Jo, socialdemokrati är också detta

Ann-Marie Lindgren skriver om att den "respekt för företagsekonomiska realia" som Stefan Löfven utstrålar knappast är främmande för socialdemokratin som parti, eller som idé. Det är ett bra påpekande.

Så här är det ju:

Det är inte o-socialdemokratiskt att Löfven talar om samverkan med näringslivet eller innovationspolitik. Det är klassisk socialdemokratisk praktik, även om man historiskt tidvis har skymt den praktiken med en vänstrig retorik. Bredden på retoriken har alltid varit större än bredden på praktiken.

(Ett av de reella problemen under Juholt var glappet mellan retorik och politik. Skillnaden nu är att S har en partiledare som inte lovar en knivsudd mer än den ekonomisk-politiske talespersonen levererar.)

Om SvD:s ledarsida "välkomnar" att S "plötsligt" pratar om näringslivet (som här) ska man uppfatta det för vad det är: medveten propaganda. Det ska se ut som om borgarna haft frågorna för sig själva, och S först nu har insett att de måste göra likadant. Det är inte lite fräckt.

S har dock själva ett ansvar för bilden att partiet först 2012 insett "företagsekonomiska realia". Man använder alltför ofta den retoriska figuren "omvändelse-förnyelse". Den syftar till att ge publiken en känsla av fräsch nystart, men innebär (förstås) också att man kapar banden till historien på ett sätt som måste få folk att tvivla på att det Ann-Marie Lindgren skriver verkligen stämmer.

Det finns väldigt få element i dagens socialdemokratiska politik som man inte kan se som logiska i en socialdemokratisk idékontext. Vinst i välfärden är egentligen bara funktionssocialistisk grundkurs tillämpad även på offentlig sektor. Magdalena Anderssons passiva ekonomiska politik skär sig mer mot en idealiserad bild av klassisk keynesianism än mot en reellt existerande Gunnar Sträng.

Att någonting inte är o-socialdemokratiskt betyder dock inte att frågan om höger eller vänster är "felställd", som Lindgren skriver. Man borde snarare beskriva det som att socialdemokratin som idé innefattar möjligheter till båda en herrans massa vänster och en herrans massa höger. Just nu är det uppenbart att man tynger på högerbenet. Det sitter fortfarande på en socialdemokratisk kropp. Höger och vänster går inte att bortse ifrån: den dimensionen finns i alla partiers diskussioner, var de än befinner sig på skalan. Det är lätt att förneka ("nej, hos oss är alla åsikter lika mycket vänster"), men i praktiken kan var och en utan problem - och man gör det helt intuitivt - sortera partiinterna ståndpunkter längs en skala. Det är inget bekymmer, eftersom höger och vänster speglar klassamhällets motsättningar. Vår intuitiva förståelse av höger och vänster betyder bara att vi är medvetna och välorienterade.

The bottom line: Socialdemokraterna ska gärna ha smisk för sin fantasilösa normpolitik. Men ingen kan ta ifrån dem att den är helt och fullt socialdemokratisk.

Och när det gäller idén om att arbetarrörelsen historiskt varit fullkomligt ointresserade av näringslivets möjlighet att skapa tillväxt - vilket propagandan om S "omvändelse" implicerar - måste vi bita ifrån allihopa.