Alla mot SD

Ovanligt få kommunmajoriteter har spruckit sedan 2010. Orsaken? Viljan att hålla Sverigedemokraterna utanför, enligt statsvetare (SVT 19/9). I Uppsala pratar S om ett samarbete med Fp för att minimera rasisternas inflytande. Det står dem förstås fritt, men att lägga ned all politisk konflikt utom den med Sd är förödande. Arbetarrörelsens partier har ett ansvar att visa att det finns viktiga skillnader som inte handlar om invandring. Uppgivenheten som uppstår när det inte spelar någon roll om man röstar höger eller vänster är livsfarlig.

(Ledarstick publicerat i Flamman 10 okt.)

Skatteglada Svensson

Socialdemokraterna slåss alltjämt om "mittenväljarna" genom räddhågsen anpassning till skattesänkarpolitiken (med åsikter som att 60 000 kr/mån är en "vanlig" inkomst). Samtidigt visar Yougov (3/7) att nästan inga väljare vill minska välfärdsambitionerna för att få lägre skatt; betydligt fler är beredda att tvärtom betala mer. Det är fascinerande i sig, med tanke på hur få som har försvarat höga skatter i debatten de senaste 30 åren. Vilken opinion skulle då inte arbetarrörelsen kunna bygga, om den vågade? Nu är istället varje missnöje med de fantasilösa jobbskatteavdragen - ett femte stöddes i somras bara av 6 procent - en missad poäng för S.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 augusti.)

Kunskapsnationen inställd

Statsministerns efterlysning av fler "enkla jobb" med låga löner i Sverige (Expressen 24/1) var en sorglig programförklaring för 2010-talet. Vi ska alltså inte ens försöka vara med och tävla. En skrämmande tanke: vad hade hänt om Moderaterna hade fått ansvaret att lotsa det här landet genom 1900-talet? Vi hade fortfarande varit en nation av potatisplockare - ett utmärkt ingångsjobb för en ungdom! Arbetarrörelsen gjorde tack och lov ett annat vägval. Moderna industrier ersatte de torftigaste sysslorna med jobb som höjde levnadsstandarden. Dagens tillväxtpolitik: skatterabatter för städning. Det är så bakvänt att Stefan Löfvens innovationssnack plötsligt börjar kännas som ett bra drag.

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 februari)

Streta och knoga

Som Sakine Madon konstaterar i sin Expressenkrönika är det länge sedan friåret kändes politiskt hett. Nu övertygar sig alla istället om att det är fint att vilja dö vid sitt skrivbord, eller sin svarv. Oavsett hur framtidsinriktade partier från höger till vänster säger sig vara, romantiserar de en syn på arbetet från tiden innan välfärdsstaten. Vi ska tänka på samma sätt om vårt arbete som när det var nödvändigt för att klara livhanken.

Jag har inga problem med livsinställningen att man ska göra rätt för sig, tvärtom. Men jag tror inte att det är inställningen till arbete som gör länder rika eller fattiga. Den överväldigande majoriteten av alla människor jobbar därför att de måste försörja sig. Sådant är systemet. Och de jobbar så länge som arbetsgivarna vill att de ska jobba - eller tills arbetstidslagar säger att de ska gå hem. Arbetskraftens produktivitet tillåts inte vara en inställningsfråga.

Madon idealiserar det gamla bondesamhällets arbetsetik. Men det var inte deras envisa knogande som byggde Sverige starkt. De hade kunnat knoga dubbelt så hårt utan att landet industrialiserats för det.

Det stör också när frågan om arbetsetik kopplas till ungdomar och de uppväxande generationerna. Varje generation ska fördöma nästas lättja, så där förutsägbart. Faktum är ju att redan generationen efter Sokrates var helt körd, i Sokrates ögon. Det är ett under att vi ens stiger upp ur sängen på morgonen, 2 500 år senare.

Här drar många rätt märkliga slutsatser. När ungdomar av idag utgår från det faktum att vi byggt mänskligare system - och till exempel vågar fråga hur hög lönen är innan de börjar ett nytt jobb - döms de ut som otillständigt fräcka och bortskämda.

När vi inte identifierar oss lika mycket med vårt jobb som tidigare generationer och får mer icke-materiella värderingar - närmast en naturlag i de mest utvecklade välfärdsstaterna om vi ska tro Ronald Inglehart - ses det som ett fattigdomsbevis, när det i själva verket bara är frukten av de tidigare generationernas insatser.

Det var ju här våra far- och morföräldrar ville att vi skulle befinna oss! De ville att vi skulle slippa tänka arbete, arbete, arbete från morgon till kväll. De ville kanske till och  med att vi skulle slippa Sakine Madons käcka broderier om "flit och håg" eftersom det bara handlade om disciplinering och romantisering av en hopplös situation.

Det är också störande att sådana här debatter uppstår just när ungdomsarbetslösheten ligger på 23 procent (den är för övrigt inte obetydlig heller i det hårt arbetande Asien som Madon skriver om). Som om enskildas lättja - bevisad genom anekdoter - skulle ha någon signifikant påverkan på produktivitet, tillväxt eller arbetslöshetssiffror. Det har den förstås inte.

Självklart ska vi se till att alla människor bidrar efter förmåga. Men ett samhälle där vi kan välja att vara lata, kräsna, ointresserade är i grund och botten ett mänskligare samhälle. Det är ett samhälle där det mänskliga fått större utrymme, där löntagarna flyttat fram sina positioner. Om människor har tillräckligt starka förhandlingspositioner för att kräva utvecklande, intressanta och välbetalda jobb är det inget nederlag för någon "arbetsmoral" utan en välkommen hävstång för ett vettigare arbetsliv. I annat fall blir ju "arbetsmoral" bara ett sätt att säga att vi ska nöja oss med glädjen att överhuvudtaget få arbeta.

Mitten är alltid höger

Svensk politik fortsätter den beklämmande dansen kring ”mittenväljaren”. Märkligt nog har mittenväljaren alltid haft borgerliga åsikter. För även när 9 av 10 svenskar vill förbjuda vinst i välfärden, är mittenväljaren ändå någon som gillar vinst. Det är inte seriös valmatematik. Mittenväljaren är bara en hammare att slå i huvudet på alla som vill något med samhället. Men hammaren biter. Att ”val vinns i mitten” – det vill säga med motståndarens politik – måste vara den skadligaste idén som någonsin fastnat i arbetarrörelsen. Moderaterna skrattar hela vägen till mobiliseringsrösterna.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 oktober.)

Jo, socialdemokrati är också detta

Ann-Marie Lindgren skriver om att den "respekt för företagsekonomiska realia" som Stefan Löfven utstrålar knappast är främmande för socialdemokratin som parti, eller som idé. Det är ett bra påpekande.

Så här är det ju:

Det är inte o-socialdemokratiskt att Löfven talar om samverkan med näringslivet eller innovationspolitik. Det är klassisk socialdemokratisk praktik, även om man historiskt tidvis har skymt den praktiken med en vänstrig retorik. Bredden på retoriken har alltid varit större än bredden på praktiken.

(Ett av de reella problemen under Juholt var glappet mellan retorik och politik. Skillnaden nu är att S har en partiledare som inte lovar en knivsudd mer än den ekonomisk-politiske talespersonen levererar.)

Om SvD:s ledarsida "välkomnar" att S "plötsligt" pratar om näringslivet (som här) ska man uppfatta det för vad det är: medveten propaganda. Det ska se ut som om borgarna haft frågorna för sig själva, och S först nu har insett att de måste göra likadant. Det är inte lite fräckt.

S har dock själva ett ansvar för bilden att partiet först 2012 insett "företagsekonomiska realia". Man använder alltför ofta den retoriska figuren "omvändelse-förnyelse". Den syftar till att ge publiken en känsla av fräsch nystart, men innebär (förstås) också att man kapar banden till historien på ett sätt som måste få folk att tvivla på att det Ann-Marie Lindgren skriver verkligen stämmer.

Det finns väldigt få element i dagens socialdemokratiska politik som man inte kan se som logiska i en socialdemokratisk idékontext. Vinst i välfärden är egentligen bara funktionssocialistisk grundkurs tillämpad även på offentlig sektor. Magdalena Anderssons passiva ekonomiska politik skär sig mer mot en idealiserad bild av klassisk keynesianism än mot en reellt existerande Gunnar Sträng.

Att någonting inte är o-socialdemokratiskt betyder dock inte att frågan om höger eller vänster är "felställd", som Lindgren skriver. Man borde snarare beskriva det som att socialdemokratin som idé innefattar möjligheter till båda en herrans massa vänster och en herrans massa höger. Just nu är det uppenbart att man tynger på högerbenet. Det sitter fortfarande på en socialdemokratisk kropp. Höger och vänster går inte att bortse ifrån: den dimensionen finns i alla partiers diskussioner, var de än befinner sig på skalan. Det är lätt att förneka ("nej, hos oss är alla åsikter lika mycket vänster"), men i praktiken kan var och en utan problem - och man gör det helt intuitivt - sortera partiinterna ståndpunkter längs en skala. Det är inget bekymmer, eftersom höger och vänster speglar klassamhällets motsättningar. Vår intuitiva förståelse av höger och vänster betyder bara att vi är medvetna och välorienterade.

The bottom line: Socialdemokraterna ska gärna ha smisk för sin fantasilösa normpolitik. Men ingen kan ta ifrån dem att den är helt och fullt socialdemokratisk.

Och när det gäller idén om att arbetarrörelsen historiskt varit fullkomligt ointresserade av näringslivets möjlighet att skapa tillväxt - vilket propagandan om S "omvändelse" implicerar - måste vi bita ifrån allihopa.

Råd till landsorganisationen

LO ska satsa 150 miljoner på stöd till ny vänstermedia. Det finns många uppmaningar att skicka med. Se för det första till att satsningen blir politiskt bred, både åt vänster och höger. Bara att förse en utbildad journalist med tid och resurser är radikalt i sig – särskilt under en höst då svensk dagspress tvingas på stora sparpaket. Vidare: överskatta inte nätmedier och tyckarjournalistik. En bra grävande reporter är värd minst fem aldrig så hårdslående bloggare. Och till sist: lägg ned det märkliga kravet på ”självförsörjning”. Det är ju en utopi redan för majoriteten av mainstreammedier.

(Ledarstick publicerat i Flamman 13 oktober.)