Byggkompromiss som lovar gott

Svenska arbetsgivare slipper alltmer undan att vara just arbetsgivare. Med hjälp av bemanningsföretag, påtvingade f-skattsedlar eller underentreprenörer slipper man allt det där jobbiga ansvaret – att möta anställda som har krav och behov – och kan ägna sig helt åt att bara bevaka att intäkterna rullar in. Vilka som utför arbetet och under vilka villkor blir mer och mer dunkelt. Att möta kritiska journalister eller arga fackombudsmän har aldrig varit enklare för storföretagen: Fråga någon annan!

Ur det perspektivet är det nya avtalet om huvudentreprenörsansvar som tecknades i måndags av Byggnads och byggarbetsgivarna en förändring åt rätt håll. Nu måste huvudentreprenören på ett bygge ta ansvar även för de arbetare som jobbar för underentreprenörer. Det ska alltid finnas någon att förhandla med – huvudentreprenören får ta ansvar om underentreprenören inte gör rätt för sig. Det är en viktig princip som borde gälla för fler branscher.

Byggnads krävde också att huvudentreprenören skulle ta ansvar i de fall då löner inte betalas ut. Så blir det nu inte riktigt. Istället inrättas en fond som finanserias av arbetsgivarna – ett slags kollektivt ansvar istället – och som kan betala ut upp till tre månadslöner. Det återstår att se hur lätt det blir att få ut en sådan ersättning. Som alltid när det gäller kollektivavtal krävs det ett alert fack för att upprätthålla det.

Så ja, avtalet är en kompromiss, men det är en kompromiss som ändå ritar upp en helt ny ordning, en princip att ta avstamp ifrån. Om det vittnar inte minst att arbetsgivarna bedyrar att avtalet inte betyder något särskilt – strax efter att de satsat miljoner på att stoppa det. Byggnads har utmålats som tjurskalliga och bråkiga (fakta: de har strejkat in alles tre gånger det senaste decenniet), och inte minst som just ”Byggnads”, inte som hundratusen byggnadsarbetare. Sådana försök att få oss att se facket som en apparat vid sidan om medlemmarna är en konsekvent arbetsgivarstrategi, hopplöst hycklande: själva anser de sig ju gärna vara ett med sina kunder.

I Norge, där huvudentreprenörsansvaret är lag, har det lett till en självsanering: byggherrarna har kapat i leden av underentreprenörer för att leva upp till de nya kraven på kontroll. Samtidigt har antalet byggföretag totalt sett ökat. (Vilket inte är så konstigt: mellanleden utför ju inget faktiskt jobb som går förlorat av att entreprenörskedjan kortas.) Det norska ”solidaransvaret” har efter några år starkt stöd också bland arbetsgivarna. Så går det ju ofta: företagare säger instinktivt nej till allt (det ligger i deras DNA), men när en tid har gått visar det sig att lite ordning och reda ofta har något gott med sig även för dem.

25-30 procent av Byggnads medlemmar sympatiserar idag med Sverigedemokraterna. I en bransch där långa entreprenörskedjor ofta är liktydigt med utnyttjade migrantarbetare, är det lätt att halka fel och se polska arbetare mer som polacker än som arbetare, och mer som lönedumpare än offer för ett system av lönedumpning. Främlingsfientliga förklaringsmodeller vinner helt enkelt mark på bekostnad av de marxistiska. (Tack för det, alla som nån gång sagt ”det finns ju inga arbetare längre”: ni vet att ni är medskyldiga, va?) Sverigedemokraterna har också ändrat den tydligt antifackliga retorik de hade för bara några år sedan, och insett att de också kan tjäna på att prata om ordning och reda på arbetsmarknaden – i synnerhet som S och V fortfarande gör det med en viss ängslighet för att uppfattas fel. Det är bara att hoppas att Byggnads lyfter fram hur ett tydligare arbetsgivaransvar nu kommer användas för att hjälpa alla som råkar illa ut, oavsett ursprung. Och vänstern måste för sin del sluta ängslas: vi kan inte sluta slåss mot dåliga villkor bara för att de dåliga villkoren har fått utländska pass. Det är fortfarande bara klasskamp, inget annat.

(Ledare publicerad i Flamman 3 april.)

Ja, de svenska jobbköerna är viktigare än de kinesiska

Alliansens önskeartikel: S och SD i dragkamp om LO-väljare - precis den bild högern försökt sätta de senaste månaderna. Och som vänstern varit så dålig på att göra motstånd mot (som jag skrivit om tidigare).

Hörde någon Jan Larsson i Ekots lördagsintervju förra veckan? Han fick frågor om politiken kring arbetskraftsinvandringen och kunde absolut inte svara: slingrade sig, bad om ursäkt, nekade, hummade - gjorde i stort sett allt utom att ta tillbaka allt Socialdemokraterna står för på fläcken. Om det är så S har tänkt vinna frågan om arbetskraftsinvandringen - genom att backa in i den - är det lika bra att lägga ner direkt. Den enda problemformulering som just nu existerar i frågan är den om Socialdemokraternas och Vänsterpartiets åtgärder: funkar de, hur slår de, vad kommer hända, fiskar de inte i grumliga vatten? Vänstern måste få tillbaka fokus på lönedumpningen och utnyttjandet och sedan titta högern rakt i ögonen och säga: ja, vi ska begränsa tillträdet till den svenska arbetsmarknaden. Ja, vi ska i första hand se till att jobben går till de som är arbetslösa här och nu.

Det är inga märkvärdiga ståndpunkter. Som alla vet finns det redan ett "unionsföreträde" som innebär att EU-medborgare ska ha första tjing på att söka de lediga jobben (även om det i praktiken slarvas med utlysandet). Är det också chauvinism för förespråkarna för arbetskraftsinvandring? Ska det avskaffas?

Och som alla vet är det inga rågblonda svenskar som arbetarrörelsen skyddar. Arbetslösheten i Sverige är högre bland invandrare, och invandrare är överrepresenterade i just de låglönebranscher som man vill stoppa från ökad lönekonkurrens. Den "svenska" arbetsmarknaden är dessutom inte svensk utan europeisk. Ingen kan, eller vill, stoppa polacker, tyskar, bulgarer och rumäner från att komma hit och söka jobb. Tvärtom: det är också deras villkor som en arbetsmarknadsprövning skulle förbättra. En sådan prövning förbättrar för alla som bjuder ut sin arbetskraft på svensk arbetsmarknad, oavsett nationalitet.

Att svensk arbetsmarknadspolitik är inriktad på att lösa problem på svensk arbetsmarknad är ju självklart. Att inte försöka skaffa jobb åt dem som redan köat i månader och år på arbetsförmedlingen i första hand är ju en okänslighet som är monumental, ett slags klassförakt. Högern menar alltså på allvar att det är likgiltigt om ett ledigt jobb går till en arbetslös eller till någon som en arbetsgivare själv handplockat utomlands? Att det är likgiltigt om vi löser den svenska arbetslösheten eller den kinesiska?

(I så fall ser jag fram emot attacker på till exempel den rasistiska svenska penningpolitiken: räntorna sätts ju efter snävt svenska intressen! Riksbanken verkar inte alls bry sig om tysk eller italiensk arbetsmarknad när den sätter styrräntan! Och Anders Borg är inte bättre han: eftersom man inte kan se spår av försök att få ut fler på arbetsmarknaden i Estland med hans skattepolitik, verkar det ju som om han tycker att det är viktigare att svenskar har jobb än att ester har det.)

Man kan påstå att arbetsmarknaden ska vara gränslös, men de sociala konsekvenserna av arbetslöshet är nationella. Och vi har rätt att bygga ett samhälle som fungerar just här, just nu. Det har inte ett dugg med främlingsfientlighet att göra. I ett globalt perspektiv är det ju heller inte S, V och LO:s politik som sticker ut, utan alliansens och Miljöpartiets extremt liberala lagstiftning. Hela världen, och hela det svenska 1900-talet, har trots allt inte SD:s väljare i kikaren.

Utnyttjad arbetskraft är inte humanism

”Sverige behöver fortsätta vara ett öppet land”, var Miljöpartiets kommentar till s-utspelet om att behoven på arbetsmarknaden ska styra arbetskraftsinvandringen. Ett öppet land? Jag googlar ordet ”utvisa” och klickar på första artikeln. Den handlar om Sofia, en 16-årig tjej i Boden. Hon är från Kirgizistan och ska utvisas. Hennes familj är hotad, men det tror inte Migrationsverket på. Sofia är rädd för att dö om hon tvingas återvända. Ändå sätts hon snart på ett plan till Bisjkek.

Det är alltså inte Sofia som Miljöpartiets Sverige är öppet för. Men en ung kille från Ukraina, som Svenska Dagbladet berättade om i somras, var välkommen. Han jobbar för tio kronor i timmen på ett bygge i Stockholm. Han sover där också, på golvet. Hans kamrater är rädda för att bli hemskickade, vågar inte prata med varandra. Och reportern berättar att de ”ser det som en självklarhet att de ska ha mindre betalt än svenskarna”.

Om det är så här vår globala solidaritet ser ut, behöver vi en ny diskussion om vad solidaritet är.

När asylpolitiken fortsätter vara benhård blir den oreglerade arbetskraftsinvandringen någon slags humanistisk avledningsmanöver i debatten. Plötsligt kan Fredrik Reinfeldt prata om de som ”får ett bättre liv” tack vare arbetskraftsinvandringen, samtidigt som många asylsökande som bara är ute efter att rädda sina liv vägras fristad i Sverige.

Svenska företag har alltid kunnat anställa utlänningar när de haft svårt att få tag på inhemsk arbetskraft. Men den gamla arbetsmarknadsprövningen (som inte gjordes av LO) var till för att företagen inte skulle smita undan det första alternativet för att få fler sökande: att erbjuda bättre villkor. De som tjänade på avregleringen av arbetskraftsinvandringen 2008 var just de företag som vägrade göra det. Och det var precis så Svenskt Näringsliv ville ha det. I en rapport från 2002 önskar de sig fri arbetskraftsinvandring för att inte inflationen ska sätta fart när arbetslösheten minskar. Om arbetsmarknaden fylls på med människor som står ut med sämre villkor, dämpas lönekraven.

Svenskt Näringsliv spred inga dimråder: deras resonemang gick ut på att arbetskraftsinvandring har effekter på lönerna. I dagens debatt uttalas tvärtom från höger till vänster att ”det inte finns en begränsad mängd jobb att dela på”, en klockartro på en evig jämvikt. ”Ju fler som befinner sig i landet, desto fler arbeten skapas det”, som Fredrik Federley sa i riksdagen. Men det är inte sant på annat än mycket lång sikt. IFAU sa så här inför avregleringen: ” [att] arbetskraftsinvandringen inte ska tränga undan arbetskraft som redan finns i landet…[är] mer eller mindre omöjligt ur ett principiellt perspektiv.” Detta drabbar inte bara infödda svenskar. Sverige är en del av EU:s arbetsmarknad. Det betyder att villkoren pressas nedåt även för de polacker, ester och rumäner som jobbar här. Dessutom är svenskar med invandrarbakgrund överrepresenterade i just de branscher LO vill skydda från mer låglönekonkurrens. Hur man än vrider på saken går det inte att se hur bara de blonda och blåögda skulle tjäna på en arbetsmarknadsprövning.

Ändå har Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson få vänner i debatten. Det är som om även vänstern anar dunkla motiv och köper den Jimmy Hoffa-bild som högern försöker sätta av LO – vita, tjocka män med privilegier – och glömmer bort alla organiserade och förtroendevalda med invandrarbakgrund som också är LO, glömmer bort all facklig kamp som varje dag gynnar alla möjliga röster och hudfärger. De partier som står bakom dagens system har alla ”vitare” förtroendevalda LO. Man kan lika gärna vända på anklagelsen: är det just därför de inte fattar hur illa det är?

(Ledare publicerad i Flamman 12 december.)

Försök inte göra humanism av låglöneimporten

LO:s krav på en återreglering av arbetskraftsinvandringen - västvärldens mest arbetsgivaranpassade - har framkallat ett kraftigt brölande från alla som tycker att Sverige behöver mer konkurrens om låglönejobben.

Finns det någon fråga där höger står så tydligt mot vänster, i en klassisk konflikt mellan arbete och kapital? Löntagarna vill ha ner arbetslösheten för att den inte ska pressa löner och villkor. Arbetsgivarna vill hålla uppe arbetslösheten genom att ta in arbetskraft vars enda unika värde är att den accepterar villkor som ingen annan går med på.

Högerns hovpoeter maskerar gärna regeringens stöd till låglöneimporten som någon slags humanism. Ett butiksbiträde i Bromma har fått ett bättre liv tack vare regeringens politik, säger Fredrik Reinfeldt. LO vill stänga gränserna, twittrar Johan Ingerö så att krokodiltårarna sprutar. Enligt Johan Norberg berövar den som står för den lagstiftning som gällde innan 2008 människor "chansen till ett nytt liv i ett nytt land". Självklart antyds också att LO har rasistiska bevekelsegrunder. Eller sägs helt öppet, som när Fredrik Segerfeldt twittrar "LO hjärta SD". (Vore det inte logiskt att också vara emot utländsk arbetskraft som det finns behov av då?)

Det här sättet att blanda in humanism och fattigdomsbekämpning i diskussionen om arbetskraftsinvandring har tyvärr viss genklang i socialliberala läger. Kanske dämpar det det dåliga samvetet för att ha röstat på en borgerlig regering som utvisar 7-åringar som är födda i Sverige eller dementa 91-åringar. Det blir så att säga 1-1: "Ni i vänstern har visserligen rätt i att asylpolitiken är för sträng - men titta på arbetskraftsinvandringen! Där är det vi som är schyssta!"

Men sammanblandningen är livsfarlig. Om vi inte skiljer på arbetskraftsinvandring och asylinvandring i debatten, så att båda verkar vila på solidaritet, kommer asylskäl för eller senare att börja vägas mot konjunkturläget. Så får det inte bli. Arbetskraftsinvandring är till för att lösa upp flaskhalsar på arbetsmarknaden. Människors skyddsbehov hanteras via asylpolitiken. Fattigdomsbekämpning via biståndspolitiken. Den regering som nu ropar okvädningsord efter LO har båda dessa instrument i sina händer, om de anser att fler borde få en fristad i Sverige.

Att ett parti (Moderaterna) som aldrig skulle godkänna ekonomiska motiv för att få asyl i Sverige, försvarar arbetskraftsinvandringen med att någon "fått ett bättre liv", är ett hån mot alla som har sett det som en fråga om liv och död att få stanna här - och tvingats vända om.

Högern talar gärna om hur mycket bättre arbetstagarna har det här än i sina ursprungsländer. Lyssna då på LO, så får de det ännu bättre. Eller så kommer de inte hit alls, eftersom behovet inte fanns: resultatet globalt sett blir då samma antal jobb, men med bättre villkor. Det är väl att ha ett internationellt perspektiv? Det är aldrig en väg till framsteg att framställa bättre villkor som något slags hot mot dem med sämre villkor.

LO och regeringen är helt eniga om att utomeuropeisk arbetskraft som det finns behov av ska kunna få tillstånd att arbeta i Sverige, precis som innan 2008. Det regeringen är ensamma att måna om är inflödet av diskare och städare som kan ta redan lågproduktiva, dåligt betalda jobb. I andra änden av regeringskansliet fixar man skatteavdrag för samma diskare och städare. Statsministern pratar om "fler enkla jobb", utbildningsministern vill att fler slutar plugga efter gymnasiet och näringsministern försöker skapa ännu mer lågproduktiva jobb genom sänkta ungdomslöner. Sammantaget är signalen tydlig: sluta ha så jäkla höga ambitioner om det här landet. Sälj er billigt och hanka er fram. Kanske vill någon rik person ha hjälp med något. Alla jobb behövs.