varandra då?

Man skulle kunna ge ett torrt och defensivt svar på det: bara en liten del av Vänsterpartiets opinionsvinster kommer direkt från Socialdemokraterna. Enligt tisdagens SCB-undersökning handlar det om 0,6 procentenheter sedan 2014. I lokala undersökningar kan man inte säkert säga om det finns någon sådan rörelse. Vänsterpartiets vinster kan mycket väl handla om att partiet mobiliserar nya väljare eller icke-väljare, och inte alls om att rödgrönrosa väljare byter parti.

Men det är som sagt ett ganska defensivt svar.

För egentligen vore det ju inte något som helst problem om Vänsterpartiet så tog halva Socialdemokraternas väljarkår. Det skulle inte förändra chanserna för en rödgrön regering (vilket styrkeförhållande S och V har i en sådan koalition är ju betydelselöst). Och ja, det är ett självändamål att arbetarrörelsen radikaliseras genom att Vänsterpartiet blir större på sossarnas bekostnad. Såklart! Det är en ganska okontroversiell dragkamp: socialdemokrater blev glada i valet 2002 och 2006 när de vann tillbaka tiotusentals röster från V. Såklart.

Men de irriterade sociala medier-sossarna tycker att vänsterpartisterna borde lyfta blicken och deppa över att de rödgröna minskar totalt sett. Tänka på laget! Inte kritisera regeringen så mycket när den verkliga fienden är högern.

Aha. Men vänta - ni säger ju att det inte finns ett rödgrönt lag? Ni säger att Sverige skulle må bra av en blocköverskridande budget och lattjar med tanken på att regera med delar av högern. Men när det kommer en dålig opinionsundersökning - då har ni mage att kräva att Vänsterpartiet ska vara lojala med en rödgrön strategi, då vill ni att Vänsterpartiet ska begråta den krympande rödgröna majoritet som ni själva mest önskat er bort ifrån.

Det är ganska fräckt ändå.

Visst, vi kan deppa över den rödgröna majoriteten - om ni går med på att ni tillhör den.

Och hur ska vänsterpartister i Eskilstuna, Katrineholm, Åtvidaberg eller på andra ställen där S styr tillsammans med Moderaterna tänka - ska de också deppa över att en majoritet som de aldrig sett röken av får mindre stöd? Är det inte moderater som borde uppmanas att solidaritetssnyfta för att de samarbetena nu äventyras?

Så här är det: om man börjar kalla sig ett "mittenparti" och börjar säga att blockpolitik är det värsta som finns, så får ju det konsekvenser. Det har ett politiskt pris. Ett sådant politiskt pris är att tron på ett vänsterblock där S ingår försvagas. Ett annat är att man riskerar att det uppstår en tydligare kontrast med partier till vänster, eftersom sådana partier traditionellt ogillar mittenpolitik och regeringar med högerpartier i. Om en sådan tydligare kontrast sedan leder till att en del väljare föredrar ett vänsteralternativ framför S, så måste det väl ändå vara ett politiskt pris som realpolitikerna i S begriper.

En realpolitiker begriper förhoppningsvis också, att S skulle förlora vänsterväljare även om Vänsterpartiet inte fanns. Skillnaden skulle vara att de försvann ut i uppgivenhet och icke-röstande. Nu har de ett alternativ och deras röst fortsätter att göra skillnad. Det passar mycket bra att vara glad över!

Ifrågasättandet av de glada vänsterpartisterna är psykologisk krigföring. Den lyckas om du som är vänsterpartist börjar tveka inför att hurra högt över framgångarna.

Gör inte det. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är två olika partier. Vi kan inte göra annat än att vara så bra vänsterpartister som möjligt. Vi arbetar hårt för varje förtroende vi får. Det ska vi vara glada för. Hur S ska vinna väljare måste de faktiskt fundera på själva. Ingen annan kan vara sossar åt sossarna. Att två partier deppar över deras siffror hjälper dem inte ett dugg.

Vänsterpartiet - reservpartiet

Det går bra för Vänsterpartiet. I Ekot/Novus väljarindex för maj nådde partiet 7,7 procent, två procentenheter över valresultatet 2014. Det är inte nödvändigtvis ”titta vi levererar”-strategin som ligger bakom uppgången. Förmodligen får partiet bra betalt bara genom att ha varit stabilt när andra har genomlevt mediala kriser (MP) eller varit osynliga (FI). Det är de partierna som opinionsvinsterna sedan valet 2014 kommit ifrån, enligt SCB:s majmätning.

Det är bra att MP- och FI-väljarna går till vänster. Men det är samtidigt Vänsterpartiets stora svaghet att bara vara ”reservpartiet” – partiet som finns till hands när ingenting annat funkar. Om man inte ”känner igen Socialdemokraterna längre” kan man rösta på vänstern istället (som 1998). Om Socialdemokraterna har kris i partiledarfrågan, kan man rösta på vänstern istället (som vid årsskiftet 2011-2012). Om MP misslyckas med allt de företar sig, kan man rösta på vänstern istället, som nu.

Det betyder inte att man har framgångarna gratis. Även bakom att vara ett alternativ ligger hårt jobb. Men det ändrar fortfarande inte på det besvärliga faktum att man inte är herre över sina egna framgångar.

Det får konsekvenser i förhållande till Socialdemokraterna. Deras vänsterorienterade väljare verkar just nu inte behöva något reservparti. De lever tvärtom i den bästa av världar: Socialdemokraterna regerar, och lyssnar dessutom på Vänsterpartiet! När Vänsterpartiet gör regeringspolitiken bättre, förbättrar man också, paradoxalt nog, det parti som man skulle kunna ta väljare från.

Vänsterpartiet vinner följaktligen inte heller i SCB:s majmätning några väljare från Socialdemokraterna. Om det är någonting som borde bekymra Vänsterpartiets ledning, i tider av uppgång, är det ändå detta. Vänsterpartiet bildades som en opposition inom socialdemokratin, och det är ofrånkomligt att partiets roll är att tillhandahålla den alternativa strategin inom arbetarrörelsen. Att gå lite längre, att ställa de tuffare kraven. Attraherar inte de idéerna socialdemokratiska väljare, så stannar Vänsterpartiet snabbt i tillväxten.

De senaste åren har S-väljare bara gått till Vänsterpartiet i någon större mängd vid ett tillfälle: under våren 2014, efter en tids intensiv debatt om vinster i välfärden, med knäckebrödsskandalen vid ”Hälsans förskola” som klimax. När Vänsterpartiet verkade mer pålitligt om välfärden, utmanade man Socialdemokraterna.

Vinstdebatten klingade emellertid av, och på valdagen fanns det bara svaga effekter kvar på väljarrörelserna. Men de fanns där: ”Vinsterna i välfärden hade betydelse för Socialdemokraternas tapp till Vänsterpartiet” (”Flytande väljare”, 2016). Det finns mycket som talar för att tydlighet i välfärdsfrågorna är viktigt för väljarna som vacklar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Här finns potentiella öppningar. När dessa vacklande väljare berättar själva (i Novus eftervalsundersökning 2014), pratar de om skolan, om sjukvården och äldreomsorgen. Socialdemokraterna upplevs som bättre i alla – men Vänsterpartiet ligger nära på de två senare områdena. Hade Vänsterpartiet lyckats göra vinstfrågan till en ingång i sådana välfärdsfrågor, istället för till en tekniskt präglad åtgärd, hade man kanske kunnat vinna fler väljare på egna meriter.

Att ta ut ett avstånd i välfärdsfrågorna är, om inte den allena saliggörande, så åtminstone en av de nödvändiga strategierna för att vinna socialdemokratiska väljare. Det är svårt att göra genom att driva frågor som Socialdemokraterna kan göra till sina – sossar pratar nu vitt och brett om ”regeringens” välfärdsmiljarder. Snarare måste vänstern prata mer om sådant som man faktiskt inte vinner, åtminstone inte på kort sikt. Det måste sannolikt också vara välfärdsfrågor där man tar spjärn mot, använder sig av, dagens destruktiva och rasistiskt präglade debatt – självklart utan att sakpolitiskt anpassa sig en millimeter. Men bara en så enkel sak som att flytta vinstdebatten till asylindustrin flyttar Vänsterpartiet närmare debattens centrum.

(Ledare i Flamman 2016-06-03)

Vänstervågen utanför bubblan

Felet är inte att Vänsterpartiet ligger på strax under 7 procent i opinionsmätningarna. Det är en bra siffra, historiskt. Och tendensen är uppåt.

Felet är att, som SCB:s majmätning visade, ökningen nästan helt beror på Fi-anhängare som kommer tillbaka till fadershuset.

Hur kan Vänsterpartiet inte vinna röster från en svagt presterande mitten-vänsterregering som Stefan Löfvens?

Partiet är i opposition samtidigt som det allmänna vänsterskället på regeringen är massivt. LO och Aftonbladet eldar på om investeringar istället för åtstramning. Det är vänsterns agenda som gäller.

Samtidigt vinner Vänsterpartiet inte en enda röst från S just nu, netto. Socialdemokraternas tapp i opinionen sker helt och hållet åt höger. Det Vänsterpartiet vinner från S motsvaras av en lika stor väljarström åt andra hållet.

Hur i jösse namn är det möjligt?

Jag har tre svar på min egen förvåning:

1. Socialdemokraterna tjänar - och har alltid tjänat - på sina vänsteroppositionella. Den som står till vänster i Sverige kan tryggt rösta på Daniel Suhonens, Karin Petterssons eller Karl-Petter Thorwaldssons parti - och bortse från att det samtidigt är Niklas Nordströms och Widar Anderssons parti. Det finns en socialdemokrati för alla. Så gör partiet sin bredd till en styrka. När Socialdemokraternas radikala låter som vänsterpartister, så vinner - S. Vänsterpartiet kan aldrig åka snålskjuts på sådan kritik.

2. Backa till andra stycket här ovanför. "Det är vänsterns agenda som gäller". Men - är det verkligen så? Jag tror vi ser någon slags filter bubble här. Vänsterpartiets anhängare delar radikala uppdateringar som tokiga på Facebook, lajkar progressiva segrar - och blir mer och mer algoritmens fångar, den som sorterar bort allt som vi inte verkar gilla. Till slut sitter man i en bubbla av radikalitet (och lite upprörande rasism och polisvåld) och blir mer och mer förbluffad över att vänstern inte vinner mark. Utanför bubblan pågår en helt annan debatt.

Alla förstår vad "ut i verkligheten" betyder i strikt fysisk mening. Men samma uppmaning är relevant online. Att du aldrig ser några bra högerargument betyder inte att de inte finns. De finns, och påverkar massor med människor just precis nu. Bara på en annan plats än där du tittar.

3. Men okej, det finns vänsterströmningar som inte är en synvilla. När SOM-institutet visar att stödet för skattesänkningar och privata lösningar aldrig varit så lågt som nu, är det ett konkret uttryck för en vänstersväng. Men vänstern måste sluta vara naiv här: vänstersvängar gynnar inte vänstern. Vänstersvängar gynnar de partier som anpassar sig till dem. Vilka partier har anpassat sig till vänstersvängen i Sverige de senaste åren? Nästan alla. Till och med SD har gått från "mångkulturen är omöjlig" till ett tydligt välfärdstema och "hjälpa på plats". Om alla åtta partier svarar på vänstervågen med ett lika stort kliv åt vänster finns det inget behov av att byta parti.

Det är samma fenomen som gör att vi inte alla är moderater idag, fastän 1970 års politiska agenda har skiftat våldsamt åt höger. Partierna är ideologiska dragspel, fullständigt anpassningsbara.

Så nej, det finns egentligen ingen anledning att vara förvånad över att mitten av 10-talet inte är någon klang- och jubelföreställning för vänstern. Vänstervågen är antingen en synvilla eller skickligt triangulerad - så här långt.

Utmaningen i det kortare perspektivet är att se till att inte allt regeringsmissnöje leder till röster på alliansen eller passivitet. Jag var själv naiv - och inne i bubblan - när jag såg framför mig hur Socialdemokratins kräftgång skulle gynna Vänsterpartiet. Men det är uppenbarligen inte vänstersossarna som lämnar. Eller annorlunda uttryckt: det är högerkritiken av regeringen som går fram, inte vänsterkritiken.

Den politiska agendan har blivit mer högervriden sedan förra sommaren: välfärdsfrågorna upplevs som mindre viktiga (se hos Ipsos) samtidigt som invandring och skatter går framåt. Vänsterpartiet förlorar dessutom förtroende i sakfrågorna just nu, särskilt i invandringsfrågan (som partiet varit onödigt tyst i). SCB-materialet från 8 maj ger inga tydliga ledtrådar kring var det hackar någonstans, men man kan till exempel se en nedgång bland offentliganställda, särskilt kvinnor, som skett parallellt med att välfärdsfrågorna kommit i skymundan i debatten.

Det är en klassisk, mekanisk och sann förklaring: det har inte varit vänsterns debatt. Väljarnas ändrade prioriteringar finns där, oavsett ryggdunkningarna på Facebook och Piketty-dokumentärer på SVT. Det är steg ett: att se vårt inte fullt så gynnsamma läge i vitögat. Och sedan börja bygga en vänsterkritik som faktiskt gynnar Vänsterpartiet.

-----

Uppdatering: Filterbubblan handlar förstås inte bara om att allt verkar gå vänsterns väg. Tvärtom, mångas flöden består säkert av hårda höger-vänstermotsättningar. Men det är också en filtereffekt. Utanför är allting mindre politiskt, motsättningarna lugnare, skillnaderna mindre glasklara.

Finns det någon botten för S?

I Novus opinionsindex ligger S fortfarande över 30 procent, men det är inte uppdaterat för april. Det är däremot pollofpolls.se, som har partiet på 26,7 procent.

Oavsett orsak till kräftgången, måste jag erkänna att min spontana tanke är den här: finns det någon botten för detta parti?

I Europa har nästan alla socialdemokratiska partier som verkat oövervinnerliga råkat ut för katastrofer: franska socialistpartiet 1993, Arbeiderpartiet 2001, tyska SPD 2009, Pasok 2012. En del har kommit igen, andra har nästan försvunnit från en politiska kartan. På sex år gick Pasok från ett stöd på 44 procent till 4,7 procent i valet i januari. Alla dessa krascher var extremt svåra att förutse. Särskilt som socialdemokratiska partier omges av en aura av bastioner, institutioner. Det känns som om de kommer att vara för evigt.

Men så är det förstås inte. Är det mindre sannolikt att de svenska socialdemokraterna reduceras till ett 4,7-procentsparti än det var att Pasok gjorde det? Jag kan inte komma på särskilt många argument som inte bara är fördomar om vad som är möjligt och omöjligt. Är S helt utraderade om 10 år? Antagligen inte. Men risken finns.

Partier har ingen bas. Det finns ingen fast grund. Djävuln vet om det ens finns några kärnväljare. Bara 16 procent av väljarna betraktar sig själva som "socialdemokrater" enligt Novus eftervalsundersökning. Om S bara hade behållit sina väljare från 2010 hade de fått 21 procent i valet 2014.

Väljare måste vinnas hela tiden, varje dag. Det går inte att spara opinionsstöd och leva av det senare. Det skapas och konsumeras i varje ögonblick. Möjligen gäller det ännu mer idag än förr. S är fortfarande ett ovanligt parti i den betydelsen att de är ett väldigt stort parti. Men de är nog numera ett helt vanligt parti i betydelsen att väljarna straffar och belönar partiet helt efter dess dagsform. Lyckas partiet inte beröra, så går det åt skogen.

För Vänsterpartiet har den viktigaste strategiska frågan alltid varit hur man förhåller sig till S. Hur kompletterar man, kritiserar man, parerar man. Hur överlever man som litet parti i skuggan av det stora arbetarrörelsepartiet.

Den stora strategiska frågan inför 2020-talet kan bli en helt annan: hur förbereder sig Vänsterpartiet på att bli det största arbetarrörelsepartiet? Vi såg en glimt av hur bräcklig Socialdemokraternas dominans är under Juholt-hösten 2011, då avståndet mellan partierna kröp ned till 10 procentenheter.

I strategidiskussioner har jag själv alltid utgått från S som en konstant, en betongborg som alltid får 35 procent. Det har lett till slutsatser om att vara komplementär, trycka på frågor där S är svaga, rikta in sig på socialdemokratins vänsterväljare. Men nu börjar jag undra om det inte skulle kunna komma en tid när Vänsterpartiet behöver tänka bredare, visa att man är rimlig i alla frågor, börja tänka som ett 25-procentsparti.

Tro mig: det är inget önskescenario. På kort och medellång sikt behövs det ett starkt S för att kunna få igenom vänsterpolitik i Sverige. Om väljare överger Socialdemokraterna så kommer många att försvinna ut i passivitet, cynism och röstskolkande. Och framför allt vill jag fortfarande tro att alla kämpande vänstersossar fortfarande har chansen att förbättra partiet framöver.

Därför vore det bättre taktik att säga att Stefan Löfven bara har en liten formsvacka. Men det tror jag inte på. Jag tror precis som Jenny Madestam att en Löfven framplockad för interna behov funkar för dåligt i sin utåtriktade partiledarroll, att en parlamentariskt ursvag regering kommer att få kopiöst med stryk de kommande åren, att svaret på en konfrontativ borgerlighet inte är utsträckta händer, att Socialdemokraterna underskattar värderingsskiftet åt vänster i samhället och att de är för dåliga på att förklara vart de istället är på väg.

Hoppas jag har fel.

Varför vinner alltid SD?

"Football is a simple game. Twenty-two men chase a ball for 90 minutes and at the end, the Germans always win."

Gary Lineker-citatet blev populärt eftersom så många kände igen frustrationen: det spelade liksom ingen roll hur England betedde sig - tyskarna lyckades alltid vinna. Det började kännas som en naturlag.

I Sverige är politik ett spel som pågår mellan åtta partier i fyra år och när det är val vinner Sverigedemokraterna.

Man blir ju uppgiven ibland. Hur kan de öka och öka, trots nya skandaler och avslöjanden?

Men egentligen är det ju ganska enkelt. De har riggat spelet.

SD har sagt till väljarna: Människorna i etablissemanget är så rädda för våra sanningar om invandringen, att de kommer att göra vad som helst för att smutskasta oss. Alla är emot oss eftersom vi säger det som man inte får prata om.

När sedan etablissemanget - i form av Stockholmsmedia - avslöjar en ny skandal, passar det den sverigedemokratiska berättelsen perfekt. Avslöjandet blir i själva verket en bekräftelse på det som SD har sagt: jo, titta, etablissemanget håller faktiskt på och smutskastar partiet. De är rädda för partiets sanningssägande.

Problemet förstärks av att avslöjandena görs av fel aktörer och handlar om fel saker.

Medier som sänder eller skriver från Stockholm är etablissemang. Avslöjanden från privilegierade innerstadsjournalister är attacker ovanifrån, hur välformulerade de än är. Vad vet de om livet ute i verklighetens Sverige? (Ganska lite, om man ska vara rättvis - ofta bevisat i andra sammanhang. Det får de tillbaka som en black om foten när de ska avslöja SD.)

Ska man avslöja SD måste man vara en aktör som inte passar som hand i handske med den sverigedemokratiska framingen. En lokaltidning skulle funka bättre. Eller en folkrörelse.

Många av de avslöjanden som inte verkar bita på väljarna, gör det heller inte därför att de är - trams. Irrelevant trams om personliga snedsteg (spelberoende, kriminalitet, korkat beteende) som du och jag aldrig skulle lägga till grund för att byta parti. Precis som du och jag är SD-väljare väljare som bryr sig om politik, och verklig förändring. Idéer och partier spelar större roll än om enskilda företrädare visar sig vara idioter.

Men avslöjandena om rasism då? Det handlar ju om politik på riktigt?

Sant, men SD:s nolltolerans mot rasism är ett av 10-talets smartaste politiska drag. Varje avslöjande om att någon lokal företrädare uttryckt sig rasistisk blir ett tillfälle för SD att säga att de inte är ett sådant parti. Går det till uteslutningar är det ännu bättre. Det visar att Sverigedemokraterna verkligen inte är ett sådant parti.

I ett och samma politiska kinderägg får SD ofta att etablissemangsmedia "avslöjar" rasism, vilket bevisar att partiet är ett hot mot etablissemanget och ger dem chansen att säga något om nolltolerans. Jimmie Åkesson har lagt upp bollen på straffsparkspunkten och Expressen sparkar.

Med det här resonemanget låter det som om SD alltid kommer att vinna. Well, om spelet spelas som det gör nu, så är det nog risk för det. Opinionsmätningarna berättar ingen annan sanning.

Tröstläsning: Visst kan högerpopulistiska partier börja misslyckas, men det gäller att identifiera under vilka omständigheter. Det här tycker jag är intressant: Ny demokrati började misslyckas när debatten i Sverige svängde till att handla om ekonomi och klassfrågor.

Därför minskar SD

En av vårens bästa politiska nyheter är förstås att Sverigedemokraternas opinionsstöd har börjat vända nedåt. Jag tror att det kommer fortsätta så. Inte heller i dagens Sifo får partiet någon siffra som kommer att vända trenden i sammanvägningen i poll of polls.

Och detta sker alltså samtidigt som det skulle kunna vara som Lena Mellin skriver, att protesterna i samband med Jimmie Åkessons Sverigeturné "spelar honom i händerna". Men den eventuella effekten vägs i så fall upp av någonting annat.

Dessutom är fortfarande M ett dåligt regeringsparti och S ett dåligt oppositionsparti. SD skulle kunnat fortsätta växa på bekostnad av båda. Det börjar bli en allmän sanning att S och M kopierar sig allt mer lika i den politiska mitten, och att det gynnar ytterkanterna. Men i de senaste opinionsmätningarna har det ovanliga inträffat, att M minskar utan att SD lyckas fånga upp de rösterna. Eller, återigen: om SD gjort det, så har den eventuella effekten i så fall vägts upp av någonting annat.

Vad är då "någonting annat"?

Jag tror att de senaste månadernas makalösa antinazistiska folkrörelse helt enkelt har svept med sig Sverigedemokraterna: när nazisterna har lyfts fram har det blivit uppenbart hur mycket grundinställningen och retoriken ändå är densamma som SD:s. Svenska Motståndsrörelsen har helt enkelt släpat salongsrasismen i smutsen en aning. Det har blivit lätt att vara antirasist när rasismen tagit sig så grova uttryck som i Kärrtorp och Malmö - men det har också blivit svårare att dra en tydlig gräns vid just SD. Det blir inte logiskt att protestera vilt mot nazism i uniform samtidigt som man tiger om rasism i riksdagskostym. Därför får nu vinterns antinazistiska kamp en fortsättning i arbetsplatsprotester mot Jimmie Åkesson.

Om resonemanget ovan är korrekt, betyder det att idén att SD normaliseras i samma takt som nya högerextrema partier kommer in på scenen, inte stämmer. SD känns inte mer normala bara för att det finns partier som är ännu värre: tvärtom påminns väljarna om vilket träsk de har rötterna i.

Jämför gärna med vänsterns historia. Enligt normaliseringsresonemanget borde VPK ha blivit rumsrent när maoister, vänsterterrorister och allehanda bokstavskombinationer fick kraftig uppmärksamhet i slutet av 60- och början av 70-talet. Men det hände inte, och orsaken är förmodligen exakt densamma: extremvänstern förstörde helt enkelt bilden av vänstern i allmänhet, och då hjälpte det inte hur vattenkammade (nåja) riksdagskommunisterna var.

Om protesterna mot Åkessons arbetsplatsbesök må sägas följande: om uppmärksamheten ska gynna SD, måste folk i allmänhet känna att det är oschysst att anställda inte vill träffa SD-ledaren. Det tror jag inte att de gör. Tvärtom påminns de om att SD av många inte betraktas som ett parti bland andra. Om Jimmie Åkesson däremot stängs ute av ledningarna på arbetsplatserna (framför allt de politiskt styrda) så att anställda inte får träffa honom, kan det upplevas som dåligt fair play och stärka SD:s outsiderroll. Men en sådan effekt måste fortfarande vägas mot att SD uppfattas som kontroversiellt på ett dåligt sätt. Det värsta som kan hända är trots allt inte att SD kan gråta krokodiltårar om att de förtrycks av etablissemanget - det är att de blir etablissemanget.

Varför är Moderaterna så dåliga?

Moderaterna borde ju egentligen ha förlorat makten redan 2010.

Men med finanskrisen rakade plötsligt förtroendet för regeringen i höjden (fastän OECD berömde facket och riksbanken lika mycket efteråt) och det höll dem kvar i Rosenbad.

De senaste två åren har dock Moderaterna varit i fritt fall, minus tio procentenheter. Som en jämförelse tappade Håkan Juholt fem, räknat från tillträdet till avgången. När kommer en ordentlig fördjupning om Moderatkrisen? Att Moderaternas medlemmar håller sig med bolsjevikisk partidisciplin – till skillnad från evigt självkritiska sossar – är ett systemfel i drevbranschen. Men lite kan vi väl få frossa i pilar som pekar nedåt? Varför flyr LO-gubbarna – det slogs ju upp stort när de kom, var det där med arbetarparti bara en dagslända?

Moderaterna gör verkligen maximal skada på alliansen just nu. De tappar massor av väljare till oppositionen samtidigt som de tar från alliansens småpartier, som därför hamnar farligt nära riksdagsspärren. Men Fredrik Reinfeldt är fortfarande populär (folk verkar älska dryg sarkasm i det här landet) och han slår Löfven i debatterna. Det, tillsammans med hejdlös anpassning till allt Socialdemokraterna gör, upprätthåller ett sken av slughet som åtminstone förblindar politiska journalister.

Det är som om ett parti som Schlingmann en gång rattat nog förmodligen gör rätt nu också, även om vi inte vet hur. Alternativet att de inte har en susning om vad de pysslar med vågar ingen riktigt tro på.

När Moderaterna säger att de ska sätta stopp för riskkapitalet, höja skatterna och bygga hyresrätter för vanligt folk är det lätt att tänka att de manövrerna kommer att vinna väljare i mitten och till vänster. Socialdemokraterna är ju så försiktiga när de formulerar sin agenda att det sällan är något problem för Moderaterna att lägga sig helt nära och desarmera den konflikt som S ville ha. Tanken är sedan att valet ska handla om något annat än välfärdspolitik, till exempel förtroende.

Men frågan är om inte Moderaternas kräftgång betyder att taktiken är feltänkt. Anpassning är granne med idéfattigdom och håglöshet. Det var genom att låta som sossar (jobben först), men inte genom att göra exakt som sossarna som man vann valet 2006. Istället tog man en strid om verklighetsbeskrivningen (utanförskapet). De grupper som nu sviker Moderaterna, främst arbetare som går till S eller SD, ser uppenbarligen inte en regering som har egna svar på missnöje och oro, utan en regering som bara rör på sig när oppositionen petar på den. Kanske kittlar det heller inte sinnena med en statsminister som säger att skillnaderna är små, att vi ska sänka ambitionsnivån och att visioner är farliga. Det kan funka efter en terrorattack eller i en finanskris. Men idag känns fyra år till med Moderaterna bara stentrist. Och hur långsamt och försiktigt man än har sänkt skatterna går det heller inte att komma undan det fakum att man till dags dato har – toksänkt dem. Därmed kan oppositionen använda ett av sina tacksammaste teman: välfärd mot skattesänkningar. Jobbpolitiken förlorar också i trovärdighet för varje vecka av massarbetslöshet som går.

På något sätt tycks det vara en politisk naturlag i Europa att regeringskraften bara räcker i två mandatperioder. Första perioden har man ett nytt program som man ivrigt börjar förverkliga och som kanske leder till ett omval. Men någonstans där glömmer regeringarna att sätta sig ned, analysera läget och göra om sig. Det har Fredrik Reinfeldt också glömt. Dessutom har han tillåtit en förödande brain drain. Utmaningen att göra om partiet och bryta Socialdemokraternas maktinnehav lockade de bästa. Förvaltandet har verkligen inte gjort det – var det en datingsajt hon kom från, kommunikationschefen?

Och då går det heller inte bättre än det gör.

(Ledare publicerad i Flamman 23 jan.)

Statistiken säger att regeringen är rökt

"Mycket kan hända" är en floskel som spelar alliansen rakt i händerna (upprepad av Jesper Strömbäck och Per Schlingmann i lördagens debattartikel i DN). En bättre gissning är tvärtom denna: regeringen är rökt, folk är sura som ättika, oppositionen kommer vinna valet, avståndet är för stort, det är redan avgjort.

Att högern och de som har politisk dramatik som sitt levebröd (media) trots det upprepar att valet 2014 är spännande, riskerar förstås att påverka väljarna: om oppositionens valseger inte anses så självklar, och missnöjet med regeringen inte så överväldigande, är det klart att en del väljare kan bli osäkra på sina slutsatser.

"Mycket kan hända"-linjen hämtar framför allt sin näring från 2010 års val. Svängningen mellan blocken mellan SCB:s novembermätning 2009 och valresultatet 2010 på 14,3 procentenheter var enorm. Men den var också unik.

Jag har tittat på hur opinionen har svängt mellan regeringspartier och opposition just mellan novembermätningen året innan valet och valdagen, för valen 1973-2010 (1982 undantaget eftersom SCB inte genomförde någon partisympatiundersökning 1981; Sverigedemokraterna har inte räknats med i något av blocken).

Den genomsnittliga svängningen mellan blocken under dessa tio månader är 5,1 procentenheter. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten mellan november och september. (Det hände däremot i de fyra tidigaste valen: 1973, 1976, 1979 och 1985.)

Den största ledning som slarvats bort innan 2009-10 års rödgröna katastrof går så långt tillbaka som till 1972-73, då högern förlorade trots ett försprång på 4,7 procentenheter i november.

I årets novembermätning var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt - den senaste.

Räknar vi med det icke-mätta 1982 - vi vet ändå att S och VPK var i ledningen i opinionsundersökningarna 1981 - så har valet varit klart i november i sju av 12 fall. I de fall där blocket som lett i november ändå förlorat valet har ledningen varit betydligt bräckligare än den de rödgröna partierna har idag. Återigen - bara 2010 sticker ut.

Ett annat sätt att mäta är att titta på hur det gått för sittande regeringar under valrörelserna (räknat från samma novembermätningar). Det här är ännu dystrare läsning för Fredrik Reinfeldt. I genomsnitt har regeringarna ökat sitt stöd bara med magra 1,7 procentenheter under valåret. 2010 har återigen karaktären av undantag: då ökade regeringen sitt stöd med 6,9 procentenheter.  God tvåa är Carlsson-regeringen 1991 som gick framåt med 6,5 procentenheter och nästan räddade sig kvar vid makten. Med tanke på att de vanligaste utfallen är betydligt blygsammare, finns det knappast något i svenska erfarenheter av riksdagsval som talar för att den nuvarande regeringen kommer klara sig.

Men de 53 procenten som bestämmer sig under valrörelsen då, och de 17 procent som byter parti? Problemet med den borgerliga förhoppningen är att väljarna ofta "bestämmer sig" för samma parti som de redan länge tänkt rösta på. Det verkar som om enkätsvaren på den frågan påverkas av en vilja att inte framstå som styrd av dogmatism eller gammal vana i partivalet.

Av de 17 procent som byter parti, byter ju många med varandra. Även om rörligheten är större idag, blir nettoförändringen liten. Byten mellan blocken är också mer sällsynta. SCB:s statistik över partiernas "spurtvinster" under valrörelsernas sista fyra veckor kyler ganska effektivt ned den som hoppas på mirakel sent i en valrörelse: inget parti har ett historiskt snitt som är bättre än 0,6 procentenheter. Största bravaderna härvidlag har Folkpartiet stått för med ökningar på 4,1 (2002) och 4 procentenheter (1985). I båda fallet förstås genom borgerlig kannibalism med M som offer.

Min poäng här är inte att oppositionen borde säga att "allt är klart" (även om jag tycker att superövertaget borde utnyttjas politiskt för att desillusionera högerväljare och stärka de egna). Min poäng är att tittar man på tidigare opinionsundersökningar och valresultat så talar ingenting för påståendet att det är en öppen fråga vem som vinner valet. Regeringen är rökt, frågan är bara om väljarna ska hjälpa de rödgröna till egen majoritet eller inte. Om media absolut måste sälja in supervalåret som en nagelbitare - ta den vinkeln istället.  

Varför lyfter inte V?

Fast - det gör de ju. Mellan 6 och 7 procent i opinionsmätningarna är runt procentenheten högre än i valet 2010. Det är ett lyft. Ett parti som inte förmår att se sina framgångar, är själva med och gör sig till förlorare.

Det är inte 1998 års nivåer, men det blir aldrig 1998 igen. Det kommer åtminstone att dröja innan samma situation går i repris: en socialdemokratisk regering som genomför de brutalaste nedskärningarna i modern tid och som är blind och döv för stämningarna bland väljarna (inklusive den feministiska vågen).

Det möjliga utrymmet för ett parti till vänster om en socialdemokrati som är i opposition (med allt vad det innebär av radikalare framtoning) är sannolikt mycket mindre.

Om man läser opinionssiffror på mellan 6 och 7 procent och är besviken, kan man ta fasta på andra positiva tecken under 2013. Andelen säkra anhängare är ganska stor (Sifo). Jonas Sjöstedt har ännu inte nått maximal igenkänning bland väljarna (SOM). Och antalet väljare som har V som "näst bästa" parti är den högsta på 10 år (SCB).

En hel del av besvikelsen över att vårens och sommarens svaga uppgång ändå inte är ett tydligt "lyft", hänger ihop med övertygelsen om att vinstfrågan är en diamant i partiets händer. När nästan alla håller med partiet i en så viktig fråga, då borde det väl betala sig bättre?

Det finns minst tre skäl för att det inte är så enkelt:

1. Väljare är inte sakfrågedrivna. Även om vinstfrågan kan kännas tydligt ideologisk för V-medlemmarna, är den ändå bara en del av den politiska helhet som väljarna tar ställning till. De måste känna sig som vänsterpartister - inte bara vara eniga i en viktig fråga.

2. Det finns ingen tydlig kontrast till de andra partierna. Alla är mer eller mindre kritiska till att stora vinster ska gå ut över kvaliteten i välfärden. Att ha haft rätt längre tid än de andra partierna spelar inte så stor roll. Väljare är hårdhänt osentimentala.

3. Det är inte den enda frågan på agendan. Jobben, ekonomin i stort, andra aspekter av välfärdsutvecklingen - det påverkar såklart också. Jämförelsen haltar lite, men det var också nio av tio väljare som höll med VPK om matmomsen på 80-talet. Men nio av tio väljare tyckte inte heller att det var något skäl att byta parti.

Jag tror att vinstfrågan både behöver breddas (fånga upp den allmänna känslan av välfärdens urartning) och populariseras (finns det några delfrågor som går att förpacka enligt modell "eget rum på långvården" eller "tusen kronor mer i plånboken"?). Och viktigast av allt: Vänsterpartiet måste - om de inte lyckats med det tidigare - försöka identifiera de väljare för vilka vinstfrågan kan vara det som tippar deras röst åt partiets håll. Det är ingen idé att vända sig till de väljare som röstar V oavsett vad V anser i vinstfrågan. Inte heller att vända sig till de väljare som inte röstar V oavsett vad V anser i vinstfrågan. Hitta istället just de väljare som kan komma till partiet via vinstfrågan.

Skatteglada Svensson

Socialdemokraterna slåss alltjämt om "mittenväljarna" genom räddhågsen anpassning till skattesänkarpolitiken (med åsikter som att 60 000 kr/mån är en "vanlig" inkomst). Samtidigt visar Yougov (3/7) att nästan inga väljare vill minska välfärdsambitionerna för att få lägre skatt; betydligt fler är beredda att tvärtom betala mer. Det är fascinerande i sig, med tanke på hur få som har försvarat höga skatter i debatten de senaste 30 åren. Vilken opinion skulle då inte arbetarrörelsen kunna bygga, om den vågade? Nu är istället varje missnöje med de fantasilösa jobbskatteavdragen - ett femte stöddes i somras bara av 6 procent - en missad poäng för S.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 augusti.)

Rikare - och surare

Arbetslöshet och osäkerhet om framtiden. Det är vad som kännetecknar Sverige idag, enligt Sverigestudien som presenterades förra veckan. Och Yougov i maj visade att fler än på länge (42 procent) tycker att utvecklingen går åt fel håll. Samtidigt har reallönerna och hushållens förmögenhet ökat. Missnöjet visar hur svårt det är att vinna människors stöd via plånboken. Folk vill ha ett samhälle som håller ihop, även om det går hyggligt för dem själva. Det är hög tid för oppositionen att göra sig till tolk för frustrationen - innan regeringen gör det.

(Ledarstick publicerat i Flamman 30 maj)

SCB:s partisympatiundersökning

SCB:s majmätning är socialdemokraternas största lyft någonsin mellan två mätningar, nästan 10 procentenheter. Jag tror dessutom att det är näst mest av alla partier sedan SCB började mäta - endast slaget av Westerberg-effekten (nej, jag vet, det var ingen Westerbergeffekt egentligen) mellan maj och november 1985. Överbevisa mig gärna, någon.

Den relativt stora mängd socialdemokrater som var osäkra på om de skulle rösta överhuvudtaget i novembermätningen är också tillbaka. Man gör en återhämtning bland LO-medlemmar och bland sysselsatta. Det mesta ser ljust ut. Men det vore å andra sidan konstigt om oppositionen inte gick starkt ett år då flera prognosmakare har gissat på nolltillväxt, löneavtalen har blivit därefter och regeringen har valt en kontroversiell procyklisk finanspolitik. Dessutom ska en regering förlora i snitt 3 procentenheter bara på att vara regering. Så det finns en kostym att fylla för S.

Dessutom gör Socialdemokraterna signifikanta nettovinster både från Vänsterpartiet och Moderaterna. Det borde vara unikt, och det visar att väljarna fortfarande ser Stefan Löfven lite som de vill se honom. Både höger- och vänsterväljare laddar in förhoppningar i socialdemokraternas nya ledning. På sikt kommer någon av dem att få fel. Jag tycker inte, som Jonas Hinnfors i SvD, att det finns en "linje". Den är i alla fall ännu otydlig för väljarna. Jag tror att det kommer att komma lite "spruckna förväntningar-förluster" för S framöver, som gynnar antingen V eller regeringen. Det behöver samtidigt inte vara dåligt för S: totalt sett kan de vinna på att öka i tydlighet.

Vänsterpartiet överträffar valresultatet, och det är bra nog. Går vi in i valrörelsen på samma nivå i maj 2014 så är det en utmärkt position för att bryta valförlusttrenden. Noterbart är att andelen socialdemokrater som har V som näst bästa parti (21,4%) är den högsta sedan 2004. En liten Sjöstedt-effekt i det fördolda, kanske. Siffran säger förstås inget om hur nära man är att bli vänsterpartist, men det visar ändå, grovt, på potentiella röstvinster.

Partiets starkaste fackliga bas är i den här undersökningen - liksom ofta historiskt - i Saco-gruppen (9,1 procent, jämfört med 7,4 bland LO-medlemmar och 5,5 bland TCO-medlemmar). Särskilt bland offentliganställda, högutbildade kvinnor verkar stödet ha ökat. Det understryker hur viktigt det är att partiet tar vara på sin breda bas och inte överger löntagarperspektivet till förmån för ett snävare LO-perspektiv. Sådana tongångar hörs - och har nästan alltid hörts. Partiet har ofta önskat sig en ny typ av medlems- och väljarbas (ibland motiverat med att man söker större bredd, ibland som ren arbetarromantik) istället för att värdesätta och bygga vidare på stödet i tjänstemannagrupperna. Det är ren vaskning av potentiella röstvinster. Medelklassen avprofessionaliseras och proletariseras och vinner på att välja solidaritet. Tjänstemannafacken uppmärksammar dagligen ökade problem med stress, maktlöshet, osäkrare anställningar och förlorad kontroll. Men det saknas en politisk kraft som tar problemen på allvar. Borgarna vill inte, och S vill lösa pseudoproblem som de har inbillat sig att medelklassen lider av. Vänsterpartiet har ett klart utrymme för flirt med TCO och Saco, om man bara vill.

Några andra som kommenterat SCB-undersökningen: Johannes Carlsson, Martin Moberg, Jan-Inge Flücht, Röda Berget.

Trist Sifo i maj

Sifos majmätning är tråkig läsning för S och V, inte så mycket för nedgången (som är helt marginell), utan för den uteblivna uppgången. Första maj och skuggbudgetarna (som lades fram 2 maj, i början av mätperioden) var jättebra tillfällen att synas och göra avtryck. Vänsterpartiet är fortsatt nedpressat av stora förhoppningar på Stefan Löfvens nya socialdemokrater. Många opinionsmätningar hamnar inom felmarginalen för Jonas Sjöstedt, men långsiktigt, sett över flera mätningar, är nedgången definitiv. Men håll huvudet kallt: partiet har en ny organisation och ny ledning med ett nytt politiskt projekt i famnen som har en klart hoppfull inriktning. Bara man fortsätter nöta mot vinst i välfärden, och presenterar en färdplan ut ur Carema-Sverige, kommer det nog både mobiliseringsvinster och rännilar från Socialdemokraterna i takt med att Löfven och Magdalena Andersson faktiskt börjar göra realpolitik av sin högerlinje. (Eller snarare: levererar inte det som alla s-väljare har förväntat sig under vintern och våren.)

Partiledardebatten i SVT hölls mitt i mätperioden, och de små förändringarna tyder väl på att debatten var precis en sådan rutinartad dussindebatt som den omedelbart gav intryck av. Ingen tog chansen att flytta fram positionerna. Sossarnas nedgång visar också att det inte räcker med att "vinna" en partiledardebatt (Löfven hade ju bäst betyg) för att man ska kunna lösa in väljarvinster. Moderaterna minskar tydligt, men knappast på Fredrik Reinfeldts tykna stil i Agenda, utan på kritiken mot en passiv vårbudget och den sparkade partisekreteraren. Känslan är ändå att det inte skulle krävas så mycket av M för att vända trenden: en lite mer handlingskraftig höstbudget, en fräsch regeringsombildning och bättre konjunkturer efter 2012 - så kan Socialdemokraterna bittert få ångra om de upprepar passiviteten från förra mandatperiodens motsvarande överläge.

Som man frågar får man svar

Borgerlighetens sista suck: grovt vinklade opinionsundersökningar?

Tja, åtminstone tecken på desperation - och gravt väljarförakt. Alternativen "lagstadga" respektive "låta föräldrarna välja själva" är en väldigt....kristdemokratisk beskrivning av alternativen i frågan om föräldraförsäkringen. All föräldraförsäkring kommer alltid att vara "lagstadgad". Ingen tar ifrån någon valfriheten (förutom om man vill utnyttja försäkringen). Dessutom är föräldraförsäkringen inte bara en fråga för föräldrar. Den påverkar många fler och har mycket större betydelse än så. Det är bara kristdemokratisk strategi till att göra det till en familjefråga (vilket tyvärr en del radikaler hakar på genom att smala in det till jämställdhet mellan mammor och pappor, eller barns rätt till sina pappor - skrev om det för ett tag sedan).

Självklart ska också Vänsterpartiet och Socialdemokraterna använda opinionsundersökningar i kommunikationen, men det kan slå tillbaka om det är uppenbart att man betraktar valmannakåren som en fårskock.

Centerns fråga om lägre ungdomslöner för någon vecka sedan var lika absurd. Till skillnad från Novus, som roddade KD:s undersökning, gav United Minds ifrån sig råmaterialet. (Det är ett demokratiskt problem att ingen får se frågorna och metodiken. Man får hoppas att åtminstone journalisterna fick det.) Där var frågan formulerad så här:

"Idag hävdar somliga att nivån på ingångslönerna gör det svårt för unga människor att komma in på arbetsmarknaden eftersom de är nästan lika höga som för en person med flera års arbetslivserfarenhet. Andra hävdar att de ingångslöner som finns är bra, även för ungdomar. Tror du att lägre ingångslöner skulle göra att fler arbetslösa ungdomar lättare får ett jobb?"

"Hävdar somliga" - för att ge intryck av att det är en etablerad, rumsren idé. "Unga människor" - som om ingångslöner bara gällde de som kom direkt från gymnasiet. "Nästan lika höga" - jo, tjosan: i byggbranschen skiljer det i snitt nästan 10 000 mellan medellönen för unga och äldre. Extremt tendentiöst, nästan ljug. Och så kronan på verket: själva frågan som får det att låta som om ingångslönerna inte var lägre redan idag. Notera också det lilla förstärkningsordet "lättare": frågans begriplighet är redan fullständig utan det, till och med högre. Man kan till och med tolka frågan som om "lägre ingångslöner" syftar på alternativet till en högre ordinarie lön, och inte på sänkta ingångslöner, vilket det ju är fråga om.

Opinionsföretag verkar på en kommersiell marknad, så man ska inte vara förvånad, men det är ändå smått vidrigt att de går med på att formulera sådana här frågor. Bara att hoppas att fördumningen inte lönar sig.

(Göran Johansson har kommenterat Ipsos undersökning om ingångslöner som DN körde för ett  tag sedan. Lika styrd den.)

Gör Löfven om Sahlins misstag?

När Stefan Löfven tillträdde var han den perfekta lösningen internt. En mitten-högersosse som tillfredsställde alla delar av partiet: det vänstern inte gillade i politisk profil, kunde hans facklig-industriella bakgrund kompensera för.

På samma sätt läser nu väljarna in vilket politiskt alternativ de vill i Löfven, vars parti stormar fram i opinionen. Det har inte skett något politikutveckling av betydelse hos S och de har inte mejslat ut någon ny, tydlig profil. Framgångsfaktorn är bara att inge tillräckligt mycket förtroende för att upplevas som ett alternativ när regeringen upplevs som trött och befläckad av vårdskandaler. Vänsterväljarna laddar S med vänsterförhoppningar och återkommer. Högerväljarna laddar S med högerförhoppningar och återkommer. 

Statsvetaren Jonas Hinnfors beskriver det som att Löfven med "små, distinkta medel" har pekat ut en traditionell socialdemokratisk mittfåra. Jag tror att det är sant åtminstone såtillvida att han åter gjort troligt att S har en väldigt vid famn åt både höger och vänster. Men i huvudsak är sossarnas framgångar nu bara fortsättningen på ett missnöje med regeringen som syntes redan innan och under Juholt. Hastigheten i uppgången nu handlar ju bara om att partiet pressades exceptionellt under hösten.

Löfvens försiktighet passar perfekt så länge regeringen sköter sig dåligt. Hans ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson har också hittills mest gett intryck av kommentator, snarare än att bygga en egen politik. Alla vet vad sossarna tycker inte funkar. Passar också bra just nu.

Men uppgången i opinionen riskerar att bli lik den 2006-2008. Också då var orsaken missnöje med regeringen. S sa inte mycket om egna politiken. Den skulle "presenteras i god tid före valet". Förhoppningarna om att alliansen skulle regera bort sig själva var stora. På sikt höll det inte alls - när finanskrisen höjde regeringens aktier fanns det inget konkurrerande program.

Problemet för S nu är att Löfvens opinionsvinster knappast heller är stabila. Skärper sig regeringen duger inte ligga lågt- strategin. Man kan vinna val på rent missnöje med alternativet, men då gäller det också att väljarna är missnöjda just på valdagen - tillbakablickande röstning är osvenskt. Om Löfven inte vill chansa på att missnöjet kokar i september 2014 gör han klokt i att jobba på att etablera sina egna profilfrågor.

Det arbetet borde även S-högern delta i, istället för att som nu koppla opinionssiffrorna till Löfvens försiktiga högerorientering och dra slutsatser som bara syftar till att flytta fram de egna positionerna internt.

Det viktigaste för Löfven, ur socialdemokratiskt röstmaximerarperspektiv, blir att ha en reformagenda med ett brett löntagarperspektiv. Allt tyder på att valet 2014 kommer att avgöras i en tid med hygglig tillväxt och reallöneökningar, så sossarna måste visa att de är bäst även på att fördela och reformera i goda tider. De har de alltid (också) varit, men ett av problemen med att vara i opposition är att man gärna hamnar i att predika elände. Debattörer, bloggare och sociala medier-aktivister som sprider bilder på soppköksköer tar större utrymme än de försiktiga reformisterna. Problemet med det är att efter 15 år av ökade reallöner känner ingen igen sig. (OK, förra året minskade faktiskt reallönerna. Men det var första gången på länge.) Och väljarnas vilja att identifiera sig som i första hand arbetslösa eller sjukförsäkrade är låg. Att tilltala de grupperna är dessutom att tilltala en statistisk chimär, eftersom de allra flesta är arbetslösa eller sjuka bara en kort tid.

S har nu ett momentum: storyn för dagen är att Löfven är en succé. Det borde man utnyttja till att börja testa de möjliga vinnarfrågorna inför 2014. Regeringen kommer att ta tillbaka väljarstöd redan med vårpropositionen, och kanske skulle det kunna bli som Ulf Bjereld spekulerar - en stor, fräsch regeringsombildning. Till slut blir S ändå tvungna att vinna på egna meriter.

Ska man bry sig om opinionsmätningar?

Vänsterpartiet får 9,6 procent i Ipsos (f d Synovate) undersökning som presenterades i DN nu på morgonen. Det har gått uppåt i några veckor nu. I sociala medier har vänsterpartister gärna kommenterat uppgångarna med en reservation: "man ska ju inte bry sig om opinionsmätningar, men...". Så brukar det låta från partikansliet också. Jag tror det är deras försiktiga attityd som har börjat sätta sig ute hos medlemmarna.

Men en opinionsmätning ska hanteras på tre olika sätt på tre olika arenor:

Gentemot medlemmarna, internt, är försiktighetslinjen riktig: om man laddar in väldigt mycket positiv tolkning i en uppgång, så är baksidan en motsvarande negativ tolkning av en nedgång. Partimedlemmarna ska inte slitas mellan hopp och förtvivlan med några veckors mellanrum. Långsiktigt förändringsarbete ska inte förslappas av uppgångar, eller ändras i panik över nedgångar.

För partikansliet, internt, är en opinionsmätning en värdefull rapport om vad väljarna tycker, och hur de uppfattar saker annorlunda den här veckan jämfört med förra. Det finns inget viktigare för ett parti än opinionsmätningar. Ett parti som inte tar dem på blodigt allvar och försöker tolka svängningarna, missar chansen att lära sig något både om stämningarna i samtiden och om effektiviteten i de egna utspelen.

I den externa kommunikationen ska opinionsmätningarna hanteras som politisk materia. En uppgång ska alltid sättas i samband med partiets politik. Moderaterna brukar sällan missa en chans att tolka opinionssiffror som ett stöd för något som man står för i allmänhet eller något utspel närmare i tiden. Sossarna och Vänsterpartiet missar nästan alltid den chansen. Under förra mandatperioden var Mona Sahlins upprepade svar på fina opinionssiffror att "det är inte val än", "ingenting är avgjort" o s v. Det där är ju inget annat än ett löfte till väljarna att "lugn, vi kommer att göra sämre ifrån oss vad det lider". Ett försäkran om att en stark folkopinion bara är en dagslända. Och att man på något sätt inte riktigt tror på det man håller på med.

Dåliga siffor då - måste man inte sätta dem i samband med partiets politik också?

Varför det? Det här är inte filosofiska klubben, där konsekvens är någon slags dygd. Det här är f***ing politik. I politik håller vi på med propaganda. Man kan skita i att kommentera när det går dåligt. Eller så kan man fortsätta sätta in mätningarna i ett politiskt sammanhang: "Vi har inte lyckats nå ut än med vår nya idé som kommer att....". Så svårt är det inte.

När det gäller Vänsterpartiet är jag övertygad om att man hanterar all väljardata seriöst internt. Men vi måste sluta blanda ihop hur vi kommunicerar internt och externt.

Dags för ledarskap i Vänsterpartiet

Det verkar inte finnas någon botten för Vänsterpartiets långsiktiga ras i opinionen. 3,8 procent nu. I Stockholm - där partiet nästan alltid varit starkare än ute i landet - var stödet nere på 4,5 procent i SCB:s majundersökning.

Någon borde göra nåt. Men vad?

Till att börja med kan vi väl skaffa tjära och fjädrar till alla stolpskott som pratar om att det är så fantastiskt att vara i opposition. Det är en plåga att vara i opposition. Ny inspiration my ass. Koncentrera sig på den egna politiken my ass. Lättare att kritisera my ass. Att kritisera på rätt sätt är det svåraste som finns.

Nu ställs också Vänsterpartiet inför en av de svåraste strategifrågorna som finns: Ha tålamod och tro på den valda linjen, eller ta opinionssiffrorna till intäkt för att snabbt testa ett annat spår? Jag kan lätt argumentera för båda i nästan alla situationer.

I det här fallet har partiet gnetat på med ungefär samma kommunikationsarbete, kampanjtänk och politiska prioriteringar i flera år. Det minskade väljarstödet är ingen tillfällig dipp, utan en stark trend. Den trenden beror i första hand på faktorer utanför partiets kontroll: samhällsutvecklingen i stort, Socialdemokraternas vänstersväng sedan 90-talet.

Men de faktorerna är givna. De ingår i förutsättningarna. Lite för ofta har Vänsterpartiets ledning skyllt sitt misslyckande på att hela skitsamhället är emot oss. Men medlemmarna begär inte att partiledningen ska vrida samhällsutvecklingen 180 grader. De begär - och har rätt till - en partiledning som alltid gör det absolut bästa av situationen, givet det usla utgångsläget. Vänsterpartiets utgångsläge har alltid varit uselt. Åtminstone alltid på skalan från "inte fullt så uselt" till "riktigt skituselt".

För den som inte konsumerar dagspolitik 24 timmar om dygnet - jag är där ibland - är det uppenbart att Vänsterpartiet är totalt irrelevant, helt vid sidan av allt viktigt. Jag tänker mig att det var så här det var att vara SKP:are på 50-talet.

Nu krävs det raka rör och ett ordentligt ledarskap.

Raka rör framför allt i frågan om partiledarskapet.

Till slut byter man partiledare i ett parti som störtar neråt i opinionen. Det är en av politikens grymmaste lagar, att det är rätt att ibland byta för bytandets skull. Lars Ohly är en briljant politiker och retoriker, och hans sätt att se och prata med vanliga medlemmar står inte bara i kontrast till Gudrun Schymans snorkighet utan klarar vilka jämförelser som helst. Men en partiledares främsta uppgift är inte att vara trevligaste killen, utan att samla opinion.

Vänsterpartiet kan alltså inte bara ställa sig frågan: "Är Lars Ohly en bra partiledare?" Då blir svaret ja, eftersom han får höga poäng på allt som en vänsterpartist förknippar med gott partiledarskap. Man måste vara mycket mer resultatinriktad än så. Att känna sig hård mot en sympatisk person är svårt, men i ljuset av missade historiska chanser och förlorade generationer måste det vara en lätt sak. Vänsterpartiet behövs förtvivlat mycket som relevant kraft idag, och partiledarbyten är en av få stora förändringar som kan chockstarta ett parti.

Raka rör skulle också behövas i andra personfrågor och om hur man forumlerar och kommunicerar politiken. Problemet i Vänsterpartiet idag är att den breda partitoppen - säg de 200 mest inflytelserika vänsterpartisterna - är alldeles för bra vänner, eftersom man är överens om partiets idépolitiska linje, som om det vore den enda viktiga frågan. Kanske gäller det just den här generationen, kanske har idéstriderna alltid varit överordnade. Äldre vänsterpartister känner förmodligen en del olust inför att reprisera det tidiga 90-talets konflikter under Lars Werners sista år.

Faktum kvarstår: Avsaknaden av debatt på liv och död i dagens konkurshotade Vänsterparti beror på att partiet (medvetet eller omedvetet) inte vill riskera en värdefull politisk enighet genom att bråka om personer, organisering, kommunikation och strategier. Men det är en orimlig överskattning av enigheten och en sorglig underskattning av det andra.

Att bli lite ovänner på vägen är ett lågt pris att betala. Titta bara på Moderaterna.

Att sjunka under fyraprocentsspärren som goda kamrater är ett sämre alternativ än att osams stanna ovanför den.

Ledarskapet i bredare mening då? Vi kanske pratar om en historisk kris för ett parti som snart har funnits i riksdagen i 100 år. Då är det dags att kasta alla skygglappar och ifrågasätta allt man håller på med. (Förutom det politiska programmet, nota bene. Ingen Canossavandring á la SAP, tack: vi måste tro på den idé vi har bildat partiet kring, det finns tillräckligt mycket att diskutera kring prioriteringar och strategier.)

Men en sådan diskussion är meningslös om den förs som ett slags seminarium mellan maktlösa gräsrötter.

Framtidskommissionen har gjort ett bra jobb, men själva upplägget har inneburit att partistyrelsen har hållt eftervalsdiskussionen på armlängds avstånd. Nu har framtidskommissionens dokument passerat partistyrelsen nästan oförändrat och lagts i knät på kongressen. Det är inte ledarskap, det är vaktmästeri: ta emot post och skicka den vidare.

Partiledningen bär ansvaret för kräftgången, men de har ingenting att säga om den. Det kan ju i bästa fall tolkas som någon slags ultrademokrati ("döm oss ni!"), men en diskussion som förs utan ett första påstående, utan ett förslag, riskerar nästan alltid att mynna ut i ingenting. Ska vi sitta och gissa hur partiledningen tänkte, vilka strategiska val de gjorde? Ska vi diskutera tusen vägar att gå, så att det garanterat inte blir majoritet för någon av dem? Det finns klara risker med att strategidokumentet blir rätt god litteratur om hur partiorganisationen borde fungera, men inte så mycket mer.

Om inte förr, så måste partiledningen sätta ner foten när kongressen är avslutad. För mig är kongressdiskussionen om strategidokumentet inte särskilt intressant. Hur bra saker där än står, kommer ingenting att hända utan en handlingskraftig partiledning. Det viktiga är att strategidokumentet får konkret betydelse. Hur mycket våld tänker partiledningen använda för att ge det det? Alldeles för lite, är jag rädd för.

Partiledningen skulle heller aldrig ha väntat med att vara partiledning till 2012. Det var dumt. Det är bara partiledningen som kan organisera relevanta nystartsgrupper, brainstormingmöten, utvärderingar, grafiska förändringar, särskilda satsningar, fokusgrupper, politiska prioriteringar, nyanställningar, omorganisationer. Det är helt enkelt de som måste ta tag i det här: engagerat, med fantasi, twentyfour-seven, kolikbarn hemma ingen ursäkt.

Man kan be medlemmarna fundera på framtiden. Man kan också utöva ledarskap: välja en linje och stå till svars för den på nästa kongress. Det är lika god demokrati som något annat.