Dags att sno s-väljare

Vänsterpartiet hade goda skäl att börja jobba långsiktigt med vinster i välfärden-frågan efter 2006. Bilden av partiet var blurrig, och här stack man ut. Och det var - och blev - en populär fråga. Kanske ser vi resultatet av det nu, när Vänsterpartiet lyfter i opinionen. Men lyftet kan lika gärna vara en effekt av saker som ligger utom partiets kontroll: stödet för Vänsterpartiet beror på vad man själva gör – men också alltid av vad Socialdemokraterna gör. Och i vinter har opinionsbildarna gått hårdare åt S än på länge. Karin Petterssons avrättning av S-ledningen ringer fortfarande i öronen: Magdalena Andersson ”verkar sakna ambitioner att förändra Sverige” och S ”verkar inte ens leta efter ett politiskt projekt” (Aftonbladet 25/2).

Vinstfrågan var bra för Vänsterpartiet som tillbakapressat 5-procentsparti. Och den var bra under ett mitten-vänsterorienterat S under Håkan Juholt. Men när Stefan Löfven och Magdalena Andersson sakta men säkert vridit Socialdemokraterna ”några streck för långt till höger” (KG Bergström, Expressen 7/3) har möjligheter för en mycket bredare vänsterkritik öppnat sig. Socialdemokraternas svar på massarbetslöshet är tandlösa utbildningssatsningar och ”ansvar för sin egen anställningsbarhet”. Svaret på deflation och företag som fortfarande ropar efter fler order är att ge sig in i en verklighetsfrämmande trovärdighetstävling med Moderaterna där den som är stramast vinner.

Valkampen mellan de två stora partierna riskerar att utspela sig inom mycket snäva ramar.

I det läget vill man inte att Jonas Sjöstedt begär replik och pratar om - vinster i välfärden, för femtioelfte gången. Åtminstone inte utan att samtidigt påpeka att Vänsterpartiet har en sammanhållen politik som på varje punkt utmanar de övriga partiernas samling kring mittenväljaren. Partiet kan, till skillnad från S, backa upp en kritisk verklighetsbeskrivning med reformer som faktiskt kan ta samhället ut ur den verkligheten. Med ett högre skatteuttag går det att ha planer för jobb och välfärdsrenovering som gör skillnad.

Och partiet har många att hålla i handen. Det finns ett massivt välfärdsmissnöje där ute som desperat söker politiska företrädare. Frustrationen finns också bland akademiker, journalister och intellektuella. När hade Vänsterpartiet eliterna med sig på samma sätt senast, 1968?

Moderaterna har fattat vad som är grejen 2014: det är bara att lägga sig platt för vänstervinden. I deras fall innebär det att svälja (och därmed desarmera) nästan allt vad Socialdemokraterna säger. För Vänsterpartiets del borde det betyda att inte bara driva den sakfråga som man vinner utan att ens behöva använda vänsterretorik, utan att spela ut hela sitt register. Vänstervinden, välfärdsmissnöjet och Socialdemokraternas högersväng ihop borde göra att Vänsterpartiet kan ta väljare från S. Men sedan valet 2010 har nettovinsterna därifrån varit små - så sent som i SCB:s novembermätning faktisk noll.

I sitt första tal som ny partiledare lovade Jonas Sjöstedt att inte snegla på Socialdemokraterna hela tiden. Kanske borde han ändå göra det. Det är ingen slump att Vänsterpartiets skyltfönster (Degerfors och Fagersta) båda är succéer som bygger på att utnyttja Socialdemokraternas svaga sidor. Att förhålla sig till Socialdemokraterna har ingenting med dåligt självförtroende att göra. Inte heller handlar det om något slags ofint parasiterande. Sneglandet är ju ömsesidigt. Socialdemokraterna tog en tredjedel av Vänsterpartiets väljare 2006, och ytterligare en femtedel 2010. De slår glatt ihjäl vänstern när de har chansen. Vänsterpartiet bör ha samma inställning. CH Hermanssons nya linje på 60-talet var ett VPK som tog sig rätten att kritisera SAP. Samma respektlöshet låg bakom lyftet till 12 procent 1998. Och den vänsterkritiken riktades mot betydligt bättre versioner av socialdemokratin än den nuvarande. Vilka socialdemokratiska intellektuella skulle idag gå genom eld och vatten för att försvara Magdalena Andersson mot Jonas Sjöstedt?

(Ledare publicerad i Flamman 13 mars.)

Statens mjuka makt

Spotifygrundaren Martin Lorentzon, ny i Telia Soneras styrelse, har undvikit skatt med hjälp av av ett bolag på Cypern. De som försvarar honom säger att det är lagligt och att det inte går att göra något åt. Det är kanske sant. Men vi måste faktiskt inte göra skattesmitare till ledamöter i statliga företag. Det finns kanske inte skattetekniska vapen - men det finns sociala. Även de som betalar skatt på Cypern - kapitalister, idrottsstjärnor eller andra - bryr sig om sin status i Sverige. Det visar ju inte minst Lorentzons strävan efter posten i Telia Sonera. Och status kommer politiken och folkopinionen alltid att ha makt över. Den mjuka makten ska vi använda.

(Ledarstick publicerat i Flamman 3/5)

Mer systemkritik

I Flamman den 14 februari uppmanar Hans Arvidsson Vänsterpartiet att inte glömma "maktfrågorna". Jag tycker han har ett par bra poänger. Vänsterpartiet sladdar ofta ner i att betrakta allt elände som ett resultat av det borgerliga maktinnehavet: man kritiserar Försäkringskassan, men inte det tunga arbetsliv som skickar dit folk.

Det gäller för övrigt vänstern i allmänhet. Det blir lätt för mycket politik, i ivern att få ett regeringsskifte 2014. Men systemkritiken och antikapitalismen blir lidande.

Det pågår nuförtiden en invadering av löntagares privatliv. Det är inte längre accepterat att bara utföra sina arbetsuppgifter. Att anställda ska vara "företagets viktigaste ambassadörer" är en idé som kommer från marknadsförings- och managementsfärerna. Konsekvensen är att du inte får se knasig ut på Facebook efter arbetstid.

Hälsohetsen gentemot löntagare är en annan del. Den är så intensiv eftersom den delvis är lösningen på den fråga som plågat borgerliga ekonomer i ett halvt sekel: hur ska produktiviteten i tjänstesektorn hänga med tillverkningsindustrin? Nu har företagen hittat svaret: förbättra dina anställdas fysik. Och säg att det är för deras egen skull.

Här finns plats för systemkritik som skulle kunna landa väl inte bara hos arbetare, och inte bara bland fackligt aktiva. Vänsterpartiets arbetslivskampanj - som kanske omvandlas till profilfråga i valet 2014 - får akta sig för att bli för snäv; makten på arbetsplatserna är ingen facklig fråga, till exempel. Och den arbetsrättsliga vinkeln är bara en av flera. Dessutom krävs det självsanering: i fråga om hälsohetsen är Vänsterpartiet runt om i landsting och kommuner en del av problemet. Det är precis i sådana små frågor som "snusfria arbetsplatser" som fajten står om vem som har rätt att bestämma vad på jobbet.

Att prata makt är att prata socialism, skriver Arvidsson, och citerar att ett socialistiskt partis uppgift är att "förena all verklig rörelse bland arbetande med socialismen".

Det är kanske också en svag punkt hos Vänsterpartiet? Nu handlar det mesta om att skapa rörelse. Tända upprorseldar. Försöka ruska liv i alla liknöjda jobbskatteavdragstagare. Men den som håller med om Vänsterpartiets kritik kan sedan försvinna lite varstans politiskt. Svårigheten är att lyckas med alla steg: först att omvandla passivitet till missnöje. Sedan att se till att missnöjet inte riktas inåt, utan blir samhällskritik. Sedan att ta den samhällskritiske i handen och erbjuda en mer allmängiltig karta: den socialistiska samhällssynen.

Ett parti som verkligen föresatt sig att "förena all verklig rörelse" kanske skulle vara bättre på att kanalisera och använda det engagemang som redan finns. Vänsterpartiet behöver inte starta några revolutioner från scratch. Det finns redan rörelse i samhällskroppen. Den kan man ansluta till, vara öppen inför. Många rörelser kan kritisera utvecklingen i samhället, men Vänsterpartiets uppgift är att vara Vänsterpartiet. Partiets bidrag måste vara att föreslå lite systematik i all vår ilska.

Barnsliga reaktioner på Svegfors

Mediamänniskor är det stingsligaste som finns. Har ni sett någon sitta i Aktuelltstudion och försökt lyfta mediekritik? Det är nobben direkt. Vadå, säger Anna Hedenmo, skulle det vara vårt fel?

Aldrig rinner professionalismen så fort av en journalist som när någon försöker göra deras fält till föremål för debatt. Att kritisera media är att försöka smita undan frågan. Alla sådana försök viftas eller fnissas bort. Utan undantag.

Lika barnsliga reaktioner hörs nu på Mats Svegfors svartsynta debattartikel. Höhö, skulle dubbelt så långa texter vara dubbelt så bra?

Svegfors säger faktiskt ingenting om långa texter, han pratar om att kvalitetsjournalistik trängts undan. Det är både långa och korta texter som fått stryka på foten.

Dessutom verkar det ha gått kritikerna förbi att de senaste åren varit en renässans för det långa välskrivna reportaget (i tidskrifter). Att sätta likhetstecken mellan långa texter och innehållslöst pladder håller inte.

Och på samma sätt är det väl svårt att hävda att textens undergång i dagspressen beror på att svenska journalister blivit något slags virtuoser i korthuggen prosa.

Seriöst, är det svaret på Svegfors brandfackla? "Vi skriver så vackra aforismer idag".

När Svegfors räknar tecken är det en metod för att lyckas säga något om svenska mediers utveckling. Det kan vara en bra eller dålig operationalisering, men den betyder inte att "två tecken är bättre än ett tecken". Alla utsagor om stora sammanhang måste i grunden bygga på någon slags handfast data.

Andra är välkomna att presentera andra metoder för att lyckas säga något om dagspressen. Svegfors bygger i alla fall inte på anekdotisk bevisföring. Kan någon försöka mäta exakt hur fantastiskt det är att webben och sociala medier tar över istället? Det där är ju bara en tankemässig snuttefilt. Det kommer nog nåt på nätet istället.

Dagens Nyheters ledarsvar bemöter Svegfors genom att tala om - televisionens ägarförhållanden. Det finns fler kanaler nu! Det är den viktiga frågan.

Jasså. Fast nu var det ju en annan fråga Svegfors lyfte; den om vad vi får oss till livs i morgontidningarna. (Dessutom har dagspressmarknaden gått åt motsatt håll jämfört med teve, om man prompt ska diskutera ägandet och konkurrensen.)

Svegfors har en angelägen fråga som svenska journalister borde vara intresserade av att diskutera - inte deras arbetsgivare, men de som verkligen brinner för att få göra ett gott journalistiskt jobb. Drygt 40 procent av alla journalister håller trots allt med om att kommersiella drivkrafter blivit mycket starkare (pdf, s 62) de senaste åren. DN:s ledarsida citerar Ingela Wadbring, men hennes forskning täcker givetvis inte in alla aspekter av journalistisk kvalitet. En nyhetsartikel kan - för att ta ett exempel - fortfarande vara sakorienterad och välskriven, men den kan vara skriven på ett företags PR-avdelning.

Det är lätt att påstå att allting var bättre förr, skriver DN. Visst är det så. Men den som kommit till slutsatsen att det inte var bättre förr, kanske kan kosta på sig att också lägga till frågan: är det tillräcklig bra idag?

Våra krav på journalistik växer förstås i takt med alla andra stigande förväntningar. Om allt är lika bra idag som 1960, är det inte konstigt om folk är missnöjda.

Visst blir det bättre, men inte blir det bra

Varför pratar vi om elände när siffrorna visar att nästan allting blir bätttre, undrar Johan Norberg i en kolumn i Metro.

Det är ingen uppseendeväckande krönika. Högerns intellektuella ska skriva drängtexter om hur bra allting är.

I ett avseende har Norberg en poäng - och det är en poäng för den organiserade vänstern. Vänstern ser sällan framstegen, inte ens när den själv - eller dess analys - ligger bakom dem. I det stora perspektivet är det förstås rimligt att en samhällskritisk rörelse fortsätter att vara samhällskritisk, men det finns öar av framsteg som ofta beror på gemensamma ansträngningar, välfärdsstaten, fackföreningsrörelsen, riktiga maktanalyser, förebyggande insatser via FN och så vidare. Vi måste åtminstone se "våra egna" framsteg, annars är ju kontentan att vi bara förlorar. Och vad är då poängen med att vara organiserad?

I huvudsak påminner dock Norberg mest om en gammal bitter sosse. Ingen av dem förstår sig på människors stigande förväntningar. Bittra sossar tycker att människor ska rösta på S av tacksamhet för gamla reformer. De som växer upp idag ska inte ta välfärdsstaten för given, utan förstå slitet med att få den på plats. Men så funkar det inte. Varje ny generation har rätt till sina utgångspunkter och sina krav på framtiden. Ett parti som slutar motsvara de nya generationernas krav, och vill att de nöjer sig med gårdagens, är dömt till bitterhet och undergång.

Samma sak med Norberg, alltså. "Ingen rapporterar om ett flygplan som landar utan problem", noterar han. Men ett sjunkande antal flygolyckor leder självklart till att våra förväntningar på ännu färre olyckor stiger. Allt annat vore mot den mänskliga naturen. Om fattigdomen minskar, kommer vår uppfattning om vad som är ovärdiga mänskliga villkor att förändras: då är det inte längre att svälta, utan att inte få gå i skolan.

Hade Johan Norberg levt på 1800-talet och slagits för fri näringsverksamhet hade hans feodala motståndare kunnat skriva kolumner med rubriker som "Minns 1600-talet - allt har blivit bättre!". Men precis som nu handlade det då om verkligheten i förhållande till de nya möjligheterna och förväntningarna.

Kapitalismen levererar, för den ser inte ut som när Norberg växte upp. Det resonemanget gör honom i ett slag ganska gammal och ur takt med tiden.

Pacta sunt servanda

”Jag kommer att fullfölja avtalet”, säger Håkan Juholt om sin partiledarlön, som fortsätter rassla in även efter avgången.

Pacta sunt servanda, sa romarna. Avtal ska hållas. Juholt vill framstå som en man av viss moralisk resning. Hur gärna skulle han inte bli av med sina pengar! Men han offrar sig utan att tveka för en högre princip: avtalets helgd. Och ansluter sig därmed till det senaste sättet att argumentera hos de näringslivstoppar som ständigt måste tänka ut nya skruvade förklaringar till sina löner och bonusar. ”Ja, jag vet då rakt inte vad styrelsen håller på med som duschar en massa pengar över mig, personligen tycker jag det är helt uppåt väggarna, men jag är bunden av avtalet – och jag är inte den som bryter ett avtal.”

Argumentet är inte alls så torftigt att det bara handlar om alla alternativ är juridiskt omöjliga. Snarare stoltserar talaren med en trohet mot en uråldrig rättsprincip, och med att stå för sitt ord, uthärda och fullfölja.

Samma moral ingår sedan en tid också i den retoriska figur som de makthavare målar, som utsätts för avgångskrav. ”Jag tar mitt ansvar och avgår inte – jag smiter inte bara för att det blåser.” Att ta verkligt ansvar är att stanna och reda upp, ta emot skäll och klara biffen. Ansvar är något som utövas i nutid.

För statsvetare är möjligheter till ansvarsutkrävande en kardinalfunktion i en demokrati. Men de menar att man faktiskt ska avgå när man misslyckats och blivit bortröstad. Inte att man ska se det som en uppmaning att stanna och reda upp saker. Ansvar för det som varit, menar statsvetarna.

Tondövheten bakom elitens ordkonster är total. Avståndet kanske är för stort för att det ska höras, men vi ropade faktiskt ”avgå”, inte ”fixa det här”. Och om vi har fått någon där uppe att tro att det är superhett med avtalstrohet här nere bland vanligt folk, ber vi att få korrigera den bilden. Vi struntar väl i avtal. Vi tycker att ni tjänar för mycket pengar.

Icke-linjen

Sossarnas nya linje om vinstdrivande företag inom välfärden blev att kommunerna får välja om de vill tillåta vinst eller inte. Det är logiskt. Partiet har ju kongressbeslut på att det är egalt vem som är utförare. Internt kallas detta att ha ”lämnat 90-talsdebatten”, och är ett tecken på stor mognad. Men med parollen om att endast kvaliteten spelar roll blir Socialdemokraterna nu omsprungna till vänster av Folkpartiet, som med sitt förslag om säljförbud för ägare av friskolor faktiskt attackerar just de privata ägarnas drivkrafter. En valrörelse 2014 där borgarna uppfattas som skarpare på det området blir outhärdlig.

(Ledarstick publicerat i Flamman 1 mars.)

PS. Mikael Damberg står bakom Folkpartiets förslag och säger sig ha föreslagit samma sak tidigare. Att ha politiska förslag som går alla spårlöst förbi - eftersom man inte driver dem - är dock långt ifrån att ha en skarp politisk linje.

Bara göra sitt jobb

Arbetsgivarnas ockupation av våra privatliv hårdnar. Kontroll av vad man skriver på nätet, påtvingad hälsosamhet, tillgänglighet på semestern, krav på ett glatt humör – allting hänger ihop och är bevis på att företagen inte låter kontrollen glida dem ur händerna bara för att vi ställer om till ett kunskapssamhälle. Så drömde vi ju på 80-talet: om ökad frihet när tankekraften blev viktigare än maskiner. Det sorgliga är att offentliga arbetsgivare inte är ett dugg bättre. Att insistera på att bara göra sitt jobb – det är idag en närmast revolutionär handling.

(Ledarstick publicerat i Flamman 1 mars.)