Om offentlig reklam

Lena Andersson brukar ha rätt, men i krönikan om Försäkringskassans reklamfilm har hon fel. (Liksom Hanif Bali i samma ärende på Newsmill.)

Myndigheter ska inte göra reklam för bidrag, tycker Andersson och Bali. "Myndigheter ska inte underkasta sig reklamens villkor och inte leka marknad."

Fast om vi nu inte längre har ett Anslagstavlan-samhälle? Om det inte räcker med en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar? Då kanske också myndigheter måste kunna kommunicera på ett sätt som gör att man når fram till människor. Och är målgruppen ungdomar kanske man dessutom måste ta ut spettet ur arslet för att få dem att lyssna?

Det kan inte vara fel att myndigheter arbetar för att människor ska känna till de bidrag de är berättigade till. Bidragen är ju tänkta att fylla en funktion. De ska inte vara guldkant på tillvaron för de som lyckas nosa upp dem. Den ökade tryggheten och upprätthållna köpkraften hos dem som uppbär bostadsbidrag är en samhällsekonomisk vinst.

Samma diskussion brukar uppstå så fort myndigheter försöker bedriva ett kommunikationsarbete på samma villkor som näringslivet - d v s  i samarbete med PR- och reklambyråer. Andemeningen är att myndigheter inte bara ska hålla sig till att "informera", utan dessutom helst göra det på någon slags 1920-talsnivå som inte fungerar idag.

Grejen är ju denna: det är svårare och svårare att nå genom bruset. Om inte myndigheter och andra offentliga aktörer tillåts använda bästa tillgängliga kunskap för att lyckas med det, kommer vi till slut att leva i samhälle där de kommersiella budskapen är allt vi hör. Det tror jag knappast Lena Andersson skulle vara så förtjust i heller.

Bra, Försäkringskassan

"Nyheten" att man inte får jobba och ta ut ersättning för vård av sjukt barn (s k vobbande) samtidigt, är uppenbart vinklad så att man ska uppfatta Försäkringskassan som rigid och lite löjlig.

"Får man laga mat om man är hemma från jobbet som kock, när man vabbar?", ironiserade snabbt sosseriksdagsledamoten Eva-Lena Jansson på Twitter.

För det första är det inte Försäkringskassan som beslutat om reglerna, utan riksdagen. Det finns kanske exempel på andra frågor där Försäkringskassan är ansvarig för en konstig tolkning, men här har ju myndigheten bara gått ut med rak information om vad som gäller.

(Det saknas för övrigt inte politiskt ansvar i de fall där Försäkringskassan har gjort konstiga tolkningar: det är fortfarande riksdagen eller regeringen som har skapat otydliga regler, eller medvetet eller omedvetet lämnat utrymme för olika tolkningar. Det är jättebekvämt för en socialförsäkringsminister att i efterhand kunna säga "Nej, det var inte aaaalls så jag menade". Då skulle du har haft en vassare politisk styrning! Det finns inga oskyldiga regeringar, ever.)

Kommentarerna från Försäkringskassan i det här fallet är i själva verket en väldigt bra varning om vad som kommer hända på sikt om det icke tillåtna "vobbandet" blir utbrett. Varför skulle staten vilja finansiera hemifrånarbete? Arbetsgivarna klagar inte, det blir ju ren lönerabatt om de lyckas etablera en norm att man ska arbeta så mycket man hinner mellan snorsnytningarna och kräktorkningarna.

Stödet för försäkringen, och grunden för försäkringen, urholkas, precis som Försäkringskassan påpekar. Jasså, det går att arbeta samtidigt som man vårdar barn? Men varför ska vi då betala lönen för just de dagarna ur det gemensamma? Det ökande vobbandet är inte bara en börda för många tjänstemän, det riskerar också försäkringens överlevnad.

Ett av alliansens bästa trick ända sedan 2006 har varit att få folk att tro att det är Försäkringskassan som ställer till jävelskap för vanligt folk. Jag blir alltid lika beklämd när aktivt vänsterfolk faller in i myndighetsgnället och inte lyckas se politiken. Ska vi rösta bort Försäkringskassan, eller vad är målet?

Ingen Aftonbladetlinje i sjukförsäkringen

"Sara var dödssjuk i svininfluensa - får inte sjukpenning" - Aftonbladets rubrik på det senaste fallet av hård bedömning från Försäkringskassan.

Men när hon var dödssjuk fick hon sjukpenning. Ingen regering kommer någonsin att tillåta några regler som innebär att man kan bli sjukskriven på grundval av vad som har varit. Det är bara nuläget som är relevant. Har Sara tillräcklig arbetsförmåga för att försörja sig själv idag?

Kvällstidningsartiklarna handlar till 3/4 om hur sjuk Sara har varit - illustrerat med hemska bilder från när hon låg nersövd på sjukhus. Inget av detta är relevant. Den sista fjärdedelen handlar om hur hon faktiskt mår idag: hon går med rullator, kan bara sitta uppe korta stunder och har smärtor i magen. Det låter verkligen som om hon borde få längre tid på sig att rehabilitera sig. Det kan man komma fram till genom att hålla sig till hennes faktiska situation idag. Eller hur tänkte Aftonbladet - skulle fotot på en nedsövd Sara med slangar i munnen ha spelat roll hos Försäkringskassan?

Den värsta sortens sjukpenningspopulism börjar stå mig upp i halsen.

Det är dessutom ett politiskt problem när vissa rödgröna politiker, bloggare och opinionsbildare knyter an till kvällstidningsjournalistiken och förespeglar att det skulle bli några ändringar av de mest grundläggande elementen i försäkringen: en objektiv bedömning av arbetsförmåga i nuläget. Det kommer inte att hända.

Objektiv - d v s försäkrade kommer även under en rödgrön regering att nekas sjukskrivning mot sin vilja.

Arbetsförmåga - d v s försäkrade kommer även under en rödgrön regering att bedömas utifrån sin arbetsförmåga, inte primärt utifrån vad de eventuellt inte kan göra, vad de har för besvär eller hur dåligt de mår.

Nuläget - d v s sjukförsäkringen kommer aldrig att omfatta personer med arbetsförmåga, hur sjuka de än varit tidigare.

Detta framgår med all önskvärd tydlighet i de rödgrönas överenskommelse om en ny sjukförsäkring. Där framgår också att det finns gott om återstående angreppspunkter mot allianspolitiken även om man inte ställer upp på Aftonbladetlinjen (d v s att människor själva ska avgöra om de känner sig eller har känt sig så sjuka att de borde ha sjukersättning).

Gärna hård opposition - men helst inte i strid med vad man själv går till val på. Folk riskerar att bli så besvikna då.

Betala och bota

Bra på många sätt med det rödgröna förslaget till ny sjukförsäkring, även om det innehåller en del fulförslag (saker som redan finns idag, som individuella handlingsplaner). Det bästa i artikeln på DN Debatt är att det faktiskt pratas rehabilitering - d v s återgång till arbetsmarknaden - på ett sätt som vänstern ofta försummat att göra. Tidigare har man fått intrycket att vänsterpolitik i sjukförsäkringsfrågan handlar om att människor ska stanna hemma från jobbet så länge som möjligt med så litet inkomstbortfall som möjligt. Målet måste förstås istället vara friskare medborgare som får komma tillbaka till sina arbeten. Att stanna hemma är inte en lösning, det säger bara någonting om var man befinner sig med sin sjukdom eller skada. Den vänster som gärna talar om att se individen måste också vara beredd att se ett brett individuellt spann av rehabiliteringssätt, från 100 procent hemma till 100 procent på arbetet. Självklart alltid med en plan, en strategi, ett program för återgång. Och därmed ett hårt tryck på arbetsgivarna att både sluta slita ut folk och bereda plats för de som är på väg tillbaka. Vem ska stå för det trycket om inte vänstern? Sjukförsäkringsdebatten ger faktiskt ett tillfälle till antikapitalistisk retorik (med alla reservationer för att det offentliga är en stor arbetsgivare bla bla bla), men används oftare för kritik mot statliga regler på en isolerad politisk nivå. Vänstern (d v s Vänsterpartiet med entouraget av småpartier och sossevänstern) har t o m ibland lockats med i kverulanternas klagan mot Försäkringskassan och därmed gjort de borgerliga partiernas nya tumskruvssystem till en fråga om handläggning.

Dagens artikel är bra också därför att den drar en liten med tydlig gräns mot den mest verklighetsfrämmande sjukkassekritiken: alla som kan, har inte bara en rättighet utan också en skyldighet att försörja sig själva. (Är vi inte överens om det, är vi inte överens om hur man bygger ett välfärdssamhälle.) Att bedöma "arbetsförmåga" kommer fortfarande att vara centralt - inte att bedöma hur sjuk man är. Och sist men inte minst: alla kommer inte alltid att få rätt till den ersättning de vill ha, ens i ett rödgrönt Sverige efter 2010 års val. Pretty please: låt detta vara checkfrågor för alla organisationer och enskilda som vill alliera sig med vänstern i de här frågorna, nu och senare. Vänsterpartiet får inte bli ett passivt språkrör för alla som någon gång blivit förbannade på Försäkringskassan - man måste våga ge det tuggmotstånd som det innebär när den enskilda erfarenheten möter den sammanhållna socialistiska politiken. Det behöver inte betyda att man gör sig svagare.

Förhoppningsvis tar vänstern nu sjukförsäkringspolitiken från stadiet av klagosånger om "Arbeit macht frei"-politik på Facebook (sic) till en stenhård, socialistik, konstruktiv alternativ politik. Det enda som återstår att önska då är att man förpackar budskapet lite fräckare: dagens utspel innehöll inte någon enskild del, inte någon åtgärd, inte någon rubrik som stack ut och kunde lägga sig på minnet på något sätt. Snarare levererades hela paketet i rätt torr byråkratton - som ett pressmeddelande från Högskoleverket, ungefär. För i jisse namn: all politik måste döpas, ges ett nyckelord, en titel, ett slagord. Ge väljarna en rimlig chans att komma ihåg de rödgrönas sjukförsäkringspolitik: kör snabbt tillbaka överenskommelsen till partiernas PR-staber.