Vänsterpartiet måste skaffa en bra förlorarfråga

Jonas Sjöstedt upprepar gång på gång att Vänsterpartiet är ett oppositionsparti. Det är rätt strategi. Få tycker att regeringen gör ett bra jobb. Bara en minoritet av s-väljarna tror på jobbpolitiken. Massarbetslösheten är kvar. Budgeten ska enligt Magdalena Andersson bli "mycket stram". Regeringen gör kanske rätt saker, men för lite och för riktningslöst. Det finns, med andra ord, ingenting som tyder på att det kommer någonting som ens tillfälligtvis kan vrida momentum ur Sverigedemokraternas händer.

En sådan regering gör man rätt i att hålla på lite avstånd.

Men bortsett från att Sjöstedt säger det - vad finns det som visar att Vänsterpartiet verkligen är i opposition? Partiets opinionsbildning, från enskilda partimedlemmar och uppåt, andas i realiteten något helt annat än under regeringen Reinfeldt. Och inför budgetförhandlingarna får man intrycket att partiet helst lyfter - eller åtminstone helst pratar om - reformer som man är säker på att man kan få igenom. Tanken med det är i så fall att visa att Vänsterpartiet är ett parti som får igenom sin politik. Det är inte fel. Men på ett annat plan blir slutintrycket att Vänsterpartiet i stort inte vill någonting annat än regeringen. De kommer ju överens om allt.

Jag tror att Vänsterpartiet behöver komplettera sina vinnarfrågor med en bra förlorarfråga.

Så här: ett socialistiskt oppositionsparti måste ha tunga krav på förändring, oavsett vilken färg regeringen har. Reformer som speglar allvaret i dagens situation lika bra som LO-rapporten "Totalrenovering av Sverige" från i våras. Där pratar man till exempel om en ny skolsatsning på 40-60 miljarder per år - och det är fortfarande mindre än hälften av de föreslagna reformerna.

Vänsterpartiets förhandlingsvinster framstår i jämförelse som bleka. Kloka, riktiga - men för små, om man till exempel på allvar vill få människor att börja lita på välfärden igen.

”Med risk för att lägga sordin på stämningen i det rödgröna lägret måste det ändå påpekas att reformer för 8 miljarder är försvinnande lite. Hur lite? Ca 1 % av statsbudgeten och 0,2 % av BNP. Jag tror att det är väldigt farligt att spela upp detta som en scenförändring. Vi lever i allt väsentligt fortfarande i Anders Borgs ekonomi.” (Kent Werne om vårbudgeten, citerad i Flamman.)

Det är också alltför smått för att det ska sätta några stora avtryck i opinionen. Vänsterpartiets prioriteringar inför budgetförhandlingarna har potential att bli förstasidesstoff, men då måste det finnas ett avstånd mellan partiet och regeringen som gör att det bränner till, som gör spelet intressant.

Det är bra om Vänsterpartiet får igenom en tung välfärdsreform - men det är inte fy skam att förlora en sådan förhandling heller. Då blir det tydligt att Vänsterpartiet verkligen är ett oppositionsparti som vill någonting annat än regeringen. Regeringen får stå till svars för sitt nej. Vänsterpartiet kan börja utnyttja sitt eldunderstöd från LO-ekonomerna. Och en bra fråga som man förlorar om och om igen är inte det sämsta sättet att ge sitt parti en tydlig profil.

Kanske kommer Socialdemokraterna att kalla Vänsterpartiet oansvariga. Men så länge politiken är klokt finansierad så finns det mer att vinna för vänstern i att stärka sin välfärdsprofil än att ge sig in i någon slags match om "trovärdighet" där ramarna är satta på ett sätt så att man inte kan vinna. Fördomen att vänstern inte kan räkna är lönlös att försöka övervinna. Den kan åtminstone inte övervinnas genom att vara återhållsam med reformambitionerna.

Någon kanske också invänder att Vänsterpartiet har jobbat hårt med att skapa en bild av ett parti som är bra på att leverera resultat. Varför börja förlora frågor? Jag tror att den strategin har varit helt rätt. Men jag tror också att väljarna kan skilja på små reformer och stora reformer. Det finns en konflikt här: det är lätt att vinna om man är försiktig och i grunden överens. Men är man försiktig och i grunden överens är man inget oppositionsparti i väljarnas ögon. Och Sverige behöver så förtvivlat väl ett tufft oppositionsparti till vänster.

Majoriteten ska bestämma

Riksdagens budgetbråk – ej avgjort vid denna tidnings pressläggning – är ett viktigt bråk. Oppositionen vill tvinga igenom budgetförstärkningar efter att ramarna är satta. (Det har gjorts förut.) Alliansen menar att det bara ska tas helhetsbeslut om budgeten, men glömmer att berätta att allt mer sakpolitik göms i den – för att lättare få igenom minoritetens vilja också om annat än pengafördelning. Tyvärr är det en utveckling som Budgetprocesskommittén (rapport i oktober) inte ville stoppa. Normen måste vara att en regering som vill få igenom budgeten ograverad får se till att skapa majoritet för den. Nuvarande regler gynnar den som inte klarar av det. I förlängningen blir det otydligt för väljarna vilka som egentligen styr.

(Ledarstick publicerat i Flamman 5 dec.)

Skuggbudget i tiden

Ökad kvinnlig sysselsättning genom att rusta äldreomsorgen. Jobb åt unga genom en finansskatt. Vänsterpartiet visade i sin skuggbudget hur man gör minst två politiska poänger av varje reformförslag. Det är också klokt att haka på när S och M bestämt att det är om jobben debatten ska handla. Annars är det samma ekonomiska politik som tidigare - en politik som verkligheten flyttat mer och mer in i centrum av den politiska debatten. En v-budget har nog aldrig varit så pepprad med referenser till forskare och institutioner. Partiet har väldigt rätt just nu. Men det måste börja omsättas i opinionsvinster.

(Ledarstick publicerat i Flamman 3/5.)

6 skäl till att Stefan Stern har fel

Valförlusten 2010 var s-vänsterns fel. Håkan Juholt var s-vänsterns fel. Och om någonting ska sätta käppar i hjulet för Stefan Löfven, är det s-vänstern.

Analysen är Tomas Nordenskiölds i Dagens Industri (2/5). (Och det är verkligen ingen orättvis sammanfattning av mig.) Det spelar alltså ingen roll vilken falang som för tillfället styr S - det är alltid s-vänsterns fel. Daniel Suhonen sitter bakom kulisserna och drar i spakar och vrider på rattar, och får hela partikroppen att tungt gnissla än åt ena, än åt andra hållet.

Man får säga att Stefan Sterns spinn har satt sig. Framför allt det om att valet 2010 avgjordes till Socialdemokraternas nackdel i samma ögonblick som Mona Sahlin bjöd in Vänsterpartiet i samarbetet. Det är ett dåligt underbyggt påstående, som har mer med Stefan Sterns personliga prestige att göra än något annat.

1. Socialdemokraterna var i fritt fall opinionsmässigt redan innan s-v-mp-samarbetet presenterades den 7 december 2008, bland annat eftersom finanskrisen blommade ut den hösten. Om det fanns ett samband med regeringsfrågan, handlade det om att Mona Sahlin verkade velig och otydlig genom att tvingas backa från Stefan Sterns huvudlösa linje att bara alliera sig med MP.

2. Om S verkligen backade hösten 2008 på grund av tveksamhet till att ta med V i regeringen, betyder inte det automatiskt att det var ett betydelsefullt skäl att inte rösta på Socialdemokraterna i september 2010.

3. Bara 9 procent av de som bytte parti från S 2006 till något alliansparti 2010 uppgav det rödgröna samarbetet som orsak (sid 64 i SCB:s valundersökning, här). 12 procent uppgav Mona Sahlin som orsak. De allra flesta menade att beslutet handlade om politik.

4. Att Lars Ohly ingick i regeringsunderlaget betyder inte att Mona Sahlin var tvungen att be sitt eget lag odla marxistskägg. Mig veterligen var det fortfarande den departementsfjunige Thomas Östros som baxades fram som alternativ till Anders Borg. Att Lars Ohly ingick i regeringsunderlaget betyder inte heller att han gjorde störst avtryck i det rödgröna politiska alternativet. "Över huvud taget präglas oppositionens budget av en anpassning till rege­ringens politik", som DN:s ledare skrev. Det är den budgeten som Stefan Stern menar borde ha tagits fram utan Vänsterpartiet. Det står skrivet i stjärnorna om det alternativet hade lyckats hitta något politiskt utrymme alls att stå på utan att hamna exakt på Anders Borgs budgetsiffror.

5. När S, V och MP hade över 55 procent tillsammans vintern 2007-2008 trodde knappast väljarna att Vänsterpartiet inte var aktuella att styra landet efter valet 2010. Ett rödgrönt samarbete hade ju funnits 1998-2006. Stefan Sterns förklaring förutsätter att alla dessa väljare ändå försattes i kollektiv chock över att V skulle få inflytande.

6. Om inte ett totalt rödgrönt samarbete hade sjösatts 2008, hade det kunnat bli en medial storm i valrörelsen 2010 om bristen på sammanhållet alternativ på oppositionens sida. Alliansens lagbygge krävde ett lika starkt lag på andra sidan. Stefan Stern bortser från att hans alternativ hade haft mycket starka nersidor.

Läcktid

Det är lika genialt som självklart: regeringens PR-strategi att släppa information om innehållet i höstbudgeten en bit i taget. Allt blir nyheter. Ingenting kommer att vara okänt eller överraskande när Borg går med nådiga luntan den 21 september. Proffsigt PR-arbete och dessutom bra på andra sätt: om man tycker att politik är viktigt och att politik bör uppmärksammas och debatteras så är det såklart rimligt att varje politikområde kan få sin beskärda del av uppmärksamheten, istället för att försvinna i mängden i en jätteblobb en gång om året. Det är också bra för PR-arbetet att slippa svara ärligt på varför man gör som man gör: "För att ni ska skriva mer" är ett klart sämre svar än "Vi tycker att det är viktigt att politik diskuteras."

Så lika genialt och självklart som det nya presentationsupplägget framstår, lika obegripligt är det att det inte gjorts tidigare. Och då menar jag verkligen obegripligt i ordets rätta bemärkelse; att man faktiskt inte förstår. Så om man tidigare bara reserverat tid för korrekturläsning och tryckning efter förhandlingsdeadline, är det hög tid för de rödgröna att komma ihåg att lämna generöst tilltagen "läck"-tid när det är dags att presentera första budgeten vid den här tiden nästa år.