Partiledardebatten i Agenda

Enligt Demoskops undersökning (beställd av Expressen, ihjältigen av Expressen) vann Stefan Löfven söndagens partiledardebatt. Betygen fördelar sig visserligen ganska tydligt efter partiernas aktuella styrka i opinionen, men det finns ändå någon indikation i detta. Jag håller med Anders Eriksson att det var en "okej" debut av Löfven. Han har fortfarande debatteknik att förbättra: han kan till exempel inte ge ifrån sig ordet så generöst som han gjorde i söndags; han var nervös, rabblade fakta, talade utan eftertryck och var alltför teknisk om "dödviktseffekter" och annat. Det är tydligt att han är fostrad i en pragmatisk fackföreningsrörelse snarare än i ungdomsförbundens munhuggande. Gudarna ska veta att sosseledaren inte har en särskilt tacksam sits heller: han tycker ju nästan som regeringen i alla frågor. Vapenexport, vinst i välfärden, förstatligande av skolan, jobbskatteavdragen. Det är inget fel med det, ur Socialdemokraternas perspektiv. Men man kan inte med de förutsättningarna gå in i ett replikskifte om skattepolitik och tro annat än att man ska bli effektivt avsnoppad av statsministern.

Man vinner för övrigt inga sympatipoäng på att säga att man har större kunskaper om näringslivet än alla andra i rummet. Det är nog bra om Löfven litar på att det framgår ändå.

Någon lagledare tycktes Löfven inte heller sträva efter att framstå som. Det var överhuvudtaget dåligt med rödgrön sammanhållning - Gustav Fridolin näpsade Jonas Sjöstedt på oefterhärmligt lillgammalt vis när Sjöstedt sa att SD nog borde stått på andra sidan manegen. Alliansen struntade dock i stort i att gå till attack om oppositionens regeringsalternativ, så det var ingen större skada skedd den här gången.

Sjöstedt var kanske som Flamman skriver övertänd på uppgiften och risken finns att han uppfattades som alltför aggressiv av en del. Att alla politiska motståndare säger det är inte samma sak som att det är helt taget ur luften. Demoskops siffror visar att Sjöstedt hade både starka fans och klara motståndare, till skillnad från till exempel Fridolin, som inte väckte mycket mer känslor än mellanmjölk. Det är en svår balansgång: Sjöstedt låter som om han faktiskt vill någonting, och det känns långa stunder engagerat och med "glöd" (Helle Klein) snarare än ilsket. Möjligen skulle han få samma kontrastverkan gentemot partiledarkollegerna även om han vred ner sig ett par snäpp.

Förutom tonen lyckades Sjöstedt bra med att hamna i centrum av debatten, han verkade inte nervös och använde ett språk som han trivdes med. Liksom alla vänsterpartister är han enormt faktadriven: väljarna förväntas brinna till av siffran "8 miljarder" (i vinstuttag ur välfärden) snarare än av en känsla av mänsklig förnedring, att någonting gått fel, att det inte är så här vi ska ha det. Svagheten med de rationella argumenten är bland annat att de framstår så tydligt som argument. En riktigt skarp retoriker gör sig också till tolk för människors sinnesstämningar - utan belägg. Men det är svårt, för det innebär också att ger mer av sig som person.

Alla tyckte att Fredrik Reinfeldt var arrogant och spydig utom Kent Persson (vars roll ju är att vifta med pom-poms) och KG Bergström (som frivilligt väljer att vifta med pom-poms). Reinfeldt har uppenbarligen helt feltolkat vad den stora personliga populariteten emanerar ur: han tror visst att det är den syrliga tungan. Lika märkligt varumärkesmässigt är beslutet att så styvnackat hålla fast vid den sänkta arbetsgivaravgiften för unga: plötsligt är han inte så pragmatisk och lyssnande längre - bara en gammal gnällig, skattesänkningsfixerad moderat. Och när ingen, någonsin, rimligen kan ha något emot ett "innovationspolitiskt råd" - varför välja att förlöjliga idén och prata om "att fika"? Moderaterna har alltid förlorat på att vara så ursinniga sossehatare att de inte klarat av att ens nämna s-förslagen vid namn. "Nya Moderaterna" var ett brott mot det. Nu verkar Reinfeldt helt ha tappat kompassen. Man börjar ju undra om det var Filippa, snarare än Schlingmann, som viskade kloka saker i hans öra.

Sverigedemokraternas frågor hölls utanför debatten på ett bra sätt, vilket bland andra Daniel Poohl på Expo konstaterar. Tilltalade Löfven Jimmie Åkesson en enda gång? Återstår att se vad Arena-sossarna säger om det - det gör väl Löfven till lika tveksam antirasist som Juholt? Nej, förlåt: det där var väl bara en del av en socialdemokratisk maktstrid mellan höger och vänster som utkämpades med alla tillgängliga medel? Så var det ja.

Till sist: en partiledardebatt handlar inte bara om att bli utsedd till skickligast debattör. Det handlar också om långsiktiga effekter - att lyckas prägla eftersnacket på ett sätt som kan sätta avtryck i nästa reguljära opinionsmätning. Och även om man lyckas svara på tal (som Löfven) kanske man inte direkt flyttar fram sina positioner (som Löfven). Socialdemokraterna vann knappast några väljare i debatten. Snarare misslyckades Löfven med att kapitalisera på de enorma förhoppningar som väljarna byggt upp kring de nya Socialdemokraterna. Jag tror fortfarande att hemligheten bakom sossarnas uppgång är två: 1) generellt missnöje med regeringen, och 2) en så politiskt passiv partiledning att väljare av väldigt skiftande åsikter har kunnat ladda in i stort sett vilka förhoppningar som helst i Löfven. Att dra ut honom på banan i debatter som den igår skulle mycket väl kunna få till effekt att opinionssiffrorna justeras nedåt en aning, enkom på grund av att han faktiskt sätter ned foten.

En partiledardebatt berättar också något om hur det politiska landskapet ser ut, och avslöjar svagheter och styrkor som partierna kommer att försöka bygga bort eller bygga ut framöver. Vem som "lät" på ett visst sätt är av mindre betydelse än vem som visade sig ha politiskt slagläge. Söndagskvällen tycker jag sa följande: svensk partipolitisk debatt rör sig just nu i en mycket snäv cirkel runt en räddhågsen normpolitik av europeiskt standardsnitt (tragiskt, samt urtråkigt). Utanför finns en folkopinion som Agendaredaktionen inte kunde ignorera när de bestämde innehållet i debatten: motviljan mot att sälja vapen till mördare, ilskan mot att äldre inte får en värdig omsorg. Moderaternas och Socialdemokraternas värsta motståndare inför valet 2014 är sådana agendor som de fick inför sig igår. De skulle helst krympa diskussionen till ett enda långt departementsgrått "svensk ekonomi" och tvista om 200 miljoner hit och 600 miljoner dit som "förödande" för Sverige. Igår fick istället Vänsterpartiet bollen i smashläge av Mats Knutson flera gånger. Och med Juholt borta från vänsterflanken är man plötsligt ensamma om att vilja ta smasharna. Utmaningen blir att utnyttja läget som ensamma mot strömmen utan att framstå som helt offsidestående extremister.

Sossarna måste istället hitta vinnarfrågor som inte bygger på tydliga politiska skillnader. (Det går alldeles utmärkt att vinna val utan tydliga skillnader - det blir ju lika svårt för motståndaren att sticka ut. Man måste bara ha strategier för att inge förtroende på annat sätt.) Den mest uppenbara, att regeringen misslyckats med jobben, är nog så svår. Reinfeldt fortsatte i debatten att förneka fakta om arbetslöshet och sysselsättning, stärkt av att han faktiskt får folk att tvivla: 4 av 10 tror inte på att arbetslösheten har ökat sedan 2006. Löfven verkade mest trött av att återigen prata med en vägg. Om S verkligen tror att jobben är centrala 2014, måste de nog ladda upp med rätt mycket skarpare förslag än hittills. Särskilt som konjunkturen kommer att förbättras: under valrörelsen kommer Anders Borg att kunna säga att jobben kommer. Och ha rätt.