Kristoffer Housset från PR-byrån Westander skriver intressant i Aftonbladet om lärdomar från den högerpopulistiska vågen. I sammanfattning: negativa budskap om hot, risk och fara tenderar att påverka oss mer än positiva, eftersom vi är mer angelägna att undvika förluster än att vinna. Det är därför främlingsfientliga argument från SD, Brexitförespråkarna och Trump fungerat så bra.
Trump?
Det är nog värt en diskussion om han är ett bra exempel. Visserligen använde Trump ett mer negativt språk (kolla bland annat denna Twitteranalys), men det var å andra sidan mest personliga förolämpningar mot Clinton - och republikanerna var ju faktiskt oppositionsparti; för oppositionspartier håller utvecklingen alltid på att gå åt helvete.
Den som verkligen pratade målande om "risk" i Houssets mening var Clinton, med sin ofta upprepade fråga om amerikanerna tordes anförtro landets kärnvapenkoder åt denne man. Man kan med lika stort fog driva tesen att riskaversiva väljare borde ha valt Clinton. Hon försökte också mobilisera kvinnor och minoriteter genom att beskriva Trump som ett hot mot deras rättigheter.
Trump lovade dessutom i valkampanjen att skapa "millions and millions of jobs" - ett positivt program som mainstreammedia knappast ens har sett som ett politiskt budskap eftersom eliten i Washington är hopplöst klassblind. För en arbetare i rostbältet - med den internationella konkurrensen flåsande i nacken - är det inte lika självklart att man har råd att avfärda löftet som naivt. Tänk om han ändå kan...?
Däremot att bygga en mur mot Mexico - det fattar liberala journalister. "Make America great again" fattar de inte alls - vadå, har vi inte haft det rätt bra nu ett tag...? Jag tror därför att mainstreamrapporteringen om Trumpkampanjen haft en viss bias mot det hotfulla. Om man tittar mer ärligt på det så har han ingjutit mycket politiskt hopp i folk också.
Budskapet om miljoner nya jobb bygger visserligen i grunden på ett upplevt hot (mot jobben), men om man ska dra det så långt så bygger naturligtvis all samhällsförändring på olika typer av problem som ska lösas och risker som ska undvikas. Då kommunicerar alla partier om hot hela tiden, överallt. Så Houssets text måste ändå förstås lite smalare; som en idé om hur man ska tala till väljarna.
Så, även om Trump kan diskuteras - borde andra politiska aktörer inspireras av högerpopulisterna och prata mer om hot och faror? Housset tar som exempel att man skulle kunna beskriva utebliven invandring som ett hot mot välfärden.
Jag håller med om väldigt mycket. Framför allt ligger det som en blöt filt över mycket progressiv politisk kommunikation idag att folk gillar positiva budskap, att man ska "säga vad man är för" och berätta om hur man förbättrar världen. Om vi åtminstone kunde enas om att det inte på förhand går att säga om det är bäst att exploatera positiva eller negativa känslor, skulle vi få se mer vägvinnande politisk kommunikation. Det är inget konstigt att hota väljarna med vad som kan förloras. Sådana förluster finns ju därute, på riktigt.
Man kan vinna val bara på att ha en träffande verklighetsbeskrivning - utan egen politik, utan lösning, utan något track record. Det hopp man också måste förmedla ligger i att den som beskriver ett problem, eller ett hot, mest korrekt, också kan förväntas vara den som är bäst skickad att lösa det. Mer tydligt än så behöver man inte skriva väljarna på näsan.
Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt pratar gärna om att skapa jobb, men det behövs konkurrens till den högerpopulistiska berättelsen kring vad som hotar jobben. (Förslag: rovkapitalismen, skattesänkningar, urbaniseringen.) Ett parti kan vinna sympatier på att arbetslösheten går ned, men i längden bör man nog också ha en trovärdig förklaring till att jobben försvann i förstaläget. Annars verkar man ju famla i blindo - eller bara ha tur.
Jag är inte lika förtjust i Kristoffer Houssets egna exempel på hur antirasister skulle kunna bli bättre på skrämselpropaganda.
Alla strategier mot högerpopulism måste ta missnöje och oro på allvar. Det är missnöjet och oron som gör hot-budskapen om "islamisering" och "massinvandring" effektiva. Det betyder inte att högerpopulisternas motståndare nödvändigtvis måste formulera egna hot-budskap just på politikområdet invandring. Housset föreslår att man vänder 180 grader på utgångspunkterna för diskussionen: "Jasså, du säger att invandringen hotar välfärden - jag säger att utan invandring hotas välfärden!" Även om det är korrekt i sak, och förtjänar att sägas, så tror jag att detta är en typ av argument riskerar att mest stärka de egna anhängarna, men som knappast går att använda i ett samtal med den som lockas av högerpopulism. Den bästa grunden för övertalning är att utgå från den verklighet som mottagarna faktiskt tycker sig se: inte att påstå att man borde se saker och ting precis tvärtom.
Även det andra exemplet på hur man skulle kunna argumentera, att invandringsfientligheten, inte invandringen, skadar sammanhållningen - ett argument som Jonas Sjöstedt ofta använder - har samma friska "du har inte bara fel utan du har fått precis allt om bakfoten"-kvaliteter. Kul, förmodligen rätt, men inte särskilt inkännande.
Det är förmodligen bättre om samma missnöje som bygger högerpopulismen ges en mer progressiv ram - att man helt enkelt ger väljarna möjlighet att se sin oro ur ett annat perspektiv, radikaliserar oron. I ett sådant projekt förnekar man inte väljarnas känslor, utan föreslår bara en annan förklaring till dem. En radikal arbetarrörelse borde se missnöjet och oron som brist på trygghet, men också som ett i grunden progressivt förväntningsgap - på grund av 30 år av uteblivna reformer ligger våra tankar om hur samhället borde se ut långt framför vad samhället levererar. (Den typen av förväntningsgap, eller permanenta besvikelse, kan möjligen också förklara varför medelklassen, och inte bara arbetarklassen, överger de traditionella partierna.) Vi kan också hålla med om att "något har gått förlorat", men föreslå att det inte är etnisk homogenitet, utan stoltheten över välfärden.
Att skrämma väljare har sin givna plats i kommunikationen - vem fan är inte rädd - men det kan också handla om stolthet, hopp, förväntan, tillit, nostalgi, medkänsla, frustration, spänning. Huvudsaken är att man formulerar någonting som möter det som väljarna känner. Det är egentligen det som är läxan från högerpopulisterna.
Visar inlägg med etikett högerextremism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett högerextremism. Visa alla inlägg
2016-11-14
2013-06-27
Envis kålsuparteori
Det är välkänt att regeringen gärna vill göra vänster- och högerextremism till lika stora problem. Men fakta stretar emot. Enligt Statens medieråd är besöken på "våldsbejakande" vänstersajter bara 2-3 procent av de totala besöken på "extrema" sajter. Tidigare har Brå visat att bara högerextremister är ett reellt hot mot vanliga människor. Ändå fortsätter Birgitta Ohlsson tala om "våldsbejakande extremism" i en klump - för att slippa säga att högern är värre än vänstern. Att regeringen på det sättet riktar strålkastarljuset åt fel håll bara för att de kämpar med sin självbild är helt oacceptabelt.
(Ledarstick publicerat i Flamman 27 juni)
(Ledarstick publicerat i Flamman 27 juni)
2012-08-13
Hildebrand var ingen antinazist
Om man inte är aktiv nazist - är man då "antinazist"?
De flesta skulle nog säga att det finns en skala däremellan.
Om Karl-Gustaf Hildebrand på 30-talet verkligen brann för den antinazism som tidningsrubrikerna idag säger att han omslöt, då fanns det betydligt bättre föreningar att engagera sig i än Heimdal. Att det fanns brunare sammanslutningar betyder inte att Heimdal var några duvungar.
Trots att Heimdal bröt med det mer öppet pronazistiska Sveriges nationella ungdomsförbund 1933, arrangerade man möten med profilerade fascister som Per Engdahl, Rütger Essén och Per Gyllensvärd. Det förekom också att kända ”nationella” och ”nysvenska” aktivister satt i Heimdals styrelse. ”Sedan den värsta upprördheten lagt sig blev emellertid förbindelserna mellan föreningen Heimdal och SNU åter rätt hjärtliga”, som en föreningshistorik konstaterar. Man firade Karl XII tillsammans när den traditionen återupptogs 1935. Det var möjligt att tillhöra en fascistisk eller nazistisk organisation och samtidigt vara medlem i Heimdal, vilket bland annat fick till följd att fyra öppna fascister 1937 lyckades samla tillräckligt stöd för att bli valda till Heimdals styrelse - en händelse som ibland kallats "kupp" av de besegrade.
Jag vet inte exakt mellan vilka år Karl-Gustaf Hildebrand var medlem. Men jag tror inte att Heimdal 1939 (då han definitivt var en av de ledande) var en väsentligt annorlunda förening än åren tidigare. Man bar inte ridstövlar. Gatuslagsmålen med kommunisterna ägnade sig andra åt. Men åsiktsmässigt är det svårare att dra ett tydligt kritstreck.
Vad vi vet är att Hildebrand 1935 menade att det i nazismens "kamp mot individualismen, dess krav på moralisk resning och offer för det gemensamma, [finns] drag som sammanfalla med kristna värden". Och att han tyckte att Horst Wessel kunde karaktäriseras som en man som "efter bästa förstånd gör sin plikt".
Citaten är från den artikel som Jens Christian Brandt och Leo Lagercrantz skrev i Expressen (23 okt 2000) när de blivit irriterade på de ständiga försöken att återupprätta Hildebrand - en "rentvagning" som började redan 1946.
Så måste man också förstå detta. Hildebrand var en Uppsalaikon och en i alla läger väl sedd liberal. För att bilden ska vara hel är det angeläget att han inte var anstruken av högerextrema idéer på 30-talet. Nej, jag tror inte att det är en slump att försvaret av Hildebrand har kommit från Uppsalaprofiler som Torgny Nevéus och Ola Larsmo. Det ligger lite unken småstadssammanhållning över alltihop.
Egentligen borde det vara givet för alla. Om man på något sätt var delaktig i ett högersammanhang på 30-talet så tillhörde man inte på något sätt något "antinazistiskt" läger - särskilt inte på det sätt vi förstår ordet idag.
Hildebrand var inte nazist, det finns det inget som tyder på. Han talade för det "humanistiska" tillägget till Bollhusmötets invandringskritiska uttalande (invandringskritiken var alla ense om). Gott så. Men "antinazist"? Knappast. Bollhusmötet var i allt väsentligt en intern högeruppgörelse. Det var ju inte "nazister" som stod på andra sidan, utan kompisarna från Heimdal. De gick säkert och drack punsch efteråt.
Om vi ställer så låga krav på vad en antinazist är, då är det ingen idé att kalla sig det.
De flesta skulle nog säga att det finns en skala däremellan.
Om Karl-Gustaf Hildebrand på 30-talet verkligen brann för den antinazism som tidningsrubrikerna idag säger att han omslöt, då fanns det betydligt bättre föreningar att engagera sig i än Heimdal. Att det fanns brunare sammanslutningar betyder inte att Heimdal var några duvungar.
Trots att Heimdal bröt med det mer öppet pronazistiska Sveriges nationella ungdomsförbund 1933, arrangerade man möten med profilerade fascister som Per Engdahl, Rütger Essén och Per Gyllensvärd. Det förekom också att kända ”nationella” och ”nysvenska” aktivister satt i Heimdals styrelse. ”Sedan den värsta upprördheten lagt sig blev emellertid förbindelserna mellan föreningen Heimdal och SNU åter rätt hjärtliga”, som en föreningshistorik konstaterar. Man firade Karl XII tillsammans när den traditionen återupptogs 1935. Det var möjligt att tillhöra en fascistisk eller nazistisk organisation och samtidigt vara medlem i Heimdal, vilket bland annat fick till följd att fyra öppna fascister 1937 lyckades samla tillräckligt stöd för att bli valda till Heimdals styrelse - en händelse som ibland kallats "kupp" av de besegrade.
Jag vet inte exakt mellan vilka år Karl-Gustaf Hildebrand var medlem. Men jag tror inte att Heimdal 1939 (då han definitivt var en av de ledande) var en väsentligt annorlunda förening än åren tidigare. Man bar inte ridstövlar. Gatuslagsmålen med kommunisterna ägnade sig andra åt. Men åsiktsmässigt är det svårare att dra ett tydligt kritstreck.
Vad vi vet är att Hildebrand 1935 menade att det i nazismens "kamp mot individualismen, dess krav på moralisk resning och offer för det gemensamma, [finns] drag som sammanfalla med kristna värden". Och att han tyckte att Horst Wessel kunde karaktäriseras som en man som "efter bästa förstånd gör sin plikt".
Citaten är från den artikel som Jens Christian Brandt och Leo Lagercrantz skrev i Expressen (23 okt 2000) när de blivit irriterade på de ständiga försöken att återupprätta Hildebrand - en "rentvagning" som började redan 1946.
Så måste man också förstå detta. Hildebrand var en Uppsalaikon och en i alla läger väl sedd liberal. För att bilden ska vara hel är det angeläget att han inte var anstruken av högerextrema idéer på 30-talet. Nej, jag tror inte att det är en slump att försvaret av Hildebrand har kommit från Uppsalaprofiler som Torgny Nevéus och Ola Larsmo. Det ligger lite unken småstadssammanhållning över alltihop.
Egentligen borde det vara givet för alla. Om man på något sätt var delaktig i ett högersammanhang på 30-talet så tillhörde man inte på något sätt något "antinazistiskt" läger - särskilt inte på det sätt vi förstår ordet idag.
Hildebrand var inte nazist, det finns det inget som tyder på. Han talade för det "humanistiska" tillägget till Bollhusmötets invandringskritiska uttalande (invandringskritiken var alla ense om). Gott så. Men "antinazist"? Knappast. Bollhusmötet var i allt väsentligt en intern högeruppgörelse. Det var ju inte "nazister" som stod på andra sidan, utan kompisarna från Heimdal. De gick säkert och drack punsch efteråt.
Om vi ställer så låga krav på vad en antinazist är, då är det ingen idé att kalla sig det.
2012-05-12
Nazister - aldrig värre än vänstern
Vad är det med den svenska högern?
Hur kommer det sig att man fortfarande är helt oförmögna att tala om högerextremism utan att i samma andetag berätta att det minsann också finns vänsterextremism?
Hur kommer det sig att nazister så sällan, i någon given situation, gör något som är värre än vad vänsterns extremister gör? Det blir alltid väldigt lika, det högerextremister och vänsterextremister gör. Högerns upprördhet är nästan alltid jämnt fördelad. 50-50.
I Grekland har ett parti av blodtörstiga rasister kommit in parlamentet, ett hakkors-prytt parti med medlemmar som deltog i massakern i Srebrenica, som tycker att deras "jobb är att rensa upp", som bevisligen ägnat sig åt att hetsa mot och attackera människor som de inte anser är greker och som ogenerat frontar Mein Kampf och vit makt-musik i partihögkvarteret.
Om detta parti säger Gunnar Hökmark att "Tillsammans med motsvarande kommunistiska strömningar bidrar man till att underminera demokratiska värderingar". Och, i Borås Tidning några dagar senare: "ytterlighetspartier växer sig starka". Johan Norberg skriver om två blodbesudlade ideologier som återuppstått i Grekland. Oviljan att skilja på det ortodoxa kommunistpartiet KKE:s brott å ena sidan - att vara just ortodoxa leninister och att vifta med hammaren och skäran - och nynazistiska pogromer och planerade brott mot de mänskliga rättigheterna å andra sidan, skulle vara skrattretande om det inte handlade om så allvarliga saker.
På webbsajten Frihetssmedjan, som kallar sig "liberal", skriver Torbjörn Jerlerup om partier med "hammaren och skäran eller hakkorset" fått en tredjedel av rösterna i Grekland - "extremisterna". LUF-ordföranden Adam Cwejman pratade också om Greklands "extrempartier" och tyckte att den bästa reaktionen på valet var att fundera på likheterna mellan nazister och demokratiska vänsterpartier. Att Axess chefredaktör Johan Lundberg beskriver genombrottsvalet för Chrysi Avgi som en framgång för "extremistpartier till höger och vänster" är kanske inte lika förvånande, men helt i linje med den borgerliga överenskommelsen att aldrig nämna nazismen utan att nämna kommunismen.
Den kålsuparteorin känns inte så farlig så länge det handlar om studentikosa "vilka var värst"-debatter om 1900-talet. Men att stora delar av högern idag inte kan uttala tanken att det är någonting särskilt illa med en våldsrörelse som vill upprätta etnisk renhet i Grekland, utan tycker att det är ungefär samma sak som att vilja ställa in skuldbetalningarna och bryta med Bryssel - det är vidrigt.
Hur kommer det sig att man fortfarande är helt oförmögna att tala om högerextremism utan att i samma andetag berätta att det minsann också finns vänsterextremism?
Hur kommer det sig att nazister så sällan, i någon given situation, gör något som är värre än vad vänsterns extremister gör? Det blir alltid väldigt lika, det högerextremister och vänsterextremister gör. Högerns upprördhet är nästan alltid jämnt fördelad. 50-50.
I Grekland har ett parti av blodtörstiga rasister kommit in parlamentet, ett hakkors-prytt parti med medlemmar som deltog i massakern i Srebrenica, som tycker att deras "jobb är att rensa upp", som bevisligen ägnat sig åt att hetsa mot och attackera människor som de inte anser är greker och som ogenerat frontar Mein Kampf och vit makt-musik i partihögkvarteret.
Om detta parti säger Gunnar Hökmark att "Tillsammans med motsvarande kommunistiska strömningar bidrar man till att underminera demokratiska värderingar". Och, i Borås Tidning några dagar senare: "ytterlighetspartier växer sig starka". Johan Norberg skriver om två blodbesudlade ideologier som återuppstått i Grekland. Oviljan att skilja på det ortodoxa kommunistpartiet KKE:s brott å ena sidan - att vara just ortodoxa leninister och att vifta med hammaren och skäran - och nynazistiska pogromer och planerade brott mot de mänskliga rättigheterna å andra sidan, skulle vara skrattretande om det inte handlade om så allvarliga saker.
På webbsajten Frihetssmedjan, som kallar sig "liberal", skriver Torbjörn Jerlerup om partier med "hammaren och skäran eller hakkorset" fått en tredjedel av rösterna i Grekland - "extremisterna". LUF-ordföranden Adam Cwejman pratade också om Greklands "extrempartier" och tyckte att den bästa reaktionen på valet var att fundera på likheterna mellan nazister och demokratiska vänsterpartier. Att Axess chefredaktör Johan Lundberg beskriver genombrottsvalet för Chrysi Avgi som en framgång för "extremistpartier till höger och vänster" är kanske inte lika förvånande, men helt i linje med den borgerliga överenskommelsen att aldrig nämna nazismen utan att nämna kommunismen.
Den kålsuparteorin känns inte så farlig så länge det handlar om studentikosa "vilka var värst"-debatter om 1900-talet. Men att stora delar av högern idag inte kan uttala tanken att det är någonting särskilt illa med en våldsrörelse som vill upprätta etnisk renhet i Grekland, utan tycker att det är ungefär samma sak som att vilja ställa in skuldbetalningarna och bryta med Bryssel - det är vidrigt.
2011-12-11
Vad en folkpartist inte kan säga
Birgitta Ohlsson presenterade i veckan regeringens nya "handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism". Pdf här.
Till Svenska Dagbladet säger Ohlsson att hon inte vill "peka ut om det är någon av de grupperna som utgör ett större hot".
Det där är Nyamko Sabunis gamla linje, att jämställa höger- och vänsterextremt våld, trots att det i regeringens eget utredningsunderlag, BRÅ-rapporten "Våldsam politisk extremism" från 2009, framgår att det bara är högerextremister som har begått mord och dråp under den undersökta perioden 1999-2009. Högerextremisternas vanligaste brott är till yttermera visso "brott mot liv och hälsa" och hets mot folkgrupp. Vänsterextremisternas vanligaste brott är "brott mot allmän ordning" och skadegörelse.
Frågan måste alltså ställas igen:
Varför är det så viktigt för Folkpartiet att höger- och vänsterextremister är lika våldsamma?
Varför är det omöjligt för en folkpartiminister att säga det som står i statens egna utredningar: att det är högerextremismen som utgör det ojämförligt största hotet mot människors liv och hälsa i Sverige idag?
Hur är det möjligt att en folkpartiminister inte kan läsa innantill och se att den enda rörelse som har ett program för att avskaffa demokrati och mänskliga rättigheter är den högerextrema?
Det är svårt att befria sig från tanken att högern under 2000-talet har vidgat definitionerna av extremism för att diskussionen inte enbart ska handla om den egna sidans våld. Som ett slags akt av solidaritet med allting med prefixet "höger". Så länge kålsuparretoriken inte får någon annan förklaring kan man faktiskt inte förstå den på annat sätt.
(DN skriver ledare på ämnet idag, för övrigt.)
Till Svenska Dagbladet säger Ohlsson att hon inte vill "peka ut om det är någon av de grupperna som utgör ett större hot".
Det där är Nyamko Sabunis gamla linje, att jämställa höger- och vänsterextremt våld, trots att det i regeringens eget utredningsunderlag, BRÅ-rapporten "Våldsam politisk extremism" från 2009, framgår att det bara är högerextremister som har begått mord och dråp under den undersökta perioden 1999-2009. Högerextremisternas vanligaste brott är till yttermera visso "brott mot liv och hälsa" och hets mot folkgrupp. Vänsterextremisternas vanligaste brott är "brott mot allmän ordning" och skadegörelse.
Frågan måste alltså ställas igen:
Varför är det så viktigt för Folkpartiet att höger- och vänsterextremister är lika våldsamma?
Varför är det omöjligt för en folkpartiminister att säga det som står i statens egna utredningar: att det är högerextremismen som utgör det ojämförligt största hotet mot människors liv och hälsa i Sverige idag?
Hur är det möjligt att en folkpartiminister inte kan läsa innantill och se att den enda rörelse som har ett program för att avskaffa demokrati och mänskliga rättigheter är den högerextrema?
Det är svårt att befria sig från tanken att högern under 2000-talet har vidgat definitionerna av extremism för att diskussionen inte enbart ska handla om den egna sidans våld. Som ett slags akt av solidaritet med allting med prefixet "höger". Så länge kålsuparretoriken inte får någon annan förklaring kan man faktiskt inte förstå den på annat sätt.
(DN skriver ledare på ämnet idag, för övrigt.)
2010-07-11
Sabuni super kål
Borgerliga politiker brukar inte gilla när rasister kallas "högerextremister".
-Koppla inte ihop oss med dem, de ligger lika långt från oss som alla andra!
Okej för det. Men de borgerliga politikerna kanske skulle underlätta för sig själva genom att inte ständigt slira i frågan om höger- och vänsterextremt våld. De har faktiskt gjort det till en liten konstart att aldrig tala om högerextremt våld utan att nämna vänsterextremt våld. Och när de talar om våld från höger- och vänstergrupper, är det alltid exakt lika illa.
Nyamko Sabunis artikel på DN Debatt idag innehåller samma sentrianmässiga kålsuparretorik som verkar sitta i ryggraden på alla politiker på den sidan blockgränsen:
"Vare sig det handlar om vit makt, vänsterextremism eller radikal islamism som fiskar i utanförskapets vatten leder det till ökat våld."
Sabuni borde läsa BRÅ:s rapport "Våldsam politisk extremism" från 2009 - hittills har hon nöjt sig med att vantolka den (vilket bl a påpekades av Svensson och Roya). Så här sa hon till Sveriges Radio när den släpptes:
"Den här rapporten visar att dom [de vänsterextrema, min anm.] utför lika mycket våld och att det är lika farligt och lika illa som det vit makt gör... Jag tycker att det är bra med den här bilden så att vi kan diskutera våldsamheter på vänsterkanten också på allvar."
Man får en obehaglig känsla av att det ligger ett slags "äntligen" i gommen på Sabuni när hon säger det sista. Ett "skönt att vänstern är lika dåliga". Som om hon faktiskt kände att attackerna på extremhögern träffade henne, och stötte henne. Men hallå: En demokratiskt redig högerpolitiker måste kunna svara på frågor om högerextremt våld varje dag i 30 år utan att känna att det behövde kompenseras genom att nämna den andra sidans skuld.
Men, som sagt, läst rapporten har Sabuni inte. Där framgår att det bara är högerextremister som har begått mord och dråp under den undersökta perioden 1999-2009. Högerextremisternas vanligaste brott är "brott mot liv och hälsa" och hets mot folkgrupp. Vänsterextremisternas vanligaste brott är "brott mot allmän ordning" och skadegörelse.
"Lika illa"?
När det gäller våldsbrott är högerextremisternas offer HBT-personer och personer med utländskt utseende. Människor misshandlas och mördas alltså på grund av sin sexualitet eller hudfärg. De vänsterextrema angriper nästan uteslutande meningsmotståndare - det vill säga försöker, från sitt perspektiv, stoppa de högerextrema från att begå sina brott.
"Lika illa"?
Att vara jämställdhetsminister innebär inte att man måste jämställa allt, Sabuni. Men go ahead, du har ju propositionsrätt: föreslå att mord och ett krossat skyltfönster jämställs på straffskalan! Om man dog av knytnävsslaget eller inte, same shit. Våga gå före med ditt fina lilla liberala parti och föreslå att den strängare syn på rasistiska och homofobiska motiv som funnits sedan 1994 tas bort. Så blir ditt sluddrande och slirande åtminstone konsekvent.
-Koppla inte ihop oss med dem, de ligger lika långt från oss som alla andra!
Okej för det. Men de borgerliga politikerna kanske skulle underlätta för sig själva genom att inte ständigt slira i frågan om höger- och vänsterextremt våld. De har faktiskt gjort det till en liten konstart att aldrig tala om högerextremt våld utan att nämna vänsterextremt våld. Och när de talar om våld från höger- och vänstergrupper, är det alltid exakt lika illa.
Nyamko Sabunis artikel på DN Debatt idag innehåller samma sentrianmässiga kålsuparretorik som verkar sitta i ryggraden på alla politiker på den sidan blockgränsen:
"Vare sig det handlar om vit makt, vänsterextremism eller radikal islamism som fiskar i utanförskapets vatten leder det till ökat våld."
Sabuni borde läsa BRÅ:s rapport "Våldsam politisk extremism" från 2009 - hittills har hon nöjt sig med att vantolka den (vilket bl a påpekades av Svensson och Roya). Så här sa hon till Sveriges Radio när den släpptes:
"Den här rapporten visar att dom [de vänsterextrema, min anm.] utför lika mycket våld och att det är lika farligt och lika illa som det vit makt gör... Jag tycker att det är bra med den här bilden så att vi kan diskutera våldsamheter på vänsterkanten också på allvar."
Man får en obehaglig känsla av att det ligger ett slags "äntligen" i gommen på Sabuni när hon säger det sista. Ett "skönt att vänstern är lika dåliga". Som om hon faktiskt kände att attackerna på extremhögern träffade henne, och stötte henne. Men hallå: En demokratiskt redig högerpolitiker måste kunna svara på frågor om högerextremt våld varje dag i 30 år utan att känna att det behövde kompenseras genom att nämna den andra sidans skuld.
Men, som sagt, läst rapporten har Sabuni inte. Där framgår att det bara är högerextremister som har begått mord och dråp under den undersökta perioden 1999-2009. Högerextremisternas vanligaste brott är "brott mot liv och hälsa" och hets mot folkgrupp. Vänsterextremisternas vanligaste brott är "brott mot allmän ordning" och skadegörelse.
"Lika illa"?
När det gäller våldsbrott är högerextremisternas offer HBT-personer och personer med utländskt utseende. Människor misshandlas och mördas alltså på grund av sin sexualitet eller hudfärg. De vänsterextrema angriper nästan uteslutande meningsmotståndare - det vill säga försöker, från sitt perspektiv, stoppa de högerextrema från att begå sina brott.
"Lika illa"?
Att vara jämställdhetsminister innebär inte att man måste jämställa allt, Sabuni. Men go ahead, du har ju propositionsrätt: föreslå att mord och ett krossat skyltfönster jämställs på straffskalan! Om man dog av knytnävsslaget eller inte, same shit. Våga gå före med ditt fina lilla liberala parti och föreslå att den strängare syn på rasistiska och homofobiska motiv som funnits sedan 1994 tas bort. Så blir ditt sluddrande och slirande åtminstone konsekvent.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)