Den supertydliga konflikten i Syrien

Det här är ett mycket märkligt Rapportinslag (3/6). Samir Abu Eid har besökt en stad i Syrien och rapporterar om beskjutning från syriska armén, pekar på stridsvagnsspår, pratar om skottlossning, filmar män med tortyrskador, men lyckas på något sätt undvika att säga något om att Assads trupper faktiskt möter väpnat motstånd. Journalistik som ett sätt att göra världen lite mer obegriplig. Vi får gissa lite själva: i en ruta ser vi att Abu Eids lokale guide har ett automatgevär hängande över axeln.

Respekten för tittarna är noll. Självklart är våra sympatier helt och hållet på rebellernas sida, men det vågar liksom inte Rapport lita på. Så det är bäst att låtsas som om Syrien handlar om Assad mot någon typ av "demonstranter" - termen man höll fast vid in i det längsta i Libyen. Även där handlade public service publicistiska upplägg om att bestämma tidigt vem som var the good guy och vem som var the bad guy. Sedan rensar man bort allting som komplicerar bilden: terroristnärvaron, Shabiha-milisen som agerar med regimens goda minne men inte helt på dess direkta order, Fria Syriska Arméns kraftiga beväpning och finansiering från andra länder i regionen.

Ingenting av de faktorerna ändrar någon vettig människas grundläggande ställningstagande mellan rebellerna och regimen (de förra har ju mer eller mindre tvingats ta till vapen). Just det gör det så sjukt provocerande att public service-journalister ska göra striden ännu svartvitare, som om tittarna annars inte skulle begripa att det är Assad som är skurken. Nästa gång kanske Samir Abu Eid ansvarar för ett inslag i en fråga där det faktiskt är riktigt, riktigt viktigt att vi har den fullständiga bilden helt klart för oss. Det är ingenting man vill utsätta någon tv-tittare för.

Äntligen humor som sparkar nedåt

Äntligen dags för lite humor som sparkar nedåt när karaktären Kazoo syns i Kanal 5:s "Partaj" igen med start i morgon. Det är ju fett old school att bara narra överheten. Särskilt barn har klarat sig undan alldeles för länge, det är befriande att någon äntligen vågar håna dem fullt ut. Och då tänker jag förstås särskilt på unga tjejer som bloggar utan att kunna stava (ha-ha-ha-ha) och som är pressade att vara extremt fokuserade på sitt utseende (ha-ha-ha-ha). Vad fånigt att de är så ytliga! Tänk att de inte väljer att vara coolt distanserade istället, lite som en 38-årig ironisk komiker från Stockholm.

(Slut ironi.)

Skulle aldrig ha brytt mig om jag inte åkt förbi de förbannade reklamaffischerna för "Partaj" i tunnelbanan varje dag. Det är lite konstigt: min första egna tanke om unga modebloggerskor är också irritation över att de inte gör något vettigare. Men när någon annan vill att vi ska skratta åt dem blir det så tydligt att det är en sånt jäkla angrepp på tjejer i allmänhet och i synnerhet på tjejer som är "smaklösa" på ett sånt där överdrivet arbetarklassvis: lite för intresserade av sina bröst och lite för förtjusta i att rita hjärtan och skriva gulliga saker.

Hädanefter kommer jag att skicka en jävla fatwa på alla som ger sig på unga tjejers rätt att rita hjärtan och skriva "kjamiz". Hade jag varit kvinna hade jag proklamerat omedelbart och oinskränkt systerskap med alla bloggande tonårstjejer.

(Nej, jag tycker inte att Christine Meltzers figur bara är en satir på bloggerskor över 18 år. Bloggandet är massivt bland unga tjejer redan från 14-15-årsåldern. Inte sällan handlar det om relationer, mode och utseende.)

Även om man inte går så långt att man ser det som en maktstrategi att starta en blogg - för att få uttrycka sig fritt och i fred för en gångs skull - utan faktiskt tycker att unga tjejer borde ägna sig åt mer uppbyggliga fritidsaktiviteter, så kan man i så fall se till att bygga sådana alternativa aktiviteter, inte hacka på vad tjejerna gör idag. Över hälften av alla 12-15-åriga tjejer läser bloggar dagligen, drygt en tredjedel av 16-25-åringarna. Det gör det till en extremt könad aktivitet - pojkar och män är inte i närheten av lika intresserade. Låt oss skratta åt deras inåtvända sociala medier-fientlighet istället. Eller så kanske det inte är så fräscht att skratta åt barn över huvud taget?

5 lärdomar av Juholtdrevet

Jo, det var såklart ett drev. Lyssnar man på journalister och nyhetschefer låter det som det inte finns någonting sådant som drev. Alla bara gör sitt jobb och all granskning är motiverad. I den stora världen, utanför Marieberg och Slakthusområdet, pågår en djup diskussion om herd journalism eller mob journalism. Svenska akademiker som Lars Nord och Ester Pollack (intervju i Flamman här) forskar om det. En aning större ödmjukhet från mediehusen vore klädsam.

Åsa Tillberg, redaktionschef på DN, bemöter för sin del kritiken (i dagens tidning) genom att påstå att den handlar om att pressen skulle jobba "med en agenda att missgynna Socialdemokraterna". Så vulgärt uttrycker sig ju inte kritikerna. Det handlar förstås inte om en medveten plan. Människor blir ju vansinniga på drevmekanismerna, om redaktionschefen vill lyssna - inte att det är sossarna som drabbas.

Ingen säger att allting är medias fel.

Ingen säger att Juholt inte framför allt ätits av sina egna.

Ingen säger att ni inte ska granska överhuvudtaget.

Sluta vara sådana primadonnor.

Det ni ska svara på är det vi faktiskt pratar om.

Är det relevant att skriva en artikel om att kommunalrådet i Kumla, Sveriges 117:e största kommun, kräver Juholts avgång? Och att skriva att Kumla är "ett av Sveriges starkaste s-fästen", när det är det 32:a starkaste fästet kommunalpolitiskt, och ungefär det 60:e starkaste när man ser till riksdagsvalssiffror?

Är det riktigt att kalla föredettingar som Björn Rosengren och Stig Malm för "ledande" eller "inflytelserika" socialdemokrater?

Förstorar ni helt enkelt inte kritikerna en smula?

Är det rimligt att fråga på Twitter var Håkan Juholt "gömmer sig", bara för att han inte vill boka en intervju med Niklas Svensson?

Är det inte just i ett drev som ett sådant "nej tack" blir en helt annan sak än ett "nej tack" från en annan politiker? För politiker säger ju nej till intervjuer hela tiden.

Är det bara en ren tillfällighet att kritiken alltid växer "dag för dag" och "timme för timme" just när någon är hårt ansatt? Någon gång måste väl kritiken vara ungefär densamma idag som igår?

Är det inte just så att dramaturgin med den ökande kritiken redan är bestämd - och sedan tvingas man fylla på med kommunalråd från Kumla för att få vinkeln att hålla? 

Hur kan man gå över till att beskriva alla politiska utspel som "fadäser" och "tabbar" bara för att Juholt tidigare gjort fadäser och tabbar? Är ni säkra på att ni inte väljer den vinkeln bara för att kunna ropa ut att "han gjorde det igen"? Både sossar och moderater slänger sig hela tiden med vårdslös retorik om att de andra samarbetar eller stödjer sig på Sverigedemokraterna. Hur kommer det sig att just Juholts utspel ska förstås som ett helt annat slags uttalande? Som ett "faktafel"?

Fanns det någon chans att artikeln i DN i lördags, där en majoritet av s-väljarna i en undersökning sa att de ville att Juholt stannade, hade kunnat få någon annan rubrik än "Aldrig tidigare har vi sett så låga siffror"?

Kännetecknande för drev är just att dramat redan är skrivet, och allting som går på tvärs mot handlingen sorteras bort.

Och ni som älskar att publicera vad allmänheten tycker: varför får vi aldrig veta vad allmänheten tycker i sakfrågorna? Varför är det alltid omöjligt med en gallup som frågar vad folk tycker om uttalandet att regeringen gör upp med Sverigedemokraterna? Varför är det aldrig omöjligt med en gallup som efter några dagars mediestorm ställer frågor om hur högt förtroendet är för den i några dagar intensivt diskrediterade?

Thomas Mattssons hemmasnickrade definition av drev - att det ska handla om privatlivet - är alltså möjligen hans egen, men rätt apart utanför hans kontor. Men definitionen av drev är inte viktig. För min del får Mattsson gärna kalla drevet något helt annat - gärna "journalistik" om han vill. Så får vi väl diskutera journalistik, helt enkelt.

Nå.

Några spontana lärdomar när jag tänker tillbaka på Juholtdrevet:

1. Sociala mediers möjligheter
I drevets första våg i oktober var det bloggare och twittrare som vände hela diskussionen om hyresbidraget, framför allt genom egen granskning och faktakoll. Nu senast var det nära att humor och ironi - bäst genom #drev68 - lyckades ta udden av alltihop. Twitter ändrar inte på socioekonomiska fundament, men ett mediedrev rör sig heller inte på den nivån, utan just i det inkrökta kotteri av journalister, politiker och tyckare som befolkar mikrobloggen. Och allting är så beroende av att ingen ropar att kejsaren är naken. Twitter är som gjort för att mota drev.

2. Skilj på medier och medier
Hos drevmotståndare finns det en tendens - hos mig själv också - att gå bananas på allting som sägs, oavsett om det är i Aftonbladet eller i SVT. Men det är en enorm skillnad på vad Mats Knutson säger i ett medium (SVT) som har förtroende från 74 procent av medborgarna, och vad Lena Mellin säger i en tidning som har förtroende från 13 procent av medborgarna (Medieakademins förtroendebarometer i pdf här). Det är en enorm skillnad på Rapports miljonpublik och Newsmills 70 000 besökare. Att ha det i huvudet är både viktigt för att prioritera i försvarsspelet och för att räkna på skadeverkningarna.

3. Både och
En del säger nu efteråt: gnäll inte på medierna, gör något. Eller: koncentrera er på den egna kommunikationen. Men en del av oss är faktiskt bäst på att gnälla på medier. Andra är bäst på att spetsa kriskommunikationen. Vänsterpressen kan passa på och slå ett slag för sin alternativa journalistik. Åter andra är bra på att fortsätta göra politik som vanligt, för att om möjligt ta fokus från drevet. Allt behövs. Det är ganska självklart att PR-folk säger att det inte är medias fel: det är ju liksom en del av deras profession att gilla läget - att tro att man alltid kan göra lite bättre ifrån sig. Den inställningen är för det mesta av godo. Men den får inte tillåtas köra över den mycket, mycket allvarliga diskussion som också behövs om drev och pressetik. De som är intresserade av just detta bör diskutera just detta. Både och!

4. Utveckla försvarsspelet
Det känns som om försvarsspelet är väldigt underutvecklat inom arbetarrörelsen. Flera av Juholts s k fadäser blev värre av att han tog tillbaka och bad om ursäkt. Då blev han stället kallad vingelpelle (ett klassiskt exempel på härskarteknikens damned if you do - damned if you don't). Att bara be om ursäkt, "ta allvarligt på det här" och lägga sig platt är krishanteringens utsvängda byxor. Högsta mode en gång, hopplöst föråldrat idag. Juholt borde ha hanterat en del "fadäser" genom att gå till motattack, tigit ihjäl andra, snabbt tagit tillbaka några. Alla kriser är unika. Det är också lite anmärkningsvärt hur passiv sossarnas kommunikationsstab har varit. Bara så enkla saker som att lägga ut orginaldokument, förklaringar och förtydliganden på hemsidan har inte gjorts. Hur värdefullt hade det inte varit om vi snabbt fått en utförlig förklaring till Sälenuttalandet?

5. Vässa mediekritiken
Påminner vi inte ganska mycket om bittra, "tystade" Sverigedemokrater när vi hackar på hur högervridna och korkade medierna är? (Jag är absolut inte den som ska kasta första stenen, men man kan väl ha självinsikt.) Framför allt kan nog många nyhetschefer och journalister ha svårt att skilja vår kritik från den de utsätts för från annat håll. Det finns helt enkelt alltid politiska aktivister som kverulerar över att den egna sidan behandlas illa i spalterna. Många journalister har slutat lyssna. Slutsatsen måste vara att vi alltid ska bygga under våra påståenden, gärna använda formella kanaler för kritik, prata mer med nyhetschefer än med enskilda journalister och hänvisa till pressetiska reglerna. Ett av de bästa anti-drevargumenten är för övrigt sorgligt underanvänt här: att nyhetsvärderingen helt ställs på huvudet så att det som hade varit huvudnyheter med krigsrubriker en vecka tidigare blir helt undanskymt. Drevet förstorar inte bara tramset, det döljer viktigheterna också.

Slutligen borde alla också lära av hur allianspartierna (till största delen) har agerat under hela Juholtdrevet. Som politisk motståndare ska du aldrig, aldrig ge dig in i ett drev genom att försöka elda på kritiken. Låt saker och ting ha sin gång. Var trygg med att du tjänar massor på det ändå. Du vill hålla det mellan medierna och din motståndare. Att göra det till en politisk strid är kontraproduktivt. Det samlar bara den andra sidan. Socialdemokraterna brukar ha som adelsmärke att lägga sig i med moraliska fördömanden när media är på väg att avrätta någon borgare. Helt fel.

Deprimerande drev

Drevet mot Juholt är deprimerande på så många plan. (Direkt motbjudande blir det först när Niklas Svensson först tar heder och ära av Juholt med sin vedervärdiga kampanjjournalistik och sedan twittrar så här.)

Från massmedias håll handlar drev om en investering i en dramaturgi som måste sluta med offrets avgång eller avbön. Om offret vägrar ge sig hamnar man i en situation där alla krigsrubriker plötsligt kan ifrågasättas, där det uppskruvade tonläget inte hade täckning. Massmedia förlorade prestige när Juholt klarade sig helskinnad ur hyresaffären. Nu gör de ett nytt försök att föra drevet till ett avslut.

Alla Juholts "fadäser" räknas nu som sådana som har eroderat förtroendet för honom, även sådana som inträffade innan väljarna gav honom med beröm godkänt i en av de starkaste SCB-uppgångar som någonsin noterats, i maj 2011. Väljarna struntade i sambons vandel. Väljarna struntade i Libyen. Ändå ska de plumparna nu upp på de listor med klander som medierna sammanställer.

Temat att Juholt gör ständiga tabbar och har fel är den etablerade mobbingmetoden. Att föreslå en dyr reform blev i Niklas Svenssons version en "dundertabbe". Vägran att acceptera att bli placerad bredvid SD i en tevestudio är nu inte längre ett strategiskt vägval som han delade med Vänsterpartiet, utan en klantighet. Allting blir självförstärkande när alla jagar nästa misstag. I det läget blir inte ett uttalande om Moderaternas beroende av Sverigedemokraterna i försvarspolitiken ett hätskt utfall, en hård anklagelse eller en attack - utan en fadäs, ett fel eller klavertramp. Den spontana reaktionen hos en journalist hade kunnat vara: "Hur tusan menar du nu?". Inte i drevtider. Då låter man istället Sten Tolgfors svar på attacken definiera spelplanen och utgår från att Juholt faktiskt inte vet vad som hänt under sina 17 år i försvarsutskottet. Det är så magstarkt att man bara vill emigrera.

Fakta på bordet är att alliansen har vunnit voteringar i försvarsfrågor med hjälp av Sverigedemokraterna och att alla politiska vägval som Reinfeldt gör utan att involvera de rödgröna ju per definition innebär att räkna med Sverigedemokraternas passiva eller aktiva stöd.

Men i drevtider går det inte att göra rätt. I partiledardebatten vilade Juholt "än på den vänstra, än på den högra armen", vilket förstås var ett bevis på att han är rökt.

Juholt kan helt enkelt inte köpa två liter mjölk utan att det tas till intäkt för att han är en usel ledare för Socialdemokraterna. Det är också därför som interna tips om att "byta stil" (som från Ulf Bjereld här) blir så naiva. Det sista det här handlar om är Håkan Juholts beteende.

Drevet mot Juholt är en del i ett större medialt tema om socialdemokratins förfall och urartning (ett tema som bland annat bygger på en uppblåsning av Socialdemokraternas historiska styrka, men det är ett helt eget inlägg). En annan partiledare skulle tvingas hantera samma verklighetsbeskrivning. En annan partiledare skulle få andra problem med den lata, okunniga och inskränkta svenska journalistkåren. Drömmen om en obefläckad nystart är mer än lovligt naiv. Även rörelseikonen Palme hade kunnat sluta i en skandal vid mer än ett tillfälle. Politik handlar, som jag skrivit tidigare, om att gräva sig upp ur skit, få ny hälld över sig, och gräva sig upp igen.

Vi kommer inte att få återgå till att diskutera sakpolitik i lugn och ro bara för att Juholt avgår. Tvärtom: en avgång skulle bara bekräfta för medierna att det de håller på med nu är viktigt och relevant. För att någon gång få diskutera politik måste politiker sluta avgå.

Precis som Jinge skriver handlar ju inget av detta om någon hemlig kärlek till SAP. Men det handlar om regeringsunderlaget 2014 och det handlar om en rätt att formulera alternativa verklighetsbeskrivningar som alla arbetarrörelsens organisationer - inklusive Vänsterpartiet - måste stå upp för tillsammans. Ingen progressiv kraft gynnas av att drevet avgår med segern.

Gillade någon Kim Jong-Il?

Det florerar många missförstånd om hur diktaturer fungerar.

Ett är att de bara vilar på naket våld och tvång. Men det skulle vara helt omöjligt att hålla samman ett sådant samhälle. Alla diktatorer behöver någon typ av realpolitisk maktbas: en stor grupp människor som vinner materiellt på att stödja den sittande regimen. (I Nordkorea partiapparaten och militären, till exempel. Och de är inte få.)

Dessutom behövs föreställningen om ett inre eller yttre hot mot nationen, som skapar en solidaritet med regimen i åtminstone ett avseende. Utsikten att få fortsätta leva – varken mer eller mindre – knyts till den som sitter på våldsmonopolet. (Det är därför imperialism, militära interventioner, fungerar så dåligt: människor i hela världen verkar innerligt hata att andra ska komma och berätta hur de ska ha det. "Det kanske är en diktatur, men det är vår diktatur.")

För de tredje behöver alla typer av belöningssystem knytas till lojaliteten med regimen, så att en medborgare inte kan uppnå framgång utan att spela spelet, utan att hamna i tacksamhetsskuld gentemot regimen. Livet i en diktatur är inte bara elände – då skulle de bli kortlivade. Tvärtom: varje dag finns det massor med fördelar att vinna för den enskilde medborgaren genom att vara lojal. Om hon går på en regimvänlig demonstration idag, kanske befordringen skyndas på. Om hon avstår från att delta i kollegernas protestbrev, kommer sonen att få sitt stipendium. Diktaturer är pepprade med incitament till lojalitet, nästan alltid materiella vinster som man knappast kan klandra människor för att försöka uppnå.

Dessutom, utanpå detta, förstås: propagandans makt. Det är troligt att många nordkoreaner är genuint ledsna över att Kim Il Sung har dött – skulle inte propagandaapparaten ha gjort ett ganska dåligt jobb om det inte var så?

Paradoxen är att mittfåremedier och liberala tyckare i samma andetag kan säga att diktaturer har enorma propagandaapparater och att det inte finns något folkligt stöd för dem, att makten bara bygger på naket våld. Alla försök att påverka människor att tro att de lever i den bästa av världar skulle alltså vara pengar i sjön. Inte en jävel gick på det.

Men hallå: människor i gemen behöver inte mycket hjälp på traven för att förtrycka sig själva. Jag läser i en morgontidning om ortodoxa judinnor i USA som frivilligt går med på köns-apartheid: de måste trängas på de bakre sätena i bussen – männen sitter där fram. Hör i samma veva en intervju i radio med en amerikansk arbetare som lägger hela ansvaret för att han är arbetslös på sig själv. Sådant är ju samhället, säger han. Det är bara att bita ihop.

Och då talar vi ändå om propaganda som verkar i västliga demokratier, med sin mångfald av alternativa, lätt tillgängliga, röster. I mer slutna stater är den rimligaste utgångspunkten att de enorma propagandaapparaterna faktiskt leder till att många som lever under förtryck faktiskt bär på en förskönad bild av verkligheten. Det funkade ju till och med på östtyskarna, trots att de fick in västtyska tevekanaler. Det funkade på jugoslaverna, trots att de fick resa utomlands.

Om det inte skapades en förskönad bild kan man lita på att propagandan skulle upphöra. Även envåldshärskare tänker på kostnadseffektivitet.

Självklart finns det ett folkligt stöd för Bashar al-Assad, självklart fanns det det för Khadaffi och självklart fanns det det för Kim Jong-Il. Frammanipulerat, skapat, konstgjort, visst – men ett stöd. All analys av främmande stater blir helt obegriplig om man inte förstår det. I SVT:s och Sveriges radios studior sitter alla alltid som levande frågetecken. Hur kan den och den sitta kvar? Varför faller han inte – han är ju avskydd av alla? Ingen fattar något. Eller är de rädda för att den som kan redogöra för hur olika förtryckarsystem skapat stöd för sig själva ska bli anklagad för att ursäkta dem?

Det långa drevet

Det finns inga spärrar för hur man kan skriva om politiska utspel från Håkan Juholt nu. En slags hämnd för att han inte hade vett att avsluta bostadsdrevet med att avgå, får man tro.

Expressen kallar förslaget om mobiltelefoni i hela landet för en dundertabbe, trots att han egentligen bara säger att lagen om elektronisk kommunikation ska efterlevas (läs den själva). Maria Crofts i DN citerar "branschfolk" och förfasas över att projektet skulle kosta 30 miljarder. Ja, "branschfolk" - det är väl bland annat de som skulle tvingas betala? Som att bygga en analys av sexköpslagen på ett samtal med de största torskarna.

Och sedan när blev 30 miljarder - om siffran nu stämmer, den kommer säkerligen inte från någon förespråkare av förslaget - en astronomisk summa i nationalekonomiska sammanhang? När staten sålde delar av Telia fick man 60 miljarder rakt ner i fickan.

Det lilla kotteriet av borgerliga lattejournalister har dessutom missat att kritiken mot dåligt mobilnät är utbredd och högljudd ute i landet. Enbart den som tror att Sverige slutar vid Stockholms tullar kan tro att förslaget om mobiltäckning till alla hushåll har uppstått i Håkan Juholts egen hjärna.

I hatkampanjen mot Juholt ingår nu också att säga att han har pudlat i frågan, fastän han bara tycks ha förklarat för de som spelar idioter att det inte handlar om att kunna nås när man är på fjälltur vid norska gränsen. Men det är väl det som är "landet" för Niklas Svensson - en fjälltur i påsk. Det bor väl ingen där ute?

Råd till landsorganisationen

LO ska satsa 150 miljoner på stöd till ny vänstermedia. Det finns många uppmaningar att skicka med. Se för det första till att satsningen blir politiskt bred, både åt vänster och höger. Bara att förse en utbildad journalist med tid och resurser är radikalt i sig – särskilt under en höst då svensk dagspress tvingas på stora sparpaket. Vidare: överskatta inte nätmedier och tyckarjournalistik. En bra grävande reporter är värd minst fem aldrig så hårdslående bloggare. Och till sist: lägg ned det märkliga kravet på ”självförsörjning”. Det är ju en utopi redan för majoriteten av mainstreammedier.

(Ledarstick publicerat i Flamman 13 oktober.)

Juholtdrevet

Mycket viktig läsning om Juholtaffären signerad Viktor Tullgren finns här. Det fanns inga klara regler, det finns ingenting som tyder på att Juholt har försökt dölja några verkliga förhållanden - och riksdagsförvaltningen har gått in och ändrat sina informationstexter om boendeersättning mitt under brinnande mediadrev.

Kajsa Ekis Ekman skriver bra i DN i dag också, om drevet (finns inte på nätet): den psykos som innebär att kritiken hela tiden måste "växa", även om det kräver att man upphöjer obskyra kommunalråd till "ledande socialdemokrater" eller korshänvisar till andra mediers spaltmeter i ämnet. Och aldrig är väl en populist som Lotta Gröning, en liberal som Jonas Morian eller en hangaround som Stigbjörn Ljunggren så mycket socialdemokrater som när media vill ha "röster från tunga socialdemokrater". Kunde ni inte ha visat er socialdemokratiska tyngd när det gällde att driva socialdemokratisk politik någon gång, typ i senaste valrörelsen?

I jakten på kritiker blir frågor om bakomliggande intressen förstås raskt överhoppade: nämen vad konstigt att Maryam Yazdanfar kritiserar Juholt - hon som blev avpolletterad som utskottsordförande av honom! Nej, nu är också hennes petning en del av drevet: i gårdagens Aktuellt sa Mats Knutsson att Juholt "anklagas [eller har anklagats, har inte hunnit nagelfara citatet] för att rensa ut personer med utomeuropeisk bakgrund". Han är rasist också! Alla spärrar släpper: journalisternas klassintressen slår ut i full blom. Det värsta av allt är nästan att det skiner igenom hur roligt redaktionerna tycker att det här är: vilken story! Vilka rubriker! Nya avslöjanden! Och ju mer trycksvärta man använder, desto tyngre investerar man i Juholts fall - det blir omöjligt att vända, att låta det lugna ner sig, att det inte blir "värre minut för minut" som Ulf Kristofferson sa i TV4 igår.

Och allt detta samtidigt som vi istället skulle behöva diskutera Socialdemokraternas bedrövliga skuggbudget, den som slog fast att Juholts (briljanta) retorik under våren och sommaren inte på något sätt motsvaras av någon ambition att göra realpolitisk skillnad gentemot regeringen. De minsta skillnaderna i modern politisk historia ska saluföras av den hårdaste antikapitalistiska retorikern sedan Palme eller Carlsson. Det är onekligen en ny form av triangulering. Men väljarna är smartare än så.

Samtidigt hör jag en del vänsterpartister som luftar en viss förhoppning om att utrymmet för V ska öka med ett förborgerligat SAP. Ja, om ambitionen är att ha två jämnstora röda partier i evig opposition. När väljare blir besvikna på sina partier kliver de inte bara glatt över till ett annat: människor desillusioneras och passiviseras. Och skulle Vänsterpartiet på något sätt räcka till som radikal motkraft i samhällsdebatten idag? Det vore förödande om Socialdemokraterna bröts ned som organisation och politiskt alternativ.

Reinfeldt - skogsfolkens man

Visst, "S sjunker i städerna", som DN har stort uppslaget idag. Sammanlagt 13 procentenheter i förra valet. I valet 2002 tappade Moderaterna 34 procentenheter i storstäderna, men jag kommer inte ihåg att några medier tolkade det som ett strukturellt-existensiellt problem. Problemet är att Socialdemokraternas förluster tolkas in i en bredare föreställning om industrisamhällets död och oundvikliga medelklassifiering. Medan Moderaternas tillbakagångar förklaras på ett politiskt plan.

Visst, "S sjunker i städerna", men de styr två av tre storstäder.

Alliansen backade i Stockholm 2010, rödgröna gick framåt. Varför minskar förtroendet för de borgerliga i storstan?

Och Moderaterna fick drygt fyra femtedelar av sina röster från landsbygden (eller vad man nu ska kalla Sverige utanför storstäderna). Töntigt, va?

DN skulle lika gärna kunna ställa frågan: Vad är hemligheten bakom Moderaternas succé i skogslänen? (Moderaterna ökade med sammanlagt 30 procentenheter i skogslänen 2010, medan S backade med 13 procentenheter.) Varför tilltalas inte de tystlåtna, inbundna bakåtsträvarna i glesbygden av S på samma sätt som de tilltalas av Fredrik Reinfeldt? Hur lyckades Moderaterna säkra valsegern genom det nya förtroendet hos skogarnas, älvarnas och gruvornas folk?

Nä, så går inte storyn såklart. Förlusterna hos den urbana, moderna medelklassen ska vara i fokus, så att sossarna framstår som riktigt mossiga.

De "vita fläckarna" (DN:s namn på områden där S har under 10 procent) är såklart ett problem. Men alla sådana fläckar beror huvudsakligen på en homogen klassammansättning, inte på politik. Sedan kan man har större eller mindre framgång ändå. S skulle inte ha behövt tappa från 32 till 19 procent i valkretsen Södermalm-Enskede, trots bostadsrättsombildningar och gentrifiering.

Det kan sossarna behöva fundera på. Men artikeln i DN är en del i en kampanj om deras storstadsproblem som börjar bli riktigt tröttsam. Tyvärr förstoras väl också problemen av de inom SAP som vill ha en mer högerinriktad agenda.

(För övrigt har Moderaterna nästan lika många "vita fläckar" i Malmö - 8 stycken mot Socialdemokraternas 10. Om man skulle sätta ribban vid 15 procents väljarstöd blir skillnaden inte heller stor: Moderaterna 29, Socialdemokraterna 34.)

No more Mats Knutson

Håkan Juholt plockade i dagens Nyhetsmorgon-intervju upp den idé som Göran Persson luftade i sina memoarer, nämligen att partierna borde ta kontrollen över partiledardebatterna och sluta låta SVT och TV4 diktera villkoren. Efter de senaste årens Peter Jihde-trams, ändlösa vem-kan-regera-med-vem-sessioner och sakfrågetyranni är det ett underbart förslag.

Det behövs ingen journalist för att hitta relevanta frågor att debattera. Tvärtom, svenska politiska journalister har länge jobbat för att bevisa att de inte är det minsta intresserade av politik. Varför inte låta någon som tar politik på allvar sätta ramarna?

SVT, Sveriges Radio och TV4 skulle förstås bjudas in att bevaka en sådan debatt. Om de följer grundläggande journalistiska principer kan de knappast säga nej till att sända med mindre än att de chikanerar sig själva totalt. Det är det fina i förslaget.

Så fungerar ju ofta politik på alla nivåer upp till just partiledardebatterna. Partierna - eller någon tredje part - arrangerar, och medierna väljer om de ska bevaka/sända eller inte. Det finns inte något särskilt demokratiskt värde, eller något som har med yttrandefrihet att göra, i att massmedieföretag ska arrangera partiledardebatter. Medier måste kunna bevaka och ställa frågor till partierna inför ett val. Att arrangera debatter än något annat.

Nackdelen är förstås att småpartierna kan bli tvungna att föra tuffa förhandlingar för att inte lämnas utanför viktiga debatter. Idag är det dock knappast någon risk, med den extrema blocksituationen - alla partier behövs för att samla majoritet. Inte heller vill någon plussa på SD:s martyrkonto genom att lämna dem utanför. Alla eventuella nackdelar vägs till syvende och sist upp av nöjet i att något kapa Mats Knutsons tuppkam. Hans skri om hur partierna undergräver yttrandefriheten kommer att vara ljuv musik i mina öron.

Karin Hübinette

Postmodernismens dagliga triumfer tar långsamt knäcken på en.

Ulf Bjereld skriver i Aftonbladet att Karin Hübinette borde fått behålla jobbet, trots att systern utsetts till statsråd. (Gunnar Hökmark säger för övrigt samma sak, vilket gör det lättare att argumentera emot annars kloke Ulf.) Argumentationen känns igen: eftersom alla människor styrs av någon form av subjektiva värderingar, är det fel att slå ned på formella beroenden och lojaliteter. Det kan ju tänkas att det finns journalister utan formella släktband med ett enda statsråd som ändå gör ett insmickrande inslag om regeringspolitiken.

I korthet: Eftersom vaksamhet mot formella lojaliteter inte löser alla problem med objektivitet, bör man inte med en sådan vaksamhet lösa några problem.

Sånt där hör man hela tiden. Ett annat exempel är när det dyker upp kritik mot att Svenskt Näringsliv ger ut läroböcker och skeppar ut dem till landets skolor. Då poppar det alltid upp någon postmodern vänsterjeppe som svarar att det inte gör någonting att Svenskt Näringsliv ger ut läroböcker, eftersom alla läroböcker skrivs av människor med värderingar, och man måste alltid förhålla sig kritiskt till vad man läser, oavsett förlag.

Alltså: eftersom vi inte löser alla problem med objektivitet genom att förbjuda skolor att köpa Svenskt Näringslivs läroböcker, ska vi inte göra någonting.

Märkligt nog slutar dessa postmoderna resonemang sällan i alternativa handlingsrekommendationer - oftare i axelryckningar. Ulf Bjereld skriver att journalister har "politiska åsikter" och "tillkortakommanden", men tycker inte att det är ett problem. I skoldebatten motsvaras pratet om det kritiska tänkandet sällan av mer lektionstid för detta.

Man baxnar faktiskt:

-Har du hört att en av landets mest inflytelserika politiska journalister har en syster i regeringen?

-Äsch, alla har väl åsikter.

Berlusconis mediamakt i Italien - inget problem, alla oberoende redaktioner har också åsikter?

Man skulle istället kunna tänka så här:

Släktband är ett objektivitetsproblem som är enkelt att se. Det finns objektivitetsproblem som är svårare att se. Men det bästa får inte bli det godas fiende. Det är inte orättvist mot de som har synliga lojalitetskonflikter att man inte kan göra något åt alla som har dolda. Vi kommer inte mer tillrätta med förekomsten av dolda politiska agendor hos journalister genom att strunta i att agera mot de öppna problemen. Vad är det för slags allt eller inget-extremism som gör att vi inte åtgärdar ett problem av 10 bara för att vi inte kan åtgärda de andra 9?

Den relevanta frågan i fallet Hübinette är inte vilka lojalitetsproblem SVT:s agerande inte löser. Den relevanta frågan är om en politisk journalist kan påverkas av att ha ett syskon i regeringen. Svaret är rimligen ja.

Slutparentes: Inget storföretag, SVT inte undantaget, vågar nuförtiden säga just så: vi tror att man kan påverkas i sin yrkesutövning. Istället är pressmeddelandejargongen alltid: vi vill inte ta risken att det skapas misstankar att detta skulle påverka vår medarbetares yrkesutövning. I klartext: "Det finns inget egentligt problem här, men eftersom du som tittar på vår kanal inte begriper det måste vi ändå göra så här." Publicistik utan ryggrad, knappt ens med broskbildningar i geléklumpen.

Ska vi ta Ove Rainer i repris också?

En presschef på regeringskansliet begär att SVT ska klippa om ett program om skolpolitiken till Folkpartiets fördel - men vi borde istället diskutera vad Lars Ohly tyckte om rivningen av Berlinmuren för 21 år sedan?

Eskil Erlandsson ser till att det fabriceras en fuskrapport om tillståndet på minkfarmarna för att sopa undan frågan från valrörelsen - men den verkliga skandalen är att en 15-årig MUF-aktivist gått på ett s-möte med 18-årsgräns och försett sig av vin, för att sedan tipsa Expressen?

Mats Odell kallar socialdemokraternas politik för "Tobleronepolitik" - men Nerikes Allehanda (liberal) tycker att ett exempel på smutskastning är en socialdemokratisk film som "visar blå och röda staplar som tydligt ska markera skillnaderna mellan de båda blocken. Mellan diagrammen kommer skyltar med texter att såväl arbetslöshet som antal socialbidragshushåll och antal obehöriga till gymnasiet har ökat sedan förra valet."

Ska man skratta eller gråta?

Ohly 1989. Sahlin 1995. Vad kommer härnäst, ska Ove Rainer-affären läggas oss till last också?

Svenska politiska journalister skulle inte reagera på en politisk skandal om den hoppade upp och bet dem i näsan.

Årets största politiska skandal gick ju till exempel nästan obemärkt förbi: när Sveriges statschef kommenterade sin morfars, den högt uppsatte nazisten Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha, brott mot mänskligheten med att "alla var ju med...det var svårt att undvika".

Därför är heller inte det här en skandal: Moderaterna skryter i detta nu på sin hemsida om att partiet lyckades "bra i de allmänna valen" på 1910- och 20-talet, d v s val i Sverige innan demokratin, när Moderaterna själva aktivt såg till att arbetare inte hade full rösträtt. Grattis till den prestationen! Seriöst: det är väl OK - om än inte intellektuellt hederligt - att framställa det som om Arvid Lindman genomförde en rösträttsreform för att han ville det. Men att skryta om att partiet hade framgångar under vad som i praktiken var en diktatursituation - det är riktigt smaklöst.

Men det är som sagt ingen skandal. "Odemokratiskt", det är ju när VPK tyckte saker om andra länder. Vad partier faktiskt gjort - här i landet - har väl ingenting med demokrati att göra.

Anders Knape är (M), inte SKL

De rödgröna försöker in i det sista etablera en bild där skattesänkningar står mot välfärd. De poängterar att många välfärdsjobb har försvunnit under alliansens år vid makten och vill ta igen det genom 12 miljarder mer till kommuner och landsting.

Vilken tur då att moderaten Anders Knape, ordförande i Sveriges kommuner och landsting SKL, kan rycka in på DN Debatt med fem dagar kvar till valet och meddela att kommunerna och landstingen klarar sig jättebra på egen hand; de har hittills kunnat "värna" personal och kvalitet under krisen, eftersom Sverige klarat den "betydligt bättre än sin omvärld". Vilket inte bara är Reinfeldts kärnbudskap, utan också rent ljug - 31 000 personer färre jobbade i kommuner och landsting 2009 jämfört med året innan.

Knape menar att de goda ekonomiska resultaten i kommunsektorn "ger kommuner och landsting möjlighet att utveckla välfärden" själva, utan nya rödgröna pengar - DN ställer tjänstvilligt upp med rubriken "Kommunerna kommer att anställa 10 000 nya lärare", trots att det i debattartikeln står att de skulle kunna göra det fram till 2017 - en bra bit in i nästnästa mandatperiod, alltså. Och det handlar inte ens om en kvalitetsökning, utan om att "upprätthålla lärartätheten"! Sällan har en rubrik haft täckning för så lite.

DN har för övrigt skrivit "SKL:" i sin ingress. Det är nog snarare Anders Knape själv som är avsändare: det finns ingen ny rapport, ingen ny prognos, inte så mycket som en ny power point från SKL som bildar underlag för artikeln i DN. Den prognos som Anders Knape utgår ifrån lades upp på SKL:s hemsidan den 17 augusti, snart en månad sedan.

Kommunerna och landstingen har fått stora statsbidrag, men problemet är att de har lagt pengarna på hög istället för att spendera dem. Och när SKL:s ekonomer får skriva utan att deras moderate chef lyckas göra ideologiska färgläggningar av dokumenten låter det mesta betydligt mer verklighetsnära. Som i SKL:s ekonomirapport från i maj:

"Syftet med det ökade statsbidraget [under 2010, min anm.] är att förhindra stora uppsägningar och skattehöjningar samt värna välfärdens kärna. Även om det är svårt att uttala sig med bestämdhet tyder mycket på att effekterna på sysselsättningen blir begränsad, tillskotten föranledde inga större revideringar i de ekonomiska ramarna inför 2010. Däremot bedömer vi att det tillfälliga stödet bidrog till att förhindra skattehöjningar med över 1 miljard kronor 2010."

Kort sagt: när Anders Borg skickat pengarna till kommunerna har det inte räddat ett enda jobb. Men det har förhindrat skattehöjningar i högerstyrda kommuner: med ökade utgifter i form av statsbidrag har Moderaterna köpt sig undan mycket mer politiskt besvärliga skattehöjningar.

Och: när Anders Knape säger att kommunerna har lyckats värna jobben tack vare "de kraftfulla resurstillskott man fått under de senaste åren" går det alltså rakt på tvärs mot vad hans egna ekonomer skriver.

Det ser inte bättre ut framöver i ekonomirapporten:

"Inför 2011 är situationen mörkare. I vår prognos för 2011 räknar vi ändå med ett överskott på dryga 3 miljarder kronor, men ansträngningen för att komma dit är tuff. Kostnaderna måste vara lägre än vad trycket från den demografiska utvecklingen kräver. [min fetmarkering]"

Det vill säga: om det fortsätter att finnas så många människor som lever istället för att vara döda, kommer alla att behöva få det sämre än förut för att kommunerna ska klara ett överskott.

Sedan chefsekonomen skrev så där har lite mer positiva BNP-prognoser kommit, vilket gjort att SKL i lite mer slarviga bedömningar (någon ny totalanalys har inte kommit sedan majrapporten) tror att skatteintäkterna kommer att öka så att överskottet för 2011 blir "minst 11 miljarder". Anders Knape lovar alltså att alla ökade intäkter kommer att fortsätta läggas på hög, även om "kostnaderna måste vara lägre än vad trycket från den demografiska utvecklingen kräver". Gud bevare oss - rödgrön valseger och väldigt riktade statsbidrag, tack!

Vuvuzelan har peakat

Hajade till över en tweet på Twitter förra veckan.

"Asså, sorry, men att äga en iphone = att åka till thailand på semester."

Det är mycket underhållande att analysera den urbana, agendasättande medelklassen. I sin strävan över att vara först - eftersom det är samma sak som att ha en personlighet, och bottnar i en skräck för massamhället - gäller det att hålla koll på när företeelser har blivit alltför vanliga och spridda. Det gäller att veta när trenden peakar så att man kan hoppa av den, innan man råkar konsumera eller bete sig som en LO-medlem. Det är till och med lite skämmigt att hoppa av mitt på peaken: det bästa är om man kan förutse peaken och hoppa av i god tid.

Alltså ser man ständigt små nervösa trevare i sociala medier: nu är väl iphone ute? Nu börjar väl folk överge Facebook? Underförstått: jag tänker fan inte bli kvar här bland en massa svennar om partyt har flyttat.

Häromdagen såg vi en extremt koncentrerad trendpeak i den urbana medelklassens förhållande till vuvuzelas, plasttrumpeten som alla pratar om i samband med fotbolls-VM i Sydafrika. (Jo, allt medelklassen rör vid fylls med status; hög eller låg, stigande eller sjunkande - t o m hur man ska kommentera vuvuzelas.)

Onsdag den 16 juni exploderade vuvuzelakommentarerna på Twitter. Någon efterlyste lite skojigt mer vuvuzelafrågor i partiledardebatten som pågick i riksdagen, vuvuzelakupper mot prinsessbröllopet planerades och så vidare. Men strax efter lunch kunde man höra den första varningssignalen: någon jeppe twittrade ironisk om att det skrivs för lite om vuvuzelor i sociala medier. Genast börjar alla kallsvettas och snegla åt sidorna: bäst att ligga lågt och avvakta läget. Trenden började plana ut, och började definitivt störta nedåt när Aftonbladet under dagen lade ut ett beställningsformulär på nätet där man kunde köpa sin egen vuvuzela.

Från smal till massa på 24 timmar.

Vill du göra bort dig i helgen på en middag på Skånegatan i Stockholm? Säg med äkta entusiasm: "Har ni hört de där vuvuzelorna i Sydafrika?"

En stor den av den urbana medelklassens liv ägnas åt att hålla koll på produktlivscykeln för alla produkter och företeelser. Självklart är det bra att vara bland de första när någonting är på väg upp, men det är egentligen två andra punkter som är viktigare att hitta: 1) tidpunkten då företeelsen blivit alltför vanlig, och 2) tidpunkten då företeelsen blivit så spridd och invand att den blivit kult - då kan man nämligen hoppa på den igen, med en ironisk blinkning (Allsång på Skansen-fenomenet).

Politiskt tyckande undantages icke. Här handlar det framför allt om att den urbana medelklassens tyckare är livrädda för att bli en del av alltför stora folkopinioner. Ett vanligt uttryck som den rädslan tar sig är att det alltid dyker upp någon mitten-vänster-tjomme som tycker tvärtom inom ett par timmar efter att en debatt har startat. Den urbana medelklassen söker sig till lediga debattpositioner - åsikter som ingen för tillfället företräder - som flugor till socker. Pågår alltför kraftfullt råskäll mot monarkin, dyker det strax upp en rojalist-socialist i spalterna. Pågår alltför unisont hat mot Israels agerande, dyker det strax upp någon som tycker att det är för mycket hat. Pågår alltför mycket prat om samförstånd mellan Israel och Palestina, hade samma person krävt mera hat.

Det handlar förstås till stor del om att det är svårt att tjäna frilanspengar genom att hålla med alla andra, men också om att en åsikt redan nått sitt mognadsstadium i produktlivscykeln och därför blivit alltför omfattad för att kännas riktigt fräsch. Skräcken för massåsikten och det överdrivna älskandet av opposition ligger och skvalpar någonstans i bakgrunden till att det aldrig finns någon samhällsdebatt som tar fäste på allvar, blir genomdiskuterad, pågår i åratal, förändrar opinionen i grunden. Istället: jakten på nästa snackis. Vilken debattör idag - till höger eller vänster - vill "fastna" i en fråga? Det borde vara en hederssak att fastna i en fråga. Att ständig befinna sig i opposition är inte att vara intellektuell.

Behandla Sverigedemokraterna som alla andra partier

Tidningen Vi kommer inte att skriva om Sverigedemokraterna "framöver", ett beslut som skapat en aning debatt och kommenterats bland annat av Vassa Eggen. Det publicistiska beslutet är bisarrt: inte ens om Jimmy Åkesson streakar på prinsessbröllopet, gör ett oväntat inhopp som radarpartner till Didier Drogba i fotbolls-VM och toppar det med att bränna ner Visby under Almedalsveckan kommer alltså Vi att vara intresserade? Jag har aldrig hört talas om en redaktör som på förhand bundit upp sig så reservationslöst - möjligen hittar man något motsvarande i socialdemokratiska partipressens ihjältigande av kommunister på 30- och 40-talet.

Nu tror jag i och för sig att Anneli Rogeman egentligen resonerar klokare än hon tar sig utrymme att förklara.

Sverigedemokraterna har i förhållande till sin storlek och sitt inflytande fått sjukligt stor uppmärksamhet de senaste åren. Medierna har en kärleksaffär med Sverigedemokraterna som är lätt att begripa: de har en enkel och kontroversiell agenda, tycks växa, tycks moderniseras, hotar att bli vågmästare - och dessutom finns det ett helt eget drama i hur partier och media ska förhålla sig till dem. Ska medierna behandla dem som alla andra? Svaret - som Vi, antar jag, reagerar mot - har hittills varit: ja, vi ska behandla dem som alla andra partier. Och så har man liksom glömt att SD inte sitter i riksdagen och inte ens varit särskilt nära att komma in. Det rimliga vore att behandla dem som alla andra partier utanför riksdagen: snålt som satan.

Men det kan man komma fram till genom löpande publicistiska beslut, inte genom en högtidlig bannbulla vars enda effekt är att Sverigedemokraterna kan påstå att de stoppas på förhand, genom en censurkomplott. På det sättet har Vi-redaktionen gjort fel.

Samma sak gäller egentligen de politiska partiernas inställning till debatt med SD: lägg av med alla särskilda principer - bemöt dem om ni stöter på dem, men ge dem inte uppmärksamhet genom att bjuda in dem. Det vill säga: bemöt dem på exakt samma sätt som ni bemöter vilket annat marginaliserat gäng som helst. Det är otänkbart att ni skulle vägra att svara på en fråga från Svensk Israelinformation på ett torgmöte. Det är lika otänkbart att ni skulle erbjuda dem att ha ett gemensamt torgmöte. Politiska partier har ingen skyldighet att uppmärksamma andra politiska partier. Aldrig någonsin. Det har ingenting med yttrandefrihet att göra - det är en blodig tävling, för guds skull. Har alltid varit. Stora partier har alltid osynliggjort små partier tills dessa försvunnit eller lyckats etablera sig. Att "ta debatten" behöver inte betyda att man accepterar att ställa sig en TV-studio med Jimmy Åkesson, eftersom debatten ju i alla politiska sammanhang förs genom att föra ut politik. Det kan man göra på hundra andra sätt än att munhuggas i Aktuellt. Att "ta debatten" har tyärr också blivit liktydigt med att diskutera den Sverigedemokratiska problembilden, på deras planhalva. Det är det som gör att det klokaste slagordet som finns just nu är Ali Esbatis: vi måste "våga låta bli att ta debatten".

Ett problem i diskussionen om bemötandet av Sverigedemokraterna har varit att de som säger att man ska "behandla dem som andra partier" (vare sig det handlar om journalistisk eller debatt) i praktiken tycks mena att de ska behandlas som om de var ett väldigt relevant 25 procentsparti. Det jag menar är alltså snarare: behandla dem som exakt det lilla 2,9-procentsparti utanför riksdagen som de är.

Däremot ska Sverigedemokraternas väljare behandlas med stor respekt. Många gånger tycks det som om Mona Sahlin försöker övertyga Jimmy Åkesson om att han har fel. Men det är med hans väljare och potentiella sympatisörer som samtalet i praktiken förs - vanliga svenskar vars verklighetsbild man måste förstå och ta på allvar för att kunna påverka den. (Som med all annan politisk påverkan.) Det är därför högern borde förbjudas att diskutera med SD: ofta slutar det med någon slags välkammad, nyliberal mobbning av Sverigedemokraternas EU-motstånd, okunskap eller bristande respekt för riksdagens budgetregler. Man ger sig på Sverigedemokraternas vanlighet och folklighet istället för att attackera deras rasistiska problembild. Jimmy Åkesson skrattar hela vägen till valurnorna.

Och, slutligen: Sverigedemokraternas tyngsta draghjälp från medierna handlar inte om hur de framställs som parti. Det handlar om hur medierna i all annan rapportering gynnar Sverigedemokraternas agenda genom att etnifiera allting som överhuvudtaget kan etnifieras, "problematisera" islam, låta mörkhyade definiera "invandraren", aldrig tolka motsättningar i klasstermer och så vidare. I det perspektivet är inte det viktiga om Jimmy Åkesson står i en TV-studio en gång i halvåret eller inte.

Göran Hägglunds sekunder av klarsyn

Varför är vi svenskar så fixerade vid bäst före-märkningen på mat, frågar Erik Haag i trailern till nästa avsnitt av Landet Brunsås i SVT. (Poängen som kommer att göras är att det slängs en massa ätlig mat här i landet.)

Ja du, Erik. För att vi lever i ett specialiserat massamhälle? Eftersom den stora majoriteten av svenskar är på jobbet eller på väg till och från jobbet 9-10 timmar varje dygn, kan inte middagar tillagas som de gjorde när svenska kvinnor tjänstgjorde som hemmafruar. Vi har inte tid att samla, välja, spara, bereda och lära oss en bråkdel av vad våra far- och mormödrar gjorde. De flesta svenskar väljer åtminstone att inte till varje pris pressa in långkok och inläggningar på sin lediga tid, när det finns snabbare och billigare sätt att bli mätt. Datummärkning - i den mån den är någorlunda hederlig - gör matlagningen effektivare genom att eliminera momentet att behöva bedöma om maten är ätlig eller inte.

Men i samma takt som arbetarklassens kvinnor börjat lönearbeta och använda halvfabrikat och färdigmat i köket, har naturligtvis "genuin" matlagning, med en olivolja för varje tillfälle, blivit en statushobby för storstädernas trendkänsliga mellanskiktsfamiljer. I den "genuina" matlagningen ingår det förstås att stoppa näsan i smörbyttan och själv bestämma bäst före-datum - och göra sig löjlig över de som följer den. Gärna samtidigt som man själv står och trycker in händerna i en nyslaktad gödgris a la Landet Brunsås-vinjetten.

Jag har inget emot vällagad mat. Irritationsmomentet är snarare att storstädernas självmedvetna mellanskikt inte tycks kunna skaffa sig en ny smak eller tillägna sig en ny trend utan att alltid uppfinna en anti-smak och anti-trend att rynka på näsan åt. Det går inte att gilla vad 2010 har att komma med utan att förfasa sig över något som är så 2009. Allting sorteras i högt och lågt, och gemenskapen kring det höga är så självklar att man inte ens reflekterar över att någon skulle kunna gilla träpaneler i furu, sortimentet på Dressman eller tribaltatueringar.

Det är det här jag känner igen i Landet Brunsås: mellanskiktets kulturkrig mot arbetarklassen. Vilket också råkar vara den enda punkt där Göran Hägglund träffar rätt i sin impressionistiska beskrivning av en förtryckande smakelit: lita på att det skulle bli obehagligt tyst i många bostadsrätter på Södermalm om någon middagsgäst undslapp sig att det ändå är finast med tavlor som man ser vad de föreställer. Och ja, arbetarklassen hånas rätt friskt i populärkulturen. När Mia Skäringers "Tabita" erbjuder en "tribal" är det självklart bara underhållande när man förutsätter en gemensam förståelse av att tribaltatueringar är trashigt, underklassigt och så 2002. "Ullared" från 2009 var ingen dokumentär om att jobba på ett varuhus eller om att handla på ett varuhus - det var ett slags freakigt arbetarklass-zoo som visades upp. Den av producenterna tänkta gemensamma förförståelsen var förstås att det var något lustigt och så-trashigt-att-det-känns-kult med Ullared. Jag har många bekanta som alltid bara har pratat om Ullared som - billigt. Men nu förstår de att det finns någon laddning i Ullared som gör det till mer än ett ställe som är billigt, en laddning som gör det lite, tja, lite fel att åka dit.

Den här delen av Hägglunds antielitistiska appeller om "verklighetens folk" förtjänar medhåll från vänster. Skulle till och med se konstigt ut om det inte fick medhåll: det är ju det här som är borgerlig hegemoni. Kortslutningen hos KD-ledaren kommer ju först i det att han utser kulturvänstern till skurken (och antipolitiken som lösningen). Vänstern var ju snarare de enda innan Hägglund som satte fingret på hur världsbilden hos bostadsrättsägare i Stockholm är alltings mått inom media och populärkultur och att arbetarklassen osynliggörs eller exotiseras. Den antielitismen är sund. Det värsta som skulle kunna hända är att vänstern ger upp den eller skäller den för populism, bara för att Göran Hägglund har råkat snubbla in på liknande tankebanor.

Läcktid

Det är lika genialt som självklart: regeringens PR-strategi att släppa information om innehållet i höstbudgeten en bit i taget. Allt blir nyheter. Ingenting kommer att vara okänt eller överraskande när Borg går med nådiga luntan den 21 september. Proffsigt PR-arbete och dessutom bra på andra sätt: om man tycker att politik är viktigt och att politik bör uppmärksammas och debatteras så är det såklart rimligt att varje politikområde kan få sin beskärda del av uppmärksamheten, istället för att försvinna i mängden i en jätteblobb en gång om året. Det är också bra för PR-arbetet att slippa svara ärligt på varför man gör som man gör: "För att ni ska skriva mer" är ett klart sämre svar än "Vi tycker att det är viktigt att politik diskuteras."

Så lika genialt och självklart som det nya presentationsupplägget framstår, lika obegripligt är det att det inte gjorts tidigare. Och då menar jag verkligen obegripligt i ordets rätta bemärkelse; att man faktiskt inte förstår. Så om man tidigare bara reserverat tid för korrekturläsning och tryckning efter förhandlingsdeadline, är det hög tid för de rödgröna att komma ihåg att lämna generöst tilltagen "läck"-tid när det är dags att presentera första budgeten vid den här tiden nästa år.