Vänsterpartiet går riktigt bra i opinionen. 9,1 i SVT/Novus skulle ta partiet till näst bästa valresultatet under efterkrigstiden.
Men är det rätt att vara glad när Socialdemokraterna samtidigt är i fritt fall?
En del irriterade sociala medier-sossar tycker inte det. En glad vänsterpartist, menar de, tänker bara på sitt eget parti och verkar inte bry sig om att riskerna för en högerregering ökar. Vad hjälper det att kannibalisera på varandra då?
Man skulle kunna ge ett torrt och defensivt svar på det: bara en liten del av Vänsterpartiets opinionsvinster kommer direkt från Socialdemokraterna. Enligt tisdagens SCB-undersökning handlar det om 0,6 procentenheter sedan 2014. I lokala undersökningar kan man inte säkert säga om det finns någon sådan rörelse. Vänsterpartiets vinster kan mycket väl handla om att partiet mobiliserar nya väljare eller icke-väljare, och inte alls om att rödgrönrosa väljare byter parti.
Men det är som sagt ett ganska defensivt svar.
För egentligen vore det ju inte något som helst problem om Vänsterpartiet så tog halva Socialdemokraternas väljarkår. Det skulle inte förändra chanserna för en rödgrön regering (vilket styrkeförhållande S och V har i en sådan koalition är ju betydelselöst). Och ja, det är ett självändamål att arbetarrörelsen radikaliseras genom att Vänsterpartiet blir större på sossarnas bekostnad. Såklart! Det är en ganska okontroversiell dragkamp: socialdemokrater blev glada i valet 2002 och 2006 när de vann tillbaka tiotusentals röster från V. Såklart.
Men de irriterade sociala medier-sossarna tycker att vänsterpartisterna borde lyfta blicken och deppa över att de rödgröna minskar totalt sett. Tänka på laget! Inte kritisera regeringen så mycket när den verkliga fienden är högern.
Aha. Men vänta - ni säger ju att det inte finns ett rödgrönt lag? Ni säger att Sverige skulle må bra av en blocköverskridande budget och lattjar med tanken på att regera med delar av högern. Men när det kommer en dålig opinionsundersökning - då har ni mage att kräva att Vänsterpartiet ska vara lojala med en rödgrön strategi, då vill ni att Vänsterpartiet ska begråta den krympande rödgröna majoritet som ni själva mest önskat er bort ifrån.
Det är ganska fräckt ändå.
Visst, vi kan deppa över den rödgröna majoriteten - om ni går med på att ni tillhör den.
Och hur ska vänsterpartister i Eskilstuna, Katrineholm, Åtvidaberg eller på andra ställen där S styr tillsammans med Moderaterna tänka - ska de också deppa över att en majoritet som de aldrig sett röken av får mindre stöd? Är det inte moderater som borde uppmanas att solidaritetssnyfta för att de samarbetena nu äventyras?
Så här är det: om man börjar kalla sig ett "mittenparti" och börjar säga att blockpolitik är det värsta som finns, så får ju det konsekvenser. Det har ett politiskt pris. Ett sådant politiskt pris är att tron på ett vänsterblock där S ingår försvagas. Ett annat är att man riskerar att det uppstår en tydligare kontrast med partier till vänster, eftersom sådana partier traditionellt ogillar mittenpolitik och regeringar med högerpartier i. Om en sådan tydligare kontrast sedan leder till att en del väljare föredrar ett vänsteralternativ framför S, så måste det väl ändå vara ett politiskt pris som realpolitikerna i S begriper.
En realpolitiker begriper förhoppningsvis också, att S skulle förlora vänsterväljare även om Vänsterpartiet inte fanns. Skillnaden skulle vara att de försvann ut i uppgivenhet och icke-röstande. Nu har de ett alternativ och deras röst fortsätter att göra skillnad. Det passar mycket bra att vara glad över!
Ifrågasättandet av de glada vänsterpartisterna är psykologisk krigföring. Den lyckas om du som är vänsterpartist börjar tveka inför att hurra högt över framgångarna.
Gör inte det. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är två olika partier. Vi kan inte göra annat än att vara så bra vänsterpartister som möjligt. Vi arbetar hårt för varje förtroende vi får. Det ska vi vara glada för. Hur S ska vinna väljare måste de faktiskt fundera på själva. Ingen annan kan vara sossar åt sossarna. Att två partier deppar över deras siffror hjälper dem inte ett dugg.
Visar inlägg med etikett vänsterpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vänsterpartiet. Visa alla inlägg
2018-06-08
2017-05-12
De 3 största missförstånden om varför Vänsterpartiet bildades
Precis innan man skulle avsluta första dagens formalia och gå hem, föreslog ombudet Berglund från Sollefteå att man väl ändå borde fatta beslutet om att bilda det där partiet först.
Så blev det, och därför är det den 13 maj som är partiets födelsedag.
Det finns mycket att berätta om partiets födelse, som ju innebar att Socialdemokraterna splittrades i två partier. Framför allt finns det åtminstone tre väletablerade missförstånd om hur den där splittringen gick till och vad den berodde på.
"Splittringen berodde på olika syn på ryska revolutionen"
Motsättningarna gick förstås ännu längre tillbaka. Riksdagsgruppen var sedan april 1916 i praktiken delad i två grupper. Vänstern gav till och med ut en egen tidning, Politiken, med Ture Nerman som redaktör och kring vilken ett embryo till parti redan utvecklats.
Däremot är det helt riktigt att skillnaderna mellan SSV och SAP senare cementerades genom olika syn på den ryska revolutionen. Men man skriver historia baklänges om man säger att det var orsak till partisplittringen. På Vänsterpartiets konstituerande kongress var både mensjeviker och bolsjeviker närvarande som gäster.
De egna, svenska konflikterna var alldeles tillräckliga för att dela upp partiet. Orsaken till att revolutionen i Ryssland etablerats som en förklaring beror delvis på att båda sidor gillade den: SAP ville gärna kunna säga att de 1917 valde demokratins väg istället för diktaturens - och kommunistpartiet ville också gärna säga att de ledande medlemmarna redan 1917 vägletts av bolsjevikernas klara principer.
"Splittringen berodde på en ideologisk skillnad mellan socialdemokrati och socialism"
Det nya partiet växte fram ur ett missnöje med högervridning, kompromisser och partipiskor. Den enda betydande ideologiska skillnaden gällde synen på kriget (som fortfarande pågick): för vänstern var det ett oförlåtligt svek att de socialdemokratiska partiledningarna stod på sina respektive nationers sida och stödde att arbetare gick i krig mot varandra.
Grovt sett kan man kalla det en konflikt mellan en vänster och en höger i partiet, men det är fel att överdriva den ideologiska klyftan. Skillnaden mellan "socialism" och "socialdemokrati" hade inte varit begriplig för någon av de inblandade 1917.
Zäta Höglund karaktäriserade några år senare de första vänsterpartisterna just så: "med socialdemokratins politik missnöjda" - men med sinsemellan olika skäl att vara missnöjda. Man ska dock komma ihåg att den senare kommunistiska historieskrivningen ofta har överdrivit spretigheten för att motivera de splittringar som senare följde.
"Vänstern uteslöts ur partiet"
Resolutionen antogs, och vänsterminoriteten - som redan förstått att de skulle förlora - samlades i en lokal vid sidan av och beslöt, under pågående kongress, att bilda ett nytt parti. Några uteslutningar gjordes aldrig, och partiledningen hade heller inga sådana planer. Per Albin Hansson menade att det var irrelevant, efterom "troligtvis oppositionen själv lämnar partiet om den icke lyckas få sina förslag sanktionerade vid partikongressen". Och så blev det.
Bonusmyt: "Splittringen var djup och oförsonlig"
Både Socialdemokraternas och Vänsterpartiets historieskrivning har överdrivit djupet i sprickan 1917 - det fanns ett sådant politiskt behov några år senare när det verkligen utvecklats en tydlig skillnad mellan socialdemokrati och kommunism.
Just 1917 tog man dock konflikten med en ganska stor portion jämnmod. I många arbetarkommuner genomförde man helt enkelt omröstningar om vilket parti man skulle ansluta sig till. Det förekom att man delade upp organisationen i två och fördelade tillgångarna i enlighet med de båda sidornas medlemsantal. Redan vid valet på hösten 1917 ställde också SAP och SSV upp under samma partibeteckning - Arbetarepartiet - på flera håll, bland annat i Uppland. Det finns exempel på motsatsen också, men inslagen av pragmatism har ofta kommit bort i historieskrivningen.
2016-06-05
Vänsterpartiet - reservpartiet
Det går bra för Vänsterpartiet. I Ekot/Novus väljarindex för maj nådde partiet 7,7 procent, två procentenheter över valresultatet 2014. Det är inte nödvändigtvis ”titta vi levererar”-strategin som ligger bakom uppgången. Förmodligen får partiet bra betalt bara genom att ha varit stabilt när andra har genomlevt mediala kriser (MP) eller varit osynliga (FI). Det är de partierna som opinionsvinsterna sedan valet 2014 kommit ifrån, enligt SCB:s majmätning.
Det är bra att MP- och FI-väljarna går till vänster. Men det är samtidigt Vänsterpartiets stora svaghet att bara vara ”reservpartiet” – partiet som finns till hands när ingenting annat funkar. Om man inte ”känner igen Socialdemokraterna längre” kan man rösta på vänstern istället (som 1998). Om Socialdemokraterna har kris i partiledarfrågan, kan man rösta på vänstern istället (som vid årsskiftet 2011-2012). Om MP misslyckas med allt de företar sig, kan man rösta på vänstern istället, som nu.
Det betyder inte att man har framgångarna gratis. Även bakom att vara ett alternativ ligger hårt jobb. Men det ändrar fortfarande inte på det besvärliga faktum att man inte är herre över sina egna framgångar.
Det får konsekvenser i förhållande till Socialdemokraterna. Deras vänsterorienterade väljare verkar just nu inte behöva något reservparti. De lever tvärtom i den bästa av världar: Socialdemokraterna regerar, och lyssnar dessutom på Vänsterpartiet! När Vänsterpartiet gör regeringspolitiken bättre, förbättrar man också, paradoxalt nog, det parti som man skulle kunna ta väljare från.
Vänsterpartiet vinner följaktligen inte heller i SCB:s majmätning några väljare från Socialdemokraterna. Om det är någonting som borde bekymra Vänsterpartiets ledning, i tider av uppgång, är det ändå detta. Vänsterpartiet bildades som en opposition inom socialdemokratin, och det är ofrånkomligt att partiets roll är att tillhandahålla den alternativa strategin inom arbetarrörelsen. Att gå lite längre, att ställa de tuffare kraven. Attraherar inte de idéerna socialdemokratiska väljare, så stannar Vänsterpartiet snabbt i tillväxten.
De senaste åren har S-väljare bara gått till Vänsterpartiet i någon större mängd vid ett tillfälle: under våren 2014, efter en tids intensiv debatt om vinster i välfärden, med knäckebrödsskandalen vid ”Hälsans förskola” som klimax. När Vänsterpartiet verkade mer pålitligt om välfärden, utmanade man Socialdemokraterna.
Vinstdebatten klingade emellertid av, och på valdagen fanns det bara svaga effekter kvar på väljarrörelserna. Men de fanns där: ”Vinsterna i välfärden hade betydelse för Socialdemokraternas tapp till Vänsterpartiet” (”Flytande väljare”, 2016). Det finns mycket som talar för att tydlighet i välfärdsfrågorna är viktigt för väljarna som vacklar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Här finns potentiella öppningar. När dessa vacklande väljare berättar själva (i Novus eftervalsundersökning 2014), pratar de om skolan, om sjukvården och äldreomsorgen. Socialdemokraterna upplevs som bättre i alla – men Vänsterpartiet ligger nära på de två senare områdena. Hade Vänsterpartiet lyckats göra vinstfrågan till en ingång i sådana välfärdsfrågor, istället för till en tekniskt präglad åtgärd, hade man kanske kunnat vinna fler väljare på egna meriter.
Att ta ut ett avstånd i välfärdsfrågorna är, om inte den allena saliggörande, så åtminstone en av de nödvändiga strategierna för att vinna socialdemokratiska väljare. Det är svårt att göra genom att driva frågor som Socialdemokraterna kan göra till sina – sossar pratar nu vitt och brett om ”regeringens” välfärdsmiljarder. Snarare måste vänstern prata mer om sådant som man faktiskt inte vinner, åtminstone inte på kort sikt. Det måste sannolikt också vara välfärdsfrågor där man tar spjärn mot, använder sig av, dagens destruktiva och rasistiskt präglade debatt – självklart utan att sakpolitiskt anpassa sig en millimeter. Men bara en så enkel sak som att flytta vinstdebatten till asylindustrin flyttar Vänsterpartiet närmare debattens centrum.
(Ledare i Flamman 2016-06-03)
Det är bra att MP- och FI-väljarna går till vänster. Men det är samtidigt Vänsterpartiets stora svaghet att bara vara ”reservpartiet” – partiet som finns till hands när ingenting annat funkar. Om man inte ”känner igen Socialdemokraterna längre” kan man rösta på vänstern istället (som 1998). Om Socialdemokraterna har kris i partiledarfrågan, kan man rösta på vänstern istället (som vid årsskiftet 2011-2012). Om MP misslyckas med allt de företar sig, kan man rösta på vänstern istället, som nu.
Det betyder inte att man har framgångarna gratis. Även bakom att vara ett alternativ ligger hårt jobb. Men det ändrar fortfarande inte på det besvärliga faktum att man inte är herre över sina egna framgångar.
Det får konsekvenser i förhållande till Socialdemokraterna. Deras vänsterorienterade väljare verkar just nu inte behöva något reservparti. De lever tvärtom i den bästa av världar: Socialdemokraterna regerar, och lyssnar dessutom på Vänsterpartiet! När Vänsterpartiet gör regeringspolitiken bättre, förbättrar man också, paradoxalt nog, det parti som man skulle kunna ta väljare från.
Vänsterpartiet vinner följaktligen inte heller i SCB:s majmätning några väljare från Socialdemokraterna. Om det är någonting som borde bekymra Vänsterpartiets ledning, i tider av uppgång, är det ändå detta. Vänsterpartiet bildades som en opposition inom socialdemokratin, och det är ofrånkomligt att partiets roll är att tillhandahålla den alternativa strategin inom arbetarrörelsen. Att gå lite längre, att ställa de tuffare kraven. Attraherar inte de idéerna socialdemokratiska väljare, så stannar Vänsterpartiet snabbt i tillväxten.
De senaste åren har S-väljare bara gått till Vänsterpartiet i någon större mängd vid ett tillfälle: under våren 2014, efter en tids intensiv debatt om vinster i välfärden, med knäckebrödsskandalen vid ”Hälsans förskola” som klimax. När Vänsterpartiet verkade mer pålitligt om välfärden, utmanade man Socialdemokraterna.
Vinstdebatten klingade emellertid av, och på valdagen fanns det bara svaga effekter kvar på väljarrörelserna. Men de fanns där: ”Vinsterna i välfärden hade betydelse för Socialdemokraternas tapp till Vänsterpartiet” (”Flytande väljare”, 2016). Det finns mycket som talar för att tydlighet i välfärdsfrågorna är viktigt för väljarna som vacklar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Här finns potentiella öppningar. När dessa vacklande väljare berättar själva (i Novus eftervalsundersökning 2014), pratar de om skolan, om sjukvården och äldreomsorgen. Socialdemokraterna upplevs som bättre i alla – men Vänsterpartiet ligger nära på de två senare områdena. Hade Vänsterpartiet lyckats göra vinstfrågan till en ingång i sådana välfärdsfrågor, istället för till en tekniskt präglad åtgärd, hade man kanske kunnat vinna fler väljare på egna meriter.
Att ta ut ett avstånd i välfärdsfrågorna är, om inte den allena saliggörande, så åtminstone en av de nödvändiga strategierna för att vinna socialdemokratiska väljare. Det är svårt att göra genom att driva frågor som Socialdemokraterna kan göra till sina – sossar pratar nu vitt och brett om ”regeringens” välfärdsmiljarder. Snarare måste vänstern prata mer om sådant som man faktiskt inte vinner, åtminstone inte på kort sikt. Det måste sannolikt också vara välfärdsfrågor där man tar spjärn mot, använder sig av, dagens destruktiva och rasistiskt präglade debatt – självklart utan att sakpolitiskt anpassa sig en millimeter. Men bara en så enkel sak som att flytta vinstdebatten till asylindustrin flyttar Vänsterpartiet närmare debattens centrum.
(Ledare i Flamman 2016-06-03)
2015-08-22
Ska man prata om invandring?
Miljöpartiet kom in i riksdagen när miljöfrågorna peakade. SD växer när invandring är högst på agendan. I grunden stämmer det där. Olika partier gynnas av olika debatter. SD kommer att tappa den dagen debatten utgår från en vänster-högerkonflikt kring jobb, skola, välfärd.
Betyder det att vänstern helt borde sluta att prata om invandring?
Nja.
Jag tror att det är för grovt att säga att allt som sägs inom politikområdet "invandring" gynnar SD. Vad det handlar om är att inte prata om invandring på ett SD-sätt.
På samma sätt kan Moderaterna prata välfärdsfrågor och vinna på det - om de inte låter som socialdemokrater, om de inte accepterar en socialdemokratisk vinkel, om de inte använder socialdemokratiska begrepp.
Vänsterpartiet kan prata om miljöpolitik utan att MP vinner på det - förutsatt att partiet inte pratar om miljö på ett sätt som gör att frågan diskuteras på exakt samma sätt som MP skulle diskutera den på.
Partier äger inte politikområden på det sättet; de äger vinklar och problemställningar och ramar men inte hela fält.
Någonting annat som (små) vänsterpartier inte äger är makt att sätta agendan. Om invandring är det stora diskussionsämnet, så är det inte Vänsterpartiet som förlänger eller förstärker debatten genom att också ge sitt perspektiv. Däremot kan partiet förhindra att debatten bara förs utifrån högerpremisser och med ohållbara förslag. Det är svårt att tänka sig en invandringsdebatt som stillar sig för att ett 6-procentsparti sitter tyst. Däremot styrs medieredaktionerna (i olika grad) av en slags redovisningsplikt som innebär att Vänsterpartiet kommer att få uttala sig förr eller senare, om partiet vill.
Som statsvetaren Henrik Oscarsson har påpekat så innebär inte väljarnas ökade intresse för invandringsfrågor att det bara är en främlingsfientlig opinionssvängning. Bland de som rankar frågan högre finns också de som från ett humanistiskt perspektiv bekymrar sig för flyktingkatastrofer och utsatta migranter. Det är också en orsak för vänstern att bidra med sitt perspektiv i debatten. Vänsterpartiets kritik av privata flyktingboenden är till exempel rätt tänkt.
Alltså. Starta inga dåliga debatter om invandring, förläng inga dåliga debatter om invandring - men gör dåliga debatter om invandring bättre genom att delta i dem från ett självvalt vänsterperspektiv.
Betyder det att vänstern helt borde sluta att prata om invandring?
Nja.
Jag tror att det är för grovt att säga att allt som sägs inom politikområdet "invandring" gynnar SD. Vad det handlar om är att inte prata om invandring på ett SD-sätt.
På samma sätt kan Moderaterna prata välfärdsfrågor och vinna på det - om de inte låter som socialdemokrater, om de inte accepterar en socialdemokratisk vinkel, om de inte använder socialdemokratiska begrepp.
Vänsterpartiet kan prata om miljöpolitik utan att MP vinner på det - förutsatt att partiet inte pratar om miljö på ett sätt som gör att frågan diskuteras på exakt samma sätt som MP skulle diskutera den på.
Partier äger inte politikområden på det sättet; de äger vinklar och problemställningar och ramar men inte hela fält.
Någonting annat som (små) vänsterpartier inte äger är makt att sätta agendan. Om invandring är det stora diskussionsämnet, så är det inte Vänsterpartiet som förlänger eller förstärker debatten genom att också ge sitt perspektiv. Däremot kan partiet förhindra att debatten bara förs utifrån högerpremisser och med ohållbara förslag. Det är svårt att tänka sig en invandringsdebatt som stillar sig för att ett 6-procentsparti sitter tyst. Däremot styrs medieredaktionerna (i olika grad) av en slags redovisningsplikt som innebär att Vänsterpartiet kommer att få uttala sig förr eller senare, om partiet vill.
Som statsvetaren Henrik Oscarsson har påpekat så innebär inte väljarnas ökade intresse för invandringsfrågor att det bara är en främlingsfientlig opinionssvängning. Bland de som rankar frågan högre finns också de som från ett humanistiskt perspektiv bekymrar sig för flyktingkatastrofer och utsatta migranter. Det är också en orsak för vänstern att bidra med sitt perspektiv i debatten. Vänsterpartiets kritik av privata flyktingboenden är till exempel rätt tänkt.
Alltså. Starta inga dåliga debatter om invandring, förläng inga dåliga debatter om invandring - men gör dåliga debatter om invandring bättre genom att delta i dem från ett självvalt vänsterperspektiv.
2015-08-20
Vänsterpartiet måste skaffa en bra förlorarfråga
Jonas Sjöstedt upprepar gång på gång att Vänsterpartiet är ett oppositionsparti. Det är rätt strategi. Få tycker att regeringen gör ett bra jobb. Bara en minoritet av s-väljarna tror på jobbpolitiken. Massarbetslösheten är kvar. Budgeten ska enligt Magdalena Andersson bli "mycket stram". Regeringen gör kanske rätt saker, men för lite och för riktningslöst. Det finns, med andra ord, ingenting som tyder på att det kommer någonting som ens tillfälligtvis kan vrida momentum ur Sverigedemokraternas händer.
En sådan regering gör man rätt i att hålla på lite avstånd.
Men bortsett från att Sjöstedt säger det - vad finns det som visar att Vänsterpartiet verkligen är i opposition? Partiets opinionsbildning, från enskilda partimedlemmar och uppåt, andas i realiteten något helt annat än under regeringen Reinfeldt. Och inför budgetförhandlingarna får man intrycket att partiet helst lyfter - eller åtminstone helst pratar om - reformer som man är säker på att man kan få igenom. Tanken med det är i så fall att visa att Vänsterpartiet är ett parti som får igenom sin politik. Det är inte fel. Men på ett annat plan blir slutintrycket att Vänsterpartiet i stort inte vill någonting annat än regeringen. De kommer ju överens om allt.
Jag tror att Vänsterpartiet behöver komplettera sina vinnarfrågor med en bra förlorarfråga.
Så här: ett socialistiskt oppositionsparti måste ha tunga krav på förändring, oavsett vilken färg regeringen har. Reformer som speglar allvaret i dagens situation lika bra som LO-rapporten "Totalrenovering av Sverige" från i våras. Där pratar man till exempel om en ny skolsatsning på 40-60 miljarder per år - och det är fortfarande mindre än hälften av de föreslagna reformerna.
Vänsterpartiets förhandlingsvinster framstår i jämförelse som bleka. Kloka, riktiga - men för små, om man till exempel på allvar vill få människor att börja lita på välfärden igen.
”Med risk för att lägga sordin på stämningen i det rödgröna lägret måste det ändå påpekas att reformer för 8 miljarder är försvinnande lite. Hur lite? Ca 1 % av statsbudgeten och 0,2 % av BNP. Jag tror att det är väldigt farligt att spela upp detta som en scenförändring. Vi lever i allt väsentligt fortfarande i Anders Borgs ekonomi.” (Kent Werne om vårbudgeten, citerad i Flamman.)
Det är också alltför smått för att det ska sätta några stora avtryck i opinionen. Vänsterpartiets prioriteringar inför budgetförhandlingarna har potential att bli förstasidesstoff, men då måste det finnas ett avstånd mellan partiet och regeringen som gör att det bränner till, som gör spelet intressant.
Det är bra om Vänsterpartiet får igenom en tung välfärdsreform - men det är inte fy skam att förlora en sådan förhandling heller. Då blir det tydligt att Vänsterpartiet verkligen är ett oppositionsparti som vill någonting annat än regeringen. Regeringen får stå till svars för sitt nej. Vänsterpartiet kan börja utnyttja sitt eldunderstöd från LO-ekonomerna. Och en bra fråga som man förlorar om och om igen är inte det sämsta sättet att ge sitt parti en tydlig profil.
Kanske kommer Socialdemokraterna att kalla Vänsterpartiet oansvariga. Men så länge politiken är klokt finansierad så finns det mer att vinna för vänstern i att stärka sin välfärdsprofil än att ge sig in i någon slags match om "trovärdighet" där ramarna är satta på ett sätt så att man inte kan vinna. Fördomen att vänstern inte kan räkna är lönlös att försöka övervinna. Den kan åtminstone inte övervinnas genom att vara återhållsam med reformambitionerna.
Någon kanske också invänder att Vänsterpartiet har jobbat hårt med att skapa en bild av ett parti som är bra på att leverera resultat. Varför börja förlora frågor? Jag tror att den strategin har varit helt rätt. Men jag tror också att väljarna kan skilja på små reformer och stora reformer. Det finns en konflikt här: det är lätt att vinna om man är försiktig och i grunden överens. Men är man försiktig och i grunden överens är man inget oppositionsparti i väljarnas ögon. Och Sverige behöver så förtvivlat väl ett tufft oppositionsparti till vänster.
En sådan regering gör man rätt i att hålla på lite avstånd.
Men bortsett från att Sjöstedt säger det - vad finns det som visar att Vänsterpartiet verkligen är i opposition? Partiets opinionsbildning, från enskilda partimedlemmar och uppåt, andas i realiteten något helt annat än under regeringen Reinfeldt. Och inför budgetförhandlingarna får man intrycket att partiet helst lyfter - eller åtminstone helst pratar om - reformer som man är säker på att man kan få igenom. Tanken med det är i så fall att visa att Vänsterpartiet är ett parti som får igenom sin politik. Det är inte fel. Men på ett annat plan blir slutintrycket att Vänsterpartiet i stort inte vill någonting annat än regeringen. De kommer ju överens om allt.
Jag tror att Vänsterpartiet behöver komplettera sina vinnarfrågor med en bra förlorarfråga.
Så här: ett socialistiskt oppositionsparti måste ha tunga krav på förändring, oavsett vilken färg regeringen har. Reformer som speglar allvaret i dagens situation lika bra som LO-rapporten "Totalrenovering av Sverige" från i våras. Där pratar man till exempel om en ny skolsatsning på 40-60 miljarder per år - och det är fortfarande mindre än hälften av de föreslagna reformerna.
Vänsterpartiets förhandlingsvinster framstår i jämförelse som bleka. Kloka, riktiga - men för små, om man till exempel på allvar vill få människor att börja lita på välfärden igen.
”Med risk för att lägga sordin på stämningen i det rödgröna lägret måste det ändå påpekas att reformer för 8 miljarder är försvinnande lite. Hur lite? Ca 1 % av statsbudgeten och 0,2 % av BNP. Jag tror att det är väldigt farligt att spela upp detta som en scenförändring. Vi lever i allt väsentligt fortfarande i Anders Borgs ekonomi.” (Kent Werne om vårbudgeten, citerad i Flamman.)
Det är också alltför smått för att det ska sätta några stora avtryck i opinionen. Vänsterpartiets prioriteringar inför budgetförhandlingarna har potential att bli förstasidesstoff, men då måste det finnas ett avstånd mellan partiet och regeringen som gör att det bränner till, som gör spelet intressant.
Det är bra om Vänsterpartiet får igenom en tung välfärdsreform - men det är inte fy skam att förlora en sådan förhandling heller. Då blir det tydligt att Vänsterpartiet verkligen är ett oppositionsparti som vill någonting annat än regeringen. Regeringen får stå till svars för sitt nej. Vänsterpartiet kan börja utnyttja sitt eldunderstöd från LO-ekonomerna. Och en bra fråga som man förlorar om och om igen är inte det sämsta sättet att ge sitt parti en tydlig profil.
Kanske kommer Socialdemokraterna att kalla Vänsterpartiet oansvariga. Men så länge politiken är klokt finansierad så finns det mer att vinna för vänstern i att stärka sin välfärdsprofil än att ge sig in i någon slags match om "trovärdighet" där ramarna är satta på ett sätt så att man inte kan vinna. Fördomen att vänstern inte kan räkna är lönlös att försöka övervinna. Den kan åtminstone inte övervinnas genom att vara återhållsam med reformambitionerna.
Någon kanske också invänder att Vänsterpartiet har jobbat hårt med att skapa en bild av ett parti som är bra på att leverera resultat. Varför börja förlora frågor? Jag tror att den strategin har varit helt rätt. Men jag tror också att väljarna kan skilja på små reformer och stora reformer. Det finns en konflikt här: det är lätt att vinna om man är försiktig och i grunden överens. Men är man försiktig och i grunden överens är man inget oppositionsparti i väljarnas ögon. Och Sverige behöver så förtvivlat väl ett tufft oppositionsparti till vänster.
2015-06-09
Vänstervågen utanför bubblan
Felet är inte att Vänsterpartiet ligger på strax under 7 procent i opinionsmätningarna. Det är en bra siffra, historiskt. Och tendensen är uppåt.
Felet är att, som SCB:s majmätning visade, ökningen nästan helt beror på Fi-anhängare som kommer tillbaka till fadershuset.
Hur kan Vänsterpartiet inte vinna röster från en svagt presterande mitten-vänsterregering som Stefan Löfvens?
Partiet är i opposition samtidigt som det allmänna vänsterskället på regeringen är massivt. LO och Aftonbladet eldar på om investeringar istället för åtstramning. Det är vänsterns agenda som gäller.
Samtidigt vinner Vänsterpartiet inte en enda röst från S just nu, netto. Socialdemokraternas tapp i opinionen sker helt och hållet åt höger. Det Vänsterpartiet vinner från S motsvaras av en lika stor väljarström åt andra hållet.
Hur i jösse namn är det möjligt?
Jag har tre svar på min egen förvåning:
Felet är att, som SCB:s majmätning visade, ökningen nästan helt beror på Fi-anhängare som kommer tillbaka till fadershuset.
Hur kan Vänsterpartiet inte vinna röster från en svagt presterande mitten-vänsterregering som Stefan Löfvens?
Partiet är i opposition samtidigt som det allmänna vänsterskället på regeringen är massivt. LO och Aftonbladet eldar på om investeringar istället för åtstramning. Det är vänsterns agenda som gäller.
Samtidigt vinner Vänsterpartiet inte en enda röst från S just nu, netto. Socialdemokraternas tapp i opinionen sker helt och hållet åt höger. Det Vänsterpartiet vinner från S motsvaras av en lika stor väljarström åt andra hållet.
Hur i jösse namn är det möjligt?
Jag har tre svar på min egen förvåning:
1. Socialdemokraterna tjänar - och har alltid tjänat - på sina vänsteroppositionella. Den som står till vänster i Sverige kan tryggt rösta på Daniel Suhonens, Karin Petterssons eller Karl-Petter Thorwaldssons parti - och bortse från att det samtidigt är Niklas Nordströms och Widar Anderssons parti. Det finns en socialdemokrati för alla. Så gör partiet sin bredd till en styrka. När Socialdemokraternas radikala låter som vänsterpartister, så vinner - S. Vänsterpartiet kan aldrig åka snålskjuts på sådan kritik.
2. Backa till andra stycket här ovanför. "Det är vänsterns agenda som gäller". Men - är det verkligen så? Jag tror vi ser någon slags filter bubble här. Vänsterpartiets anhängare delar radikala uppdateringar som tokiga på Facebook, lajkar progressiva segrar - och blir mer och mer algoritmens fångar, den som sorterar bort allt som vi inte verkar gilla. Till slut sitter man i en bubbla av radikalitet (och lite upprörande rasism och polisvåld) och blir mer och mer förbluffad över att vänstern inte vinner mark. Utanför bubblan pågår en helt annan debatt.
Alla förstår vad "ut i verkligheten" betyder i strikt fysisk mening. Men samma uppmaning är relevant online. Att du aldrig ser några bra högerargument betyder inte att de inte finns. De finns, och påverkar massor med människor just precis nu. Bara på en annan plats än där du tittar.
3. Men okej, det finns vänsterströmningar som inte är en synvilla. När SOM-institutet visar att stödet för skattesänkningar och privata lösningar aldrig varit så lågt som nu, är det ett konkret uttryck för en vänstersväng. Men vänstern måste sluta vara naiv här: vänstersvängar gynnar inte vänstern. Vänstersvängar gynnar de partier som anpassar sig till dem. Vilka partier har anpassat sig till vänstersvängen i Sverige de senaste åren? Nästan alla. Till och med SD har gått från "mångkulturen är omöjlig" till ett tydligt välfärdstema och "hjälpa på plats". Om alla åtta partier svarar på vänstervågen med ett lika stort kliv åt vänster finns det inget behov av att byta parti.
Det är samma fenomen som gör att vi inte alla är moderater idag, fastän 1970 års politiska agenda har skiftat våldsamt åt höger. Partierna är ideologiska dragspel, fullständigt anpassningsbara.
Så nej, det finns egentligen ingen anledning att vara förvånad över att mitten av 10-talet inte är någon klang- och jubelföreställning för vänstern. Vänstervågen är antingen en synvilla eller skickligt triangulerad - så här långt.
Utmaningen i det kortare perspektivet är att se till att inte allt regeringsmissnöje leder till röster på alliansen eller passivitet. Jag var själv naiv - och inne i bubblan - när jag såg framför mig hur Socialdemokratins kräftgång skulle gynna Vänsterpartiet. Men det är uppenbarligen inte vänstersossarna som lämnar. Eller annorlunda uttryckt: det är högerkritiken av regeringen som går fram, inte vänsterkritiken.
Den politiska agendan har blivit mer högervriden sedan förra sommaren: välfärdsfrågorna upplevs som mindre viktiga (se hos Ipsos) samtidigt som invandring och skatter går framåt. Vänsterpartiet förlorar dessutom förtroende i sakfrågorna just nu, särskilt i invandringsfrågan (som partiet varit onödigt tyst i). SCB-materialet från 8 maj ger inga tydliga ledtrådar kring var det hackar någonstans, men man kan till exempel se en nedgång bland offentliganställda, särskilt kvinnor, som skett parallellt med att välfärdsfrågorna kommit i skymundan i debatten.
Det är en klassisk, mekanisk och sann förklaring: det har inte varit vänsterns debatt. Väljarnas ändrade prioriteringar finns där, oavsett ryggdunkningarna på Facebook och Piketty-dokumentärer på SVT. Det är steg ett: att se vårt inte fullt så gynnsamma läge i vitögat. Och sedan börja bygga en vänsterkritik som faktiskt gynnar Vänsterpartiet.
-----
Uppdatering: Filterbubblan handlar förstås inte bara om att allt verkar gå vänsterns väg. Tvärtom, mångas flöden består säkert av hårda höger-vänstermotsättningar. Men det är också en filtereffekt. Utanför är allting mindre politiskt, motsättningarna lugnare, skillnaderna mindre glasklara.
2. Backa till andra stycket här ovanför. "Det är vänsterns agenda som gäller". Men - är det verkligen så? Jag tror vi ser någon slags filter bubble här. Vänsterpartiets anhängare delar radikala uppdateringar som tokiga på Facebook, lajkar progressiva segrar - och blir mer och mer algoritmens fångar, den som sorterar bort allt som vi inte verkar gilla. Till slut sitter man i en bubbla av radikalitet (och lite upprörande rasism och polisvåld) och blir mer och mer förbluffad över att vänstern inte vinner mark. Utanför bubblan pågår en helt annan debatt.
Alla förstår vad "ut i verkligheten" betyder i strikt fysisk mening. Men samma uppmaning är relevant online. Att du aldrig ser några bra högerargument betyder inte att de inte finns. De finns, och påverkar massor med människor just precis nu. Bara på en annan plats än där du tittar.
3. Men okej, det finns vänsterströmningar som inte är en synvilla. När SOM-institutet visar att stödet för skattesänkningar och privata lösningar aldrig varit så lågt som nu, är det ett konkret uttryck för en vänstersväng. Men vänstern måste sluta vara naiv här: vänstersvängar gynnar inte vänstern. Vänstersvängar gynnar de partier som anpassar sig till dem. Vilka partier har anpassat sig till vänstersvängen i Sverige de senaste åren? Nästan alla. Till och med SD har gått från "mångkulturen är omöjlig" till ett tydligt välfärdstema och "hjälpa på plats". Om alla åtta partier svarar på vänstervågen med ett lika stort kliv åt vänster finns det inget behov av att byta parti.
Det är samma fenomen som gör att vi inte alla är moderater idag, fastän 1970 års politiska agenda har skiftat våldsamt åt höger. Partierna är ideologiska dragspel, fullständigt anpassningsbara.
Så nej, det finns egentligen ingen anledning att vara förvånad över att mitten av 10-talet inte är någon klang- och jubelföreställning för vänstern. Vänstervågen är antingen en synvilla eller skickligt triangulerad - så här långt.
Utmaningen i det kortare perspektivet är att se till att inte allt regeringsmissnöje leder till röster på alliansen eller passivitet. Jag var själv naiv - och inne i bubblan - när jag såg framför mig hur Socialdemokratins kräftgång skulle gynna Vänsterpartiet. Men det är uppenbarligen inte vänstersossarna som lämnar. Eller annorlunda uttryckt: det är högerkritiken av regeringen som går fram, inte vänsterkritiken.
Den politiska agendan har blivit mer högervriden sedan förra sommaren: välfärdsfrågorna upplevs som mindre viktiga (se hos Ipsos) samtidigt som invandring och skatter går framåt. Vänsterpartiet förlorar dessutom förtroende i sakfrågorna just nu, särskilt i invandringsfrågan (som partiet varit onödigt tyst i). SCB-materialet från 8 maj ger inga tydliga ledtrådar kring var det hackar någonstans, men man kan till exempel se en nedgång bland offentliganställda, särskilt kvinnor, som skett parallellt med att välfärdsfrågorna kommit i skymundan i debatten.
Det är en klassisk, mekanisk och sann förklaring: det har inte varit vänsterns debatt. Väljarnas ändrade prioriteringar finns där, oavsett ryggdunkningarna på Facebook och Piketty-dokumentärer på SVT. Det är steg ett: att se vårt inte fullt så gynnsamma läge i vitögat. Och sedan börja bygga en vänsterkritik som faktiskt gynnar Vänsterpartiet.
-----
Uppdatering: Filterbubblan handlar förstås inte bara om att allt verkar gå vänsterns väg. Tvärtom, mångas flöden består säkert av hårda höger-vänstermotsättningar. Men det är också en filtereffekt. Utanför är allting mindre politiskt, motsättningarna lugnare, skillnaderna mindre glasklara.
2015-05-08
25 anteckningar om Vänsterpartiets läge
Om jag jobbade för Vänsterpartiet, skulle jag ha en anteckningsbok i innerfickan som det stod "Mandatperioden 2014-18" på.
Inuti skulle det se ut så här just nu:
1. Vi måste bestämma oss för vad vi tror om den här regeringen. Kommer det att bli en framgångsrik regeringsperiod som Vänsterpartiet kommer att vilja bli förknippade med? Eller kommer vi tvärtom att få se en svag och dålig regering som Vänsterpartiet mår bäst av att distansera sig från? 2018 kan bli de grusade förhoppningarnas valrörelse. Vänsterpartiet kan börja vinna väljare på regeringspartiernas dålighet – men det bygger på att vi inte själva ses som en del av dåligheten.
2. Samhället kommer under de närmaste åren att fortsätta präglas av välfärdsmissnöje. Vänsterpartiet måste göra sig till tolk för de stämningarna. Särskilt när Socialdemokraterna och Miljöpartiet snart kommer att börja bli ovilliga att tala om bristerna (de regerar ju trots allt).
3. Vänsterpartiet måste kunna räkna hem vinsterna när man driver regeringen åt vänster. Politik handlar inte bara om att få igenom saker, utan också om att skrika ut vem som gjorde't. Det är bra att partiet presenterar förhandlingsvinsterna själva, men politik är en lågengagemangsprodukt: människor tar inte in exakt vem som drev vad. Vi ökar chansen för att vårt avtryck ska märkas om vi driver frågor innan vi får igenom dem (trots risken att vi inte får igenom dem). Och regeringen måste tvingas visa sina kort.
Inuti skulle det se ut så här just nu:
1. Vi måste bestämma oss för vad vi tror om den här regeringen. Kommer det att bli en framgångsrik regeringsperiod som Vänsterpartiet kommer att vilja bli förknippade med? Eller kommer vi tvärtom att få se en svag och dålig regering som Vänsterpartiet mår bäst av att distansera sig från? 2018 kan bli de grusade förhoppningarnas valrörelse. Vänsterpartiet kan börja vinna väljare på regeringspartiernas dålighet – men det bygger på att vi inte själva ses som en del av dåligheten.
2. Samhället kommer under de närmaste åren att fortsätta präglas av välfärdsmissnöje. Vänsterpartiet måste göra sig till tolk för de stämningarna. Särskilt när Socialdemokraterna och Miljöpartiet snart kommer att börja bli ovilliga att tala om bristerna (de regerar ju trots allt).
3. Vänsterpartiet måste kunna räkna hem vinsterna när man driver regeringen åt vänster. Politik handlar inte bara om att få igenom saker, utan också om att skrika ut vem som gjorde't. Det är bra att partiet presenterar förhandlingsvinsterna själva, men politik är en lågengagemangsprodukt: människor tar inte in exakt vem som drev vad. Vi ökar chansen för att vårt avtryck ska märkas om vi driver frågor innan vi får igenom dem (trots risken att vi inte får igenom dem). Och regeringen måste tvingas visa sina kort.
4. Efterfrågar våra väljare resultat? Vänsterpartiets väljare, särskilt de yngre, är värderingsstyrda och bedömer inte politik efter resultat. Hoppas inte för mycket på att förhandlingsvinsterna ska ge utslag i opinionen. SD gör succé i opinionen trots att alla vet att de inte kommer att få igenom ett dugg.
5. Inga sakpolitiska framgångar talar för sig själva. Med förhandlingsvinsten är halva jobbet gjort. Andra halvan är att förklara varför vänstern gör saker, och göra det svinbra.
6. Om partiet vill vara i opposition, finns det fortfarande många borgerliga majoriteter ute i landet att opponera emot.
7. Vi går inte i opposition mot Socialdemokraterna i första hand genom att skälla på dem, utan genom att driva frågor där de är svaga och inte kan svara.
8. Att vara i opposition är mer än att kritisera andra riksdagspartier för vad de gör. Att vara i opposition är också att bekräfta människors suckar, oavsett om det finns någon politisk lösning eller inte. Ibland räcker det att vi är med och formulerar problemet.
9. Håll fast vid vinsterna i välfärden - när valåret är över ökar kontrastvärdet mot de andra partierna igen. Vänsterpartiet måste också vara välfärdspartiet, och partiet mot ojämlikhet. "Att lita på" är den bästa frasen i verktygslådan just nu. Men Vänsterpartiet har litet inflytande på dagordningen, och måste anpassa sig till det som de stora partierna pratar om. Om debatten är het om integration ska Vänsterpartiet också presentera integrationspolitiska förslag. Det förväntar sig väljarna. Partiet kan inte vänta på bra debatter, vi får ge oss in i de som uppstår.
10. Dagspolitik utgörs inte bara av de egna bra förslagen, utan också av motståndarnas dåliga förslag. Vänsterpartiets valrörelse 2014 innehöll för lite negativt kampanjande. I ett läge där den dominerande stämningen bland väljarna är oro, måste partierna spegla det för att ha framgång.
11. Vi blir populära ibland, men vi kan bli bättre på att leta upp det populära. Projekt: fram till 2018 ska varje Vänsterpartiförening ha drivit minst ett förslag som har stort folkligt stöd och som inte överensstämmer till hundra procent med partiets program.
12. Nästa stora projekt för partiet ska inte vara en specifik fråga, utan en totalrenovering av vårt sätt att prata. Vi måste använda varje sakfråga för att vinna idédebatten. (Det är ett misstag att tro att en idédebatt är liktydigt med att prata om visioner och utopier. En idédebatt pågår framför allt när de små vardagshändelserna ska förklaras och rationaliseras.) Vi enas om bra ord och använder välbekanta bilder när vi förklarar politiken. Vi tar kampen om de grundläggande tankfigurerna som bygger upp högern och vänstern. När man är 14 år möter man oftare de tankefigurerna i debatter med andra: "rika anstränger sig mer", "alla har ett fritt val". Men de finns kvar i bakhuvudet hos oss som vuxna också, och ramar in hur vi ser på alla politiska förslag.
13. Vi måste börja lyfta fram sämre motståndare. Om vi debatterar oftare med Gunnar Hökmark bidrar vi till att definiera motståndaren på ett sätt som gynnar oss.
14. Väljarna gillar våra sakfrågor. Nu vet de att vi kan göra verklighet av dem. Nästa projekt är att få väljarna att komma över nästa hinder: de känner sig inte som vänsterpartister. Fler måste kunna få syn på sig själva bland Vänsterpartiets företrädare, och fler måste känna att medhåll i sakfrågorna är det enda som krävs för att vara vänsterpartist. ”Håller du med? Då är du vänsterpartist!”
15. Socialismen är elefanten i rummet. Det är något okänt. Människor tar inte ställning för okända saker.
16. Förklara inte socialismen som ett framtida samhälle, utan som den röda tråd som håller ihop varje dagspolitiskt ställningstagande. Socialism är ett antal bärande principer som gäller både för dagspolitik och för ett framtida samhälle. Om vi lyckas prata om våra sakfrågor så att idéerna framträder, blir också socialismen mindre mystisk.
17. Vänsterpartiets styrka är att vi anses ha hjärta och bry oss. Bygg på det och få debatten att handla om hjärta när det går. Försök inte slå högern i deras bästa grenar - inte ens när vi kan mer än dem.
18. Kommunikation på 10-talet handlar inte om att säga att man är bra, utan att vara bra. Vänsterpartiet kan bli ännu bättre på att vara bra. Partiskatten ska lyftas fram mer. Starta ett eget biståndsprojekt för att hjälpa rumänska romer. Fram till 2022 ska sex timmars arbetsdag införas på alla Vänsterpartiets kanslier. Hur ska vi annars kunna kräva det av andra?
19. Hur utnyttjar vi den vetenskapliga explosionen för vänsterns sak?
20. När S är i opposition är det de som dominerar den vänsterinriktade samhällskritiken. Då kan Vänsterpartiet sticka ut genom att betona våra specifika roller: feminister, klimataktivister, antirasister. Med S i regering måste Vänsterpartiet spela en mycket större roll i den breda, antiborgerliga retoriken.
21. Redan under mandatperioden ska olika väljare möta olika varianter av Vänsterpartiet. Villagatan ska inte få samma flygblad som hyreshusgatan. Vi ändrar inte på våra åsikter, men vi berättar om olika åsikter för olika grupper.
22. Vi måste börja identifiera de väljare som är nära att rösta på oss, inte leta på måfå bland grova målgrupper som "LO-medlemmar". Det finns massor av LO-medlemmar som ligger enormt långt ifrån våra värderingar och som är opåverkbara.
23. Den största potentialen för ökat stöd för Vänsterpartiet finns hos socialdemokrater som inte riktigt litar på S i välfärdsfrågor. Här finns de som står och vacklar mellan partierna. De som övervägde att rösta på V i valet 2014 (men som inte gjorde det) prioriterade skola och sjukvård mest, enligt Novus eftervalsundersökning. Sjukvården ligger vi närmast att "vinna" bland samma väljare, i skolfrågor ligger vi långt efter.
24. Det är alltid tryggare att vara sosse. Historiskt vinner bara vänstern över S i två olika situationer: när partiet bara finns där som alternativ när S går åt höger (som 1998), och när partiet lyckas fånga upp starka värderingsändringar, bli i takt med tiden (som SKP efter krigsslutet, eller VPK med miljön, eller V med tredje vågens feminism på 90-talet). Vilka förändringar surrar i luften nu? Vad är Socialdemokraterna på väg att missa? Jag tror till exempel att de kommer att skämmas om 20 år, när det blivit verklighet, för att det inte var de som drev på om individualiserad föräldraförsäkring.
25. Formulera löntagarkoden. S stora misstag de senaste tio åren är att de - tvärtemot sin historiska strategi - har associerat medelklassen med borgerliga värderingar. Vänsterpartiet kan fortfarande bli först med ett språk som inkluderar alla löntagare i ett solidariskt samhällsprojekt.
24. Det är alltid tryggare att vara sosse. Historiskt vinner bara vänstern över S i två olika situationer: när partiet bara finns där som alternativ när S går åt höger (som 1998), och när partiet lyckas fånga upp starka värderingsändringar, bli i takt med tiden (som SKP efter krigsslutet, eller VPK med miljön, eller V med tredje vågens feminism på 90-talet). Vilka förändringar surrar i luften nu? Vad är Socialdemokraterna på väg att missa? Jag tror till exempel att de kommer att skämmas om 20 år, när det blivit verklighet, för att det inte var de som drev på om individualiserad föräldraförsäkring.
25. Formulera löntagarkoden. S stora misstag de senaste tio åren är att de - tvärtemot sin historiska strategi - har associerat medelklassen med borgerliga värderingar. Vänsterpartiet kan fortfarande bli först med ett språk som inkluderar alla löntagare i ett solidariskt samhällsprojekt.
2015-05-02
Finns det någon botten för S?
I Novus opinionsindex ligger S fortfarande över 30 procent, men det är inte uppdaterat för april. Det är däremot pollofpolls.se, som har partiet på 26,7 procent.
Oavsett orsak till kräftgången, måste jag erkänna att min spontana tanke är den här: finns det någon botten för detta parti?
I Europa har nästan alla socialdemokratiska partier som verkat oövervinnerliga råkat ut för katastrofer: franska socialistpartiet 1993, Arbeiderpartiet 2001, tyska SPD 2009, Pasok 2012. En del har kommit igen, andra har nästan försvunnit från en politiska kartan. På sex år gick Pasok från ett stöd på 44 procent till 4,7 procent i valet i januari. Alla dessa krascher var extremt svåra att förutse. Särskilt som socialdemokratiska partier omges av en aura av bastioner, institutioner. Det känns som om de kommer att vara för evigt.
Men så är det förstås inte. Är det mindre sannolikt att de svenska socialdemokraterna reduceras till ett 4,7-procentsparti än det var att Pasok gjorde det? Jag kan inte komma på särskilt många argument som inte bara är fördomar om vad som är möjligt och omöjligt. Är S helt utraderade om 10 år? Antagligen inte. Men risken finns.
Partier har ingen bas. Det finns ingen fast grund. Djävuln vet om det ens finns några kärnväljare. Bara 16 procent av väljarna betraktar sig själva som "socialdemokrater" enligt Novus eftervalsundersökning. Om S bara hade behållit sina väljare från 2010 hade de fått 21 procent i valet 2014.
Väljare måste vinnas hela tiden, varje dag. Det går inte att spara opinionsstöd och leva av det senare. Det skapas och konsumeras i varje ögonblick. Möjligen gäller det ännu mer idag än förr. S är fortfarande ett ovanligt parti i den betydelsen att de är ett väldigt stort parti. Men de är nog numera ett helt vanligt parti i betydelsen att väljarna straffar och belönar partiet helt efter dess dagsform. Lyckas partiet inte beröra, så går det åt skogen.
För Vänsterpartiet har den viktigaste strategiska frågan alltid varit hur man förhåller sig till S. Hur kompletterar man, kritiserar man, parerar man. Hur överlever man som litet parti i skuggan av det stora arbetarrörelsepartiet.
Den stora strategiska frågan inför 2020-talet kan bli en helt annan: hur förbereder sig Vänsterpartiet på att bli det största arbetarrörelsepartiet? Vi såg en glimt av hur bräcklig Socialdemokraternas dominans är under Juholt-hösten 2011, då avståndet mellan partierna kröp ned till 10 procentenheter.
I strategidiskussioner har jag själv alltid utgått från S som en konstant, en betongborg som alltid får 35 procent. Det har lett till slutsatser om att vara komplementär, trycka på frågor där S är svaga, rikta in sig på socialdemokratins vänsterväljare. Men nu börjar jag undra om det inte skulle kunna komma en tid när Vänsterpartiet behöver tänka bredare, visa att man är rimlig i alla frågor, börja tänka som ett 25-procentsparti.
Tro mig: det är inget önskescenario. På kort och medellång sikt behövs det ett starkt S för att kunna få igenom vänsterpolitik i Sverige. Om väljare överger Socialdemokraterna så kommer många att försvinna ut i passivitet, cynism och röstskolkande. Och framför allt vill jag fortfarande tro att alla kämpande vänstersossar fortfarande har chansen att förbättra partiet framöver.
Därför vore det bättre taktik att säga att Stefan Löfven bara har en liten formsvacka. Men det tror jag inte på. Jag tror precis som Jenny Madestam att en Löfven framplockad för interna behov funkar för dåligt i sin utåtriktade partiledarroll, att en parlamentariskt ursvag regering kommer att få kopiöst med stryk de kommande åren, att svaret på en konfrontativ borgerlighet inte är utsträckta händer, att Socialdemokraterna underskattar värderingsskiftet åt vänster i samhället och att de är för dåliga på att förklara vart de istället är på väg.
Hoppas jag har fel.
Oavsett orsak till kräftgången, måste jag erkänna att min spontana tanke är den här: finns det någon botten för detta parti?
I Europa har nästan alla socialdemokratiska partier som verkat oövervinnerliga råkat ut för katastrofer: franska socialistpartiet 1993, Arbeiderpartiet 2001, tyska SPD 2009, Pasok 2012. En del har kommit igen, andra har nästan försvunnit från en politiska kartan. På sex år gick Pasok från ett stöd på 44 procent till 4,7 procent i valet i januari. Alla dessa krascher var extremt svåra att förutse. Särskilt som socialdemokratiska partier omges av en aura av bastioner, institutioner. Det känns som om de kommer att vara för evigt.
Men så är det förstås inte. Är det mindre sannolikt att de svenska socialdemokraterna reduceras till ett 4,7-procentsparti än det var att Pasok gjorde det? Jag kan inte komma på särskilt många argument som inte bara är fördomar om vad som är möjligt och omöjligt. Är S helt utraderade om 10 år? Antagligen inte. Men risken finns.
Partier har ingen bas. Det finns ingen fast grund. Djävuln vet om det ens finns några kärnväljare. Bara 16 procent av väljarna betraktar sig själva som "socialdemokrater" enligt Novus eftervalsundersökning. Om S bara hade behållit sina väljare från 2010 hade de fått 21 procent i valet 2014.
Väljare måste vinnas hela tiden, varje dag. Det går inte att spara opinionsstöd och leva av det senare. Det skapas och konsumeras i varje ögonblick. Möjligen gäller det ännu mer idag än förr. S är fortfarande ett ovanligt parti i den betydelsen att de är ett väldigt stort parti. Men de är nog numera ett helt vanligt parti i betydelsen att väljarna straffar och belönar partiet helt efter dess dagsform. Lyckas partiet inte beröra, så går det åt skogen.
För Vänsterpartiet har den viktigaste strategiska frågan alltid varit hur man förhåller sig till S. Hur kompletterar man, kritiserar man, parerar man. Hur överlever man som litet parti i skuggan av det stora arbetarrörelsepartiet.
Den stora strategiska frågan inför 2020-talet kan bli en helt annan: hur förbereder sig Vänsterpartiet på att bli det största arbetarrörelsepartiet? Vi såg en glimt av hur bräcklig Socialdemokraternas dominans är under Juholt-hösten 2011, då avståndet mellan partierna kröp ned till 10 procentenheter.
I strategidiskussioner har jag själv alltid utgått från S som en konstant, en betongborg som alltid får 35 procent. Det har lett till slutsatser om att vara komplementär, trycka på frågor där S är svaga, rikta in sig på socialdemokratins vänsterväljare. Men nu börjar jag undra om det inte skulle kunna komma en tid när Vänsterpartiet behöver tänka bredare, visa att man är rimlig i alla frågor, börja tänka som ett 25-procentsparti.
Tro mig: det är inget önskescenario. På kort och medellång sikt behövs det ett starkt S för att kunna få igenom vänsterpolitik i Sverige. Om väljare överger Socialdemokraterna så kommer många att försvinna ut i passivitet, cynism och röstskolkande. Och framför allt vill jag fortfarande tro att alla kämpande vänstersossar fortfarande har chansen att förbättra partiet framöver.
Därför vore det bättre taktik att säga att Stefan Löfven bara har en liten formsvacka. Men det tror jag inte på. Jag tror precis som Jenny Madestam att en Löfven framplockad för interna behov funkar för dåligt i sin utåtriktade partiledarroll, att en parlamentariskt ursvag regering kommer att få kopiöst med stryk de kommande åren, att svaret på en konfrontativ borgerlighet inte är utsträckta händer, att Socialdemokraterna underskattar värderingsskiftet åt vänster i samhället och att de är för dåliga på att förklara vart de istället är på väg.
Hoppas jag har fel.
2014-09-20
3 skäl för Vänsterpartiet att våga fälla en S-regering
Flamman uppmanade i veckan Vänsterpartiet att inte sälja sig billigt i en kommande budgetförhandling, d v s att inte rygga för att utlösa en situation som slutar i nyval. Det är lätt att hålla med. Om Vänsterpartiet vill fortsätta att bli avspisade på 20 minuter av en Stefan Löfven som bestämt sig på förhand - kör på, ställ upp som det parlamentariska stöd som S kallt räknar med. Men klokast vore att se att det här är ett första test av vad Jonas Sjöstedt är gjord av. Med en ny mandatperiod och en ny partiledare finns chansen att etablera en tuffare linje än tidigare. Problemet för Vänsterpartiet har varit - är - att oavsett hur mycket man kaxat upp sig inför en ny förhandling har S ändå alltid kunnat luta sig tillbaka och säga "jo...men vi vet att ni inte fäller en arbetarregering."
Det är exakt det Vänsterpartiet måste göra med jämna mellanrum. Det är bara då Vänsterpartiet har något att förhandla om. Vänsterpartiets erbjudande om att säkra regeringsmakten åt S måste vara just ett erbjudande, inte något som alla vet att man ändå glatt ger bort. Nu var det länge sedan Vänsterpartiet ens var i närheten att göra verklighet av något hot. S är tryggare än någonsin. Lämnar Vänsterpartiet rummet vet sossarna att det bara är för att gå och hämta kaffe. Stefan Löfvens avspisande av Jonas Sjöstedt bär syn för sägen, och borde vara en tydlig signal till Vänsterpartiet om att det är hög tid att göra S lite osäkrare.
Vilka är då skälen att våga fälla regeringen Löfven?
1. Att Vänsterpartiet inte skulle fälla en S-regering, eller ännu mer romantiskt, en "arbetarregering", är en föreställning från 50-talet. Idag har väljarna inte några föreställningar om att någon sådan solidaritet borde råda. Arbetarpartierna ses som två olika. Folk förstår att Vänsterpartiet vill ha igenom sin politik. Kom ihåg att situationen på 50-talet var en helt annan: då ansåg man att dåvarande SKP skulle drabbas av arbetarbefolkningens vrede om man ens konkurrerade med Socialdemokraterna genom att ställa upp i val i de kretsar där S hade ett säkert mandat. Så det gjorde man inte. Det är förstås skrattretande idag: så självutplånande får ett parti inte vara, även om resultatet kan bli att borgerligheten gynnas. Idén om att V inte skulle fälla en S-regering under några omständigheter förtjänar snart samma nostalgiska flin.
2. Den materiella grunden för att V bara ska "ställa upp" finns ju inte heller längre. När vänsterns väljare till en tredjedel bestod av stödröstande socialdemokrater innebar det också att partiets agerande gentemot S var mycket känsligare. Idag förtjänar Vänsterpartiet sina röster på egen hand. De väljarna överger inte partiet för att man försöker maximera sitt inflytande på Socialdemokraternas bekostnad.
3. Frågan är ju också vad som ligger i vågskålen i väljarnas ögon, vad som riskeras om denna "arbetarregering" fälls av vänstern. På 60-, 70- och 80-talet skulle VPK ha fällt fortsatt välfärdsutbyggnad, tillväxt och moderniserng - allt det som S-regeringarna tycktes garantera då. Idag finns inga sådana löften automatiskt kopplade till namnet Socialdemokraterna. Partiet är ett parti som alla andra i det avseendet (bara lite större).
Men finns det något skäl att tro att Vänsterpartiet skulle vinna väljare på att fälla en S-regering - alltså inte bara undvika förluster? Självklart: när partiets stöd till S inte längre än självklart, får man mer betalt i nästa förhandling och kan peka på större genomslag. Resultat vinner fler väljare.
Hur utfallet väljarmässigt skulle bli på kort sikt, beror förstås på hur skickligt Vänsterpartiet bildar opinion i situationen när man fäller Löfven. Den här gången har man dock en bra grund genom extremt stor politisk tydlighet samtidigt som Löfven bara gett intryck av att vara besjälad av regeringsmakten i sig. Ingen kan säga att Vänsterpartiet inte varit tydliga med sina prioriteringar från dag ett.
Och vad ska nyval leda till då? Tja, det är dags att börja se nyval för vad det är: en metod för att få fram en handlingskraftig regering. Ingenting annat. Inte en slutstation av kaos och mörker. En metod. Skulle ett nyval misslyckas med att få fram en handlingskraftig regering, skulle argumenten för att skapa någonting blocköverskridande öka. Men det alternativet är farligt när vi har ett SD som bokstavligen livnär sig på svag höger-vänster-konflikt. Det är det som är Socialdemokraternas farligaste förbiseende. Samarbete över blockgränsen är inte samma sak 2014, med ett högerextremt parti med i spelet, som det var 1994 eller 1974.
Det är exakt det Vänsterpartiet måste göra med jämna mellanrum. Det är bara då Vänsterpartiet har något att förhandla om. Vänsterpartiets erbjudande om att säkra regeringsmakten åt S måste vara just ett erbjudande, inte något som alla vet att man ändå glatt ger bort. Nu var det länge sedan Vänsterpartiet ens var i närheten att göra verklighet av något hot. S är tryggare än någonsin. Lämnar Vänsterpartiet rummet vet sossarna att det bara är för att gå och hämta kaffe. Stefan Löfvens avspisande av Jonas Sjöstedt bär syn för sägen, och borde vara en tydlig signal till Vänsterpartiet om att det är hög tid att göra S lite osäkrare.
Vilka är då skälen att våga fälla regeringen Löfven?
1. Att Vänsterpartiet inte skulle fälla en S-regering, eller ännu mer romantiskt, en "arbetarregering", är en föreställning från 50-talet. Idag har väljarna inte några föreställningar om att någon sådan solidaritet borde råda. Arbetarpartierna ses som två olika. Folk förstår att Vänsterpartiet vill ha igenom sin politik. Kom ihåg att situationen på 50-talet var en helt annan: då ansåg man att dåvarande SKP skulle drabbas av arbetarbefolkningens vrede om man ens konkurrerade med Socialdemokraterna genom att ställa upp i val i de kretsar där S hade ett säkert mandat. Så det gjorde man inte. Det är förstås skrattretande idag: så självutplånande får ett parti inte vara, även om resultatet kan bli att borgerligheten gynnas. Idén om att V inte skulle fälla en S-regering under några omständigheter förtjänar snart samma nostalgiska flin.
2. Den materiella grunden för att V bara ska "ställa upp" finns ju inte heller längre. När vänsterns väljare till en tredjedel bestod av stödröstande socialdemokrater innebar det också att partiets agerande gentemot S var mycket känsligare. Idag förtjänar Vänsterpartiet sina röster på egen hand. De väljarna överger inte partiet för att man försöker maximera sitt inflytande på Socialdemokraternas bekostnad.
3. Frågan är ju också vad som ligger i vågskålen i väljarnas ögon, vad som riskeras om denna "arbetarregering" fälls av vänstern. På 60-, 70- och 80-talet skulle VPK ha fällt fortsatt välfärdsutbyggnad, tillväxt och moderniserng - allt det som S-regeringarna tycktes garantera då. Idag finns inga sådana löften automatiskt kopplade till namnet Socialdemokraterna. Partiet är ett parti som alla andra i det avseendet (bara lite större).
Men finns det något skäl att tro att Vänsterpartiet skulle vinna väljare på att fälla en S-regering - alltså inte bara undvika förluster? Självklart: när partiets stöd till S inte längre än självklart, får man mer betalt i nästa förhandling och kan peka på större genomslag. Resultat vinner fler väljare.
Hur utfallet väljarmässigt skulle bli på kort sikt, beror förstås på hur skickligt Vänsterpartiet bildar opinion i situationen när man fäller Löfven. Den här gången har man dock en bra grund genom extremt stor politisk tydlighet samtidigt som Löfven bara gett intryck av att vara besjälad av regeringsmakten i sig. Ingen kan säga att Vänsterpartiet inte varit tydliga med sina prioriteringar från dag ett.
Och vad ska nyval leda till då? Tja, det är dags att börja se nyval för vad det är: en metod för att få fram en handlingskraftig regering. Ingenting annat. Inte en slutstation av kaos och mörker. En metod. Skulle ett nyval misslyckas med att få fram en handlingskraftig regering, skulle argumenten för att skapa någonting blocköverskridande öka. Men det alternativet är farligt när vi har ett SD som bokstavligen livnär sig på svag höger-vänster-konflikt. Det är det som är Socialdemokraternas farligaste förbiseende. Samarbete över blockgränsen är inte samma sak 2014, med ett högerextremt parti med i spelet, som det var 1994 eller 1974.
2014-05-27
Avskaffa antirasismen med stort "A"
Så var det dags för antirasistiska manifestationer igen, efter Sverigedemokraternas (och andra europeiska högerextremisters) framgångar i EU-parlamentsvalet. Jag kan inte undvika att känna mig lite matt. Efter valet 2010 var det likadant: stora manifestationer och tydliga deklarationer. För många blev Sverigedemokraternas inträde i riksdagen startskottet till politiskt engagemang. Men ärligt talat - hände det så mycket sedan? Det var först efter Kärrtorpshändelserna i december 2013 som det uppstod någon typ av antirasistisk folkrörelse i Sverige, men i den har Vänsterpartiet haft svårt att hitta sin plats.
Det är helt okej med stora samlingar med stora ord - de kan till och med vara viktiga - bara inte vänstern ställer sig och slår på larmtrummorna som en ritual varje gång SD skördar nya valframgångar, och däremellan intet. Då blir ju sådana manifestationer bara terapeutiska. Och så upprepar sig allt för varje val: lite större SD, lite mer allvarstyngda ord på Sergels torg.
Vore det inte bättre om vänstern i huvudsak lämnade torgen och Facebookuppropen och gav sig ut och skitade ner sig lite istället? Allt handlar ju om politiskt basarbete om vi ska vinna den del av SD-väljarna som vi har potential att vinna. Vi kan aldrig "rösta bort rasismen". Sådana erbjudanden haglade under EU-valrörelsen, men chanserna att utmobilisera SD-väljarna så mycket att det märks är ganska små. Och priset är högt: den politiska debatten reduceras till att vara för eller emot rasism, när det SD-väljarna egentligen behöver höra är mycket mer om andra politiska motsättningar.
Nej, antalet SD-väljare sänker vi bara genom att vinna förtroende för våra problemformuleringar hos dem. Vi ska inte prata om felet med att vara rasist, utan om felet med samhället. Det första blir lätt till att kritisera ett partival; det senare handar om att vara med och påverka partivalet. En stor del av SD:s väljare har inte ens invandring högst på dagordningen: att 66 procent har det brukar beskrivas som högt - jag tycker det är förbluffande lågt. En tredjedel av partiets väljare går alltså igång mest på något annat: välfärdens krackelering, bristen på opposition, arbetslösheten, kriminaliteten. Om vi tar det på allvar måste ett anti-SD-arbete alltid vara lite mer än bara ett antirasistiskt arbete.
Vänsterpartister från norr till söder har under valrörelsen ägnat sig åt att "vända ryggen" åt SD. Är SD-framgången i valet ett bevis för att det var en felaktig strategi som bara gav Jimmie Åkesson sympatier?
Det går förstås inte att veta, men det känns mer sannolikt att det var SD:s hårda EU-motstånd - och att de fick sina väljare till valbåsen - som gav framgången. Det visar inte minst dagens partisympatiundersökning från SCB, där SD fortsätter sin inrikespolitiska kräftgång. Jag tycker att man ska tro SD:s väljare om så pass mycket förstånd, att de inte röstar på ett parti enkom för att det blir bespottat. Det finns naturligtvis något annat i botten, någonting som handlar om verkliga upplevelser och verklig politik. Martyrteorin känns svag, den är mest något som håller Sverigedemokraternas egna moral uppe när de får ruttna ägg på sig. Om det finns någon effekt av motståndet på gator och torg är det snarare att det är ett sista hinder för dem som attraheras av SD: insikten om att de inte är ett parti som andra, insikten om att många andra tycker att det här luktar riktigt illa.
Men observera gärna: "sista hinder". Även om gatuprotester är ett vapen mot normalisering av SD, gör de ingenting åt att SD:s problemformuleringar, effektiva oppositionspolitik och tydliga politiska projekt vinner anhängare åt dem. Gatuprotesterna skapar i bästa fall "man borde väl inte men egentligen har de ju rätt"-väljare. För att verkligen vinna fajten i grunden krävs mycket mer än antirasistiska paroller: en tuffare politik för jobb, en tuffare politik för jämlikhet, en tuffare klassretorik, en starkare fackföreningsrörelse. En tydligare klassretorik betyder till exempel att man kastar ut jargong om "vita, medelålders män", som om de i allmänhet var privilegierade. "Allt annat lika" är de privilegierade, men "allt annat lika" är ett akademiskt skräpbegrepp som inte går att förklara. Vänstern lyckas ofta göra feminismen till klassmedvetandets fiende på ett extremt olyckligt sätt. När den borgerliga politikens offer ska utses lyfter vi alltför sällan fram löntagarkollektivet som helhet som offer, utan hellre till exempel kvinnor. Det är sant att kvinnor ofta är mest drabbade, men om vi alltid pratar om de mest drabbade blir det aldrig mycket till klassretorik, eller hur?
(Problemet att få feminism att lira ihop med klassretorik är bara ett exempel. Jag utser inte feminismen till huvudproblemet här.)
Slutligen: stora ord om rasism i valrörelsen hindrade inte en SD-framgång i valet. Att då reagera på den framgången med ännu större ord om rasism känns lite bakvänt. Budskapet valresultatet skickade var ju ett helt annat: vi måste prata politik, med rätt ord och på rätt ställen, för att hindra SD att vinna fler väljare. Om manifestationerna mobiliserar och skapar engagemang så toppen, men avskaffa sedan det "antirasistiska" arbetet med stort A - där man argumenterar mot den som redan valt fel problemformulering - och starta ett tuffare vänsterpolitiskt arbete. Det måste väl vara Vänsterpartiets roll i sammanhanget? Vi kan göra båda, säger någon. Men varför fastnar vi i så fall så ofta i manifestationerna?
Fotnot: En tidigare version av den här texten hette "Avskaffa antirasismen", men det var ju enbart fånigt.
Det är helt okej med stora samlingar med stora ord - de kan till och med vara viktiga - bara inte vänstern ställer sig och slår på larmtrummorna som en ritual varje gång SD skördar nya valframgångar, och däremellan intet. Då blir ju sådana manifestationer bara terapeutiska. Och så upprepar sig allt för varje val: lite större SD, lite mer allvarstyngda ord på Sergels torg.
Vore det inte bättre om vänstern i huvudsak lämnade torgen och Facebookuppropen och gav sig ut och skitade ner sig lite istället? Allt handlar ju om politiskt basarbete om vi ska vinna den del av SD-väljarna som vi har potential att vinna. Vi kan aldrig "rösta bort rasismen". Sådana erbjudanden haglade under EU-valrörelsen, men chanserna att utmobilisera SD-väljarna så mycket att det märks är ganska små. Och priset är högt: den politiska debatten reduceras till att vara för eller emot rasism, när det SD-väljarna egentligen behöver höra är mycket mer om andra politiska motsättningar.
Nej, antalet SD-väljare sänker vi bara genom att vinna förtroende för våra problemformuleringar hos dem. Vi ska inte prata om felet med att vara rasist, utan om felet med samhället. Det första blir lätt till att kritisera ett partival; det senare handar om att vara med och påverka partivalet. En stor del av SD:s väljare har inte ens invandring högst på dagordningen: att 66 procent har det brukar beskrivas som högt - jag tycker det är förbluffande lågt. En tredjedel av partiets väljare går alltså igång mest på något annat: välfärdens krackelering, bristen på opposition, arbetslösheten, kriminaliteten. Om vi tar det på allvar måste ett anti-SD-arbete alltid vara lite mer än bara ett antirasistiskt arbete.
Vänsterpartister från norr till söder har under valrörelsen ägnat sig åt att "vända ryggen" åt SD. Är SD-framgången i valet ett bevis för att det var en felaktig strategi som bara gav Jimmie Åkesson sympatier?
Det går förstås inte att veta, men det känns mer sannolikt att det var SD:s hårda EU-motstånd - och att de fick sina väljare till valbåsen - som gav framgången. Det visar inte minst dagens partisympatiundersökning från SCB, där SD fortsätter sin inrikespolitiska kräftgång. Jag tycker att man ska tro SD:s väljare om så pass mycket förstånd, att de inte röstar på ett parti enkom för att det blir bespottat. Det finns naturligtvis något annat i botten, någonting som handlar om verkliga upplevelser och verklig politik. Martyrteorin känns svag, den är mest något som håller Sverigedemokraternas egna moral uppe när de får ruttna ägg på sig. Om det finns någon effekt av motståndet på gator och torg är det snarare att det är ett sista hinder för dem som attraheras av SD: insikten om att de inte är ett parti som andra, insikten om att många andra tycker att det här luktar riktigt illa.
Men observera gärna: "sista hinder". Även om gatuprotester är ett vapen mot normalisering av SD, gör de ingenting åt att SD:s problemformuleringar, effektiva oppositionspolitik och tydliga politiska projekt vinner anhängare åt dem. Gatuprotesterna skapar i bästa fall "man borde väl inte men egentligen har de ju rätt"-väljare. För att verkligen vinna fajten i grunden krävs mycket mer än antirasistiska paroller: en tuffare politik för jobb, en tuffare politik för jämlikhet, en tuffare klassretorik, en starkare fackföreningsrörelse. En tydligare klassretorik betyder till exempel att man kastar ut jargong om "vita, medelålders män", som om de i allmänhet var privilegierade. "Allt annat lika" är de privilegierade, men "allt annat lika" är ett akademiskt skräpbegrepp som inte går att förklara. Vänstern lyckas ofta göra feminismen till klassmedvetandets fiende på ett extremt olyckligt sätt. När den borgerliga politikens offer ska utses lyfter vi alltför sällan fram löntagarkollektivet som helhet som offer, utan hellre till exempel kvinnor. Det är sant att kvinnor ofta är mest drabbade, men om vi alltid pratar om de mest drabbade blir det aldrig mycket till klassretorik, eller hur?
(Problemet att få feminism att lira ihop med klassretorik är bara ett exempel. Jag utser inte feminismen till huvudproblemet här.)
Slutligen: stora ord om rasism i valrörelsen hindrade inte en SD-framgång i valet. Att då reagera på den framgången med ännu större ord om rasism känns lite bakvänt. Budskapet valresultatet skickade var ju ett helt annat: vi måste prata politik, med rätt ord och på rätt ställen, för att hindra SD att vinna fler väljare. Om manifestationerna mobiliserar och skapar engagemang så toppen, men avskaffa sedan det "antirasistiska" arbetet med stort A - där man argumenterar mot den som redan valt fel problemformulering - och starta ett tuffare vänsterpolitiskt arbete. Det måste väl vara Vänsterpartiets roll i sammanhanget? Vi kan göra båda, säger någon. Men varför fastnar vi i så fall så ofta i manifestationerna?
Fotnot: En tidigare version av den här texten hette "Avskaffa antirasismen", men det var ju enbart fånigt.
2014-03-21
Krämarna kan inte regleras bort
Gårdagens Uppdrag Granskning var ett hårt slag i mellangärdet.
Vinster i välfärden kan vara en abstrakt sak – ända tills man hör ett
företag som gör miljonvinster fråga sig om det är nödvändigt med pålägg
på barnens smörgåsar. ”Vatten och knäckebröd” kommer under lång tid
framöver vara symbolen för en politik som ger girigheten fritt spelrum
där den egentligen borde begränsas som mest.
Att den sortens hästhandlarkapitalister som Bijan Fahimi kan leta sig ända fram till toppositioner inom Svenskt Näringsliv och Almega säger en hel del om de organisationerna. Men Fahimi är ingen skurk, åtminstone inte på något annat sätt än att kapitalet alltid saknar moral. Grundproblemet är det medvetna politiska besutet att inte freda den gemensamma välfärden från omoralen.
Det kan, för all del, vara ännu värre än knäckebröd till frukost: 2011 rapporterade till exempel Ny Tid om hur privata förskolor i Göteborg gör miljonvinster samtidigt som de inte serverar någon frukost alls. Det finns det dessvärre också kommunala exempel på. Det saknas inte heller exempel på kommuner som snålar med annat: tvingar föräldrar att ta med sig blöjor till dagis eller att betala för utflykter.
Det betyder inte att kraven på återkommunalisering är dumt: vinstintresset ska undanröjas för att det alltid blir fel, inte för att alternativet alltid blir rätt. Men de snåla kommunerna illustrerar ett av problemen med Socialdemokraternas idé att kvalitetskrav ska begränsa vinstintresset. Att sätta miniminivåer för ”kvalitetsrelaterade kostnader” med kommunal verksamhet som norm – ett av s-förslagen – riskerar nämligen att bli ganska lite värt i en tid då nedskurna statsbidrag pressar även den offentliga omsorgen.
Att många förskolor (privata och kommunala) begär extra avgifter av föräldrarna visar också hur svårgenomförd idén om skärpta kvalitetskrav är. Om förskolor med berått mod kan trotsa grundläggande statliga förordningar, hur kan vi tro att de ska följa mer detaljerade kvalitetskrav?
Kommunala avtal med privata utförare består redan idag av mycket exakta krav på hur verksamheten ska bedrivas. Ingenting i sådana avtal har hindrat varken Caremaskandaler eller att skattepengar försvunnnit till vinster. Socialdemokraterna tänker sig att lösningen är mer av samma. Men välfärdsforskare har redan konstaterat att skärpta krav mest riskerar att leda till att företagen lägger ned mer resurser på att få verksamheten att se bra ut på pappret (läs: fusk). Stockholms kommuns granskning av Hälsans Förskola säger också något väsentligt om hur kvalitetsgranskning i praktiken går till: man ber snällt företagen att berätta hur det ser ut.
Uppdrag Granskning visade med all önskvärd tydlighet hur också andra kontrollidéer skulle misslyckas. Krav på långsiktiga ägare? Bijan Fahimi har haft företaget i sju år och tänker inte sälja. Kunna stoppa nyetablering? Visst, men missförhållandena finns ju på de befintliga förskolorna. Krav på ”öppna böcker”? I dem syns inget knäckebröd.
Aldrig så strikta kontroller räcker helt enkelt inte när det finns så stora vinster i att nosa upp nya sätt att pressa ned kostnaderna. De vänstersossar som tror att kvalitetskraven enbart är en snygg metod att kasta ut månglarna ur templet – d v s att det inte är meningen att företagen ska klara av dem – kan bli obehagligt överraskade över hur många som lyckas överleva. Att det bara är Vänsterpartiet som har politiken som garanterat tar oss ut ur Caremasverige är tydligare än någonsin.
(Ledare publicerad i Flamman 20 mars.)
Att den sortens hästhandlarkapitalister som Bijan Fahimi kan leta sig ända fram till toppositioner inom Svenskt Näringsliv och Almega säger en hel del om de organisationerna. Men Fahimi är ingen skurk, åtminstone inte på något annat sätt än att kapitalet alltid saknar moral. Grundproblemet är det medvetna politiska besutet att inte freda den gemensamma välfärden från omoralen.
Det kan, för all del, vara ännu värre än knäckebröd till frukost: 2011 rapporterade till exempel Ny Tid om hur privata förskolor i Göteborg gör miljonvinster samtidigt som de inte serverar någon frukost alls. Det finns det dessvärre också kommunala exempel på. Det saknas inte heller exempel på kommuner som snålar med annat: tvingar föräldrar att ta med sig blöjor till dagis eller att betala för utflykter.
Det betyder inte att kraven på återkommunalisering är dumt: vinstintresset ska undanröjas för att det alltid blir fel, inte för att alternativet alltid blir rätt. Men de snåla kommunerna illustrerar ett av problemen med Socialdemokraternas idé att kvalitetskrav ska begränsa vinstintresset. Att sätta miniminivåer för ”kvalitetsrelaterade kostnader” med kommunal verksamhet som norm – ett av s-förslagen – riskerar nämligen att bli ganska lite värt i en tid då nedskurna statsbidrag pressar även den offentliga omsorgen.
Att många förskolor (privata och kommunala) begär extra avgifter av föräldrarna visar också hur svårgenomförd idén om skärpta kvalitetskrav är. Om förskolor med berått mod kan trotsa grundläggande statliga förordningar, hur kan vi tro att de ska följa mer detaljerade kvalitetskrav?
Kommunala avtal med privata utförare består redan idag av mycket exakta krav på hur verksamheten ska bedrivas. Ingenting i sådana avtal har hindrat varken Caremaskandaler eller att skattepengar försvunnnit till vinster. Socialdemokraterna tänker sig att lösningen är mer av samma. Men välfärdsforskare har redan konstaterat att skärpta krav mest riskerar att leda till att företagen lägger ned mer resurser på att få verksamheten att se bra ut på pappret (läs: fusk). Stockholms kommuns granskning av Hälsans Förskola säger också något väsentligt om hur kvalitetsgranskning i praktiken går till: man ber snällt företagen att berätta hur det ser ut.
Uppdrag Granskning visade med all önskvärd tydlighet hur också andra kontrollidéer skulle misslyckas. Krav på långsiktiga ägare? Bijan Fahimi har haft företaget i sju år och tänker inte sälja. Kunna stoppa nyetablering? Visst, men missförhållandena finns ju på de befintliga förskolorna. Krav på ”öppna böcker”? I dem syns inget knäckebröd.
Aldrig så strikta kontroller räcker helt enkelt inte när det finns så stora vinster i att nosa upp nya sätt att pressa ned kostnaderna. De vänstersossar som tror att kvalitetskraven enbart är en snygg metod att kasta ut månglarna ur templet – d v s att det inte är meningen att företagen ska klara av dem – kan bli obehagligt överraskade över hur många som lyckas överleva. Att det bara är Vänsterpartiet som har politiken som garanterat tar oss ut ur Caremasverige är tydligare än någonsin.
(Ledare publicerad i Flamman 20 mars.)
Dags att sno s-väljare
Vänsterpartiet hade goda skäl att börja jobba
långsiktigt med vinster i välfärden-frågan efter 2006. Bilden av partiet
var blurrig, och här stack man ut. Och det var - och blev - en populär
fråga. Kanske ser vi resultatet av det nu, när Vänsterpartiet lyfter i
opinionen. Men lyftet kan lika gärna vara en effekt av saker som ligger
utom partiets kontroll: stödet för Vänsterpartiet beror på vad man
själva gör – men också alltid av vad Socialdemokraterna gör. Och i
vinter har opinionsbildarna gått hårdare åt S än på länge. Karin
Petterssons avrättning av S-ledningen ringer fortfarande i öronen:
Magdalena Andersson ”verkar sakna ambitioner att förändra Sverige” och S
”verkar inte ens leta efter ett politiskt projekt” (Aftonbladet 25/2).
Vinstfrågan var bra för Vänsterpartiet som tillbakapressat 5-procentsparti. Och den var bra under ett mitten-vänsterorienterat S under Håkan Juholt. Men när Stefan Löfven och Magdalena Andersson sakta men säkert vridit Socialdemokraterna ”några streck för långt till höger” (KG Bergström, Expressen 7/3) har möjligheter för en mycket bredare vänsterkritik öppnat sig. Socialdemokraternas svar på massarbetslöshet är tandlösa utbildningssatsningar och ”ansvar för sin egen anställningsbarhet”. Svaret på deflation och företag som fortfarande ropar efter fler order är att ge sig in i en verklighetsfrämmande trovärdighetstävling med Moderaterna där den som är stramast vinner.
Valkampen mellan de två stora partierna riskerar att utspela sig inom mycket snäva ramar.
I det läget vill man inte att Jonas Sjöstedt begär replik och pratar om - vinster i välfärden, för femtioelfte gången. Åtminstone inte utan att samtidigt påpeka att Vänsterpartiet har en sammanhållen politik som på varje punkt utmanar de övriga partiernas samling kring mittenväljaren. Partiet kan, till skillnad från S, backa upp en kritisk verklighetsbeskrivning med reformer som faktiskt kan ta samhället ut ur den verkligheten. Med ett högre skatteuttag går det att ha planer för jobb och välfärdsrenovering som gör skillnad.
Och partiet har många att hålla i handen. Det finns ett massivt välfärdsmissnöje där ute som desperat söker politiska företrädare. Frustrationen finns också bland akademiker, journalister och intellektuella. När hade Vänsterpartiet eliterna med sig på samma sätt senast, 1968?
Moderaterna har fattat vad som är grejen 2014: det är bara att lägga
sig platt för vänstervinden. I deras fall innebär det att svälja (och
därmed desarmera) nästan allt vad Socialdemokraterna säger. För
Vänsterpartiets del borde det betyda att inte bara driva den sakfråga
som man vinner utan att ens behöva använda vänsterretorik, utan att
spela ut hela sitt register. Vänstervinden, välfärdsmissnöjet
och Socialdemokraternas högersväng ihop borde göra att Vänsterpartiet
kan ta väljare från S. Men sedan valet 2010 har nettovinsterna därifrån
varit små - så sent som i SCB:s novembermätning faktisk noll.Vinstfrågan var bra för Vänsterpartiet som tillbakapressat 5-procentsparti. Och den var bra under ett mitten-vänsterorienterat S under Håkan Juholt. Men när Stefan Löfven och Magdalena Andersson sakta men säkert vridit Socialdemokraterna ”några streck för långt till höger” (KG Bergström, Expressen 7/3) har möjligheter för en mycket bredare vänsterkritik öppnat sig. Socialdemokraternas svar på massarbetslöshet är tandlösa utbildningssatsningar och ”ansvar för sin egen anställningsbarhet”. Svaret på deflation och företag som fortfarande ropar efter fler order är att ge sig in i en verklighetsfrämmande trovärdighetstävling med Moderaterna där den som är stramast vinner.
Valkampen mellan de två stora partierna riskerar att utspela sig inom mycket snäva ramar.
I det läget vill man inte att Jonas Sjöstedt begär replik och pratar om - vinster i välfärden, för femtioelfte gången. Åtminstone inte utan att samtidigt påpeka att Vänsterpartiet har en sammanhållen politik som på varje punkt utmanar de övriga partiernas samling kring mittenväljaren. Partiet kan, till skillnad från S, backa upp en kritisk verklighetsbeskrivning med reformer som faktiskt kan ta samhället ut ur den verkligheten. Med ett högre skatteuttag går det att ha planer för jobb och välfärdsrenovering som gör skillnad.
Och partiet har många att hålla i handen. Det finns ett massivt välfärdsmissnöje där ute som desperat söker politiska företrädare. Frustrationen finns också bland akademiker, journalister och intellektuella. När hade Vänsterpartiet eliterna med sig på samma sätt senast, 1968?
I sitt första tal som ny partiledare lovade
Jonas Sjöstedt att inte snegla på Socialdemokraterna hela tiden. Kanske
borde han ändå göra det. Det är ingen slump att Vänsterpartiets
skyltfönster (Degerfors och Fagersta) båda är succéer som bygger på att
utnyttja Socialdemokraternas svaga sidor. Att förhålla sig till
Socialdemokraterna har ingenting med dåligt självförtroende att göra.
Inte heller handlar det om något slags ofint parasiterande. Sneglandet
är ju ömsesidigt. Socialdemokraterna tog en tredjedel av Vänsterpartiets
väljare 2006, och ytterligare en femtedel 2010. De slår glatt ihjäl
vänstern när de har chansen. Vänsterpartiet bör ha samma inställning. CH
Hermanssons nya linje på 60-talet var ett VPK som tog sig rätten att
kritisera SAP. Samma respektlöshet låg bakom lyftet till 12 procent
1998. Och den vänsterkritiken riktades mot betydligt bättre versioner av
socialdemokratin än den nuvarande. Vilka socialdemokratiska
intellektuella skulle idag gå genom eld och vatten för att försvara
Magdalena Andersson mot Jonas Sjöstedt?
(Ledare publicerad i Flamman 13 mars.)
2014-03-13
Ja, de svenska jobbköerna är viktigare än de kinesiska
Alliansens önskeartikel: S och SD i dragkamp om LO-väljare - precis den bild högern försökt sätta de senaste månaderna. Och som vänstern varit så dålig på att göra motstånd mot (som jag skrivit om tidigare).
Hörde någon Jan Larsson i Ekots lördagsintervju förra veckan? Han fick frågor om politiken kring arbetskraftsinvandringen och kunde absolut inte svara: slingrade sig, bad om ursäkt, nekade, hummade - gjorde i stort sett allt utom att ta tillbaka allt Socialdemokraterna står för på fläcken. Om det är så S har tänkt vinna frågan om arbetskraftsinvandringen - genom att backa in i den - är det lika bra att lägga ner direkt. Den enda problemformulering som just nu existerar i frågan är den om Socialdemokraternas och Vänsterpartiets åtgärder: funkar de, hur slår de, vad kommer hända, fiskar de inte i grumliga vatten? Vänstern måste få tillbaka fokus på lönedumpningen och utnyttjandet och sedan titta högern rakt i ögonen och säga: ja, vi ska begränsa tillträdet till den svenska arbetsmarknaden. Ja, vi ska i första hand se till att jobben går till de som är arbetslösa här och nu.
Det är inga märkvärdiga ståndpunkter. Som alla vet finns det redan ett "unionsföreträde" som innebär att EU-medborgare ska ha första tjing på att söka de lediga jobben (även om det i praktiken slarvas med utlysandet). Är det också chauvinism för förespråkarna för arbetskraftsinvandring? Ska det avskaffas?
Och som alla vet är det inga rågblonda svenskar som arbetarrörelsen skyddar. Arbetslösheten i Sverige är högre bland invandrare, och invandrare är överrepresenterade i just de låglönebranscher som man vill stoppa från ökad lönekonkurrens. Den "svenska" arbetsmarknaden är dessutom inte svensk utan europeisk. Ingen kan, eller vill, stoppa polacker, tyskar, bulgarer och rumäner från att komma hit och söka jobb. Tvärtom: det är också deras villkor som en arbetsmarknadsprövning skulle förbättra. En sådan prövning förbättrar för alla som bjuder ut sin arbetskraft på svensk arbetsmarknad, oavsett nationalitet.
Att svensk arbetsmarknadspolitik är inriktad på att lösa problem på svensk arbetsmarknad är ju självklart. Att inte försöka skaffa jobb åt dem som redan köat i månader och år på arbetsförmedlingen i första hand är ju en okänslighet som är monumental, ett slags klassförakt. Högern menar alltså på allvar att det är likgiltigt om ett ledigt jobb går till en arbetslös eller till någon som en arbetsgivare själv handplockat utomlands? Att det är likgiltigt om vi löser den svenska arbetslösheten eller den kinesiska?
(I så fall ser jag fram emot attacker på till exempel den rasistiska svenska penningpolitiken: räntorna sätts ju efter snävt svenska intressen! Riksbanken verkar inte alls bry sig om tysk eller italiensk arbetsmarknad när den sätter styrräntan! Och Anders Borg är inte bättre han: eftersom man inte kan se spår av försök att få ut fler på arbetsmarknaden i Estland med hans skattepolitik, verkar det ju som om han tycker att det är viktigare att svenskar har jobb än att ester har det.)
Man kan påstå att arbetsmarknaden ska vara gränslös, men de sociala konsekvenserna av arbetslöshet är nationella. Och vi har rätt att bygga ett samhälle som fungerar just här, just nu. Det har inte ett dugg med främlingsfientlighet att göra. I ett globalt perspektiv är det ju heller inte S, V och LO:s politik som sticker ut, utan alliansens och Miljöpartiets extremt liberala lagstiftning. Hela världen, och hela det svenska 1900-talet, har trots allt inte SD:s väljare i kikaren.
Hörde någon Jan Larsson i Ekots lördagsintervju förra veckan? Han fick frågor om politiken kring arbetskraftsinvandringen och kunde absolut inte svara: slingrade sig, bad om ursäkt, nekade, hummade - gjorde i stort sett allt utom att ta tillbaka allt Socialdemokraterna står för på fläcken. Om det är så S har tänkt vinna frågan om arbetskraftsinvandringen - genom att backa in i den - är det lika bra att lägga ner direkt. Den enda problemformulering som just nu existerar i frågan är den om Socialdemokraternas och Vänsterpartiets åtgärder: funkar de, hur slår de, vad kommer hända, fiskar de inte i grumliga vatten? Vänstern måste få tillbaka fokus på lönedumpningen och utnyttjandet och sedan titta högern rakt i ögonen och säga: ja, vi ska begränsa tillträdet till den svenska arbetsmarknaden. Ja, vi ska i första hand se till att jobben går till de som är arbetslösa här och nu.
Det är inga märkvärdiga ståndpunkter. Som alla vet finns det redan ett "unionsföreträde" som innebär att EU-medborgare ska ha första tjing på att söka de lediga jobben (även om det i praktiken slarvas med utlysandet). Är det också chauvinism för förespråkarna för arbetskraftsinvandring? Ska det avskaffas?
Och som alla vet är det inga rågblonda svenskar som arbetarrörelsen skyddar. Arbetslösheten i Sverige är högre bland invandrare, och invandrare är överrepresenterade i just de låglönebranscher som man vill stoppa från ökad lönekonkurrens. Den "svenska" arbetsmarknaden är dessutom inte svensk utan europeisk. Ingen kan, eller vill, stoppa polacker, tyskar, bulgarer och rumäner från att komma hit och söka jobb. Tvärtom: det är också deras villkor som en arbetsmarknadsprövning skulle förbättra. En sådan prövning förbättrar för alla som bjuder ut sin arbetskraft på svensk arbetsmarknad, oavsett nationalitet.
Att svensk arbetsmarknadspolitik är inriktad på att lösa problem på svensk arbetsmarknad är ju självklart. Att inte försöka skaffa jobb åt dem som redan köat i månader och år på arbetsförmedlingen i första hand är ju en okänslighet som är monumental, ett slags klassförakt. Högern menar alltså på allvar att det är likgiltigt om ett ledigt jobb går till en arbetslös eller till någon som en arbetsgivare själv handplockat utomlands? Att det är likgiltigt om vi löser den svenska arbetslösheten eller den kinesiska?
(I så fall ser jag fram emot attacker på till exempel den rasistiska svenska penningpolitiken: räntorna sätts ju efter snävt svenska intressen! Riksbanken verkar inte alls bry sig om tysk eller italiensk arbetsmarknad när den sätter styrräntan! Och Anders Borg är inte bättre han: eftersom man inte kan se spår av försök att få ut fler på arbetsmarknaden i Estland med hans skattepolitik, verkar det ju som om han tycker att det är viktigare att svenskar har jobb än att ester har det.)
Man kan påstå att arbetsmarknaden ska vara gränslös, men de sociala konsekvenserna av arbetslöshet är nationella. Och vi har rätt att bygga ett samhälle som fungerar just här, just nu. Det har inte ett dugg med främlingsfientlighet att göra. I ett globalt perspektiv är det ju heller inte S, V och LO:s politik som sticker ut, utan alliansens och Miljöpartiets extremt liberala lagstiftning. Hela världen, och hela det svenska 1900-talet, har trots allt inte SD:s väljare i kikaren.
2014-01-12
Det akademiska Vänsterpartiet
"Många av oss är akademiker", sa Jonas Sjöstedt när han i sitt tacktal på lördagen beskrev alla de olika människor som utgör Vänsterpartiet. Undrar om det någonsin har sagts av någon av hans föregångare? Det är ju sant, men det är en ganska svårsmält sanning för ett parti som räknar sig till arbetarrörelsen och vars första uppgift är att ta strid för arbetarklassens villkor.
Någon officiell sammanställning om klassammansättningen i Vänsterpartiet finns inte, men i en undersökning om vilka som gick i vänsterns 1 maj-tåg som kom häromåret tillhörde 11 procent LO i Stockholm och Malmö, lite högre i Göteborg. Runt 25 procent tillhörde Saco. Jag råkar också veta att i en av Stockholms största partiföreningar tillhör idag 20 procent ett LO-förbund, 35 procent TCO och hela 45 procent Saco. De partiföreningar som är bildade på grundval av LO-facklig tillhörighet har ytterst få medlemmar. Oavsett hur de exakta siffrorna ser ut, kan man nog slå fast att Vänsterpartiet är dominerat av tjänstemän och akademiker, särskilt i storstäderna.
Det är ett problem att så få ur LO-grupperna är medlemmar, men när fokus hela tiden är på att medlemsbasen borde vara en annan, är det svårt att dra nytta av styrkorna i den nuvarande situationen. Det finns ju uppenbart en tilltagande trötthet på jobbskatteavdragen i stora tjänstemannagrupper idag. Genom sin klassammansättning har Vänsterpartiet en mycket god inblick i detta, liksom i de problem på arbetsmarknaden som möter också tjänstemän idag: arbetslöshet, stress, berg av övertid, extrema lojalitetskrav, urvattnade arbetsuppgifter mm. Men partiet har inte använt sig av de erfarenheterna, utan har istället suttit och varit missnöjda över att de är så många tjänstemän.
Det ger också ett slags representationsproblem. Väljarna måste kunna föreställa sig själva som vänsterpartister. Men det parti som Vänsterpartiet har velat visa upp (med stark LO-förankring) har inte funnits, och det parti som funnits (dominerat av tjänstemän) har man inte velat visa upp. Alltså har partiet förblivit ganska ansiktslöst.
Men kan man vara hur många akademiker som helst? Nja, socialistiska partier måste nog vara arbetarklasspartier för att inte förlora sin själ, men de är också idépartier där det inte är så viktigt vart du kommer ifrån. Vänsterpartiet ska vara rädda om sin karaktär som idéparti. Det är lätt att se hur destruktivt det är med rörelser som hela tiden funderar på vilka erfarenheter man ska ha för att få godkänt att vara med.
Partiets akademiker är självklart också med för att även de, i stor utsträckning, tjänar på en socialistisk politik. Stora delar av medelklassen skulle definitivt kunna välja en ny löntagaridentitet - satsa på att lita på den generella välfärden - om de kan fås att se de gemensamma intressen man delar med arbetarklassen. Socialdemokraterna verkar idag oförmögna att inse det, utan fortsätter att trigga medelklassens sämsta sidor genom att erbjuda RUT-avdrag och bibehållna jobbskatteavdrag. Vänsterpartiet har världens chans att vara det parti som beskriver hur man ska tänka för att vara tjänstemän och vänster - kanske till och med en högavlönad, högutbildad tjänsteman och vänster. Eftersom det är det man själva är!
(Kolla bara det goda utgångsläget hos SCB: i den senaste partisympatiundersökningen hade Vänsterpartiet 9,6 procent bland Sacoanslutna.)
Sjöstedts lilla bisats var i alla fall en början.
Någon officiell sammanställning om klassammansättningen i Vänsterpartiet finns inte, men i en undersökning om vilka som gick i vänsterns 1 maj-tåg som kom häromåret tillhörde 11 procent LO i Stockholm och Malmö, lite högre i Göteborg. Runt 25 procent tillhörde Saco. Jag råkar också veta att i en av Stockholms största partiföreningar tillhör idag 20 procent ett LO-förbund, 35 procent TCO och hela 45 procent Saco. De partiföreningar som är bildade på grundval av LO-facklig tillhörighet har ytterst få medlemmar. Oavsett hur de exakta siffrorna ser ut, kan man nog slå fast att Vänsterpartiet är dominerat av tjänstemän och akademiker, särskilt i storstäderna.
Det är ett problem att så få ur LO-grupperna är medlemmar, men när fokus hela tiden är på att medlemsbasen borde vara en annan, är det svårt att dra nytta av styrkorna i den nuvarande situationen. Det finns ju uppenbart en tilltagande trötthet på jobbskatteavdragen i stora tjänstemannagrupper idag. Genom sin klassammansättning har Vänsterpartiet en mycket god inblick i detta, liksom i de problem på arbetsmarknaden som möter också tjänstemän idag: arbetslöshet, stress, berg av övertid, extrema lojalitetskrav, urvattnade arbetsuppgifter mm. Men partiet har inte använt sig av de erfarenheterna, utan har istället suttit och varit missnöjda över att de är så många tjänstemän.
Det ger också ett slags representationsproblem. Väljarna måste kunna föreställa sig själva som vänsterpartister. Men det parti som Vänsterpartiet har velat visa upp (med stark LO-förankring) har inte funnits, och det parti som funnits (dominerat av tjänstemän) har man inte velat visa upp. Alltså har partiet förblivit ganska ansiktslöst.
Men kan man vara hur många akademiker som helst? Nja, socialistiska partier måste nog vara arbetarklasspartier för att inte förlora sin själ, men de är också idépartier där det inte är så viktigt vart du kommer ifrån. Vänsterpartiet ska vara rädda om sin karaktär som idéparti. Det är lätt att se hur destruktivt det är med rörelser som hela tiden funderar på vilka erfarenheter man ska ha för att få godkänt att vara med.
Partiets akademiker är självklart också med för att även de, i stor utsträckning, tjänar på en socialistisk politik. Stora delar av medelklassen skulle definitivt kunna välja en ny löntagaridentitet - satsa på att lita på den generella välfärden - om de kan fås att se de gemensamma intressen man delar med arbetarklassen. Socialdemokraterna verkar idag oförmögna att inse det, utan fortsätter att trigga medelklassens sämsta sidor genom att erbjuda RUT-avdrag och bibehållna jobbskatteavdrag. Vänsterpartiet har världens chans att vara det parti som beskriver hur man ska tänka för att vara tjänstemän och vänster - kanske till och med en högavlönad, högutbildad tjänsteman och vänster. Eftersom det är det man själva är!
(Kolla bara det goda utgångsläget hos SCB: i den senaste partisympatiundersökningen hade Vänsterpartiet 9,6 procent bland Sacoanslutna.)
Sjöstedts lilla bisats var i alla fall en början.
2014-01-11
Ingen räkmacka för Sjöstedt
Man skulle kunna tro att framgångarna under det senaste året gör att Vänsterpartiets ledning kan glida fram på en räkmacka på kongressen. Eller att Sjöstedts popularitet i partiet skulle få partiet att säga: ok, kör på, vi litar på er! Men så funkar det inte i Vänsterpartiet: här sätter ombuden fingret på varje siffra. Misstänksamheten mot partistyrelsen är konstant över tid. Det kanske bara är bra, jag vet inte. Men nog är det lite speciellt: ett parti där partiledningen aldrig är starkare än sitt senaste argument.
Under Gudrun Schymans tid var det partiledningens högeravvikelse som bevakades. Idag finns det ett stråk av misstänksamhet mot professionaliseringen av opinionsarbetet, en oro för någon slags PR-ifiering och utslätning. Hittills driver Vänsterpartiet fortfarande de minst professionella valkampanjerna (förutom SD). Det blir en utmaning för partiledningen att bli bättre där på ett sätt som går ihop med den starka folkrörelsekänslan i partiet. Gott PR-kunnande behövs trots allt som ett hantverk vid sidan av allt annat hantverkskunnande i ett parti. Det behöver inte vara synonymt med mesigare budskap.
Valuttalandet gick ändå igenom hyggligt oförändrat, till och med "omtanke" fick stå kvar på ett ställe. Det nästan sensationella med vänsterpartiperspektiv är att det inte kastades in en massa nya hjärtefrågor att driva. "Det är ett svek att inte alltid skriva om allt", skrev jag efter partikongressen 2012. Den åsikten är fortfarande ganska rikt representerad, men i minoritet.
Paradoxalt nog är prioritering inte högsta mode i valkampanjarbete längre. Om en amerikansk politisk konsult skulle besöka Vänsterpartiets kongress skulle han förmodligen vara förvånad: "Vadå? Man driver väl lika många frågor som det finns väljargrupper?" Ett parti har inte längre bara en position som är bekant för alla, utan sprider tusentals olika bilder av partiet till alltmer finfördelade grupper av väljare.
Det finns en del skillnader som gör att riktade budskap funkar bättre i USA; en mer splittrad nationell debatt, svagare höger-vänsterdimension och större möjligheter att samla in personuppgifter om väljarna. Och det kan försvåra för valarbetarna att stå på gator och torg utan tydliga prioriteringar. Men svenska partier lär ändå gå åt det hållet redan i årets val.
Mediakommentarerna kring kongressen handlar mycket om ett parti som surfar på en framgångsvåg. Helt rättmätigt. Men också av fortsatt yrvakenhet både kring vinst i välfärden-frågan ("hur i hela friden ska det gå till?") och partiets lite tuffare spel i regeringsfrågan - här fastnar analysen ofta i att Stefan Löfven inte vill ha med Jonas Sjöstedt att göra och att det avgör frågan. Men sossarnas innersta önskningar är det sista som kommer att spela roll efter valet. Då handlar det om makt, opinion, alternativ och förmåga att spela sina kort rätt. Vänsterpartiet har bättre läge än många tror.
Under Gudrun Schymans tid var det partiledningens högeravvikelse som bevakades. Idag finns det ett stråk av misstänksamhet mot professionaliseringen av opinionsarbetet, en oro för någon slags PR-ifiering och utslätning. Hittills driver Vänsterpartiet fortfarande de minst professionella valkampanjerna (förutom SD). Det blir en utmaning för partiledningen att bli bättre där på ett sätt som går ihop med den starka folkrörelsekänslan i partiet. Gott PR-kunnande behövs trots allt som ett hantverk vid sidan av allt annat hantverkskunnande i ett parti. Det behöver inte vara synonymt med mesigare budskap.
Valuttalandet gick ändå igenom hyggligt oförändrat, till och med "omtanke" fick stå kvar på ett ställe. Det nästan sensationella med vänsterpartiperspektiv är att det inte kastades in en massa nya hjärtefrågor att driva. "Det är ett svek att inte alltid skriva om allt", skrev jag efter partikongressen 2012. Den åsikten är fortfarande ganska rikt representerad, men i minoritet.
Paradoxalt nog är prioritering inte högsta mode i valkampanjarbete längre. Om en amerikansk politisk konsult skulle besöka Vänsterpartiets kongress skulle han förmodligen vara förvånad: "Vadå? Man driver väl lika många frågor som det finns väljargrupper?" Ett parti har inte längre bara en position som är bekant för alla, utan sprider tusentals olika bilder av partiet till alltmer finfördelade grupper av väljare.
Det finns en del skillnader som gör att riktade budskap funkar bättre i USA; en mer splittrad nationell debatt, svagare höger-vänsterdimension och större möjligheter att samla in personuppgifter om väljarna. Och det kan försvåra för valarbetarna att stå på gator och torg utan tydliga prioriteringar. Men svenska partier lär ändå gå åt det hållet redan i årets val.
Mediakommentarerna kring kongressen handlar mycket om ett parti som surfar på en framgångsvåg. Helt rättmätigt. Men också av fortsatt yrvakenhet både kring vinst i välfärden-frågan ("hur i hela friden ska det gå till?") och partiets lite tuffare spel i regeringsfrågan - här fastnar analysen ofta i att Stefan Löfven inte vill ha med Jonas Sjöstedt att göra och att det avgör frågan. Men sossarnas innersta önskningar är det sista som kommer att spela roll efter valet. Då handlar det om makt, opinion, alternativ och förmåga att spela sina kort rätt. Vänsterpartiet har bättre läge än många tror.
2014-01-09
De frustrerades kongress
Det borde råda triumfstämning på Vänsterpartiets kongress som inleds i morgon. Partiledningen kan peka på fler medlemmar, viktiga organisationsförändringar, nya former för interninformation och ett stadigt ökande väljarstöd.
Men det finns inga nöjda vänsterpartister. Och har kanske aldrig funnits. När SKP erövrade sitt första, historiska fullmäktigemandat i Uppsala 1922, var kommentaren i protokollet: ”Med mera energisk agitation har det säkert lyckats att få en kamrat till vald.” Hur bra det än går, tillåter sig vänsterpartister sällan att vara glada.
Ambitionerna är alltid tre steg framför framgångarna. Man förstår varför: partiet har ju satt sig för att omvälva samhället, och vad är ett mandat i fullmäktige i det perspektivet? Men problemet är att det är svårt att vinna stora segrar utan att först vinna några små. Utan dem ingen vinnarkultur, ingen övertygelse om att partiet är rätt redskap för förändring.
Med ett sammanvägt opinionsstöd på 7,2 procent (december) ser det ut som om Vänsterpartiet i höst kommer att göra sitt tredje bästa val under efterkrigstiden. Värdet av dagens stöd är dessutom högre än förr, då många av partiets väljare var stödröstande socialdemokrater. Ändå är det lätt frustrerade ombud som samlas till kongress. Många hade hoppats att vinst i välfärden-kritiken skulle gett ännu större utväxling i väljarstöd. Dessutom tycks samhällsdebatten (särskilt den ekonomiska) ha svängt kraftigt åt vänster.
Varför belönas då inte Vänsterpartiet mer?
Den mest uppenbara förklaringen är att hela partisystemet följt med vänsterut. Folkpartiet kritiserar riskkapitalister och Anders Borg skäller på banker. Vänsterpartiets hårda linje mot vinstdrivande välfärdsföretag kan uppfattas som en gradskillnad. Det är det paradoxala priset för en framgångsrik linje – att tvingas dela den med allt fler. Det går nog heller inte att räkna med opinionsvinster för att man tidigt började prata om en alternativ ekonomisk politik: parollerna är för allmänna, och det är för många som bidragit till den ändrade dagordningen. Om man vill bli förknippad med förändring måste man driva förändringar som man kan förknippas med.
Partiledningen har tolkat gapet mellan medhåll i sakfrågorna och uteblivet röststöd som att väljarna inte tror att Vänsterpartiet kan genomföra det man säger. Nu bygger man regeringsduglighet. Det är klokt, men frågan är om det inte också finns ett annat problem: att väljarna inte känner sig som – vänsterpartister. Svenska väljare röstar ideologiskt. Helheten måste kännas rätt. Om det finns tveksamheter kring vad det innebär att vara vänsterpartist, kommer många att tveka. Ibland blir lösningen att påstå att man i själva verket röstat på ”Gudrun” (som alla proteströstande sossar 1998). Men i längden måste målet vara att ingen ska behöva känna ett behov av att förklara sig när de röstar på Vänsterpartiet. Att avmystifiera socialismen – de ”stora förändringar” som folk enligt opinionsundersökningar förknippar med partiet – är ett knepigt men nödvändigt projekt. I allt väsentligt handlar det om att göra avståndet mellan sakfrågorna och partiets grundläggande idéer kortare i väljarnas medvetande. ”Att vara emot vinster i välfärden, det är vad det innebär att vara vänsterpartist.” ”Att ta tillbaka kontrollen över tågtrafiken, det är vad vi menar med socialism”. Det ska inte finnas något utrymme för väljarna att grubbla över vad partiet ”egentligen” vill. Enkelt uttryckt: om Vänsterpartiet vill omvandla medhåll i sakfrågor till röster på partiet måste det tala om att det är medhåll i sakfrågorna (och bara det) som gör en till vänsterpartist.
Men att få väljarna att bli bekväma som vänsterpartister är inte bara en intellektuell övning. Det måste också till en känsla av tillhörighet. Fler måste kunna föreställa sig själva bland partiets väljare. Det kan handla om att tala mer riktat till olika väljargrupper, att oftare ta retoriska avstamp i vardag och populärkultur, eller att visa upp mångfalden av ansikten bland sympatisörerna. Och kanske att vara mer normalsvenskt nöjd när det går bra.
(Ledare publicerad i Flamman 9 januari.)
Men det finns inga nöjda vänsterpartister. Och har kanske aldrig funnits. När SKP erövrade sitt första, historiska fullmäktigemandat i Uppsala 1922, var kommentaren i protokollet: ”Med mera energisk agitation har det säkert lyckats att få en kamrat till vald.” Hur bra det än går, tillåter sig vänsterpartister sällan att vara glada.
Ambitionerna är alltid tre steg framför framgångarna. Man förstår varför: partiet har ju satt sig för att omvälva samhället, och vad är ett mandat i fullmäktige i det perspektivet? Men problemet är att det är svårt att vinna stora segrar utan att först vinna några små. Utan dem ingen vinnarkultur, ingen övertygelse om att partiet är rätt redskap för förändring.
Med ett sammanvägt opinionsstöd på 7,2 procent (december) ser det ut som om Vänsterpartiet i höst kommer att göra sitt tredje bästa val under efterkrigstiden. Värdet av dagens stöd är dessutom högre än förr, då många av partiets väljare var stödröstande socialdemokrater. Ändå är det lätt frustrerade ombud som samlas till kongress. Många hade hoppats att vinst i välfärden-kritiken skulle gett ännu större utväxling i väljarstöd. Dessutom tycks samhällsdebatten (särskilt den ekonomiska) ha svängt kraftigt åt vänster.
Varför belönas då inte Vänsterpartiet mer?
Den mest uppenbara förklaringen är att hela partisystemet följt med vänsterut. Folkpartiet kritiserar riskkapitalister och Anders Borg skäller på banker. Vänsterpartiets hårda linje mot vinstdrivande välfärdsföretag kan uppfattas som en gradskillnad. Det är det paradoxala priset för en framgångsrik linje – att tvingas dela den med allt fler. Det går nog heller inte att räkna med opinionsvinster för att man tidigt började prata om en alternativ ekonomisk politik: parollerna är för allmänna, och det är för många som bidragit till den ändrade dagordningen. Om man vill bli förknippad med förändring måste man driva förändringar som man kan förknippas med.
Partiledningen har tolkat gapet mellan medhåll i sakfrågorna och uteblivet röststöd som att väljarna inte tror att Vänsterpartiet kan genomföra det man säger. Nu bygger man regeringsduglighet. Det är klokt, men frågan är om det inte också finns ett annat problem: att väljarna inte känner sig som – vänsterpartister. Svenska väljare röstar ideologiskt. Helheten måste kännas rätt. Om det finns tveksamheter kring vad det innebär att vara vänsterpartist, kommer många att tveka. Ibland blir lösningen att påstå att man i själva verket röstat på ”Gudrun” (som alla proteströstande sossar 1998). Men i längden måste målet vara att ingen ska behöva känna ett behov av att förklara sig när de röstar på Vänsterpartiet. Att avmystifiera socialismen – de ”stora förändringar” som folk enligt opinionsundersökningar förknippar med partiet – är ett knepigt men nödvändigt projekt. I allt väsentligt handlar det om att göra avståndet mellan sakfrågorna och partiets grundläggande idéer kortare i väljarnas medvetande. ”Att vara emot vinster i välfärden, det är vad det innebär att vara vänsterpartist.” ”Att ta tillbaka kontrollen över tågtrafiken, det är vad vi menar med socialism”. Det ska inte finnas något utrymme för väljarna att grubbla över vad partiet ”egentligen” vill. Enkelt uttryckt: om Vänsterpartiet vill omvandla medhåll i sakfrågor till röster på partiet måste det tala om att det är medhåll i sakfrågorna (och bara det) som gör en till vänsterpartist.
Men att få väljarna att bli bekväma som vänsterpartister är inte bara en intellektuell övning. Det måste också till en känsla av tillhörighet. Fler måste kunna föreställa sig själva bland partiets väljare. Det kan handla om att tala mer riktat till olika väljargrupper, att oftare ta retoriska avstamp i vardag och populärkultur, eller att visa upp mångfalden av ansikten bland sympatisörerna. Och kanske att vara mer normalsvenskt nöjd när det går bra.
(Ledare publicerad i Flamman 9 januari.)
2013-12-05
EU-motståndet lever
Har du hört talas om Kent Johansson?
Om mindre än ett halvår är det han – och andra toppkandidater – som ska öka väljarnas intresse för valet alla gäspar åt. Men de listor som partierna nu sätter ihop, med halvkändisar, gamla partisekreterare och politiska grovarbetare tycks snarast vilja förmedla att ointresset är ömsesidigt.
EU är viktigt. Men det låga engagemanget är ändå rationellt. Svenskarna är få i ett stort parlament. Och vilka som skickas dit tycks inte spela så stor roll: moderater och socialdemokrater är pinsamt ofta överens. Om väljarna gäspar, betyder det inte nödvändigtvis att de har missförstått något.
Efter förra EU-parlamentsvalet (2009) fördes en diskussion, även bland EU-kritiker, om det nu inte var dags att ”lämna debatten om för och emot” och prata mer europeisk sakpolitik. Men i de valstudier som presenterades lite senare kunde Sören Holmberg och Henrik Oscarsson visa att sådan sakpolitik faktiskt blivit mindre och mindre viktig för väljarna. Visserligen hade skepsisen mot EU mjuknat år för år, men det ledde inte till större intresse för sakfrågorna – utan till att valet i stället handlade mer om svensk inrikespolitik. Sambandet mellan åsikten om EU-medlemskapet i stort och hur man röstar var fortsatt starkt. Vänsterpartiets kollaps, förklarade forskarna, berodde delvis på en rekordpositiv EU-opinion.
De känslorna har dock svalnat hastigt de senaste två åren. I augusti visade en enkät från Yougov att det till och med finns en majoritet i Sverige för att lämna EU (43 procent mot 42). EU får skulden för massarbetslöshet och otrygghet. Det ger en helt ny inramning till EU-parlamentsvalet 2014. Motståndet lever plötsligt igen – men har mött ett partipolitiskt landskap som inte alls förmått fånga upp det. EU-kritiken har försvunnit helt (Junilistan), bleknat (MP) eller återuppstått i främlingsfientlig form (SD).
De andra partierna känner också vart vindarna blåser. I de nya valmanifesten talas med nästan identiska formuleringar om att EU ska bli ”smalare” och ”göra rätt saker”. Centern försöker vinna poänger på sitt euromotstånd och utmanar de andra partierna att berätta vad de egentligen vill. Det pratas också mycket om snus och om ”flyttkarusellen” mellan Bryssel och Strasbourg. Dock inte från Vänsterpartiet (än), som precis som vanligt är obekvämt med att ställa populära krav.
Socialdemokraternas strategi är en valrörelse om inrikespolitik. Deras valmanifest kan läsas som en slags allegori. De pratar om Europa, men alla förstår att de vill att vi ska tänka på Sverige. Den strategin handlar också om att skydda tanken om att valet i september står mellan två tydliga alternativ – tvingas de prata europeiska sakfrågor måste de erkänna en stor enighet med högern.
Både den opportuna tonen från Alliansen och sossarnas vilja att göra debatten till en enda stor jobbfråga försvårar för Vänsterpartiet. De framstår inte som det enda kritiska partiet. Och blir allting inrikespolitik går det inte att utnyttja EU-opinionen till partiets fördel. Framgångsvägen kan vara att föra fram ett tydligt EU-motstånd, men genom frågor som verkligen engagerar väljarna och där partiet har högt förtroende (välfärdsfrågorna). Den bittra erfarenheten är att väljare inte blir vänsterpartister bara på EU-motstånd – inte ens i ett val som bara handlar om EU. Samtidigt måste vänstern vinna slaget på ett sätt som inte gör att man förlorar kriget: det pålästa EU-motståndet vittrade långsamt sönder när folkomröstningen 1994 var över. Ska ett utträde någon gång bli verklighet måste varje EU-valrörelse också vara folkbildning om unionens jävlighet.
(Ledare publicerad i Flamman 28 nov.)
Om mindre än ett halvår är det han – och andra toppkandidater – som ska öka väljarnas intresse för valet alla gäspar åt. Men de listor som partierna nu sätter ihop, med halvkändisar, gamla partisekreterare och politiska grovarbetare tycks snarast vilja förmedla att ointresset är ömsesidigt.
EU är viktigt. Men det låga engagemanget är ändå rationellt. Svenskarna är få i ett stort parlament. Och vilka som skickas dit tycks inte spela så stor roll: moderater och socialdemokrater är pinsamt ofta överens. Om väljarna gäspar, betyder det inte nödvändigtvis att de har missförstått något.
Efter förra EU-parlamentsvalet (2009) fördes en diskussion, även bland EU-kritiker, om det nu inte var dags att ”lämna debatten om för och emot” och prata mer europeisk sakpolitik. Men i de valstudier som presenterades lite senare kunde Sören Holmberg och Henrik Oscarsson visa att sådan sakpolitik faktiskt blivit mindre och mindre viktig för väljarna. Visserligen hade skepsisen mot EU mjuknat år för år, men det ledde inte till större intresse för sakfrågorna – utan till att valet i stället handlade mer om svensk inrikespolitik. Sambandet mellan åsikten om EU-medlemskapet i stort och hur man röstar var fortsatt starkt. Vänsterpartiets kollaps, förklarade forskarna, berodde delvis på en rekordpositiv EU-opinion.
De känslorna har dock svalnat hastigt de senaste två åren. I augusti visade en enkät från Yougov att det till och med finns en majoritet i Sverige för att lämna EU (43 procent mot 42). EU får skulden för massarbetslöshet och otrygghet. Det ger en helt ny inramning till EU-parlamentsvalet 2014. Motståndet lever plötsligt igen – men har mött ett partipolitiskt landskap som inte alls förmått fånga upp det. EU-kritiken har försvunnit helt (Junilistan), bleknat (MP) eller återuppstått i främlingsfientlig form (SD).
De andra partierna känner också vart vindarna blåser. I de nya valmanifesten talas med nästan identiska formuleringar om att EU ska bli ”smalare” och ”göra rätt saker”. Centern försöker vinna poänger på sitt euromotstånd och utmanar de andra partierna att berätta vad de egentligen vill. Det pratas också mycket om snus och om ”flyttkarusellen” mellan Bryssel och Strasbourg. Dock inte från Vänsterpartiet (än), som precis som vanligt är obekvämt med att ställa populära krav.
Socialdemokraternas strategi är en valrörelse om inrikespolitik. Deras valmanifest kan läsas som en slags allegori. De pratar om Europa, men alla förstår att de vill att vi ska tänka på Sverige. Den strategin handlar också om att skydda tanken om att valet i september står mellan två tydliga alternativ – tvingas de prata europeiska sakfrågor måste de erkänna en stor enighet med högern.
Både den opportuna tonen från Alliansen och sossarnas vilja att göra debatten till en enda stor jobbfråga försvårar för Vänsterpartiet. De framstår inte som det enda kritiska partiet. Och blir allting inrikespolitik går det inte att utnyttja EU-opinionen till partiets fördel. Framgångsvägen kan vara att föra fram ett tydligt EU-motstånd, men genom frågor som verkligen engagerar väljarna och där partiet har högt förtroende (välfärdsfrågorna). Den bittra erfarenheten är att väljare inte blir vänsterpartister bara på EU-motstånd – inte ens i ett val som bara handlar om EU. Samtidigt måste vänstern vinna slaget på ett sätt som inte gör att man förlorar kriget: det pålästa EU-motståndet vittrade långsamt sönder när folkomröstningen 1994 var över. Ska ett utträde någon gång bli verklighet måste varje EU-valrörelse också vara folkbildning om unionens jävlighet.
(Ledare publicerad i Flamman 28 nov.)
2013-11-22
Partiet är inget seminarium
Måste säga att de kritiska reaktionerna - även om de inte är så många - på suspenderingen av Vänsterpartimedlemmen Markus Allard förvånar mig. Ingen kan väl rimligen ha trott att man som vänsterpartist kan försvara ett nätverk som misstänks för mordförsök på politiska motståndare?
Att beskriva suspenderingen som något slags feg anpassning är cyniskt: menar man då att partiledningen egentligen också gillar Revolutionära Fronten men tar avstånd inför kamerablixtarna? Då har man nog missförstått partiet å det grövsta.
Och det kanske inte är så konstigt att sånt kan hända. Det var över tio år sedan partiet diskuterade politiskt våld senast, i samband med Göteborgskravallerna. Då slet vi den autonoma vänsterns uppträdande i stycken. När tiden har gått är det mest minnena av polisövergreppen som fortfarande guppar runt i det allmänna medvetandet. Det är först när sådana här saker händer som den politiska linjen blir tydligt på nytt. Nu vet alla nya medlemmar vad som gäller: det finns ingen som helst acceptans för våld som politisk strategi i Sverige 2013.
Det är svårt att befria sig från misstanken att kritikerna av suspenderingsbeslutet inte var helt nöjda med Vänsterpartiet innan heller. Om man tycker sig se en urvattning av partiets politik är det lätt att tolka också det här beslutet inom den ramen. Det är enda förklaringen: för att ta så lätt på behovet av verklig förändring i Sverige att man lämnar partiet för att en medlem inte får vräka ur sig vad som helst, det tror jag inte om någon.
Partiet är inget seminarium för fria tankar. Det är en hårt arbetande organisation som har 300 000 människors förtroende att jobba för en socialistisk samhällsutveckling. Om Vänsterpartiet bara hade fiender, gömda bakom en barrikad - då skulle man kunna prata om sådana här händelser i termer av eftergifter och undfallenhet. Men det är inte inför fiender partiet tydliggör sin linje, det är inför varje mödosamt vunnen anhängare. Det är en monumental ansvarslöshet inför varje blåfrusen flygbladsutdelare att äventyra partiets stöd bara för att det känns häftigt att säga kontroversiella saker i media.
Det är ett generellt problem att frasradikaler har så svårt att få syn på folket. När Sverigedemokraterna debatteras låter det ofta som om det är Jimmie Åkesson som ska besegras. Men det är alltid med väljarna man pratar. Det spelar ingen roll om Mats Knutson ställer dumma frågor, det viktiga är att väljarna hör bra svar. Frasradikalerna ser - lite förvånande - bara det ytliga politiska spelet, tuppfäktningen. Men allting vi gör och säger landar alltid i slutänden vid ett köksbord, i en byggfutt, i ett väntrum. Det enda viktiga är hur vi döms där.
Att beskriva suspenderingen som något slags feg anpassning är cyniskt: menar man då att partiledningen egentligen också gillar Revolutionära Fronten men tar avstånd inför kamerablixtarna? Då har man nog missförstått partiet å det grövsta.
Och det kanske inte är så konstigt att sånt kan hända. Det var över tio år sedan partiet diskuterade politiskt våld senast, i samband med Göteborgskravallerna. Då slet vi den autonoma vänsterns uppträdande i stycken. När tiden har gått är det mest minnena av polisövergreppen som fortfarande guppar runt i det allmänna medvetandet. Det är först när sådana här saker händer som den politiska linjen blir tydligt på nytt. Nu vet alla nya medlemmar vad som gäller: det finns ingen som helst acceptans för våld som politisk strategi i Sverige 2013.
Det är svårt att befria sig från misstanken att kritikerna av suspenderingsbeslutet inte var helt nöjda med Vänsterpartiet innan heller. Om man tycker sig se en urvattning av partiets politik är det lätt att tolka också det här beslutet inom den ramen. Det är enda förklaringen: för att ta så lätt på behovet av verklig förändring i Sverige att man lämnar partiet för att en medlem inte får vräka ur sig vad som helst, det tror jag inte om någon.
Partiet är inget seminarium för fria tankar. Det är en hårt arbetande organisation som har 300 000 människors förtroende att jobba för en socialistisk samhällsutveckling. Om Vänsterpartiet bara hade fiender, gömda bakom en barrikad - då skulle man kunna prata om sådana här händelser i termer av eftergifter och undfallenhet. Men det är inte inför fiender partiet tydliggör sin linje, det är inför varje mödosamt vunnen anhängare. Det är en monumental ansvarslöshet inför varje blåfrusen flygbladsutdelare att äventyra partiets stöd bara för att det känns häftigt att säga kontroversiella saker i media.
Det är ett generellt problem att frasradikaler har så svårt att få syn på folket. När Sverigedemokraterna debatteras låter det ofta som om det är Jimmie Åkesson som ska besegras. Men det är alltid med väljarna man pratar. Det spelar ingen roll om Mats Knutson ställer dumma frågor, det viktiga är att väljarna hör bra svar. Frasradikalerna ser - lite förvånande - bara det ytliga politiska spelet, tuppfäktningen. Men allting vi gör och säger landar alltid i slutänden vid ett köksbord, i en byggfutt, i ett väntrum. Det enda viktiga är hur vi döms där.
På låtsas och på riktigt
Idag kommer Aron Etzlers Reinfeldteffekten ut. Alla måste läsa den! (Ja, när jag skötte marknadsföringen på Flamman och han var chefredaktör hade jag faktiskt betalt för att säga det om hans böcker - men det här säger jag helt gratis.)
Boken är något så ovanligt - och efterlängtat - som en vänsteranalys av dagspolitik. Allt det där som vänstern ofta vill stå över. Det står inte särskilt högt i kurs i vänsterkretsar att gräva ner sig i riksdagsdebatter, twitterutspel och opinionsundersökningar. Det kan tolkas som att man är intresserad av politik, och inte av långsiktig förändring. Det har i sin tur lett till att vänstern länge har underinvesterat i dagspolitisk smartness av den typ som Aron Etzler står för.
Jo, visst säger alla att de är intresserade av taktik och strategi. Men om man ska bli bra på det måste man - faktiskt - sluta lita på intuitionen och börja läsa och lyssna. Om man inte är genuint nyfiken på hur en politisk situation ter sig ur allas perspektiv, och tar reda på hur saker faktiskt är, då hamnar man bara i gissande utifrån gamla föreställningar. Det kan låta bra, men man får sällan rätt. Och så har vänstern i Sverige inte vunnit något på tio år heller.
Har Moderaterna verkligen gått mot mitten de senaste åren eller är det bara på låtsas?
Ja, säger Aron Etzer, som jag läser honom: det är på låtsas. Och det är på riktigt. Båda på samma gång. Man kan inte säga annat än att det Moderaterna har fått igenom sedan 2006 är högerpolitik. Men att säga att det skett under ett ytligt lager av nedtonad "retorik" är att göra det för ytligt. Moderaterna har vänt upp och ned på hela sin verklighetsuppfattning. Deras samhällsmodell är helt annorlunda beskriven, tar spjärn mot andra utgångspunkter. Jämförelsen med Per Albin Hanssons folkhemstanke är bra: ingen skulle komma på tanken att kalla det för något slags bluffande. Det handlade om en ny politisk modell, ett byte av världsbild och början på en ny klassallians.
Jag tycker att det är en bra analys. Det håller inte att, som många, betrakta politik och retorik som två helt åtskiljbara saker: att det finns en verklighet och en beskrivning. Det går in i varandra. "Vad man faktiskt gör" är inte oberoende av hur man beskriver det. En politisk åtgärd blir till exempel ofta begriplig - och politisk - först när man vet syftet.
Moderaternas förändring blir i Aron Etzlers bok förklarad i ett mycket längre perspektiv än i andra analyser. Det hjälper bland annat till att avdramatisera Fredrik Reinfeldts "vänstersväng" - för sådana har kommit och gått. Det finns skäl att tro att den nuvarande också är tidsbunden och föränderlig.
Viktiga avsnitt handlar också om Moderaternas lyckade strategi att göra politiken till ett förtroendespel, ända in i minsta glidning i Reinfeldts debattrepliker. (Jag tror inte jag har läst någon lika skarp analys av Moderatledarens debatteknik. Alla retorikexperter i tidningarna borde skämmas.) Sossarna har sällan lyckats bryta den framingen: när alla var emot Mona Sahlin 2010, samlade S ihop gamla partiledare och LO-bossar som sa: jo, det här är en bra person - vilket naturligtvis inte alls tar debatten någon annanstans. Inför 2014 upprepar gärna Jan Larsson och andra att strategin är att prata om stora politiska skillnader. Men en förutsättning för att det ska bryta känslan av "presidentval" är att man backar upp det med reella skillnader. Och även i den situationen kommer Moderaterna - om de följer sin hittillsvarande linje - att fråga vem som är uppgiften mäktig att bära alla dessa stora förändringar. Stefan Löfven är kanske svårare att plocka ned än "buffeln" Persson och "slarviga" Sahlin, men visst finns det sprickor i fasaden som de kommer att försöka vidga: kanske Löfven från Metall-som-inte-gillar-kvinnor, gubbfacket.
Nå. Boken är praktiskt taget ett lärobok i politisk strategi. Den är dessutom lärd, i ordets mest högtravande bemärkelse. Litteraturreferenserna är ändå inte till för att glänsa, utan är på kornet, allihop. Och även om boken handlar om Moderaternas framgångar blir man optimist av att läsa den, för känslan är att det går att förstå dem - och att vara lika bra.
Boken är något så ovanligt - och efterlängtat - som en vänsteranalys av dagspolitik. Allt det där som vänstern ofta vill stå över. Det står inte särskilt högt i kurs i vänsterkretsar att gräva ner sig i riksdagsdebatter, twitterutspel och opinionsundersökningar. Det kan tolkas som att man är intresserad av politik, och inte av långsiktig förändring. Det har i sin tur lett till att vänstern länge har underinvesterat i dagspolitisk smartness av den typ som Aron Etzler står för.
Jo, visst säger alla att de är intresserade av taktik och strategi. Men om man ska bli bra på det måste man - faktiskt - sluta lita på intuitionen och börja läsa och lyssna. Om man inte är genuint nyfiken på hur en politisk situation ter sig ur allas perspektiv, och tar reda på hur saker faktiskt är, då hamnar man bara i gissande utifrån gamla föreställningar. Det kan låta bra, men man får sällan rätt. Och så har vänstern i Sverige inte vunnit något på tio år heller.
Har Moderaterna verkligen gått mot mitten de senaste åren eller är det bara på låtsas?
Ja, säger Aron Etzer, som jag läser honom: det är på låtsas. Och det är på riktigt. Båda på samma gång. Man kan inte säga annat än att det Moderaterna har fått igenom sedan 2006 är högerpolitik. Men att säga att det skett under ett ytligt lager av nedtonad "retorik" är att göra det för ytligt. Moderaterna har vänt upp och ned på hela sin verklighetsuppfattning. Deras samhällsmodell är helt annorlunda beskriven, tar spjärn mot andra utgångspunkter. Jämförelsen med Per Albin Hanssons folkhemstanke är bra: ingen skulle komma på tanken att kalla det för något slags bluffande. Det handlade om en ny politisk modell, ett byte av världsbild och början på en ny klassallians.
Jag tycker att det är en bra analys. Det håller inte att, som många, betrakta politik och retorik som två helt åtskiljbara saker: att det finns en verklighet och en beskrivning. Det går in i varandra. "Vad man faktiskt gör" är inte oberoende av hur man beskriver det. En politisk åtgärd blir till exempel ofta begriplig - och politisk - först när man vet syftet.
Moderaternas förändring blir i Aron Etzlers bok förklarad i ett mycket längre perspektiv än i andra analyser. Det hjälper bland annat till att avdramatisera Fredrik Reinfeldts "vänstersväng" - för sådana har kommit och gått. Det finns skäl att tro att den nuvarande också är tidsbunden och föränderlig.
Viktiga avsnitt handlar också om Moderaternas lyckade strategi att göra politiken till ett förtroendespel, ända in i minsta glidning i Reinfeldts debattrepliker. (Jag tror inte jag har läst någon lika skarp analys av Moderatledarens debatteknik. Alla retorikexperter i tidningarna borde skämmas.) Sossarna har sällan lyckats bryta den framingen: när alla var emot Mona Sahlin 2010, samlade S ihop gamla partiledare och LO-bossar som sa: jo, det här är en bra person - vilket naturligtvis inte alls tar debatten någon annanstans. Inför 2014 upprepar gärna Jan Larsson och andra att strategin är att prata om stora politiska skillnader. Men en förutsättning för att det ska bryta känslan av "presidentval" är att man backar upp det med reella skillnader. Och även i den situationen kommer Moderaterna - om de följer sin hittillsvarande linje - att fråga vem som är uppgiften mäktig att bära alla dessa stora förändringar. Stefan Löfven är kanske svårare att plocka ned än "buffeln" Persson och "slarviga" Sahlin, men visst finns det sprickor i fasaden som de kommer att försöka vidga: kanske Löfven från Metall-som-inte-gillar-kvinnor, gubbfacket.
Nå. Boken är praktiskt taget ett lärobok i politisk strategi. Den är dessutom lärd, i ordets mest högtravande bemärkelse. Litteraturreferenserna är ändå inte till för att glänsa, utan är på kornet, allihop. Och även om boken handlar om Moderaternas framgångar blir man optimist av att läsa den, för känslan är att det går att förstå dem - och att vara lika bra.
2013-11-18
Sämre kan V ha det
Så kom han till sist med sitt besked, Stefan Löfven. Socialdemokraterna ska gå till val ensamma, och är beredda att samarbeta med alla utom Sverigedemokraterna. Miljöpartiet gillar man lite mer än de andra och Moderaterna lite mindre.
Det överraskade säkert en del att det inte blev något uttalat partnerskap med Miljöpartiet. Så tippades det ju allmänt (dock inte på denna ledarsida). Men Stefan Löfven valde en försiktigare intern linje än Mona Sahlin – trots att han nog egentligen skulle velat göra ett nytt försök med hennes tvåpartiinitiativ från hösten 2008. Miljöpartiet är Sveriges minst förargelseväckande parti, och eftergifterna till dem hjälper snarast till att fylla i en blind fläck hos S. Och så kan man hävda att man samarbetar i mitten – av stor vikt för sossehögerns självbild.
Nu kommer det säkert ändå, med gemensamma utspel och artiklar innan valet, att framgå att Miljöpartiet är de närmast allierade. Men nog gnisslar partihögern lite över att Löfvens besked varken uteslöt en rödgrön regeringsuppställning á la 2010 eller, mer specifikt, Vänsterpartiet. Lika många dörrar hölls ju faktiskt öppna åt vänster som åt höger.
Och däri ligger förstås också problemet, givet att Socialdemokraterna ska föreställa ett oppositionsparti. Ska det verkligen låta som om Folkpartiet, ansvarigt för skolhaveri och massarbetslöshet, är lika aptitliga att samarbeta med som Vänsterpartiet? Socialdemokraterna tycks vilja byta ut regeringen, men inte sätta oppositionen i dess ställe. Det övertygar inte. Att ”bryta blockpolitiken” är hedervärt – i praktisk handling. Men upphöjt till politisk idé är det sämre. Det är svårt att tänka sig ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt som inte vårdar skillnaderna mellan höger och vänster. Och ivern att utplåna alla politiska konflikter för att stoppa Sverigedemokraterna krattar snarast manegen för det partiet.
Det är sant att samarbete i mitten inte är något nytt för S. Men man har aldrig tidigare öppnat för sådant samarbete efter åtta år i opposition. Och det smått absurda är att Socialdemokraterna har mjuknat i takt med systemskiftet: Efter fyra år med alliansen gick man till val på ett tydligt rödgrönt alternativ. Efter åtta år är man inte lika säker på att alla regeringspartier ska bort. Trots att väljarna tycker sämre om regeringen idag än 2010!
Visserligen beskrivs tänkbara samarbetspartners i olika nyanser, men det var nyanser som inte ens Stefan Löfven själv lyckades få fram i söndagens Agenda. I jämförelse med Göran Persson, som 2006 sa att han bara kunde samarbeta med ”de som vill utveckla välfärdssamhället”, framstår Löfven närmast som nihilist. Att ingen vet vad som händer efter valet är sant: det hindrar dock inte att man som oppositionsparti är tydlig med att man går in i valrörelsen med ambitionen att få bort den sittande regeringen.
Mittenpartierna har länge (liksom nu) avfärdat Socialdemokraterna benhårt. Även vid en valförlust är det ganska lite som talar för att alliansen läggs ned: den lär nog inte avskriva möjligheten att komma tillbaka 2018. Stefan Löfven har en tydlig bild av hur han vill bli sedd, men han borde koppla sin pragmatism till annat än regeringsbildningen, för där finns nu i realiteten bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet. För de senare var fredagens besked det bästa möjliga. Inget försök gjordes att stämpla ut Vänsterpartiet ur regeringsdiskussionen. Samtidigt gör högerflirtarna att Jonas Sjöstedt kan fortsätta säga att det bara är en röst på honom som garanterar ett alliansfritt Sverige. Om valdebatten handlar om regeringsfrågan – och det lär den göra – hamnar vänstern mitt i den. Sämre kan man ha det.
(Ledare publicerad i Flamman 14 nov.)
Det överraskade säkert en del att det inte blev något uttalat partnerskap med Miljöpartiet. Så tippades det ju allmänt (dock inte på denna ledarsida). Men Stefan Löfven valde en försiktigare intern linje än Mona Sahlin – trots att han nog egentligen skulle velat göra ett nytt försök med hennes tvåpartiinitiativ från hösten 2008. Miljöpartiet är Sveriges minst förargelseväckande parti, och eftergifterna till dem hjälper snarast till att fylla i en blind fläck hos S. Och så kan man hävda att man samarbetar i mitten – av stor vikt för sossehögerns självbild.
Nu kommer det säkert ändå, med gemensamma utspel och artiklar innan valet, att framgå att Miljöpartiet är de närmast allierade. Men nog gnisslar partihögern lite över att Löfvens besked varken uteslöt en rödgrön regeringsuppställning á la 2010 eller, mer specifikt, Vänsterpartiet. Lika många dörrar hölls ju faktiskt öppna åt vänster som åt höger.
Och däri ligger förstås också problemet, givet att Socialdemokraterna ska föreställa ett oppositionsparti. Ska det verkligen låta som om Folkpartiet, ansvarigt för skolhaveri och massarbetslöshet, är lika aptitliga att samarbeta med som Vänsterpartiet? Socialdemokraterna tycks vilja byta ut regeringen, men inte sätta oppositionen i dess ställe. Det övertygar inte. Att ”bryta blockpolitiken” är hedervärt – i praktisk handling. Men upphöjt till politisk idé är det sämre. Det är svårt att tänka sig ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt som inte vårdar skillnaderna mellan höger och vänster. Och ivern att utplåna alla politiska konflikter för att stoppa Sverigedemokraterna krattar snarast manegen för det partiet.
Det är sant att samarbete i mitten inte är något nytt för S. Men man har aldrig tidigare öppnat för sådant samarbete efter åtta år i opposition. Och det smått absurda är att Socialdemokraterna har mjuknat i takt med systemskiftet: Efter fyra år med alliansen gick man till val på ett tydligt rödgrönt alternativ. Efter åtta år är man inte lika säker på att alla regeringspartier ska bort. Trots att väljarna tycker sämre om regeringen idag än 2010!
Visserligen beskrivs tänkbara samarbetspartners i olika nyanser, men det var nyanser som inte ens Stefan Löfven själv lyckades få fram i söndagens Agenda. I jämförelse med Göran Persson, som 2006 sa att han bara kunde samarbeta med ”de som vill utveckla välfärdssamhället”, framstår Löfven närmast som nihilist. Att ingen vet vad som händer efter valet är sant: det hindrar dock inte att man som oppositionsparti är tydlig med att man går in i valrörelsen med ambitionen att få bort den sittande regeringen.
Mittenpartierna har länge (liksom nu) avfärdat Socialdemokraterna benhårt. Även vid en valförlust är det ganska lite som talar för att alliansen läggs ned: den lär nog inte avskriva möjligheten att komma tillbaka 2018. Stefan Löfven har en tydlig bild av hur han vill bli sedd, men han borde koppla sin pragmatism till annat än regeringsbildningen, för där finns nu i realiteten bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet. För de senare var fredagens besked det bästa möjliga. Inget försök gjordes att stämpla ut Vänsterpartiet ur regeringsdiskussionen. Samtidigt gör högerflirtarna att Jonas Sjöstedt kan fortsätta säga att det bara är en röst på honom som garanterar ett alliansfritt Sverige. Om valdebatten handlar om regeringsfrågan – och det lär den göra – hamnar vänstern mitt i den. Sämre kan man ha det.
(Ledare publicerad i Flamman 14 nov.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)