UNT har nyligen gjort det. P4 Västerbotten har gjort det. Sundsvalls Tidning har gjort det:
engagerat sina läsare i granskningar av dålig mobiltäckning. ”Bra initiativ”, säger IT-ministern. För
ett år sedan lät det annorlunda. Då skrev DN på nyhetsplats att ”nästan alla i landet har tillgång till
mobilnäten”. Den svenska täckningen är utmärkt, skrev Johan Ingerö i SvD. Skillnaden? Då var det
Håkan Juholt som kritiserade mobiloperatörerna. Nu när drevet är glömt kan media säga vad de
förstås visste redan då: att detta är ett reellt problem för alltför många människor.
(Ledarstick publicerat i Flamman 29 november)
Visar inlägg med etikett drevjournalistik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett drevjournalistik. Visa alla inlägg
2012-11-29
2012-01-23
5 lärdomar av Juholtdrevet
Jo, det var såklart ett drev. Lyssnar man på journalister och
nyhetschefer låter det som det inte finns någonting sådant som drev.
Alla bara gör sitt jobb och all granskning är motiverad. I den stora
världen, utanför Marieberg och Slakthusområdet, pågår en djup diskussion
om herd journalism eller mob journalism. Svenska akademiker som Lars Nord och Ester Pollack (intervju i Flamman här) forskar om det. En aning större ödmjukhet från mediehusen vore klädsam.
Åsa Tillberg, redaktionschef på DN, bemöter för sin del kritiken (i dagens tidning) genom att påstå att den handlar om att pressen skulle jobba "med en agenda att missgynna Socialdemokraterna". Så vulgärt uttrycker sig ju inte kritikerna. Det handlar förstås inte om en medveten plan. Människor blir ju vansinniga på drevmekanismerna, om redaktionschefen vill lyssna - inte att det är sossarna som drabbas.
Ingen säger att allting är medias fel.
Ingen säger att Juholt inte framför allt ätits av sina egna.
Ingen säger att ni inte ska granska överhuvudtaget.
Sluta vara sådana primadonnor.
Det ni ska svara på är det vi faktiskt pratar om.
Är det relevant att skriva en artikel om att kommunalrådet i Kumla, Sveriges 117:e största kommun, kräver Juholts avgång? Och att skriva att Kumla är "ett av Sveriges starkaste s-fästen", när det är det 32:a starkaste fästet kommunalpolitiskt, och ungefär det 60:e starkaste när man ser till riksdagsvalssiffror?
Är det riktigt att kalla föredettingar som Björn Rosengren och Stig Malm för "ledande" eller "inflytelserika" socialdemokrater?
Förstorar ni helt enkelt inte kritikerna en smula?
Är det rimligt att fråga på Twitter var Håkan Juholt "gömmer sig", bara för att han inte vill boka en intervju med Niklas Svensson?
Är det inte just i ett drev som ett sådant "nej tack" blir en helt annan sak än ett "nej tack" från en annan politiker? För politiker säger ju nej till intervjuer hela tiden.
Är det bara en ren tillfällighet att kritiken alltid växer "dag för dag" och "timme för timme" just när någon är hårt ansatt? Någon gång måste väl kritiken vara ungefär densamma idag som igår?
Är det inte just så att dramaturgin med den ökande kritiken redan är bestämd - och sedan tvingas man fylla på med kommunalråd från Kumla för att få vinkeln att hålla?
Hur kan man gå över till att beskriva alla politiska utspel som "fadäser" och "tabbar" bara för att Juholt tidigare gjort fadäser och tabbar? Är ni säkra på att ni inte väljer den vinkeln bara för att kunna ropa ut att "han gjorde det igen"? Både sossar och moderater slänger sig hela tiden med vårdslös retorik om att de andra samarbetar eller stödjer sig på Sverigedemokraterna. Hur kommer det sig att just Juholts utspel ska förstås som ett helt annat slags uttalande? Som ett "faktafel"?
Fanns det någon chans att artikeln i DN i lördags, där en majoritet av s-väljarna i en undersökning sa att de ville att Juholt stannade, hade kunnat få någon annan rubrik än "Aldrig tidigare har vi sett så låga siffror"?
Kännetecknande för drev är just att dramat redan är skrivet, och allting som går på tvärs mot handlingen sorteras bort.
Och ni som älskar att publicera vad allmänheten tycker: varför får vi aldrig veta vad allmänheten tycker i sakfrågorna? Varför är det alltid omöjligt med en gallup som frågar vad folk tycker om uttalandet att regeringen gör upp med Sverigedemokraterna? Varför är det aldrig omöjligt med en gallup som efter några dagars mediestorm ställer frågor om hur högt förtroendet är för den i några dagar intensivt diskrediterade?
Thomas Mattssons hemmasnickrade definition av drev - att det ska handla om privatlivet - är alltså möjligen hans egen, men rätt apart utanför hans kontor. Men definitionen av drev är inte viktig. För min del får Mattsson gärna kalla drevet något helt annat - gärna "journalistik" om han vill. Så får vi väl diskutera journalistik, helt enkelt.
Nå.
Några spontana lärdomar när jag tänker tillbaka på Juholtdrevet:
1. Sociala mediers möjligheter
I drevets första våg i oktober var det bloggare och twittrare som vände hela diskussionen om hyresbidraget, framför allt genom egen granskning och faktakoll. Nu senast var det nära att humor och ironi - bäst genom #drev68 - lyckades ta udden av alltihop. Twitter ändrar inte på socioekonomiska fundament, men ett mediedrev rör sig heller inte på den nivån, utan just i det inkrökta kotteri av journalister, politiker och tyckare som befolkar mikrobloggen. Och allting är så beroende av att ingen ropar att kejsaren är naken. Twitter är som gjort för att mota drev.
2. Skilj på medier och medier
Hos drevmotståndare finns det en tendens - hos mig själv också - att gå bananas på allting som sägs, oavsett om det är i Aftonbladet eller i SVT. Men det är en enorm skillnad på vad Mats Knutson säger i ett medium (SVT) som har förtroende från 74 procent av medborgarna, och vad Lena Mellin säger i en tidning som har förtroende från 13 procent av medborgarna (Medieakademins förtroendebarometer i pdf här). Det är en enorm skillnad på Rapports miljonpublik och Newsmills 70 000 besökare. Att ha det i huvudet är både viktigt för att prioritera i försvarsspelet och för att räkna på skadeverkningarna.
3. Både och
En del säger nu efteråt: gnäll inte på medierna, gör något. Eller: koncentrera er på den egna kommunikationen. Men en del av oss är faktiskt bäst på att gnälla på medier. Andra är bäst på att spetsa kriskommunikationen. Vänsterpressen kan passa på och slå ett slag för sin alternativa journalistik. Åter andra är bra på att fortsätta göra politik som vanligt, för att om möjligt ta fokus från drevet. Allt behövs. Det är ganska självklart att PR-folk säger att det inte är medias fel: det är ju liksom en del av deras profession att gilla läget - att tro att man alltid kan göra lite bättre ifrån sig. Den inställningen är för det mesta av godo. Men den får inte tillåtas köra över den mycket, mycket allvarliga diskussion som också behövs om drev och pressetik. De som är intresserade av just detta bör diskutera just detta. Både och!
4. Utveckla försvarsspelet
Det känns som om försvarsspelet är väldigt underutvecklat inom arbetarrörelsen. Flera av Juholts s k fadäser blev värre av att han tog tillbaka och bad om ursäkt. Då blev han stället kallad vingelpelle (ett klassiskt exempel på härskarteknikens damned if you do - damned if you don't). Att bara be om ursäkt, "ta allvarligt på det här" och lägga sig platt är krishanteringens utsvängda byxor. Högsta mode en gång, hopplöst föråldrat idag. Juholt borde ha hanterat en del "fadäser" genom att gå till motattack, tigit ihjäl andra, snabbt tagit tillbaka några. Alla kriser är unika. Det är också lite anmärkningsvärt hur passiv sossarnas kommunikationsstab har varit. Bara så enkla saker som att lägga ut orginaldokument, förklaringar och förtydliganden på hemsidan har inte gjorts. Hur värdefullt hade det inte varit om vi snabbt fått en utförlig förklaring till Sälenuttalandet?
5. Vässa mediekritiken
Påminner vi inte ganska mycket om bittra, "tystade" Sverigedemokrater när vi hackar på hur högervridna och korkade medierna är? (Jag är absolut inte den som ska kasta första stenen, men man kan väl ha självinsikt.) Framför allt kan nog många nyhetschefer och journalister ha svårt att skilja vår kritik från den de utsätts för från annat håll. Det finns helt enkelt alltid politiska aktivister som kverulerar över att den egna sidan behandlas illa i spalterna. Många journalister har slutat lyssna. Slutsatsen måste vara att vi alltid ska bygga under våra påståenden, gärna använda formella kanaler för kritik, prata mer med nyhetschefer än med enskilda journalister och hänvisa till pressetiska reglerna. Ett av de bästa anti-drevargumenten är för övrigt sorgligt underanvänt här: att nyhetsvärderingen helt ställs på huvudet så att det som hade varit huvudnyheter med krigsrubriker en vecka tidigare blir helt undanskymt. Drevet förstorar inte bara tramset, det döljer viktigheterna också.
Slutligen borde alla också lära av hur allianspartierna (till största delen) har agerat under hela Juholtdrevet. Som politisk motståndare ska du aldrig, aldrig ge dig in i ett drev genom att försöka elda på kritiken. Låt saker och ting ha sin gång. Var trygg med att du tjänar massor på det ändå. Du vill hålla det mellan medierna och din motståndare. Att göra det till en politisk strid är kontraproduktivt. Det samlar bara den andra sidan. Socialdemokraterna brukar ha som adelsmärke att lägga sig i med moraliska fördömanden när media är på väg att avrätta någon borgare. Helt fel.
Åsa Tillberg, redaktionschef på DN, bemöter för sin del kritiken (i dagens tidning) genom att påstå att den handlar om att pressen skulle jobba "med en agenda att missgynna Socialdemokraterna". Så vulgärt uttrycker sig ju inte kritikerna. Det handlar förstås inte om en medveten plan. Människor blir ju vansinniga på drevmekanismerna, om redaktionschefen vill lyssna - inte att det är sossarna som drabbas.
Ingen säger att allting är medias fel.
Ingen säger att Juholt inte framför allt ätits av sina egna.
Ingen säger att ni inte ska granska överhuvudtaget.
Sluta vara sådana primadonnor.
Det ni ska svara på är det vi faktiskt pratar om.
Är det relevant att skriva en artikel om att kommunalrådet i Kumla, Sveriges 117:e största kommun, kräver Juholts avgång? Och att skriva att Kumla är "ett av Sveriges starkaste s-fästen", när det är det 32:a starkaste fästet kommunalpolitiskt, och ungefär det 60:e starkaste när man ser till riksdagsvalssiffror?
Är det riktigt att kalla föredettingar som Björn Rosengren och Stig Malm för "ledande" eller "inflytelserika" socialdemokrater?
Förstorar ni helt enkelt inte kritikerna en smula?
Är det rimligt att fråga på Twitter var Håkan Juholt "gömmer sig", bara för att han inte vill boka en intervju med Niklas Svensson?
Är det inte just i ett drev som ett sådant "nej tack" blir en helt annan sak än ett "nej tack" från en annan politiker? För politiker säger ju nej till intervjuer hela tiden.
Är det bara en ren tillfällighet att kritiken alltid växer "dag för dag" och "timme för timme" just när någon är hårt ansatt? Någon gång måste väl kritiken vara ungefär densamma idag som igår?
Är det inte just så att dramaturgin med den ökande kritiken redan är bestämd - och sedan tvingas man fylla på med kommunalråd från Kumla för att få vinkeln att hålla?
Hur kan man gå över till att beskriva alla politiska utspel som "fadäser" och "tabbar" bara för att Juholt tidigare gjort fadäser och tabbar? Är ni säkra på att ni inte väljer den vinkeln bara för att kunna ropa ut att "han gjorde det igen"? Både sossar och moderater slänger sig hela tiden med vårdslös retorik om att de andra samarbetar eller stödjer sig på Sverigedemokraterna. Hur kommer det sig att just Juholts utspel ska förstås som ett helt annat slags uttalande? Som ett "faktafel"?
Fanns det någon chans att artikeln i DN i lördags, där en majoritet av s-väljarna i en undersökning sa att de ville att Juholt stannade, hade kunnat få någon annan rubrik än "Aldrig tidigare har vi sett så låga siffror"?
Kännetecknande för drev är just att dramat redan är skrivet, och allting som går på tvärs mot handlingen sorteras bort.
Och ni som älskar att publicera vad allmänheten tycker: varför får vi aldrig veta vad allmänheten tycker i sakfrågorna? Varför är det alltid omöjligt med en gallup som frågar vad folk tycker om uttalandet att regeringen gör upp med Sverigedemokraterna? Varför är det aldrig omöjligt med en gallup som efter några dagars mediestorm ställer frågor om hur högt förtroendet är för den i några dagar intensivt diskrediterade?
Thomas Mattssons hemmasnickrade definition av drev - att det ska handla om privatlivet - är alltså möjligen hans egen, men rätt apart utanför hans kontor. Men definitionen av drev är inte viktig. För min del får Mattsson gärna kalla drevet något helt annat - gärna "journalistik" om han vill. Så får vi väl diskutera journalistik, helt enkelt.
Nå.
Några spontana lärdomar när jag tänker tillbaka på Juholtdrevet:
1. Sociala mediers möjligheter
I drevets första våg i oktober var det bloggare och twittrare som vände hela diskussionen om hyresbidraget, framför allt genom egen granskning och faktakoll. Nu senast var det nära att humor och ironi - bäst genom #drev68 - lyckades ta udden av alltihop. Twitter ändrar inte på socioekonomiska fundament, men ett mediedrev rör sig heller inte på den nivån, utan just i det inkrökta kotteri av journalister, politiker och tyckare som befolkar mikrobloggen. Och allting är så beroende av att ingen ropar att kejsaren är naken. Twitter är som gjort för att mota drev.
2. Skilj på medier och medier
Hos drevmotståndare finns det en tendens - hos mig själv också - att gå bananas på allting som sägs, oavsett om det är i Aftonbladet eller i SVT. Men det är en enorm skillnad på vad Mats Knutson säger i ett medium (SVT) som har förtroende från 74 procent av medborgarna, och vad Lena Mellin säger i en tidning som har förtroende från 13 procent av medborgarna (Medieakademins förtroendebarometer i pdf här). Det är en enorm skillnad på Rapports miljonpublik och Newsmills 70 000 besökare. Att ha det i huvudet är både viktigt för att prioritera i försvarsspelet och för att räkna på skadeverkningarna.
3. Både och
En del säger nu efteråt: gnäll inte på medierna, gör något. Eller: koncentrera er på den egna kommunikationen. Men en del av oss är faktiskt bäst på att gnälla på medier. Andra är bäst på att spetsa kriskommunikationen. Vänsterpressen kan passa på och slå ett slag för sin alternativa journalistik. Åter andra är bra på att fortsätta göra politik som vanligt, för att om möjligt ta fokus från drevet. Allt behövs. Det är ganska självklart att PR-folk säger att det inte är medias fel: det är ju liksom en del av deras profession att gilla läget - att tro att man alltid kan göra lite bättre ifrån sig. Den inställningen är för det mesta av godo. Men den får inte tillåtas köra över den mycket, mycket allvarliga diskussion som också behövs om drev och pressetik. De som är intresserade av just detta bör diskutera just detta. Både och!
4. Utveckla försvarsspelet
Det känns som om försvarsspelet är väldigt underutvecklat inom arbetarrörelsen. Flera av Juholts s k fadäser blev värre av att han tog tillbaka och bad om ursäkt. Då blev han stället kallad vingelpelle (ett klassiskt exempel på härskarteknikens damned if you do - damned if you don't). Att bara be om ursäkt, "ta allvarligt på det här" och lägga sig platt är krishanteringens utsvängda byxor. Högsta mode en gång, hopplöst föråldrat idag. Juholt borde ha hanterat en del "fadäser" genom att gå till motattack, tigit ihjäl andra, snabbt tagit tillbaka några. Alla kriser är unika. Det är också lite anmärkningsvärt hur passiv sossarnas kommunikationsstab har varit. Bara så enkla saker som att lägga ut orginaldokument, förklaringar och förtydliganden på hemsidan har inte gjorts. Hur värdefullt hade det inte varit om vi snabbt fått en utförlig förklaring till Sälenuttalandet?
5. Vässa mediekritiken
Påminner vi inte ganska mycket om bittra, "tystade" Sverigedemokrater när vi hackar på hur högervridna och korkade medierna är? (Jag är absolut inte den som ska kasta första stenen, men man kan väl ha självinsikt.) Framför allt kan nog många nyhetschefer och journalister ha svårt att skilja vår kritik från den de utsätts för från annat håll. Det finns helt enkelt alltid politiska aktivister som kverulerar över att den egna sidan behandlas illa i spalterna. Många journalister har slutat lyssna. Slutsatsen måste vara att vi alltid ska bygga under våra påståenden, gärna använda formella kanaler för kritik, prata mer med nyhetschefer än med enskilda journalister och hänvisa till pressetiska reglerna. Ett av de bästa anti-drevargumenten är för övrigt sorgligt underanvänt här: att nyhetsvärderingen helt ställs på huvudet så att det som hade varit huvudnyheter med krigsrubriker en vecka tidigare blir helt undanskymt. Drevet förstorar inte bara tramset, det döljer viktigheterna också.
Slutligen borde alla också lära av hur allianspartierna (till största delen) har agerat under hela Juholtdrevet. Som politisk motståndare ska du aldrig, aldrig ge dig in i ett drev genom att försöka elda på kritiken. Låt saker och ting ha sin gång. Var trygg med att du tjänar massor på det ändå. Du vill hålla det mellan medierna och din motståndare. Att göra det till en politisk strid är kontraproduktivt. Det samlar bara den andra sidan. Socialdemokraterna brukar ha som adelsmärke att lägga sig i med moraliska fördömanden när media är på väg att avrätta någon borgare. Helt fel.
2012-01-19
Deprimerande drev
Drevet mot Juholt är deprimerande på så många plan. (Direkt motbjudande blir det först när Niklas Svensson först tar heder och ära av Juholt med sin vedervärdiga kampanjjournalistik och sedan twittrar så här.)
Från massmedias håll handlar drev om en investering i en dramaturgi som måste sluta med offrets avgång eller avbön. Om offret vägrar ge sig hamnar man i en situation där alla krigsrubriker plötsligt kan ifrågasättas, där det uppskruvade tonläget inte hade täckning. Massmedia förlorade prestige när Juholt klarade sig helskinnad ur hyresaffären. Nu gör de ett nytt försök att föra drevet till ett avslut.
Alla Juholts "fadäser" räknas nu som sådana som har eroderat förtroendet för honom, även sådana som inträffade innan väljarna gav honom med beröm godkänt i en av de starkaste SCB-uppgångar som någonsin noterats, i maj 2011. Väljarna struntade i sambons vandel. Väljarna struntade i Libyen. Ändå ska de plumparna nu upp på de listor med klander som medierna sammanställer.
Temat att Juholt gör ständiga tabbar och har fel är den etablerade mobbingmetoden. Att föreslå en dyr reform blev i Niklas Svenssons version en "dundertabbe". Vägran att acceptera att bli placerad bredvid SD i en tevestudio är nu inte längre ett strategiskt vägval som han delade med Vänsterpartiet, utan en klantighet. Allting blir självförstärkande när alla jagar nästa misstag. I det läget blir inte ett uttalande om Moderaternas beroende av Sverigedemokraterna i försvarspolitiken ett hätskt utfall, en hård anklagelse eller en attack - utan en fadäs, ett fel eller klavertramp. Den spontana reaktionen hos en journalist hade kunnat vara: "Hur tusan menar du nu?". Inte i drevtider. Då låter man istället Sten Tolgfors svar på attacken definiera spelplanen och utgår från att Juholt faktiskt inte vet vad som hänt under sina 17 år i försvarsutskottet. Det är så magstarkt att man bara vill emigrera.
Fakta på bordet är att alliansen har vunnit voteringar i försvarsfrågor med hjälp av Sverigedemokraterna och att alla politiska vägval som Reinfeldt gör utan att involvera de rödgröna ju per definition innebär att räkna med Sverigedemokraternas passiva eller aktiva stöd.
Men i drevtider går det inte att göra rätt. I partiledardebatten vilade Juholt "än på den vänstra, än på den högra armen", vilket förstås var ett bevis på att han är rökt.
Juholt kan helt enkelt inte köpa två liter mjölk utan att det tas till intäkt för att han är en usel ledare för Socialdemokraterna. Det är också därför som interna tips om att "byta stil" (som från Ulf Bjereld här) blir så naiva. Det sista det här handlar om är Håkan Juholts beteende.
Drevet mot Juholt är en del i ett större medialt tema om socialdemokratins förfall och urartning (ett tema som bland annat bygger på en uppblåsning av Socialdemokraternas historiska styrka, men det är ett helt eget inlägg). En annan partiledare skulle tvingas hantera samma verklighetsbeskrivning. En annan partiledare skulle få andra problem med den lata, okunniga och inskränkta svenska journalistkåren. Drömmen om en obefläckad nystart är mer än lovligt naiv. Även rörelseikonen Palme hade kunnat sluta i en skandal vid mer än ett tillfälle. Politik handlar, som jag skrivit tidigare, om att gräva sig upp ur skit, få ny hälld över sig, och gräva sig upp igen.
Vi kommer inte att få återgå till att diskutera sakpolitik i lugn och ro bara för att Juholt avgår. Tvärtom: en avgång skulle bara bekräfta för medierna att det de håller på med nu är viktigt och relevant. För att någon gång få diskutera politik måste politiker sluta avgå.
Precis som Jinge skriver handlar ju inget av detta om någon hemlig kärlek till SAP. Men det handlar om regeringsunderlaget 2014 och det handlar om en rätt att formulera alternativa verklighetsbeskrivningar som alla arbetarrörelsens organisationer - inklusive Vänsterpartiet - måste stå upp för tillsammans. Ingen progressiv kraft gynnas av att drevet avgår med segern.
Från massmedias håll handlar drev om en investering i en dramaturgi som måste sluta med offrets avgång eller avbön. Om offret vägrar ge sig hamnar man i en situation där alla krigsrubriker plötsligt kan ifrågasättas, där det uppskruvade tonläget inte hade täckning. Massmedia förlorade prestige när Juholt klarade sig helskinnad ur hyresaffären. Nu gör de ett nytt försök att föra drevet till ett avslut.
Alla Juholts "fadäser" räknas nu som sådana som har eroderat förtroendet för honom, även sådana som inträffade innan väljarna gav honom med beröm godkänt i en av de starkaste SCB-uppgångar som någonsin noterats, i maj 2011. Väljarna struntade i sambons vandel. Väljarna struntade i Libyen. Ändå ska de plumparna nu upp på de listor med klander som medierna sammanställer.
Temat att Juholt gör ständiga tabbar och har fel är den etablerade mobbingmetoden. Att föreslå en dyr reform blev i Niklas Svenssons version en "dundertabbe". Vägran att acceptera att bli placerad bredvid SD i en tevestudio är nu inte längre ett strategiskt vägval som han delade med Vänsterpartiet, utan en klantighet. Allting blir självförstärkande när alla jagar nästa misstag. I det läget blir inte ett uttalande om Moderaternas beroende av Sverigedemokraterna i försvarspolitiken ett hätskt utfall, en hård anklagelse eller en attack - utan en fadäs, ett fel eller klavertramp. Den spontana reaktionen hos en journalist hade kunnat vara: "Hur tusan menar du nu?". Inte i drevtider. Då låter man istället Sten Tolgfors svar på attacken definiera spelplanen och utgår från att Juholt faktiskt inte vet vad som hänt under sina 17 år i försvarsutskottet. Det är så magstarkt att man bara vill emigrera.
Fakta på bordet är att alliansen har vunnit voteringar i försvarsfrågor med hjälp av Sverigedemokraterna och att alla politiska vägval som Reinfeldt gör utan att involvera de rödgröna ju per definition innebär att räkna med Sverigedemokraternas passiva eller aktiva stöd.
Men i drevtider går det inte att göra rätt. I partiledardebatten vilade Juholt "än på den vänstra, än på den högra armen", vilket förstås var ett bevis på att han är rökt.
Juholt kan helt enkelt inte köpa två liter mjölk utan att det tas till intäkt för att han är en usel ledare för Socialdemokraterna. Det är också därför som interna tips om att "byta stil" (som från Ulf Bjereld här) blir så naiva. Det sista det här handlar om är Håkan Juholts beteende.
Drevet mot Juholt är en del i ett större medialt tema om socialdemokratins förfall och urartning (ett tema som bland annat bygger på en uppblåsning av Socialdemokraternas historiska styrka, men det är ett helt eget inlägg). En annan partiledare skulle tvingas hantera samma verklighetsbeskrivning. En annan partiledare skulle få andra problem med den lata, okunniga och inskränkta svenska journalistkåren. Drömmen om en obefläckad nystart är mer än lovligt naiv. Även rörelseikonen Palme hade kunnat sluta i en skandal vid mer än ett tillfälle. Politik handlar, som jag skrivit tidigare, om att gräva sig upp ur skit, få ny hälld över sig, och gräva sig upp igen.
Vi kommer inte att få återgå till att diskutera sakpolitik i lugn och ro bara för att Juholt avgår. Tvärtom: en avgång skulle bara bekräfta för medierna att det de håller på med nu är viktigt och relevant. För att någon gång få diskutera politik måste politiker sluta avgå.
Precis som Jinge skriver handlar ju inget av detta om någon hemlig kärlek till SAP. Men det handlar om regeringsunderlaget 2014 och det handlar om en rätt att formulera alternativa verklighetsbeskrivningar som alla arbetarrörelsens organisationer - inklusive Vänsterpartiet - måste stå upp för tillsammans. Ingen progressiv kraft gynnas av att drevet avgår med segern.
2012-01-05
Försvara sossarna
En del vänsterpartister hoppas kunna mjölka röster ur en lamslagen socialdemokrati. Men det är viktigt att också försvara sossarna. Socialdemokrater som förlorar förtroendet för sitt parti blir inte automatiskt v-väljare. Inget parti har så många sympatisörer som uppger att de inte ser något alternativt parti, enligt SCB. Och inga andra tvekar så mycket inför att ens rösta 2014. V gynnas kanske på marginalen, men totalt sett skrumpnar regeringsalternativet ihop.
Att försvara Juholt mot dreven handlar också om kampen om problemformuleringen, i bred mening. Om man inte ens får vara sosse, hur ska man då få vara vänsterpartist? Fronten går vid mustaschmannen.
(Ledarstick publicerat i Flamman 5 januari.)
Att försvara Juholt mot dreven handlar också om kampen om problemformuleringen, i bred mening. Om man inte ens får vara sosse, hur ska man då få vara vänsterpartist? Fronten går vid mustaschmannen.
(Ledarstick publicerat i Flamman 5 januari.)
2011-12-09
Det långa drevet
Det finns inga spärrar för hur man kan skriva om politiska utspel från Håkan Juholt nu. En slags hämnd för att han inte hade vett att avsluta bostadsdrevet med att avgå, får man tro.
Expressen kallar förslaget om mobiltelefoni i hela landet för en dundertabbe, trots att han egentligen bara säger att lagen om elektronisk kommunikation ska efterlevas (läs den själva). Maria Crofts i DN citerar "branschfolk" och förfasas över att projektet skulle kosta 30 miljarder. Ja, "branschfolk" - det är väl bland annat de som skulle tvingas betala? Som att bygga en analys av sexköpslagen på ett samtal med de största torskarna.
Och sedan när blev 30 miljarder - om siffran nu stämmer, den kommer säkerligen inte från någon förespråkare av förslaget - en astronomisk summa i nationalekonomiska sammanhang? När staten sålde delar av Telia fick man 60 miljarder rakt ner i fickan.
Det lilla kotteriet av borgerliga lattejournalister har dessutom missat att kritiken mot dåligt mobilnät är utbredd och högljudd ute i landet. Enbart den som tror att Sverige slutar vid Stockholms tullar kan tro att förslaget om mobiltäckning till alla hushåll har uppstått i Håkan Juholts egen hjärna.
I hatkampanjen mot Juholt ingår nu också att säga att han har pudlat i frågan, fastän han bara tycks ha förklarat för de som spelar idioter att det inte handlar om att kunna nås när man är på fjälltur vid norska gränsen. Men det är väl det som är "landet" för Niklas Svensson - en fjälltur i påsk. Det bor väl ingen där ute?
Expressen kallar förslaget om mobiltelefoni i hela landet för en dundertabbe, trots att han egentligen bara säger att lagen om elektronisk kommunikation ska efterlevas (läs den själva). Maria Crofts i DN citerar "branschfolk" och förfasas över att projektet skulle kosta 30 miljarder. Ja, "branschfolk" - det är väl bland annat de som skulle tvingas betala? Som att bygga en analys av sexköpslagen på ett samtal med de största torskarna.
Och sedan när blev 30 miljarder - om siffran nu stämmer, den kommer säkerligen inte från någon förespråkare av förslaget - en astronomisk summa i nationalekonomiska sammanhang? När staten sålde delar av Telia fick man 60 miljarder rakt ner i fickan.
Det lilla kotteriet av borgerliga lattejournalister har dessutom missat att kritiken mot dåligt mobilnät är utbredd och högljudd ute i landet. Enbart den som tror att Sverige slutar vid Stockholms tullar kan tro att förslaget om mobiltäckning till alla hushåll har uppstått i Håkan Juholts egen hjärna.
I hatkampanjen mot Juholt ingår nu också att säga att han har pudlat i frågan, fastän han bara tycks ha förklarat för de som spelar idioter att det inte handlar om att kunna nås när man är på fjälltur vid norska gränsen. Men det är väl det som är "landet" för Niklas Svensson - en fjälltur i påsk. Det bor väl ingen där ute?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)