Bara marknaden förstår medelklassen

Bor man med två barn i en närförort till Stockholm där årsinkomsterna ligger på en halv miljon och uppåt, vet marknaden precis vem man är. En som behöver mer tid. För att det är status att hinna med mycket. För att moderna jobb stjäl mycket tid av oss. Sådant vet marknaden. Jag kan spara tid med playtjänster, hemleveranser av mat, kommersiella fotbollsträningar.

Hört talas om det sista? Ett företag, istället för en förening, låter barnen träna fotboll utan några krav på ideella insatser från föräldrarna (”100 procent föräldravänligt”). Ingen behöver vara tränare, ingen behöver sälja kakor.

Det är dyrt förstås, så bara välbärgade föräldrar kan köpa sig fria från det ideella engagemanget. Och det ställer till problem för de traditionella klubbarna. Men poängen här är att marknaden återigen har uppfunnit ett alternativ till det goda (jobbiga) medborgarskapet. När det ideella hamnar i en nedåtgående spiral – dåligt föräldraengagemang leder till ännu fler mejl med tjat om att ställa upp och ännu mer kantstött verksamhet som känns allt jobbigare att engagera sig i – då finns marknaden där med ett alternativ. Precis som det ständigt finns alternativ till offentlig välfärd. Medelklassen kan alltid byta bort, välja att köpa, dra sig undan.

När medelklassen – de löntagare som i marxistiska termer utgör det mellanskikt som befinner sig mellan arbetarklassen och borgarklassen – väljer ”exit” skadas hela välfärdstanken, det vet vi sedan tidigare. Den som flyr in i marknaden blir snabbt oförstående inför att betala skatt. Man tenderar dessutom att fly tillsammans med människor som är lika privilegierade som sig själv. Det minskar förståelsen för hur villkoren ser ut för andra, ja högervrider hela världsbilden.

Men vi måste prata mer om hur den där flykten från det ideella eller offentliga började: med att marknaden förstod medelklassens behov. Den kommersiella fotbollsarrangören har begripit exakt hur jag känner inför att sälja lotter utanför ICA eller skjutsa barnen till en grusplan i Bollmora en söndagmorgon. Det andra sättet att organisera saker här i världen – politiken – den begriper å andra sidan nästan ingenting.

Samtidigt som jakten på mer tid ständigt skapar nya privata tjänster och produkter, kan en politisk lösning som arbetstidsförkortning vara stendöd. Rapporter om medelklassens problem på jobbet – stress, meningslöshet, maktlöshet – används sällan som utgångspunkt för några politiska paroller. I stället tror man att medelklassen måste vinnas med valfrihet och skattesänkningar. Att det den framför allt längtar efter är mer konsumtionsutrymme.

Sverige hade en gång i tiden världens rödaste medelklass. Bara i två val mellan 1964-2006 hade S och V tillsammans mindre än 40 procents stöd bland TCO-anslutna.

Då användes ofta ordet ”löntagare”, vilket skapade exakt den känsla av gemensamma intressen mellan arbetare och tjänstemän som var välfärdsstatens fundament. Socialdemokraterna ”vann valen i mitten” – men genom att tala till de vänstervärderingar som finns där. Då förstod man att den tvetydiga klasspositionen innebar öppningar för solidarisering nedåt, inåt – mot välfärdsstaten.

Det man fick tillbaka var en löntagarklass som också tänkte i politiska lösningar. I dag, när politiken aldrig formulerar några reformer som tilltalar breda löntagargrupper, blir den naturliga reflexen för medelklassen inte att ställa politiska krav, utan att efterfråga en tjänst på marknaden. När man är orolig över att förlossningsvården inte fungerar, startar man inte ett upprop – man hyr in en doula, en stödperson vid förlossningen. På det sättet uppstår en ond spiral: när medelklassen drar sig tillbaka till marknaden, artikuleras aldrig deras behov i politiska krav. Det gör i sin tur deras bekymmer osynliga, och gör det ännu svårare för vänstern att knäcka löntagarkoden. Att bekymren avpolitiseras gör till och med att vänstern ibland tar avstånd från dem. En doula kan då tolkas som statuskonsumtion, istället för lösningen på ett behov av mer välfärd.

Det går alltid att säga att medelklassens stress beror på för mycket selfies och Netflix. Men att det finns en del pseudoproblem betyder inte att det inte finns verkliga problem som vänstern borde adressera. När man talar om höger- och vänsterhegemoni finns det förmodligen få saker som är viktigare än att medelklassen börjar definiera sig mer utifrån sina gemensamma erfarenheter på arbetsplatserna, att återintroducera en löntagaridentitet. Och de behov som marknaden tillfredsställer – till exempel genom att tillhandahålla tid – kan bli politiska krav och få politiska svar. Då drar vi tillbaka medelklassen till politiken. Och förutsättningarna för att det i slutänden ska bli bättre för alla ökar radikalt.

(Ledare publicerad i Flamman 19 oktober)

SD-väljare kan ändra sig

Alla pratar om SD och regeringsfrågan igen – precis som SD ville ha det. Det senaste året har Jimmie Åkesson uppvaktat allianspartierna intensivt. På kort sikt för att komma in i debatten igen, efter att gränserna stängts och SD famlat efter sin roll i den nya, hårdare flyktingdebatten. På lång sikt för att partiet kanske insett att den enda vägen till regeringsmakt går via högern, som i många andra europeiska länder.

Den rödgröna motstrategin handlar om att göra SD till paria. Lyckas man vinna debatten om hur SD ska beskrivas så blir det svårt för Anna Kinberg Batra att göra dem till regeringsunderlag. Alltså är framför allt de socialdemokratiska utfallen mot SD tuffare idag än tidigare: de är rasister, punkt. Att varje ”skandal” kring SD (egentligen bara återkommande uttryck för vad partiet står för) utlöser twitterstorm beror delvis på genuin, spontan antirasism, delvis på strategin att förhindra att SD blir rumsrent i alliansväljarnas ögon.

Problemet med den strategin är att den förutsätter att det mesta SD säger och gör lyfts fram, så att de återigen hamnar i fokus för den politiska debatten – en debatt där SD egentligen skulle skadas mer av att klassiska vänster-högerfrågor var på agendan. Skandaler påverkar inte väljarna särskilt mycket, av lätt insedda skäl: politik är alldeles för viktigt. Om du sympatiserar med ett partis politiska projekt – eller till och med är övertygad om att det är den enda vägen för Sverige – kommer du inte att rösta annorlunda för att några företrädare för det partiet är rötägg. SD:s hantering av skandalerna följer dessutom för det mesta instruktionsboken. Utifrån sett tycks de faktiskt reagera mot rasism inom partiet.

Men borde inte väljarna se ett mönster i till exempel alla uppseendeväckande uttalanden, att de tillsammans bildar en ideologi? Nej, det kan man knappast förvänta sig. Vi lever i ett samhälle där ideologier inte står särskilt högt i kurs. Det mesta sägs vara enskildheter och isolerade fall. Politiker som hela tiden uppmanar oss att se enstaka olyckliga händelser, inte systemfel, i skandalerna i den vinstdrivande välfärdssektorn – hur kan samma politiker kräva att vi ska pussla ihop SD-skandalerna till en ideologi? Vill man att väljarna ska tänka i termer av politiska idéer och ”ismer” måste man nog börja med att omfamna det tänkandet själv.

Ett annat problem med stigmatiseringsstrategin är att den knappast imponerar på SD:s väljare. Råskället från etablissemanget kan till och med verka bekräfta SD-berättelsen om ”alla mot dem”. Det är heller inte givet att en enskild SD-väljare kan höra en anklagelse om att partiet är rasistiskt utan att höra en anklagelse om att själv vara rasist.

Vad skulle problemet med det vara då? Jo, till exempel att ett parti som vill ta tillbaka väljare från SD inte kan börja med att kalla dem rasister. För just detta, att ta tillbaka väljare från SD, är faktiskt fortfarande den enda lösningen på den destruktiva politiska situation som Sverige varit i sedan partiet kom in i riksdagen 2010. Sedan förra valet dominerar en idé om att SD-väljarna ”bara är rasister”: främlingsfientlighet är deras enda bevekelsegrund. Det är en uppgiven idé som beskriver SD-röstande som ett slags svart hål: man kan komma dit, men man kan inte komma därifrån, i alla fall inte med några andra argument än SD:s egna. Det vi andra kan göra är bara att förhindra att fler hamnar i det svarta hålet, och glädjas åt att vi fortfarande är fler som befinner oss utanför – ”vi är 87 procent”.

Med den här synen på SD:s väljare är stigmatiseringsstrategin inget problem: om de bara är rasister, så spelar det heller ingen roll om man kallar dem det, för att avskräcka andra. Risken är bara stor att SD:s väljare i själva verket är lika flerdimensionella och påverkbara som andra väljare. SD passerade inte fyraprocentsspärren förrän för sex år sedan. Nästan alla partiets väljare har alltså fram tills helt nyligen röstat på andra partier, på grundval av andra sakfrågor. Det betyder också att man kan få dem att ändra sina prioriteringar igen, precis som de 50 000 väljare gjorde som faktiskt bytte från SD i valet 2014 – fastän de bara, enligt teorin, har främlingsfientlighet i huvudet. Det finns inga svarta hål i politiken.

Stigmatiseringsstrategin motiveras med ett defensivt mål: att hindra att SD får större parlamentariskt inflytande. Men det kan aldrig vara tillräckligt bra. SD måste minska, och skickas ut ur riksdagen igen. Inget annat mål duger på sikt. Det bygger på att man ändrar SD-väljarnas syn på hur Sverige fungerar, och vad som är viktigt – inte ger upp om dem. Dagens grälande på, och om, SD bidrar inte till en sådan offensiv kamp. 

(Ledare publicerad i Flamman 10 oktober 2016.)

Finns det någon botten för S?

I Novus opinionsindex ligger S fortfarande över 30 procent, men det är inte uppdaterat för april. Det är däremot pollofpolls.se, som har partiet på 26,7 procent.

Oavsett orsak till kräftgången, måste jag erkänna att min spontana tanke är den här: finns det någon botten för detta parti?

I Europa har nästan alla socialdemokratiska partier som verkat oövervinnerliga råkat ut för katastrofer: franska socialistpartiet 1993, Arbeiderpartiet 2001, tyska SPD 2009, Pasok 2012. En del har kommit igen, andra har nästan försvunnit från en politiska kartan. På sex år gick Pasok från ett stöd på 44 procent till 4,7 procent i valet i januari. Alla dessa krascher var extremt svåra att förutse. Särskilt som socialdemokratiska partier omges av en aura av bastioner, institutioner. Det känns som om de kommer att vara för evigt.

Men så är det förstås inte. Är det mindre sannolikt att de svenska socialdemokraterna reduceras till ett 4,7-procentsparti än det var att Pasok gjorde det? Jag kan inte komma på särskilt många argument som inte bara är fördomar om vad som är möjligt och omöjligt. Är S helt utraderade om 10 år? Antagligen inte. Men risken finns.

Partier har ingen bas. Det finns ingen fast grund. Djävuln vet om det ens finns några kärnväljare. Bara 16 procent av väljarna betraktar sig själva som "socialdemokrater" enligt Novus eftervalsundersökning. Om S bara hade behållit sina väljare från 2010 hade de fått 21 procent i valet 2014.

Väljare måste vinnas hela tiden, varje dag. Det går inte att spara opinionsstöd och leva av det senare. Det skapas och konsumeras i varje ögonblick. Möjligen gäller det ännu mer idag än förr. S är fortfarande ett ovanligt parti i den betydelsen att de är ett väldigt stort parti. Men de är nog numera ett helt vanligt parti i betydelsen att väljarna straffar och belönar partiet helt efter dess dagsform. Lyckas partiet inte beröra, så går det åt skogen.

För Vänsterpartiet har den viktigaste strategiska frågan alltid varit hur man förhåller sig till S. Hur kompletterar man, kritiserar man, parerar man. Hur överlever man som litet parti i skuggan av det stora arbetarrörelsepartiet.

Den stora strategiska frågan inför 2020-talet kan bli en helt annan: hur förbereder sig Vänsterpartiet på att bli det största arbetarrörelsepartiet? Vi såg en glimt av hur bräcklig Socialdemokraternas dominans är under Juholt-hösten 2011, då avståndet mellan partierna kröp ned till 10 procentenheter.

I strategidiskussioner har jag själv alltid utgått från S som en konstant, en betongborg som alltid får 35 procent. Det har lett till slutsatser om att vara komplementär, trycka på frågor där S är svaga, rikta in sig på socialdemokratins vänsterväljare. Men nu börjar jag undra om det inte skulle kunna komma en tid när Vänsterpartiet behöver tänka bredare, visa att man är rimlig i alla frågor, börja tänka som ett 25-procentsparti.

Tro mig: det är inget önskescenario. På kort och medellång sikt behövs det ett starkt S för att kunna få igenom vänsterpolitik i Sverige. Om väljare överger Socialdemokraterna så kommer många att försvinna ut i passivitet, cynism och röstskolkande. Och framför allt vill jag fortfarande tro att alla kämpande vänstersossar fortfarande har chansen att förbättra partiet framöver.

Därför vore det bättre taktik att säga att Stefan Löfven bara har en liten formsvacka. Men det tror jag inte på. Jag tror precis som Jenny Madestam att en Löfven framplockad för interna behov funkar för dåligt i sin utåtriktade partiledarroll, att en parlamentariskt ursvag regering kommer att få kopiöst med stryk de kommande åren, att svaret på en konfrontativ borgerlighet inte är utsträckta händer, att Socialdemokraterna underskattar värderingsskiftet åt vänster i samhället och att de är för dåliga på att förklara vart de istället är på väg.

Hoppas jag har fel.