Bara marknaden förstår medelklassen

Bor man med två barn i en närförort till Stockholm där årsinkomsterna ligger på en halv miljon och uppåt, vet marknaden precis vem man är. En som behöver mer tid. För att det är status att hinna med mycket. För att moderna jobb stjäl mycket tid av oss. Sådant vet marknaden. Jag kan spara tid med playtjänster, hemleveranser av mat, kommersiella fotbollsträningar.

Hört talas om det sista? Ett företag, istället för en förening, låter barnen träna fotboll utan några krav på ideella insatser från föräldrarna (”100 procent föräldravänligt”). Ingen behöver vara tränare, ingen behöver sälja kakor.

Det är dyrt förstås, så bara välbärgade föräldrar kan köpa sig fria från det ideella engagemanget. Och det ställer till problem för de traditionella klubbarna. Men poängen här är att marknaden återigen har uppfunnit ett alternativ till det goda (jobbiga) medborgarskapet. När det ideella hamnar i en nedåtgående spiral – dåligt föräldraengagemang leder till ännu fler mejl med tjat om att ställa upp och ännu mer kantstött verksamhet som känns allt jobbigare att engagera sig i – då finns marknaden där med ett alternativ. Precis som det ständigt finns alternativ till offentlig välfärd. Medelklassen kan alltid byta bort, välja att köpa, dra sig undan.

När medelklassen – de löntagare som i marxistiska termer utgör det mellanskikt som befinner sig mellan arbetarklassen och borgarklassen – väljer ”exit” skadas hela välfärdstanken, det vet vi sedan tidigare. Den som flyr in i marknaden blir snabbt oförstående inför att betala skatt. Man tenderar dessutom att fly tillsammans med människor som är lika privilegierade som sig själv. Det minskar förståelsen för hur villkoren ser ut för andra, ja högervrider hela världsbilden.

Men vi måste prata mer om hur den där flykten från det ideella eller offentliga började: med att marknaden förstod medelklassens behov. Den kommersiella fotbollsarrangören har begripit exakt hur jag känner inför att sälja lotter utanför ICA eller skjutsa barnen till en grusplan i Bollmora en söndagmorgon. Det andra sättet att organisera saker här i världen – politiken – den begriper å andra sidan nästan ingenting.

Samtidigt som jakten på mer tid ständigt skapar nya privata tjänster och produkter, kan en politisk lösning som arbetstidsförkortning vara stendöd. Rapporter om medelklassens problem på jobbet – stress, meningslöshet, maktlöshet – används sällan som utgångspunkt för några politiska paroller. I stället tror man att medelklassen måste vinnas med valfrihet och skattesänkningar. Att det den framför allt längtar efter är mer konsumtionsutrymme.

Sverige hade en gång i tiden världens rödaste medelklass. Bara i två val mellan 1964-2006 hade S och V tillsammans mindre än 40 procents stöd bland TCO-anslutna.

Då användes ofta ordet ”löntagare”, vilket skapade exakt den känsla av gemensamma intressen mellan arbetare och tjänstemän som var välfärdsstatens fundament. Socialdemokraterna ”vann valen i mitten” – men genom att tala till de vänstervärderingar som finns där. Då förstod man att den tvetydiga klasspositionen innebar öppningar för solidarisering nedåt, inåt – mot välfärdsstaten.

Det man fick tillbaka var en löntagarklass som också tänkte i politiska lösningar. I dag, när politiken aldrig formulerar några reformer som tilltalar breda löntagargrupper, blir den naturliga reflexen för medelklassen inte att ställa politiska krav, utan att efterfråga en tjänst på marknaden. När man är orolig över att förlossningsvården inte fungerar, startar man inte ett upprop – man hyr in en doula, en stödperson vid förlossningen. På det sättet uppstår en ond spiral: när medelklassen drar sig tillbaka till marknaden, artikuleras aldrig deras behov i politiska krav. Det gör i sin tur deras bekymmer osynliga, och gör det ännu svårare för vänstern att knäcka löntagarkoden. Att bekymren avpolitiseras gör till och med att vänstern ibland tar avstånd från dem. En doula kan då tolkas som statuskonsumtion, istället för lösningen på ett behov av mer välfärd.

Det går alltid att säga att medelklassens stress beror på för mycket selfies och Netflix. Men att det finns en del pseudoproblem betyder inte att det inte finns verkliga problem som vänstern borde adressera. När man talar om höger- och vänsterhegemoni finns det förmodligen få saker som är viktigare än att medelklassen börjar definiera sig mer utifrån sina gemensamma erfarenheter på arbetsplatserna, att återintroducera en löntagaridentitet. Och de behov som marknaden tillfredsställer – till exempel genom att tillhandahålla tid – kan bli politiska krav och få politiska svar. Då drar vi tillbaka medelklassen till politiken. Och förutsättningarna för att det i slutänden ska bli bättre för alla ökar radikalt.

(Ledare publicerad i Flamman 19 oktober)

S-attack mot statliga jobb

Onsdagens partiledardebatt innehöll ett ordkrig om förra veckans s-utspel: hade Magdalena Andersson verkligen sagt att hon ville skära 10 miljarder på den statliga byråkratin? Ja, sa Jan Björklund. Inte alls, sa Mikael Damberg: hon berättade bara hur mycket danskarna lyckats spara, en summa i ”tiomiljardersklassen”.

Damberg har rätt i sak, det var så hon sa. Men hur stor är skillnaden då?

Magdalena Andersson valde att göra den danska jämförelsen på en direkt fråga från SVT:s reporter om hur stora besparingar det handlar om. Ingen pressade henne på en siffra – den kom utan påtryckningar. Socialdemokraterna gjorde heller inte något försök att korrigera Magdalena Anderssons uttalande under den knappa vecka som gick mellan att andra medier återgav SVT-intervjun med siffran 10 miljarder utskriven, och partiledardebatten. Allt tyder på att partiledningen fått kalla fötter de senaste dygnen.

Inte så konstigt i så fall. Det är helt okej att ha ambitioner om en effektiv statsförvaltning. Men det blir helt fel konflikt i en valrörelse om Socialdemokraterna vill ta bort statliga jobb och alliansen försvarar dem. Tyvärr är det inte första gången Socialdemokraterna visar att man hanterar oppositionsrollen valhänt. När man sitter i regering kan man puttra på med förslag som man tycker är behövliga i största allmänhet. Men i opposition måste man bry sig om var man hamnar i förhållande till regeringen: man måste ta ut ett avstånd, välja en gynnsam strid, vara oppositionell. Från rätt håll, till att börja med.

Om staten effektiviseras så att det blir pengar över, är det enda rimliga att de pengarna stannar kvar och ger utrymme för mer verksamhet. Inte att Magdalena Andersson krymper ned en sektor som inte vuxit på 20 år, trots en kraftig befolkningsökning under samma period.

Det låter väl bra med färre pärmbärare? Visst, men statsanställda inte är synonymt med byråkrater. Det kan lika gärna handla om kriminalvårdare, universitetslärare, arbetsförmedlare. Om de jobbade smartare, fick de gärna lägga de frigjorda resurserna på mindre trängsel på fängelserna, fler lärarledda seminarier på högskolan eller mer tid med varje arbetssökande. Färre kolleger behöver de inte.

Nu för tiden finns det heller inte särskilt många dammiga skrubbar att städa upp i. Det pågår ett ständigt effektiviseringsarbete – mer eller mindre rimligt – inom alla myndigheter. Att det plötsligt skulle gå att krama ut finansiering till flera av Socialdemokraternas viktiga reformer påminner, med Smålandspostens ord, om ”slarviga nyliberalers argumentation” (12/1). Men när man inte vågar ta tillbaka de borgerliga skattesänkningarna är det förstås här man hamnar: reformerna som ska understryka ”de enormt stora skillnaderna i svensk politik” får betalas genom att skära i andra änden av välfärden. Eller skrapas ihop av det som råkar bli över när fler – kanske – kommer i arbete och börjar betala skatt.

Magdalena Andersson tvingas nu förmodligen säga att hon inte har någon exakt beräkning alls och att siffran tio miljarder bara var ett skott från höften. Kvar finns det övergripande löftet att minska antalet statliga tjänster. Risken är att tusentals statsanställda fortfarande får lite magont av att tänka på en socialdemokratisk valseger.

Offentligt är bäst

Socialdemokratins rädsla för ideologi i ett nötskal - Stefan Löfven i en intervju idag med Dagens ETC:

"Vi har 4 000 skolor i Sverige som inte är offentligt ägda. Alla gör inte fel och är dåliga, därför tänker jag inte säga att de ska stänga bara för att de är privata [...]"

Det där är ju inte bara motsatsen till att ha en ideologi; det är motsatsen till att göra generella utsagor överhuvudtaget. "Det regnade inte alla dagar i november, därför tänker jag inte säga att november var regnig."

Socialdemokraternas åsikt att ägandet inte spelar någon roll (det är kvaliteten som är viktigast) kanske var en rimlig utgångspunkt, år noll. När man beträder jungfrulig mark är det rätt att inte vara kategorisk. Låt oss se vad som är bäst!

Problemet är att Stefan Löfven säger: det ska vi aldrig ta reda på. Vi ska alltid utgå från att det generellt är lika stor sannolikhet att en privat utförare levererar god kvalitet som att en offentlig gör det.

Men när vi översköljs av data om betygsinflation, utsortering av elever, konkurser, då måste man ju kunna säga något om privata skolor generellt - alldeles oavsett om det någonstans finns Schyssta Friskolan Solstrålen som funkar hur bra som helst.

(Dessutom behöver uppenbart inte alla skolor vara dåliga för att det fria skolvalet som system betraktat ska haverera.)

Att ha en ideologi är att ha vissa sammanhängande tankar om hur samhället fungerar. När tänker Socialdemokraterna dra en slutsats om i vilken typ av skolor kvaliteten är högst? Att inte göra det blir ju en slags fundamentalism: ägandet ska inte spela någon roll.

Högern och sossarna förenas i en vilja att hålla det privata ägandet och utförandets track record flummigt. Högern gynnas för sin del av att privat verksamhet fortfarande har ett magiskt skimmer av effektivitet: ingen vet hur, men någonstans inne i den där svarta lådan händer det något som gör att det kommer ut mer än när vi gör saker i slaskgrå kommunal förvaltning. Det är förstås nonsens: det finns ingen effektivitet som inte skulle kunna uppnås med en offentlig ägare. Precis som förväntat är det också få högermänniskor som kan förklara exakt vad det är de privata gör när det är så där duktigt som bara privat kan vara.

S vill å sin sida flumma till det för att kunna framhärda i att det bästa är att inte bestämma sig. 

Alltså faller det på vänstern att lita på att vi har rätt och våga prata om vad som är - bäst, varken mer eller mindre. Annars kanske folk får för sig att vårt stöd för gemensam välfärd också bara är bokstavstro. Det vore onödigt, när det faktiskt är vi som har rätt.

Teppanyakihällen var aldrig problemet

Malin Ullgren skriver bra idag om medelklassens uppvaknande: villigheten att sluta shoppa, tänka längre än plånboken räcker och bli politisk.

Jag håller med om det grundläggande: det finns ett sug efter gemensamma lösningar, långt upp i övre medelklassen. Och det finns en politisk möjlighet att exploatera det suget genom att knäcka löntagarkoden - att även på 2000-talet omforma medelklassen till en grupp som i första hand ser gemensamma intressen med arbetarklassen och som ser att de tjänar på offentlig välfärd.

Men jag tror att medelklassens politiska historia är mycket mindre dramatisk än vad Ullgren och andra föreställer sig. Medelklassen har alltid varit röd i Sverige, samtidigt som den inrett sina hem. (Motsättningen mellan att vara politisk och att vilja ha det vackert omkring sig är mycket, mycket liten.)

Till och med när medelklassen röstade fram regeringarna Reinfeldt gjorde den ju det på grund av att Moderaterna lät som en bättre sorts sossar - inte för att det skett något värderingsskifte bland människorna.

Jag tror (tyvärr) att alla fortsatt kommer att vilja "definieras genom sin konsumtion" - det är ju kittet som håller ihop hela den moderna kapitalismen - men det kommer fortfarande att gå att vinna opinion för en radikal politik. Det går inte att sätta likhetstecken mellan att konsumera och att dra sig tillbaka, att vända sig inåt. Inte heller mellan att ha ett hem och att förtvina i kärnfamiljens klister: den medelklass som gillar inredning och design föreställer sig ofta tvärtom att de ska ha öppna, gästfria hem där vänner ska samlas. Man kan lägga patiens vid ett köksbord, men det kan också trängas revolutionärer runt det - som hos Lenin och Krupskaja i exilen i Paris.

Det märkligaste med hela navelskådarvinkeln på inredningsvurmen är att ingen verkar ha märkt att även arbetarklassen vurmar för att ha det snyggt omkring sig. På ett annat sätt, och med mindre resurser. Men det finns knappt ett kök i Sverige som inte är prytt av någonting. Det gör inte arbetarklassen mindre radikal.

Det är inte konsumtion för privat tillfredsställelse som är i vägen för en radikalisering av medelklassen, utan konsumtionen av de egna gräddfilerna när man inte vågar lita på att den gemensamma välfärden kommer att fungera, när man märker att det inte finns någon politisk idé om att lösa saker tillsammans. Man har valt, man har ordnat det för sig, man har säkrat upp. Då minskar drivkrafterna att gå i demonstrationståg för andra sätt att ordna samhället på, även om man egentligen skulle föredra dem. Det är enklare att välja nytt dagis när det gamla falerar istället för att försöka välta hela valfrihetssystemet över ända politiskt. Och lite var det väl vårt eget fel när vi valde som vi valde? Medelklassen sitter fast vid alla val och alla privata system som i ett gummiband, som hela tiden drar dem ifrån politisk handling. Det tror jag är det stora problemet - men jag tror också att vi ser en radikalisering och en mycket stark vilja att ta sig ur det där.

Och teppanyakihällen var aldrig problemet.

Inte bättre med privat vård

En ny forskarrapport från Stockholms universitet visar att konkurrensutsättningen av äldreomsorgen inte har lett till bättre kvalitet. De privata företagen har lägre personaltät-het och färre anställda med rätt utbildning. Rapporten levererar också besk kritik mot det politiska svar som alltid följer på vårdskandaler: mer kontroll. Sådan kontroll är dyr och svårstyrd. Företagen anpassar sig genom att lära sig att papperstrixa snarare än att ta itu med bristerna. Mycket av rapportens kritik – av till exempel det omöjliga i att välja rätt – gäller oavsett om utförarna skickar vinster till skatteparadis eller inte. Möjligen något som kunde få Vänsterpartiet att bredda sitt fokus lite.

(Ledarstick publicerat i Flamman 10 okt)

Skatteglada Svensson

Socialdemokraterna slåss alltjämt om "mittenväljarna" genom räddhågsen anpassning till skattesänkarpolitiken (med åsikter som att 60 000 kr/mån är en "vanlig" inkomst). Samtidigt visar Yougov (3/7) att nästan inga väljare vill minska välfärdsambitionerna för att få lägre skatt; betydligt fler är beredda att tvärtom betala mer. Det är fascinerande i sig, med tanke på hur få som har försvarat höga skatter i debatten de senaste 30 åren. Vilken opinion skulle då inte arbetarrörelsen kunna bygga, om den vågade? Nu är istället varje missnöje med de fantasilösa jobbskatteavdragen - ett femte stöddes i somras bara av 6 procent - en missad poäng för S.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 augusti.)

Vinstfrågan bortstädad inför valet

S-vänstern gjorde vad den kunde, och lite mer. Något bättre utfall än gårdagens kompromiss i vinstfrågan - som ligger nära partiledningens ursprungliga förslag (Dagens Arena) och som Stefan Löfven redan tolkar på sitt eget sätt - var väl inte realistiskt att hoppas på. Därmed visade S återigen sin låsning vid att möta även extrema förhållanden med måttfull konstruktivitet. Men en klok reformism kan inte vara att alltid justera - snarare att se att man ibland behöver möta verkligheten med mer långtgående och genomgripande åtgärder.

Kompromissglädjen på kongressen igår - anförandena i debatten var en enda stor kollektiv utandning - går inte att förstå om man inte har klart för sig att Socialdemokraternas första prioritet alltid är sammanhållning. Partistyrelsen röstar aldrig på sina möten. Historiskt har enighetslinjen också lyckats hålla ihop ett parti som egentligen varit alldeles för brett för att kunna hålla ihop.

Hur överens S är internt är förstås ointressant för hur det svenska politiska landskapet formar sig inför valet 2014. Där är gårdagens faktiska utfall viktigare. Delar av s-vänstern tycktes igår se framför sig en konfrontation med alliansen kring vinsterna. Det är naivt. Alliansen är inte främmande vare sig för antivinst-retorik eller konkreta åtgärder - en utredning är ju i arbete kring begränsningar för privata välfärdsföretag. I Stockholm pratar M om att inte bli förknippade med vinstuttagen, och på DN Debatt skriver samma parti att "[vi inte kan] acceptera en utveckling där vissa utförare åsidosätter kvaliteten för vinster." Det är inte givet att en vinstkritisk medborgare ser att S är det självklara valet av de två.

Därmed har nog s-ledningen fått som den vill: frågan har desarmerats inför valet. Alliansen kommer med stor säkerhet att lägga sig så nära s-linjen att frågan inte blir partiskiljande. Därmed kan fokus flyttas till Stefan Löfvens hemmaplan: jobb och tillväxt.

S-vänsterns förhoppningar om att beslutet ska vara starten för en kritisk offensiv mot välfärdskapitalet framstår också som naiva, när den interna debatten visat att partiet har gott om kommunpolitiker som inte vill begränsa vinstuttagen. Det förstör trovärdigheten i en kritisk linje; ja, gör en sådan nästan omöjlig att driva nationellt.

Tack vare LO, Katalys, Vänsterpartiet och en väldig massa ilskna medborgare har S idag en radikalare utgångspunkt än tidigare. Oppositionen ledde till någonting, vilket ger förhoppningar inför fortsatt opposition. I huvudsak vilar ändå en känsla av uppskjutet avgörande över frågan.

Lös tiggeriet politiskt

Ge eller inte? Människors vånda inför tiggare blev inte mindre av DN:s uppmärksammade artiklar. Vänstern har hittills bara sysslat med att avvisa tanken på tiggeriförbud. Det räcker inte. Historiskt har det varit en vänsteruppgift att hitta politiska lösningar på saker som andra vill tvinga individer att hantera. Tiggeri är ett socialt problem som ska lösas politiskt, inte minst för att det är en så förnedrande syssla. Det sistnämnda utesluter också en linje om att bara "lämna tiggarna i fred". Det enda vettiga på sikt är att människor kan leva ett drägligt liv där de bor. Om det kräver ett biståndsprojekt av aldrig skådade dimensioner må det vara hänt: jordmånen för ett sådant blir inte bättre än idag.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 april.)

Flanellskjorta på!

Bäste bror!

Nu finns det en massa naiva ombud som vill stoppa vinster i välfärden. Arga är de, och de tror till och med att de kan vinna. Ni kommer väl ihåg hur vi brukar göra för att socialisera in dem i rätt kongresstämning?

1. Avdramatisera frågan. Säg att det viktiga är att komma ut och prata politik inför 2014. Säg det gärna med lätt höjda ögonbryn: "Jasså, ni engagerar er i det här? Själv engagerar jag mig i att vinna val/möta framtidens utmaningar/möten med vanliga människor på gator och torg." Låt dem inte tro att någonting står och faller med detta.

2. Säg att tillfället är illa valt. Lägg inte det här i Stefans knä nu. Tänk på Stefan. Och det är ju så nära valet. Vi ska diskutera politik, men inte nu. Kanske sedan. (Det är väl inte vårt fel att nån vaktmästare lagt kongresserna så att de alltid ligger året innan valet.)

3. Kindpussarna. Det är viktigt att kongressombuden välkomnas med bullriga skratt och ryggdunkar ute i korridorerna. Visa att vi i grund och botten är kompisar och tycker lika. Låt ingen tänka att solidariteten med nån gammal kissblöja är viktigare.

4. Sätt på flanellskjortan. Leta reda på något gammalt citat också. Hittar du inget av Branting, duger August Palm också. (Fråga Ylva, hon körde ju Palm förra gången.) Du behöver inte nödvändigtvis låta som Göran Greider, det viktiga är att visa att du är nere med arbetarrörelsen. Palm hade velat det här.

5. Dra en rolig historia. Återigen: avdramatisera. Vi har kul ihop här. Ingen lyssnar på en dysterputte. Skulle vi vilja folk ont med vilje? Herregud.

PS. Funkar ingenting annat, skicka beslutet någon annanstans. Alla är ändå lite trötta på fredag. Gå med på vad som helst, men skriv in ett jävligt snyggt undantag om att vi kan fortsätta göra hur vi vill ute i verkligheten. Huvudsaken är att det här blåser över och allt kan puttra på som vanligt igen.

(Låt stå! Gäller andra debatter också.)

Vi under skatter digna ned (tror vi)

SNS Konjunkturråds rapport om skattesystemet visar ett tungt opinionsstöd för att skatter ska vara progressiva. Men den visar också en stor okunnighet: var tredje låginkomsttagare tror sig betala statlig inkomstskatt. Brytpunkten placeras alldeles för lågt när folk gissar. Envis borgerlig propaganda har alltså betalat sig också i detta fall; sedan tidigare vet man att den offentliga sektorn tros vara större än den är. Den som söker stöd för skattehöjningar måste först ta itu med svenska folkets inbillade bördor.

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 mars.)

Vänsterns valprofil

Ute i partierna pågår nu arbetet med att mejsla ut valprofilerna 2014.

En gammal sanning är att man ska ha några starka profilfrågor med sig ut i valkampen, för att inte bli suddig i konturerna och ointressant.

Jag tror att det stämmer. Och att det inte stämmer.

Låt oss börja med varför det är fel.

1. Valrörelser idag trycker alltmer på vikten av direktkontakter med väljarna. Tanken om ett fåtal tydliga profilfrågor bygger mer på att nå igenom ett mediabrus än på en kampanj med dörrknackningar och samtal på torget. I ett enskilt samtal är det naturligt att fokus ligger på den enskilde väljarens prioriteringar, inte partiets.

2. Stora delar av en kampanj handlar om att specialanpassa budskapet efter mottagaren. På ett möte med pensionärer pratar man pensioner, oavsett vilka de övergripande profilfrågorna är.

3. Sättet att fundera kring profilfrågor blir ofta för sakfrågeorienterat. Det viktiga är faktiskt att ha en profil överhuvudtaget, inte att ha en profilfråga. Väljarna ska känna att partiet är relevant - men det kan de känna genom att man lyfter ett problem eller sätter fingret på en allmän känsla i samhället. Vänsterpartiets framgång 1998 berodde inte på enskilda sakfrågor, utan på att partiet gjorde sig till tolk för ilskan efter 90-talets hårda budgetsaneringsår. Själva parollen - "Dags för rättvisa" - var nog det viktigaste profilskapandet i den valrörelsen.

4. Det är svårt, framför allt för ett litet parti, att etablera sakfrågor som ligger utanför det Socialdemokraterna, Moderaterna och massmedia bestämt är viktigt. Sådana frågor kan man driva i direktkontakter med väljarna, men de riskerar ändå att kännas lite aparta om man aldrig kommer in med dem i den större debatten. Att styra sin egen valrörelse är bra, men man måste vara prestigelös nog att också haka på de stora partierna och bygga sin kampanj lite efter vilka stridsfrågor de väljer.

5. Det finns inget enkelt samband mellan en stark sakfrågeprofil och valframgångar. Folkpartiet hade en av de tydligaste profilerna 2010 (skolfrågan), men de backade ändå.

Skälen för en sakfrågeprofilering handlar inte så mycket om att "nå ut" - sådana saker bestäms mycket mer av tajming och hur man förpackar sin politik. Det finns inget samband mellan hur smal en fråga är och hur många nyhetsnotiser den genererar. Ett brett anslag måste ändå hackas upp i små beståndsdelar och portioneras ut med olika vinklar på olika arenor.

Skälen för att vara konkret är istället framför allt dessa:

1. Rent internt, för en funktionell kampanj, är det praktiskt om de egna valarbetarna kan memorera partiets "tre viktigaste punkter" eller motsvarande. Aktivisterna ska inte behöva klura ut sina egna presentationer. Samtalet med väljarna blir enklare om det finns en begränsad profil och det gör i sin tur att det egna partifolket känner sig bekvämare ute på gator och torg.

2. Väljare behöver inte sakfrågor för att "känna till" ett partis politik - det gör de redan, svenska folket är politiskt allmänbildat - men de behöver sakfrågor för att motivera sitt röstande, någonting att hänga upp röstandet på för sig själva. I en tid av minskad partiidentifikation kan det vara svårt att se sig själv som partianhängare i största allmänhet. Då behöver man kunna säga antingen att man "röstar på Gudrun" (som 1994-2002) eller fokusera på en sakfråga.

Dessa två punkter är egentligen var för sig tillräckliga för att motivera en koncentration på ett fåtal profilfrågor. Men de första invändningarna ovan bör påverka valupplägget: möjligheten till väljaranpassning, en bred förståelse av vad en profil är och en prestigelös flexibilitet.

Kravet för att få kvala in som profilfråga är att det är 1) en fråga som partiet har eller snabbt kan skaffa sig brett stöd i, 2) en fråga där inga andra partier tycker som vi, 3) en fråga som väljarna tycker är viktig eller kan förmås tycka är viktig, 4) en fråga som vi är bra på, och 5) en fråga som vi har förutsättningar att nå ut med på andra sätt än genom direktkontakter med väljarna.

För Vänsterpartiets del tycker jag att valprofilen borde bestå av en breddning av "vinst i välfärden"-frågan (som ju testades redan 2010) till att omfatta valfrihetens baksidor, privatiseringar och marknadsanpassningen av det gemensamma i allmänhet.

Fördelen med det är att det minskar risken att Socialdemokraterna och Moderaterna tar udden av just vinstfrågan med något som uppfattas som en konstruktiv åtgärd.

Dessutom skulle man då göra ett helt paket av de följdfrågor om valfrihet som i debatten ändå följer på vinstförbudskravet. Den borgerliga attackmetoden gentemot Vänsterpartiet i vinstfrågan är ju att flytta fokus till valfrihet överhuvudtaget. Då är det bättre att ta den delen också, än att envisas med att försöka begränsa debatten till vinsterna. Jag förstår motivet: partiet vill hellre hålla diskussionen där det har medhåll av 80-90 procent av folket. Men å andra sidan: om V någon gång har chansen att angripa urspårade valfrihetssystem i grunden - är inte det via vinstfrågan? 

Det hör också ihop rent faktiskt. Problemen med beställar-utförarmodeller och entreprenader varken börjar eller slutar med ohemula vinstuttag. Att Vänsterpartiet börjat svara svävande att "vi har inget emot valfrihet" när vinstfrågan debatteras är inte hållbart i längden. Kritiken är ju faktiskt djupare än så.

En sådan valfråga skulle vara som allra mest relevant för de väljare där Vänsterpartiet har störst möjlighet att göra inbrytningar: bland s-röstarna. Hos dem var "välfärd/sjukvård" viktigast för partivalet 2010. Samtidigt tyder allt på att deras förstahandsval (S) kommer att lägga all vikt på jobbfrågan och kanske förbise den "nu har det gått för långt"-känsla inför utvecklingen inom välfärdssektorn som många upplever.

Att koncentrera sig på den i och för sig ännu mer utbredda vinstkritiken kan vara vanskligt: många av de borgerliga väljare som också är kritiska kommer ändå aldrig att rösta på Vänsterpartiet bara för den frågans skull. Dessutom är det inte orimligt att S faktiskt kan pressas att göra något riktigt vettigt i vinstfrågan.

Profilen som "välfärdsparti" är inte alltid bra. Men när det samtidigt händer, att S mest vill prata innovationer, att marknadskritiken blommar i den allmänna debatten och ingången kan vara specifikt vänsterpartistisk i och med fokuset på problemet med de privata drivkrafterna - då är det rätt. Ett offensivt program för välfärdssektorn angriper också andra problem som måste lyftas av någon: segregation och klyftor.

Klimatet då? Och feminismen?

Tja, Vänsterpartiet går alltid till val som ett rött, grönt och feministiskt parti. Det vore vansinnigt att säga att "den här gången går vi bara till val med hälften av vårt partiprogram". Men "klimat" och "feminism" är inga profilfrågor - om anslaget är så brett måste just (som sagts ovan) varje valarbetare uppfinna sina egna valfrågor i mötet med väljarna.

De som vill gå till val på att vara relevanta inom miljö- eller jämställdhetsområdet får i så fall göra samma jobb som om det gällde en "röd" fråga - d v s mejsla ut någonting sakpolitiskt som ligger i tiden och kan ta skruv.

Det gröna draget i 2014 års v-kampanj skulle kunna finnas i jobbfrågan. Vänsterpartiet kommer aldrig att lyckas bli något "jobbparti", men måste förstås ha ett bra svar i en valrörelse som kommer att föras med den högsta arbetslöshetssiffran sedan valrörelsen 1994. M och S kommer med sin prioritering att se till att frågan blir viktig i väljarnas ögon - detta är ju alltid något som partierna själva påverkar. En konkret trepunktslista - där klimatinvesteringar dominerar - skulle dessutom kunna ha kontrastverkan mot den ganska abstrakta debatt som M och S kommer att föra.

Makalös bedrift av alliansen

Idag inleds det sjunde riksmötet i rad med en renodlat borgerlig regering. Högern har inte haft makten så länge i något annat land i Europa - några östeuropeiska, med sin speciella historia, undantagna. En bit in i riksdagsåret blir det också svenskt rekord: När Felix Hamrin avgick 1932, och Fälldin 1982, hade Sverige haft högerregeringar i sex år.

Det är alltså en ganska makalös bedrift av alliansen.

Förutsättningarna har inte varit de lättaste heller. Man får nog erkänna att de hanterat både interna motsättningar och minoritetsstyrandet ganska skickligt. Hur många uppfattar regeringen Reinfeldt som beroende av Sverigedemokraterna? Rasisternas stödröster har inte solkat ner regeringen.

Givet förutsättningarna är inte opinionsunderläget särskilt bekymmersamt för regeringen heller. Oppositionen leder, men den borde leda eftersom en sittande regering alltid tappar tre procentenheter bara på att vara regering. Den borde leda eftersom tillväxten hackar, eurokrisen rasar och debatten om vinster på vanvård aldrig verkar ta slut.

Frågan som borde bekymra oppositionen är om man inte borde lett med mer, nu när regeringen börjar agera och matar fram reform efter reform. Rätt kloka grejer, till råga på allt.

Reinfeldt är trött, säger sossarna. Jag vet inte, jag. Jag tycker han verkar sprängfylld av självförtroende. I förra veckans stora Expressenintervju lyfter han fram jobbfrågan inför 2014. Det hemska är ju att han kan vinna på den igen - trots ökad arbetslöshet och minskad sysselsättning. Men de har bra spinn: 4 av 10 tror ju som bekant att siffrorna pekar åt andra hållet. Och de har ett envist fokus som folk gillar.

Socialdemokraterna har ännu inte lärt sig att hantera de nya Moderaterna. I en intervju i Veckans Affärer innan sommaren sa Stefan Löfven, som om han inte förstått någonting: "Omgörningen av Moderaterna är bara kosmetik, fernissa och yta." Socialdemokraterna kommer alltså att fortsätta mala på om att Moderaterna egentligen vill något annat än de säger, istället för att möta den politik som faktiskt läggs fram.

Ända sedan Moderaterna blev det dominerande borgerliga partiet har Socialdemokraterna kunnat gå till val på en stor anti-reform, ett spöke: de moderata skattesänkningarna. Det har inte behövts någon mobilisering för något eget. Det har räckt med mobilisering mot det borgerliga hotet om "systemskifte". Idag är det uppenbart att väljarna inte uppfattar något hotande systemskifte. Ändå håller Socialdemokraterna krampaktigt fast vid den gamla strategin. Mona Sahlins mantra i förra valrörelsen om att "valet står mellan två helt olika samhällsmodeller" ska uppenbarligen föras vidare av Löfven.

När folk blir förvånade över bristen på engagerande reformer från sossarna är det alltså inte konstigare än att partiet är ovant att jobba så. Förvalta - gärna. Men helst utan att behöva lova någonting. Strategin att lansera ett "kompetent" alternativ till Anders Borg går att förstå internt, psykologiskt (efter Juholtcirkusen), men en opposition kan inte jobba med "kompetens" som ledord. En opposition kan definitivt inte jobba med kompetens som ledord i kamp mot Anders Borg. Och då har jag inte ens börjat fantisera om hur det kommer att låta när alliansen - enligt uttalade mål - går i opposition mot sig själva det sista året innan valet 2014.

Det står skrivet i stjärnorna vem som kommer att låta mest som en trött regering, och vilka som kommer att låta mest som en revanschsugen opposition.

Upptagenheten hos S med "mittenväljarna" är stor - märkligt stor med tanke på hur viktig ren mobilisering var för alliansen både 2006 och 2010 - men mycket liten möda tycks läggas på att ta reda på vad mittenväljare egentligen vill. Det ser ut som realpolitik, men när man berättar vad man vill göra för mittenväljarna bygger allting på rätt grunda fördomar. Och på dåligt självförtroende. Bara: mittenväljarna gillar RUT. Aldrig: hur kan vi få mittenväljarna att gilla något annat än RUT?

Vänsterpartiet gör det partiet ska, och Jonas Sjöstedt har en bra position att bygga vidare från. Men det leder i bästa fall till en omfördelning av mandat mellan arbetarrörelsens partier. Är man skicklig kan man flytta debatten i enstaka, viktiga frågor. Men något regeringskifte kan Vänsterpartiet inte ordna på egen hand. Ett klokt S är nödvändigt. Det kan hända att vi får det. Det jävliga är bara att de måste vara ännu klokare än Moderaterna.

Det finns skäl för pessimism.

Det finns ju Adlibris

Statens museibutiker måste sedan en tid tillbaka ”bära sina egna kostnader”. Muséernas anslag får inte gå till driften av butikerna. Nu lägg den första ner, som en direkt konsekvens: butiken på Arkitekturmuseet i Stockholm. Det är en snäv syn på kulturförmedling. Det är inte bara nyckelringar det handlar om, utan lika ofta om litteratur, konsttryck eller hantverk som det är svårt att få tag på någon annanstans. Högerns jakt efter det offentligas ”kärnverksamhet” skördar alltså ytterligare offer. Gå gärna på museum – men skaffa minnena någon annanstans!

(Ledarstick publicerat i Flamman 6/9.)

Måste man rasa?

Jag förstår att det egentligen är rätt att rasa mot Tillväxtverket, Arbetsförmedlingen, Säpo och alla slösande myndigheter.

Inte så mycket för att kritikstormen skulle skada Alliansen. (Det gör den inte. Sånt där spelar sällan någon roll på sikt. Centern låg nästan still i nya Sifo.)

Utan också för att det faktiskt är fel att lägga pengar på fel saker.

Men ändå. Statliga skandaler kan aldrig någonsin vara något positivt för vänstern på sikt. Alltså, just vänstern lider skada: vi vill bygga system som till syvende och sist måste handla om mer makt till det gemensamma, mindre till det privata. Tilliten mellan människor är särskilt viktig för den som vill förmå dem att utöva solidaritet med varandra. Vad gör det högern om skattemoralen urholkas?

Då säger någon kanske: Ja, exakt, och just därför måste vänstern vara de allra hårdaste kritikerna av offentlig misshushållning.

I någon mån stämmer det. Det är förstås politiskt omöjligt att försvara missgrepp inom förvaltningen. Det är kanske till och med politiskt nödvändigt att alltid vara minst lika kritisk som borgerligheten, även om det bryter ner den medborgerliga tillit som vår politik behöver. Det kanske är nödvändigt att göra det svårt för sig på lång sikt, för att överleva på kort sikt.

Men det där är ju en rävsax som i första hand gäller hur arbetarrörelsens partier måste uttala sig. Varför vanliga vänsteraktivister måste yla med vargarna är inte lika tydligt. Det blir bara bidrag till kräkfloden. I kommentarsfält och insändare ser jag inte särskilt många som talar om att återupprätta den goda byråkratin. Jag ser kverulerande om "ofantliga sektorn" och "jätten Gluff-gluff" och "politikerklassen" som mest ger flashbacks till 80-talet. Vi kräks sida vid sida med illvilliga krafter - sådana som inte skulle ha en tanke på att en gratisgrogg åt det privata företagets VD är stöld av våra pengar i lika hög grad som statligt svindleri är det.

Vem är det egentligen som ska påpeka att statsanställda är långt ifrån någon privilegierad grupp, som inte alls bara ska ha vatten och knäckebröd på sina julmiddagar?

Det måste gå att upprätta en skillnad mellan att bara ansluta till the posse och att vara ute efter att försvara förtroendet. Mellan att vara med och förstora medieskandalen och att vara hård mot verkligheten.

Framför allt: skippa den här larviga, sossiga revanschlustan som bygger på att vi ska visa att även borgerliga regeringar skapar korrupta och kvittoklippande byråkratier. Den som tror att sådant här spelar någon roll partipolitiskt ska nog ta ett steg ur sin Twitterbubbla.

En bra dag för Vänsterpartiet

Oavsett hur Jonas Sjöstedts debuttal i Almedalen tas emot, kommer Vänsterpartiet kunna summera en riktigt bra dag. Genom att fortsätta prioritera vinst i välfärden-frågan, där det finns nytt tryck genom LO-kongressens beslut i maj, och genom att flytta fram den ett steg med att konkret beskriva hur pengaflödet från omsorgstagare och skolbarn till skatteparadis ska strypas, har partiet fått stort mediagenomslag. Det är smart att lägga sig nära LO, och argumenten är väl valda.

Frågan är förstås en allmänt het potatis inrikespolitiskt, vilket inte gör den sämre att ta upp i Almedalen. Det är svårt att se att vinst i välfärden inte skulle bli mycket, mycket central i eventuella regeringsförhandlingar 2014. Men det skulle också förvåna om inte Socialdemokraterna innan dess lägger någon typ av förslag som tillmötesgår opinionen, även om de säger något annat idag. Förstås något lite fegare än Vänsterpartiets, men ändå något som man kan vifta med i en valrörelse. Risken att bli omsprungna till vänster av alliansen är alldeles för stor för att socialdemokraterna inte ska göra något. Anders Borg har ju uppenbart visat känslighet för opinionen tidigare. Vänsterpartiet ska se till att hålla frågan levande, men bör nog också lämna utrymme för den interna processen inom S. Det sista sossarna vill är att få det att se ut som om Vänsterpartiet har pressat dem till att ändra linje.

Om Vänsterpartiets utspel på SVT, SvD, Aftonbladet, Expressen, GP, Ekot.

School's (not) out for summer

Att gå i skolan är att inte fatta. Särskilt stöd borde vara ett odramatiskt inslag i skoldagen – inte något som organiseras via läxläsningshjälp eller sommarskolor. De senare vill S nu göra obligatoriska. Det är bra med fokus på lärande. Men arbetarrörelsen har tidigare ansträngt sig för att bygga icke-stigmatiserande system. Det är ingen slump att ”obs-klass” levt kvar i språket som invektiv, långt efter att den sista försvann. Och varför elever ska behöva vänta till sommaren på att komma ikapp, och inte kunna få samma resurser under terminen istället, är faktiskt svårt att förstå.

(Ledarstick publicerat i Flamman 21/6.)

Icke-linjen

Sossarnas nya linje om vinstdrivande företag inom välfärden blev att kommunerna får välja om de vill tillåta vinst eller inte. Det är logiskt. Partiet har ju kongressbeslut på att det är egalt vem som är utförare. Internt kallas detta att ha ”lämnat 90-talsdebatten”, och är ett tecken på stor mognad. Men med parollen om att endast kvaliteten spelar roll blir Socialdemokraterna nu omsprungna till vänster av Folkpartiet, som med sitt förslag om säljförbud för ägare av friskolor faktiskt attackerar just de privata ägarnas drivkrafter. En valrörelse 2014 där borgarna uppfattas som skarpare på det området blir outhärdlig.

(Ledarstick publicerat i Flamman 1 mars.)

PS. Mikael Damberg står bakom Folkpartiets förslag och säger sig ha föreslagit samma sak tidigare. Att ha politiska förslag som går alla spårlöst förbi - eftersom man inte driver dem - är dock långt ifrån att ha en skarp politisk linje.

Ropen skalla - daghem åt alla

Den perfekta politiska frågan att driva för vänstern, finns den?

Kanske nu. Kommunals rapport ”Alla andra hämtar tidigt” visar att dåliga öppettider på dagis är ett hinder för många att jobba heltid. Ett projekt i miljonprogramsklass för dagis skulle alltså ge fler arbetade timmar i samhället, vara ett offensivt välfärdsprojekt att ställa i kontrast till torftiga skattesänkningar, gynna alla och därmed bygga länken mellan arbetare och mellanskikt, vara ett kollektivt svar på livspusselproblemen för stressade storstadsbor men vara lika angeläget på landsbygden.

Och alla gillar barn.

Kan man önska sig mer?

(Ledarstick publicerat i Flamman 31 mars.)

Lars Tobissons tårar

"Sic", ofta inom hakparenteser - [sic] - används i vetenskapliga texter för att understryka att en till synes orimlig uppgift, eller något som skulle kunna tas för en felskrivning, verkligen är sant. Nu ska jag använda det i några meningar. Jag lyssnade på Lars Tobisson (en moderat med lustig näsa som hade sin stund i rampljuset när han vickade för Carl Bildt som oppositionsledare i slutet av 90-talet) på P1 idag. Han hade skrivit en bok. Han växte upp i en rik familj med tjänstefolk och hela faderullan. Men Lars Tobisson kände sig mobbad av välfärdssamhället, berättade han:

Lars Tobisson blev ledsen när de andra barnen fick stipendier, men inte han [sic!].

Lars Tobisson blev ledsen när de andra barnen fick skollunchen betald, men inte han eftersom han ändå bodde så nära skolan och kunde äta hemma [sic!].

Lars Tobisson blev ledsen när andra ungdomar fick studielån, men inte han [sic!].

Att Tobisson blev utan allt detta berodde förstås på att hans familj var välbärgad. Han behövde alltså inga stipendier, ingen betald skollunch och inga extra pengar för att studera vidare. Men han lät fortfarande gråtfärdig, sextio år senare. Intervjuaren frågade aldrig om det föresvävat familjen Tobisson att göra sig av med sin förmögenhet och ta vanliga skitkneg, så att Lars kunde få sina efterlängtade fattigstipendier. Att vara rik är ju en situation som är lätt att ta sig ur, om man verkligen känner sig förfördelad gentemot de mindre bemedlade.

Nåja. Man ska ta människor på allvar: jag tror på Tobisson när han beskriver en slags olust ovanifrån inför det här - d v s inför behovsprövad välgörenhet av klassiskt högersnitt. Tobisson själv tror (bisarrt nog) att det han upplevde på 40-talet var det socialdemokratiska välfärdssamhället, men det finns ju inga likheter med ett generellt skattefinanseriat välfärdssystem av socialdemokratisk typmodell. Det tog helt enkelt ett tag innan sossarna utvecklade något annat än fattighjälp - precis som de förde en borgerlig krispolitik under början av 1930-talet.

Det kan vara jobbigt att sticka ut som rik när alla andra är fattiga. Tobisson borde dock kunna räkna ut med arslet att det fanns andra barn som stack ut som fattiga bland rika barn. Och att stipendier och stöd just inte var något man "fick", utan som krävde att man öppnade sitt privatliv på vid gavel för privata välgörare eller paternalistiska myndigheter.

Så visst kan man säga att det är patetiskt att Tobisson tycker synd om de rika som blir utan fattighjälp. Men i tandagnisslet finns också en variant av det där klassiska konstaterandet att det inte alltid är roligt att ha privilegier bland oprivilegierade. Man kan faktiskt föredra ett samhälle som hänger ihop, där alla ska med.

För övrigt ska jag också klia mig på huvudet som en apa på omslaget när jag ger ut en bok. Jag antar att det ligger en enorm självdistans i det.