SD-väljare kan ändra sig

Alla pratar om SD och regeringsfrågan igen – precis som SD ville ha det. Det senaste året har Jimmie Åkesson uppvaktat allianspartierna intensivt. På kort sikt för att komma in i debatten igen, efter att gränserna stängts och SD famlat efter sin roll i den nya, hårdare flyktingdebatten. På lång sikt för att partiet kanske insett att den enda vägen till regeringsmakt går via högern, som i många andra europeiska länder.

Den rödgröna motstrategin handlar om att göra SD till paria. Lyckas man vinna debatten om hur SD ska beskrivas så blir det svårt för Anna Kinberg Batra att göra dem till regeringsunderlag. Alltså är framför allt de socialdemokratiska utfallen mot SD tuffare idag än tidigare: de är rasister, punkt. Att varje ”skandal” kring SD (egentligen bara återkommande uttryck för vad partiet står för) utlöser twitterstorm beror delvis på genuin, spontan antirasism, delvis på strategin att förhindra att SD blir rumsrent i alliansväljarnas ögon.

Problemet med den strategin är att den förutsätter att det mesta SD säger och gör lyfts fram, så att de återigen hamnar i fokus för den politiska debatten – en debatt där SD egentligen skulle skadas mer av att klassiska vänster-högerfrågor var på agendan. Skandaler påverkar inte väljarna särskilt mycket, av lätt insedda skäl: politik är alldeles för viktigt. Om du sympatiserar med ett partis politiska projekt – eller till och med är övertygad om att det är den enda vägen för Sverige – kommer du inte att rösta annorlunda för att några företrädare för det partiet är rötägg. SD:s hantering av skandalerna följer dessutom för det mesta instruktionsboken. Utifrån sett tycks de faktiskt reagera mot rasism inom partiet.

Men borde inte väljarna se ett mönster i till exempel alla uppseendeväckande uttalanden, att de tillsammans bildar en ideologi? Nej, det kan man knappast förvänta sig. Vi lever i ett samhälle där ideologier inte står särskilt högt i kurs. Det mesta sägs vara enskildheter och isolerade fall. Politiker som hela tiden uppmanar oss att se enstaka olyckliga händelser, inte systemfel, i skandalerna i den vinstdrivande välfärdssektorn – hur kan samma politiker kräva att vi ska pussla ihop SD-skandalerna till en ideologi? Vill man att väljarna ska tänka i termer av politiska idéer och ”ismer” måste man nog börja med att omfamna det tänkandet själv.

Ett annat problem med stigmatiseringsstrategin är att den knappast imponerar på SD:s väljare. Råskället från etablissemanget kan till och med verka bekräfta SD-berättelsen om ”alla mot dem”. Det är heller inte givet att en enskild SD-väljare kan höra en anklagelse om att partiet är rasistiskt utan att höra en anklagelse om att själv vara rasist.

Vad skulle problemet med det vara då? Jo, till exempel att ett parti som vill ta tillbaka väljare från SD inte kan börja med att kalla dem rasister. För just detta, att ta tillbaka väljare från SD, är faktiskt fortfarande den enda lösningen på den destruktiva politiska situation som Sverige varit i sedan partiet kom in i riksdagen 2010. Sedan förra valet dominerar en idé om att SD-väljarna ”bara är rasister”: främlingsfientlighet är deras enda bevekelsegrund. Det är en uppgiven idé som beskriver SD-röstande som ett slags svart hål: man kan komma dit, men man kan inte komma därifrån, i alla fall inte med några andra argument än SD:s egna. Det vi andra kan göra är bara att förhindra att fler hamnar i det svarta hålet, och glädjas åt att vi fortfarande är fler som befinner oss utanför – ”vi är 87 procent”.

Med den här synen på SD:s väljare är stigmatiseringsstrategin inget problem: om de bara är rasister, så spelar det heller ingen roll om man kallar dem det, för att avskräcka andra. Risken är bara stor att SD:s väljare i själva verket är lika flerdimensionella och påverkbara som andra väljare. SD passerade inte fyraprocentsspärren förrän för sex år sedan. Nästan alla partiets väljare har alltså fram tills helt nyligen röstat på andra partier, på grundval av andra sakfrågor. Det betyder också att man kan få dem att ändra sina prioriteringar igen, precis som de 50 000 väljare gjorde som faktiskt bytte från SD i valet 2014 – fastän de bara, enligt teorin, har främlingsfientlighet i huvudet. Det finns inga svarta hål i politiken.

Stigmatiseringsstrategin motiveras med ett defensivt mål: att hindra att SD får större parlamentariskt inflytande. Men det kan aldrig vara tillräckligt bra. SD måste minska, och skickas ut ur riksdagen igen. Inget annat mål duger på sikt. Det bygger på att man ändrar SD-väljarnas syn på hur Sverige fungerar, och vad som är viktigt – inte ger upp om dem. Dagens grälande på, och om, SD bidrar inte till en sådan offensiv kamp. 

(Ledare publicerad i Flamman 10 oktober 2016.)

Pippi-psykologi

Är det inte underbart med gamla människor som är helt öppna för att det inte var bättre förr? Astrid Lindgrens dotter, 80 år, berättade i helgen i DN att hon ändrat sig och nu står bakom beslutet att inte kalla Pippi Långstrumps pappa för "negerkung" i nytryckningarna.

Det beslutet är rätt. Pippi Långstrump är alltför bra för att inte moderniseras. Många föräldrar runt om i landet ändrar redan i barnbokstexter varje kväll. Särskilt äldre barnböcker är (självklart) inpyrda med rasism, kvinnoförakt och stereotypa könsroller. Barnböcker är bruksvaror. Deras funktion är att sätta igång fantasi, diskussioner och drömmar. Barnböcker är inte litteratur som behöver ligga på piedestaler och hanteras med vita arkivhandskar.

Det om sakfrågan, för tydlighetens skull.

Mitt ärende är dock detta:

När det dyker upp förslag om att byta ut rasistiska begrepp eller stereotyper ur böcker och filmer blir alltid reaktionen våldsam (minns Kalle Anka på julafton eller Tintin-debatten). Och det är långt ifrån bara vanliga Flashbacktroll som protesterar mot korrigeringarna. Så många Flashbacktroll finns det inte. Jag har lyssnat på ganska många människor i min närhet - liberaler, gråsossar, resonerande personer - som har svårt att förstå varför det skulle vara rasism att - ja, till exempel läsa ordet "negerkung" för en 5-åring. De som har svårt att förstå är ofta lite äldre och har haft egna småbarn. Man måste försöka förstå deras reaktion. De har läst böcker för sina barn, barnen har skrattat, böckerna har varit bra - och nu kommer någon och påstår att de har vidarebefordrat rasistiska stereotyper under de där kärleksfulla lässtunderna. Det blir förstås en anklagelse: varför hörde du inte att det här var fel? Kanske är du rasist själv som inte reagerade!

Önske-reaktionen vore förstås att folk insåg att vi tillsammans, som samhälle, kan komma fram till nya saker som står i motsats till det vi trodde tidigare - utan att det är ett dugg märkligt att vi en gång tänkte som vi tänkte.

Men den vanligare reaktionen inombords är nog ungefär så här: jag är inte rasist, så det jag har läst för mina barn kan inte gärna vara rasistiskt. Det skulle jag väl ha reagerat på!

Eller så förstår man poängen, men känner sig lite dum som bara satt där framför Kalle Anka och fnissade.

Jag tycker att de som gått till storms mot rasism i populärkulturen har underskattat det här elementet av anklagelse. Hade de inte gjort det, hade de kanske kunnat formulera sig lite annorlunda, och fått med sig fler.

Det finns ett generellt problem här.

Vänstern är ofta snabb med att säga "rasism". Ibland är det berättigat, ibland kanske det mest sägs för att det är ett kraftfullt ord. Och kraftfulla ord får många likes.

Men de som blir anklagade för att vara rasister - till exempel de som röstade på Sverigedemokraterna i valet 2014 - blir inmålade i ett hörn. Hur backar man bort från en roll som "rasist"? De som agerat rasistiskt måste få höra andra tolkningar av sitt eget beteende, som de kan ta fasta på. De måste få höra förståelse för sin besvikelse, så att de kan säga "ja, just det, så är det: min besvikelse är det viktiga, och den kan jag låta ta andra politiska uttryck". Vänsterns uppgift är inte att bygga upp en negativ politisk identifikation åt varenda människa som begår rasistiska handlingar. Vänsterns uppgift är tvärtom att påminna om de goda stråken i varje människa och försöka få människor att identifiera sig utifrån de sidorna istället. Ska vi tala om rasism, så borde det oftare vara om rasistiska handlingar, nästan aldrig om att en del "är" rasister och en del inte.

Att argumentera så att människor kan ändra sig borde vara en grundbult för alla radikaler. Tyvärr pekar mycket på att vänstern inte bryr sig tillräckligt mycket om opinioner. Det som är, det ska sägas. Om folk blir sura är det väl inte sanningssägarens fel! Men jag tror att man måste vilja mycket mer in under skinnet på folk, försöka förstå dem. Och lita på att väldigt, väldigt många kan ändra sig om vi ger dem redskap för att göra det. Måste vi antirasister till exempel vara så petnoga med att alltid kalla rasism för rasism? Skulle vi kunna argumentera emot rasistiska begrepp i Pippi Långstrump genom att bara kalla dem till exempel "föråldrade", om det gav bäst resultat: den största uppslutningen bakom strykningen? Det är väl det som är poängen, resultatet. Inte att få skälla på folk.

Finns det en så pragmatisk antirasism?

Återupprätta vänster-högerkonflikten i migrationspolitiken

Göran Hägglunds debattartikel i DN argumenterar för att ta emot färre flyktingar trots att behovet av skydd knappast har minskat där ute. Han vill att vi ska smita undan vårt mänskliga ansvar. Dessutom presenterar han en dålig borgerlig integrationspolitik fylld av självmotsägelser.

Sett i ett större perspektiv finns det två poänger att göra här.

För det första får inte vänstern vara svarslös inför den usla borgerliga integrationspolitiken. Väljare är inte dumma. De vill veta att flyktingmottagande och integration fungerar. Men högerpartierna kan bara presentera dåliga högerlösningar. En gemensam sektor satt på svältkur och en slaktad arbetsmarknadspolitik kommer aldrig att kunna ge människor trygghet, självförtroende, jobb och en egen bostad. De borgerliga kommer att fortsätta sänka skatterna för de rikaste och sedan, när resurserna är dränerade, säga att det är svårt med integration. Det är bara vänstern som har ett trovärdigt svar på hur en framgångsrik integration faktiskt kan gå till. Men om inte vänstern berättar det, kommer väljarna att dra slutsatsen att det inte kommer att funka. Att det verkar precis så svårt som borgerliga politiker utan resurser säger.

Vänster-högerkonflikten är lika relevant inom migrations- och integrationspolitiken som inom andra områden. Integration är inte en fråga "vid sidan om", som har andra typer av svar, eller där partier som säger sig finnas bortom blockpolitiken (SD) skulle vara mer relevanta. Det är just genom att göra migrations- och integrationspolitiken till en fråga "vid sidan om" som SD vinner: väljarna överger sina gamla partier för att de blivit övertygade om att det här är en dimension som är viktigare än höger mot vänster. Statsvetare och andra debattörer hjälper gärna till genom att prata om migrationspolitik/rasism/antirasism som någonting som ligger utanför den traditionella vänster-högerskalan. Men vänster och höger är aldrig irrelevant, och ett sätt att få SD att börja förlora är att återpolitisera det här politikområdet. Även när integration diskuteras måste väljarna fås att se sakpolitiken i ett större idésammanhang: även här står det gemensamma mot att klara sig bäst man kan; många chanser mot färre chanser; jämlikhet mot galopperande skillnader. Då kan väljarna också lättare se att svaren finns inom de traditionella politiska blocken.

Alltså: vänstern, t ex Vänsterpartiet, borde delta i debatten om integration när den dyker upp. Insikten om det kontraproduktiva i att "ta debatten" mot SD eller att diskutera politiken utifrån deras rasistiska utgångspunkter, betyder inte att man ska vara helt tyst om politikområdet integration. Vänsterpartiet har en politik här, beskriver den på sin hemsida och motionerar om den i riksdagen. Den behöver bara kommuniceras.

Men ska verkligen Vänsterpartiet bidra till att samhällsdebatten handlar om integration?

Frågan innehåller ett stort mått av självöverskattning. Vänsterpartiet är ett litet parti. Om integration är ämnet för dagen, så är det så oavsett vad Vänsterpartiet tycker. Och om debatten ändå har uppstått, borde inte Vänsterpartiet avstå från att berätta hur det socialistiska och feministiska perspektivet är viktigt även här.

Den där diskussionen om hur olika sakfrågor på den politiska agendan gynnar och missgynnar olika partier behöver dessutom kvalificeras lite. Det är riktigt att det aldrig gynnar Vänsterpartiet om integration diskuteras på ett dumt och borgerligt sätt, eller om ramarna för debatten är satta så att ett vettigt argument aldrig kan vinna. Men det är också så, att oavsett vilken sakfråga som diskuteras, så är det partiet som skickligast kan koppla sakfrågan till sina övergripande idéer och värderingar som vinner. Varje enskild sakfråga i sig är inte särskilt viktig för väljarna. De röstar på helheter, på en politik som totalt sett känns bäst i magen. Det är hur partierna lyckas få sina grundläggande värderingar att materialiseras i sakfrågorna som spelar roll.

Andra poängen att göra utifrån Hägglunds text:

Om alla partier kopierar SD:s problemformuleringar gynnar det bara SD. Men om utspel som Hägglunds ger upphov till andra konflikter än "alla mot SD", förlorar SD.

Det skulle förstås inte vara värt någonting om det enda som hände var att de andra partierna började diskutera på SD-vis sinsemellan. Men Hägglunds artikel synliggör snarare motsättningar som alltid funnits mellan de andra partierna. Det borgerliga alternativet har alltid stått för ett snålare flyktingmottagande och en mer batongpräglad integrationspolitik. Förr i tiden uppstod också debatter mellan vänster och höger kring dessa motsättningar. Men sedan SD kom in i riksdagen har de debatterna långsamt dött ut. Förr var vänstern antirasistisk genom att kritisera den faktiskt förda asylpolitiken och bilda opinion mot avvisningar. Nu är vänstern antirasistisk genom att markera mot SD. Det som gått förlorat är vänster-högerkonflikten. De borgerliga partierna, å andra sidan, har älskat att också kunna markera mot SD och bli en del av det "antirasistiska blocket" istället för att få sin egen politik granskad. Jimmie Åkesson har blivit grundligen utskälld i många tevedebatter, men han har tagit utskällningarna med ro, eftersom de har bekräftat SD:s verklighetsbeskrivning: det är alla mot oss - vi är det enda alternativet för den som vill se en förändring av den förda politiken.

I praktiken skulle Göran Hägglunds artikel kunna leda till att ett antal väljare får syn på fler nyanser i synen på flyktingmottagande. Helt enkelt: kanske behöver man inte rösta på SD när det faktiskt finns andra partier som driver en restriktiv linje? Om vänstern bidrar till att kalla den borgerliga migrationspolitiken vid sitt rätta namn, kan det på kort sikt gynna de borgerliga på SD:s bekostnad. Det vore det ändå värt. Motsättningar mellan demokratiska partier om migrationspolitiken är alltid att föredra framför ett öppet rasistiskt parti med ökande inflytande. Men då bygger det på att vänstern verkligen svarar på borgerliga utspel som Hägglunds. Och att man inte är så snabb med att ropa "SD-anpassning!". Poängen var ju att hålla dem utanför debatten. För en gångs skull. Den som påstår att en borgerlig restriktiv flyktingpolitik är något som uppstod med Göran Hägglund den 18 december har fel, och har dessutom fel på ett sätt som SD själva är mycket nöjda med.

Avskaffa antirasismen med stort "A"

Så var det dags för antirasistiska manifestationer igen, efter Sverigedemokraternas (och andra europeiska högerextremisters) framgångar i EU-parlamentsvalet. Jag kan inte undvika att känna mig lite matt. Efter valet 2010 var det likadant: stora manifestationer och tydliga deklarationer. För många blev Sverigedemokraternas inträde i riksdagen startskottet till politiskt engagemang. Men ärligt talat - hände det så mycket sedan? Det var först efter Kärrtorpshändelserna i december 2013 som det uppstod någon typ av antirasistisk folkrörelse i Sverige, men i den har Vänsterpartiet haft svårt att hitta sin plats.

Det är helt okej med stora samlingar med stora ord - de kan till och med vara viktiga - bara inte vänstern ställer sig och slår på larmtrummorna som en ritual varje gång SD skördar nya valframgångar, och däremellan intet. Då blir ju sådana manifestationer bara terapeutiska. Och så upprepar sig allt för varje val: lite större SD, lite mer allvarstyngda ord på Sergels torg.

Vore det inte bättre om vänstern i huvudsak lämnade torgen och Facebookuppropen och gav sig ut och skitade ner sig lite istället? Allt handlar ju om politiskt basarbete om vi ska vinna den del av SD-väljarna som vi har potential att vinna. Vi kan aldrig "rösta bort rasismen". Sådana erbjudanden haglade under EU-valrörelsen, men chanserna att utmobilisera SD-väljarna så mycket att det märks är ganska små. Och priset är högt: den politiska debatten reduceras till att vara för eller emot rasism, när det SD-väljarna egentligen behöver höra är mycket mer om andra politiska motsättningar.

Nej, antalet SD-väljare sänker vi bara genom att vinna förtroende för våra problemformuleringar hos dem. Vi ska inte prata om felet med att vara rasist, utan om felet med samhället. Det första blir lätt till att kritisera ett partival; det senare handar om att vara med och påverka partivalet. En stor del av SD:s väljare har inte ens invandring högst på dagordningen: att 66 procent har det brukar beskrivas som högt - jag tycker det är förbluffande lågt. En tredjedel av partiets väljare går alltså igång mest på något annat: välfärdens krackelering, bristen på opposition, arbetslösheten, kriminaliteten. Om vi tar det på allvar måste ett anti-SD-arbete alltid vara lite mer än bara ett antirasistiskt arbete.

Vänsterpartister från norr till söder har under valrörelsen ägnat sig åt att "vända ryggen" åt SD. Är SD-framgången i valet ett bevis för att det var en felaktig strategi som bara gav Jimmie Åkesson sympatier?

Det går förstås inte att veta, men det känns mer sannolikt att det var SD:s hårda EU-motstånd - och att de fick sina väljare till valbåsen - som gav framgången. Det visar inte minst dagens partisympatiundersökning från SCB, där SD fortsätter sin inrikespolitiska kräftgång. Jag tycker att man ska tro SD:s väljare om så pass mycket förstånd, att de inte röstar på ett parti enkom för att det blir bespottat. Det finns naturligtvis något annat i botten, någonting som handlar om verkliga upplevelser och verklig politik. Martyrteorin känns svag, den är mest något som håller Sverigedemokraternas egna moral uppe när de får ruttna ägg på sig. Om det finns någon effekt av motståndet på gator och torg är det snarare att det är ett sista hinder för dem som attraheras av SD: insikten om att de inte är ett parti som andra, insikten om att många andra tycker att det här luktar riktigt illa.

Men observera gärna: "sista hinder". Även om gatuprotester är ett vapen mot normalisering av SD, gör de ingenting åt att SD:s problemformuleringar, effektiva oppositionspolitik och tydliga politiska projekt vinner anhängare åt dem. Gatuprotesterna skapar i bästa fall "man borde väl inte men egentligen har de ju rätt"-väljare. För att verkligen vinna fajten i grunden krävs mycket mer än antirasistiska paroller: en tuffare politik för jobb, en tuffare politik för jämlikhet, en tuffare klassretorik, en starkare fackföreningsrörelse. En tydligare klassretorik betyder till exempel att man kastar ut jargong om "vita, medelålders män", som om de i allmänhet var privilegierade. "Allt annat lika" är de privilegierade, men "allt annat lika" är ett akademiskt skräpbegrepp som inte går att förklara. Vänstern lyckas ofta göra feminismen till klassmedvetandets fiende på ett extremt olyckligt sätt. När den borgerliga politikens offer ska utses lyfter vi alltför sällan fram löntagarkollektivet som helhet som offer, utan hellre till exempel kvinnor. Det är sant att kvinnor ofta är mest drabbade, men om vi alltid pratar om de mest drabbade blir det aldrig mycket till klassretorik, eller hur?

(Problemet att få feminism att lira ihop med klassretorik är bara ett exempel. Jag utser inte feminismen till huvudproblemet här.)

Slutligen: stora ord om rasism i valrörelsen hindrade inte en SD-framgång i valet. Att då reagera på den framgången med ännu större ord om rasism känns lite bakvänt. Budskapet valresultatet skickade var ju ett helt annat: vi måste prata politik, med rätt ord och på rätt ställen, för att hindra SD att vinna fler väljare. Om manifestationerna mobiliserar och skapar engagemang så toppen, men avskaffa sedan det "antirasistiska" arbetet med stort A - där man argumenterar mot den som redan valt fel problemformulering - och starta ett tuffare vänsterpolitiskt arbete. Det måste väl vara Vänsterpartiets roll i sammanhanget? Vi kan göra båda, säger någon. Men varför fastnar vi i så fall så ofta i manifestationerna?

Fotnot: En tidigare version av den här texten hette "Avskaffa antirasismen", men det var ju enbart fånigt.

Därför minskar SD

En av vårens bästa politiska nyheter är förstås att Sverigedemokraternas opinionsstöd har börjat vända nedåt. Jag tror att det kommer fortsätta så. Inte heller i dagens Sifo får partiet någon siffra som kommer att vända trenden i sammanvägningen i poll of polls.

Och detta sker alltså samtidigt som det skulle kunna vara som Lena Mellin skriver, att protesterna i samband med Jimmie Åkessons Sverigeturné "spelar honom i händerna". Men den eventuella effekten vägs i så fall upp av någonting annat.

Dessutom är fortfarande M ett dåligt regeringsparti och S ett dåligt oppositionsparti. SD skulle kunnat fortsätta växa på bekostnad av båda. Det börjar bli en allmän sanning att S och M kopierar sig allt mer lika i den politiska mitten, och att det gynnar ytterkanterna. Men i de senaste opinionsmätningarna har det ovanliga inträffat, att M minskar utan att SD lyckas fånga upp de rösterna. Eller, återigen: om SD gjort det, så har den eventuella effekten i så fall vägts upp av någonting annat.

Vad är då "någonting annat"?

Jag tror att de senaste månadernas makalösa antinazistiska folkrörelse helt enkelt har svept med sig Sverigedemokraterna: när nazisterna har lyfts fram har det blivit uppenbart hur mycket grundinställningen och retoriken ändå är densamma som SD:s. Svenska Motståndsrörelsen har helt enkelt släpat salongsrasismen i smutsen en aning. Det har blivit lätt att vara antirasist när rasismen tagit sig så grova uttryck som i Kärrtorp och Malmö - men det har också blivit svårare att dra en tydlig gräns vid just SD. Det blir inte logiskt att protestera vilt mot nazism i uniform samtidigt som man tiger om rasism i riksdagskostym. Därför får nu vinterns antinazistiska kamp en fortsättning i arbetsplatsprotester mot Jimmie Åkesson.

Om resonemanget ovan är korrekt, betyder det att idén att SD normaliseras i samma takt som nya högerextrema partier kommer in på scenen, inte stämmer. SD känns inte mer normala bara för att det finns partier som är ännu värre: tvärtom påminns väljarna om vilket träsk de har rötterna i.

Jämför gärna med vänsterns historia. Enligt normaliseringsresonemanget borde VPK ha blivit rumsrent när maoister, vänsterterrorister och allehanda bokstavskombinationer fick kraftig uppmärksamhet i slutet av 60- och början av 70-talet. Men det hände inte, och orsaken är förmodligen exakt densamma: extremvänstern förstörde helt enkelt bilden av vänstern i allmänhet, och då hjälpte det inte hur vattenkammade (nåja) riksdagskommunisterna var.

Om protesterna mot Åkessons arbetsplatsbesök må sägas följande: om uppmärksamheten ska gynna SD, måste folk i allmänhet känna att det är oschysst att anställda inte vill träffa SD-ledaren. Det tror jag inte att de gör. Tvärtom påminns de om att SD av många inte betraktas som ett parti bland andra. Om Jimmie Åkesson däremot stängs ute av ledningarna på arbetsplatserna (framför allt de politiskt styrda) så att anställda inte får träffa honom, kan det upplevas som dåligt fair play och stärka SD:s outsiderroll. Men en sådan effekt måste fortfarande vägas mot att SD uppfattas som kontroversiellt på ett dåligt sätt. Det värsta som kan hända är trots allt inte att SD kan gråta krokodiltårar om att de förtrycks av etablissemanget - det är att de blir etablissemanget.

Det räcker inte med demonstrationer

Nej, det räcker inte med demonstrationer mot nazisterna. Ni kommer ihåg Kärrtorps IP, december 2013? En fantastisk antirasistisk styrkeuppvisning. Den räckte inte. Efter den har det varit fler nazistiska överfall och mer nazistiskt klotter. Det går rykten om nazister som ska ha visat sig än här, än där.

I sin strategi och i sina effekter är det ingenting annat än en slags lågintensiv terrorism. Som sådan borde den behandlas av statsmakterna. För vad gör nazisterna, om inte "injagar allvarlig fruktan" (lagen om terroristbrott) hos befolkningen i Björkhagen, Kärrtorp och Bagarmossen?

Den nazistiska terrorismens effektivitet märks just i ryktesspridningen. Lokala nätforum i söderort svämmar plötsligt över av påståenden om allt möjligt som nazister ska ligga bakom. En del är med visshet sant, annat är bara sannolikt, en del är säkert strunt. Problemet är att vi inte vet, och att vi som bor i området blir räddare. Och ingen av oss slipper undan: har du vit hudfärg måste du ändå hoppas att du inte ser ut att vara vänster. "Döda de röda", stod det klottrat på tunnelbanefundamentet i Kärrtorp. Det är ingen slump att nazisterna visar sig i Stockholms radikalaste område. Exakt på den delen av torget där nazisterna attackerade demonstrationen, ligger ett valdistrikt där var femte väljare är vänsterpartist - mest i hela Stockholm.

Sa jag att det inte hjälper med demonstrationer?

Nej, jag sa att det inte räcker med demonstrationer. Stora demonstrationer hjälper, för de skapar sammanhållning. Sammanhållning som blir värdefull när du blir yesterday's news - som Kärrtorp nu, och som Malmö om ett tag.

Men sammanhållning innehåller vakthållning, och vakthållning innehåller destruktiva rykten om skuggor mellan träden - så det är dubbelt. I grund och botten måste vi kräva en helt annan punktmarkering av nazisterna, kräva att vi betraktar det de håller på med som någonting annat än enstaka övergrepp - som en slags terrorism. Så systematiskt är utan tvekan deras vidriga arbete.

Prata inte om nazisterna

Sommarens politiska genidrag kan vara Svenskarnas partis resa till Almedalen. Genom sin blotta närvaro lockade man fram så många arga motmarkeringar att partiet framstod som långt viktigare än sina 681 röster i senaste valet. Vänstern har problem med spontaniteten: att motdemonstrera anses inte längre som ett taktiskt val, utan som ett moraliskt måste. (Bojkotter likaså - när hörde någon senast en sådan diskussion som handlade om effektivitet?) Vi ska alltid reagera mot nazistiskt stöveltramp, visst. Men det finns en gräns för hur perifera motståndare man ska adla till ett hot.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 augusti.)