Vänstervågen utanför bubblan

Felet är inte att Vänsterpartiet ligger på strax under 7 procent i opinionsmätningarna. Det är en bra siffra, historiskt. Och tendensen är uppåt.

Felet är att, som SCB:s majmätning visade, ökningen nästan helt beror på Fi-anhängare som kommer tillbaka till fadershuset.

Hur kan Vänsterpartiet inte vinna röster från en svagt presterande mitten-vänsterregering som Stefan Löfvens?

Partiet är i opposition samtidigt som det allmänna vänsterskället på regeringen är massivt. LO och Aftonbladet eldar på om investeringar istället för åtstramning. Det är vänsterns agenda som gäller.

Samtidigt vinner Vänsterpartiet inte en enda röst från S just nu, netto. Socialdemokraternas tapp i opinionen sker helt och hållet åt höger. Det Vänsterpartiet vinner från S motsvaras av en lika stor väljarström åt andra hållet.

Hur i jösse namn är det möjligt?

Jag har tre svar på min egen förvåning:

1. Socialdemokraterna tjänar - och har alltid tjänat - på sina vänsteroppositionella. Den som står till vänster i Sverige kan tryggt rösta på Daniel Suhonens, Karin Petterssons eller Karl-Petter Thorwaldssons parti - och bortse från att det samtidigt är Niklas Nordströms och Widar Anderssons parti. Det finns en socialdemokrati för alla. Så gör partiet sin bredd till en styrka. När Socialdemokraternas radikala låter som vänsterpartister, så vinner - S. Vänsterpartiet kan aldrig åka snålskjuts på sådan kritik.

2. Backa till andra stycket här ovanför. "Det är vänsterns agenda som gäller". Men - är det verkligen så? Jag tror vi ser någon slags filter bubble här. Vänsterpartiets anhängare delar radikala uppdateringar som tokiga på Facebook, lajkar progressiva segrar - och blir mer och mer algoritmens fångar, den som sorterar bort allt som vi inte verkar gilla. Till slut sitter man i en bubbla av radikalitet (och lite upprörande rasism och polisvåld) och blir mer och mer förbluffad över att vänstern inte vinner mark. Utanför bubblan pågår en helt annan debatt.

Alla förstår vad "ut i verkligheten" betyder i strikt fysisk mening. Men samma uppmaning är relevant online. Att du aldrig ser några bra högerargument betyder inte att de inte finns. De finns, och påverkar massor med människor just precis nu. Bara på en annan plats än där du tittar.

3. Men okej, det finns vänsterströmningar som inte är en synvilla. När SOM-institutet visar att stödet för skattesänkningar och privata lösningar aldrig varit så lågt som nu, är det ett konkret uttryck för en vänstersväng. Men vänstern måste sluta vara naiv här: vänstersvängar gynnar inte vänstern. Vänstersvängar gynnar de partier som anpassar sig till dem. Vilka partier har anpassat sig till vänstersvängen i Sverige de senaste åren? Nästan alla. Till och med SD har gått från "mångkulturen är omöjlig" till ett tydligt välfärdstema och "hjälpa på plats". Om alla åtta partier svarar på vänstervågen med ett lika stort kliv åt vänster finns det inget behov av att byta parti.

Det är samma fenomen som gör att vi inte alla är moderater idag, fastän 1970 års politiska agenda har skiftat våldsamt åt höger. Partierna är ideologiska dragspel, fullständigt anpassningsbara.

Så nej, det finns egentligen ingen anledning att vara förvånad över att mitten av 10-talet inte är någon klang- och jubelföreställning för vänstern. Vänstervågen är antingen en synvilla eller skickligt triangulerad - så här långt.

Utmaningen i det kortare perspektivet är att se till att inte allt regeringsmissnöje leder till röster på alliansen eller passivitet. Jag var själv naiv - och inne i bubblan - när jag såg framför mig hur Socialdemokratins kräftgång skulle gynna Vänsterpartiet. Men det är uppenbarligen inte vänstersossarna som lämnar. Eller annorlunda uttryckt: det är högerkritiken av regeringen som går fram, inte vänsterkritiken.

Den politiska agendan har blivit mer högervriden sedan förra sommaren: välfärdsfrågorna upplevs som mindre viktiga (se hos Ipsos) samtidigt som invandring och skatter går framåt. Vänsterpartiet förlorar dessutom förtroende i sakfrågorna just nu, särskilt i invandringsfrågan (som partiet varit onödigt tyst i). SCB-materialet från 8 maj ger inga tydliga ledtrådar kring var det hackar någonstans, men man kan till exempel se en nedgång bland offentliganställda, särskilt kvinnor, som skett parallellt med att välfärdsfrågorna kommit i skymundan i debatten.

Det är en klassisk, mekanisk och sann förklaring: det har inte varit vänsterns debatt. Väljarnas ändrade prioriteringar finns där, oavsett ryggdunkningarna på Facebook och Piketty-dokumentärer på SVT. Det är steg ett: att se vårt inte fullt så gynnsamma läge i vitögat. Och sedan börja bygga en vänsterkritik som faktiskt gynnar Vänsterpartiet.

-----

Uppdatering: Filterbubblan handlar förstås inte bara om att allt verkar gå vänsterns väg. Tvärtom, mångas flöden består säkert av hårda höger-vänstermotsättningar. Men det är också en filtereffekt. Utanför är allting mindre politiskt, motsättningarna lugnare, skillnaderna mindre glasklara.

Oppositionen är för snäll

Idag förhörs Fredrik Reinfeldt i KU om den sämsta statliga affären någonsin, Vattenfalls köp av det övervärderade Nuon.

Regeringen har målat in sig i ett hörn. Visste de ingenting om köpet? Totalt oansvarigt för en affär i den storleken. Visste de om köpet? Då har de visat en svindlande brist på ekonomiskt förnuft – och ljugit om det efteråt. Hur de än vänder sig har de ändan bak. Trots det fortsätter de att vända sig än hit, än dit, i ett medialt spektakel som skämmer regeringsmakten.

Förvisso har regeringen inte skämts för mycket sedan 2006. Centerministrarnas internrepresentation på näringsdepartementet och julfester som bokfördes som seminarium. Gunilla Carlssons lön som betalades med biståndspengar. Saudiaffären som man blånekade att man känt till tills man motbevisades. Sven Otto Littorin som skaffade sig en bluffexamen, avgick efter anklagelser om sexköp och satte sig i styrelsen för ett bolag ägt av en känd högerextremist. Tobias Billström som misstänktes för insiderbrott, skaffade sig extrapengar genom att skriva sig i Malmö och pratade i hemlighet med USA om hedersmord och andra ”invandringsproblem” i Sverige. Carl Bildts ryska gasmiljoner och afrikanska oljemiljoner, Beatrice Asks lila kuvert till misstänkta sexköpare, kompisutnämningar av generaldirektörer och en strid ström av avhoppade statsråd. Interna konflikter har lösts på sandlådenivå – minns Maud Olofssons ”släpp inte igenom en enda skolfråga” när hon surnade till på Jan Björklunds energipolitik. Och till det: dåliga reformer, dåliga utredningar, dåliga utnämningar. Tryfferat av en stor ovillighet att skapa stabila majoriteter i riksdagen, där statsministern hellre kör huvudet i väggen och skyller på oppositionen för att den är – i opposition.

Det borde vara omöjligt för en sådan regering att gå till val på regeringsduglighet. Men oppositionen lider av ett snällhetsproblem (kolla hur många träffar ni får på ”Nuon” på Vänsterpartiets hemsida), och en intensiv upptagenhet med att prata om politik – ”verkliga problem”. En upplysning då: inkompetens är i högsta grad ett verkligt problem. Om regeringen är upptagen med att sura på varandra internt, hantera skandaler eller inte klarar av att hitta kompetenta generaldirektörer, kommer vanliga människor att komma i kläm.

Det finns visserligen en obehaglig logik när det gäller politisk inkompetens, och det är att den alltid gynnar högern på lång sikt. Först gör de den sämsta affären i statens historia – sedan kan de säga att politiker inte ska driva företag. Därför kan man förstå vänsterns tvekan inför att ta upp skandalerna: de gör oss alla lite mer cyniska. (Vilket är värre för vänstern än för högern.)

Samtidigt är det inte svårt att se vad som händer om bara högern trummar på om vänsterns skandaler, aldrig tvärtom: då skapas på sikt en bild av en duktig höger och en korrupt vänster. I debatter kan man visserligen få intrycket av att regeringen pratar regeringsduglighet för att undvika en diskussion om politik – men man kan också få intrycket att oppositionen pratar politik för att undvika en diskussion om regeringsduglighet.

Jonas Sjöstedt och Stefan Löfven måste bita ifrån mycket hårdare och kontraslå. I dagsläget kan Fredrik Reinfeldt ganska bekvämt anklaga de rödgröna både för att vara en dålig opposition (”samarbete” med SD o s v) och för att vara en dålig (kommande) regering, vilket förstås blir helt absurt. Den enda regering som ska utvärderas är den sittande.

Varför ska oppositionen spela på den borgerliga planhalvan – det är ju om kompetens Reinfeldt vill att valet ska handla? Visst, men i verkligheten krävs det inte två för att dansa tango: antingen handlar debatten bara om de rödgrönas inkompetens, eller så ser Vänsterpartiet och Socialdemokraterna till att den också handlar om regeringens. Anledningen till att Reinfeldt gärna pratar om kompetens är ju inte att han är mer kompetent. Bara att han vet att han i dagsläget är bättre på den debatten.

(Ledare publicerad i Flamman 17/4).

Debatten är smal, hurra!

"Väljare är inga dumbommar" skriver Henrik Oscarsson idag i ett inlägg som spretar ordentligt. Så långt som att väljare är rationella, utifrån sina erfarenheter, är det lätt att hänga med. Man kan också lägga till att väljare tar politik på allvar, vilket till exempel många kommunikatörer som kommer till politiken från marknads-PR inte förstår.

Och ja, det är smart att ha koll på att media- och politikbubblan inte är representativ när det gäller åsikter. Vill man bilda opinion måste man börja argumentera i närheten av den position som väljaren har - inte klampa på och få det att låta som att man är en dålig människa för att man tycker som man gör. (Det där är vänstern dålig på ibland, att ta sig in i huvudet på folk och börja med att försöka förstå. Vi blandar ihop det med att anpassa sig och att inte hålla en klar ideologisk linje.)

Oscarsson hoppar sedan till att beskriva den svenska politiska debatten som "fördömande" och smal. Så forskare han är, får vi inga data. Fair enough - även en statsvetare får väl gå på känsla ibland. Det kanske är sant att det går snabbt att snoppa av folk i sociala medier, men tycker man det är trist har man nog snarare fel förväntningar på sociala medier. Att debatten blir mer oborstad beror väl också på att fler deltar än för bara några år sedan. Det kan också bero på hårdare motsättningar: de sociala klyftorna ökar. När löntagarfonderna spetsade till politiken en gång i tiden blev Thorbjörn Fälldin också ganska brysk.

Oscarsson räknar upp ett antal utbredda åsikter som "helt saknar plats i det offentliga rummet": förespråkande av dödsstraff, gudstro, abortmotstånd. Och får de plats åker förespråkarna direkt på nöten.

Nu kan ju det vara en ganska bra strategi. Just åsikterna ovan lär ju har varit mer utbredda för femtio år sedan. Liksom till exempel främlingsfientlighet. Inte i något fall har åsiktsförskjutningen åstadkommits genom "nyfikna" seminarier där man respektfullt diskuterat om mörkhyade luktar illa eller om man hamnar i helvetet eller i skärselden om man genomgår en abort. En del åsikter har inte tiden på sin sida, de växer bort, och skulle bara tjäna på att bemötas. Den som ogillar dödsstraff har ingen demokratisk skyldighet att diskutera saken. Det faller på den som vill bilda opinion att ta sig plats.

Hur skulle ett samhälle se ut där ingen människa kände någon som helst nervositet att uttrycka en åsikt offentligt, där allting togs emot med "intellektuell nyfikenhet"? Det vore ett fruktansvärt samhälle, iskallt, där ingenting togs på allvar (eftersom politiska frågor framför allt avgörs med hjärtat). Att en del upplever påhopp och censur är ett tecken på att vi är ett samhälle där majoriteten vill någonting, ett samhälle som har en riktning.

Om det finns populära åsikter som är föga framgångsrika i det offentliga samtalet, så ska gudarna veta att det också finns extremt udda åsikter som brer ut sig enormt - en annan brist på folklighet. Att vara för eurosamarbetet betraktas till exempel som ganska normalt i debatten, trots att det är en åsikt som de flesta väljare ser som fullständigt flippad. Eller Natofrågan, som diskuteras med mycket intellektuell nyfikenhet, trots att väljarnas åsikt är "nämn inte skiten". Ibland är det i pratandet, och inte i tigandet, som bristen på lyhördhet ligger.