6 skäl till att Stefan Stern har fel

Valförlusten 2010 var s-vänsterns fel. Håkan Juholt var s-vänsterns fel. Och om någonting ska sätta käppar i hjulet för Stefan Löfven, är det s-vänstern.

Analysen är Tomas Nordenskiölds i Dagens Industri (2/5). (Och det är verkligen ingen orättvis sammanfattning av mig.) Det spelar alltså ingen roll vilken falang som för tillfället styr S - det är alltid s-vänsterns fel. Daniel Suhonen sitter bakom kulisserna och drar i spakar och vrider på rattar, och får hela partikroppen att tungt gnissla än åt ena, än åt andra hållet.

Man får säga att Stefan Sterns spinn har satt sig. Framför allt det om att valet 2010 avgjordes till Socialdemokraternas nackdel i samma ögonblick som Mona Sahlin bjöd in Vänsterpartiet i samarbetet. Det är ett dåligt underbyggt påstående, som har mer med Stefan Sterns personliga prestige att göra än något annat.

1. Socialdemokraterna var i fritt fall opinionsmässigt redan innan s-v-mp-samarbetet presenterades den 7 december 2008, bland annat eftersom finanskrisen blommade ut den hösten. Om det fanns ett samband med regeringsfrågan, handlade det om att Mona Sahlin verkade velig och otydlig genom att tvingas backa från Stefan Sterns huvudlösa linje att bara alliera sig med MP.

2. Om S verkligen backade hösten 2008 på grund av tveksamhet till att ta med V i regeringen, betyder inte det automatiskt att det var ett betydelsefullt skäl att inte rösta på Socialdemokraterna i september 2010.

3. Bara 9 procent av de som bytte parti från S 2006 till något alliansparti 2010 uppgav det rödgröna samarbetet som orsak (sid 64 i SCB:s valundersökning, här). 12 procent uppgav Mona Sahlin som orsak. De allra flesta menade att beslutet handlade om politik.

4. Att Lars Ohly ingick i regeringsunderlaget betyder inte att Mona Sahlin var tvungen att be sitt eget lag odla marxistskägg. Mig veterligen var det fortfarande den departementsfjunige Thomas Östros som baxades fram som alternativ till Anders Borg. Att Lars Ohly ingick i regeringsunderlaget betyder inte heller att han gjorde störst avtryck i det rödgröna politiska alternativet. "Över huvud taget präglas oppositionens budget av en anpassning till rege­ringens politik", som DN:s ledare skrev. Det är den budgeten som Stefan Stern menar borde ha tagits fram utan Vänsterpartiet. Det står skrivet i stjärnorna om det alternativet hade lyckats hitta något politiskt utrymme alls att stå på utan att hamna exakt på Anders Borgs budgetsiffror.

5. När S, V och MP hade över 55 procent tillsammans vintern 2007-2008 trodde knappast väljarna att Vänsterpartiet inte var aktuella att styra landet efter valet 2010. Ett rödgrönt samarbete hade ju funnits 1998-2006. Stefan Sterns förklaring förutsätter att alla dessa väljare ändå försattes i kollektiv chock över att V skulle få inflytande.

6. Om inte ett totalt rödgrönt samarbete hade sjösatts 2008, hade det kunnat bli en medial storm i valrörelsen 2010 om bristen på sammanhållet alternativ på oppositionens sida. Alliansens lagbygge krävde ett lika starkt lag på andra sidan. Stefan Stern bortser från att hans alternativ hade haft mycket starka nersidor.