Det akademiska Vänsterpartiet

"Många av oss är akademiker", sa Jonas Sjöstedt när han i sitt tacktal på lördagen beskrev alla de olika människor som utgör Vänsterpartiet. Undrar om det någonsin har sagts av någon av hans föregångare? Det är ju sant, men det är en ganska svårsmält sanning för ett parti som räknar sig till arbetarrörelsen och vars första uppgift är att ta strid för arbetarklassens villkor.

Någon officiell sammanställning om klassammansättningen i Vänsterpartiet finns inte, men i en undersökning om vilka som gick i vänsterns 1 maj-tåg som kom häromåret tillhörde 11 procent LO i Stockholm och Malmö, lite högre i Göteborg. Runt 25 procent tillhörde Saco. Jag råkar också veta att i en av Stockholms största partiföreningar tillhör idag 20 procent ett LO-förbund, 35 procent TCO och hela 45 procent Saco. De partiföreningar som är bildade på grundval av LO-facklig tillhörighet har ytterst få medlemmar. Oavsett hur de exakta siffrorna ser ut, kan man nog slå fast att Vänsterpartiet är dominerat av tjänstemän och akademiker, särskilt i storstäderna.

Det är ett problem att så få ur LO-grupperna är medlemmar, men när fokus hela tiden är på att medlemsbasen borde vara en annan, är det svårt att dra nytta av styrkorna i den nuvarande situationen. Det finns ju uppenbart en tilltagande trötthet på jobbskatteavdragen i stora tjänstemannagrupper idag. Genom sin klassammansättning har Vänsterpartiet en mycket god inblick i detta, liksom i de problem på arbetsmarknaden som möter också tjänstemän idag: arbetslöshet, stress, berg av övertid, extrema lojalitetskrav, urvattnade arbetsuppgifter mm. Men partiet har inte använt sig av de erfarenheterna, utan har istället suttit och varit missnöjda över att de är så många tjänstemän.

Det ger också ett slags representationsproblem. Väljarna måste kunna föreställa sig själva som vänsterpartister. Men det parti som Vänsterpartiet har velat visa upp (med stark LO-förankring) har inte funnits, och det parti som funnits (dominerat av tjänstemän) har man inte velat visa upp. Alltså har partiet förblivit ganska ansiktslöst.

Men kan man vara hur många akademiker som helst? Nja, socialistiska partier måste nog vara arbetarklasspartier för att inte förlora sin själ, men de är också idépartier där det inte är så viktigt vart du kommer ifrån. Vänsterpartiet ska vara rädda om sin karaktär som idéparti. Det är lätt att se hur destruktivt det är med rörelser som hela tiden funderar på vilka erfarenheter man ska ha för att få godkänt att vara med.

Partiets akademiker är självklart också med för att även de, i stor utsträckning, tjänar på en socialistisk politik. Stora delar av medelklassen skulle definitivt kunna välja en ny löntagaridentitet - satsa på att lita på den generella välfärden - om de kan fås att se de gemensamma intressen man delar med arbetarklassen. Socialdemokraterna verkar idag oförmögna att inse det, utan fortsätter att trigga medelklassens sämsta sidor genom att erbjuda RUT-avdrag och bibehållna jobbskatteavdrag. Vänsterpartiet har världens chans att vara det parti som beskriver hur man ska tänka för att vara tjänstemän och vänster - kanske till och med en högavlönad, högutbildad tjänsteman och vänster. Eftersom det är det man själva är!

(Kolla bara det goda utgångsläget hos SCB: i den senaste partisympatiundersökningen hade Vänsterpartiet 9,6 procent bland Sacoanslutna.)

Sjöstedts lilla bisats var i alla fall en början.   

Arbetare - men medelklass

Det finns fler tjänstemän än arbetare i Sverige, men enligt en ny LO-rapport uppfattar sig ändå majoriteten som arbetare. Mycket tack vare att tjänstemannafackens medlemmar i allt högre grad identifierar sig som arbetare – i TCO en tredjedel. Det säger något om arbetets monotoni och ofrihet över hela arbetsmarknaden. När det gäller klass är det allt populärare att se sig som medelklass, även inom LO. I Handels kallar sig en majoritet medelklass. Konsekvensen för vänsterns tilltal är given: den som viftar bort ”medelklassproblem”, viftar bort stora delar av den egna väljarkåren.

(Ledarstick publicerat i Flamman 21/6.)

Vem tar hand om medelklassen?

Den svenska tjänstemannen har ont i magen. Sjukskrivningarna på grund av stress ökar. På 8 av 10 arbetsplatser arbetar man övertid regelbundet, enligt Unionens nya arbetsmiljöbarometer. Många känner sig tvingade att öppna jobbmail på fritiden. Medelklassen har floder av problem, men det finns ingen politisk kraft som fångar upp dem. Regeringen är upptagen med låtsasproblem – skatter och sådant. Och vänstern verkade tröttna på själva medelklassen när den tröttnade på medelklassens låtsasproblem. Vänsterpartiet har många medlemmar i TCO- och Sacoleden, men man utnyttjar inte det för att skapa en insiktsfull, radikal tjänstemannapolitik. Som om man inte trodde att världens en gång rödaste medelklass kunde bli det igen, om någon tog den på allvar.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 december)