SD-väljare kan ändra sig

Alla pratar om SD och regeringsfrågan igen – precis som SD ville ha det. Det senaste året har Jimmie Åkesson uppvaktat allianspartierna intensivt. På kort sikt för att komma in i debatten igen, efter att gränserna stängts och SD famlat efter sin roll i den nya, hårdare flyktingdebatten. På lång sikt för att partiet kanske insett att den enda vägen till regeringsmakt går via högern, som i många andra europeiska länder.

Den rödgröna motstrategin handlar om att göra SD till paria. Lyckas man vinna debatten om hur SD ska beskrivas så blir det svårt för Anna Kinberg Batra att göra dem till regeringsunderlag. Alltså är framför allt de socialdemokratiska utfallen mot SD tuffare idag än tidigare: de är rasister, punkt. Att varje ”skandal” kring SD (egentligen bara återkommande uttryck för vad partiet står för) utlöser twitterstorm beror delvis på genuin, spontan antirasism, delvis på strategin att förhindra att SD blir rumsrent i alliansväljarnas ögon.

Problemet med den strategin är att den förutsätter att det mesta SD säger och gör lyfts fram, så att de återigen hamnar i fokus för den politiska debatten – en debatt där SD egentligen skulle skadas mer av att klassiska vänster-högerfrågor var på agendan. Skandaler påverkar inte väljarna särskilt mycket, av lätt insedda skäl: politik är alldeles för viktigt. Om du sympatiserar med ett partis politiska projekt – eller till och med är övertygad om att det är den enda vägen för Sverige – kommer du inte att rösta annorlunda för att några företrädare för det partiet är rötägg. SD:s hantering av skandalerna följer dessutom för det mesta instruktionsboken. Utifrån sett tycks de faktiskt reagera mot rasism inom partiet.

Men borde inte väljarna se ett mönster i till exempel alla uppseendeväckande uttalanden, att de tillsammans bildar en ideologi? Nej, det kan man knappast förvänta sig. Vi lever i ett samhälle där ideologier inte står särskilt högt i kurs. Det mesta sägs vara enskildheter och isolerade fall. Politiker som hela tiden uppmanar oss att se enstaka olyckliga händelser, inte systemfel, i skandalerna i den vinstdrivande välfärdssektorn – hur kan samma politiker kräva att vi ska pussla ihop SD-skandalerna till en ideologi? Vill man att väljarna ska tänka i termer av politiska idéer och ”ismer” måste man nog börja med att omfamna det tänkandet själv.

Ett annat problem med stigmatiseringsstrategin är att den knappast imponerar på SD:s väljare. Råskället från etablissemanget kan till och med verka bekräfta SD-berättelsen om ”alla mot dem”. Det är heller inte givet att en enskild SD-väljare kan höra en anklagelse om att partiet är rasistiskt utan att höra en anklagelse om att själv vara rasist.

Vad skulle problemet med det vara då? Jo, till exempel att ett parti som vill ta tillbaka väljare från SD inte kan börja med att kalla dem rasister. För just detta, att ta tillbaka väljare från SD, är faktiskt fortfarande den enda lösningen på den destruktiva politiska situation som Sverige varit i sedan partiet kom in i riksdagen 2010. Sedan förra valet dominerar en idé om att SD-väljarna ”bara är rasister”: främlingsfientlighet är deras enda bevekelsegrund. Det är en uppgiven idé som beskriver SD-röstande som ett slags svart hål: man kan komma dit, men man kan inte komma därifrån, i alla fall inte med några andra argument än SD:s egna. Det vi andra kan göra är bara att förhindra att fler hamnar i det svarta hålet, och glädjas åt att vi fortfarande är fler som befinner oss utanför – ”vi är 87 procent”.

Med den här synen på SD:s väljare är stigmatiseringsstrategin inget problem: om de bara är rasister, så spelar det heller ingen roll om man kallar dem det, för att avskräcka andra. Risken är bara stor att SD:s väljare i själva verket är lika flerdimensionella och påverkbara som andra väljare. SD passerade inte fyraprocentsspärren förrän för sex år sedan. Nästan alla partiets väljare har alltså fram tills helt nyligen röstat på andra partier, på grundval av andra sakfrågor. Det betyder också att man kan få dem att ändra sina prioriteringar igen, precis som de 50 000 väljare gjorde som faktiskt bytte från SD i valet 2014 – fastän de bara, enligt teorin, har främlingsfientlighet i huvudet. Det finns inga svarta hål i politiken.

Stigmatiseringsstrategin motiveras med ett defensivt mål: att hindra att SD får större parlamentariskt inflytande. Men det kan aldrig vara tillräckligt bra. SD måste minska, och skickas ut ur riksdagen igen. Inget annat mål duger på sikt. Det bygger på att man ändrar SD-väljarnas syn på hur Sverige fungerar, och vad som är viktigt – inte ger upp om dem. Dagens grälande på, och om, SD bidrar inte till en sådan offensiv kamp. 

(Ledare publicerad i Flamman 10 oktober 2016.)

Varför vinner alltid SD?

"Football is a simple game. Twenty-two men chase a ball for 90 minutes and at the end, the Germans always win."

Gary Lineker-citatet blev populärt eftersom så många kände igen frustrationen: det spelade liksom ingen roll hur England betedde sig - tyskarna lyckades alltid vinna. Det började kännas som en naturlag.

I Sverige är politik ett spel som pågår mellan åtta partier i fyra år och när det är val vinner Sverigedemokraterna.

Man blir ju uppgiven ibland. Hur kan de öka och öka, trots nya skandaler och avslöjanden?

Men egentligen är det ju ganska enkelt. De har riggat spelet.

SD har sagt till väljarna: Människorna i etablissemanget är så rädda för våra sanningar om invandringen, att de kommer att göra vad som helst för att smutskasta oss. Alla är emot oss eftersom vi säger det som man inte får prata om.

När sedan etablissemanget - i form av Stockholmsmedia - avslöjar en ny skandal, passar det den sverigedemokratiska berättelsen perfekt. Avslöjandet blir i själva verket en bekräftelse på det som SD har sagt: jo, titta, etablissemanget håller faktiskt på och smutskastar partiet. De är rädda för partiets sanningssägande.

Problemet förstärks av att avslöjandena görs av fel aktörer och handlar om fel saker.

Medier som sänder eller skriver från Stockholm är etablissemang. Avslöjanden från privilegierade innerstadsjournalister är attacker ovanifrån, hur välformulerade de än är. Vad vet de om livet ute i verklighetens Sverige? (Ganska lite, om man ska vara rättvis - ofta bevisat i andra sammanhang. Det får de tillbaka som en black om foten när de ska avslöja SD.)

Ska man avslöja SD måste man vara en aktör som inte passar som hand i handske med den sverigedemokratiska framingen. En lokaltidning skulle funka bättre. Eller en folkrörelse.

Många av de avslöjanden som inte verkar bita på väljarna, gör det heller inte därför att de är - trams. Irrelevant trams om personliga snedsteg (spelberoende, kriminalitet, korkat beteende) som du och jag aldrig skulle lägga till grund för att byta parti. Precis som du och jag är SD-väljare väljare som bryr sig om politik, och verklig förändring. Idéer och partier spelar större roll än om enskilda företrädare visar sig vara idioter.

Men avslöjandena om rasism då? Det handlar ju om politik på riktigt?

Sant, men SD:s nolltolerans mot rasism är ett av 10-talets smartaste politiska drag. Varje avslöjande om att någon lokal företrädare uttryckt sig rasistisk blir ett tillfälle för SD att säga att de inte är ett sådant parti. Går det till uteslutningar är det ännu bättre. Det visar att Sverigedemokraterna verkligen inte är ett sådant parti.

I ett och samma politiska kinderägg får SD ofta att etablissemangsmedia "avslöjar" rasism, vilket bevisar att partiet är ett hot mot etablissemanget och ger dem chansen att säga något om nolltolerans. Jimmie Åkesson har lagt upp bollen på straffsparkspunkten och Expressen sparkar.

Med det här resonemanget låter det som om SD alltid kommer att vinna. Well, om spelet spelas som det gör nu, så är det nog risk för det. Opinionsmätningarna berättar ingen annan sanning.

Tröstläsning: Visst kan högerpopulistiska partier börja misslyckas, men det gäller att identifiera under vilka omständigheter. Det här tycker jag är intressant: Ny demokrati började misslyckas när debatten i Sverige svängde till att handla om ekonomi och klassfrågor.

Pippi-psykologi

Är det inte underbart med gamla människor som är helt öppna för att det inte var bättre förr? Astrid Lindgrens dotter, 80 år, berättade i helgen i DN att hon ändrat sig och nu står bakom beslutet att inte kalla Pippi Långstrumps pappa för "negerkung" i nytryckningarna.

Det beslutet är rätt. Pippi Långstrump är alltför bra för att inte moderniseras. Många föräldrar runt om i landet ändrar redan i barnbokstexter varje kväll. Särskilt äldre barnböcker är (självklart) inpyrda med rasism, kvinnoförakt och stereotypa könsroller. Barnböcker är bruksvaror. Deras funktion är att sätta igång fantasi, diskussioner och drömmar. Barnböcker är inte litteratur som behöver ligga på piedestaler och hanteras med vita arkivhandskar.

Det om sakfrågan, för tydlighetens skull.

Mitt ärende är dock detta:

När det dyker upp förslag om att byta ut rasistiska begrepp eller stereotyper ur böcker och filmer blir alltid reaktionen våldsam (minns Kalle Anka på julafton eller Tintin-debatten). Och det är långt ifrån bara vanliga Flashbacktroll som protesterar mot korrigeringarna. Så många Flashbacktroll finns det inte. Jag har lyssnat på ganska många människor i min närhet - liberaler, gråsossar, resonerande personer - som har svårt att förstå varför det skulle vara rasism att - ja, till exempel läsa ordet "negerkung" för en 5-åring. De som har svårt att förstå är ofta lite äldre och har haft egna småbarn. Man måste försöka förstå deras reaktion. De har läst böcker för sina barn, barnen har skrattat, böckerna har varit bra - och nu kommer någon och påstår att de har vidarebefordrat rasistiska stereotyper under de där kärleksfulla lässtunderna. Det blir förstås en anklagelse: varför hörde du inte att det här var fel? Kanske är du rasist själv som inte reagerade!

Önske-reaktionen vore förstås att folk insåg att vi tillsammans, som samhälle, kan komma fram till nya saker som står i motsats till det vi trodde tidigare - utan att det är ett dugg märkligt att vi en gång tänkte som vi tänkte.

Men den vanligare reaktionen inombords är nog ungefär så här: jag är inte rasist, så det jag har läst för mina barn kan inte gärna vara rasistiskt. Det skulle jag väl ha reagerat på!

Eller så förstår man poängen, men känner sig lite dum som bara satt där framför Kalle Anka och fnissade.

Jag tycker att de som gått till storms mot rasism i populärkulturen har underskattat det här elementet av anklagelse. Hade de inte gjort det, hade de kanske kunnat formulera sig lite annorlunda, och fått med sig fler.

Det finns ett generellt problem här.

Vänstern är ofta snabb med att säga "rasism". Ibland är det berättigat, ibland kanske det mest sägs för att det är ett kraftfullt ord. Och kraftfulla ord får många likes.

Men de som blir anklagade för att vara rasister - till exempel de som röstade på Sverigedemokraterna i valet 2014 - blir inmålade i ett hörn. Hur backar man bort från en roll som "rasist"? De som agerat rasistiskt måste få höra andra tolkningar av sitt eget beteende, som de kan ta fasta på. De måste få höra förståelse för sin besvikelse, så att de kan säga "ja, just det, så är det: min besvikelse är det viktiga, och den kan jag låta ta andra politiska uttryck". Vänsterns uppgift är inte att bygga upp en negativ politisk identifikation åt varenda människa som begår rasistiska handlingar. Vänsterns uppgift är tvärtom att påminna om de goda stråken i varje människa och försöka få människor att identifiera sig utifrån de sidorna istället. Ska vi tala om rasism, så borde det oftare vara om rasistiska handlingar, nästan aldrig om att en del "är" rasister och en del inte.

Att argumentera så att människor kan ändra sig borde vara en grundbult för alla radikaler. Tyvärr pekar mycket på att vänstern inte bryr sig tillräckligt mycket om opinioner. Det som är, det ska sägas. Om folk blir sura är det väl inte sanningssägarens fel! Men jag tror att man måste vilja mycket mer in under skinnet på folk, försöka förstå dem. Och lita på att väldigt, väldigt många kan ändra sig om vi ger dem redskap för att göra det. Måste vi antirasister till exempel vara så petnoga med att alltid kalla rasism för rasism? Skulle vi kunna argumentera emot rasistiska begrepp i Pippi Långstrump genom att bara kalla dem till exempel "föråldrade", om det gav bäst resultat: den största uppslutningen bakom strykningen? Det är väl det som är poängen, resultatet. Inte att få skälla på folk.

Finns det en så pragmatisk antirasism?

Återupprätta vänster-högerkonflikten i migrationspolitiken

Göran Hägglunds debattartikel i DN argumenterar för att ta emot färre flyktingar trots att behovet av skydd knappast har minskat där ute. Han vill att vi ska smita undan vårt mänskliga ansvar. Dessutom presenterar han en dålig borgerlig integrationspolitik fylld av självmotsägelser.

Sett i ett större perspektiv finns det två poänger att göra här.

För det första får inte vänstern vara svarslös inför den usla borgerliga integrationspolitiken. Väljare är inte dumma. De vill veta att flyktingmottagande och integration fungerar. Men högerpartierna kan bara presentera dåliga högerlösningar. En gemensam sektor satt på svältkur och en slaktad arbetsmarknadspolitik kommer aldrig att kunna ge människor trygghet, självförtroende, jobb och en egen bostad. De borgerliga kommer att fortsätta sänka skatterna för de rikaste och sedan, när resurserna är dränerade, säga att det är svårt med integration. Det är bara vänstern som har ett trovärdigt svar på hur en framgångsrik integration faktiskt kan gå till. Men om inte vänstern berättar det, kommer väljarna att dra slutsatsen att det inte kommer att funka. Att det verkar precis så svårt som borgerliga politiker utan resurser säger.

Vänster-högerkonflikten är lika relevant inom migrations- och integrationspolitiken som inom andra områden. Integration är inte en fråga "vid sidan om", som har andra typer av svar, eller där partier som säger sig finnas bortom blockpolitiken (SD) skulle vara mer relevanta. Det är just genom att göra migrations- och integrationspolitiken till en fråga "vid sidan om" som SD vinner: väljarna överger sina gamla partier för att de blivit övertygade om att det här är en dimension som är viktigare än höger mot vänster. Statsvetare och andra debattörer hjälper gärna till genom att prata om migrationspolitik/rasism/antirasism som någonting som ligger utanför den traditionella vänster-högerskalan. Men vänster och höger är aldrig irrelevant, och ett sätt att få SD att börja förlora är att återpolitisera det här politikområdet. Även när integration diskuteras måste väljarna fås att se sakpolitiken i ett större idésammanhang: även här står det gemensamma mot att klara sig bäst man kan; många chanser mot färre chanser; jämlikhet mot galopperande skillnader. Då kan väljarna också lättare se att svaren finns inom de traditionella politiska blocken.

Alltså: vänstern, t ex Vänsterpartiet, borde delta i debatten om integration när den dyker upp. Insikten om det kontraproduktiva i att "ta debatten" mot SD eller att diskutera politiken utifrån deras rasistiska utgångspunkter, betyder inte att man ska vara helt tyst om politikområdet integration. Vänsterpartiet har en politik här, beskriver den på sin hemsida och motionerar om den i riksdagen. Den behöver bara kommuniceras.

Men ska verkligen Vänsterpartiet bidra till att samhällsdebatten handlar om integration?

Frågan innehåller ett stort mått av självöverskattning. Vänsterpartiet är ett litet parti. Om integration är ämnet för dagen, så är det så oavsett vad Vänsterpartiet tycker. Och om debatten ändå har uppstått, borde inte Vänsterpartiet avstå från att berätta hur det socialistiska och feministiska perspektivet är viktigt även här.

Den där diskussionen om hur olika sakfrågor på den politiska agendan gynnar och missgynnar olika partier behöver dessutom kvalificeras lite. Det är riktigt att det aldrig gynnar Vänsterpartiet om integration diskuteras på ett dumt och borgerligt sätt, eller om ramarna för debatten är satta så att ett vettigt argument aldrig kan vinna. Men det är också så, att oavsett vilken sakfråga som diskuteras, så är det partiet som skickligast kan koppla sakfrågan till sina övergripande idéer och värderingar som vinner. Varje enskild sakfråga i sig är inte särskilt viktig för väljarna. De röstar på helheter, på en politik som totalt sett känns bäst i magen. Det är hur partierna lyckas få sina grundläggande värderingar att materialiseras i sakfrågorna som spelar roll.

Andra poängen att göra utifrån Hägglunds text:

Om alla partier kopierar SD:s problemformuleringar gynnar det bara SD. Men om utspel som Hägglunds ger upphov till andra konflikter än "alla mot SD", förlorar SD.

Det skulle förstås inte vara värt någonting om det enda som hände var att de andra partierna började diskutera på SD-vis sinsemellan. Men Hägglunds artikel synliggör snarare motsättningar som alltid funnits mellan de andra partierna. Det borgerliga alternativet har alltid stått för ett snålare flyktingmottagande och en mer batongpräglad integrationspolitik. Förr i tiden uppstod också debatter mellan vänster och höger kring dessa motsättningar. Men sedan SD kom in i riksdagen har de debatterna långsamt dött ut. Förr var vänstern antirasistisk genom att kritisera den faktiskt förda asylpolitiken och bilda opinion mot avvisningar. Nu är vänstern antirasistisk genom att markera mot SD. Det som gått förlorat är vänster-högerkonflikten. De borgerliga partierna, å andra sidan, har älskat att också kunna markera mot SD och bli en del av det "antirasistiska blocket" istället för att få sin egen politik granskad. Jimmie Åkesson har blivit grundligen utskälld i många tevedebatter, men han har tagit utskällningarna med ro, eftersom de har bekräftat SD:s verklighetsbeskrivning: det är alla mot oss - vi är det enda alternativet för den som vill se en förändring av den förda politiken.

I praktiken skulle Göran Hägglunds artikel kunna leda till att ett antal väljare får syn på fler nyanser i synen på flyktingmottagande. Helt enkelt: kanske behöver man inte rösta på SD när det faktiskt finns andra partier som driver en restriktiv linje? Om vänstern bidrar till att kalla den borgerliga migrationspolitiken vid sitt rätta namn, kan det på kort sikt gynna de borgerliga på SD:s bekostnad. Det vore det ändå värt. Motsättningar mellan demokratiska partier om migrationspolitiken är alltid att föredra framför ett öppet rasistiskt parti med ökande inflytande. Men då bygger det på att vänstern verkligen svarar på borgerliga utspel som Hägglunds. Och att man inte är så snabb med att ropa "SD-anpassning!". Poängen var ju att hålla dem utanför debatten. För en gångs skull. Den som påstår att en borgerlig restriktiv flyktingpolitik är något som uppstod med Göran Hägglund den 18 december har fel, och har dessutom fel på ett sätt som SD själva är mycket nöjda med.

Avskaffa antirasismen med stort "A"

Så var det dags för antirasistiska manifestationer igen, efter Sverigedemokraternas (och andra europeiska högerextremisters) framgångar i EU-parlamentsvalet. Jag kan inte undvika att känna mig lite matt. Efter valet 2010 var det likadant: stora manifestationer och tydliga deklarationer. För många blev Sverigedemokraternas inträde i riksdagen startskottet till politiskt engagemang. Men ärligt talat - hände det så mycket sedan? Det var först efter Kärrtorpshändelserna i december 2013 som det uppstod någon typ av antirasistisk folkrörelse i Sverige, men i den har Vänsterpartiet haft svårt att hitta sin plats.

Det är helt okej med stora samlingar med stora ord - de kan till och med vara viktiga - bara inte vänstern ställer sig och slår på larmtrummorna som en ritual varje gång SD skördar nya valframgångar, och däremellan intet. Då blir ju sådana manifestationer bara terapeutiska. Och så upprepar sig allt för varje val: lite större SD, lite mer allvarstyngda ord på Sergels torg.

Vore det inte bättre om vänstern i huvudsak lämnade torgen och Facebookuppropen och gav sig ut och skitade ner sig lite istället? Allt handlar ju om politiskt basarbete om vi ska vinna den del av SD-väljarna som vi har potential att vinna. Vi kan aldrig "rösta bort rasismen". Sådana erbjudanden haglade under EU-valrörelsen, men chanserna att utmobilisera SD-väljarna så mycket att det märks är ganska små. Och priset är högt: den politiska debatten reduceras till att vara för eller emot rasism, när det SD-väljarna egentligen behöver höra är mycket mer om andra politiska motsättningar.

Nej, antalet SD-väljare sänker vi bara genom att vinna förtroende för våra problemformuleringar hos dem. Vi ska inte prata om felet med att vara rasist, utan om felet med samhället. Det första blir lätt till att kritisera ett partival; det senare handar om att vara med och påverka partivalet. En stor del av SD:s väljare har inte ens invandring högst på dagordningen: att 66 procent har det brukar beskrivas som högt - jag tycker det är förbluffande lågt. En tredjedel av partiets väljare går alltså igång mest på något annat: välfärdens krackelering, bristen på opposition, arbetslösheten, kriminaliteten. Om vi tar det på allvar måste ett anti-SD-arbete alltid vara lite mer än bara ett antirasistiskt arbete.

Vänsterpartister från norr till söder har under valrörelsen ägnat sig åt att "vända ryggen" åt SD. Är SD-framgången i valet ett bevis för att det var en felaktig strategi som bara gav Jimmie Åkesson sympatier?

Det går förstås inte att veta, men det känns mer sannolikt att det var SD:s hårda EU-motstånd - och att de fick sina väljare till valbåsen - som gav framgången. Det visar inte minst dagens partisympatiundersökning från SCB, där SD fortsätter sin inrikespolitiska kräftgång. Jag tycker att man ska tro SD:s väljare om så pass mycket förstånd, att de inte röstar på ett parti enkom för att det blir bespottat. Det finns naturligtvis något annat i botten, någonting som handlar om verkliga upplevelser och verklig politik. Martyrteorin känns svag, den är mest något som håller Sverigedemokraternas egna moral uppe när de får ruttna ägg på sig. Om det finns någon effekt av motståndet på gator och torg är det snarare att det är ett sista hinder för dem som attraheras av SD: insikten om att de inte är ett parti som andra, insikten om att många andra tycker att det här luktar riktigt illa.

Men observera gärna: "sista hinder". Även om gatuprotester är ett vapen mot normalisering av SD, gör de ingenting åt att SD:s problemformuleringar, effektiva oppositionspolitik och tydliga politiska projekt vinner anhängare åt dem. Gatuprotesterna skapar i bästa fall "man borde väl inte men egentligen har de ju rätt"-väljare. För att verkligen vinna fajten i grunden krävs mycket mer än antirasistiska paroller: en tuffare politik för jobb, en tuffare politik för jämlikhet, en tuffare klassretorik, en starkare fackföreningsrörelse. En tydligare klassretorik betyder till exempel att man kastar ut jargong om "vita, medelålders män", som om de i allmänhet var privilegierade. "Allt annat lika" är de privilegierade, men "allt annat lika" är ett akademiskt skräpbegrepp som inte går att förklara. Vänstern lyckas ofta göra feminismen till klassmedvetandets fiende på ett extremt olyckligt sätt. När den borgerliga politikens offer ska utses lyfter vi alltför sällan fram löntagarkollektivet som helhet som offer, utan hellre till exempel kvinnor. Det är sant att kvinnor ofta är mest drabbade, men om vi alltid pratar om de mest drabbade blir det aldrig mycket till klassretorik, eller hur?

(Problemet att få feminism att lira ihop med klassretorik är bara ett exempel. Jag utser inte feminismen till huvudproblemet här.)

Slutligen: stora ord om rasism i valrörelsen hindrade inte en SD-framgång i valet. Att då reagera på den framgången med ännu större ord om rasism känns lite bakvänt. Budskapet valresultatet skickade var ju ett helt annat: vi måste prata politik, med rätt ord och på rätt ställen, för att hindra SD att vinna fler väljare. Om manifestationerna mobiliserar och skapar engagemang så toppen, men avskaffa sedan det "antirasistiska" arbetet med stort A - där man argumenterar mot den som redan valt fel problemformulering - och starta ett tuffare vänsterpolitiskt arbete. Det måste väl vara Vänsterpartiets roll i sammanhanget? Vi kan göra båda, säger någon. Men varför fastnar vi i så fall så ofta i manifestationerna?

Fotnot: En tidigare version av den här texten hette "Avskaffa antirasismen", men det var ju enbart fånigt.

Det räcker inte med demonstrationer

Nej, det räcker inte med demonstrationer mot nazisterna. Ni kommer ihåg Kärrtorps IP, december 2013? En fantastisk antirasistisk styrkeuppvisning. Den räckte inte. Efter den har det varit fler nazistiska överfall och mer nazistiskt klotter. Det går rykten om nazister som ska ha visat sig än här, än där.

I sin strategi och i sina effekter är det ingenting annat än en slags lågintensiv terrorism. Som sådan borde den behandlas av statsmakterna. För vad gör nazisterna, om inte "injagar allvarlig fruktan" (lagen om terroristbrott) hos befolkningen i Björkhagen, Kärrtorp och Bagarmossen?

Den nazistiska terrorismens effektivitet märks just i ryktesspridningen. Lokala nätforum i söderort svämmar plötsligt över av påståenden om allt möjligt som nazister ska ligga bakom. En del är med visshet sant, annat är bara sannolikt, en del är säkert strunt. Problemet är att vi inte vet, och att vi som bor i området blir räddare. Och ingen av oss slipper undan: har du vit hudfärg måste du ändå hoppas att du inte ser ut att vara vänster. "Döda de röda", stod det klottrat på tunnelbanefundamentet i Kärrtorp. Det är ingen slump att nazisterna visar sig i Stockholms radikalaste område. Exakt på den delen av torget där nazisterna attackerade demonstrationen, ligger ett valdistrikt där var femte väljare är vänsterpartist - mest i hela Stockholm.

Sa jag att det inte hjälper med demonstrationer?

Nej, jag sa att det inte räcker med demonstrationer. Stora demonstrationer hjälper, för de skapar sammanhållning. Sammanhållning som blir värdefull när du blir yesterday's news - som Kärrtorp nu, och som Malmö om ett tag.

Men sammanhållning innehåller vakthållning, och vakthållning innehåller destruktiva rykten om skuggor mellan träden - så det är dubbelt. I grund och botten måste vi kräva en helt annan punktmarkering av nazisterna, kräva att vi betraktar det de håller på med som någonting annat än enstaka övergrepp - som en slags terrorism. Så systematiskt är utan tvekan deras vidriga arbete.

Prata inte om nazisterna

Sommarens politiska genidrag kan vara Svenskarnas partis resa till Almedalen. Genom sin blotta närvaro lockade man fram så många arga motmarkeringar att partiet framstod som långt viktigare än sina 681 röster i senaste valet. Vänstern har problem med spontaniteten: att motdemonstrera anses inte längre som ett taktiskt val, utan som ett moraliskt måste. (Bojkotter likaså - när hörde någon senast en sådan diskussion som handlade om effektivitet?) Vi ska alltid reagera mot nazistiskt stöveltramp, visst. Men det finns en gräns för hur perifera motståndare man ska adla till ett hot.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 augusti.)

Ta över Sd-väljarna med egen politik

Dags i Almedalen för Sveriges bästa oppositionspolitiker, Jimmie Åkesson.

Sett till väljaropinionen är det ju så. Ingen parti har ökat så mycket sedan förra valet.

Det är också ett tal från en av landets mest välbetalda politiska pampar, en makthavare, som leder ett högerparti som garanterar fortlevnaden för Europas tröttaste regering -  utan att ens lyckas sätta särskilt stort avtryck.

Jag tror att sådana beskrivningar måste få större utrymme vid sidan av bilden av enfrågerasisten Jimmie Åkesson, en bild som Miljöpartiet nu ska förstärka genom att ”ta debatten” om invandring med Sverigedemokraterna.

Även om främlingsfientlighet är Sd:s enda starka profilfråga och även om deras väljare åsiktsmässigt skiljer ut sig i den frågan, finns det ingen anledning att tro att just dessa väljare är totalt endimensionella. Det är trots allt bara två tredjedelar av Sverigedemokraternas väljare som svarar att invandring är en ”viktig” fråga för partivalet. (Det remarkabla i sammanhanget är faktiskt att en tredjedel inte ens nämner invandringsfrågan – inte att två tredjedelar gör det.) Och de som nämner den säger faktiskt inte att det är den allt överskuggande frågan. Och – för att slutföra tankekedjan – de som har den som den allt överskuggande frågan kan förmodligen påverkas att ersätta den med andra frågor.

Tar vi Sverigedemokraternas väljare på allvar – och det har skrivits mycket klokt om att göra det de senaste åren – måste vi, precis som för andra väljare, tro att det är samhällsutvecklingen i stort som motiverar deras röstande. (I det perspektivet är det inte så konstigt att järnrörsskandalen inte ledde till några tappade röster. Om inte du och jag byter parti på grund av att någon företrädare gör bort sig, så gör nog inte sverigedemokratiska väljare det heller.)

Sd:s främlingsfientlighet slår inte an därför att det är en fördom som möter fördomar, den slår an därför att det är en politiskt begriplig förklaring och ett förslag på lösning. Givet att Sverigedemokraterna lyckas med två ganska avancerade reptrick - att maskera sitt stödröstande med regeringen och att skadebegränsa partimedlemmarnas rasistiska "klavertramp" - är den viktigaste orsaken till att Sverigedemokraterna gått framåt är att de är ett skickligt oppositionsparti. Den naturliga ordningen i en demokrati har alltid varit att oppositionen går framåt mellan valen: det som har varit avvikande sedan 2010 är ur det perspektivet inte Sverigedemokraternas och Miljöpartiets framgångar, utan Socialdemokraternas och Vänsterpartiets rätt futtiga sympativinster.

Regeringen är mindre populär än på länge och folk ser rätt mörkt på framtiden. Sverigedemokraterna är duktiga på att fånga upp det missnöjet. Anders Borg gör sitt bästa för att få väljarna att tro att jobbkrisen är något som kommer utitrån, utom räckhåll för regeringen; att det är ekonomi, inte politik. Sverigedemokraterna säger tvärtom att det är möjligt att göra något: de säger att krisen, och problemen inom välfärden, är politiskt skapade och lovar att det går att ändra på genom att rösta annorlunda 2014.

Samtidigt ägnar sig den övriga oppositionen (förutom Vänsterpartiet) åt uppgörelser med regeringen och flirt med mittenpartierna. Det har de sina goda skäl för, men det skickar inte några signaler om ett tydligt alternativ till alliansen. Uppgörelserna gör det också svårt för Löfven, Fridolin och Romson att skälla Åkesson för regeringsunderlag. Det är de ju själva till och från. Det är synd, eftersom det är någonting som de politikermisstroende Sd-väljarna skulle behöva höra.

Att inte heller regeringen vill utmåla Jimmie Åkesson som makthavare är självklart, men de bidrar å sin sida till hans outsider-image genom att inte erkänna honom som höger. Det innebär att de i praktiken placerar Sverigedemokraterna precis där Sverigedemokraterna själva vill placera sig: som en oberoende, tredje kraft – huserande i en helt egen politisk dimension. Den hjälpen skulle upphöra om bara högern kunde ta ordet ”högerextremism” i sin mun.

Hur ska Sverigedemokraterna bekämpas då?

Det ska de inte: deras väljare ska vinnas tillbaka.

Skillnaden är ganska stor. Det är skillnaden mellan att debattera invandring med Jimmie Åkesson i en tevestudio eller att driva en egen politik mot de samhällsförhållanden som skapar efterfrågan på ett rasistiskt parti över huvud taget. Det är, rent retoriskt, skillnaden mellan att vända sig till Jimmie Åkesson och försöka få honom att begripa hur fel han har eller att vända sig till Jimmie Åkessons väljare och utgå från deras perspektiv. Politik kan locka fram både goda och dåliga sidor hos folk. Sverigdemokraternas väljare är inte för evigt förlorade. Det gäller bara att vinna dem för andra problemformuleringar - men det bygger också på att man inte bara berättar hur fel det är med den problemformulering som de tills vidare fastnat för. Man måste bygga en annan fiendebild (som Stefan Arvidsson kallat det) från grunden.

Det var det Håkan Juholt gjorde så bra under sin korta partiledartid: istället för att magisteraktigt försöka undervisa en annan partiledare, talade han om problemen i Sverige idag som han tyckte att de borde uppfattas. Som om han inte hade hört vad Jimmie Åkesson sagt överhuvudtaget. För detta fick han skäll för att inte vara tillräckligt mycket antirasist. Med en sådan definition av antirasism är bara den antirasist, som tar debatten på rasisternas villkor.

Att ha bättre argument i ädel debatt har aldrig varit det enda sättet att ta ner en politisk motståndare. Titta gärna på hur Socialdemokraterna framgångsrikt marginaliserade kommunistpartiet under större delen av 1900-talet. Det är en slags mönstermodell för hur Sd borde bemötas: tig ihjäl partiet - men scanna noga av var de vinner väljare och möt dem med egna reformer.

Förutom att "ta debatten" genom att flytta agendan, är det viktigt att inte få det att verka som om det bara finns en alternativ röst när invandrings- och integrationsfrågor väl dyker upp. När Socialdemokraterna och Vänsterpartiet deltar i råskället på Jimmie Åkesson i SVT:s partiledardebatter skapar man bilden av ett enat etablissemang mot en ifrågasättande uppstickare. Men så är det ju egentligen inte: Vänsterpartiet är ju jättekritiskt mot segration och restriktiv flyktingpolitik: regeringen förtjänar att stå till svars lika mycket som Jimmie Åkesson. En sådan strategi – förutom att den inte får hela politikområdet att kretsa kring Åkesson – gör det också tydligt att regeringen inte börjat tillhöra de goda bara för att Sd lyckades komma in i riksdagen. Att Sd lyckats ta kål på alla andra konfliktlinjer inom invandringsområdet är ett stort misslyckande för de andra partierna.

Den som ska ta debatten med Sverigedemokraterna får inte heller utgå från att allting partiet säger ska bemötas genom att hävda den exakta motsatsen. Två exempel: att påstå att det inte finns någon ”svensk kultur” måste framstå som helt kollrigt för varje väljare som någon gång rest utomlands. Att inte alls diskutera i termer av ”svenskt” är att göra det väldigt svårt för sig. Vad det gäller att ta strid för är ju snarare att svenskheten är både föränderlig och konstruerad av människor med vitt skilda bakgrunder - precis som alla andra nationella särarter i världen.

Ett annat ogenomtänkt argument är att hävda att någon nationell gemenskap inte alls behövs, bara för att Sverigedemokraterna vill bygga en sådan efter etniska skiljelinjer. Men välfärdsstaten har alltid varit beroende av en gemensamhetskänsla, till exempel runt ett modernt politiskt projekt, som har gett förutsättningar för solidaritet och ansvarstagande. Det är inte nationen som ska vara kittet – men ett kitt behövs.

Det finns så mycket som vi inte kan påverka: hur Jimmie Åkesson hanteras med silkesvantar av pressen, hur media medvetet försöker skapa snackisar i frågor där de vet att de aktiverar den främlingsfientliga kommentarsfältsarmén, hur samtiden etnifierar snart sagt alla samhällsproblem, hur andra partier väljer usla motstrategier o s v. Men det Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har helt och hållet i sina egna händer är att lita på att Sverigedemokraternas väljare är nåbara och helt enkelt se till att bli bättre oppositionspartier.

Envis kålsuparteori

Det är välkänt att regeringen gärna vill göra vänster- och högerextremism till lika stora problem. Men fakta stretar emot. Enligt Statens medieråd är besöken på "våldsbejakande" vänstersajter bara 2-3 procent av de totala besöken på "extrema" sajter. Tidigare har Brå visat att bara högerextremister är ett reellt hot mot vanliga människor. Ändå fortsätter Birgitta Ohlsson tala om "våldsbejakande extremism" i en klump - för att slippa säga att högern är värre än vänstern. Att regeringen på det sättet riktar strålkastarljuset åt fel håll bara för att de kämpar med sin självbild är helt oacceptabelt.

(Ledarstick publicerat i Flamman 27 juni)

Vithet

Inför s-kongressen har SSU reagerat på "vitheten" i partitoppen. Många har applåderat: "vita medelålders män" har sedan ett tag varit synonymt med en ignorant maktpropp.

Frågan är om det där är en fras som vänstern verkligen ska använda. Ljus hudfärg ger ett överläge, men det är bara ett maktförhållande. De flesta med ljus hudfärg i Sverige är vanliga, maktlösa löntagare. Att vitheten skulle göra dem privilegierade är ett påstående som går helt på tvärs mot de egna erfarenheterna.

Kanske vänstern istället skulle ta som sin uppgift att påminna om hur lika olika former av underläge känns. Det är ju ändå den gemensamma, delade erfarenheten som behövs för att komma framåt. Att betona att den mörkhyade arbetaren är dubbelt förtryckt jämfört med den vita, eller att den vita på vissa sätt gynnas av att den mörke är mörk, är och ska vara av akademiskt intresse, men det är dåraktig vänsterpolitik att räkna förtrycken och fokusera på skillnaderna.

Förr i tiden handlade de progressiva mångfaldsdebatterna om fördomar. Lite naivt kanske - särskilt ihop med tanken att man kunde informera bort de dumma tankarna - men resultatet blev möjligen att några funderade på vad de egentligen skulle tycka. Nu riktas kritiken mot majoritetssamhället i sig, mot vithetsnormen. Men hur hanterar man kritik mot sin egen hud? Det finns ju ingenting att ändra på. Och det kanske inte är tanken heller: få av idéerna om totalt genomrasistiska samhällen - bortom individernas kontroll - är särskilt fokuserade på lösningar.

(Han sa ju faktiskt det, Jonas Hassen Khemiri, i sin text: Det finns ingen lösning.)

I SSU:s vithetskampanj förenklas människors erfarenheter, precis som de måste göra för att diskussioner om representation ska fungera. Då måste vi anta att Urban Ahlins vithet också innebär en lite stöddig inskränkthet och okunskap om andra människors livsvillkor - fastän han förmodligen kan mest om främmande länder i hela SAP. Vi måste, för att representationsidén ska vara relevant, anta ett avstånd som inte går att överbrygga med inläsning eller inlevelse, så att vi sedan kan skratta åt att Beatrice Ask ens försökte påpeka att hon sett rasdiskriminering på nära håll och tagit intryck av den. Det är aldrig nog att vilja, att representera, att gå samman under ett program - man måste vara. Kan bara vara, kan bara representera sig själv. Det är antipolitik i mina ögon. Det utfärdas ständiga förbud när det gäller vem som kan uttala sig om vad. "Det går inte att förstå!"

(Det är klart att det går att förstå. Annars finns det ju ingen politik.)

Kritiken mot Maria Sveland i DN i veckan var ett bra exempel på när representationsidén förstör alla möjligheter att debattera: plötsligt är Maria Sveland vit och Nyamko Sabuni svart: aha, här går skiljelinjen!

(Det är inte svårt att vara den självbelåtna idioten som dyker upp och berättar om hur vi ser ut eller vad vi har för kön och att det är därför vi tycker som vi tycker. Det är därför varje debatt har en sådan.)

2013 är det väl helt omöjligt att tänka tanken att Sveland kanske inte håller med Sabuni eftersom Sveland är socialist, och Sabuni är höger? Känns dimensionen bekant?

Vad ska representationen som SSU förespråkar vara till för? Om det inte finns "invandrarproblem", utan bara sociala problem, och lösningarna inte är antidiskriminering utan en politik för jämlikhet och full sysselsättning - som vänstern med rätta brukar hävda - vad är då problemet med att politiken utformas av personer som har ljus hy? Det är ju ändå en politik för arbetslösa, en färgblind, generell politik, som är lösningen.

Men, säger någon då, "det måste synas" att S följer med sin tid, "det måste synas" i S att det nya Sverige inte är det gamla Sverige.

Som om väljarna var helt okunniga om representativ demokrati. Kvinnliga Saco-anslutna röstade i stora skaror på muraren Lars Werner, massor av manliga LO-jobbare röstade på socionomen Gudrun Schyman. Den politiska historien är full av väljare som förstår politik och inte bryr sig så himla mycket om vem som står i talarstolen.

Det viktiga hos en politisk företrädare är erfarenheter och kunskap och möjlighet till inlevelse. För de som ska välja sina politiska företrädare är utmaningen att se fördomsfritt på vad en erfarenhet och en kunskap är. Men den fördomsfriheten ska gälla åt båda hållen: i en icke-vit person finns aldrig all icke-vit kunskap samlad, och aldrig bara sådan. I en vit person finns aldrig all vit erfarenhet samlad, och aldrig bara sådan.

Och då har vi inte ens börjat tala om alla politiska skillnader som är så otroligt mycket viktigare. Vad grundar sig upptagenheten med representation i? Att man missat alla epokgörande frågor om klassklyftor och klimat och tycker att det räcker att lalla runt med lite identifikation i postpolitiken? Kartlägg några politiska åsikter nästa gång vettja.

Humanism med baktankar

Stefan Fölsters utspel för ett tag sedan om att bara ett bättre företagsklimat kan lyfta människor ur elände - förklätt till invandringspositiv rapport - var bara en föraning om hur kapitalet kan använda ett låtsat engagemang för integration som murbräcka för högerpolitik. I Expressen (27/2) räknar Svenskt näringsliv upp vad som krävs för att invandrare ska "komma ikapp" på arbetsmarknaden: uppmjukad arbetsrätt, kraftiga skattesänkningar och rut-avdrag. På samma sätt börjar ett förespråkande av arbetskraftsinvandring blandas ihop med humanism och solidaritet. Och fri invandring som vision - en oförskämdhet samtidigt som den reellt existerande högerregeringen avvisar flyktingbarn - applåderas med beundran. Antirasismen är på väg att kapas av liberaler.

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 mars.)

Trollfixering

Hat var det hetaste politiska samtalsämnet 2012. Och verkar kunna bli det 2013 också. Hatet har, som jag har skrivit tidigare, aldrig problematiserats och diskuterats så mycket som nu. Motiven till det finns nog längs hela skalan - från uppriktig oro till den rena fascinationen.

Hot är en väsensskild sak (som bland andra Per T Ohlsson har påpekat). Trots det flyter diskussionerna in i varandra huller om buller. Tidningsredaktörer som Åsa Linderborg ska inte behöva hålla sig gömda på hemliga adresser. Hennes text i höstas om hoten mot henne var viktig, och hennes situation oacceptabel. Det gäller förstås också de skribenter och debattörer som i vinter vittnat om dagliga skurar av grovheter i inboxen.

Mina problem med hatdebatten är två:

Vi pratar som mest om hat när toleransen är som störst.

Intresset för hatet innebär att goda krafter lyfter in språket, länkarna, vidrigheterna i det allmänna samtalet.

Någonstans på vägen mellan den personliga reaktionen och det politiska programmet borde fler problematisera: Ja, jag blir förbannad av alla idioter. Men är det rätt fokus?

En självömkande politisk rörelse - hur bespottad man i verkligheten än är - är inte särskilt attraktiv. När feminister inte ens talar om hatet mot kvinnorna, utan hatet mot feministerna, då är det ett tecken på en rörelse helt utan självförtroende. Alla hatar oss! Det är en position som smakar ganska gott. Den svetsar samman. Det finns en orsak till att fotbollsfans världen över gärna vill intala sig att de är de mest avskydda.

Men feminister är inte hatade - inte i allmänhet. Stödet för jämställdhet och feministiska frågor har minskat något de senaste åren, men inte mindre än att 84 procent fortfarande tycker att ett samhälle med ännu större jämställdhet mellan kvinnor och män vore önskvärt (SCB:s valundersökning 2010). Andelen som sa att jämställdhet var viktigt för partivalet var lika hög 2010 som 2006, och enligt en Sifoundersökning som Feministiskt inititativ beställde 2010 kallade sig var tredje väljare feminist.

Feminister är hatade av vissa, men vem kan med säkerhet säga att de är fler än förr? På 60-talet var vi osäkra på om kvinnor överhuvudtaget var fysiskt kapabla att klara en anställning ute på arbetsmarknaden. Tänk om Flashback funnits 1960. Sura uppstötningar från norr till söder över kvinnor som badar, visar benen, arbetar, åker buss, cyklar,  kör bil, spelar fotboll, pratar om preventivmedel, pratar för mycket, pratar alls.

Attityderna till invandring förbättras också. Varför är då debatten så upptagen med den krympande opinionens företrädare?

Det enda vi med säkerhet kan säga är att hatet är mer tillgängligt idag. Och det kommer inte bara till oss, vi söker upp det också. Det gick många år innan jag besökte Flashback, trots att jag visste att det fanns där. Det var en omodern tvekan. Att klicka upp en hemsida är totalt odramatiskt för folk idag. Alla tittar på allt.

Så det är inte konstigt att vi plötsligt hör mörkermännen mycket tydligare än tidigare; äcklas, upprörs och fascineras.

Men bara för att mörkermännen kommit närmare, ska vi inte gå i clinch med dem.

Hur många idioter som förpestar kommentarsfälten på Aftonbladet eller skriver av sig sin frustration på Flashback är det vi talar om? Tusen? Tiotusen, max.

Om det är en strömning, en tendens, så är det i vilket fall som helst en perifer strömning. Och de enda som vinner på att perifera strömningar lyfts fram och koras till rikspuckon är de perfiera strömningarna själva.

Mysogyni-porr av det slag som till exempel Facebooksidan Vita kränkta män höll på med, förstår jag överhuvudtaget inte. Att citera ut hatet från stinkande nätforum ut i det allmänna samtalet så att fler tvingas höra det - på vilket sätt är det konstruktivt? Det säger ingenting om Sverige av idag - alla hårda data visar att vi blir allt tolerantare - och det förändrar ingenting. Det är inget fel på buskis, men hylla i så fall buskisen och förväxla det inte med politisk aktivism. (Jämför gärna med sajten "Inte rasist men", som har ett tydligt syfte: granskning av Sverigedemokraterna.)

Feministhat och främlingsfientlighet kommer att vara mycket mer lättillgängligt i framtiden. Det går knappast att ändra på. Här har vi ett av problemen med hatdebatten: det är en fråga som inte ens i teorin har något slut, någon lösning. Vad kan det mynna ut i - en enighet bland de goda krafterna om att det är obehagligt att konfronteras med de onda krafterna?

Den ökade tillgängligheten till hat kommer vara ett problem även om vänstern upphör med sitt eviga citerande från Flashback. Å andra sidan kommer mängder av feministiskt och progressivt material också finnas mycket närmare människor än tidigare. Liksom, för den delen, alla ljumma åsikter som ligger och skvalpar i mitten. Nätet tillhör inte extremisterna. Hur ihärdiga de än är, tillhör nätet, precis som verkligheten, den försiktiga fisliberala massan.

Det finns mycket att oroa sig för i samhället. Hatarna tillhör inte dem. Att motståndarna till en progressiv samhällsutveckling bara kan använda okvädningsord är ju närmast en garanti för att de inte kommer att kunna stoppa den. Brölet vi hör kanske är brölet av mammutar som just insett att de är mammutar - på väg att dö ut.

Utländska barbarer och hatet vi älskar

Svenska Dagbladet har rapporterat att könsneutrala svenska leksakskataloger rör upp känslorna utomlands.

Eller nej, det har de inte.

Svenska Dagbladet har slappt rapporterat att utländska kommentarsfält är lika fyllda av skit som svenska.

Alla citat i artikeln kommer från kommentarsfält. Artikeln om hur utlandet upprörs över jämställdhet bygger alltså på källor som också skulle kunna användas för artiklar om hur utlandet upprörs över romer, afrikaner, asiater, judar, evolutionen, flerpartisystem samt mörkläggningen kring vad som egentligen hände 11 september.

Om jag var utlandet skulle jag vara ganska upprörd. Jag vet inte om sådana här artiklar publiceras bara för att redaktionerna vet att jämställdhetsfrågor alltid spränger kommentarsfälten eller om det undermedvetet bekräftar en svensk självbild av att vara så himla längst fram.

Självbild, ja. I en eurobarometer från tidigare i år visar det sig att svenskarna inte alls tillhör de som tycker att det här med sexistiska stereotyper är det största jämställdhetsproblemet. Britterna - ett par sådana citeras i SvD-artikeln - är generellt mer kritiska.

De här tycker, enligt samma enkät, att ojämställdhet är ett allvarligare problem än vad svenskarna gör: fransmän, rumäner, spanjorer, belgare, italienare, luxemburgare och österrikare.

Utlandet är inget svart hål.

Och allvarligt talat, vad är det för slags journalistik? Ingen research, ingen som orkar lyfta en telefon - bara in bland trollen och klippa och klistra. Titta vad upprörda alla är!

Det är märkligt hur hatet har flyttat in i den mediala vardagen. Flashback är inte längre en pysande, svart göl långt in i skogen som ingen hittar till. Nu öser vi plötsligt glatt fram citat från de värsta nazisterna, kvinnohatarna, misogynerna och kverulanterna för att få våra egna politiska ställningstaganden att skimra lite klarare. Vi sätter hatarna i mitten av rummet. Har vi någonsin problematiserat hat så mycket som nu? Ändå finns det väl ingenting som tyder på att det, totalt sett, hatas mer idag än förr. Vi koketterar med att vara hatade, till och med. Det visar ju hur viktiga vi är. Och kanske rättfärdigar det vad vi håller på med när det är svårt att visa på egna framsteg.

Det handlar inte bara om mediernas tillgängliggörande av hat. Vi drar fascinerat fram det själva också. På twitter retweetas det in i våra flöden: titta vad dumma de är!

Någonting måste det göra med oss att konfronteras med alla dessa åsikter. Min farfar kanske hörde något sånt där 3-4 gånger  hela livet. Jag hör det 3-4 gånger om dagen. Jag är inte säker på att min analys av samhället blir bättre. Jag är snarare övertygad om att det förstör mig lite grand.

Allt ut i ljuset! Det är ett förjävla dumt slagord.

Rasistisk väljarkaka lockar

Sverigedemokraternas opinionsuppsving har lett till något som känns som ett avgörande läge i invandringsdebatten. Har de andra partierna råd att avstå från att tävla öppet om SD:s väljare när dessa snart utgör 10 procent av väljarkåren? Fler än tidigare tycks svara nej utan att skämmas. Signalord som att vi ”måste våga säga att integrationspolitiken har misslyckats” hörs. Vad blir bättre när man sagt det, förutom opinionssiffrorna? Att påstå att sociala problem har etnicitet – medan en kass jobbpolitik inte alls har med saken att göra – är inget argument mot SD:s agenda. Det är ett argument som tar över den.

(Ledarstick publicerat i Flamman 1 november)

Stina Wirsén-kritikerna har rätt (och fel)

Uppmärksamheten kring rasistiska stereotyper på godispåsar och i barnböcker visar väl mest att de flesta utgår från Lenin: bilden är överlägsen som propaganda. Det är ingen förmildrande omständighet att Stina Wirsén inkluderar icke-vita i sina berättelser på ett naturligt och normbrytande sätt. Titta på bilderna!

Hur vore det om vi hudflängde de som aldrig försöker rita ett svart barn?

Det vore väldigt bra.

Men det är inte kritiken mot de som ritar stereotypa svarta barn som står i vägen för att hudflänga de som aldrig ens försöker vara bra.

Man kan också tycka att de som protesterar mot Stina Wirsén bygger ett skitfrågornas tyranni. Jag har själv tidigare utsett Afrosvenskarnas riksförbund och Kitimbwa Sabuni till svenska mästare i den grenen. Har inte Afrikafödda medborgare större problem - arbetslöshet, diskriminering i arbetslivet, rasistiskt våld - än att glassnamn eventuellt kan underblåsa stereotyper?

Men den som ställer den frågan upprepar ju bara den gamla högerkritiken mot allt vänstern gör: Ni måste göra det allra viktigaste! Om ni gör en sak, måste ni göra allt!

Om någon person eller organisation, samtidigt som de gör annat, anmärker på hur en Stina Wirsénfigur är tecknad, är det väl inte deras fel att större problem inte uppmärksammas? Måste just den som reagerar på godispåsar också reagera på bostadssegregation?

Problemet är snarare att medierna älskar godispåsefrågorna. Vad tror ni händer när Afrosvenskarnas riksförbund skickar ett pressmeddelande i en tung fråga? Kolla deras hemsida. Det pågår - vad det verkar - väldigt mycket bra aktiviteter. Nogger Black är en fråga i mängden för dem också.

Men måste diskussionen stanna där? "Alla får väl driva vad de vill"-linjens slutresultat blir ju ändå outhärdlig, när alla driver medialt tacksamma, lättförklarade symbolfrågor. Kan man möjligen, utan att hamna i det där "ni driver inte rätt frågor", önska sig mer intern diskussion bland alla ideella aktivister? Man har ansvar inför sin egen fråga att inte bli kontraproduktiv, väcka löje. Var gränsen går måste man själv bestämma. Medias kärlek för det lätta materialet tvingas man nog räkna med. Det går inte att bestämma själv om en fråga ska bli liten eller stor. Och det är inte så enkelt som att man kan slösa med sina aktivisttimmar med argumentet att andra får driva de frågor som de tycker är viktiga. Det finns inte fjorton afrosvenska riksförbund, inte tio LO, inte sju Greenpeace. Det blir ju en slags Adam Smith-attityd: med den osynliga handens hjälp finns det alltid någon som driver de frågor som behöver drivas.

Vad tycker ni?

Detta är ju SD

Afrikaner våldtar barn, Breivik ska få asyl i Sverige och Fredrik Reinfeldt borde dö. Sverigedemokrater runt om i landet fortsätter att sprida rasism och hat så fort de öppnar munnen. Men SD:s bästa trick – näst efter att inte uppfattas som ett stödparti åt regeringen – är att slippa stå till svars för uttalandena. Inte bara lyckas Jimmie Åkesson hålla skandalerna ifrån sig på ett sätt som journalister aldrig skulle acceptera med någon annan partiledare. Ingen verkar heller fråga sig om det inte är detta som är SD, med den hjälpligt polerade ledningen som undantag? Någonstans går en mängd ”olyckliga formuleringar” över i att vara – en partisjäl.

(Ledarstick publicerat i Flamman 6/9.)

Orättvist mot Herman Lindqvist

Herman Lindqvist pekar ut Karl-Gustaf Hildebrand som nazist.

Det var vad gårdagens visklek i medierna mynnade ut i.

Vad Lindqvist faktiskt skriver i sin indragna självbiografi är att Hildebrand "aldrig annars [förutom vid bollhusmötet, min anm] protesterade mot Heimdals idéer och syften". Det är både rätt och fel. Hildebrand var aktiv i en förening som härbärgerade öppet fascistiska och nazistiska medlemmar. Heimdal drev på 30-talets mörka agenda, de var ingen motkraft. Men även om Hildebrand valde Heimdal som sitt forum är det möjligt - vi vet inte - att han tog strid mot de extremare krafterna i föreningen vid fler tillfällen än vid bollhusmötet, i sak- och personfrågor. I så fall har bara Herman Lindqvist rätt om vi tolkar "idéer och syften" som ett stöd för Heimdals inriktning i största allmänhet. Det är också möjligt att Hildebrand inte tog några duster med extremisterna. I så fall har Herman Lindqvist rätt hur han än menar.

De som är tvärsäkra på Hildebrands oskuld borde erkänna det knepiga källäget, och åtminstone ransonera med hedersbegreppet "antinazist".

Var Heimdal verkligen ett naturligt sammanhang att verka i för en antinazist? Det faller på sin egen orimlighet. (När Herman Lindqvist i sitt ursäktande pressmeddelande kallar 30-talets Heimdal "starkt konservativt" är det den snällaste beskrivning någon någonsin har gjort av föreningen.)

Att utnämna den "goda sidan" på bollhusmötet till antinazister är också en skönmålning. Det fanns flyktingvänner där, men det fanns inget flyktingvänligt förslag. Alternativet som Hildebrand förespråkade skrev också att "den akademiska ungdomens framtida existensmöjligheter icke måtte äventyras genom att främmande intellektuell arbetskraft placeras på poster som kunna besättas med välmeriterade svenska män och kvinnor". Det fanns ingen annan utgångspunkt på mötet än att se judiska flyktingars rätt till liv som en svensk arbetsmarknadsfråga.

Det är klart att Hildebrand var på rätt sida, liksom drygt trehundra andra. Det är klart att det var bra att han yttrade sig för kompromissförslaget, liksom flera andra. Men det gör honom inte till antinazist. Det begreppet måste väl betyda något?

Henrik Arnstad skrev själv i sin artikel att Hildebrand under 30-talet "förhållit sig försiktigt nyfiken på nazismen". Citaten från Expressens debattsida som jag skrev om igår går i linje med det. Historiken Lars Gunnarsson förmedlade samma bild till TT år 2000:

Hildebrand tyckte spontant att nazismen innehöll ett visst mått av sund reaktion mot vissa företeelser i samhället. Han kom dock till insikt om att allt inte stod rätt till men vägen dit var lång och inte snörrät.

Arnstad menar att Hildebrand kom till insikt efter Kristallnatten 1938. En person som alltså under bokbålens och Nürnberglagarnas tid tyckte att nazismen inte var helt fel, blir "antinazist" när skygglapparna äntligen faller på hösten 1938 - mindre än ett år innan krigsutbrottet! Då hade tusentals svenska män och kvinnor bedrivit antifascistiskt arbete i många år. En person som ändrade uppfattning 1938 skulle vi normalt kalla naiv och omdömeslös. Som "Om detta må ni berätta" skriver:

Från 1933 ... skrev den svenska pressen ofta om Nazitysklands aktioner mot judarna. Den svenska allmänheten hade hela tiden goda möjligheter att få en adekvat bild av händelserna.

Det är naturligt att folk vill att ett praktarsle som Herman Lindqvist ska kräla i stoftet. Men det är inte rättvist den här gången.

Det är också naturligt att det med viss iver söks efter antinazistiska hjältar, särskilt borgerliga sådana. Jag förstår det psykologiska behovet. Men när det enda sättet att hitta en är att låta vad som helst vara antinazism, då blir det bara för absurt.

Varför så generösa mot Vilks, DN?

DN:s ledarkritik mot Lars Vilks är på ett sätt ny. Tidigare i debatten har de flesta mainstreamliberaler sett en motsättning mellan att försvara Vilks yttrandefrihet och att döma ut honom som en främlingsfientlig och dålig konstnär. Nej, man skulle "bara hålla sig till frågan om yttrandefrihet". (Jag skrev om det här.)

Nu pratar den stora morgontidningen ändå om Vilks konst i sig. Det är bra.

Att det skulle vara "omdömeslöst" av Vilks att delta i ett antimuslimskt möte är dock överdrivet generöst av DN.

Den som deltar i ett antimuslimskt möte är antimuslim, inte "omdömeslös".

Yrvakenheten kring Vilks vardagsrasistiska motiv är också märklig. Det var ju länge sedan han sa att muslimer har medeltida föreställningar och att de inte kan integreras, och att svensk invandringspolitik styrs av politisk korrekthet. Inte heller handlar det bara om rondellhunden: vid den beramade föreläsningen i Uppsala 2010 hade ju Vilks letat fram en video med bögar i Muhammedmasker. Konstverket är en kampanj mot en minoritetsreligion. Med huvudet nedstoppat i formalism (han har rätt att! han har rätt att!) kanske det har gått DN förbi. Men för all del: välkomna, hellre nu än aldrig, till kritiken av främlingsfientlig konst.

SD skildras positivt

En bild av hur Sverigedemokraterna framställs i media är att de behandlas njuggt. Den sprids bland annat i Björn Hägers nya bok "Problempartiet". Och förstås av en massa rättshaveristiska rasister. Och av partistrateger som vill odla outsiderrollen. Ett Sverigedemokraterna som inte "alla är emot" är inte ett fungerande Sverigedemokraterna.

En annan bild av hur SD behandlas i media är undersökningen i Aftonbladet/Infopag idag: Jimmie Åkesson nämns visserligen minst antal gånger, men de kan glädja sig åt att bara 9 procent av omnämnandena är negativa - den tredje mest positivt skildrade partiledaren. Det är lågt i största allmänhet. Framför allt är det ett enormt bakslag för alla som hävdar att SD mobbas av nyhetsredaktionernas kulturmarxister.

Hur kan det vara så dålig granskning? Som Anne-Lie Lehnberg skriver i Flamman: "det krävs knappast ett Pulitzerjobb för att hitta saker att granska eller rapportera om Sverigedemokraterna". I ett historiskt perspektiv är det egentligen skandalmaterial varje gång en SD:are säger något rasistiskt. Det skulle definitivt bli skandal om en företrädare för något annat parti sa samma sak som SD säger. Problemet är att Sverigedemokraterna inte förväntas vara något annat än rasister, så när de är det, har det inget nyhetsvärde.

Problemet är också att medier (och andra) håller sig med en ålderdomlig definition av rasism. SD säger att de inte är rasister, och med den allmänt spridda uppfattningen att rasism är att anse människor med annan hudfärg mindre värda, är det förstås svårt att beslå dem med det. Men rasism idag uttrycks inte som 1880. Idag uttrycks den som att det blir konflikter när man blandar människor av olika etnicitet och "kulturer", och att vi enbart definieras av de tillhörigheterna. Ingen är mindre värd - men de ska inte leva tillsammans. Detta blir, till exempel när Aftonbladet ska beskriva SD, att vara "invandringskritisk". Då är det klart att det inte viner om öronen på Åkesson särskilt ofta.

Infopaq-undersökningen visar nog också en annan sak som redaktionerna borde fundera på: lokala företrädare och riksdagsledamöter i SD lyckas ganska ofta hamna i trubbel - men Jimmie Åkesson håller alltid de konflikterna på armlängds avstånd. Han utkrävs sällan, verkar det, ansvar för vad som händer i det parti han leder. Skickligt, förvisso. Men ska det vara så?

Hårdare tag

Folkpartiets paradgren är att smyga ut främlingsfientliga signalord på väljarmarknaden. De gör det skickligt: skriver samtidigt om tolerans, men vet att nyhetsvinkeln blir en annan (hårdare tag). Det senaste ”integrationspolitiska” utspelet syftade uppenbart till att bygga bilden av den besvärliga invandraren, som vi måste (våga börja) ställa krav på. Lär dem svenska och se till att de ”kommer i jobb”! (Underförstått: vare sig de vill eller inte.) Men bilden av arbetsmarknaden som ett smörgåsbord, bara arbetskraften snyggar till sig, är inte FP ensamma om att sprida. Alla partier som gett upp om sysselsättningen skyller på de arbetslösa. FP:s version blir bara extra obehaglig.

(Ledarstick publicerat i Flamman 21/6.)