S vill prata om annat - men saknar samtalsämne

Varför ägnar sig Socialdemokraterna åt sådant som - ärligt talat - de flesta socialdemokrater för några år sedan skulle ha avfärdat som högerpopulism? Tiggeriförbud, svenska värderingar, snabbinkallade presskonferenser med statsministern om förortskriminalitet?

Det är inte för att de har blivit högerpopulister. Tvärtom, de hatar frågorna. De vill till varje pris diskutera annat, sådant som finns på deras egen planhalva. För att få börja diskutera annat tänjer sig det socialdemokratiska partiet till bristningsgränsen för att neutralisera borgerlighetens, och SD:s, repressiva, populistiska och främlingsfientliga politik. Lägger man sig tillräckligt nära så slipper man en tydlig konflikt i de frågorna. Finns det ingen tydlig konflikt dör debatten, och då kan man äntligen få diskutera annat. Sådan är förmodligen tanken.

Det finns inget genuint socialdemokratiskt engagemang varken kring tiggeri eller bilbränder. De hatar frågorna och därför finns det heller ingen socialdemokrat som arbetar dag och natt för att komma underfund med hur man verkligen stoppar bilbränderna i förorten. Man bara kallar till presskonferens, pratar lite och neutraliserar. Fantasilösheten i närmandet till högern visar hur ointresserade Socialdemokraterna egentligen är.

Det är exakt som när Fredrik Reinfeldt sa att han tänkte matcha varje sossekrona till välfärden. Han hade ingen plan för att utveckla välfärden. Vad brydde han sig om det? Men det var ett sätt att neutralisera en konflikt han inte ville ha.

Jag är ganska övertygad om att ingen i den socialdemokratiska partiledningen är intresserad av, eller förväntar sig, några opinionsvinster tack vare anpassningen till populismen. Den handlar om att inte förlora. Opinionsvinsterna ska komma när man avfört de destruktiva frågorna från agendan och fått börja diskutera annat. Det är en lite annorlunda tolkning än Stig-Björn Ljunggren i Dagens Samhälle gör när han skriver att S plan är att "svenska folket inte ska behöva rösta på SD för att få en förändring av migrationspolitiken".

Strategin är alltså inte ondsint - men farlig. Det går att slippa debatten på ett politikområde genom att bara kopiera motståndaren, men vad händer om det man tror är en debatt i själva verket är en tidsanda - att frågorna bara fortsätter välla fram, att det är en problemformulering som tar över hela samtiden? Det kanske dröjer länge innan vi blir av med de främlingsfientliga problemformuleringarna, därför att krafterna som håller dem vid liv är så starka. Får Socialdemokraterna då någon chans att prata andra frågor innan valet 2018? Om de inte får det, kommer de att gå in i valet på just den fantastilösa, kopierade populismen.

Och vad händer med neutraliserandet av frågan om motståndaren höjer insatsen? Moderaternas löfte om att matcha de socialdemokratiska välfärdssatsningarna inför valet 2006 fungerade, eftersom S inte hade något bra svar. Men idag flyttar högern målmedvetet ett steg högerut för varje anpassning S gör. Och eftersom det finns gränser även för socialdemokrater - någonstans vid vattenkanoner och utegångsförbud - blir man inte av med debatten.

Det tredje problemet är att strategin bygger på att man i det tomrum som förväntas uppstå då man kopierar motståndaren, faktiskt lyckas etablera en annan fråga och en annan diskussion. Dagens socialdemokrati saknar förutsättningar att lyckas med det. Ett förbud mot vinster i välfärden skulle, som Eric Rosén skriver, vara en utmärkt fråga att ta strid om. Men där står Stefan Löfven nog helt enkelt inte politiskt. Det partiledningen vill föra över debatten till, och vinna valet 2018 på, är istället de kloka reformerna och det dagliga förbättrandet.

Lyssnar man på partiledningen så är det tydligt att det är så man tänker sig att politik fungerar: politiker levererar resultat, och folk kommer att gilla att resultaten går åt rätt håll. Det kan man diskutera. Problemet i det här sammanhanget är att det i detta inte finns någon som helst kraft att vända på agendan. Regeringens småputtrande framåt kommer inte att bli en snackis som ersätter berättelser om hur ensamkommande flyktingkillar sextrakasserar svenska tjejer. Det räcker inte.

En sista utväg är att tänka om hela strategin från grunden, och faktiskt ha en vänsterlinje i alla frågorna i det främlingsfientliga paradigmet. Att ta konflikter, även om det innebär att debatten möjligen förlängs och fördjupas om fel frågor. Men om man inte får vinna på rätt frågor, så måste man vinna på fel frågor. Och debatten har ju bevisligen inte upphört för att man försökt kopiera bort den (nej, inte "triangulera", för triangulering är, till skillnad från kopering, ett intelligent drag för att hitta en "tredje punkt", långt ifrån någon mekanisk anpassning). Alla låter fortfarande som sverigedemokrater, S ligger långt under förra valresultatet och det är bara två år kvar till nästa val. Väljarna behöver höra en självständig socialdemokratisk linje i de frågor som dominerar debatten. Annars får de inte höra någon socialdemokratisk linje alls.

Innerst inne vet förstås varenda socialdemokrat hur en sådan vänsterlinje skulle se ut. "Vänster" är att tro på sociala orsaker och jämlika lösningar. Att välja det som en alternativ strategi skulle alltså ha den positiva bieffekten att partiet fick prata om sådant de faktiskt tror på. För att inte tala om att det skulle skaffa en massa utsatta människor en tydligare politisk bundsförvant i dagens obehagliga samhällsklimat.

Men först måste S-ledningen se bristerna i sin strategi bara som strategi betraktad.

Vilka tror Anna Kinberg Batra att det är som kommer hit?

Moderaternas spinn i flyktingdebatten bygger just nu på tre fraser. "Regeringen har inte kontroll" och "situationen är ohållbar" är två av dem. Båda dök upp på Moderaternas webb i fredags.

Sedan kom migrationspolitiska talespersonen Johan Forssell till Studio Ett samma dag och sa att han "ifrågasätter om regeringen verkligen har kontroll", och att det är en "ohållbar situation".

"Ohållbar situation" pratade också Anna Kinberg Batra om i söndagens partiledardebatt i SVT.

Man får ge Moderaterna plus för det konsekventa nötandet av samma ord (här har vänstern faktiskt något att lära). Men den här typen av svepande beskrivningar är precis vad som inte behövs just nu. Det kommer ovanligt många flyktingar och folk undrar hur det ska fungera. Och hur många ska det komma? Syftet med att säga "ohållbart" (och inte berätta på vilket sätt) är att människor själva ska fylla den ofärdiga tanken med ett innehåll. Så låter man människors värsta farhågor jobba för sig.

Partiet har en tredje fras också, och här har man verkligen tagit fram hundvisslan.

Johan Forssell i fredags: "Vi måste veta vilka som kommer in i Sverige [...] vi vet inte vilka som kommer in i landet".

Anna Kinberg Batra i går: "Vilka kommer hit? [...] vi måste ha lite kontroll så att vi vet vad det är för människor som kommer".

Vad menar Moderaterna? Varför måste vi veta redan vid gränsen vad de sönderskjutna byarna heter?

Nä, det handlar förstås inte om det, utan om detta: det gömmer sig IS-krigare bland flyktingarna. Den myten har länge varit ett tema på högerextrema sajter, och har använts av bland andra UKIP, Lega Nord och Donald Trump i politiska syften. Och förstås, Sverigedemokrater. Till mytspridningen hör att undra, lite så där i förbigående, varför det är så många män som kommer. Och ser de inte ganska vältränade ut?

Men det finns inte en enda expert som tror att det skulle vara en strategi från IS eller andra terrorister att försöka blanda sig med flyktingarna. Och svenska Säpo vill inte bidra till att skapa misstänksamhet mot dem som kommer nu:

"Vi ser ingen anledning att prata om att det kan finnas IS-krigare bland flyktingströmmen. I första hand kommer de här människorna för att söka skydd i Sverige." (DN 10 sep.)

Ja, just det: det här är människor som kommer för att söka skydd i Sverige. Det är faktiskt det enda vi behöver veta om dem. Ska Säpo behöva tala om det för Moderaterna?

Anna Kinberg Batra kan alltid påstå att hon bara frågar "vilka kommer hit?" av ren nyfikenhet. Eller av princip - hon menar förstås inget särskilt. Men det är inte möjligt att inte förstå att ordens innebörd bestäms av vad som pågår och sägs runtomkring en. Så ansvarslös får man inte vara.

Ska man prata om invandring?

Miljöpartiet kom in i riksdagen när miljöfrågorna peakade. SD växer när invandring är högst på agendan. I grunden stämmer det där. Olika partier gynnas av olika debatter. SD kommer att tappa den dagen debatten utgår från en vänster-högerkonflikt kring jobb, skola, välfärd.

Betyder det att vänstern helt borde sluta att prata om invandring?

Nja.

Jag tror att det är för grovt att säga att allt som sägs inom politikområdet "invandring" gynnar SD. Vad det handlar om är att inte prata om invandring på ett SD-sätt.

På samma sätt kan Moderaterna prata välfärdsfrågor och vinna på det - om de inte låter som socialdemokrater, om de inte accepterar en socialdemokratisk vinkel, om de inte använder socialdemokratiska begrepp.

Vänsterpartiet kan prata om miljöpolitik utan att MP vinner på det - förutsatt att partiet inte pratar om miljö på ett sätt som gör att frågan diskuteras på exakt samma sätt som MP skulle diskutera den på.

Partier äger inte politikområden på det sättet; de äger vinklar och problemställningar och ramar men inte hela fält.

Någonting annat som (små) vänsterpartier inte äger är makt att sätta agendan. Om invandring är det stora diskussionsämnet, så är det inte Vänsterpartiet som förlänger eller förstärker debatten genom att också ge sitt perspektiv. Däremot kan partiet förhindra att debatten bara förs utifrån högerpremisser och med ohållbara förslag. Det är svårt att tänka sig en invandringsdebatt som stillar sig för att ett 6-procentsparti sitter tyst. Däremot styrs medieredaktionerna (i olika grad) av en slags redovisningsplikt som innebär att Vänsterpartiet kommer att få uttala sig förr eller senare, om partiet vill.

Som statsvetaren Henrik Oscarsson har påpekat så innebär inte väljarnas ökade intresse för invandringsfrågor att det bara är en främlingsfientlig opinionssvängning. Bland de som rankar frågan högre finns också de som från ett humanistiskt perspektiv bekymrar sig för flyktingkatastrofer och utsatta migranter. Det är också en orsak för vänstern att bidra med sitt perspektiv i debatten. Vänsterpartiets kritik av privata flyktingboenden är till exempel rätt tänkt.

Alltså. Starta inga dåliga debatter om invandring, förläng inga dåliga debatter om invandring - men gör dåliga debatter om invandring bättre genom att delta i dem från ett självvalt vänsterperspektiv.

Humanismen behöver bättre copy

Människor dör i ofattbara antal på Medelhavet. Barn drunknar; oskyldiga, förhoppningsfulla, fastklamrade vid sina föräldrar. Det gör ont att föreställa sig skräcken på havet.

Om Europas cynism skriver bland andra Peter Wolodarski bra, liksom Shora Esmailian här. Med gränsbevakningsprojektet Triton förhindras flyktingar att över huvud taget få en chans att söka asyl. Båtarna patrullerar närmare Europas kuster än tidigare för att inte behöva rädda så många nödställda - för då kommer kanske fler att försöka göra resan.

"European governments are more concerned with keeping people out than saving lives", som Amnesty skriver utan krusiduller på sin sajt.

Mot denna ruskiga verklighet är det förstås vettiga förslag att öka antalet kvotflyktingar och göra det möjligt att söka asyl på ambassader.

Men det är något som känns fel med den humanistiska sidans retorik. Situationen beskrivs ofta som att "anständighet", "kräver" att vi "lever upp till", "öppnar ögonen" och "tar ansvar" - det vill säga: lösningen är att vi börjar göra precis det som kan krävas av oss. Om vi skulle rädda tusentals människor från att drunkna har vi nått upp till ett grundkrav på oss som människor, inget mer. Det är retorik som säger att vi borde skämmas, och att belöningen, om vi engagerar oss för flyktingarna, är att få sluta skämmas.

Men tänk om vi istället mötte flyktingkatastroferna med en retorik som berättade om hur stolta vi skulle kunna vara när vi tittade tillbaka på 2015 i framtiden? Om vi gjorde något som gav oss själva rätten att kalla oss själva något mer än bara normalt anständiga?

Palermos borgmästare kallade i förra veckan flyktingdöden på Medelhavet för "ett europeiskt folkmord". Det är dramatiskt, drastiskt - och sant. Men den som stoppar ett folkmord tar inte bara "ansvar", den är snarare en hjälte. Det är faktiskt inte bara "anständighet". Anständighet, det kräver ytterst lite av oss. En medborgare i dagens Europa kan förhålla sig ganska kyligt till flyktingarna och ändå behålla sin anständighet i omgivningens ögon.

Att prata om att leva upp till att "visa medmänsklighet" handlar, antar jag, om att sätta press även på de som inte bryr sig om att vara goda, men som ogärna vill kallas onda. Målgruppen är alltså de likgiltiga.

Jag tror inte alls på det. Att pressa människor att sluta upp kring något, och sedan säga att de bara gjorde vad som förväntades av dem.

Få klarar av att utföra stordåd om ingen säger att det är det som är uppgiften - stordåd. Människor måste inspireras av möjligheterna att ändra på saker, av möjligheterna att göra något stort i sina liv, något de inte trodde att de var kapabla till. I den meningen skiljer sig inte ett humanistiskt flyktingprojekt från hur man skapar samling kring andra stora politiska projekt. Tänk om det stod i historieböckerna i framtiden att Europa år 2015 bestämde sig för att öppna sina gränser? Skulle du vara stolt över att ha varit med om den händelsen? Jag skulle vara det. Jag skulle vilja vara med om en sådan bedrift: kontinentens största humanistiska offensiv i mannaminne. Inte för att det "krävdes" av mig, utan för att det var svårt och för att det var rätt och för att jag valde det.

Enligt Henrik Ekengren Oscarsson är det fler och fler med en positiv syn på invandring som också tycker att invandringsfrågan är viktig. Det är lätt att förstå mot bakgrund av den senaste båtkatastrofen. Den gruppen - den med starka, humanistiska preferenser - är den materiella grunden för att formulera migrationsfrågorna offensivare. Politiska partier kan aldrig mumla sig till framgång. Främlingsfientliga krafter utnyttjar mumlet skickligt: titta, så nervösa de är att prata klartext om invandringen! Vad som skulle behövas istället för mummel är utspända bröst och fler som inte bara sa att vi tar emot flyktingar "för att vi måste när det pågår krig", utan för att det är en förbaskat fin sak att göra som vi ska vara stolta över. Det går inte att vinna över folk på något annat sätt.

Ser vi själva alltid barn som barn?

Det har skrivits mycket bra om misshandeln av 9-åringen i Malmö, framför allt av Malin Ullgren i DN som påminner om att vi måste hejda oss inför varje barn vi möter och påminna oss om att de tillhör samma sort. Att barn som grupp har särskilda rättigheter betyder att inget enskilt barn behöver göra något för att förtjäna de rättigheterna. Det behöver inte vara gulligt, inte vara tillmötesgående eller göra sig förstått.

I de mer folkliga reaktionerna funderar många på vad barnen kan ha gjort för att reta upp ordningsvakterna. Man är snabb med att förstå hur provocerad man måste bli om man måste ta hand om ungar som - ja, vad de nu gjorde (mycket av vad som påståtts verkar bara ha varit påhitt).

Men så skulle vi aldrig resonera om andra yrkesgrupper. Ingen skulle försvara en klantig kirurg med att "det är väl lätt att förstå att ingen människa ser skillnad på en lever och en njure". Vi förväntar oss att kirurgen ska kunna mer än vi själva.

Så måste vi se på ordningsvakter också. Vi måste kräva att just de inte reagerar som många av oss skulle göra, att de är utbildade att inte bli provocerade. Vi måste kräva att det är en del av deras yrkesskicklighet. Lika lite som någon annan yrkesgrupp får de vara som folk är mest i sin yrkesutövning.

I verkligheten verkar det dock - och här ligger ju systemfelet - som om de som i kraft av sin sanktionerade våldsutövning borde vara allra svårast att provocera, är lättast. Någon påpekade att det finns många andra yrkesgrupper som måste konfrontera våldsamma människor - vårdare, äldreomsorgspersonal - och de lyckas nästan alltid lösa situationen utan att dunka klientens huvud i golvet. Varför försöker inte poliser, väktare och ordningsvakter lära sig någonting av de grupperna? Varför försöker män inte lära sig något om konfliktlösning av kvinnor?

Misshandeln i Malmö skulle knappast varit möjlig utan strukturell rasism. Men jag tror också att det - i anslutning till Malin Ullgrens inlägg - finns en utsuddning av barnbegreppet som bäddar för den här typen av händelser. Det blir alltmer flytande när man slutar vara barn: det finns inte minst starka kommersiella intressen som försöker göra barn till "tweens" och tonåringar så tidigt som möjligt. Och i journalistiken finns en enorm populism kring vem som är barn och inte. En förövare är aldrig barn, ett offer är det nästan alltid. En 17-åring som våldtar en 15-åring kan bli till en "ung man" som förgripit sig på en "flicka" - trots att båda fortfarande är barn. Grupper av barn som ägnar sig åt småbrottslighet i förorterna kallas regelmässigt "ungdomsgäng" även om de består av 11-12-åringar. Att få kallas "barn" är förbehållet de som inte missköter sig. På det sättet villkoras den grupptillhörighet - till gruppen barn - som ska skydda och ge rättigheter. Om vi vill att ordningsvakter ska se 9-åringar som barn måste vi kräva konsekvens av många fler, och av oss själva.

Återupprätta vänster-högerkonflikten i migrationspolitiken

Göran Hägglunds debattartikel i DN argumenterar för att ta emot färre flyktingar trots att behovet av skydd knappast har minskat där ute. Han vill att vi ska smita undan vårt mänskliga ansvar. Dessutom presenterar han en dålig borgerlig integrationspolitik fylld av självmotsägelser.

Sett i ett större perspektiv finns det två poänger att göra här.

För det första får inte vänstern vara svarslös inför den usla borgerliga integrationspolitiken. Väljare är inte dumma. De vill veta att flyktingmottagande och integration fungerar. Men högerpartierna kan bara presentera dåliga högerlösningar. En gemensam sektor satt på svältkur och en slaktad arbetsmarknadspolitik kommer aldrig att kunna ge människor trygghet, självförtroende, jobb och en egen bostad. De borgerliga kommer att fortsätta sänka skatterna för de rikaste och sedan, när resurserna är dränerade, säga att det är svårt med integration. Det är bara vänstern som har ett trovärdigt svar på hur en framgångsrik integration faktiskt kan gå till. Men om inte vänstern berättar det, kommer väljarna att dra slutsatsen att det inte kommer att funka. Att det verkar precis så svårt som borgerliga politiker utan resurser säger.

Vänster-högerkonflikten är lika relevant inom migrations- och integrationspolitiken som inom andra områden. Integration är inte en fråga "vid sidan om", som har andra typer av svar, eller där partier som säger sig finnas bortom blockpolitiken (SD) skulle vara mer relevanta. Det är just genom att göra migrations- och integrationspolitiken till en fråga "vid sidan om" som SD vinner: väljarna överger sina gamla partier för att de blivit övertygade om att det här är en dimension som är viktigare än höger mot vänster. Statsvetare och andra debattörer hjälper gärna till genom att prata om migrationspolitik/rasism/antirasism som någonting som ligger utanför den traditionella vänster-högerskalan. Men vänster och höger är aldrig irrelevant, och ett sätt att få SD att börja förlora är att återpolitisera det här politikområdet. Även när integration diskuteras måste väljarna fås att se sakpolitiken i ett större idésammanhang: även här står det gemensamma mot att klara sig bäst man kan; många chanser mot färre chanser; jämlikhet mot galopperande skillnader. Då kan väljarna också lättare se att svaren finns inom de traditionella politiska blocken.

Alltså: vänstern, t ex Vänsterpartiet, borde delta i debatten om integration när den dyker upp. Insikten om det kontraproduktiva i att "ta debatten" mot SD eller att diskutera politiken utifrån deras rasistiska utgångspunkter, betyder inte att man ska vara helt tyst om politikområdet integration. Vänsterpartiet har en politik här, beskriver den på sin hemsida och motionerar om den i riksdagen. Den behöver bara kommuniceras.

Men ska verkligen Vänsterpartiet bidra till att samhällsdebatten handlar om integration?

Frågan innehåller ett stort mått av självöverskattning. Vänsterpartiet är ett litet parti. Om integration är ämnet för dagen, så är det så oavsett vad Vänsterpartiet tycker. Och om debatten ändå har uppstått, borde inte Vänsterpartiet avstå från att berätta hur det socialistiska och feministiska perspektivet är viktigt även här.

Den där diskussionen om hur olika sakfrågor på den politiska agendan gynnar och missgynnar olika partier behöver dessutom kvalificeras lite. Det är riktigt att det aldrig gynnar Vänsterpartiet om integration diskuteras på ett dumt och borgerligt sätt, eller om ramarna för debatten är satta så att ett vettigt argument aldrig kan vinna. Men det är också så, att oavsett vilken sakfråga som diskuteras, så är det partiet som skickligast kan koppla sakfrågan till sina övergripande idéer och värderingar som vinner. Varje enskild sakfråga i sig är inte särskilt viktig för väljarna. De röstar på helheter, på en politik som totalt sett känns bäst i magen. Det är hur partierna lyckas få sina grundläggande värderingar att materialiseras i sakfrågorna som spelar roll.

Andra poängen att göra utifrån Hägglunds text:

Om alla partier kopierar SD:s problemformuleringar gynnar det bara SD. Men om utspel som Hägglunds ger upphov till andra konflikter än "alla mot SD", förlorar SD.

Det skulle förstås inte vara värt någonting om det enda som hände var att de andra partierna började diskutera på SD-vis sinsemellan. Men Hägglunds artikel synliggör snarare motsättningar som alltid funnits mellan de andra partierna. Det borgerliga alternativet har alltid stått för ett snålare flyktingmottagande och en mer batongpräglad integrationspolitik. Förr i tiden uppstod också debatter mellan vänster och höger kring dessa motsättningar. Men sedan SD kom in i riksdagen har de debatterna långsamt dött ut. Förr var vänstern antirasistisk genom att kritisera den faktiskt förda asylpolitiken och bilda opinion mot avvisningar. Nu är vänstern antirasistisk genom att markera mot SD. Det som gått förlorat är vänster-högerkonflikten. De borgerliga partierna, å andra sidan, har älskat att också kunna markera mot SD och bli en del av det "antirasistiska blocket" istället för att få sin egen politik granskad. Jimmie Åkesson har blivit grundligen utskälld i många tevedebatter, men han har tagit utskällningarna med ro, eftersom de har bekräftat SD:s verklighetsbeskrivning: det är alla mot oss - vi är det enda alternativet för den som vill se en förändring av den förda politiken.

I praktiken skulle Göran Hägglunds artikel kunna leda till att ett antal väljare får syn på fler nyanser i synen på flyktingmottagande. Helt enkelt: kanske behöver man inte rösta på SD när det faktiskt finns andra partier som driver en restriktiv linje? Om vänstern bidrar till att kalla den borgerliga migrationspolitiken vid sitt rätta namn, kan det på kort sikt gynna de borgerliga på SD:s bekostnad. Det vore det ändå värt. Motsättningar mellan demokratiska partier om migrationspolitiken är alltid att föredra framför ett öppet rasistiskt parti med ökande inflytande. Men då bygger det på att vänstern verkligen svarar på borgerliga utspel som Hägglunds. Och att man inte är så snabb med att ropa "SD-anpassning!". Poängen var ju att hålla dem utanför debatten. För en gångs skull. Den som påstår att en borgerlig restriktiv flyktingpolitik är något som uppstod med Göran Hägglund den 18 december har fel, och har dessutom fel på ett sätt som SD själva är mycket nöjda med.

Moderaterna skapar samhällen som klarar invandring sämre

Idag: ytterligare ett exempel i Svenska Dagbladet på den nya, obehagliga debatten i Moderaterna om invandringen.

Det är mycket dog-whistle politics över alltihop. De säger: "vi måste få diskutera invandringen". Väljare med tankarna på rätt frekvens hör: "stäng gränserna". Ingen behöver säga det öppet. Om de behövde säga det öppet, skulle de göra det när en journalist ringer och ger dem världens möjlighet att säga exakt vad de vill.

Men nu börjar det också kännas som om dammluckorna vevats upp en liten bit för en annan typ av retorik. Den som säger rakt ut vad det handlar om: att sluta ta emot så många invandrare.

En del moderatpolitiker bäddar in det i ett resonemang som är rimligt, även ur ett vänsterperspektiv: Sverige har en reglerad invandring för att vi vill ta hand om dem som kommer hit. Det får inte bli miserabla förhållanden på flyktingboendena eller en oengagerad inslussning i samhället.

Problemet är att moderatpolitikernas resonemang sällan går ut på att själva flyktingmottagandet måste få större resurser. Problemet är också att när de säger "problem" så menar de på ett mycket mer svepande sätt att välfärden och arbetsmarknaden och bostadsbyggandet inte skulle klara av att svenskarna snabbt blir så många fler. Det är inte sant. Eller jo, på ett sätt: Det är sant i deras Sverige med en avmagrad välfärdsstat och nedmonterad arbetsmarknadspolitik och passiv bostadspolitik och där själva utgångspunkten för resonemanget är att över- och medelklassen måste få behålla sina skattesänkningar. I ett sådant Sverige blir integration svårare. Välfärdsstater är bättre för människor som startar från noll. Det är moderatpolitikernas eget val att tänka bort en fungerande välfärdsstat ur ekvationen där människor ska integreras.

Det är ganska skicklig framing: "Nu ska vi prata om invandringens kostnader, men ingen får tänka på hur vi kan organisera samhällen som minskar de kostnaderna."

De säger att de vill motverka SD:s inflytande, men det är deras eget val att göra det genom att prata om flyktingmottagande. Det är deras eget val att inte göra det genom att försöka vända den utveckling mot snabbt ökande klasskillnader som deras egen politik skapat och som ligger bakom den känsla av konkurrens och utsatthet som vägleder en stor del av SD-väljarna. Stor invandring riskerar alltid att få obehagligare reaktioner - i form av organiserad rasism - i ett hårt klassamhälle. Det är en del av vad som är dåligt med ett klassamhälle. Att kunna ha en generös invandring utan att få sådana obehagliga reaktioner är en av orsakerna till att klassamhället måste avskaffas.

För en liberal antirasist är det alltid lika enkelt för alla att vara antirasister. Klassutjämning behöver inte vara en del av svaret. Det gäller bara att vara moraliska människor. Men vänstern måste se att riskerna för att alla inte klarar av att vara antirasister ökar i klassamhällen. Invandring blir mer explosivt i Moderatsverige än i Vänsterpartisverige.

Det är inte rimligt med en vänsterretorik som går ut på att flyktingmottagande alltid är lätt som en plätt. Varför skulle just detta politikområde vara oberoende av höger- och vänsterpolitik? Flyktingmottagandet blir på kort sikt sämre och svårare i den avmagrade välfärdsstaten. På lång sikt gäller förstås att storleken på ett lands befolkning inte har någonting med någonting att göra, men det påpekandet är inte så mycket värt - vi lever våra liv på kort sikt. Jag tror snarare att vänstern måste få fram skillnaden mellan höger och vänster här, och ge väljarna den logiska förklaringen till att ett stort flyktingmottagande kommer att gå bra: det får resurser, eftersom vänsterns Sverige är ett land där vi tar hand om varandra och inte backar från vårt ansvar. Utan att peka på resurserna, och på en annan inriktning på välfärdspolitiken, blir frågan om integrationen bara en fråga om vilket parti man ska lita på. "Det funkar", säger vänstern. Jo, men varför funkar det?

Det betyder inte att vänstern borde prata mer om flyktingmottagande. Men den ska ha bra svar när den, ofrivilligt, får debatten i knät.

Man kan för övrigt notera att Fredrik Reinfeldt, som fått beröm för att ha hållit SD på armlängds avstånd under sin partiledarperiod, inte sagt flaska i den interna partidebatten. De som filar på hans eftermäle som partiledare bör notera att han fortfarande är - partiledare. En som låtit debatten i sitt parti bli ganska motbjudande.

Hälften ansvar, hälften barrikad

Mp hotar bryta den migrationspolitiska överenskommelsen med regeringen. Det är inte första gången. Aldrig förut har ett politiskt parti klagat så på ett eget förhandlingsresultat. "Migrationspolitiken är inhuman", skrev ledande miljöpartister i Aftonbladet i höstas. Men klagandet och hoten om att bryta är säkert väl övervägda. Kärnväljarna får bilden av ett snällt parti på gränsen till vad de tål. Samtidigt kan prestigen i regeringssamarbetet bli politiskt kapital gentemot andra. Alltmedan "synnerligen ömmande omständigheter" fortsätter att finnas mest på pappret.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 april.)

Humanism med baktankar

Stefan Fölsters utspel för ett tag sedan om att bara ett bättre företagsklimat kan lyfta människor ur elände - förklätt till invandringspositiv rapport - var bara en föraning om hur kapitalet kan använda ett låtsat engagemang för integration som murbräcka för högerpolitik. I Expressen (27/2) räknar Svenskt näringsliv upp vad som krävs för att invandrare ska "komma ikapp" på arbetsmarknaden: uppmjukad arbetsrätt, kraftiga skattesänkningar och rut-avdrag. På samma sätt börjar ett förespråkande av arbetskraftsinvandring blandas ihop med humanism och solidaritet. Och fri invandring som vision - en oförskämdhet samtidigt som den reellt existerande högerregeringen avvisar flyktingbarn - applåderas med beundran. Antirasismen är på väg att kapas av liberaler.

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 mars.)

Herrens hus

Är det så farligt att gå med klassen till kyrkan nån gång om året? Nej, såklart inte. Men Skolverket har inte i uppdrag att ställning till om ”det är så farligt”, utan att upprätthålla den ickekonfessionella skolan. Eftersom det inte är någon artskillnad mellan ett kyrkobesök och till exempel en morgonpsalm, måste vi avstå även från den mindre pressande formen av påverkan. I debatten finns en tydlig främlingsfientlig klangbotten: skolavslutningarna är muslimhatarnas favoritfråga. Men två miljoner står helt utanför samfunden. Den sekulära skolan hade varit oundviklig ändå.

(Ledarstick publicerat i Flamman 29 november)