Vilka tror Anna Kinberg Batra att det är som kommer hit?

Moderaternas spinn i flyktingdebatten bygger just nu på tre fraser. "Regeringen har inte kontroll" och "situationen är ohållbar" är två av dem. Båda dök upp på Moderaternas webb i fredags.

Sedan kom migrationspolitiska talespersonen Johan Forssell till Studio Ett samma dag och sa att han "ifrågasätter om regeringen verkligen har kontroll", och att det är en "ohållbar situation".

"Ohållbar situation" pratade också Anna Kinberg Batra om i söndagens partiledardebatt i SVT.

Man får ge Moderaterna plus för det konsekventa nötandet av samma ord (här har vänstern faktiskt något att lära). Men den här typen av svepande beskrivningar är precis vad som inte behövs just nu. Det kommer ovanligt många flyktingar och folk undrar hur det ska fungera. Och hur många ska det komma? Syftet med att säga "ohållbart" (och inte berätta på vilket sätt) är att människor själva ska fylla den ofärdiga tanken med ett innehåll. Så låter man människors värsta farhågor jobba för sig.

Partiet har en tredje fras också, och här har man verkligen tagit fram hundvisslan.

Johan Forssell i fredags: "Vi måste veta vilka som kommer in i Sverige [...] vi vet inte vilka som kommer in i landet".

Anna Kinberg Batra i går: "Vilka kommer hit? [...] vi måste ha lite kontroll så att vi vet vad det är för människor som kommer".

Vad menar Moderaterna? Varför måste vi veta redan vid gränsen vad de sönderskjutna byarna heter?

Nä, det handlar förstås inte om det, utan om detta: det gömmer sig IS-krigare bland flyktingarna. Den myten har länge varit ett tema på högerextrema sajter, och har använts av bland andra UKIP, Lega Nord och Donald Trump i politiska syften. Och förstås, Sverigedemokrater. Till mytspridningen hör att undra, lite så där i förbigående, varför det är så många män som kommer. Och ser de inte ganska vältränade ut?

Men det finns inte en enda expert som tror att det skulle vara en strategi från IS eller andra terrorister att försöka blanda sig med flyktingarna. Och svenska Säpo vill inte bidra till att skapa misstänksamhet mot dem som kommer nu:

"Vi ser ingen anledning att prata om att det kan finnas IS-krigare bland flyktingströmmen. I första hand kommer de här människorna för att söka skydd i Sverige." (DN 10 sep.)

Ja, just det: det här är människor som kommer för att söka skydd i Sverige. Det är faktiskt det enda vi behöver veta om dem. Ska Säpo behöva tala om det för Moderaterna?

Anna Kinberg Batra kan alltid påstå att hon bara frågar "vilka kommer hit?" av ren nyfikenhet. Eller av princip - hon menar förstås inget särskilt. Men det är inte möjligt att inte förstå att ordens innebörd bestäms av vad som pågår och sägs runtomkring en. Så ansvarslös får man inte vara.

Moderaterna skapar samhällen som klarar invandring sämre

Idag: ytterligare ett exempel i Svenska Dagbladet på den nya, obehagliga debatten i Moderaterna om invandringen.

Det är mycket dog-whistle politics över alltihop. De säger: "vi måste få diskutera invandringen". Väljare med tankarna på rätt frekvens hör: "stäng gränserna". Ingen behöver säga det öppet. Om de behövde säga det öppet, skulle de göra det när en journalist ringer och ger dem världens möjlighet att säga exakt vad de vill.

Men nu börjar det också kännas som om dammluckorna vevats upp en liten bit för en annan typ av retorik. Den som säger rakt ut vad det handlar om: att sluta ta emot så många invandrare.

En del moderatpolitiker bäddar in det i ett resonemang som är rimligt, även ur ett vänsterperspektiv: Sverige har en reglerad invandring för att vi vill ta hand om dem som kommer hit. Det får inte bli miserabla förhållanden på flyktingboendena eller en oengagerad inslussning i samhället.

Problemet är att moderatpolitikernas resonemang sällan går ut på att själva flyktingmottagandet måste få större resurser. Problemet är också att när de säger "problem" så menar de på ett mycket mer svepande sätt att välfärden och arbetsmarknaden och bostadsbyggandet inte skulle klara av att svenskarna snabbt blir så många fler. Det är inte sant. Eller jo, på ett sätt: Det är sant i deras Sverige med en avmagrad välfärdsstat och nedmonterad arbetsmarknadspolitik och passiv bostadspolitik och där själva utgångspunkten för resonemanget är att över- och medelklassen måste få behålla sina skattesänkningar. I ett sådant Sverige blir integration svårare. Välfärdsstater är bättre för människor som startar från noll. Det är moderatpolitikernas eget val att tänka bort en fungerande välfärdsstat ur ekvationen där människor ska integreras.

Det är ganska skicklig framing: "Nu ska vi prata om invandringens kostnader, men ingen får tänka på hur vi kan organisera samhällen som minskar de kostnaderna."

De säger att de vill motverka SD:s inflytande, men det är deras eget val att göra det genom att prata om flyktingmottagande. Det är deras eget val att inte göra det genom att försöka vända den utveckling mot snabbt ökande klasskillnader som deras egen politik skapat och som ligger bakom den känsla av konkurrens och utsatthet som vägleder en stor del av SD-väljarna. Stor invandring riskerar alltid att få obehagligare reaktioner - i form av organiserad rasism - i ett hårt klassamhälle. Det är en del av vad som är dåligt med ett klassamhälle. Att kunna ha en generös invandring utan att få sådana obehagliga reaktioner är en av orsakerna till att klassamhället måste avskaffas.

För en liberal antirasist är det alltid lika enkelt för alla att vara antirasister. Klassutjämning behöver inte vara en del av svaret. Det gäller bara att vara moraliska människor. Men vänstern måste se att riskerna för att alla inte klarar av att vara antirasister ökar i klassamhällen. Invandring blir mer explosivt i Moderatsverige än i Vänsterpartisverige.

Det är inte rimligt med en vänsterretorik som går ut på att flyktingmottagande alltid är lätt som en plätt. Varför skulle just detta politikområde vara oberoende av höger- och vänsterpolitik? Flyktingmottagandet blir på kort sikt sämre och svårare i den avmagrade välfärdsstaten. På lång sikt gäller förstås att storleken på ett lands befolkning inte har någonting med någonting att göra, men det påpekandet är inte så mycket värt - vi lever våra liv på kort sikt. Jag tror snarare att vänstern måste få fram skillnaden mellan höger och vänster här, och ge väljarna den logiska förklaringen till att ett stort flyktingmottagande kommer att gå bra: det får resurser, eftersom vänsterns Sverige är ett land där vi tar hand om varandra och inte backar från vårt ansvar. Utan att peka på resurserna, och på en annan inriktning på välfärdspolitiken, blir frågan om integrationen bara en fråga om vilket parti man ska lita på. "Det funkar", säger vänstern. Jo, men varför funkar det?

Det betyder inte att vänstern borde prata mer om flyktingmottagande. Men den ska ha bra svar när den, ofrivilligt, får debatten i knät.

Man kan för övrigt notera att Fredrik Reinfeldt, som fått beröm för att ha hållit SD på armlängds avstånd under sin partiledarperiod, inte sagt flaska i den interna partidebatten. De som filar på hans eftermäle som partiledare bör notera att han fortfarande är - partiledare. En som låtit debatten i sitt parti bli ganska motbjudande.

Anders Borgs tokchansning

Igår debatterades vårpropositionen i riksdagen. Fast inte av den allt mer Fredrik Reinfeldt-like Anders Borg: i någonting som nästan liknade trots mot riksdagsordningen besvarade han alla frågor med att ifrågasätta de rödgrönas brist på gemensam politik. Det blev ganska löjligt. En finansminister ska försvara sin finanspolitik – inte stå i talarstolen med oneliners från partiets kommunikationsavdelning.

En av Anders Borgs återkommande attacker handlade om att den rödgröna oenigheten kommer leda till att överskottsmålet sabbas. Därmed har finansministern dragit först i den avvaktande revolverduell som debatten om överskottsmålet liknat. Både Magdalena Andersson och Anders Borg vet att målet i praktiken har övergetts. (Carl B Hamilton agerade sanningssägare i riksdagen genom att fråga hur S tänker ”gå tillbaka till överskottsmålet”.) Både Magdalena Andersson och Anders Borg håller nog också i grunden med de ekonomer som dömt ut överskottsmålet. Men ingen har vågat säga det först, av rädsla för att den andra då ska utnyttja tillfället och bli en benhård försvarare av målet för att plocka poäng i ekonomiskt ansvarstagande. Lurpassandet har alltså gjort att en konstruktion som är utdömd av nästan alla fortfarande är en faktor i finanspolitiken.

Moderaterna blöder väljare för tillfället och alla strategier måste testas. I ett sista försök att förändra spelplanen skrapar Anders Borg nu alltså ihop den knappt hörbara kritik mot överskottsmålet som Magdalena Andersson yppat, lägger till Vänsterpartiets öppna ifrågasättande plus den egna teorin om att rödgröna reformer kommer leda till mer upplåning, och tar positionen som fanbärare för överskottsmålet.

Ingen ska tro att det handlar om någonting annat än valkampanjande: det var inte länge sedan även finansministern hördes tvivla på det kloka med överskottsmål. Och karaktären av tokchansning understryks av att han själv skapat stora underskott med sina skattesänkningar.

Problemet för Anders Borg är att Magdalena Andersson nu snarast lär hårdna i sitt stöd för överskottsmålet. Förutom att hon inte vill ge M den konflikt de söker, har kritik mot överskottsmålet aldrig varit en bekväm ståndpunkt för henne. Hon är nog snarast fortfarande i chock över att Göran Persson själv tagit avstånd från grundpelaren i saneringsarbetet från 90-talet. Att Borg nu använder överskottsmålet som vapen minskar kanske också den interna pressen (LO, Aftonbladet) på S-ledningen att överge det.

I sakfrågan är tillväxten för 2015 och 2016 fortfarande för låg för att bryta massarbetslösheten. Inflationen är ännu obefintlig vilket talar för att det fortfarande vore rätt att skapa stimulerande underskott. Det bästa vore självklart om S övergav överskottsmålet. Det är en linje som möjliggör en kraftfullare konjunkturpolitik. Risken nu är att S istället ägnar valrörelsen åt att peka på Anders Borgs minussiffror. Efter valet (om S får bilda regering) är man då bundna att snabbt stärka finanserna i en situation med massarbetslöshet. Och det i ett läge när åtta års alliansstyre skapat enorma förhoppningar om vad ett maktskifte ska återställa.

Det är värt att upprepa att regeringen, när den överger skattesänkarretoriken, också avhänder sig sitt enda recept mot arbetslösheten. Nu återstår för dem bara att säga som en viss socialdemokratisk statsminister anno 2006: ”jobben kommer”. Det borde göra jobbfrågan ännu mer intressant att lyfta för oppositionen under de kommande månaderna. Men då måste det också göras med mer glöd än under riksdagsdebatten igår. Det är påfallande hur målande vidrigheterna hos välfärdskapitalisterna kan beskrivas, samtidigt som arbetslösheten mest nämns som en procentsiffra. Men den är avskyvärd, bryter ned folk. Det behöver formuleras ibland. Så att ingen tillåts börja se massarbetslösheten som ett normaltillstånd.

(Ledare publicerad i Flamman 10 april.)

Valet är vunnet

Henrik Ekengren Oscarsson har sagt det. Jonas Hinnfors har sagt det. Tommy Möller sa det häromdagen. Alla är de statsvetare, och alla har de sagt att valet i höst inte är avgjort. Men det är det. Och säg det gärna högt – så stannar alliansväljarna hemma på valdagen.

Visst, det är teoretiskt möjligt att de borgerliga partierna gör en sjujäkla valrörelse och hämtar in tidernas största underläge. Men är det statsvetenskap att uttala sig om vad som är teoretiskt möjligt? Ett annat sätt att svara på frågan skulle kunna vara att berätta hur det brukar gå. I novembermätningen från SCB var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt. Den genomsnittliga svängningen under perioden mellan november och september är bara 5,1 procentenheter.

Den enda valrörelse som svängt mer än 10,1 procentenheter är förstås den senaste. Det var då statsvetarikonen Sören Holmberg sa att ”alliansen är rökt” och fick nesligen fel. Men det får inte innebära att statsvetare inte vågar göra några analyser av läget längre. Och upphämtningen 2010 kan rimligen inte tillåtas utöva sådant inflytande över sinnena bara för att den är färskast. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten överhuvudtaget mellan november och september. Förtjänar inte det att sägas? Sedan november har för övrigt alliansens läge försämrats ytterligare. Så till den milda grad att avståndet mellan blocken är 8 procentenheter större idag än vid samma tidpunkt 2010 (Alliansfritt Sverige 14/2).

Det räcker alltså inte att säga att ”det gick 2010”. Förutsättningarna för ”det” är ju mycket sämre än då.

Oppositionen säger också gärna att ingenting är klart. Tanken bakom det låter vettig: om alla tror att segern är fixad, kommer partiarbetarna tro att deras insatser är onödiga och väljarna kommer stanna hemma på valdagen. Problemet är att det finns forskning som visar att det problemet framför allt drabbar den som ser ut att förlora. Om en väljare är säker på att hennes kandidat är på väg att vinna, röstar hon nästan lika gärna som om det förutspås bli knallhårt. Men om en väljare tror att hennes kandidat är på väg att förlora, är röstningsviljan lägre (se Agranov m fl 2013: ”What makes voters turn out”). Effekten av den stora ledningen för oppositionen är alltså framför allt att alliansväljarna tappar hoppet, inte att de rödgröna väljarna blir nonchalanta. Och alliansen kommer inte att få ut fler aktivister om Stefan Löfven skulle råka låta stöddig: motgångar är inte inspirerande, de är nedslående.

Det väljarna riskerar att höra om oppositionen säger att det inte är avgjort, är förstå tvivel på den egna förmågan. Det låter ju som om man kallt räknar med att slarva bort sitt stöd. Om väljaren dessutom hör från proffstyckare i teve och tidningar att valet kommer att bli spännande, kan hon bli osäker på sin slutsats att rösta med oppositionen: är trots allt inte missnöjet med regeringen så överväldigande som det verkar? Det är ingen slump att det är Moderaternas partisekreterare som just nu är mest ihärdig med att prata om att valet fortfarande är öppet. Han har tyvärr starka krafter på sin sida: de som har politisk dramatik som sitt levebröd (massmedia) kommer att framhärda i att det är strid på kniven oavsett om det är sant eller inte. En ren gåva till alliansen i det här läget, förstås. Det är därför det vore välkommet med statsvetare som vägde upp med att säga som det är.

(Ledare publicerad i Flamman 20 feb)

Valet avgörs av de frågor S ser till att det handlar om

Det finns ingen farligare dogm för Socialdemokraterna än den att man vinner val genom att ha högst förtroende i grenen "ekonomi". Farlig om man vill vinna val, och i synnerhet farlig för den som vill se ett någorlunda radikalt SAP framöver.

Den senaste tidens utspel om budgetunderskott från S får Erik Wahlin i Affärsvärlden att skriva följande:

"Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson har uppenbarligen förstått att förtroendet för statsminister Reinfeldt och finansminister Borgs ekonomiska politik är den pelare som de måste angripa och välta för att störta alliansen."

Det är uppenbart att han har rätt åtminstone i att det är så s-ledningen resonerar. I senaste Fokus bidrar Claes Lönegård med något som ser ut som ett empiriskt stöd: när S har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. När M har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. Så ser sambandet ut sedan 1982 åtminstone. Siffrorna är hämtade från Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs "Nya svenska väljare".

Det finns minst tre invändningar mot att det verkligen är ett så tydligt samband:

1. Väljarna säger (för det mesta) att svensk ekonomi inte är någon tung fråga när de väljer parti. Det är istället välfärdsfrågorna och jobben. Någon gång en sakfråga: miljön eller löntagarfonderna. Just nu toppar sjukvården, 76 procent anger den frågan jämfört med 55 procent som nämner Sveriges ekonomi (enligt Novus).

2. Valsegrarna som Fokusartikeln beskriver är bara valsegrar i den meningen att S eller M fick talmannens uppdrag att bilda regering - bland "valsegrarna" ingår till exempel S nioprocentiga ras i valet 1998. Om man istället går in och jämför övertaget i ekonomiskt förtroende med de faktiska valresultaten för S och M ställda i relation till varandra, framträder ett mycket svagare samband, särskilt under perioden 1982-1998. Då vann S valen med stabil marginal, samtidigt som övertaget i ekonomiskt förtroende växlade stort. Till exempel gav +4 i ekonomi 1982 en segermarginal gentemot M på 22 procentenheter. När förtroendet för Kjell-Olof Feldt gav ett ekonomi-övertag på +27 sex år senare, var segermarginalen bara marginellt högre (25 procentenheter).

3. Från början av 2012 till början av 2014 har M tappat nära tio procentenheter i opinionen. Andelen som tycker att de har bäst politik för landets ekonomi har bara gått från 34 till 31 procent under samma period. S har ökat sitt förtroende att sköta landets ekonomi (lite grand) från 2012 och framåt - men har samtidigt tappat någon procentenhet i opinionsstöd. Sambandet är nästan totalt frånvarande även på opinionsmätningar mellan valen.

Förutom detta, är det vansinne att tro att val avgörs av någon enkel formel. Sveriges ekonomiska läge, och förmågan att förbättra det, blir ibland viktigare än annars på grund av omständigheterna - som efter krisen i början av 90-talet. Och det är naturligtvis viktigt på en väldigt grundläggande nivå att väljarna tror att arbetarrörelsens partier kan räkna. Men det kommer förmodligen aldrig att vara den huvudsakliga drivkraften bakom att rösta på varken S eller V. Som jag har skrivit tidigare är det inpräntat i vår arvsmassa att höger hör ihop med pengar, företag och räknenissar. Det behöver inte vara dåligt för vänstern - för med det får man också att högern uppfattas som hårdare och mindre omhändertagande och solidariska.

Om det var uteslutande "the economy, stupid" som gällde skulle det förstås inte var hållbart för småpartierna att bara enstaka procentenheter tycker att de är bäst på det. Men olika väljare har olika bevekelsegrunder. För Miljöpartiet spelar det ingen roll att bara 1 procent av väljarna tycker att de är bäst på ekonomi: de kan ändå vara Sveriges tredje största parti, för deras väljare är oroliga för klimatet. Borde Gustaf Fridolin börja fokusera mer på ekonomisk politik? Det skulle knappast någon strateg säga.

På samma sätt är min utgångspunkt att S gynnas om debatten handlar om deras starkaste frågor - välfärden och jobben. Idén att man ska gå in och vinna även sin svagaste fråga - för att liksom sakna svaga punkter - bygger på en föreställning om att väljarna går igenom partierna med något slags besiktningsprotokoll i händerna. Men partierna är ju mycket aktivare gentemot väljarna än så: Moderaterna hade ett massivt övertag i ekonomifrågan 2010 därför att de ville prata om ekonomi. De lyckades också höja frågan i väljarnas medvetande jämfört med 2006. Om S-ledningen tänker att frågan "är" viktig för folk (vilket alltså är tveksamt) bygger det på en misstro till den egna opinionsbildande förmågan - att man har gett upp försöken att hålla sin svagaste fråga borta från dagordningen. Valkampanjer handlar lika mycket om en fajt om vad som diskuteras. Är man bara inriktad på att vinna "det som diskuteras" har man försatt sig i en farlig situation.

Det är sant - och det är förstås delvis det som S hänger upp sig på - att just de som bytte från de rödgröna till alliansen i valet 2010 angav "ekonomin" som ett viktigt skäl. Men det betyder fortfarande inget annat än att Moderaterna fick in rätt fråga i marginalväljarnas medvetande. Och det betyder inte att samma väljare måste vinnas tillbaka just på ekonomifrågan. Gamla debatter är gamla debatter. Det kanske är deras oro för hur trygga barnen är i skolan som är mest strategisk att möta i kommunikationen 2014?

Slutligen: arbetarrörelsens partier ska inte försöka vinna i grenen "ekonomi" genom att tänka på ekonomi lika snävt som en borgare - budgetar, räntor, inflation. Det är tvärtom ett villkor för överlevnad på lång sikt att vänstern får folk att förstå att välfärdsfrågorna också är ekonomi. Att en anständig a-kassa och bra dagis också är god ekonomisk hushållning. Tror väljarna att ekonomi handlar om att vara den bästa kamreren, då har de ju redan Anders Borg. Det tragiska är att skrapar man på den socialdemokratiska strategin så hittar man förstås de som gärna väljer bort att prata om de starka korten därför att de inte vill att S ska vara bra på gemensam välfärd och som vill att essensen i vara sosse ska vara att man vill ha ordning och reda i ekonomin. En intern högerlinje - som gärna sprider vidare tesen att ekonomin alltid är nyckeln till valseger.

Varför är Moderaterna så dåliga?

Moderaterna borde ju egentligen ha förlorat makten redan 2010.

Men med finanskrisen rakade plötsligt förtroendet för regeringen i höjden (fastän OECD berömde facket och riksbanken lika mycket efteråt) och det höll dem kvar i Rosenbad.

De senaste två åren har dock Moderaterna varit i fritt fall, minus tio procentenheter. Som en jämförelse tappade Håkan Juholt fem, räknat från tillträdet till avgången. När kommer en ordentlig fördjupning om Moderatkrisen? Att Moderaternas medlemmar håller sig med bolsjevikisk partidisciplin – till skillnad från evigt självkritiska sossar – är ett systemfel i drevbranschen. Men lite kan vi väl få frossa i pilar som pekar nedåt? Varför flyr LO-gubbarna – det slogs ju upp stort när de kom, var det där med arbetarparti bara en dagslända?

Moderaterna gör verkligen maximal skada på alliansen just nu. De tappar massor av väljare till oppositionen samtidigt som de tar från alliansens småpartier, som därför hamnar farligt nära riksdagsspärren. Men Fredrik Reinfeldt är fortfarande populär (folk verkar älska dryg sarkasm i det här landet) och han slår Löfven i debatterna. Det, tillsammans med hejdlös anpassning till allt Socialdemokraterna gör, upprätthåller ett sken av slughet som åtminstone förblindar politiska journalister.

Det är som om ett parti som Schlingmann en gång rattat nog förmodligen gör rätt nu också, även om vi inte vet hur. Alternativet att de inte har en susning om vad de pysslar med vågar ingen riktigt tro på.

När Moderaterna säger att de ska sätta stopp för riskkapitalet, höja skatterna och bygga hyresrätter för vanligt folk är det lätt att tänka att de manövrerna kommer att vinna väljare i mitten och till vänster. Socialdemokraterna är ju så försiktiga när de formulerar sin agenda att det sällan är något problem för Moderaterna att lägga sig helt nära och desarmera den konflikt som S ville ha. Tanken är sedan att valet ska handla om något annat än välfärdspolitik, till exempel förtroende.

Men frågan är om inte Moderaternas kräftgång betyder att taktiken är feltänkt. Anpassning är granne med idéfattigdom och håglöshet. Det var genom att låta som sossar (jobben först), men inte genom att göra exakt som sossarna som man vann valet 2006. Istället tog man en strid om verklighetsbeskrivningen (utanförskapet). De grupper som nu sviker Moderaterna, främst arbetare som går till S eller SD, ser uppenbarligen inte en regering som har egna svar på missnöje och oro, utan en regering som bara rör på sig när oppositionen petar på den. Kanske kittlar det heller inte sinnena med en statsminister som säger att skillnaderna är små, att vi ska sänka ambitionsnivån och att visioner är farliga. Det kan funka efter en terrorattack eller i en finanskris. Men idag känns fyra år till med Moderaterna bara stentrist. Och hur långsamt och försiktigt man än har sänkt skatterna går det heller inte att komma undan det fakum att man till dags dato har – toksänkt dem. Därmed kan oppositionen använda ett av sina tacksammaste teman: välfärd mot skattesänkningar. Jobbpolitiken förlorar också i trovärdighet för varje vecka av massarbetslöshet som går.

På något sätt tycks det vara en politisk naturlag i Europa att regeringskraften bara räcker i två mandatperioder. Första perioden har man ett nytt program som man ivrigt börjar förverkliga och som kanske leder till ett omval. Men någonstans där glömmer regeringarna att sätta sig ned, analysera läget och göra om sig. Det har Fredrik Reinfeldt också glömt. Dessutom har han tillåtit en förödande brain drain. Utmaningen att göra om partiet och bryta Socialdemokraternas maktinnehav lockade de bästa. Förvaltandet har verkligen inte gjort det – var det en datingsajt hon kom från, kommunikationschefen?

Och då går det heller inte bättre än det gör.

(Ledare publicerad i Flamman 23 jan.)

På låtsas och på riktigt

Idag kommer Aron Etzlers Reinfeldteffekten ut. Alla måste läsa den! (Ja, när jag skötte marknadsföringen på Flamman och han var chefredaktör hade jag faktiskt betalt för att säga det om hans böcker - men det här säger jag helt gratis.)

Boken är något så ovanligt - och efterlängtat - som en vänsteranalys av dagspolitik. Allt det där som vänstern ofta vill stå över. Det står inte särskilt högt i kurs i vänsterkretsar att gräva ner sig i riksdagsdebatter, twitterutspel och opinionsundersökningar. Det kan tolkas som att man är intresserad av politik, och inte av långsiktig förändring. Det har i sin tur lett till att vänstern länge har underinvesterat i dagspolitisk smartness av den typ som Aron Etzler står för.

Jo, visst säger alla att de är intresserade av taktik och strategi. Men om man ska bli bra på det måste man - faktiskt - sluta lita på intuitionen och börja läsa och lyssna. Om man inte är genuint nyfiken på hur en politisk situation ter sig ur allas perspektiv, och tar reda på hur saker faktiskt är, då hamnar man bara i gissande utifrån gamla föreställningar. Det kan låta bra, men man får sällan rätt. Och så har vänstern i Sverige inte vunnit något på tio år heller. 

Har Moderaterna verkligen gått mot mitten de senaste åren eller är det bara på låtsas?

Ja, säger Aron Etzer, som jag läser honom: det är på låtsas. Och det är på riktigt. Båda på samma gång. Man kan inte säga annat än att det Moderaterna har fått igenom sedan 2006 är högerpolitik. Men att säga att det skett under ett ytligt lager av nedtonad "retorik" är att göra det för ytligt. Moderaterna har vänt upp och ned på hela sin verklighetsuppfattning. Deras samhällsmodell är helt annorlunda beskriven, tar spjärn mot andra utgångspunkter. Jämförelsen med Per Albin Hanssons folkhemstanke är bra: ingen skulle komma på tanken att kalla det för något slags bluffande. Det handlade om en ny politisk modell, ett byte av världsbild och början på en ny klassallians.

Jag tycker att det är en bra analys. Det håller inte att, som många, betrakta politik och retorik som två helt åtskiljbara saker: att det finns en verklighet och en beskrivning. Det går in i varandra. "Vad man faktiskt gör" är inte oberoende av hur man beskriver det. En politisk åtgärd blir till exempel ofta begriplig - och politisk - först när man vet syftet.

Moderaternas förändring blir i Aron Etzlers bok förklarad i ett mycket längre perspektiv än i andra analyser. Det hjälper bland annat till att avdramatisera Fredrik Reinfeldts "vänstersväng" - för sådana har kommit och gått. Det finns skäl att tro att den nuvarande också är tidsbunden och föränderlig.

Viktiga avsnitt handlar också om Moderaternas lyckade strategi att göra politiken till ett förtroendespel, ända in i minsta glidning i Reinfeldts debattrepliker. (Jag tror inte jag har läst någon lika skarp analys av Moderatledarens debatteknik. Alla retorikexperter i tidningarna borde skämmas.) Sossarna har sällan lyckats bryta den framingen: när alla var emot Mona Sahlin 2010, samlade S ihop gamla partiledare och LO-bossar som sa: jo, det här är en bra person - vilket naturligtvis inte alls tar debatten någon annanstans. Inför 2014 upprepar gärna Jan Larsson och andra att strategin är att prata om stora politiska skillnader. Men en förutsättning för att det ska bryta känslan av "presidentval" är att man backar upp det med reella skillnader. Och även i den situationen kommer Moderaterna - om de följer sin hittillsvarande linje - att fråga vem som är uppgiften mäktig att bära alla dessa stora förändringar. Stefan Löfven är kanske svårare att plocka ned än "buffeln" Persson och "slarviga" Sahlin, men visst finns det sprickor i fasaden som de kommer att försöka vidga: kanske Löfven från Metall-som-inte-gillar-kvinnor, gubbfacket.

Nå. Boken är praktiskt taget ett lärobok i politisk strategi. Den är dessutom lärd, i ordets mest högtravande bemärkelse. Litteraturreferenserna är ändå inte till för att glänsa, utan är på kornet, allihop. Och även om boken handlar om Moderaternas framgångar blir man optimist av att läsa den, för känslan är att det går att förstå dem - och att vara lika bra.

Medianväljarteoremet håller inte

Agerar Socialdemokraterna och Moderaterna som det s k medianväljarteoremet förutsäger? Så antas det väl allmänt, och inom den ramen väljer också statsvetaren Anders Sundell att se sossarnas nuvarande strategi i det här inlägget. Jag håller med om mycket, men man kan inte se all anpassning till andra partier och all rörelse mot mitten som bevis för att det allt annat än löst formulerade medianväljarteoremet håller.

Medianväljarteoremet dras med många orealistiska antaganden - precis som man skulle kunna förvänta sig med en ekonomisk modell som försöker förklara politik. (Här finns en ganska bra sammanfattning av kritiken i ett papper av Robert G Boatright.) Svensk politisk historia verkar inte heller bekräfta teorin. Tittar man på väljarnas bedömning av de politiska partiernas positioner på höger-vänsterskalan (i SCB:s valundersökningar) är det snarare partiernas vandring ifrån den politiska mitten som är slående. Det gäller både Mp, Kd och C. Tomrummet i mitten har faktiskt aldrig varit så brett som i de två senaste valen.

I Sverige definierar många väljare sig som antingen höger eller vänster. Blocktänkandet är starkt. Den skala som partierna antas röra sig friktionsfritt längs med, har i verkligheten en såphal upphöjning i mitten som det inte går att hålla sig kvar på. Partier som försöker säga att de är mittenpartier glider så småningom ned i något av de två lägren, vilket vi sett historiskt både med Mp och Kd.

Det är heller inte alls säkert att väljarnas åsikter bäst beskrivs som en normalfördelningskurva, tjockast i mitten, eller ens som jämnt fördelade från höger till vänster. Åsikterna kan lika gärna fördela sig som ett liggande timglas - ett polariserat åsiktsklimat med en svag mitt: som i Frankrike eller Sverige, till exempel. I så fall kan en position i mitten visserligen vara det närmast möjliga valet för många, men med risken att det blir med en politik som väljarna uppfattar som helt främmande. Mitten är inte oförarglig om väljarna har tydliga åsikter.

Teoremet förutsätter också att partierna tar väljare från varandra, inte att de drar till sig nya och stöter bort gamla. Moderaternas framgångar 2006 och 2010 byggde tvärtom i hög grad på mobilisering av tidigare icke-röstare. Väljare kan försvinna helt och hållet också: S högersväng på 90-talet gödde visserligen V, men dränerade också valmannakåren på personer som inte bara kallt fortsatte rösta på det parti som låg närmast, utan reagerade med mänskligare känslor.

Teoremets utgångspunkt är också att partier anpassar sig till statiska väljare. I verkligheten är väljare påverkbara. Ett parti som betraktade opinionen som en given faktor skulle lämna fältet fritt för andra partier.

Och hur sjutton hittar man mitten? I praktiken måste partierna komma fram till var medianväljaren faktiskt står i alla frågor som är viktiga för röstningsbeteendet. Och det är inte så enkelt: att stå i mitten av valmannakåren innebär inte att stå exakt på den punkt som politisk teori skulle definiera som mitten av höger-vänsterskalan. Medianväljaren i Sverige har förmodligen socialdemokratiska värderingar. Ändå sätter många politiska analytiker likhetstecken mellan medianväljaren och någon slags vankelmodig folkpartist.

Faktum är ju att om S skulle göra en mittenorientering i till exempel frågan om vinst i välfärden, skulle de behöva röra sig vänsterut. Om vinst i välfärden skulle upplevas som den viktigaste valfrågan för väljarna - då ligger de facto medianväljaren någonstans nära V.

Ägnar sig då S och M nu, trots att det är en svår och dålig strategi, åt mittenorientering enligt medianväljarteoremet? Tittar man återigen på när SCB ber väljarna att placera partierna på en höger-vänsterskala, så har S aldrig gått åt mitten (eller lyckats uppfattas som mer mitten) de gånger man försökt återerövra regeringsmakten (1982, 1994, 2010; detta förutsatt förenklingen att medianväljaren finns i det som väljarna uppfattar som mitten av höger-vänsterskalan). Det är bättre att beskriva Stefan Löfvens nuvarande politik som ett klassiskt socialdemokratiskt försök att inkludera medelklassen i sitt politiska projekt. När S har gjort det tidigare har det aldrig handlat om passiv anpassning till färdiga medelklassvärderingar. Tvärtom har man i hög grad skapat sina egna väljare genom en ny, omfamnande politik som har byggt på gemensamma beröringspunkter med arbetarklassen, och en ideologi som har lockat fram de egalitära värderingarna hos medelklassen. En sådan aktiv politisk strategi är oförenlig med medianväljarteoremets antaganden. Skillnaden idag är framför allt att försöken att inkludera medelklassen är mycket sämre genomförda: man utgår från slarviga fördomar om en ganska borgerlig person, och anpassar politiken mer passivt. Det ser onekligen ut som större inslag av medianväljartänkande, förutom att partiledningen nog faktiskt tror på sin politik, åtminstone delar av partiledningen, åtminstone delar av tiden. Några sådana begränsningar som en politisk vilja erkänner inte medianväljarteoremet.

Moderaternas agerande skulle också kunna se ut som ett medianväljartänkande, men vad de gjorde 2006 och 2010 var inte att närma sig mitten på det sätt mitten oftast uppfattas i svensk politik. Man gjorde snarare ett erövringsförsök rakt in i de socialdemokratiska kärngrupperna, med omsorg om sysselsättningen, "arbetarparti"-etiketten och försök till ett folkligare tilltal. Det var medianväljarpolitik där ett svenskt parti för en gångs skull agerade som om medianen är socialdemokratisk (förmodligen helt riktigt). Om S bedriver medianväljarpolitik, så agerar de som om medianen är borgerlig.

Men Moderaterna uppfann också ett politiskt problem ("utanförskap"), satsade stort på mobilisering och sågs fortfarande som flankpartiet till höger av väljarna, så det känns långsökt att se medianväljarteoremet i arbete. 2010 uppfattade väljarna rentav en högersväng.

Slutligen: frågan är om inte det nya (amerikanska) sättet att bedriva valkampanjer med mikro-riktade budskap är ytterligare en spik i kistan för medianväljarteoremet? Ett parti har inte längre bara en ideologisk position som är bekant för alla, utan sprider tusentals olika bilder av partiet till alltmer finfördelade grupper av väljare. Med det tankesättet behöver man inte ge upp några flankståndpunkter för att närma sig mittengrupperna - man ser bara till att prata om andra frågor med dem. I ett splittrat medielandskap där vi skräddarsyr våra nyhetsintag märks ofta inte ens de parallella budskapen. Jag är ganska övertygad om att partikanslierna ser den här utvecklingen som vida överlägsen ett endimensionellt medianväljartänkande.

Göran Persson funderar igen

Göran Persson är alltid intressant när han säger något nu för tiden. Precis som alla före detta politiker - som ser saker utifrån för första gången i sina liv, och inte har några karriärer att hantera - kostar Persson på sig att tänka högt och hissa och dissa både åt höger och vänster.

Ofta verkar de här gamla resultatpolitikerna radikaliseras på äldre dagar. Tänker på Carl Tham, Ingvar Carlsson och framför allt på Tage G Peterson, som ju blev fredsaktivist sida vid sida med yttersta vänstern.

I Göran Perssons fall är det svårt att befria sig från tanken att han dessutom tycker att det är lite kul att skojboxa på den nya partiledningen.

Arbetstidsförkortning, överskottsmål, prata mer om sjuka och arbetslösa - allt råkar samtidigt vara röda skynken för Stefan Löfven och Magdalena Andersson.

Utanförperspektivet innebär att det inte kostar något för Göran Persson att önska sig politik utan taktik: i dagens DN-intervju vill han se fler politiker som talar gott om EU och försvarar medlemskapet. Det vore förstås vansinne med tanke på opinionen. Samtidigt är det klart att vi i grund och botten vill ha politiska partier som står upp för idéer, även om de inte är populära.

När det gäller att "någon borde tala för de sjuka och arbetslösa" håller jag inte med (nu heller). Socialdemokraternas bästa knep har alltid varit att tilltala så breda grupper som möjligt, att försöka formulera en löntagarpolitik. Människor identifierar sig inte som "sjuka" eller "arbetslösa". Inte bara för att vi ogärna väljer det, utan också för att grupperna "arbetslösa" och "sjuka" inte är statiska. Det är olika personer som är arbetslösa och sjuka vid varje givet tillfälle människor vandrar in och ut ur de grupperna hela tiden. Bara en liten minoritet är permanent utanför.

Precis som Socialdemokraternas valutvärdering från 2006 konstaterade lyckas Moderaterna mycket bättre med löntagartilltalet. Dessutom verkar de tro på folk: pratar om nya jobb, inte om vad som ska hända när man förlorar det man har.

Sedan ska man förstås i sak föra en politik som tar hand om sjuka och återför arbetslösa till arbetsmarknaden. Men man behöver inte prata om allt man gör.

Har tidigare skrivit om det här och här.

Försök inte göra humanism av låglöneimporten

LO:s krav på en återreglering av arbetskraftsinvandringen - västvärldens mest arbetsgivaranpassade - har framkallat ett kraftigt brölande från alla som tycker att Sverige behöver mer konkurrens om låglönejobben.

Finns det någon fråga där höger står så tydligt mot vänster, i en klassisk konflikt mellan arbete och kapital? Löntagarna vill ha ner arbetslösheten för att den inte ska pressa löner och villkor. Arbetsgivarna vill hålla uppe arbetslösheten genom att ta in arbetskraft vars enda unika värde är att den accepterar villkor som ingen annan går med på.

Högerns hovpoeter maskerar gärna regeringens stöd till låglöneimporten som någon slags humanism. Ett butiksbiträde i Bromma har fått ett bättre liv tack vare regeringens politik, säger Fredrik Reinfeldt. LO vill stänga gränserna, twittrar Johan Ingerö så att krokodiltårarna sprutar. Enligt Johan Norberg berövar den som står för den lagstiftning som gällde innan 2008 människor "chansen till ett nytt liv i ett nytt land". Självklart antyds också att LO har rasistiska bevekelsegrunder. Eller sägs helt öppet, som när Fredrik Segerfeldt twittrar "LO hjärta SD". (Vore det inte logiskt att också vara emot utländsk arbetskraft som det finns behov av då?)

Det här sättet att blanda in humanism och fattigdomsbekämpning i diskussionen om arbetskraftsinvandring har tyvärr viss genklang i socialliberala läger. Kanske dämpar det det dåliga samvetet för att ha röstat på en borgerlig regering som utvisar 7-åringar som är födda i Sverige eller dementa 91-åringar. Det blir så att säga 1-1: "Ni i vänstern har visserligen rätt i att asylpolitiken är för sträng - men titta på arbetskraftsinvandringen! Där är det vi som är schyssta!"

Men sammanblandningen är livsfarlig. Om vi inte skiljer på arbetskraftsinvandring och asylinvandring i debatten, så att båda verkar vila på solidaritet, kommer asylskäl för eller senare att börja vägas mot konjunkturläget. Så får det inte bli. Arbetskraftsinvandring är till för att lösa upp flaskhalsar på arbetsmarknaden. Människors skyddsbehov hanteras via asylpolitiken. Fattigdomsbekämpning via biståndspolitiken. Den regering som nu ropar okvädningsord efter LO har båda dessa instrument i sina händer, om de anser att fler borde få en fristad i Sverige.

Att ett parti (Moderaterna) som aldrig skulle godkänna ekonomiska motiv för att få asyl i Sverige, försvarar arbetskraftsinvandringen med att någon "fått ett bättre liv", är ett hån mot alla som har sett det som en fråga om liv och död att få stanna här - och tvingats vända om.

Högern talar gärna om hur mycket bättre arbetstagarna har det här än i sina ursprungsländer. Lyssna då på LO, så får de det ännu bättre. Eller så kommer de inte hit alls, eftersom behovet inte fanns: resultatet globalt sett blir då samma antal jobb, men med bättre villkor. Det är väl att ha ett internationellt perspektiv? Det är aldrig en väg till framsteg att framställa bättre villkor som något slags hot mot dem med sämre villkor.

LO och regeringen är helt eniga om att utomeuropeisk arbetskraft som det finns behov av ska kunna få tillstånd att arbeta i Sverige, precis som innan 2008. Det regeringen är ensamma att måna om är inflödet av diskare och städare som kan ta redan lågproduktiva, dåligt betalda jobb. I andra änden av regeringskansliet fixar man skatteavdrag för samma diskare och städare. Statsministern pratar om "fler enkla jobb", utbildningsministern vill att fler slutar plugga efter gymnasiet och näringsministern försöker skapa ännu mer lågproduktiva jobb genom sänkta ungdomslöner. Sammantaget är signalen tydlig: sluta ha så jäkla höga ambitioner om det här landet. Sälj er billigt och hanka er fram. Kanske vill någon rik person ha hjälp med något. Alla jobb behövs.

Det är inte ekonomin, dumbom

Lena Mellin sammanfattar den nuvarande s-ledningens fatala tänkande ganska bra:

"Väljarna sätter alltid ekonomin och jobben överst på dagordningen och på det området är tilltron till Socialdemokraterna lägre än till Moderaterna. S har alltså behov av att bygga förtroende på detta viktiga område."

Det är för det första inte helt sant att ekonomin alltid är topp-prioriterat av väljarna, åtminstone inte det enkätalternativ som heter "ekonomi" när SCB frågar väljarna själva. Det är snarare välfärdsfrågor som toppar, tillsammans med (mycket riktigt) jobben.

Däremot har "ekonomi" varit ett framträdande skäl bland de väljare som övergett Socialdemokraterna för alliansen i de senaste valen. S-ledningen tänker sig, inte helt tokigt, att "ekonomi" alltså måste vara viktigt även för att vinna tillbaka dessa väljare.

Men det är en syn på väljaropinionen som är alldeles för statisk. I själva verket är det ju partierna själva som spelar den viktigaste rollen för vilka frågor som väljarna upplever som viktiga. Jobbfrågan är illustrativ: den gick inte från att vara den nionde viktigaste frågan 2002 till att vara den allra viktigaste frågan 2010 på grund av externa faktorer (arbetslösheten låg i stort sett på samma nivå), utan för att Moderaterna ville göra den viktig.

Det handlar inte bara om att anpassa sig till väljarnas agenda - det handlar lika mycket om att forma agendan. Socialdemokraterna har ett genuint förtroende i alla välfärdsfrågor. Utgångspunkten bör då vara att försöka få debatten att handla om välfärden.

Lena Mellin säger egentligen motsatsen: ge er in i Moderaternas bästa fråga och försök vinna den.

Vad gäller marginalväljarna, finns det ingenting som säger att den som gått till alliansen på grund av "ekonomin" inte kan gå tillbaka till S på grund av "välfärden".

I ett större perspektiv måste det vara en återvändsgränd för arbetarrörelsens partier att försöka bli bättre än Moderaterna på ekonomi. Ja, vi ska visa hur de sänker skatter utan att bry sig om underskott. Visst, vi ska med exemplets makt visa att vi är kompetenta att sköta de offentliga finanserna på alla nivåer. Men bättre? Och är det en sådan diskussion om ekonomi vi vill ha - en som handlar om kompetens, statsfinanser, budgetar? Vänstern bör ju snarare, för sitt eget bästa, få "ekonomi" att bli oskiljbart från just välfärd och sysselsättning.

Höger kommer alltid att vara förknippat med företag, pengar och en strikt ekonomisk syn på samhällslivet. Det Stefan Löfven försöker etablera genom att upprepa att Fredrik Reinfeldt kallat näringslivet för "särintresse" strider mot allt som finns inpräntat i vår arvsmassa om höger och vänster - och därför kommer det inte att lyckas.

Och varför skulle vi vilja att det lyckades? Det är inte dåligt för vänstern att högern förknippas med företag och pengar. Den synen går hand i hand med att de också uppfattas som mindre omhändertagande och solidariska.

Vad gäller jobbfrågan ligger S redan före M (det kan alltså inte ha varit den Lena Mellin syftade på). Det är bra, även om det är lite för enkelt att göra det till ett universalrecept för valvinster - S hade starkast jobbprofil även i förlustvalet 1991. Och Moderaterna hinner mycket väl göra en mycket mer flexibel analys än Lena Mellin och s-ledningen: överge jobbfokuset om man inser att det blir en match på sossarnas villkor.

Håll gränsen!

Dagen då Ryssland nästan kränkte svensk manlighet.

Ryssland övade alltså i internationellt luftrum i påskhelgen. Kanske simulerade man en attack mot svenska mål. Försvaret kände till den ryska övningen i förväg, men gjorde ingenting särskilt. Det var tydligen fel: gängse liturgiska krumbukter kräver att man skickar upp egna plan i luften för att "markera". Gud vet varför.

Det är som om geopolitik fungerade som en skolgård. Visa ingen att du är svag, för då åker du på stryk. Ge ingen lillfingret, för då tar de hela handen.

Men vem har hört talas om ett land som blivit ockuperat därför att det inte "markerat" mot militärövningar utanför den egna gränsen?

Och vem har hört talas om en modern militär strategi som går ut på att skaffa mer territorium så fort någon i omvärlden visar sig vek?

Sverige gjorde faktiskt en markering i påskhelgen: vi visade att vi inte i alla lägen tänker bidra till en känsla av militär upptrappning. Och vi markerade att vi tänker på Ryssland som något annat än bara "det stora hotet". Naturligt, eftersom våra viktigaste förhållanden till Ryssland är helt andra än militära: vi köper grejer av varandra, båtkryssar till St Petersburg, deltar i kulturutbyten och pluggar på varandras universitet.

Johan Westerholm raljerar på sin blogg över det faktum att Moderaterna och Vänsterpartiet tycks mötas i likgiltigheten inför den ryska övningen.

Om det stämmer, så är det både bra och en smula logiskt: framför allt Carl Bildt står rätt ofta för den typ av realistiska, icke-aktivistiska, icke-idealistiska utrikespolitik som också (rätt ofta) är Vänsterpartiets.

Jo, kraven på att gå bröstgänges med Ryssland handlar mer om idealism än motsatsen. Lyssna på hur det låter i diskussionen: "markera revir", "provokation", "vi möter". Det handlar om känslan att bli utmanad - och att inte vilja visa sig vek. Nu är alla uppfyllda av kränkt manlighet.

De som vill att försvarspolitiken ska styras av sådana känslor är de verkliga idealisterna. Problemet är detsamma som när känslorna handlar om att stoppa alla illdåd som begås i främmande länder: fram med bombplanen - det där kändes inte bra!

Då är det lätt att föredra en utrikesminister som står för långsiktighet, respekt för andra staters suveränitet och fokus på Sveriges direkta intressen. Och som kanske inser hyckleriet i det höga tonläget: Sverige samövar ju ständigt med Nato, ibland i ryskt närområde, som på Nordkalotten 2009.

(Och ja, självklart hade det varit en annan sak om de flugit innanför gränsen. Men det är ingen gradskillnad - det är en skillnad som mellan natt och dag.)

För övrigt måste man väl addera den här inrikespolitiska debatten till en annan välbekant lista: "saker som sossar bara säger i opposition".

Radikala Stockholm

Stockholmsmoderaterna tar just nu fram ny politik inför valet 2014. Och medan S fortsätter att se stockholmaren som en stingslig marginalväljare som man måste bjuda på låga skatter och rut-avdrag, pratar M om att inte bli förknippade med vinster i välfärden och att satsa mer på kollektivtrafik (DN 21/3). Det senare är en klart bättre bedömning av det politiska klimatet i huvudstaden. För Vänsterpartiet låter det som om det blir en valrörelse på den egna planhalvan - vilket inte självklart är ett plus för partiet.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 april.)

Kunskapsnationen inställd

Statsministerns efterlysning av fler "enkla jobb" med låga löner i Sverige (Expressen 24/1) var en sorglig programförklaring för 2010-talet. Vi ska alltså inte ens försöka vara med och tävla. En skrämmande tanke: vad hade hänt om Moderaterna hade fått ansvaret att lotsa det här landet genom 1900-talet? Vi hade fortfarande varit en nation av potatisplockare - ett utmärkt ingångsjobb för en ungdom! Arbetarrörelsen gjorde tack och lov ett annat vägval. Moderna industrier ersatte de torftigaste sysslorna med jobb som höjde levnadsstandarden. Dagens tillväxtpolitik: skatterabatter för städning. Det är så bakvänt att Stefan Löfvens innovationssnack plötsligt börjar kännas som ett bra drag.

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 februari)

Almedalstal: Partiet från förr

Det måste ha varit en av Jan Björklunds sämre dagar i det politiska livet: avgångskrav från ungdomsförbundet, kritik om för lite feminism och förslag om att partiet borde upplösas. I Resumé/Novus Opinion presenteras siffror på att han är mindre inspirerande, mindre tydlig, mindre handlingskraftig, mindre ärlig, mindre kunnig och mindre lyssnande än för ett år sedan. De egna sympatisörerna börjar tappa tålamodet, opinionssiffrorna dalar.

Allt detta gav major Björklund blanka fasen i när han klev ut på Almedalens scen och levererade ett riktigt bra tal. Han verkade - med sina egna ord - ha runkat upp stridskuken ordentligt. Moderaterna fick veta både att näringslivet inte är något särintresse och att det visst finns ett stort gult hot från Kina - den syn på globaliseringen som statsministern mellan raderna kritiserade i tisdags.

Få slår Björklunds röst, variationer i tempo och tonläge, växlingar mellan personliga utrop, common sense-argument och hårda siffror. Jabbarna mot de andra partierna är elaka. Om Björklund hade varit ishockeyspelare, hade man sagt att han är en sådan som man hatar att spela mot, men älskar att ha i sitt eget lag.

Det är ingen tvekan om att det är det här som är Sveriges högerparti. Inte bara sakpolitiskt: större löneskillnader (som gav största bifallet bland Visbys solbrända småborgare), liberaliserad arbetsrätt, skattesänkningar för de rikaste - utan också i sätten att uttrycka sig. Jan Björklund pratar fortfarande om "offentliga sektorn", ett ord som väl Moderaterna inte använt sedan pass 2006. Att det är mindre löneskillnader där säger Björklund handlar om "jantelagen" - ett begrepp som borde stanna på MUF:s introkurser för nya medlemmar och inte användas när vuxna debatterar. "Ingen får göra karriär" inom stat, landsting eller kommun, meddelar Björklund också. (Började han själv som major?)

Fredrik Reinfeldt skulle aldrig, som Björklund, implicit applådera att facken tappar medlemmar. "Får de färre medlemmar så får LO-ombudsmännen mindre makt." Folkpartiet låter lite grand som om det aldrig blivit mer än 1993. Om man vore på bra humör skulle man säga att de åtminstone är uppriktiga i sin klasskamp från höger. Å andra sidan är det trevligare med ett samhällsklimat där man tvingas formulera det i mer inlindade ordalag.

Björklund tackade med sitt tal med all önskvärd tydlighet ja till den plats till höger om Moderaterna som statsministern erbjöd i tisdags. Väljarna har ännu inte uppfattat det så: i SCB:s valundersökning från 2010 placeras FP på ungefär samma höger-vänsterposition som på Bengt Westerbergs tid, tydligt till vänster om M. Men sådana inplaceringar får antas ha en viss eftersläpning - väljarna sätter säkert partierna lite grand där de har lärt sig att de "ska" finnas. Jag är ganska säker på att partierna möts på den där linjen i nästa valundersökning.

Hur ska Folkpartiet överleva när Moderaterna föresatt sig att bli det enda borgerliga partiet man behöver? Folkpartisternas egen förklaring när det går knackigt brukar vara att de har segrat ihjäl sig: alla är liberaler nu för tiden. Björklunds tal kanske visar en möjlig luftficka: som en liten, aggressiv fanbärare från förr längst ut på högerflanken.

Har du förtroende?

Under en vecka som domineras av partiledartal, säljer opinionsinstituten gärna in undersökningar om partiledarna som personer. Såklart. Politikerveckan flödar över av mätningar av "förtroende", allt under slagordet om personlighetens ökande betydelse i politiska val.

Det finns anledning att ifrågasätta det där, särskilt för vänstern. (Utöver det enkla: att sakfrågor och ideologi var ungefär lika starka bevekelsegrunder för väljarna i senaste valet). Kompetens och personligt förtroende var ovanligt viktigt för väljarna 2010, men det blev det ju delvis eftersom Per Schlingmann och alliansen satsade på att göra kompetens till en huvudfråga. En naturlig strategi för en regering. Kompetensen hos oppositionen är ju alltid svårare att bevisa.

Det vill säga: vad som är viktigt för väljarna bestäms också av vad partierna väljer att trycka på. Det var därför lite konstigt att se Carin Jämtin stå på Novus och Fokus förtroendeseminarium idag utan att invända mot det grundläggande antagandet.

Väljare röstar i första hand på politik och parti. Det finns det många exempel på. Olof Palme var till exempel mer personligt populär 1976, när han förlorade valet, än 1982, när han kom tillbaka och vann. Göran Persson har vunnit val samtidigt som han varit rätt illa omtyckt. Vänsterpartiets partiledare har historiskt varit väldigt omtyckta utan att lyckas dra upp partiets siffror. Det sista är särskilt ovanligt, enligt valforskarna. Det verkar som om en dålig partiledare på marginalen kan sänka ett parti - men en omtyckt kan nästan aldrig dra upp det.

Det är en helt annan sak att alla partier behöver en partiledare med skickligt handlag när det gäller att kommunicera politiken på ett smart sätt. Men det är ju något annat än det personliga "förtroende" som man kan fråga väljarna om.

En regering som har ont om förförande reformidéer kommer självklart att vilja spela ut kompetenskortet även 2014. I brist på tydliga politiska projekt som står emot varandra är det också naturligt att massmedia tvingas koncentrera sig på de uppenbara skillnaderna: att partierna styrs av olika personer. Det ligger i Socialdemokraternas och Vänsterpartiets intresse att inte hamna där. Vänsterväljare har generellt lägre politikerförtroende. Vänsterpartier ska därför prata mer om idéer. Simple as that.

Almedalstal: Reinfeldt parkerade i mitten

Fredrik Reinfeldt är den mest erfarna partiledaren, genuint populär och en av de mest långlivade sittande statsministrarna i Europa. Han leder till yttermera visso om några månader den längst sittande borgerliga regeringen i Sverige på över 100 år.

Det ger viss trygghet när man håller tal i Almedalen. Retoriskt var det ett alldeles utmärkt tal, även om man undrade lite om den långa utflykten bland Sveriges skiftarbetare skulle landa i någon konkret politik någon gång. (Det gjorde den inte riktigt. Bara att Moderaterna "ser" skiftarbetarna.)

Till skillnad från 2010 och 2011 verkade inte Reinfeldt påstruken, utan höll nere tonläget genom hela talet. Få åtbörder och gimmickar - och han brydde sig inte ens om att kommentera Åsa Romsons stafettpinne från gårdagen (de kvarlämnade glasögonen). Helt rätt.

Sticken mot Socialdemokraterna var få. Precis som det måste vara om Moderaterna ska kunna utmåla sig som den logiska fortsättningen på arbetarrörelsens välfärdsbygge.

Markeringarna mot allianskollegerna var desto flera. Reinfeldt är fast besluten att parkera bussen i den politiska mitten - och skicka ut allianskollegerna åt höger. Han vill värna den svenska modellen och sätta den i arbete, han avfärdade språktest för medborgarskap och han visade sitt ogillande med Jan Björklunds sätt att utmåla Kina som ett ekonomiskt hot. (Istället: allas utveckling är bra för alla, ungefär.)

Även "jobbpakten" med arbetsmarknadens parter för jobb åt de unga är en helt annan väg än Centerns och Folkpartiets låglönelinje - och förstås den mest sossiga och mittenorienterade politiken. Sossigare än sossarna, till och med: där är fokuset på utbildning total. Ett antal ungdomar lär tycka att ett jobb från Reinfeldt är mer lockande än en plats i en skolbänk från Magdalena Andersson. Återstår att se om "jobbpakten" fylls med ett innehåll. Det är hittills mer en förhoppning än en färdig politik.

Att "alla jobb behövs" är ett klassiskt högersvar när vänstern ställer krav på meningsfulla och säkra anställningar (och vågar säga att det finns skitjobb). Men Reinfeldt utvecklade argumentet genom att säga att Sverige samtidigt är både ett jordbrukar-, ett industri- och ett tjänstesamhälle. Det är effektfullt. Många känner igen sig i det. Att tjata om att Sverige bara är det sista, för att verka framtidsinriktad, kan få motsatt effekt.

Så här ska ett sommartal vara: lite funderande, lite prövande, lite retoriska testballonger - men för den skull inte tomt på viktiga utspel. Jobbpolitiken blir Moderaternas fokus i valet 2014, lovade statsministern. Med kvällens tal har han verkligen skickat en utmaning till oppositionen.

M förlorar alla frågor - men inte väljarna

Moderaterna har uppenbarligen väldigt starkt grundförtroende. Den negativa trenden i opinionen har, åtminstone i dagens Novus, brutits, trots att våren både varit full av moderata misslyckanden och öppna mål för oppositionen. Trots prat om att han är trött och oengagerad är Fredrik Reinfeldt fortfarande populär. (Att det verkligen är en genuin popularitet syns bland annat i att han är den mest omtyckta borgerliga partiledaren bland vänsterpartiväljare, enligt dagens Demoskop.)

Det är frustrerande att den enormt tunga kritiken mot regeringens konjunkturpolitiska handlingsförlamning inte verkar ha smittat ner Moderaterna nämnvärt. Visst, de har backat. Visst, oppositionen har ökat. Men känslan är ändå en av missade chanser. Inte minst eftersom regeringen saknat stöd från högerns ekonomer och intellektuella. (De har snarare flått dem levande.) Moderata väljare vill hellre öka utgifterna än sänka skatten och är skeptiska till vinstdrivande företag i välfärden. Så frågan är - varför straffar de inte Reinfeldt? Han förlorar ju sakfrågor på löpande band.

I grund och botten handlar det förstås också om vilka alternativ väljarna uppfattar. Sanningen är ju att sossarna knappast hållit den keynesianska fanan särskilt högt. Eller markerat minsta lilla alternativ i vinst i välfärden-frågan. Det duger inte. Inte nu för tiden.

Socialdemokraterna verkar ännu inte ha lärt sig den nya politiska situationen: att de inte längre kan vinna val på moderaternas hot om systemförändring. Någon vana att charma med egna, positiva reformprojekt - som folk nu efterlyser från Stefan Löfven - har inte byggts upp de senaste 20-25 åren. Socialdemokraterna har varit kompetenta, reformerat i det lilla - och under valår har M straffat ut sig själva. Den nya verkligheten , med de "nya Moderaterna", verkar fortfarande sätta dåligt avtryck i de socialdemokratiska strategierna. I valet 2010 sa Mona Sahlin att valet stod mellan två helt olika samhällssystem. Men den här gången trodde ingen på henne: de som väckte "oro" hos väljarna var istället S (enligt SCB).

Socialdemokraterna har lutat sig ganska tungt mot att väljarna ska "genomskåda bluffen", istället för att ta förändringarna i M på allvar - eller åtminstone föra debatten som om man tog dem på allvar. Att attackera ett M som inte väljarna ser funkar inte.

Den tama oppositionspolitiken behöver inte förstöra chansen till regeringsskifte 2014. Poängen är att en alert och lyhörd oppositionspolitik redan nu hade kunnat avgjort matchen.

Hej då, KD

Mats Odell lyckades inte peta Göran Hägglund. Och det hade knappast spelat någon roll om han gjort det. Det är snarare Moderaternas nya, mjukare tilltal som gör att KD och de andra borgerliga småpartierna förtvinar. Själva etablerandet av Moderaterna som Sveriges största parti utövar säkert också en stark lockelse på tidigare småpartiväljare, som gillar att sossarna får en jämnstark utmanare. Till grundproblemen för KD hör att väljarintresset för profilfrågan ”familjepolitik” är lägre än på 30 år. Hägglund måste hitta en ny framgångsformel inom något år. Sedan börjar till och med stödröstarna bli rädda för att det är bortkastad hjälp.

(Ledarstick publicerat i Flamman 2 februari.)

Moderater gillar SD

Fredrik Reinfeldt radar upp mysintervjuer om sitt engagemang mot främlingsfientlighet. Det handlar förstås om att skyla över det egna beroendet av SD. Det hade varit ärligare att vända sig direkt till de egna: moderatsympatisörerna är ju regelmässigt mest negativa till att ta emot flyktingar. Nya undersökningar under senhösten visade också att 3 av 10 moderatväljare tycker att medierna rapporterar för positivt om invandring (flest av alla partier, vid sidan av SD). Och inte i något annat parti är SD så populära som ”näst bästa parti”. Varför trivs de här väljarna så bra hos just dig, Reinfeldt?

(Ledarstick publicerat i Flamman 5 januari)