Vänsterpartiet går riktigt bra i opinionen. 9,1 i SVT/Novus skulle ta partiet till näst bästa valresultatet under efterkrigstiden.
Men är det rätt att vara glad när Socialdemokraterna samtidigt är i fritt fall?
En del irriterade sociala medier-sossar tycker inte det. En glad vänsterpartist, menar de, tänker bara på sitt eget parti och verkar inte bry sig om att riskerna för en högerregering ökar. Vad hjälper det att kannibalisera på varandra då?
Man skulle kunna ge ett torrt och defensivt svar på det: bara en liten del av Vänsterpartiets opinionsvinster kommer direkt från Socialdemokraterna. Enligt tisdagens SCB-undersökning handlar det om 0,6 procentenheter sedan 2014. I lokala undersökningar kan man inte säkert säga om det finns någon sådan rörelse. Vänsterpartiets vinster kan mycket väl handla om att partiet mobiliserar nya väljare eller icke-väljare, och inte alls om att rödgrönrosa väljare byter parti.
Men det är som sagt ett ganska defensivt svar.
För egentligen vore det ju inte något som helst problem om Vänsterpartiet så tog halva Socialdemokraternas väljarkår. Det skulle inte förändra chanserna för en rödgrön regering (vilket styrkeförhållande S och V har i en sådan koalition är ju betydelselöst). Och ja, det är ett självändamål att arbetarrörelsen radikaliseras genom att Vänsterpartiet blir större på sossarnas bekostnad. Såklart! Det är en ganska okontroversiell dragkamp: socialdemokrater blev glada i valet 2002 och 2006 när de vann tillbaka tiotusentals röster från V. Såklart.
Men de irriterade sociala medier-sossarna tycker att vänsterpartisterna borde lyfta blicken och deppa över att de rödgröna minskar totalt sett. Tänka på laget! Inte kritisera regeringen så mycket när den verkliga fienden är högern.
Aha. Men vänta - ni säger ju att det inte finns ett rödgrönt lag? Ni säger att Sverige skulle må bra av en blocköverskridande budget och lattjar med tanken på att regera med delar av högern. Men när det kommer en dålig opinionsundersökning - då har ni mage att kräva att Vänsterpartiet ska vara lojala med en rödgrön strategi, då vill ni att Vänsterpartiet ska begråta den krympande rödgröna majoritet som ni själva mest önskat er bort ifrån.
Det är ganska fräckt ändå.
Visst, vi kan deppa över den rödgröna majoriteten - om ni går med på att ni tillhör den.
Och hur ska vänsterpartister i Eskilstuna, Katrineholm, Åtvidaberg eller på andra ställen där S styr tillsammans med Moderaterna tänka - ska de också deppa över att en majoritet som de aldrig sett röken av får mindre stöd? Är det inte moderater som borde uppmanas att solidaritetssnyfta för att de samarbetena nu äventyras?
Så här är det: om man börjar kalla sig ett "mittenparti" och börjar säga att blockpolitik är det värsta som finns, så får ju det konsekvenser. Det har ett politiskt pris. Ett sådant politiskt pris är att tron på ett vänsterblock där S ingår försvagas. Ett annat är att man riskerar att det uppstår en tydligare kontrast med partier till vänster, eftersom sådana partier traditionellt ogillar mittenpolitik och regeringar med högerpartier i. Om en sådan tydligare kontrast sedan leder till att en del väljare föredrar ett vänsteralternativ framför S, så måste det väl ändå vara ett politiskt pris som realpolitikerna i S begriper.
En realpolitiker begriper förhoppningsvis också, att S skulle förlora vänsterväljare även om Vänsterpartiet inte fanns. Skillnaden skulle vara att de försvann ut i uppgivenhet och icke-röstande. Nu har de ett alternativ och deras röst fortsätter att göra skillnad. Det passar mycket bra att vara glad över!
Ifrågasättandet av de glada vänsterpartisterna är psykologisk krigföring. Den lyckas om du som är vänsterpartist börjar tveka inför att hurra högt över framgångarna.
Gör inte det. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är två olika partier. Vi kan inte göra annat än att vara så bra vänsterpartister som möjligt. Vi arbetar hårt för varje förtroende vi får. Det ska vi vara glada för. Hur S ska vinna väljare måste de faktiskt fundera på själva. Ingen annan kan vara sossar åt sossarna. Att två partier deppar över deras siffror hjälper dem inte ett dugg.
Visar inlägg med etikett rödgröna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett rödgröna. Visa alla inlägg
2018-06-08
2014-12-04
3 skäl för de rödgröna att återuppstå i nyvalet
1. De rödgröna partierna har redan en gemensam budget, som enligt Stefan Löfven är den som man tänker gå till val på. Det är alltså de facto en S-V-MP-politik som läggs inför väljarna.
2. Alliansen kommer att gå till val på att de kan skapa ordning i riksdagen om de bara får majoritet för sitt regeringsalternativ. De kommer inte att prata om nödvändigheten av breda lösningar och utsträckta händer, utan om nödvändigheten av att få borgerlig majoritet Deras unique selling point är att de regerade i åtta år utan kaos, inte att de är samarbetsvilliga. Hur skulle de kunna gå till val på det efter den här hösten? Mot deras alternativ som söker majoritet måste det finnas ett annat alternativ som söker majoritet.
3. Stefan Löfven kan inte beskyllas för mycket, men på en punkt har han varit naiv: blockpolitiken är mer cementerad än någonsin. Det finns en punkt när man slutar slåss mot verkligheten och börjar anpassa sig till den. Det går inte att splittra borgarna som på Erlanders och Palmes dagar.
(Den socialdemokratiska omvärldsanalysen är ju slagen i spillror. Minns hur det lät innan valet: bara alliansen förlorar, kommer partierna att spridas som frön för vinden, Jan Björklund kommer att bytas ut mot Birgitta Ohlsson och blockpolitiken kommer att vara över.)
Stefan Löfvens enda möjlighet att regera är att de rödgröna får egen majoritet. Givet att alliansen formerar sig i ett stenhårt block, och givet att SD i princip lovat att stoppa varje minoritetsregering, så återstår inget annat för Löfven. Utan rödgrön majoritet talar det mesta för att höstens föreställning bara gå i repris. Vågar Socialdemokraterna riskera det? Risken med att gå till val på en samförståndslinje är att man lurar väljarna att den socialdemokratiska förhandlingsmaskinen nog kommer att "fixa någonting" efter valet. Men förutsättningarna för det är usla. Då är det bättre att vara ärliga och säga att alla reformer, alla ambitioner att laga välfärden och öka jämlikheten, står och faller med att vänstersidan får egen majoritet. Det är inte vänstersidans val att det ska gå till så här, men i det här valet måste du verkligen välja sida. Vi har en regering, vi har en budget och vi söker majoriteten av rösterna för att sätta stopp för SD:s och Alliansens lekstuga.
2. Alliansen kommer att gå till val på att de kan skapa ordning i riksdagen om de bara får majoritet för sitt regeringsalternativ. De kommer inte att prata om nödvändigheten av breda lösningar och utsträckta händer, utan om nödvändigheten av att få borgerlig majoritet Deras unique selling point är att de regerade i åtta år utan kaos, inte att de är samarbetsvilliga. Hur skulle de kunna gå till val på det efter den här hösten? Mot deras alternativ som söker majoritet måste det finnas ett annat alternativ som söker majoritet.
3. Stefan Löfven kan inte beskyllas för mycket, men på en punkt har han varit naiv: blockpolitiken är mer cementerad än någonsin. Det finns en punkt när man slutar slåss mot verkligheten och börjar anpassa sig till den. Det går inte att splittra borgarna som på Erlanders och Palmes dagar.
(Den socialdemokratiska omvärldsanalysen är ju slagen i spillror. Minns hur det lät innan valet: bara alliansen förlorar, kommer partierna att spridas som frön för vinden, Jan Björklund kommer att bytas ut mot Birgitta Ohlsson och blockpolitiken kommer att vara över.)
Stefan Löfvens enda möjlighet att regera är att de rödgröna får egen majoritet. Givet att alliansen formerar sig i ett stenhårt block, och givet att SD i princip lovat att stoppa varje minoritetsregering, så återstår inget annat för Löfven. Utan rödgrön majoritet talar det mesta för att höstens föreställning bara gå i repris. Vågar Socialdemokraterna riskera det? Risken med att gå till val på en samförståndslinje är att man lurar väljarna att den socialdemokratiska förhandlingsmaskinen nog kommer att "fixa någonting" efter valet. Men förutsättningarna för det är usla. Då är det bättre att vara ärliga och säga att alla reformer, alla ambitioner att laga välfärden och öka jämlikheten, står och faller med att vänstersidan får egen majoritet. Det är inte vänstersidans val att det ska gå till så här, men i det här valet måste du verkligen välja sida. Vi har en regering, vi har en budget och vi söker majoriteten av rösterna för att sätta stopp för SD:s och Alliansens lekstuga.
2013-11-18
Sämre kan V ha det
Så kom han till sist med sitt besked, Stefan Löfven. Socialdemokraterna ska gå till val ensamma, och är beredda att samarbeta med alla utom Sverigedemokraterna. Miljöpartiet gillar man lite mer än de andra och Moderaterna lite mindre.
Det överraskade säkert en del att det inte blev något uttalat partnerskap med Miljöpartiet. Så tippades det ju allmänt (dock inte på denna ledarsida). Men Stefan Löfven valde en försiktigare intern linje än Mona Sahlin – trots att han nog egentligen skulle velat göra ett nytt försök med hennes tvåpartiinitiativ från hösten 2008. Miljöpartiet är Sveriges minst förargelseväckande parti, och eftergifterna till dem hjälper snarast till att fylla i en blind fläck hos S. Och så kan man hävda att man samarbetar i mitten – av stor vikt för sossehögerns självbild.
Nu kommer det säkert ändå, med gemensamma utspel och artiklar innan valet, att framgå att Miljöpartiet är de närmast allierade. Men nog gnisslar partihögern lite över att Löfvens besked varken uteslöt en rödgrön regeringsuppställning á la 2010 eller, mer specifikt, Vänsterpartiet. Lika många dörrar hölls ju faktiskt öppna åt vänster som åt höger.
Och däri ligger förstås också problemet, givet att Socialdemokraterna ska föreställa ett oppositionsparti. Ska det verkligen låta som om Folkpartiet, ansvarigt för skolhaveri och massarbetslöshet, är lika aptitliga att samarbeta med som Vänsterpartiet? Socialdemokraterna tycks vilja byta ut regeringen, men inte sätta oppositionen i dess ställe. Det övertygar inte. Att ”bryta blockpolitiken” är hedervärt – i praktisk handling. Men upphöjt till politisk idé är det sämre. Det är svårt att tänka sig ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt som inte vårdar skillnaderna mellan höger och vänster. Och ivern att utplåna alla politiska konflikter för att stoppa Sverigedemokraterna krattar snarast manegen för det partiet.
Det är sant att samarbete i mitten inte är något nytt för S. Men man har aldrig tidigare öppnat för sådant samarbete efter åtta år i opposition. Och det smått absurda är att Socialdemokraterna har mjuknat i takt med systemskiftet: Efter fyra år med alliansen gick man till val på ett tydligt rödgrönt alternativ. Efter åtta år är man inte lika säker på att alla regeringspartier ska bort. Trots att väljarna tycker sämre om regeringen idag än 2010!
Visserligen beskrivs tänkbara samarbetspartners i olika nyanser, men det var nyanser som inte ens Stefan Löfven själv lyckades få fram i söndagens Agenda. I jämförelse med Göran Persson, som 2006 sa att han bara kunde samarbeta med ”de som vill utveckla välfärdssamhället”, framstår Löfven närmast som nihilist. Att ingen vet vad som händer efter valet är sant: det hindrar dock inte att man som oppositionsparti är tydlig med att man går in i valrörelsen med ambitionen att få bort den sittande regeringen.
Mittenpartierna har länge (liksom nu) avfärdat Socialdemokraterna benhårt. Även vid en valförlust är det ganska lite som talar för att alliansen läggs ned: den lär nog inte avskriva möjligheten att komma tillbaka 2018. Stefan Löfven har en tydlig bild av hur han vill bli sedd, men han borde koppla sin pragmatism till annat än regeringsbildningen, för där finns nu i realiteten bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet. För de senare var fredagens besked det bästa möjliga. Inget försök gjordes att stämpla ut Vänsterpartiet ur regeringsdiskussionen. Samtidigt gör högerflirtarna att Jonas Sjöstedt kan fortsätta säga att det bara är en röst på honom som garanterar ett alliansfritt Sverige. Om valdebatten handlar om regeringsfrågan – och det lär den göra – hamnar vänstern mitt i den. Sämre kan man ha det.
(Ledare publicerad i Flamman 14 nov.)
Det överraskade säkert en del att det inte blev något uttalat partnerskap med Miljöpartiet. Så tippades det ju allmänt (dock inte på denna ledarsida). Men Stefan Löfven valde en försiktigare intern linje än Mona Sahlin – trots att han nog egentligen skulle velat göra ett nytt försök med hennes tvåpartiinitiativ från hösten 2008. Miljöpartiet är Sveriges minst förargelseväckande parti, och eftergifterna till dem hjälper snarast till att fylla i en blind fläck hos S. Och så kan man hävda att man samarbetar i mitten – av stor vikt för sossehögerns självbild.
Nu kommer det säkert ändå, med gemensamma utspel och artiklar innan valet, att framgå att Miljöpartiet är de närmast allierade. Men nog gnisslar partihögern lite över att Löfvens besked varken uteslöt en rödgrön regeringsuppställning á la 2010 eller, mer specifikt, Vänsterpartiet. Lika många dörrar hölls ju faktiskt öppna åt vänster som åt höger.
Och däri ligger förstås också problemet, givet att Socialdemokraterna ska föreställa ett oppositionsparti. Ska det verkligen låta som om Folkpartiet, ansvarigt för skolhaveri och massarbetslöshet, är lika aptitliga att samarbeta med som Vänsterpartiet? Socialdemokraterna tycks vilja byta ut regeringen, men inte sätta oppositionen i dess ställe. Det övertygar inte. Att ”bryta blockpolitiken” är hedervärt – i praktisk handling. Men upphöjt till politisk idé är det sämre. Det är svårt att tänka sig ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt som inte vårdar skillnaderna mellan höger och vänster. Och ivern att utplåna alla politiska konflikter för att stoppa Sverigedemokraterna krattar snarast manegen för det partiet.
Det är sant att samarbete i mitten inte är något nytt för S. Men man har aldrig tidigare öppnat för sådant samarbete efter åtta år i opposition. Och det smått absurda är att Socialdemokraterna har mjuknat i takt med systemskiftet: Efter fyra år med alliansen gick man till val på ett tydligt rödgrönt alternativ. Efter åtta år är man inte lika säker på att alla regeringspartier ska bort. Trots att väljarna tycker sämre om regeringen idag än 2010!
Visserligen beskrivs tänkbara samarbetspartners i olika nyanser, men det var nyanser som inte ens Stefan Löfven själv lyckades få fram i söndagens Agenda. I jämförelse med Göran Persson, som 2006 sa att han bara kunde samarbeta med ”de som vill utveckla välfärdssamhället”, framstår Löfven närmast som nihilist. Att ingen vet vad som händer efter valet är sant: det hindrar dock inte att man som oppositionsparti är tydlig med att man går in i valrörelsen med ambitionen att få bort den sittande regeringen.
Mittenpartierna har länge (liksom nu) avfärdat Socialdemokraterna benhårt. Även vid en valförlust är det ganska lite som talar för att alliansen läggs ned: den lär nog inte avskriva möjligheten att komma tillbaka 2018. Stefan Löfven har en tydlig bild av hur han vill bli sedd, men han borde koppla sin pragmatism till annat än regeringsbildningen, för där finns nu i realiteten bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet. För de senare var fredagens besked det bästa möjliga. Inget försök gjordes att stämpla ut Vänsterpartiet ur regeringsdiskussionen. Samtidigt gör högerflirtarna att Jonas Sjöstedt kan fortsätta säga att det bara är en röst på honom som garanterar ett alliansfritt Sverige. Om valdebatten handlar om regeringsfrågan – och det lär den göra – hamnar vänstern mitt i den. Sämre kan man ha det.
(Ledare publicerad i Flamman 14 nov.)
2013-07-07
S måste välja rödgrönt
I Sverige finns det bara ett parti som tycker att regeringen ska sluta regera och lämna över till oppositionen: Vänsterpartiet.
I ett internationellt perspektiv är det udda. Även i utpräglade samarbetsdemokratier är det sällsynt med en opposition som innan ett val ger sitt godkännande till ett eller två av regeringspartiernas politik.
Alla väljare vet att ett valresultat kan tvinga fram samarbeten över blockgränsen. Men att S närmar sig Fp (framför allt) och C redan nu bakbinder partiets attacker på regeringen, demoraliserar alla egna som trott att målet varit ett "Alliansfritt Sverige" och signalerar att det inte finns något regeringsdugligt alternativ.
Det säger också att Socialdemokraternas profilering i skolfrågorna inte är något att bry sig om: sätter sig Folkpartiet i en S-regering finns det inte en chans i helvetet att de släpper ifrån sig utbildningsdepartementet.
Socialdemokraternas partiledning säger att de lärt sig av 2010. Men de vill inte lära sig av 2006 - när media mördade alla politiska diskussioner med frågor om hur vänstersidan skulle svara på alliansbygget. De vill inte heller lära sig av 2008. Då blev det intern storm när Mona Sahlin ville slippa Vänsterpartiet.
Det är väl synd att kalla Leif Nilsson i Smedjebacken för en intern storm. Men risken finns att många fler av de socialdemokratiska kommunalråd som idag finns i framgångsrika rödgröna styren runt om i landet har en annan bild av Vänsterpartiet. Risken finns att fler frågar sig varför just de svenska socialdemokraterna ska utgöra ett mystiskt nordiskt undantag, när Vänsterpartiets motsvarighet sitter i regeringen i Finland, Norge, Danmark - och tills nyligen på Island.
Risken finns också att alla inte har köpt högerfalangens tolkning av valresultatet 2010: att problemet var koalitionen med Vänsterpartiet. Den tolkningen finns inte hos SCB (få som lämnade S tyckte att det rödgröna samarbetet var problemet) och inte heller hos statsvetaren Johan Martinsson, som visat att väljarna inte var särskilt bekymrade över vänsterns medverkan. Det finns också allvarliga logiska problem i idén om det förödande v-samarbetet: S stora fall i opinionen började till exempel innan det rödgröna samarbetet presenterades.
Både hos Novus och hos Demoskop är en rödgrön regering den som svenskarna helst av allt vill ha. Det är dessutom en regering som i dagsläget skulle kunna bildas. Men oppositionsledaren eftersträvar hellre en mindre populär regering som det i de flesta opinionsundersökningar inte finns majoritet för. Det är att göra det svårt för sig. Svekdebatten som skulle uppstå om Stefan Löfven inte använde en S-V-Mp-majoritet för att bilda en rödgrön regering skulle han ha svårt att klara. S-väljarna sätter nog större värde på ett regeringsbyte än på föreställda trovärdighets- och statsmannapoäng i att öppna sig för högersamarbeten.
Det är inte samma sak att samarbeta i mitten 2014 som 1995, efter den värsta krisen i modern tid. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten 2014 som 2005, innan alliansens bildande satte en tydlig högerstämpel på de borgerliga småpartierna. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten när högern sätter agendan - som Ingvar Carlsson gjorde - som att göra det när det blåser tydliga vänstervindar. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten när Fukuyama nyss förklarat ideologierna för döda, som att göra det när fler än någonsin kallar sig antingen "höger" eller "vänster".
Det där är en sossesjuka: att betrakta strategier som en gång fungerat som tidlösa framgångsrecept.
Strategin att tydligt deklarera att det finns en regeringsvillig opposition, däremot - den ska tydligen bara få en chans i historien.
I ett internationellt perspektiv är det udda. Även i utpräglade samarbetsdemokratier är det sällsynt med en opposition som innan ett val ger sitt godkännande till ett eller två av regeringspartiernas politik.
Alla väljare vet att ett valresultat kan tvinga fram samarbeten över blockgränsen. Men att S närmar sig Fp (framför allt) och C redan nu bakbinder partiets attacker på regeringen, demoraliserar alla egna som trott att målet varit ett "Alliansfritt Sverige" och signalerar att det inte finns något regeringsdugligt alternativ.
Det säger också att Socialdemokraternas profilering i skolfrågorna inte är något att bry sig om: sätter sig Folkpartiet i en S-regering finns det inte en chans i helvetet att de släpper ifrån sig utbildningsdepartementet.
Socialdemokraternas partiledning säger att de lärt sig av 2010. Men de vill inte lära sig av 2006 - när media mördade alla politiska diskussioner med frågor om hur vänstersidan skulle svara på alliansbygget. De vill inte heller lära sig av 2008. Då blev det intern storm när Mona Sahlin ville slippa Vänsterpartiet.
Det är väl synd att kalla Leif Nilsson i Smedjebacken för en intern storm. Men risken finns att många fler av de socialdemokratiska kommunalråd som idag finns i framgångsrika rödgröna styren runt om i landet har en annan bild av Vänsterpartiet. Risken finns att fler frågar sig varför just de svenska socialdemokraterna ska utgöra ett mystiskt nordiskt undantag, när Vänsterpartiets motsvarighet sitter i regeringen i Finland, Norge, Danmark - och tills nyligen på Island.
Risken finns också att alla inte har köpt högerfalangens tolkning av valresultatet 2010: att problemet var koalitionen med Vänsterpartiet. Den tolkningen finns inte hos SCB (få som lämnade S tyckte att det rödgröna samarbetet var problemet) och inte heller hos statsvetaren Johan Martinsson, som visat att väljarna inte var särskilt bekymrade över vänsterns medverkan. Det finns också allvarliga logiska problem i idén om det förödande v-samarbetet: S stora fall i opinionen började till exempel innan det rödgröna samarbetet presenterades.
Både hos Novus och hos Demoskop är en rödgrön regering den som svenskarna helst av allt vill ha. Det är dessutom en regering som i dagsläget skulle kunna bildas. Men oppositionsledaren eftersträvar hellre en mindre populär regering som det i de flesta opinionsundersökningar inte finns majoritet för. Det är att göra det svårt för sig. Svekdebatten som skulle uppstå om Stefan Löfven inte använde en S-V-Mp-majoritet för att bilda en rödgrön regering skulle han ha svårt att klara. S-väljarna sätter nog större värde på ett regeringsbyte än på föreställda trovärdighets- och statsmannapoäng i att öppna sig för högersamarbeten.
Det är inte samma sak att samarbeta i mitten 2014 som 1995, efter den värsta krisen i modern tid. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten 2014 som 2005, innan alliansens bildande satte en tydlig högerstämpel på de borgerliga småpartierna. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten när högern sätter agendan - som Ingvar Carlsson gjorde - som att göra det när det blåser tydliga vänstervindar. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten när Fukuyama nyss förklarat ideologierna för döda, som att göra det när fler än någonsin kallar sig antingen "höger" eller "vänster".
Det där är en sossesjuka: att betrakta strategier som en gång fungerat som tidlösa framgångsrecept.
Strategin att tydligt deklarera att det finns en regeringsvillig opposition, däremot - den ska tydligen bara få en chans i historien.
2012-11-05
Vilket är regeringsalternativet?
Moderaterna lovade häromveckan att driva ”regeringsfrågan” i valet 2014. Det är lätt att se vad det
innebär. Oppositionen kommer att utmålas som splittrade och regeringsodugliga. Vilket är ert
alternativ, kommer Reinfeldt att tjata, precis som han gjorde 2006. Det rödgröna samarbetet uppstod
som ett nödvändigt svar på den strategin. Den obekymrade lättnad som många vänsterpartister och
socialdemokrater känner över att få gå till val på egen hand riskerar att förbytas i något annat när
valrörelsen dundrar igång. Alliansen är fortfarande enig. På något sätt behövs fortfarande ett bra
svar på Reinfeldts tjat.
(Ledarstick publicerat i Flamman 1 november)
(Ledarstick publicerat i Flamman 1 november)
2012-06-29
Miljöpartiets fiktiva guldsits
Miljöpartiet går framåt i dagens Ipsos-mätning i DN, och blir dessutom utsedda till populärast att ingå i en regering i en artikel av Jenny Madestam och Torbjörn Sjöström. Trevlig fredag för MP.
Fast jag tycker att det finns en del invändningar mot firma Madestam-Sjöström. Några data har de förresten inte släppt än, så vi vet bara att 48 procent i en Novusundersökning vill se MP delta i en regering, vilken färg den än har. Det är högst av alla, men gissningsvis finns det partier strax över 40-strecket också. Man kan ju jämföra med Valu-frågan 2010. Där var MP tredje populäraste regeringspartiet. Tydligen har samarbetet kring migrationspolitiken, Fridolins liberala bekännelser och (framför allt) borgerlig oro kring hur man ska samla majoritet i framtiden, lett till att borgerliga väljare börjat försöka hitta försonande drag hos de gröna. Lägger man ihop Valu 2010 och dagens Novus är det ingen tvekan om att MP har ökat sitt stöd som regeringspartner framför allt bland Alliansväljare. Låt oss se när alla data kommer.
Ser man bara till den här siffran är det klart att, som Madestam-Sjöström skriver, MP:s förhandlingsläge "förefaller gott". Men det finns ju andra data. 1985 var senaste valåret miljöpartiväljarna uppfattade sig ligga politiskt närmare ett borgerligt parti än ett socialistiskt. Den nuvarande uppfattningen (enligt de senaste valundersökningarna från SCB) är att man ligger på samma höger-vänster-position som Socialdemokraterna, ungefär. Sedan 1994 har MP-väljarna konstant legat närmare vänsterpartiväljarna ideologiskt än närmaste borgerliga parti.
Och den vänster-lutande väljarbasen visar sig också i begränsad beredvillighet att samarbeta åt höger. Att 6 av 10 MP-sympatisörer kan tänka sig "ett närmare samarbete" med regeringen under pågående mandatperiod (en av höstens mätningar), är väl egentligen en ganska svag siffra. I Valu 2010 var det bara var femte MP-väljare som kunde tänka sig ett fast blocköverskridande regeringssamarbete. (I och för sig i skenet av dåvarande rödgrön solidaritet.)
MP samarbetar trots det ganska ofta åt höger i lokalpolitiken. Men rikspolitik handlar trots allt om lite andra saker. Visst kan MP sitta i högerregering, och visst kan de med skicklig förankring minska väljarförlusterna - men det skulle bli väljarförluster. Den interna opinionen är den viktiga här. Och vad gäller högerväljarna är det inte deras uppskattning av MP som parlamentariskt underlag som kommer att avgöra om partiet ska våga göra ett högersprång, utan deras sympatier för partiets sakfrågor. Det är sakfrågestödet som MP behöver när det kommer till förhandlingar. Bensinskattehöjning, anyone?
Att förhandlingsläget "förefaller gott" låter ändå framför allt märkligt i ett läge där MP flera gånger blankt avvisat att sitta som femte hjulet i en alliansregering. Alltså måste även S vara med. Och S och M kommer inte att regera ihop, inte det här århundradet i alla fall. MP:s förhandlingsläge förefaller väl egentligen bara "gott" om 1) alliansen spricker, 2) C, FP och KD gör ett politiskt lappkast av guds nåde och lägger sig till vänster om M igen, och 3) C, FP och KD tredubblar sina röstetal. All annan typ av regeringsmedverkan över blockgränsen handlar om att eventuellt ta in ett enstaka borgerligt parti i ett S-MP-samarbete. Men det kommer att ske på sossarnas villkor och initiativ, inte på miljöpartiets. Miljöpartiets dröm om ett samarbete i politiska mitten saknar en vital beståndsdel - en politisk mitt.
Fast jag tycker att det finns en del invändningar mot firma Madestam-Sjöström. Några data har de förresten inte släppt än, så vi vet bara att 48 procent i en Novusundersökning vill se MP delta i en regering, vilken färg den än har. Det är högst av alla, men gissningsvis finns det partier strax över 40-strecket också. Man kan ju jämföra med Valu-frågan 2010. Där var MP tredje populäraste regeringspartiet. Tydligen har samarbetet kring migrationspolitiken, Fridolins liberala bekännelser och (framför allt) borgerlig oro kring hur man ska samla majoritet i framtiden, lett till att borgerliga väljare börjat försöka hitta försonande drag hos de gröna. Lägger man ihop Valu 2010 och dagens Novus är det ingen tvekan om att MP har ökat sitt stöd som regeringspartner framför allt bland Alliansväljare. Låt oss se när alla data kommer.
Ser man bara till den här siffran är det klart att, som Madestam-Sjöström skriver, MP:s förhandlingsläge "förefaller gott". Men det finns ju andra data. 1985 var senaste valåret miljöpartiväljarna uppfattade sig ligga politiskt närmare ett borgerligt parti än ett socialistiskt. Den nuvarande uppfattningen (enligt de senaste valundersökningarna från SCB) är att man ligger på samma höger-vänster-position som Socialdemokraterna, ungefär. Sedan 1994 har MP-väljarna konstant legat närmare vänsterpartiväljarna ideologiskt än närmaste borgerliga parti.
Och den vänster-lutande väljarbasen visar sig också i begränsad beredvillighet att samarbeta åt höger. Att 6 av 10 MP-sympatisörer kan tänka sig "ett närmare samarbete" med regeringen under pågående mandatperiod (en av höstens mätningar), är väl egentligen en ganska svag siffra. I Valu 2010 var det bara var femte MP-väljare som kunde tänka sig ett fast blocköverskridande regeringssamarbete. (I och för sig i skenet av dåvarande rödgrön solidaritet.)
MP samarbetar trots det ganska ofta åt höger i lokalpolitiken. Men rikspolitik handlar trots allt om lite andra saker. Visst kan MP sitta i högerregering, och visst kan de med skicklig förankring minska väljarförlusterna - men det skulle bli väljarförluster. Den interna opinionen är den viktiga här. Och vad gäller högerväljarna är det inte deras uppskattning av MP som parlamentariskt underlag som kommer att avgöra om partiet ska våga göra ett högersprång, utan deras sympatier för partiets sakfrågor. Det är sakfrågestödet som MP behöver när det kommer till förhandlingar. Bensinskattehöjning, anyone?
Att förhandlingsläget "förefaller gott" låter ändå framför allt märkligt i ett läge där MP flera gånger blankt avvisat att sitta som femte hjulet i en alliansregering. Alltså måste även S vara med. Och S och M kommer inte att regera ihop, inte det här århundradet i alla fall. MP:s förhandlingsläge förefaller väl egentligen bara "gott" om 1) alliansen spricker, 2) C, FP och KD gör ett politiskt lappkast av guds nåde och lägger sig till vänster om M igen, och 3) C, FP och KD tredubblar sina röstetal. All annan typ av regeringsmedverkan över blockgränsen handlar om att eventuellt ta in ett enstaka borgerligt parti i ett S-MP-samarbete. Men det kommer att ske på sossarnas villkor och initiativ, inte på miljöpartiets. Miljöpartiets dröm om ett samarbete i politiska mitten saknar en vital beståndsdel - en politisk mitt.
2012-05-26
Köra över V ska kosta
Ekots lördagsintervju (19/5) med Aron Etzler uppehöll sig länge kring regeringsfrågan, och den nye
partisekreteraren visade god politisk fingertoppskänsla. Att börja regeringsdiskussionen med en
medlemsrunda är klokt, inte minst för att partiledningen ska slippa byta linje senare. Etzlers
resonemang kring att bygga Vänsterpartiets förhandlingsposition – att få S att tro att det kan kosta
att inte göra upp med V – är också hoppingivande. Det är en livsnödvändighet att inte bli tagna för
givet, en insikt som ibland saknats i partiet.
(Ledarstick publicerat i Flamman 24/5.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 24/5.)
2012-05-02
6 skäl till att Stefan Stern har fel
Valförlusten 2010 var s-vänsterns fel. Håkan Juholt var s-vänsterns fel. Och om någonting ska sätta käppar i hjulet för Stefan Löfven, är det s-vänstern.
Analysen är Tomas Nordenskiölds i Dagens Industri (2/5). (Och det är verkligen ingen orättvis sammanfattning av mig.) Det spelar alltså ingen roll vilken falang som för tillfället styr S - det är alltid s-vänsterns fel. Daniel Suhonen sitter bakom kulisserna och drar i spakar och vrider på rattar, och får hela partikroppen att tungt gnissla än åt ena, än åt andra hållet.
Man får säga att Stefan Sterns spinn har satt sig. Framför allt det om att valet 2010 avgjordes till Socialdemokraternas nackdel i samma ögonblick som Mona Sahlin bjöd in Vänsterpartiet i samarbetet. Det är ett dåligt underbyggt påstående, som har mer med Stefan Sterns personliga prestige att göra än något annat.
1. Socialdemokraterna var i fritt fall opinionsmässigt redan innan s-v-mp-samarbetet presenterades den 7 december 2008, bland annat eftersom finanskrisen blommade ut den hösten. Om det fanns ett samband med regeringsfrågan, handlade det om att Mona Sahlin verkade velig och otydlig genom att tvingas backa från Stefan Sterns huvudlösa linje att bara alliera sig med MP.
2. Om S verkligen backade hösten 2008 på grund av tveksamhet till att ta med V i regeringen, betyder inte det automatiskt att det var ett betydelsefullt skäl att inte rösta på Socialdemokraterna i september 2010.
3. Bara 9 procent av de som bytte parti från S 2006 till något alliansparti 2010 uppgav det rödgröna samarbetet som orsak (sid 64 i SCB:s valundersökning, här). 12 procent uppgav Mona Sahlin som orsak. De allra flesta menade att beslutet handlade om politik.
4. Att Lars Ohly ingick i regeringsunderlaget betyder inte att Mona Sahlin var tvungen att be sitt eget lag odla marxistskägg. Mig veterligen var det fortfarande den departementsfjunige Thomas Östros som baxades fram som alternativ till Anders Borg. Att Lars Ohly ingick i regeringsunderlaget betyder inte heller att han gjorde störst avtryck i det rödgröna politiska alternativet. "Över huvud taget präglas oppositionens budget av en anpassning till regeringens politik", som DN:s ledare skrev. Det är den budgeten som Stefan Stern menar borde ha tagits fram utan Vänsterpartiet. Det står skrivet i stjärnorna om det alternativet hade lyckats hitta något politiskt utrymme alls att stå på utan att hamna exakt på Anders Borgs budgetsiffror.
5. När S, V och MP hade över 55 procent tillsammans vintern 2007-2008 trodde knappast väljarna att Vänsterpartiet inte var aktuella att styra landet efter valet 2010. Ett rödgrönt samarbete hade ju funnits 1998-2006. Stefan Sterns förklaring förutsätter att alla dessa väljare ändå försattes i kollektiv chock över att V skulle få inflytande.
6. Om inte ett totalt rödgrönt samarbete hade sjösatts 2008, hade det kunnat bli en medial storm i valrörelsen 2010 om bristen på sammanhållet alternativ på oppositionens sida. Alliansens lagbygge krävde ett lika starkt lag på andra sidan. Stefan Stern bortser från att hans alternativ hade haft mycket starka nersidor.
Analysen är Tomas Nordenskiölds i Dagens Industri (2/5). (Och det är verkligen ingen orättvis sammanfattning av mig.) Det spelar alltså ingen roll vilken falang som för tillfället styr S - det är alltid s-vänsterns fel. Daniel Suhonen sitter bakom kulisserna och drar i spakar och vrider på rattar, och får hela partikroppen att tungt gnissla än åt ena, än åt andra hållet.
Man får säga att Stefan Sterns spinn har satt sig. Framför allt det om att valet 2010 avgjordes till Socialdemokraternas nackdel i samma ögonblick som Mona Sahlin bjöd in Vänsterpartiet i samarbetet. Det är ett dåligt underbyggt påstående, som har mer med Stefan Sterns personliga prestige att göra än något annat.
1. Socialdemokraterna var i fritt fall opinionsmässigt redan innan s-v-mp-samarbetet presenterades den 7 december 2008, bland annat eftersom finanskrisen blommade ut den hösten. Om det fanns ett samband med regeringsfrågan, handlade det om att Mona Sahlin verkade velig och otydlig genom att tvingas backa från Stefan Sterns huvudlösa linje att bara alliera sig med MP.
2. Om S verkligen backade hösten 2008 på grund av tveksamhet till att ta med V i regeringen, betyder inte det automatiskt att det var ett betydelsefullt skäl att inte rösta på Socialdemokraterna i september 2010.
3. Bara 9 procent av de som bytte parti från S 2006 till något alliansparti 2010 uppgav det rödgröna samarbetet som orsak (sid 64 i SCB:s valundersökning, här). 12 procent uppgav Mona Sahlin som orsak. De allra flesta menade att beslutet handlade om politik.
4. Att Lars Ohly ingick i regeringsunderlaget betyder inte att Mona Sahlin var tvungen att be sitt eget lag odla marxistskägg. Mig veterligen var det fortfarande den departementsfjunige Thomas Östros som baxades fram som alternativ till Anders Borg. Att Lars Ohly ingick i regeringsunderlaget betyder inte heller att han gjorde störst avtryck i det rödgröna politiska alternativet. "Över huvud taget präglas oppositionens budget av en anpassning till regeringens politik", som DN:s ledare skrev. Det är den budgeten som Stefan Stern menar borde ha tagits fram utan Vänsterpartiet. Det står skrivet i stjärnorna om det alternativet hade lyckats hitta något politiskt utrymme alls att stå på utan att hamna exakt på Anders Borgs budgetsiffror.
5. När S, V och MP hade över 55 procent tillsammans vintern 2007-2008 trodde knappast väljarna att Vänsterpartiet inte var aktuella att styra landet efter valet 2010. Ett rödgrönt samarbete hade ju funnits 1998-2006. Stefan Sterns förklaring förutsätter att alla dessa väljare ändå försattes i kollektiv chock över att V skulle få inflytande.
6. Om inte ett totalt rödgrönt samarbete hade sjösatts 2008, hade det kunnat bli en medial storm i valrörelsen 2010 om bristen på sammanhållet alternativ på oppositionens sida. Alliansens lagbygge krävde ett lika starkt lag på andra sidan. Stefan Stern bortser från att hans alternativ hade haft mycket starka nersidor.
2010-09-14
Anders Knape är (M), inte SKL
De rödgröna försöker in i det sista etablera en bild där skattesänkningar står mot välfärd. De poängterar att många välfärdsjobb har försvunnit under alliansens år vid makten och vill ta igen det genom 12 miljarder mer till kommuner och landsting.
Vilken tur då att moderaten Anders Knape, ordförande i Sveriges kommuner och landsting SKL, kan rycka in på DN Debatt med fem dagar kvar till valet och meddela att kommunerna och landstingen klarar sig jättebra på egen hand; de har hittills kunnat "värna" personal och kvalitet under krisen, eftersom Sverige klarat den "betydligt bättre än sin omvärld". Vilket inte bara är Reinfeldts kärnbudskap, utan också rent ljug - 31 000 personer färre jobbade i kommuner och landsting 2009 jämfört med året innan.
Knape menar att de goda ekonomiska resultaten i kommunsektorn "ger kommuner och landsting möjlighet att utveckla välfärden" själva, utan nya rödgröna pengar - DN ställer tjänstvilligt upp med rubriken "Kommunerna kommer att anställa 10 000 nya lärare", trots att det i debattartikeln står att de skulle kunna göra det fram till 2017 - en bra bit in i nästnästa mandatperiod, alltså. Och det handlar inte ens om en kvalitetsökning, utan om att "upprätthålla lärartätheten"! Sällan har en rubrik haft täckning för så lite.
DN har för övrigt skrivit "SKL:" i sin ingress. Det är nog snarare Anders Knape själv som är avsändare: det finns ingen ny rapport, ingen ny prognos, inte så mycket som en ny power point från SKL som bildar underlag för artikeln i DN. Den prognos som Anders Knape utgår ifrån lades upp på SKL:s hemsidan den 17 augusti, snart en månad sedan.
Kommunerna och landstingen har fått stora statsbidrag, men problemet är att de har lagt pengarna på hög istället för att spendera dem. Och när SKL:s ekonomer får skriva utan att deras moderate chef lyckas göra ideologiska färgläggningar av dokumenten låter det mesta betydligt mer verklighetsnära. Som i SKL:s ekonomirapport från i maj:
"Syftet med det ökade statsbidraget [under 2010, min anm.] är att förhindra stora uppsägningar och skattehöjningar samt värna välfärdens kärna. Även om det är svårt att uttala sig med bestämdhet tyder mycket på att effekterna på sysselsättningen blir begränsad, tillskotten föranledde inga större revideringar i de ekonomiska ramarna inför 2010. Däremot bedömer vi att det tillfälliga stödet bidrog till att förhindra skattehöjningar med över 1 miljard kronor 2010."
Kort sagt: när Anders Borg skickat pengarna till kommunerna har det inte räddat ett enda jobb. Men det har förhindrat skattehöjningar i högerstyrda kommuner: med ökade utgifter i form av statsbidrag har Moderaterna köpt sig undan mycket mer politiskt besvärliga skattehöjningar.
Och: när Anders Knape säger att kommunerna har lyckats värna jobben tack vare "de kraftfulla resurstillskott man fått under de senaste åren" går det alltså rakt på tvärs mot vad hans egna ekonomer skriver.
Det ser inte bättre ut framöver i ekonomirapporten:
"Inför 2011 är situationen mörkare. I vår prognos för 2011 räknar vi ändå med ett överskott på dryga 3 miljarder kronor, men ansträngningen för att komma dit är tuff. Kostnaderna måste vara lägre än vad trycket från den demografiska utvecklingen kräver. [min fetmarkering]"
Det vill säga: om det fortsätter att finnas så många människor som lever istället för att vara döda, kommer alla att behöva få det sämre än förut för att kommunerna ska klara ett överskott.
Sedan chefsekonomen skrev så där har lite mer positiva BNP-prognoser kommit, vilket gjort att SKL i lite mer slarviga bedömningar (någon ny totalanalys har inte kommit sedan majrapporten) tror att skatteintäkterna kommer att öka så att överskottet för 2011 blir "minst 11 miljarder". Anders Knape lovar alltså att alla ökade intäkter kommer att fortsätta läggas på hög, även om "kostnaderna måste vara lägre än vad trycket från den demografiska utvecklingen kräver". Gud bevare oss - rödgrön valseger och väldigt riktade statsbidrag, tack!
Vilken tur då att moderaten Anders Knape, ordförande i Sveriges kommuner och landsting SKL, kan rycka in på DN Debatt med fem dagar kvar till valet och meddela att kommunerna och landstingen klarar sig jättebra på egen hand; de har hittills kunnat "värna" personal och kvalitet under krisen, eftersom Sverige klarat den "betydligt bättre än sin omvärld". Vilket inte bara är Reinfeldts kärnbudskap, utan också rent ljug - 31 000 personer färre jobbade i kommuner och landsting 2009 jämfört med året innan.
Knape menar att de goda ekonomiska resultaten i kommunsektorn "ger kommuner och landsting möjlighet att utveckla välfärden" själva, utan nya rödgröna pengar - DN ställer tjänstvilligt upp med rubriken "Kommunerna kommer att anställa 10 000 nya lärare", trots att det i debattartikeln står att de skulle kunna göra det fram till 2017 - en bra bit in i nästnästa mandatperiod, alltså. Och det handlar inte ens om en kvalitetsökning, utan om att "upprätthålla lärartätheten"! Sällan har en rubrik haft täckning för så lite.
DN har för övrigt skrivit "SKL:" i sin ingress. Det är nog snarare Anders Knape själv som är avsändare: det finns ingen ny rapport, ingen ny prognos, inte så mycket som en ny power point från SKL som bildar underlag för artikeln i DN. Den prognos som Anders Knape utgår ifrån lades upp på SKL:s hemsidan den 17 augusti, snart en månad sedan.
Kommunerna och landstingen har fått stora statsbidrag, men problemet är att de har lagt pengarna på hög istället för att spendera dem. Och när SKL:s ekonomer får skriva utan att deras moderate chef lyckas göra ideologiska färgläggningar av dokumenten låter det mesta betydligt mer verklighetsnära. Som i SKL:s ekonomirapport från i maj:
"Syftet med det ökade statsbidraget [under 2010, min anm.] är att förhindra stora uppsägningar och skattehöjningar samt värna välfärdens kärna. Även om det är svårt att uttala sig med bestämdhet tyder mycket på att effekterna på sysselsättningen blir begränsad, tillskotten föranledde inga större revideringar i de ekonomiska ramarna inför 2010. Däremot bedömer vi att det tillfälliga stödet bidrog till att förhindra skattehöjningar med över 1 miljard kronor 2010."
Kort sagt: när Anders Borg skickat pengarna till kommunerna har det inte räddat ett enda jobb. Men det har förhindrat skattehöjningar i högerstyrda kommuner: med ökade utgifter i form av statsbidrag har Moderaterna köpt sig undan mycket mer politiskt besvärliga skattehöjningar.
Och: när Anders Knape säger att kommunerna har lyckats värna jobben tack vare "de kraftfulla resurstillskott man fått under de senaste åren" går det alltså rakt på tvärs mot vad hans egna ekonomer skriver.
Det ser inte bättre ut framöver i ekonomirapporten:
"Inför 2011 är situationen mörkare. I vår prognos för 2011 räknar vi ändå med ett överskott på dryga 3 miljarder kronor, men ansträngningen för att komma dit är tuff. Kostnaderna måste vara lägre än vad trycket från den demografiska utvecklingen kräver. [min fetmarkering]"
Det vill säga: om det fortsätter att finnas så många människor som lever istället för att vara döda, kommer alla att behöva få det sämre än förut för att kommunerna ska klara ett överskott.
Sedan chefsekonomen skrev så där har lite mer positiva BNP-prognoser kommit, vilket gjort att SKL i lite mer slarviga bedömningar (någon ny totalanalys har inte kommit sedan majrapporten) tror att skatteintäkterna kommer att öka så att överskottet för 2011 blir "minst 11 miljarder". Anders Knape lovar alltså att alla ökade intäkter kommer att fortsätta läggas på hög, även om "kostnaderna måste vara lägre än vad trycket från den demografiska utvecklingen kräver". Gud bevare oss - rödgrön valseger och väldigt riktade statsbidrag, tack!
2010-09-07
Jobb, jobb, jobb
Känslan när SVT snart tröskat igenom alla sina partiledarutfrågningar är att de lider av ett systemfel: (S) och (M) får tunga frågor om ekonomi och jobb - småpartierna får småfrågor. Trots att de senare självklart har lika tunga program om samma tunga frågor. Lars Ohly brinner knappast för att diskutera fotboll, amning, vapenexport eller fastighetsskatt.
Man får acceptera en del status quo-skapande i medierna - typ att statsministern och ledaren för det största oppositionspartiet möts i en del debatter. Men det är inte seriöst att inte diskutera de viktigaste samhällsfrågorna också med de minsta partierna.
Kanske kunde till exempel Ohly påpekat detta i SVT:s utfrågning, typ:
-Ni tycker inte att Sverige ska exportera vapen, varför inte det?
-Det är en liten fråga i det här valet jämfört med att vi har 400 000 arbetslösa, men nej, vi tycker ---
På samma sätt borde för övrigt de rödgröna svara på alla frågor som handlar om annat än arbetslösheten under de dagar som återstår till valet. "Att sätta fler människor i jobb" är ju alliansens svar på all kritik mot alliansens fyra år vid makten - och det verkar vara ett svar som många köper. Det betyder också att alliansens hela trovärdighet står och faller med jobbfrågan: om de har misslyckats där - ja, då faller ju argumentet för att skära i försäkringar och toksänka skatter ihop som en trött sufflé.
Den som vill få en aha-upplevelse av hur viktigt det är för alliansen att slippa få en diskussion om arbetslösheten kan titta på utfrågningen av Reinfeldt i SVT Play. (Som jag skrev om här.)
Jag tycker att de rödgröna gör tre fel i jobbfrågan:
1. De pratar för mycket om framtidens jobb och för lite om nutidens arbetslöshet. En sådan debatt kan bara gynna de som har misslyckats kapitalt de senaste fyra åren.
2. Framtidens jobb kopplas för lite till förslagen i de rödgröna programmen - istället blir det en förtroendetävling med alliansen om vem som tar jobbfrågan på störst allvar. Let's face it: "De nya moderaterna" är världsmästare i snack. De rödgröna kan inte vinna jobbfrågan på munväder. Jag tror att största möjligheten finns i att berätta exakt hur jobben ska komma - 5 000 utan jobb ska lägga tågspår, 10 000 utan jobb ska bygga lägenheter, 1 000 utan jobb ska laga skolmat - och därmed också skapa bilden av att alliansen står för snack, vi står för verkstad.
3. Miljöpartiet tillåts flyta ovanpå jobbdebatten. Förslaget om sänkt restaurangmoms presenterar de gröna t ex som en åtgärd för att få "tjänsteföretagandet" att växa.
Ett kampanjinslag som det att ställa frågor till motståndaren som man "kräver svar" på innan valet är klassiskt, men det blir poänglöst både från de rödgrönas och alliansens sida i år. Ställer man 18 respektive 14 frågor blir det ungefär samma sak som att skriva en debattartikel. Det ska vara en eller två frågor som man kan göra kända och som man kan upprepa under lång tid och i många sammanhang. Att stå i slutdebatten och gråta över att alliansen inte har svarat på "våra 18 frågor" imponerar inte på någon. Att däremot för 3 000:e gången fråga Reinfeldt hur många fler som är arbetslösa idag jämfört med när han tog över - en fråga som TV-publiken faktiskt kan minna sig ha hört tidigare men inte fått något svar på - det vore rätt. Socialdemokraterna hade en bra sådan här kampanj när det gällde att få svar om Reinfeldts inställning till Sverigedemokraterna: genom att envist upprepa samma fråga gjorde de statsministern riktigt irriterad och gav väljarna (tror jag) en känsla av att han faktiskt inte ville säga riktigt som det var. En fråga om arbetslösheten borde ha varit - kanske hinner bli? - valrörelsens ständigt återkommande "fråga" från de rödgröna.
Man får acceptera en del status quo-skapande i medierna - typ att statsministern och ledaren för det största oppositionspartiet möts i en del debatter. Men det är inte seriöst att inte diskutera de viktigaste samhällsfrågorna också med de minsta partierna.
Kanske kunde till exempel Ohly påpekat detta i SVT:s utfrågning, typ:
-Ni tycker inte att Sverige ska exportera vapen, varför inte det?
-Det är en liten fråga i det här valet jämfört med att vi har 400 000 arbetslösa, men nej, vi tycker ---
På samma sätt borde för övrigt de rödgröna svara på alla frågor som handlar om annat än arbetslösheten under de dagar som återstår till valet. "Att sätta fler människor i jobb" är ju alliansens svar på all kritik mot alliansens fyra år vid makten - och det verkar vara ett svar som många köper. Det betyder också att alliansens hela trovärdighet står och faller med jobbfrågan: om de har misslyckats där - ja, då faller ju argumentet för att skära i försäkringar och toksänka skatter ihop som en trött sufflé.
Den som vill få en aha-upplevelse av hur viktigt det är för alliansen att slippa få en diskussion om arbetslösheten kan titta på utfrågningen av Reinfeldt i SVT Play. (Som jag skrev om här.)
Jag tycker att de rödgröna gör tre fel i jobbfrågan:
1. De pratar för mycket om framtidens jobb och för lite om nutidens arbetslöshet. En sådan debatt kan bara gynna de som har misslyckats kapitalt de senaste fyra åren.
2. Framtidens jobb kopplas för lite till förslagen i de rödgröna programmen - istället blir det en förtroendetävling med alliansen om vem som tar jobbfrågan på störst allvar. Let's face it: "De nya moderaterna" är världsmästare i snack. De rödgröna kan inte vinna jobbfrågan på munväder. Jag tror att största möjligheten finns i att berätta exakt hur jobben ska komma - 5 000 utan jobb ska lägga tågspår, 10 000 utan jobb ska bygga lägenheter, 1 000 utan jobb ska laga skolmat - och därmed också skapa bilden av att alliansen står för snack, vi står för verkstad.
3. Miljöpartiet tillåts flyta ovanpå jobbdebatten. Förslaget om sänkt restaurangmoms presenterar de gröna t ex som en åtgärd för att få "tjänsteföretagandet" att växa.
Ett kampanjinslag som det att ställa frågor till motståndaren som man "kräver svar" på innan valet är klassiskt, men det blir poänglöst både från de rödgrönas och alliansens sida i år. Ställer man 18 respektive 14 frågor blir det ungefär samma sak som att skriva en debattartikel. Det ska vara en eller två frågor som man kan göra kända och som man kan upprepa under lång tid och i många sammanhang. Att stå i slutdebatten och gråta över att alliansen inte har svarat på "våra 18 frågor" imponerar inte på någon. Att däremot för 3 000:e gången fråga Reinfeldt hur många fler som är arbetslösa idag jämfört med när han tog över - en fråga som TV-publiken faktiskt kan minna sig ha hört tidigare men inte fått något svar på - det vore rätt. Socialdemokraterna hade en bra sådan här kampanj när det gällde att få svar om Reinfeldts inställning till Sverigedemokraterna: genom att envist upprepa samma fråga gjorde de statsministern riktigt irriterad och gav väljarna (tror jag) en känsla av att han faktiskt inte ville säga riktigt som det var. En fråga om arbetslösheten borde ha varit - kanske hinner bli? - valrörelsens ständigt återkommande "fråga" från de rödgröna.
2010-09-04
Arbetslösheten finns
Utfrågningen av Fredrik Reinfeldt i SVT illustrerade bland annat hur olika det kan låta innan och efter en mandatperiod. Till godbitarna hörde att Reinfeldt plötsligt underkände hela utanförskapsbegreppet, när han sa:
Det är inte så att Sverige är indelat i två grupper som alltid är konstanta - att det är några som jobbar och några som inte jobbar ... man är ibland kortvarigt arbetslös, man är ibland sjukskriven, men man jobbar också [...]
Det är ju just detta vi sagt: Man är en del av samhället även om man utnyttjar en arbetslöshets- eller sjukförsäkring, det handlar för den stora majoriteten om korta perioder. Men varje person som vid varje givet tillfälle fick till exempel a-kassa - hur få dagar det än handlade om - ingick med alliansens nya begrepp i en stor klump av människor som arbetslöshet och sjukdom hunnit bearbeta till total hopplöshet, hukande bakom gardinerna när vi andra gick till jobbet. Man såg framför sig några slags bortglömda Gollum-typer i förorter och övergivna bruksorter, som bara vågade sig fram på nätterna för att leta matrester bakom Sibylla.
Förutsättningen för att etablera en diskussion om "utanförskap" istället för långtidsarbetslöshet och långtidssjukskrivning var ju att ignorera just "konstant"-faktorn - som nu passade Reinfeldt bättre. (En bisarr sak i sig: han förnekade det faktum att en arbetslös kan bli drabbad av en försämring, eftersom man för det mesta inte är arbetslös hela tiden. Vänstern har aldrig påstått att arbetslösa är samma grupp människor från år till år: när man pratar om försämringar för "arbetslösa" menar man naturligtvis att den som idag är utan jobb har det sämre än den som igår var utan jobb. Med Reinfeldts logik blir det alltså bara en försämring om en och samma person genomlever försämringen.)
Ett annat roligt inlägg från statsministern var det här:
Anna Hedenmo: -Ni brukar ju tala om riktiga jobb?
Fredrik Reinfeldt: -Nej, det brukar vi verkligen inte göra [...]
Citat från förra valrörelsen:
"Det är konstigt att vi på toppen av en högkonjunktur har väldigt många åtgärder som inte är riktiga jobb”
(Reinfeldt i SVT 10/9 2006)
Nåväl. Sedan började det lustiga parti om arbetslöshetssiffrorna där Reinfeldt kategoriskt underkände förutsättningarna för varje fråga. Mycket underhållande - om det inte varit så dödligt allvarligt för alla som går där ute och vill börja göra rätt för sig.
Mats Knutsson: -Arbetslösheten har ju ökat kraftigt under den här regeringen?
Fredrik Reinfeldt: -Ja, vi jobbar ju nu i väldigt hög utsträckning, vi fick siffror häromdan på att vi har 4,7 miljoner drygt som är sysselsatta i Sverige. [---]
(Han sa "arbetslösheten", dumskalle.)
Mats Knutsson (försöker igen, förklarar arbetslöshetsbegreppet den här gången): -Andelen människor som har ett jobb är ju mindre idag än 2006?
Fredrik Reinfeldt: -Fler vill ha ett jobb. Arbetsutbudet i Sverige växer.
(Nej, det stämmer inte: andelen av befolkningen som är i arbetskraften minskade från 71,7 till 71,6 procent mellan 2009 och 2010. Sista kvartalet 2006 var siffran 78,2 procent. Andelen som vill och kan ta ett arbete har alltså minskat kraftigt sedan alliansen tog över. Antalet arbetsvilliga har inte ökat i samma takt som befolkningen. Men Reinfeldt tycker ändå att han ska krediteras för befolkningsökningen.)
Mats Knutsson (envisas): -Men andelen sysselsatta har ju minskat sedan 2006?
Fredrik Reinfeldt: -Jag tycker det är ett bättre mått att tala om hur många som är sysselsatta, till slut så handlar det ju om individer.
(OK: I så fall vet du också att 150 000 fler individer är arbetslösa jämfört med när du tog över. Antalet sysselsatta är c:a 100 000 fler, men Sveriges befolkning har ju ökat med 300 000 sedan 2006. Antalet kvinnor och män i arbetsför ålder har ökat med 200 000 tusen. Sveriges ekonomi vore rätt unik om inte också ett stort antal av dessa blev sysselsatta när de börjar byta arbete med varandra - d v s både efterfrågar och tillfredställer efterfrågan genom att jobba. Det finns ju en automatik i en ökning av det absoluta antalet sysselsatta.)
Mats Knutsson (nära att få spel, byter mått igen): -Men arbetslösheten har ju samtidigt gått upp?
Fredrik Reinfeldt: -Vi har ju dels lagt om från ett mått som visade lägre arbetslöshet än vad Sverige egentligen hade [...]
(Ja, det påverkar, men bara en liten del av ökningen från 4,5% arbetslöshet sista kvartalet 2006, innan alliansen lagt sin första budget, jämfört med nuvarande 8%. Andra förändringar av det statistiska måttet gynnade istället Reinfeldt: det blev fler personer i arbetskraften och fler personer sysselsatta - däremot lägre andel sysselsatta. Efter förändringen av det statistiska måttet - som handlar om studenter som söker jobb - blev det alltså gynnsammare att svänga sig med absoluta tal. Vilket alltså Reinfeldt börjat med.)
Till slut hamnade diskussionen där den alltid hamnar om man lyckas få en borgare att erkänna att arbetslösheten faktiskt existerar: krisen.
Ett grundkrav på de rödgröna i valrörelsens slutspurt är att de (vi) lyckas pressa fram debatten till just detta "ja ja, men KRISEN". Alliansen kommer att försöka stoppa jobbdiskussionen redan utanför planen genom att dribbla med de olika statistiska måtten, precis som Reinfeldt i SVT. De kommer till varje pris försöka undvika en debatt som grundar sig på fakta: 8% öppen arbetslöshet och en sysselsättningsgrad som minskat från 74,7% till 67,6% (här utan hänsyn till ändringen i sättet att räkna). Desperationen med vilken de försöker dölja fakta motsvaras förstås av hur de gått all-in på jobbfrågan. Det är deras starka kort, där har de hög trovärdighet - förnyat förtroende hänger uteslutande på om väljarna kan förledas tro att de har levererat. De rödgröna måste utmana valforskningen (som visar att väljare hellre tittar framåt än bakåt) och faktiskt försöka etablera bilden av att alliansen har misslyckats. Om debatten de sista två veckorna handlar om jobben enbart ur ett framtidsperspektiv - en debatt som alltså handlar mer om att visa patos och engagemang för jobben - kommer alliansen att vinna den. "Jobb istället för bidrag" är ett superstarkt varumärke - det är inte för inte som Moderaterna försvarar så gott som alla sina nedskärningar och försämringar med att allting syftar till att sätta Sverige i arbete igen.
Om debatten får verkligheten som utgångspunkt (8 procent arbetslöshet etc) kommer det fortfarande vara en utmaning att leda i bevis att alliansen slarvat med krishanteringen. Men hälften är vunnet om de rödgröna får chansen att ta den diskussionen. De måste ta sig dit snabbare än Mats Knutsson bara.
Det är inte så att Sverige är indelat i två grupper som alltid är konstanta - att det är några som jobbar och några som inte jobbar ... man är ibland kortvarigt arbetslös, man är ibland sjukskriven, men man jobbar också [...]
Det är ju just detta vi sagt: Man är en del av samhället även om man utnyttjar en arbetslöshets- eller sjukförsäkring, det handlar för den stora majoriteten om korta perioder. Men varje person som vid varje givet tillfälle fick till exempel a-kassa - hur få dagar det än handlade om - ingick med alliansens nya begrepp i en stor klump av människor som arbetslöshet och sjukdom hunnit bearbeta till total hopplöshet, hukande bakom gardinerna när vi andra gick till jobbet. Man såg framför sig några slags bortglömda Gollum-typer i förorter och övergivna bruksorter, som bara vågade sig fram på nätterna för att leta matrester bakom Sibylla.
Förutsättningen för att etablera en diskussion om "utanförskap" istället för långtidsarbetslöshet och långtidssjukskrivning var ju att ignorera just "konstant"-faktorn - som nu passade Reinfeldt bättre. (En bisarr sak i sig: han förnekade det faktum att en arbetslös kan bli drabbad av en försämring, eftersom man för det mesta inte är arbetslös hela tiden. Vänstern har aldrig påstått att arbetslösa är samma grupp människor från år till år: när man pratar om försämringar för "arbetslösa" menar man naturligtvis att den som idag är utan jobb har det sämre än den som igår var utan jobb. Med Reinfeldts logik blir det alltså bara en försämring om en och samma person genomlever försämringen.)
Ett annat roligt inlägg från statsministern var det här:
Anna Hedenmo: -Ni brukar ju tala om riktiga jobb?
Fredrik Reinfeldt: -Nej, det brukar vi verkligen inte göra [...]
Citat från förra valrörelsen:
"Det är konstigt att vi på toppen av en högkonjunktur har väldigt många åtgärder som inte är riktiga jobb”
(Reinfeldt i SVT 10/9 2006)
Nåväl. Sedan började det lustiga parti om arbetslöshetssiffrorna där Reinfeldt kategoriskt underkände förutsättningarna för varje fråga. Mycket underhållande - om det inte varit så dödligt allvarligt för alla som går där ute och vill börja göra rätt för sig.
Mats Knutsson: -Arbetslösheten har ju ökat kraftigt under den här regeringen?
Fredrik Reinfeldt: -Ja, vi jobbar ju nu i väldigt hög utsträckning, vi fick siffror häromdan på att vi har 4,7 miljoner drygt som är sysselsatta i Sverige. [---]
(Han sa "arbetslösheten", dumskalle.)
Mats Knutsson (försöker igen, förklarar arbetslöshetsbegreppet den här gången): -Andelen människor som har ett jobb är ju mindre idag än 2006?
Fredrik Reinfeldt: -Fler vill ha ett jobb. Arbetsutbudet i Sverige växer.
(Nej, det stämmer inte: andelen av befolkningen som är i arbetskraften minskade från 71,7 till 71,6 procent mellan 2009 och 2010. Sista kvartalet 2006 var siffran 78,2 procent. Andelen som vill och kan ta ett arbete har alltså minskat kraftigt sedan alliansen tog över. Antalet arbetsvilliga har inte ökat i samma takt som befolkningen. Men Reinfeldt tycker ändå att han ska krediteras för befolkningsökningen.)
Mats Knutsson (envisas): -Men andelen sysselsatta har ju minskat sedan 2006?
Fredrik Reinfeldt: -Jag tycker det är ett bättre mått att tala om hur många som är sysselsatta, till slut så handlar det ju om individer.
(OK: I så fall vet du också att 150 000 fler individer är arbetslösa jämfört med när du tog över. Antalet sysselsatta är c:a 100 000 fler, men Sveriges befolkning har ju ökat med 300 000 sedan 2006. Antalet kvinnor och män i arbetsför ålder har ökat med 200 000 tusen. Sveriges ekonomi vore rätt unik om inte också ett stort antal av dessa blev sysselsatta när de börjar byta arbete med varandra - d v s både efterfrågar och tillfredställer efterfrågan genom att jobba. Det finns ju en automatik i en ökning av det absoluta antalet sysselsatta.)
Mats Knutsson (nära att få spel, byter mått igen): -Men arbetslösheten har ju samtidigt gått upp?
Fredrik Reinfeldt: -Vi har ju dels lagt om från ett mått som visade lägre arbetslöshet än vad Sverige egentligen hade [...]
(Ja, det påverkar, men bara en liten del av ökningen från 4,5% arbetslöshet sista kvartalet 2006, innan alliansen lagt sin första budget, jämfört med nuvarande 8%. Andra förändringar av det statistiska måttet gynnade istället Reinfeldt: det blev fler personer i arbetskraften och fler personer sysselsatta - däremot lägre andel sysselsatta. Efter förändringen av det statistiska måttet - som handlar om studenter som söker jobb - blev det alltså gynnsammare att svänga sig med absoluta tal. Vilket alltså Reinfeldt börjat med.)
Till slut hamnade diskussionen där den alltid hamnar om man lyckas få en borgare att erkänna att arbetslösheten faktiskt existerar: krisen.
Ett grundkrav på de rödgröna i valrörelsens slutspurt är att de (vi) lyckas pressa fram debatten till just detta "ja ja, men KRISEN". Alliansen kommer att försöka stoppa jobbdiskussionen redan utanför planen genom att dribbla med de olika statistiska måtten, precis som Reinfeldt i SVT. De kommer till varje pris försöka undvika en debatt som grundar sig på fakta: 8% öppen arbetslöshet och en sysselsättningsgrad som minskat från 74,7% till 67,6% (här utan hänsyn till ändringen i sättet att räkna). Desperationen med vilken de försöker dölja fakta motsvaras förstås av hur de gått all-in på jobbfrågan. Det är deras starka kort, där har de hög trovärdighet - förnyat förtroende hänger uteslutande på om väljarna kan förledas tro att de har levererat. De rödgröna måste utmana valforskningen (som visar att väljare hellre tittar framåt än bakåt) och faktiskt försöka etablera bilden av att alliansen har misslyckats. Om debatten de sista två veckorna handlar om jobben enbart ur ett framtidsperspektiv - en debatt som alltså handlar mer om att visa patos och engagemang för jobben - kommer alliansen att vinna den. "Jobb istället för bidrag" är ett superstarkt varumärke - det är inte för inte som Moderaterna försvarar så gott som alla sina nedskärningar och försämringar med att allting syftar till att sätta Sverige i arbete igen.
Om debatten får verkligheten som utgångspunkt (8 procent arbetslöshet etc) kommer det fortfarande vara en utmaning att leda i bevis att alliansen slarvat med krishanteringen. Men hälften är vunnet om de rödgröna får chansen att ta den diskussionen. De måste ta sig dit snabbare än Mats Knutsson bara.
2010-06-04
Ride the hype, rödgröna: jämlikhet!
Det börjar lukta katastrof för sossarna - och därmed för hela rödgröna blocket. Inte för Demoskopmätningen i sig, utan för att det går nedåt samtidigt som vi fortfarande inte sett den där visionen och det där huvudbudskapet som kampanjgeneral Krogvig pratar om. Och om den finns – (S) kanske, hemska tanke, hävdar att det är sloganen ”möjligheternas land” som är visionen – så är det hög tid att den konkretiseras och börjar nötas in. Socialdemokraterna vet mycket väl att de aldrig tar några röster de fyra sista veckorna – i alla fall inte sedan SCB började mäta ”spurtvinster” 1956. Det är nu som valet måste vinnas.
Väljarrörelserna under valrörelsens slutskede är överhuvudtaget små. För samtliga partier handlar det normalt om 0-1 procentenhets förändring. Myten om den avgörande slutspurten bygger på att fler och fler byter parti mellan valen (sant, men man byter tidigare än i augusti-september) och att fler och fler uppger att de bestämmer sig sent (sant, men till slut bestämmer sig de allra flesta för att rösta som tidigare - det känns bara inte så trendigt att erkänna att man är "vaneröstare"). Naturligtvis underhålls myten också av massmedier som vill locka läsare och tittare till bevakningen av ett spännande och ovisst val.
Hur vinner man ett val? Allting handlar om att urskilja en ton, ett stämningsstråk i opinionen och bygga ett budskap kring den, ett budskap som får folk att känna att ”just så är det”. Det behöver inte vara en vision, det kan lika gärna vara ett upplevt problem – (M) vann 2006 års val framför allt på att etablera ett problem: ”utanförskapet”. Till detta kopplades ett antal förslag.
Från de rödgröna kommer nu massor med förslag, men ingen stark, enhetlig berättelse om vad som är problemet som förslagen ska lösa. Ingen tankefigur, ingen röd tråd. Mandatperioden har ägnats åt punktkritik - detta är fel, detta är fel, detta är fel. Man har fuskat med helhetsbilden, och därför känns det plötsligt som om det varken finns någon alternativ problembild eller någon attraktiv motvision.
Det är emellertid uppenbart att socialdemokraterna kommer att satsa hårt på sysselsättningen ("jobbkongressen" 2009 o s v).
Gott så, men någon måste visa Thomas Östros partiledningens utvärdering av valrörelsen 2006, där man konstaterar att partiet inte hade tillräckligt offensiva sysselsättningsförslag. Man pratade - säger man själva i efterhand - för lite om jobbskapande och för mycket om a-kassan, vilket gjorde att Moderaterna framstod som offensiva och Socialdemokraterna som defensiva och uppgivna. Ändå stod Östros i vårens budgetdebatt (15 april) och sa att en av huvudfrågorna i valet
”... är arbetslösheten. Sverige har nu den högsta arbetslösheten på tolv år enligt Konjunkturinstitutet ... Den borgerliga regeringens svar är att nya jobb skapas bäst om man hotar sjuka och arbetslösa med sönderslagen hushållsekonomi. Vi i de rödgröna partierna är tydliga: Ökade klyftor skapar inga nya jobb.”
Det vill säga en exakt upprepning av förlorarlinjen från 2006: ”Hur vi får fler jobb? Ja, inte genom att sänka a-kassan i alla fall.” Man prioriterar att berätta vad som inte skapar jobb. Det var också den soundbite som Östros fick med i TV-nyheterna samma kväll.
Det är inte så att det saknas jordnära jobbskapande åtgärder i de rödgrönas politik. Det finns bland annat förslag om sänkt skatt för småföretag, nya järnvägsspår och ökat bostadsbyggande. Jag tror på att strunta i diskussionen om huruvida arbetslösheten är regeringens eller finanskrisens fel, och snarare köra en nu-kavlar-vi-upp-ärmarna-attityd i stil med ”Vi är inte intresserade av diskussioner om vems fel det är. Vi ser bara att det är en massa människor som längtar efter att ha ett jobb att gå till. Vi tänker skapa jobb genom nya järnvägsspår, ökat bostadsbyggande och sänkt skatt för småföretag. Nya järnvägsspår, ökat bostadsbyggande och sänkt skatt för småföretag. Ska vi säga det igen? OK: Nya järnvägsspår, ökat bostadsbyggande och sänkt skatt för småföretag.”
(Inom parentes sagt: efter valet 2006 läste jag en insändare i Svenska Dagbladet som satte fingret på en svaghet i hela vänsterns retorik. När vi pratar om vettiga villkor för arbetslösa, säger högern ”vad då arbetslösa – vi ska se till att folk har jobb”. När vi pratar om rätten att gå komvux, säger högern ”vad då komvux – vi ska se till att alla klarar skolan första gången”. Känslan som insändarskribenten hade var helt enkelt att vänstern förutsätter att människor ska misslyckas, varpå politikens uppgift är att stötta och trösta. Högern däremot tror på människors förmåga. Att högern bortser från att det de facto – hur stark tron än är – kommer att finnas arbetslösa och folk som inte klarar slutbetyget, är förstås skrattretande, men det finns ändå någonting att ta till sig från den där insändaren. Någonting om att skicka offensiva och defensiva signaler.)
Så visst kan Socialdemokraterna – om Östros till slut tar sig tid att läsa valutvärderingen - nå ut med en offensiv jobbpolitik. Det är centralt. Men det är ingenting som definierar ett vänsterprojekt från ett högerprojekt. Alla partier pratar jobb, med samma hetta. (S) kan peka på borgarnas dåliga ”track record” och få folk att lita mer på en handfast lista med samhälleliga investeringar än på skattesänkningar med vaga effekter – men är det någonting som får det att glöda i hjärtat på vanliga människor?
En vänster utan ett socialt patos är en dålig vänster. 2010 borde bli det stora jämlikhetsvalet.
Svenska väljare vill att det ska glöda till i hjärtat. ”Partiet har en bra politisk ideologi” har alltid varit det vanligaste svaret, när väljarna tillfrågas av SCB om hur de i allmänhet plockar ut ett favoritparti.
Man kan inte vinna ett val på sakfrågor. Det är de underliggande höger- och vänstervindarna som avgör. Inte sedan 1991 hade så få identifierat sig som ”vänster” som i 2006 års val – till yttermera visso den näst lägsta siffran sedan 1968 då mätningarna startade. Och aldrig har så många identifierat sig som ”höger” sedan 1968 – t o m fler (46%) än vid 1991 års val (44%).
Läs det här stycket från de rödgrönas gemensamma budgetmotion:
Vi rödgröna partier vill se ökad sysselsättning och fler jobb. Vi vill skapa fler möjligheter för alla att förverkliga livsdrömmar och ambitioner. Vi vill ha en socialt och ekologiskt hållbar ekonomisk utveckling. Vi är övertygade om att ett bättre Sverige är möjligt. Vår främsta prioritet är kampen för fler jobb – inte minst för unga. Fler jobb är nyckeln till individens frihet, gemensamt välstånd, delaktighet och starka offentliga finanser. Fler jobb är en förutsättning för ekonomisk återhämtning och en bättre framtid för alla som lever i Sverige.
Ingenting i detta skulle en borgerlig regering tveka att skriva under på. Som tur var fanns det faktiskt ytterligare en mening i stycket: Vi vill ha ett jämlikt och jämställt samhälle. Det enda som antyder ett alternativt projekt. I vilken annan valrörelse har vänstern någonsin kunnat prata jämlikhet och känna att vi gör något trendigt? Tack vare boksuccén ”Jämlikhetsanden” är det plötsligt ett politiskt pop-begrepp. Det vore tjänstefel att inte göra det till den stora valfrågan. Fattigdomen ökar, antalet socialbidragstagare ökar. Det är inte svårt att konkretisera problemet. Och två av tre svenskar tycker att klyftor är ett ”mycket stort” eller ”ganska stort” problem i samhället, enligt LO-rapporten ”Väljarnas syn på ökande klyftor” från 2010. 75% tycker att politikerna ska jobba för att minska klyftorna. De rödgröna borde ställa upp världens mest ambitiösa jämlikhetslöfte! Wanja Lundby Wedin är redan med på båten.
Det är dessutom politisk hemmaplan. I Novus majundersökning om väljarnas bild av blockens kännetecken och starkaste frågor är de rödgrönas starkaste kännetecken att de ”står på de svagas sida”. Det är samtidigt alliansens svagaste gren. Rödgröna får också högt på ”står för rättvisa” och ”står för trygghet”. ”Ökade klasskillnader” är en den samhällsförändring som flest förknippar alliansen med, medan det är den samhällsförändring som förknippas minst med de rödgröna.
Att ha den bästa jobbpolitiken är nödvändigt men inte tillräckligt. Ett starkt jämlikhetstema skulle ha fördelen att kunna mobilisera kärngrupper och potentiella röstskolkare. Tyvärr brukar Bo Krogvig upprepa att ”val vinns i mitten”, trots att nästan hela skillnaden mellan blocken i 2006 års val utgjordes av de 100 000 röster som (M) fick från väljare som inte röstat alls 2002. Lägger man till förstagångsrösterna innebär det att Moderaterna inte behövde ta en enda röst från något annat parti för att få bilda regering. Det som ofta beskrivits som en trianguleringssuccé (”det nya arbetarpartiet”) kan lika gärna beskrivas som en ren mobiliseringsseger.
Och gudarna ska veta att Socialdemokraterna måste entusiasmera sina kärngrupper. Opinionstrenden – snabba opinionsvinster i början av mandatperioden för att sedan succesivt tappa – finns lika tydligt bland LO-anslutna, om man tittar på SCB:s partisympatiundersökning. Där har (S) förlorat 10 procentenheter sedan november 2007. Glöm den jävla mitten - se till att socialdemokrater röstar socialdemokratiskt istället!
I förra valet var det rekordmånga väljare som inte kunde ange någon profilfråga för (S), och det blev också ett rekorddåligt valresultat. En profilfråga behöver inte vara konkret – det kan lika gärna bara vara ordet ”jämlikhet” upprepat till vansinne. Men jämlikhetsparollen passar bra ihop med de potentiellt vinnande sakfrågor som (S) och de rödgröna borde lyfta fram. Rätten till heltid, en reparerad sjukförsäkring. Och framför allt: pensionärsskatten. Skillnaden skulle ha kunnat göras tydligare med starkare löften, men okej: det finns fortfarande en grundläggande skillnad. De rödgröna tycker att det är viktigt att avskaffa skillnaden i beskattning. Alliansen tycker att det är viktigt att skillnaden finns kvar. Därmed är Sverige det enda land som beskattar pensionärer hårdare än yrkesverksamma, vilket ökar inkomstklyftorna, förespeglar att pension är något annat än uppskjuten lön och dessutom saknar effekt på sysselsättningen.
Snacka om en fråga där man kan vinna mitten! Tjuvlyssna på två pensionärer som möts utanför ICA var som helst i Sverige, och du kommer att höra en oresonlig ilska över den ojämlika beskattningen. Långt in bland borgerliga väljare.
Här finns röster att vinna, båda med utgångspunkt i att var fjärde väljare är över 60 år och att (S) gått från 46% bland 60-64-åringar i november 2007 till bara 38% i november 2009 (den senaste partisympatiundersökningen). Tappet är ungefär lika stort i de andra äldregrupperna: t ex från 50% till 41% i gruppen över 75 år.
Behöver det tilläggas att detta är en fråga där man kan få kraftigt eldunderstöd från PRO? De har redan organiserat en folkrörelse i tidernas största medieskugga, med 225 000 namnunderskrifter och stora demonstrationer. Partierna älskar att gå hem hos förstagångväljare - det ger en aura av fräschhet och modernitet - men vad hjälpte det sossarna i förra valet? Våga spela pensionärskortet!
Väljarrörelserna under valrörelsens slutskede är överhuvudtaget små. För samtliga partier handlar det normalt om 0-1 procentenhets förändring. Myten om den avgörande slutspurten bygger på att fler och fler byter parti mellan valen (sant, men man byter tidigare än i augusti-september) och att fler och fler uppger att de bestämmer sig sent (sant, men till slut bestämmer sig de allra flesta för att rösta som tidigare - det känns bara inte så trendigt att erkänna att man är "vaneröstare"). Naturligtvis underhålls myten också av massmedier som vill locka läsare och tittare till bevakningen av ett spännande och ovisst val.
Hur vinner man ett val? Allting handlar om att urskilja en ton, ett stämningsstråk i opinionen och bygga ett budskap kring den, ett budskap som får folk att känna att ”just så är det”. Det behöver inte vara en vision, det kan lika gärna vara ett upplevt problem – (M) vann 2006 års val framför allt på att etablera ett problem: ”utanförskapet”. Till detta kopplades ett antal förslag.
Från de rödgröna kommer nu massor med förslag, men ingen stark, enhetlig berättelse om vad som är problemet som förslagen ska lösa. Ingen tankefigur, ingen röd tråd. Mandatperioden har ägnats åt punktkritik - detta är fel, detta är fel, detta är fel. Man har fuskat med helhetsbilden, och därför känns det plötsligt som om det varken finns någon alternativ problembild eller någon attraktiv motvision.
Det är emellertid uppenbart att socialdemokraterna kommer att satsa hårt på sysselsättningen ("jobbkongressen" 2009 o s v).
Gott så, men någon måste visa Thomas Östros partiledningens utvärdering av valrörelsen 2006, där man konstaterar att partiet inte hade tillräckligt offensiva sysselsättningsförslag. Man pratade - säger man själva i efterhand - för lite om jobbskapande och för mycket om a-kassan, vilket gjorde att Moderaterna framstod som offensiva och Socialdemokraterna som defensiva och uppgivna. Ändå stod Östros i vårens budgetdebatt (15 april) och sa att en av huvudfrågorna i valet
”... är arbetslösheten. Sverige har nu den högsta arbetslösheten på tolv år enligt Konjunkturinstitutet ... Den borgerliga regeringens svar är att nya jobb skapas bäst om man hotar sjuka och arbetslösa med sönderslagen hushållsekonomi. Vi i de rödgröna partierna är tydliga: Ökade klyftor skapar inga nya jobb.”
Det vill säga en exakt upprepning av förlorarlinjen från 2006: ”Hur vi får fler jobb? Ja, inte genom att sänka a-kassan i alla fall.” Man prioriterar att berätta vad som inte skapar jobb. Det var också den soundbite som Östros fick med i TV-nyheterna samma kväll.
Det är inte så att det saknas jordnära jobbskapande åtgärder i de rödgrönas politik. Det finns bland annat förslag om sänkt skatt för småföretag, nya järnvägsspår och ökat bostadsbyggande. Jag tror på att strunta i diskussionen om huruvida arbetslösheten är regeringens eller finanskrisens fel, och snarare köra en nu-kavlar-vi-upp-ärmarna-attityd i stil med ”Vi är inte intresserade av diskussioner om vems fel det är. Vi ser bara att det är en massa människor som längtar efter att ha ett jobb att gå till. Vi tänker skapa jobb genom nya järnvägsspår, ökat bostadsbyggande och sänkt skatt för småföretag. Nya järnvägsspår, ökat bostadsbyggande och sänkt skatt för småföretag. Ska vi säga det igen? OK: Nya järnvägsspår, ökat bostadsbyggande och sänkt skatt för småföretag.”
(Inom parentes sagt: efter valet 2006 läste jag en insändare i Svenska Dagbladet som satte fingret på en svaghet i hela vänsterns retorik. När vi pratar om vettiga villkor för arbetslösa, säger högern ”vad då arbetslösa – vi ska se till att folk har jobb”. När vi pratar om rätten att gå komvux, säger högern ”vad då komvux – vi ska se till att alla klarar skolan första gången”. Känslan som insändarskribenten hade var helt enkelt att vänstern förutsätter att människor ska misslyckas, varpå politikens uppgift är att stötta och trösta. Högern däremot tror på människors förmåga. Att högern bortser från att det de facto – hur stark tron än är – kommer att finnas arbetslösa och folk som inte klarar slutbetyget, är förstås skrattretande, men det finns ändå någonting att ta till sig från den där insändaren. Någonting om att skicka offensiva och defensiva signaler.)
Så visst kan Socialdemokraterna – om Östros till slut tar sig tid att läsa valutvärderingen - nå ut med en offensiv jobbpolitik. Det är centralt. Men det är ingenting som definierar ett vänsterprojekt från ett högerprojekt. Alla partier pratar jobb, med samma hetta. (S) kan peka på borgarnas dåliga ”track record” och få folk att lita mer på en handfast lista med samhälleliga investeringar än på skattesänkningar med vaga effekter – men är det någonting som får det att glöda i hjärtat på vanliga människor?
En vänster utan ett socialt patos är en dålig vänster. 2010 borde bli det stora jämlikhetsvalet.
Svenska väljare vill att det ska glöda till i hjärtat. ”Partiet har en bra politisk ideologi” har alltid varit det vanligaste svaret, när väljarna tillfrågas av SCB om hur de i allmänhet plockar ut ett favoritparti.
Man kan inte vinna ett val på sakfrågor. Det är de underliggande höger- och vänstervindarna som avgör. Inte sedan 1991 hade så få identifierat sig som ”vänster” som i 2006 års val – till yttermera visso den näst lägsta siffran sedan 1968 då mätningarna startade. Och aldrig har så många identifierat sig som ”höger” sedan 1968 – t o m fler (46%) än vid 1991 års val (44%).
Läs det här stycket från de rödgrönas gemensamma budgetmotion:
Vi rödgröna partier vill se ökad sysselsättning och fler jobb. Vi vill skapa fler möjligheter för alla att förverkliga livsdrömmar och ambitioner. Vi vill ha en socialt och ekologiskt hållbar ekonomisk utveckling. Vi är övertygade om att ett bättre Sverige är möjligt. Vår främsta prioritet är kampen för fler jobb – inte minst för unga. Fler jobb är nyckeln till individens frihet, gemensamt välstånd, delaktighet och starka offentliga finanser. Fler jobb är en förutsättning för ekonomisk återhämtning och en bättre framtid för alla som lever i Sverige.
Ingenting i detta skulle en borgerlig regering tveka att skriva under på. Som tur var fanns det faktiskt ytterligare en mening i stycket: Vi vill ha ett jämlikt och jämställt samhälle. Det enda som antyder ett alternativt projekt. I vilken annan valrörelse har vänstern någonsin kunnat prata jämlikhet och känna att vi gör något trendigt? Tack vare boksuccén ”Jämlikhetsanden” är det plötsligt ett politiskt pop-begrepp. Det vore tjänstefel att inte göra det till den stora valfrågan. Fattigdomen ökar, antalet socialbidragstagare ökar. Det är inte svårt att konkretisera problemet. Och två av tre svenskar tycker att klyftor är ett ”mycket stort” eller ”ganska stort” problem i samhället, enligt LO-rapporten ”Väljarnas syn på ökande klyftor” från 2010. 75% tycker att politikerna ska jobba för att minska klyftorna. De rödgröna borde ställa upp världens mest ambitiösa jämlikhetslöfte! Wanja Lundby Wedin är redan med på båten.
Det är dessutom politisk hemmaplan. I Novus majundersökning om väljarnas bild av blockens kännetecken och starkaste frågor är de rödgrönas starkaste kännetecken att de ”står på de svagas sida”. Det är samtidigt alliansens svagaste gren. Rödgröna får också högt på ”står för rättvisa” och ”står för trygghet”. ”Ökade klasskillnader” är en den samhällsförändring som flest förknippar alliansen med, medan det är den samhällsförändring som förknippas minst med de rödgröna.
Att ha den bästa jobbpolitiken är nödvändigt men inte tillräckligt. Ett starkt jämlikhetstema skulle ha fördelen att kunna mobilisera kärngrupper och potentiella röstskolkare. Tyvärr brukar Bo Krogvig upprepa att ”val vinns i mitten”, trots att nästan hela skillnaden mellan blocken i 2006 års val utgjordes av de 100 000 röster som (M) fick från väljare som inte röstat alls 2002. Lägger man till förstagångsrösterna innebär det att Moderaterna inte behövde ta en enda röst från något annat parti för att få bilda regering. Det som ofta beskrivits som en trianguleringssuccé (”det nya arbetarpartiet”) kan lika gärna beskrivas som en ren mobiliseringsseger.
Och gudarna ska veta att Socialdemokraterna måste entusiasmera sina kärngrupper. Opinionstrenden – snabba opinionsvinster i början av mandatperioden för att sedan succesivt tappa – finns lika tydligt bland LO-anslutna, om man tittar på SCB:s partisympatiundersökning. Där har (S) förlorat 10 procentenheter sedan november 2007. Glöm den jävla mitten - se till att socialdemokrater röstar socialdemokratiskt istället!
I förra valet var det rekordmånga väljare som inte kunde ange någon profilfråga för (S), och det blev också ett rekorddåligt valresultat. En profilfråga behöver inte vara konkret – det kan lika gärna bara vara ordet ”jämlikhet” upprepat till vansinne. Men jämlikhetsparollen passar bra ihop med de potentiellt vinnande sakfrågor som (S) och de rödgröna borde lyfta fram. Rätten till heltid, en reparerad sjukförsäkring. Och framför allt: pensionärsskatten. Skillnaden skulle ha kunnat göras tydligare med starkare löften, men okej: det finns fortfarande en grundläggande skillnad. De rödgröna tycker att det är viktigt att avskaffa skillnaden i beskattning. Alliansen tycker att det är viktigt att skillnaden finns kvar. Därmed är Sverige det enda land som beskattar pensionärer hårdare än yrkesverksamma, vilket ökar inkomstklyftorna, förespeglar att pension är något annat än uppskjuten lön och dessutom saknar effekt på sysselsättningen.
Snacka om en fråga där man kan vinna mitten! Tjuvlyssna på två pensionärer som möts utanför ICA var som helst i Sverige, och du kommer att höra en oresonlig ilska över den ojämlika beskattningen. Långt in bland borgerliga väljare.
Här finns röster att vinna, båda med utgångspunkt i att var fjärde väljare är över 60 år och att (S) gått från 46% bland 60-64-åringar i november 2007 till bara 38% i november 2009 (den senaste partisympatiundersökningen). Tappet är ungefär lika stort i de andra äldregrupperna: t ex från 50% till 41% i gruppen över 75 år.
Behöver det tilläggas att detta är en fråga där man kan få kraftigt eldunderstöd från PRO? De har redan organiserat en folkrörelse i tidernas största medieskugga, med 225 000 namnunderskrifter och stora demonstrationer. Partierna älskar att gå hem hos förstagångväljare - det ger en aura av fräschhet och modernitet - men vad hjälpte det sossarna i förra valet? Våga spela pensionärskortet!
2010-04-29
Soft on crime
Trianguleringens tid är väl förbi i svensk politik: socialdemokraterna pratar om att valet är ett val mellan två helt olika samhällsmodeller (även om Ilija "Vi tycker själva idén med Vårdvalet är bra" Batljan gör sitt bästa för att sudda ut skillnaderna mellan vänster och höger i Stockholms landstingspolitik).
Men på det kriminalpolitiska området verkar det finnas en intensiv skräck för att framstå som "soft on crime". Alliansens arbetsgrupp i rättsfrågor - där bland annat återfallsförbrytaren i trafikbrott Johan Pehrson ingår - presenterade på DN Debatt igår en åtgärdslista med bland annat skärpta straff för "återkommande och flerfaldig brottslighet". Det borde vara lätt att kritisera, eftersom det är totalt tom symbolpolitik: längre straff gör inte samhället tryggare - det gör bara bättre vård. "Tough on crime" - ja, det är man väl om brottsligheten minskar? Inte genom att föreslå verkningslös inlåsning som ser bra ut på bild.
För alliansen är metoden huvudsak. Expressen illustrerade det på ett alldeles utmärkt sätt i en ledare för ett par veckor sedan:
"Det innebär inte att hårdare tag nödvändigtvis leder till färre brott. Men vad kritikerna blundar för är att det faktiskt kan finnas andra, högst rimliga skäl att vilja skärpa straffen."
Och mellan raderna, skälet: det känns liksom bra. Där fick de.
Det är i det skenet man måste läsa idén om s k "eftervård" för sexualbrottslingar. Det är politisk parodi på hög nivå: eftersom den ordinarie påföljden, i enlighet med borgerlig ideologi, inte får ha några som helst vårdande inslag utan bara handla om inlåsning, ska "vården" ske efteråt, separat. Det vill säga: okej med vård, men utnyttja för allt i världen inte strafftiden till det. Det är ett väldigt rolig kompromiss mellan vatten-och-bröd-moderaterna och de få kvarvarande humanisterna i folkpartiet och centern.
Sexualbrottsförslagen är talande på andra sätt: alliansen pratar om att skärpa straffen för återfall i brott - trots att sexualbrottslingar har extremt låg återfallsfrekvens (som jag skrev om här). Om det finns något brott där man inte behöver diskutera återfall, så är det just sexualbrotten. Men det är ett tacksamt brott att "ta krafttag mot", PR-mässigt.
Med en borgerlig politik som handlar om att tillfredställa primalkänslor borde de rödgröna kunna formulera en mer politisk kritik än den här. Alliansen vill utreda för mycket (de rödgröna skjuter mer från höften, eller?) och en tuffaste-sheriffen-i-stan-kommentar om "fyra förlorade år i kampen mot brottslighet". Kom igen: ni har en samlad kriminologkår bakom er, och det är ändå försvinnande få väljare som uppger att frågor om lag och ordning är viktiga för deras val - varför inte sluta vara så ängsliga och bara köra över borgarna?
Men på det kriminalpolitiska området verkar det finnas en intensiv skräck för att framstå som "soft on crime". Alliansens arbetsgrupp i rättsfrågor - där bland annat återfallsförbrytaren i trafikbrott Johan Pehrson ingår - presenterade på DN Debatt igår en åtgärdslista med bland annat skärpta straff för "återkommande och flerfaldig brottslighet". Det borde vara lätt att kritisera, eftersom det är totalt tom symbolpolitik: längre straff gör inte samhället tryggare - det gör bara bättre vård. "Tough on crime" - ja, det är man väl om brottsligheten minskar? Inte genom att föreslå verkningslös inlåsning som ser bra ut på bild.
För alliansen är metoden huvudsak. Expressen illustrerade det på ett alldeles utmärkt sätt i en ledare för ett par veckor sedan:
"Det innebär inte att hårdare tag nödvändigtvis leder till färre brott. Men vad kritikerna blundar för är att det faktiskt kan finnas andra, högst rimliga skäl att vilja skärpa straffen."
Och mellan raderna, skälet: det känns liksom bra. Där fick de.
Det är i det skenet man måste läsa idén om s k "eftervård" för sexualbrottslingar. Det är politisk parodi på hög nivå: eftersom den ordinarie påföljden, i enlighet med borgerlig ideologi, inte får ha några som helst vårdande inslag utan bara handla om inlåsning, ska "vården" ske efteråt, separat. Det vill säga: okej med vård, men utnyttja för allt i världen inte strafftiden till det. Det är ett väldigt rolig kompromiss mellan vatten-och-bröd-moderaterna och de få kvarvarande humanisterna i folkpartiet och centern.
Sexualbrottsförslagen är talande på andra sätt: alliansen pratar om att skärpa straffen för återfall i brott - trots att sexualbrottslingar har extremt låg återfallsfrekvens (som jag skrev om här). Om det finns något brott där man inte behöver diskutera återfall, så är det just sexualbrotten. Men det är ett tacksamt brott att "ta krafttag mot", PR-mässigt.
Med en borgerlig politik som handlar om att tillfredställa primalkänslor borde de rödgröna kunna formulera en mer politisk kritik än den här. Alliansen vill utreda för mycket (de rödgröna skjuter mer från höften, eller?) och en tuffaste-sheriffen-i-stan-kommentar om "fyra förlorade år i kampen mot brottslighet". Kom igen: ni har en samlad kriminologkår bakom er, och det är ändå försvinnande få väljare som uppger att frågor om lag och ordning är viktiga för deras val - varför inte sluta vara så ängsliga och bara köra över borgarna?
2010-04-22
Därför blir det nej till Förbifart Stockholm
Borgerligheten har, i en paus från kampanjandet för nya folkomröstningar om kärnkraften och euron, förklarat att just en folkomröstning om Förbifart Stockholm vore en principiell vansinnighet. Hederliga statsvetare som Sverker Gustavsson bispringer de rödgröna: juridiskt-formellt är det inga konstigheter.
Återstår då att reta de rödgröna för brist på handlingskraft: Johan Forssell (M) lär inte vara den siste innan valet som ställer den retoriska frågan "Ska vi folkomrösta om allt som oppositionen är oense om?"
Svaret är väl något i stil med "nej". Men samtidigt tror jag att det är klokast att vara ärligt och erkänna att det är ett sätt att lyckas fatta beslut, och inte börja argumentera principiellt om varför folkomröstning är bra i just den här frågan (som Vänsterpartiet i Stockholm gör här: "demokrati som vi vill se den" och så vidare). Bland svårigheterna finns bland annat hur man tolkar utslaget i ett val mellan olika trafiksatsningar. Om det blir ett nej till kollektivtrafiksatsning, kan då inte Stockholm göra några sådana satsningar alls? Efter hur lång tid kan man göra det? Är en viss summa okej? Om det blir ett nej till förbifarten, hur snarlika vägprojekt får man planera för? Och så vidare.
Det riktigt fascinerande i historien om folkomröstningen är hur Socialdemokraterna kunnat gå med på den - jag tror inte att det är någon tvekan om att det blir ett nej. Eftersom:
1. Det blir etablissemanget mot folket. Starka ekonomiska intressen kommer att förespråka förbifarten, men om de utnyttjar sina resurser kommer det bara att slå tillbaka mot dem själva - se EMU-omröstningen. Moderaternas "nya arbetarparti-strategi" är ett annat exempel: man vinner bara genom att vara en underdog idag, när det är status att vara vanlig och folklig och ingen blir imponerad av auktoriteter. Det är en svår situation för Svenskt Näringsliv och andra onda krafter: antingen blåser de på och förlorar, eller så är de medvetet mer diskreta och gör sig motvilligt jämbördiga med motståndaren. (Lösningen ur deras perspektiv kan vara att starta en massa fejk-miljörörelser som bara är låtsat folkliga - men det har sina egna risker.)
2. Styrkan i preferenserna. Valdeltagandet blir lågt och bara de som är riktigt engagerade kommer att rösta. Miljöpartiet kommer garanterat att mobilisera samtliga väljare till valurnorna. Men vem kommer att stå i regnet på ett torg och tala för hela sitt hjärta för en ny motorväg (om han inte har betalt)? Det finns ingen lidelse i ja:et. Jämför det med alla små och stora miljöorganisationer som kommer att bilda nej-front.
3. Ett positivt alternativ. Om det bara vore en fråga om ja eller nej till Förbifart Stockholm vore det ett givet ja: klart det låter bra med en ny väg, och det är väl ingenting som hindrar att man satsar på kollektivtrafiken också. Men Socialdemokraternas stora misstag är att de har accepterat ett alternativ som kommer att vara väldigt lockande för alla som dagligen trängs på en tunnelbana som inte byggts ut en meter sedan 1994 - trots att Stockholmsregionen växt så det knakat befolkningsmässigt. Hela upplägget på folkomröstningen kommer att vara att vi inte kan få både och. Det blir Förbifart Stockholm - eller en lista på kollektivtrafiksatsningar.
Förbifartsförespråkarna kommer troligen ändå att säga ungefär: "Låt oss bygga förbifarten, så ska vi nog se till att satsa på kollektivtrafiken också". Det vill säga kanske ett lite mer svävande löfte än nej-sidans lista, men nej-sidan kommer knappast att kunna förbjuda Socialdemokraterna och borgarna att prata om framtida kollektivtrafikssatsningar. Deras kampanj kommer att bli "Förbifart OCH kollektivtrafik". (Vilket, som sagt, sakfrågan inbjuder till och gör den till ett vanskligt föremål för folkomröstning.) Att bemöta den linjen blir den stora utmaningen för nej-sidan.
Återstår då att reta de rödgröna för brist på handlingskraft: Johan Forssell (M) lär inte vara den siste innan valet som ställer den retoriska frågan "Ska vi folkomrösta om allt som oppositionen är oense om?"
Svaret är väl något i stil med "nej". Men samtidigt tror jag att det är klokast att vara ärligt och erkänna att det är ett sätt att lyckas fatta beslut, och inte börja argumentera principiellt om varför folkomröstning är bra i just den här frågan (som Vänsterpartiet i Stockholm gör här: "demokrati som vi vill se den" och så vidare). Bland svårigheterna finns bland annat hur man tolkar utslaget i ett val mellan olika trafiksatsningar. Om det blir ett nej till kollektivtrafiksatsning, kan då inte Stockholm göra några sådana satsningar alls? Efter hur lång tid kan man göra det? Är en viss summa okej? Om det blir ett nej till förbifarten, hur snarlika vägprojekt får man planera för? Och så vidare.
Det riktigt fascinerande i historien om folkomröstningen är hur Socialdemokraterna kunnat gå med på den - jag tror inte att det är någon tvekan om att det blir ett nej. Eftersom:
1. Det blir etablissemanget mot folket. Starka ekonomiska intressen kommer att förespråka förbifarten, men om de utnyttjar sina resurser kommer det bara att slå tillbaka mot dem själva - se EMU-omröstningen. Moderaternas "nya arbetarparti-strategi" är ett annat exempel: man vinner bara genom att vara en underdog idag, när det är status att vara vanlig och folklig och ingen blir imponerad av auktoriteter. Det är en svår situation för Svenskt Näringsliv och andra onda krafter: antingen blåser de på och förlorar, eller så är de medvetet mer diskreta och gör sig motvilligt jämbördiga med motståndaren. (Lösningen ur deras perspektiv kan vara att starta en massa fejk-miljörörelser som bara är låtsat folkliga - men det har sina egna risker.)
2. Styrkan i preferenserna. Valdeltagandet blir lågt och bara de som är riktigt engagerade kommer att rösta. Miljöpartiet kommer garanterat att mobilisera samtliga väljare till valurnorna. Men vem kommer att stå i regnet på ett torg och tala för hela sitt hjärta för en ny motorväg (om han inte har betalt)? Det finns ingen lidelse i ja:et. Jämför det med alla små och stora miljöorganisationer som kommer att bilda nej-front.
3. Ett positivt alternativ. Om det bara vore en fråga om ja eller nej till Förbifart Stockholm vore det ett givet ja: klart det låter bra med en ny väg, och det är väl ingenting som hindrar att man satsar på kollektivtrafiken också. Men Socialdemokraternas stora misstag är att de har accepterat ett alternativ som kommer att vara väldigt lockande för alla som dagligen trängs på en tunnelbana som inte byggts ut en meter sedan 1994 - trots att Stockholmsregionen växt så det knakat befolkningsmässigt. Hela upplägget på folkomröstningen kommer att vara att vi inte kan få både och. Det blir Förbifart Stockholm - eller en lista på kollektivtrafiksatsningar.
Förbifartsförespråkarna kommer troligen ändå att säga ungefär: "Låt oss bygga förbifarten, så ska vi nog se till att satsa på kollektivtrafiken också". Det vill säga kanske ett lite mer svävande löfte än nej-sidans lista, men nej-sidan kommer knappast att kunna förbjuda Socialdemokraterna och borgarna att prata om framtida kollektivtrafikssatsningar. Deras kampanj kommer att bli "Förbifart OCH kollektivtrafik". (Vilket, som sagt, sakfrågan inbjuder till och gör den till ett vanskligt föremål för folkomröstning.) Att bemöta den linjen blir den stora utmaningen för nej-sidan.
2010-01-24
Rödgröna nycklar
Man avundas inte direkt de som sitter och planerar den gemensamma rödgröna valkampanjen. Miljöpartiet går så bra i opinionsmätningarna att de kommer att ha starka incitament att profilera sig själva, Socialdemokraterna vill hellre presentera oppositionens alternativ som en "s-ledd regering" än någon slags jämlik trojka - vilket (V) och (MP) i någon mån bör ställa upp på, men inte till priset av att luften går ur hela "rödgrönaprojektet", vilket ju inte heller skulle gynna (S), vilket betyder att (S) måste skyddas från sin egen partiegoism. Samtidigt ligger (V) farligt nära 4-procentsspärren, vilket minskar vår entusiasm över att försvinna i mängden i en trepartikoalition..och så vidare!
Så med all ödmjukhet inför de som ska sy ihop det där - här några helt oorginella och ofullständiga förslag till nyckelpunkter för en hygglig oppositionskampanj:
Att samtliga partier påminner sig om vinsterna med ett starkt rödgrönt gemensamhetstema i valet - just på grund av det ovan skrivna. Får man föreslå ett stort plakat på alla stabskontor?
Att framför allt (S) "sålt in" samarbetet internt, för att minimera antalet LO-påhopp på Miljöpartiet och antalet Widar Andersson-påhopp på Lars Ohly. Detta måste förstås redan vara gjort. Samarbetet får gärna vara något mer än en bräcklig brygga på partiledarnivå - låt oss slippa granskande reportage om rödgrönt misstroende gentemot varandra ute i kommunerna.
Att partierna visar öppenhet gentemot varandra så att inga enskilda valkampanjer krockar tema/strategimässigt, och att de trimmat in gemensamma svar på sannolika frågor om samarbetet.
Att Mona Sahlin tillåts att spela ledarrollen fullt ut, för att inte skrämma mittenväljare i onödan. Hon är ju dessutom den givna statsministerkandidaten. Ett högt förtroende för Sahlins ledarförmåga (där hon ju ligger efter Reinfeldt i vareviga mätning) gynnar hela koalitionen. Ohly, Eriksson och Wetterstrand måste låta Mona skina mest.
Att hela den rödgröna oppositionen ställer upp på att lansera Sahlin i en "nu har du chansen att vara med och rösta fram Sveriges första kvinnliga statsminister"-kampanj.
Att man lyckas förutsäga vad som kommer att ifrågasättas av Mats Knutsson och Lena Melin och ha bra svar på det. Gissningsvis: Förmågan att komma överens. Den interna entusiasmen. Om man ”kommer ut i medierna” (d v s den klassiska rundgångs-idiotin från mediernas sida). Mängden konkreta besked. Osäkerheten kring fördelningen av ministerposter. Huruvida man bara kopierar Alliansen (där Mats och Lena redan fått upp vittringen rejält efter "vi kan också åka tåg"-episoden 2009).
Att man inte upprepar 2006 års valrörelses obegripliga misstag att nästan aldrig påminna om 1998-2006 års samarbete. Och ändå håller i minnet att väljare tenderar att vara märkvärdigt ointresserade av vad som har hänt, jämfört med deras intresse av vad de tror kommer att hända. Vi kommer inte att vinna valet på någon slags "kolla vad de har ställt till med"-faktasamling.
Att det finns beredskap för att det dyker upp osolidariska interna kritiker i medierna i slutskedet av valrörelsen. Det är t ex nästan säkert att Kjell-Olof Feldt runt den 1 september kommer att kritisera samarbetet med ”kommunisterna” på DN Debatt. Och då är det förstås (S) som måste försvara (V). Hårt.
Att man inser att ju mer tiden går och valkampanjen växlar upp, desto mer kommer trycket inifrån att öka på att köra ”som vanligt”, och partierna kommer mer och mer att behandlas som enskilda partier i utfrågningar etc i medierna. Förtroendet för, och kännedomen om, koalitionen måste byggas tidigt, för att ha råd att släppa på bromsen i valspurten.
Att man - i den mån det finns tid kvar för det - hittar gemensamma uppträdanden som är tillräckligt ”överraskande intima” för medierna, skiljer ut oss från borgarna och samtidigt säger någonting om koalitionens varumärke. Satsa t ex på att partimedlemmar har en stor gemensam träff istället för bara partiledarna. Man fick aldrig känslan av att Alliansen byggde underifrån.
Att man lyfter väljarkommunikationen. Alliansen körde 2006 ut sitt koncept ganska envägsinriktat. Engagera folk istället, både på allvar och med glimten i ögat. ”Sätt ihop det rödgröna laget” – vilket parti ska få olika ministerposter? ”Vad tycker du att en rödgrön regering ska driva för frågor?” Satsa på den största insamlingen av åsikter (mätbart) i mannaminne. Sociala medier är inte väljarkommunikation i sig, det är innehållet som avgör om det handlar om kommunikation eller inte. Det finns en rätt tragisk internet-sophög av envägsinriktade kandidatbloggar från 2006 och 2009 års val som kan tjäna som avskräckande exempel. ("Titta jag kommunicerar med väljarna: jag låter en av mina pressekreterare skriva av ett av partiets pressmeddelanden en gång i veckan!") Tyvärr ser den här punkten mörk ut: på den rödgröna gemensamma bloggen på www.rodgron.se har de två senaste inläggen fått sammanlagt 67 svar - en del av dem raka, artiga frågor - utan att ha fått ett enda svar från "Lars, Mona, Peter och Maria". Katastrof.
Att man lyckas formulera en tydlig tre menings-beskrivning av de rödgrönas gemensamma alternativ. En röd tråd. Basen i berättelsen. (Kommer nog att misslyckas, eftersom man inte ens lyckades etablera ett namn med ett budskap - but please surprise me.)
Att man lyfter fram ett rödgrönt "skyltfönster" – någonstans i landet där ett rödgrönt samarbetet varit extra långvarigt, intimt och framgångsrikt.
Att man redan har lyckats ha en öppen diskussion om kulturskillnaderna för att hantera spänningarna inom samarbetet. Det är till exempel en gigantisk skillnad mellan S-Mp-styrkeförhållandet (och synen på varandra) i Norrbotten jämfört med Stockholm. Hur ska hyperdemokratiska vänsterpartister (se statsvetaren Katarina Barrlings avhandling om partikulturer) stå ut med (i våra ögon) pamparna och översittarna hos sossarna, som vill bestämma allting själva? Nota bene: inte "hur ska vi få sossarna att sluta vara som de är" utan "hur ska vi stå ut" - för det är ingen mening med att försöka hinna förändra varandra.
Att man visualiserar att de rödgröna partiledarna är 50-50 i könsfördelning, Alliansen 75-25, och att oppositionens statsministerkandidat skulle bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Ta vara på det, så är jämställdhetsmatchen redan vunnen.
Så med all ödmjukhet inför de som ska sy ihop det där - här några helt oorginella och ofullständiga förslag till nyckelpunkter för en hygglig oppositionskampanj:
Att samtliga partier påminner sig om vinsterna med ett starkt rödgrönt gemensamhetstema i valet - just på grund av det ovan skrivna. Får man föreslå ett stort plakat på alla stabskontor?
Att framför allt (S) "sålt in" samarbetet internt, för att minimera antalet LO-påhopp på Miljöpartiet och antalet Widar Andersson-påhopp på Lars Ohly. Detta måste förstås redan vara gjort. Samarbetet får gärna vara något mer än en bräcklig brygga på partiledarnivå - låt oss slippa granskande reportage om rödgrönt misstroende gentemot varandra ute i kommunerna.
Att partierna visar öppenhet gentemot varandra så att inga enskilda valkampanjer krockar tema/strategimässigt, och att de trimmat in gemensamma svar på sannolika frågor om samarbetet.
Att Mona Sahlin tillåts att spela ledarrollen fullt ut, för att inte skrämma mittenväljare i onödan. Hon är ju dessutom den givna statsministerkandidaten. Ett högt förtroende för Sahlins ledarförmåga (där hon ju ligger efter Reinfeldt i vareviga mätning) gynnar hela koalitionen. Ohly, Eriksson och Wetterstrand måste låta Mona skina mest.
Att hela den rödgröna oppositionen ställer upp på att lansera Sahlin i en "nu har du chansen att vara med och rösta fram Sveriges första kvinnliga statsminister"-kampanj.
Att man lyckas förutsäga vad som kommer att ifrågasättas av Mats Knutsson och Lena Melin och ha bra svar på det. Gissningsvis: Förmågan att komma överens. Den interna entusiasmen. Om man ”kommer ut i medierna” (d v s den klassiska rundgångs-idiotin från mediernas sida). Mängden konkreta besked. Osäkerheten kring fördelningen av ministerposter. Huruvida man bara kopierar Alliansen (där Mats och Lena redan fått upp vittringen rejält efter "vi kan också åka tåg"-episoden 2009).
Att man inte upprepar 2006 års valrörelses obegripliga misstag att nästan aldrig påminna om 1998-2006 års samarbete. Och ändå håller i minnet att väljare tenderar att vara märkvärdigt ointresserade av vad som har hänt, jämfört med deras intresse av vad de tror kommer att hända. Vi kommer inte att vinna valet på någon slags "kolla vad de har ställt till med"-faktasamling.
Att det finns beredskap för att det dyker upp osolidariska interna kritiker i medierna i slutskedet av valrörelsen. Det är t ex nästan säkert att Kjell-Olof Feldt runt den 1 september kommer att kritisera samarbetet med ”kommunisterna” på DN Debatt. Och då är det förstås (S) som måste försvara (V). Hårt.
Att man inser att ju mer tiden går och valkampanjen växlar upp, desto mer kommer trycket inifrån att öka på att köra ”som vanligt”, och partierna kommer mer och mer att behandlas som enskilda partier i utfrågningar etc i medierna. Förtroendet för, och kännedomen om, koalitionen måste byggas tidigt, för att ha råd att släppa på bromsen i valspurten.
Att man - i den mån det finns tid kvar för det - hittar gemensamma uppträdanden som är tillräckligt ”överraskande intima” för medierna, skiljer ut oss från borgarna och samtidigt säger någonting om koalitionens varumärke. Satsa t ex på att partimedlemmar har en stor gemensam träff istället för bara partiledarna. Man fick aldrig känslan av att Alliansen byggde underifrån.
Att man lyfter väljarkommunikationen. Alliansen körde 2006 ut sitt koncept ganska envägsinriktat. Engagera folk istället, både på allvar och med glimten i ögat. ”Sätt ihop det rödgröna laget” – vilket parti ska få olika ministerposter? ”Vad tycker du att en rödgrön regering ska driva för frågor?” Satsa på den största insamlingen av åsikter (mätbart) i mannaminne. Sociala medier är inte väljarkommunikation i sig, det är innehållet som avgör om det handlar om kommunikation eller inte. Det finns en rätt tragisk internet-sophög av envägsinriktade kandidatbloggar från 2006 och 2009 års val som kan tjäna som avskräckande exempel. ("Titta jag kommunicerar med väljarna: jag låter en av mina pressekreterare skriva av ett av partiets pressmeddelanden en gång i veckan!") Tyvärr ser den här punkten mörk ut: på den rödgröna gemensamma bloggen på www.rodgron.se har de två senaste inläggen fått sammanlagt 67 svar - en del av dem raka, artiga frågor - utan att ha fått ett enda svar från "Lars, Mona, Peter och Maria". Katastrof.
Att man lyckas formulera en tydlig tre menings-beskrivning av de rödgrönas gemensamma alternativ. En röd tråd. Basen i berättelsen. (Kommer nog att misslyckas, eftersom man inte ens lyckades etablera ett namn med ett budskap - but please surprise me.)
Att man lyfter fram ett rödgrönt "skyltfönster" – någonstans i landet där ett rödgrönt samarbetet varit extra långvarigt, intimt och framgångsrikt.
Att man redan har lyckats ha en öppen diskussion om kulturskillnaderna för att hantera spänningarna inom samarbetet. Det är till exempel en gigantisk skillnad mellan S-Mp-styrkeförhållandet (och synen på varandra) i Norrbotten jämfört med Stockholm. Hur ska hyperdemokratiska vänsterpartister (se statsvetaren Katarina Barrlings avhandling om partikulturer) stå ut med (i våra ögon) pamparna och översittarna hos sossarna, som vill bestämma allting själva? Nota bene: inte "hur ska vi få sossarna att sluta vara som de är" utan "hur ska vi stå ut" - för det är ingen mening med att försöka hinna förändra varandra.
Att man visualiserar att de rödgröna partiledarna är 50-50 i könsfördelning, Alliansen 75-25, och att oppositionens statsministerkandidat skulle bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Ta vara på det, så är jämställdhetsmatchen redan vunnen.
2010-01-19
Betala och bota
Bra på många sätt med det rödgröna förslaget till ny sjukförsäkring, även om det innehåller en del fulförslag (saker som redan finns idag, som individuella handlingsplaner). Det bästa i artikeln på DN Debatt är att det faktiskt pratas rehabilitering - d v s återgång till arbetsmarknaden - på ett sätt som vänstern ofta försummat att göra. Tidigare har man fått intrycket att vänsterpolitik i sjukförsäkringsfrågan handlar om att människor ska stanna hemma från jobbet så länge som möjligt med så litet inkomstbortfall som möjligt. Målet måste förstås istället vara friskare medborgare som får komma tillbaka till sina arbeten. Att stanna hemma är inte en lösning, det säger bara någonting om var man befinner sig med sin sjukdom eller skada. Den vänster som gärna talar om att se individen måste också vara beredd att se ett brett individuellt spann av rehabiliteringssätt, från 100 procent hemma till 100 procent på arbetet. Självklart alltid med en plan, en strategi, ett program för återgång. Och därmed ett hårt tryck på arbetsgivarna att både sluta slita ut folk och bereda plats för de som är på väg tillbaka. Vem ska stå för det trycket om inte vänstern? Sjukförsäkringsdebatten ger faktiskt ett tillfälle till antikapitalistisk retorik (med alla reservationer för att det offentliga är en stor arbetsgivare bla bla bla), men används oftare för kritik mot statliga regler på en isolerad politisk nivå. Vänstern (d v s Vänsterpartiet med entouraget av småpartier och sossevänstern) har t o m ibland lockats med i kverulanternas klagan mot Försäkringskassan och därmed gjort de borgerliga partiernas nya tumskruvssystem till en fråga om handläggning.
Dagens artikel är bra också därför att den drar en liten med tydlig gräns mot den mest verklighetsfrämmande sjukkassekritiken: alla som kan, har inte bara en rättighet utan också en skyldighet att försörja sig själva. (Är vi inte överens om det, är vi inte överens om hur man bygger ett välfärdssamhälle.) Att bedöma "arbetsförmåga" kommer fortfarande att vara centralt - inte att bedöma hur sjuk man är. Och sist men inte minst: alla kommer inte alltid att få rätt till den ersättning de vill ha, ens i ett rödgrönt Sverige efter 2010 års val. Pretty please: låt detta vara checkfrågor för alla organisationer och enskilda som vill alliera sig med vänstern i de här frågorna, nu och senare. Vänsterpartiet får inte bli ett passivt språkrör för alla som någon gång blivit förbannade på Försäkringskassan - man måste våga ge det tuggmotstånd som det innebär när den enskilda erfarenheten möter den sammanhållna socialistiska politiken. Det behöver inte betyda att man gör sig svagare.
Förhoppningsvis tar vänstern nu sjukförsäkringspolitiken från stadiet av klagosånger om "Arbeit macht frei"-politik på Facebook (sic) till en stenhård, socialistik, konstruktiv alternativ politik. Det enda som återstår att önska då är att man förpackar budskapet lite fräckare: dagens utspel innehöll inte någon enskild del, inte någon åtgärd, inte någon rubrik som stack ut och kunde lägga sig på minnet på något sätt. Snarare levererades hela paketet i rätt torr byråkratton - som ett pressmeddelande från Högskoleverket, ungefär. För i jisse namn: all politik måste döpas, ges ett nyckelord, en titel, ett slagord. Ge väljarna en rimlig chans att komma ihåg de rödgrönas sjukförsäkringspolitik: kör snabbt tillbaka överenskommelsen till partiernas PR-staber.
Dagens artikel är bra också därför att den drar en liten med tydlig gräns mot den mest verklighetsfrämmande sjukkassekritiken: alla som kan, har inte bara en rättighet utan också en skyldighet att försörja sig själva. (Är vi inte överens om det, är vi inte överens om hur man bygger ett välfärdssamhälle.) Att bedöma "arbetsförmåga" kommer fortfarande att vara centralt - inte att bedöma hur sjuk man är. Och sist men inte minst: alla kommer inte alltid att få rätt till den ersättning de vill ha, ens i ett rödgrönt Sverige efter 2010 års val. Pretty please: låt detta vara checkfrågor för alla organisationer och enskilda som vill alliera sig med vänstern i de här frågorna, nu och senare. Vänsterpartiet får inte bli ett passivt språkrör för alla som någon gång blivit förbannade på Försäkringskassan - man måste våga ge det tuggmotstånd som det innebär när den enskilda erfarenheten möter den sammanhållna socialistiska politiken. Det behöver inte betyda att man gör sig svagare.
Förhoppningsvis tar vänstern nu sjukförsäkringspolitiken från stadiet av klagosånger om "Arbeit macht frei"-politik på Facebook (sic) till en stenhård, socialistik, konstruktiv alternativ politik. Det enda som återstår att önska då är att man förpackar budskapet lite fräckare: dagens utspel innehöll inte någon enskild del, inte någon åtgärd, inte någon rubrik som stack ut och kunde lägga sig på minnet på något sätt. Snarare levererades hela paketet i rätt torr byråkratton - som ett pressmeddelande från Högskoleverket, ungefär. För i jisse namn: all politik måste döpas, ges ett nyckelord, en titel, ett slagord. Ge väljarna en rimlig chans att komma ihåg de rödgrönas sjukförsäkringspolitik: kör snabbt tillbaka överenskommelsen till partiernas PR-staber.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)