SNS Konjunkturråds rapport om skattesystemet visar ett tungt opinionsstöd för att skatter ska vara progressiva. Men den visar också en stor okunnighet: var tredje låginkomsttagare tror sig betala statlig inkomstskatt. Brytpunkten placeras alldeles för lågt när folk gissar. Envis borgerlig propaganda har alltså betalat sig också i detta fall; sedan tidigare vet man att den offentliga sektorn tros vara större än den är. Den som söker stöd för skattehöjningar måste först ta itu med svenska folkets inbillade bördor.
(Ledarstick publicerat i Flamman 7 mars.)
Visar inlägg med etikett offentliga sektorn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett offentliga sektorn. Visa alla inlägg
2012-11-09
Om offentlig reklam
Lena Andersson brukar ha rätt, men i krönikan om Försäkringskassans reklamfilm har hon fel. (Liksom Hanif Bali i samma ärende på Newsmill.)
Myndigheter ska inte göra reklam för bidrag, tycker Andersson och Bali. "Myndigheter ska inte underkasta sig reklamens villkor och inte leka marknad."
Fast om vi nu inte längre har ett Anslagstavlan-samhälle? Om det inte räcker med en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar? Då kanske också myndigheter måste kunna kommunicera på ett sätt som gör att man når fram till människor. Och är målgruppen ungdomar kanske man dessutom måste ta ut spettet ur arslet för att få dem att lyssna?
Det kan inte vara fel att myndigheter arbetar för att människor ska känna till de bidrag de är berättigade till. Bidragen är ju tänkta att fylla en funktion. De ska inte vara guldkant på tillvaron för de som lyckas nosa upp dem. Den ökade tryggheten och upprätthållna köpkraften hos dem som uppbär bostadsbidrag är en samhällsekonomisk vinst.
Samma diskussion brukar uppstå så fort myndigheter försöker bedriva ett kommunikationsarbete på samma villkor som näringslivet - d v s i samarbete med PR- och reklambyråer. Andemeningen är att myndigheter inte bara ska hålla sig till att "informera", utan dessutom helst göra det på någon slags 1920-talsnivå som inte fungerar idag.
Grejen är ju denna: det är svårare och svårare att nå genom bruset. Om inte myndigheter och andra offentliga aktörer tillåts använda bästa tillgängliga kunskap för att lyckas med det, kommer vi till slut att leva i samhälle där de kommersiella budskapen är allt vi hör. Det tror jag knappast Lena Andersson skulle vara så förtjust i heller.
Myndigheter ska inte göra reklam för bidrag, tycker Andersson och Bali. "Myndigheter ska inte underkasta sig reklamens villkor och inte leka marknad."
Fast om vi nu inte längre har ett Anslagstavlan-samhälle? Om det inte räcker med en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar? Då kanske också myndigheter måste kunna kommunicera på ett sätt som gör att man når fram till människor. Och är målgruppen ungdomar kanske man dessutom måste ta ut spettet ur arslet för att få dem att lyssna?
Det kan inte vara fel att myndigheter arbetar för att människor ska känna till de bidrag de är berättigade till. Bidragen är ju tänkta att fylla en funktion. De ska inte vara guldkant på tillvaron för de som lyckas nosa upp dem. Den ökade tryggheten och upprätthållna köpkraften hos dem som uppbär bostadsbidrag är en samhällsekonomisk vinst.
Samma diskussion brukar uppstå så fort myndigheter försöker bedriva ett kommunikationsarbete på samma villkor som näringslivet - d v s i samarbete med PR- och reklambyråer. Andemeningen är att myndigheter inte bara ska hålla sig till att "informera", utan dessutom helst göra det på någon slags 1920-talsnivå som inte fungerar idag.
Grejen är ju denna: det är svårare och svårare att nå genom bruset. Om inte myndigheter och andra offentliga aktörer tillåts använda bästa tillgängliga kunskap för att lyckas med det, kommer vi till slut att leva i samhälle där de kommersiella budskapen är allt vi hör. Det tror jag knappast Lena Andersson skulle vara så förtjust i heller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)