Krämarna kan inte regleras bort

Gårdagens Uppdrag Granskning var ett hårt slag i mellangärdet. Vinster i välfärden kan vara en abstrakt sak – ända tills man hör ett företag som gör miljonvinster fråga sig om det är nödvändigt med pålägg på barnens smörgåsar. ”Vatten och knäckebröd” kommer under lång tid framöver vara symbolen för en politik som ger girigheten fritt spelrum där den egentligen borde begränsas som mest.

Att den sortens hästhandlarkapitalister som Bijan Fahimi kan leta sig ända fram till toppositioner inom Svenskt Näringsliv och Almega säger en hel del om de organisationerna. Men Fahimi är ingen skurk, åtminstone inte på något annat sätt än att kapitalet alltid saknar moral. Grundproblemet är det medvetna politiska besutet att inte freda den gemensamma välfärden från omoralen.

Det kan, för all del, vara ännu värre än knäckebröd till frukost: 2011 rapporterade till exempel Ny Tid om hur privata förskolor i Göteborg gör miljonvinster samtidigt som de inte serverar någon frukost alls. Det finns det dessvärre också kommunala exempel på. Det saknas inte heller exempel på kommuner som snålar med annat: tvingar föräldrar att ta med sig blöjor till dagis eller att betala för utflykter.

Det betyder inte att kraven på återkommunalisering är dumt: vinstintresset ska undanröjas för att det alltid blir fel, inte för att alternativet alltid blir rätt. Men de snåla kommunerna illustrerar ett av problemen med Socialdemokraternas idé att kvalitetskrav ska begränsa vinstintresset. Att sätta miniminivåer för ”kvalitetsrelaterade kostnader” med kommunal verksamhet som norm – ett av s-förslagen – riskerar nämligen att bli ganska lite värt i en tid då nedskurna statsbidrag pressar även den offentliga omsorgen.

Att många förskolor (privata och kommunala) begär extra avgifter av föräldrarna visar också hur svårgenomförd idén om skärpta kvalitetskrav är. Om förskolor med berått mod kan trotsa grundläggande statliga förordningar, hur kan vi tro att de ska följa mer detaljerade kvalitetskrav?
Kommunala avtal med privata utförare består redan idag av mycket exakta krav på hur verksamheten ska bedrivas. Ingenting i sådana avtal har hindrat varken Caremaskandaler eller att skattepengar försvunnnit till vinster. Socialdemokraterna tänker sig att lösningen är mer av samma. Men välfärdsforskare har redan konstaterat att skärpta krav mest riskerar att leda till att företagen lägger ned mer resurser på att få verksamheten att se bra ut på pappret (läs: fusk). Stockholms kommuns granskning av Hälsans Förskola säger också något väsentligt om hur kvalitetsgranskning i praktiken går till: man ber snällt företagen att berätta hur det ser ut.

Uppdrag Granskning visade med all önskvärd tydlighet hur också andra kontrollidéer skulle misslyckas. Krav på långsiktiga ägare? Bijan Fahimi har haft företaget i sju år och tänker inte sälja. Kunna stoppa nyetablering? Visst, men missförhållandena finns ju på de befintliga förskolorna. Krav på ”öppna böcker”? I dem syns inget knäckebröd.

Aldrig så strikta kontroller räcker helt enkelt inte när det finns så stora vinster i att nosa upp nya sätt att pressa ned kostnaderna. De vänstersossar som tror att kvalitetskraven enbart är en snygg metod att kasta ut månglarna ur templet – d v s att det inte är meningen att företagen ska klara av dem – kan bli obehagligt överraskade över hur många som lyckas överleva. Att det bara är Vänsterpartiet som har politiken som garanterat tar oss ut ur Caremasverige är tydligare än någonsin.

(Ledare publicerad i Flamman 20 mars.)

Dags att sno s-väljare

Vänsterpartiet hade goda skäl att börja jobba långsiktigt med vinster i välfärden-frågan efter 2006. Bilden av partiet var blurrig, och här stack man ut. Och det var - och blev - en populär fråga. Kanske ser vi resultatet av det nu, när Vänsterpartiet lyfter i opinionen. Men lyftet kan lika gärna vara en effekt av saker som ligger utom partiets kontroll: stödet för Vänsterpartiet beror på vad man själva gör – men också alltid av vad Socialdemokraterna gör. Och i vinter har opinionsbildarna gått hårdare åt S än på länge. Karin Petterssons avrättning av S-ledningen ringer fortfarande i öronen: Magdalena Andersson ”verkar sakna ambitioner att förändra Sverige” och S ”verkar inte ens leta efter ett politiskt projekt” (Aftonbladet 25/2).

Vinstfrågan var bra för Vänsterpartiet som tillbakapressat 5-procentsparti. Och den var bra under ett mitten-vänsterorienterat S under Håkan Juholt. Men när Stefan Löfven och Magdalena Andersson sakta men säkert vridit Socialdemokraterna ”några streck för långt till höger” (KG Bergström, Expressen 7/3) har möjligheter för en mycket bredare vänsterkritik öppnat sig. Socialdemokraternas svar på massarbetslöshet är tandlösa utbildningssatsningar och ”ansvar för sin egen anställningsbarhet”. Svaret på deflation och företag som fortfarande ropar efter fler order är att ge sig in i en verklighetsfrämmande trovärdighetstävling med Moderaterna där den som är stramast vinner.

Valkampen mellan de två stora partierna riskerar att utspela sig inom mycket snäva ramar.

I det läget vill man inte att Jonas Sjöstedt begär replik och pratar om - vinster i välfärden, för femtioelfte gången. Åtminstone inte utan att samtidigt påpeka att Vänsterpartiet har en sammanhållen politik som på varje punkt utmanar de övriga partiernas samling kring mittenväljaren. Partiet kan, till skillnad från S, backa upp en kritisk verklighetsbeskrivning med reformer som faktiskt kan ta samhället ut ur den verkligheten. Med ett högre skatteuttag går det att ha planer för jobb och välfärdsrenovering som gör skillnad.

Och partiet har många att hålla i handen. Det finns ett massivt välfärdsmissnöje där ute som desperat söker politiska företrädare. Frustrationen finns också bland akademiker, journalister och intellektuella. När hade Vänsterpartiet eliterna med sig på samma sätt senast, 1968?

Moderaterna har fattat vad som är grejen 2014: det är bara att lägga sig platt för vänstervinden. I deras fall innebär det att svälja (och därmed desarmera) nästan allt vad Socialdemokraterna säger. För Vänsterpartiets del borde det betyda att inte bara driva den sakfråga som man vinner utan att ens behöva använda vänsterretorik, utan att spela ut hela sitt register. Vänstervinden, välfärdsmissnöjet och Socialdemokraternas högersväng ihop borde göra att Vänsterpartiet kan ta väljare från S. Men sedan valet 2010 har nettovinsterna därifrån varit små - så sent som i SCB:s novembermätning faktisk noll.

I sitt första tal som ny partiledare lovade Jonas Sjöstedt att inte snegla på Socialdemokraterna hela tiden. Kanske borde han ändå göra det. Det är ingen slump att Vänsterpartiets skyltfönster (Degerfors och Fagersta) båda är succéer som bygger på att utnyttja Socialdemokraternas svaga sidor. Att förhålla sig till Socialdemokraterna har ingenting med dåligt självförtroende att göra. Inte heller handlar det om något slags ofint parasiterande. Sneglandet är ju ömsesidigt. Socialdemokraterna tog en tredjedel av Vänsterpartiets väljare 2006, och ytterligare en femtedel 2010. De slår glatt ihjäl vänstern när de har chansen. Vänsterpartiet bör ha samma inställning. CH Hermanssons nya linje på 60-talet var ett VPK som tog sig rätten att kritisera SAP. Samma respektlöshet låg bakom lyftet till 12 procent 1998. Och den vänsterkritiken riktades mot betydligt bättre versioner av socialdemokratin än den nuvarande. Vilka socialdemokratiska intellektuella skulle idag gå genom eld och vatten för att försvara Magdalena Andersson mot Jonas Sjöstedt?

(Ledare publicerad i Flamman 13 mars.)

Inte bättre med privat vård

En ny forskarrapport från Stockholms universitet visar att konkurrensutsättningen av äldreomsorgen inte har lett till bättre kvalitet. De privata företagen har lägre personaltät-het och färre anställda med rätt utbildning. Rapporten levererar också besk kritik mot det politiska svar som alltid följer på vårdskandaler: mer kontroll. Sådan kontroll är dyr och svårstyrd. Företagen anpassar sig genom att lära sig att papperstrixa snarare än att ta itu med bristerna. Mycket av rapportens kritik – av till exempel det omöjliga i att välja rätt – gäller oavsett om utförarna skickar vinster till skatteparadis eller inte. Möjligen något som kunde få Vänsterpartiet att bredda sitt fokus lite.

(Ledarstick publicerat i Flamman 10 okt)

Varför lyfter inte V?

Fast - det gör de ju. Mellan 6 och 7 procent i opinionsmätningarna är runt procentenheten högre än i valet 2010. Det är ett lyft. Ett parti som inte förmår att se sina framgångar, är själva med och gör sig till förlorare.

Det är inte 1998 års nivåer, men det blir aldrig 1998 igen. Det kommer åtminstone att dröja innan samma situation går i repris: en socialdemokratisk regering som genomför de brutalaste nedskärningarna i modern tid och som är blind och döv för stämningarna bland väljarna (inklusive den feministiska vågen).

Det möjliga utrymmet för ett parti till vänster om en socialdemokrati som är i opposition (med allt vad det innebär av radikalare framtoning) är sannolikt mycket mindre.

Om man läser opinionssiffror på mellan 6 och 7 procent och är besviken, kan man ta fasta på andra positiva tecken under 2013. Andelen säkra anhängare är ganska stor (Sifo). Jonas Sjöstedt har ännu inte nått maximal igenkänning bland väljarna (SOM). Och antalet väljare som har V som "näst bästa" parti är den högsta på 10 år (SCB).

En hel del av besvikelsen över att vårens och sommarens svaga uppgång ändå inte är ett tydligt "lyft", hänger ihop med övertygelsen om att vinstfrågan är en diamant i partiets händer. När nästan alla håller med partiet i en så viktig fråga, då borde det väl betala sig bättre?

Det finns minst tre skäl för att det inte är så enkelt:

1. Väljare är inte sakfrågedrivna. Även om vinstfrågan kan kännas tydligt ideologisk för V-medlemmarna, är den ändå bara en del av den politiska helhet som väljarna tar ställning till. De måste känna sig som vänsterpartister - inte bara vara eniga i en viktig fråga.

2. Det finns ingen tydlig kontrast till de andra partierna. Alla är mer eller mindre kritiska till att stora vinster ska gå ut över kvaliteten i välfärden. Att ha haft rätt längre tid än de andra partierna spelar inte så stor roll. Väljare är hårdhänt osentimentala.

3. Det är inte den enda frågan på agendan. Jobben, ekonomin i stort, andra aspekter av välfärdsutvecklingen - det påverkar såklart också. Jämförelsen haltar lite, men det var också nio av tio väljare som höll med VPK om matmomsen på 80-talet. Men nio av tio väljare tyckte inte heller att det var något skäl att byta parti.

Jag tror att vinstfrågan både behöver breddas (fånga upp den allmänna känslan av välfärdens urartning) och populariseras (finns det några delfrågor som går att förpacka enligt modell "eget rum på långvården" eller "tusen kronor mer i plånboken"?). Och viktigast av allt: Vänsterpartiet måste - om de inte lyckats med det tidigare - försöka identifiera de väljare för vilka vinstfrågan kan vara det som tippar deras röst åt partiets håll. Det är ingen idé att vända sig till de väljare som röstar V oavsett vad V anser i vinstfrågan. Inte heller att vända sig till de väljare som inte röstar V oavsett vad V anser i vinstfrågan. Hitta istället just de väljare som kan komma till partiet via vinstfrågan.

S-kongressen: en kopia som är en framgång

"Kommunerna ska få ett avgörande inflytande på om en ny friskola ska få starta."

"Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till vinstuttag, slog kongressen fast. Detta ska ske genom hårdare reglering av kvalitetskrav och skärpta etableringskrav."

Referat från s-kongressen? Ja, fast från den som hölls 2009.

Känslan av karbonkopia är rätt stark. Finns det verkligen anledning för s-vänstern att kalla detta en framgång? I fallet med föräldraförsäkringen tycks det som om man snarare backat: 2009 talade man om en tredelning inom befintlig försäkring - 2013 skapades av allt att döma en möjlighet för partiledningen att gå mot en tredelning genom att helt enkelt bygga ut "pappadelen". Om man väljer att överhuvud taget öronmärka fler månader: det är ju bara "ett sätt". Fredrik Jansson kritiserar bra i Folkbladet idag.

Men jo: visst kan man kalla det en framgång. 2009 hölls s-kongressen under finanskrisens radikaliserande påverkan och med det riktningsgivande rödgröna samarbetet igång. 2013 var förutsättningarna sämre: vänstern anses ha haft sina chanser efter debacklen i valet 2010 och under Håkan Juholts partiledarperiod. Stefan Löfven och Magdalena Andersson har sjösatt en tydligt höger-mittenprojekt. Man hade kunnat tänka sig en kongress som fullföljde det högersteget. Det gjorde den inte.

Istället sitter Stefan Löfven fortfarande med ett papper som säger att vinstintresset är ett problem.

Hur ska han hantera det?

I gårdagens Agenda fick vi ett svar. Där uppträdde en starkt defensiv Löfven som tonade ned betydelsen, underströk undantagen och betonade att det absolut inte var något hinder att göra vinst heller i framtiden.

Det fungerar såklart inte att driva politik på det sättet. Även om partiledningen fått en politik i knät som de inte är bekväma med, måste de våga vinna debatten. Det sämsta som finns är att ta ett radikalt beslut och hoppas att det inte märks. För lita på att KD kommer att uppmärksamma att S vill bestämma hur vanligt folk ska lägga upp sin föräldraledighet. S-ledningen får inte låta sig drivas på defensiven.

För att tala cyniskt: Det är en otrolig skillnad mellan att smussla undan en fråga genom att inte lyfta den aktivt (funkar) och att svara undvikande i intervjuer och debatter (funkar inte).

Vänsterpartiet hade sin motsvarande stund av defensiv undfallenhet när det gällde kravet på 200 000 nya jobb i valrörelsen 2006. Det går inte att be om ursäkt för ett sådan förslag. Antingen driver man det inte. Eller så gör man det. Och då gör man det fullt ut. Något mellanläge gives icke.

Slutligen: många kommentarer efter kongressen konstaterar att det var en tillställning fokuserad på intern enighet. Och det var den ju till den milda grad, att arbetsordningen var skräddarskydd för kompromisser. Genom institutionaliseringen av förhandlandet i korridorerna, blev debatterna i plena meningslösa och omröstningarna en formsak. Den största vinsten med det blev förstås att de diametrala motsättningarna i till exempel vinstfrågan aldrig blev exponerade inför media. Men demokratiskt känns metoden mer än lovligt tveksam: eftersom alla inte deltog i alla arbetsgrupper, blev uppgiften för ombuden till stor del att bara rösta igenom kompromisser som de inte haft någon möjlighet att påverka. Dessutom innebär ju metoden att man på förhand bestämmer sig för att aldrig välja väg tydligt. Med institutionaliserad hänsyn till minoriteten - för andra partier finns den hänsynen som en faktor i kloka ombuds huvuden - garanterar man att resultatet blir ljummen vaniljglass.

Den kongressordningen skulle jag verkligen vilja höra en debatt om.

Vinstfrågan bortstädad inför valet

S-vänstern gjorde vad den kunde, och lite mer. Något bättre utfall än gårdagens kompromiss i vinstfrågan - som ligger nära partiledningens ursprungliga förslag (Dagens Arena) och som Stefan Löfven redan tolkar på sitt eget sätt - var väl inte realistiskt att hoppas på. Därmed visade S återigen sin låsning vid att möta även extrema förhållanden med måttfull konstruktivitet. Men en klok reformism kan inte vara att alltid justera - snarare att se att man ibland behöver möta verkligheten med mer långtgående och genomgripande åtgärder.

Kompromissglädjen på kongressen igår - anförandena i debatten var en enda stor kollektiv utandning - går inte att förstå om man inte har klart för sig att Socialdemokraternas första prioritet alltid är sammanhållning. Partistyrelsen röstar aldrig på sina möten. Historiskt har enighetslinjen också lyckats hålla ihop ett parti som egentligen varit alldeles för brett för att kunna hålla ihop.

Hur överens S är internt är förstås ointressant för hur det svenska politiska landskapet formar sig inför valet 2014. Där är gårdagens faktiska utfall viktigare. Delar av s-vänstern tycktes igår se framför sig en konfrontation med alliansen kring vinsterna. Det är naivt. Alliansen är inte främmande vare sig för antivinst-retorik eller konkreta åtgärder - en utredning är ju i arbete kring begränsningar för privata välfärdsföretag. I Stockholm pratar M om att inte bli förknippade med vinstuttagen, och på DN Debatt skriver samma parti att "[vi inte kan] acceptera en utveckling där vissa utförare åsidosätter kvaliteten för vinster." Det är inte givet att en vinstkritisk medborgare ser att S är det självklara valet av de två.

Därmed har nog s-ledningen fått som den vill: frågan har desarmerats inför valet. Alliansen kommer med stor säkerhet att lägga sig så nära s-linjen att frågan inte blir partiskiljande. Därmed kan fokus flyttas till Stefan Löfvens hemmaplan: jobb och tillväxt.

S-vänsterns förhoppningar om att beslutet ska vara starten för en kritisk offensiv mot välfärdskapitalet framstår också som naiva, när den interna debatten visat att partiet har gott om kommunpolitiker som inte vill begränsa vinstuttagen. Det förstör trovärdigheten i en kritisk linje; ja, gör en sådan nästan omöjlig att driva nationellt.

Tack vare LO, Katalys, Vänsterpartiet och en väldig massa ilskna medborgare har S idag en radikalare utgångspunkt än tidigare. Oppositionen ledde till någonting, vilket ger förhoppningar inför fortsatt opposition. I huvudsak vilar ändå en känsla av uppskjutet avgörande över frågan.

Flanellskjorta på!

Bäste bror!

Nu finns det en massa naiva ombud som vill stoppa vinster i välfärden. Arga är de, och de tror till och med att de kan vinna. Ni kommer väl ihåg hur vi brukar göra för att socialisera in dem i rätt kongresstämning?

1. Avdramatisera frågan. Säg att det viktiga är att komma ut och prata politik inför 2014. Säg det gärna med lätt höjda ögonbryn: "Jasså, ni engagerar er i det här? Själv engagerar jag mig i att vinna val/möta framtidens utmaningar/möten med vanliga människor på gator och torg." Låt dem inte tro att någonting står och faller med detta.

2. Säg att tillfället är illa valt. Lägg inte det här i Stefans knä nu. Tänk på Stefan. Och det är ju så nära valet. Vi ska diskutera politik, men inte nu. Kanske sedan. (Det är väl inte vårt fel att nån vaktmästare lagt kongresserna så att de alltid ligger året innan valet.)

3. Kindpussarna. Det är viktigt att kongressombuden välkomnas med bullriga skratt och ryggdunkar ute i korridorerna. Visa att vi i grund och botten är kompisar och tycker lika. Låt ingen tänka att solidariteten med nån gammal kissblöja är viktigare.

4. Sätt på flanellskjortan. Leta reda på något gammalt citat också. Hittar du inget av Branting, duger August Palm också. (Fråga Ylva, hon körde ju Palm förra gången.) Du behöver inte nödvändigtvis låta som Göran Greider, det viktiga är att visa att du är nere med arbetarrörelsen. Palm hade velat det här.

5. Dra en rolig historia. Återigen: avdramatisera. Vi har kul ihop här. Ingen lyssnar på en dysterputte. Skulle vi vilja folk ont med vilje? Herregud.

PS. Funkar ingenting annat, skicka beslutet någon annanstans. Alla är ändå lite trötta på fredag. Gå med på vad som helst, men skriv in ett jävligt snyggt undantag om att vi kan fortsätta göra hur vi vill ute i verkligheten. Huvudsaken är att det här blåser över och allt kan puttra på som vanligt igen.

(Låt stå! Gäller andra debatter också.)