Anders Borgs tokchansning

Igår debatterades vårpropositionen i riksdagen. Fast inte av den allt mer Fredrik Reinfeldt-like Anders Borg: i någonting som nästan liknade trots mot riksdagsordningen besvarade han alla frågor med att ifrågasätta de rödgrönas brist på gemensam politik. Det blev ganska löjligt. En finansminister ska försvara sin finanspolitik – inte stå i talarstolen med oneliners från partiets kommunikationsavdelning.

En av Anders Borgs återkommande attacker handlade om att den rödgröna oenigheten kommer leda till att överskottsmålet sabbas. Därmed har finansministern dragit först i den avvaktande revolverduell som debatten om överskottsmålet liknat. Både Magdalena Andersson och Anders Borg vet att målet i praktiken har övergetts. (Carl B Hamilton agerade sanningssägare i riksdagen genom att fråga hur S tänker ”gå tillbaka till överskottsmålet”.) Både Magdalena Andersson och Anders Borg håller nog också i grunden med de ekonomer som dömt ut överskottsmålet. Men ingen har vågat säga det först, av rädsla för att den andra då ska utnyttja tillfället och bli en benhård försvarare av målet för att plocka poäng i ekonomiskt ansvarstagande. Lurpassandet har alltså gjort att en konstruktion som är utdömd av nästan alla fortfarande är en faktor i finanspolitiken.

Moderaterna blöder väljare för tillfället och alla strategier måste testas. I ett sista försök att förändra spelplanen skrapar Anders Borg nu alltså ihop den knappt hörbara kritik mot överskottsmålet som Magdalena Andersson yppat, lägger till Vänsterpartiets öppna ifrågasättande plus den egna teorin om att rödgröna reformer kommer leda till mer upplåning, och tar positionen som fanbärare för överskottsmålet.

Ingen ska tro att det handlar om någonting annat än valkampanjande: det var inte länge sedan även finansministern hördes tvivla på det kloka med överskottsmål. Och karaktären av tokchansning understryks av att han själv skapat stora underskott med sina skattesänkningar.

Problemet för Anders Borg är att Magdalena Andersson nu snarast lär hårdna i sitt stöd för överskottsmålet. Förutom att hon inte vill ge M den konflikt de söker, har kritik mot överskottsmålet aldrig varit en bekväm ståndpunkt för henne. Hon är nog snarast fortfarande i chock över att Göran Persson själv tagit avstånd från grundpelaren i saneringsarbetet från 90-talet. Att Borg nu använder överskottsmålet som vapen minskar kanske också den interna pressen (LO, Aftonbladet) på S-ledningen att överge det.

I sakfrågan är tillväxten för 2015 och 2016 fortfarande för låg för att bryta massarbetslösheten. Inflationen är ännu obefintlig vilket talar för att det fortfarande vore rätt att skapa stimulerande underskott. Det bästa vore självklart om S övergav överskottsmålet. Det är en linje som möjliggör en kraftfullare konjunkturpolitik. Risken nu är att S istället ägnar valrörelsen åt att peka på Anders Borgs minussiffror. Efter valet (om S får bilda regering) är man då bundna att snabbt stärka finanserna i en situation med massarbetslöshet. Och det i ett läge när åtta års alliansstyre skapat enorma förhoppningar om vad ett maktskifte ska återställa.

Det är värt att upprepa att regeringen, när den överger skattesänkarretoriken, också avhänder sig sitt enda recept mot arbetslösheten. Nu återstår för dem bara att säga som en viss socialdemokratisk statsminister anno 2006: ”jobben kommer”. Det borde göra jobbfrågan ännu mer intressant att lyfta för oppositionen under de kommande månaderna. Men då måste det också göras med mer glöd än under riksdagsdebatten igår. Det är påfallande hur målande vidrigheterna hos välfärdskapitalisterna kan beskrivas, samtidigt som arbetslösheten mest nämns som en procentsiffra. Men den är avskyvärd, bryter ned folk. Det behöver formuleras ibland. Så att ingen tillåts börja se massarbetslösheten som ett normaltillstånd.

(Ledare publicerad i Flamman 10 april.)

Dags att sno s-väljare

Vänsterpartiet hade goda skäl att börja jobba långsiktigt med vinster i välfärden-frågan efter 2006. Bilden av partiet var blurrig, och här stack man ut. Och det var - och blev - en populär fråga. Kanske ser vi resultatet av det nu, när Vänsterpartiet lyfter i opinionen. Men lyftet kan lika gärna vara en effekt av saker som ligger utom partiets kontroll: stödet för Vänsterpartiet beror på vad man själva gör – men också alltid av vad Socialdemokraterna gör. Och i vinter har opinionsbildarna gått hårdare åt S än på länge. Karin Petterssons avrättning av S-ledningen ringer fortfarande i öronen: Magdalena Andersson ”verkar sakna ambitioner att förändra Sverige” och S ”verkar inte ens leta efter ett politiskt projekt” (Aftonbladet 25/2).

Vinstfrågan var bra för Vänsterpartiet som tillbakapressat 5-procentsparti. Och den var bra under ett mitten-vänsterorienterat S under Håkan Juholt. Men när Stefan Löfven och Magdalena Andersson sakta men säkert vridit Socialdemokraterna ”några streck för långt till höger” (KG Bergström, Expressen 7/3) har möjligheter för en mycket bredare vänsterkritik öppnat sig. Socialdemokraternas svar på massarbetslöshet är tandlösa utbildningssatsningar och ”ansvar för sin egen anställningsbarhet”. Svaret på deflation och företag som fortfarande ropar efter fler order är att ge sig in i en verklighetsfrämmande trovärdighetstävling med Moderaterna där den som är stramast vinner.

Valkampen mellan de två stora partierna riskerar att utspela sig inom mycket snäva ramar.

I det läget vill man inte att Jonas Sjöstedt begär replik och pratar om - vinster i välfärden, för femtioelfte gången. Åtminstone inte utan att samtidigt påpeka att Vänsterpartiet har en sammanhållen politik som på varje punkt utmanar de övriga partiernas samling kring mittenväljaren. Partiet kan, till skillnad från S, backa upp en kritisk verklighetsbeskrivning med reformer som faktiskt kan ta samhället ut ur den verkligheten. Med ett högre skatteuttag går det att ha planer för jobb och välfärdsrenovering som gör skillnad.

Och partiet har många att hålla i handen. Det finns ett massivt välfärdsmissnöje där ute som desperat söker politiska företrädare. Frustrationen finns också bland akademiker, journalister och intellektuella. När hade Vänsterpartiet eliterna med sig på samma sätt senast, 1968?

Moderaterna har fattat vad som är grejen 2014: det är bara att lägga sig platt för vänstervinden. I deras fall innebär det att svälja (och därmed desarmera) nästan allt vad Socialdemokraterna säger. För Vänsterpartiets del borde det betyda att inte bara driva den sakfråga som man vinner utan att ens behöva använda vänsterretorik, utan att spela ut hela sitt register. Vänstervinden, välfärdsmissnöjet och Socialdemokraternas högersväng ihop borde göra att Vänsterpartiet kan ta väljare från S. Men sedan valet 2010 har nettovinsterna därifrån varit små - så sent som i SCB:s novembermätning faktisk noll.

I sitt första tal som ny partiledare lovade Jonas Sjöstedt att inte snegla på Socialdemokraterna hela tiden. Kanske borde han ändå göra det. Det är ingen slump att Vänsterpartiets skyltfönster (Degerfors och Fagersta) båda är succéer som bygger på att utnyttja Socialdemokraternas svaga sidor. Att förhålla sig till Socialdemokraterna har ingenting med dåligt självförtroende att göra. Inte heller handlar det om något slags ofint parasiterande. Sneglandet är ju ömsesidigt. Socialdemokraterna tog en tredjedel av Vänsterpartiets väljare 2006, och ytterligare en femtedel 2010. De slår glatt ihjäl vänstern när de har chansen. Vänsterpartiet bör ha samma inställning. CH Hermanssons nya linje på 60-talet var ett VPK som tog sig rätten att kritisera SAP. Samma respektlöshet låg bakom lyftet till 12 procent 1998. Och den vänsterkritiken riktades mot betydligt bättre versioner av socialdemokratin än den nuvarande. Vilka socialdemokratiska intellektuella skulle idag gå genom eld och vatten för att försvara Magdalena Andersson mot Jonas Sjöstedt?

(Ledare publicerad i Flamman 13 mars.)

S vinner valet - nu måste de fajtas om varför

Det osar svavel om Karin Pettersson idag: "att [Magdalena Andersson] ska vara mer Anders Borgsk än Anders Borg verkar ha blivit partiets nya överideologi". Och så kritiserar Pettersson den självvalda politiska impotensen, fegheten. Den som i kombination med att S i sin kommunikation utmålar avståndet till M som en avgrund riskerar att leda till enorma besvikelser om regeringen blir rödgrön nästa mandatperiod. Höga förväntningar gör alltid fallet hårdare.

(Vänsterpartiet får se upp. Det är inte särskilt lyckat om partiet sätter sig i regering med ett S som accepterar stopp för vinstuttag i välfärden som en eftergift till V, men som för en ekonomisk politik som fortsätter att svälta ut det offentliga. Då blir Vänsterpartiets regeringsmerit att ha suttit i tidernas mest impopulära regering.)

Karin Pettersson understryker att S ändå kommer att vinna valet. Det är bra. Petterssons inlägg är mer än annat ett inlägg i en debatt som avgör hur det ska gå med Socialdemokraterna det närmaste decenniet: eftervalsdebatten. S-högern kommer att säga: "Titta, vänstern hade fel: det var just genom att lägga oss så nära Anders Borg som vi vann väljarnas förtroende." Vinner de den debatten är förmodligen s-strategin låst för lång tid framöver.

S-vänstern måste säga ungefär som Karin Pettersson: "Vi vet att vi kommer att vinna valet, men vi kommer att göra det trots, inte tack vare, vår anpassliga ekonomiska politik."

Det är smart, och livsviktigt, att säga det redan innan valet. Helst skulle s-vänstern ha sagt det redan från början att den vet att partihögern också kan vinna val - men inte gillar politiken. Men det är förstås svårt att låta bli att vifta med valförlusthotet: vi måste ändra oss, annars är vi körda. Det argumentet är starkt i det ögonblick det används, men kommer att förvärra din position i den interna debatten om valet ändå vinns.

S-vänstern kan förstås peka på att röstetalet, i bästa fall 34-35 procent, knappast säger något annat än att man varit mindre dåliga än M. Men högern har också ett giltigt case: en valvinst är en valvinst och de behöver inte vara snygga.

Eftervalsdebatter är alltid interna slagfält. Fråga Mona Sahlin, som fick avgå i förlängningen av en eftervalsdebatt som spårade ur. När nu valsegern redan är klar är det dags för alla goda sossar att tänka på hur allt som sägs i valrörelsen också påverkar den interna tolkningsfajt som kommer vare sig man vill eller inte.

Valet avgörs av de frågor S ser till att det handlar om

Det finns ingen farligare dogm för Socialdemokraterna än den att man vinner val genom att ha högst förtroende i grenen "ekonomi". Farlig om man vill vinna val, och i synnerhet farlig för den som vill se ett någorlunda radikalt SAP framöver.

Den senaste tidens utspel om budgetunderskott från S får Erik Wahlin i Affärsvärlden att skriva följande:

"Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson har uppenbarligen förstått att förtroendet för statsminister Reinfeldt och finansminister Borgs ekonomiska politik är den pelare som de måste angripa och välta för att störta alliansen."

Det är uppenbart att han har rätt åtminstone i att det är så s-ledningen resonerar. I senaste Fokus bidrar Claes Lönegård med något som ser ut som ett empiriskt stöd: när S har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. När M har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. Så ser sambandet ut sedan 1982 åtminstone. Siffrorna är hämtade från Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs "Nya svenska väljare".

Det finns minst tre invändningar mot att det verkligen är ett så tydligt samband:

1. Väljarna säger (för det mesta) att svensk ekonomi inte är någon tung fråga när de väljer parti. Det är istället välfärdsfrågorna och jobben. Någon gång en sakfråga: miljön eller löntagarfonderna. Just nu toppar sjukvården, 76 procent anger den frågan jämfört med 55 procent som nämner Sveriges ekonomi (enligt Novus).

2. Valsegrarna som Fokusartikeln beskriver är bara valsegrar i den meningen att S eller M fick talmannens uppdrag att bilda regering - bland "valsegrarna" ingår till exempel S nioprocentiga ras i valet 1998. Om man istället går in och jämför övertaget i ekonomiskt förtroende med de faktiska valresultaten för S och M ställda i relation till varandra, framträder ett mycket svagare samband, särskilt under perioden 1982-1998. Då vann S valen med stabil marginal, samtidigt som övertaget i ekonomiskt förtroende växlade stort. Till exempel gav +4 i ekonomi 1982 en segermarginal gentemot M på 22 procentenheter. När förtroendet för Kjell-Olof Feldt gav ett ekonomi-övertag på +27 sex år senare, var segermarginalen bara marginellt högre (25 procentenheter).

3. Från början av 2012 till början av 2014 har M tappat nära tio procentenheter i opinionen. Andelen som tycker att de har bäst politik för landets ekonomi har bara gått från 34 till 31 procent under samma period. S har ökat sitt förtroende att sköta landets ekonomi (lite grand) från 2012 och framåt - men har samtidigt tappat någon procentenhet i opinionsstöd. Sambandet är nästan totalt frånvarande även på opinionsmätningar mellan valen.

Förutom detta, är det vansinne att tro att val avgörs av någon enkel formel. Sveriges ekonomiska läge, och förmågan att förbättra det, blir ibland viktigare än annars på grund av omständigheterna - som efter krisen i början av 90-talet. Och det är naturligtvis viktigt på en väldigt grundläggande nivå att väljarna tror att arbetarrörelsens partier kan räkna. Men det kommer förmodligen aldrig att vara den huvudsakliga drivkraften bakom att rösta på varken S eller V. Som jag har skrivit tidigare är det inpräntat i vår arvsmassa att höger hör ihop med pengar, företag och räknenissar. Det behöver inte vara dåligt för vänstern - för med det får man också att högern uppfattas som hårdare och mindre omhändertagande och solidariska.

Om det var uteslutande "the economy, stupid" som gällde skulle det förstås inte var hållbart för småpartierna att bara enstaka procentenheter tycker att de är bäst på det. Men olika väljare har olika bevekelsegrunder. För Miljöpartiet spelar det ingen roll att bara 1 procent av väljarna tycker att de är bäst på ekonomi: de kan ändå vara Sveriges tredje största parti, för deras väljare är oroliga för klimatet. Borde Gustaf Fridolin börja fokusera mer på ekonomisk politik? Det skulle knappast någon strateg säga.

På samma sätt är min utgångspunkt att S gynnas om debatten handlar om deras starkaste frågor - välfärden och jobben. Idén att man ska gå in och vinna även sin svagaste fråga - för att liksom sakna svaga punkter - bygger på en föreställning om att väljarna går igenom partierna med något slags besiktningsprotokoll i händerna. Men partierna är ju mycket aktivare gentemot väljarna än så: Moderaterna hade ett massivt övertag i ekonomifrågan 2010 därför att de ville prata om ekonomi. De lyckades också höja frågan i väljarnas medvetande jämfört med 2006. Om S-ledningen tänker att frågan "är" viktig för folk (vilket alltså är tveksamt) bygger det på en misstro till den egna opinionsbildande förmågan - att man har gett upp försöken att hålla sin svagaste fråga borta från dagordningen. Valkampanjer handlar lika mycket om en fajt om vad som diskuteras. Är man bara inriktad på att vinna "det som diskuteras" har man försatt sig i en farlig situation.

Det är sant - och det är förstås delvis det som S hänger upp sig på - att just de som bytte från de rödgröna till alliansen i valet 2010 angav "ekonomin" som ett viktigt skäl. Men det betyder fortfarande inget annat än att Moderaterna fick in rätt fråga i marginalväljarnas medvetande. Och det betyder inte att samma väljare måste vinnas tillbaka just på ekonomifrågan. Gamla debatter är gamla debatter. Det kanske är deras oro för hur trygga barnen är i skolan som är mest strategisk att möta i kommunikationen 2014?

Slutligen: arbetarrörelsens partier ska inte försöka vinna i grenen "ekonomi" genom att tänka på ekonomi lika snävt som en borgare - budgetar, räntor, inflation. Det är tvärtom ett villkor för överlevnad på lång sikt att vänstern får folk att förstå att välfärdsfrågorna också är ekonomi. Att en anständig a-kassa och bra dagis också är god ekonomisk hushållning. Tror väljarna att ekonomi handlar om att vara den bästa kamreren, då har de ju redan Anders Borg. Det tragiska är att skrapar man på den socialdemokratiska strategin så hittar man förstås de som gärna väljer bort att prata om de starka korten därför att de inte vill att S ska vara bra på gemensam välfärd och som vill att essensen i vara sosse ska vara att man vill ha ordning och reda i ekonomin. En intern högerlinje - som gärna sprider vidare tesen att ekonomin alltid är nyckeln till valseger.

S-attack mot statliga jobb

Onsdagens partiledardebatt innehöll ett ordkrig om förra veckans s-utspel: hade Magdalena Andersson verkligen sagt att hon ville skära 10 miljarder på den statliga byråkratin? Ja, sa Jan Björklund. Inte alls, sa Mikael Damberg: hon berättade bara hur mycket danskarna lyckats spara, en summa i ”tiomiljardersklassen”.

Damberg har rätt i sak, det var så hon sa. Men hur stor är skillnaden då?

Magdalena Andersson valde att göra den danska jämförelsen på en direkt fråga från SVT:s reporter om hur stora besparingar det handlar om. Ingen pressade henne på en siffra – den kom utan påtryckningar. Socialdemokraterna gjorde heller inte något försök att korrigera Magdalena Anderssons uttalande under den knappa vecka som gick mellan att andra medier återgav SVT-intervjun med siffran 10 miljarder utskriven, och partiledardebatten. Allt tyder på att partiledningen fått kalla fötter de senaste dygnen.

Inte så konstigt i så fall. Det är helt okej att ha ambitioner om en effektiv statsförvaltning. Men det blir helt fel konflikt i en valrörelse om Socialdemokraterna vill ta bort statliga jobb och alliansen försvarar dem. Tyvärr är det inte första gången Socialdemokraterna visar att man hanterar oppositionsrollen valhänt. När man sitter i regering kan man puttra på med förslag som man tycker är behövliga i största allmänhet. Men i opposition måste man bry sig om var man hamnar i förhållande till regeringen: man måste ta ut ett avstånd, välja en gynnsam strid, vara oppositionell. Från rätt håll, till att börja med.

Om staten effektiviseras så att det blir pengar över, är det enda rimliga att de pengarna stannar kvar och ger utrymme för mer verksamhet. Inte att Magdalena Andersson krymper ned en sektor som inte vuxit på 20 år, trots en kraftig befolkningsökning under samma period.

Det låter väl bra med färre pärmbärare? Visst, men statsanställda inte är synonymt med byråkrater. Det kan lika gärna handla om kriminalvårdare, universitetslärare, arbetsförmedlare. Om de jobbade smartare, fick de gärna lägga de frigjorda resurserna på mindre trängsel på fängelserna, fler lärarledda seminarier på högskolan eller mer tid med varje arbetssökande. Färre kolleger behöver de inte.

Nu för tiden finns det heller inte särskilt många dammiga skrubbar att städa upp i. Det pågår ett ständigt effektiviseringsarbete – mer eller mindre rimligt – inom alla myndigheter. Att det plötsligt skulle gå att krama ut finansiering till flera av Socialdemokraternas viktiga reformer påminner, med Smålandspostens ord, om ”slarviga nyliberalers argumentation” (12/1). Men när man inte vågar ta tillbaka de borgerliga skattesänkningarna är det förstås här man hamnar: reformerna som ska understryka ”de enormt stora skillnaderna i svensk politik” får betalas genom att skära i andra änden av välfärden. Eller skrapas ihop av det som råkar bli över när fler – kanske – kommer i arbete och börjar betala skatt.

Magdalena Andersson tvingas nu förmodligen säga att hon inte har någon exakt beräkning alls och att siffran tio miljarder bara var ett skott från höften. Kvar finns det övergripande löftet att minska antalet statliga tjänster. Risken är att tusentals statsanställda fortfarande får lite magont av att tänka på en socialdemokratisk valseger.

Vad jag tycker om sossarna

Jag har skrivit en olidlig mängd texter om Socialdemokraterna sedan förra valet. Många är hyggligt relevanta när s-kongressen startar idag. Någon text är kritisk från ett socialistiskt perpektiv, men de flesta diskuterar egentligen taktik och strategi med samma utgångspunkter som vilken vänstersosse som helst skulle ha. Alla försöker göra en sann analys av läget. (Det finns ännu fler s-texter i arkivet, framför allt har jag hoppat över alla som försvarade Håkan Juholt under drevet. Det är så tråkigt att tänka på.)

Om S och skatterna
"Gunnar Sträng varnade redan i mitten av 60-talet för 'skattetröttheten' hos svenska folket - när skattenivån var skrattretande låg jämfört med idag. Tack och lov insåg andra att det viktiga inte är procentsatsen i sig, utan vad som kommer tillbaka i välfärd och hur mycket pengar som finns kvar för privat konsumtion."
Höjd skatt ja tack

Om S och affärsplanen
"Framför allt bär alla människor jämlikhetsvärderingar inom sig. För ett parti som Socialdemokraterna gäller det att få de värderingarna att ta kommandot över sinnena - inte att bara passivt tro att någon som röstat på alliansen måste fångas med marknadsretorik."
Socialdemokraternas usla signalord

 Om S och medelklassen
"Aldrig - inte förrän de senaste 2-3 åren - har det funnits någon röststark grupp inom SAP som ifrågasatt om inte orsakssambandet var det motsatta: världens rödaste medelklass hade faktiskt kvar i stort samma värderingar (vilket undersökningar visar) och reagerade bara som alla väljare gör när det politiska landskapet komprimeras längs höger-vänster-skalan: spiller röster på andra partier som säger ungefär samma sak."
Världens rödaste medelklass

Om S som höger eller vänster
"Magdalena Anderssons passiva ekonomiska politik skär sig mer mot en idealiserad bild av klassisk keynesianism än mot en reellt existerande Gunnar Sträng."
Jo, socialdemokrati är också detta

Om Magdalena Andersson
"Detta är verkligen den springande punkten när det gäller om det finns politiskt hopp om socialdemokratin framöver eller inte. Om S aldrig vågar återställa en borgerlig skattesänkning blir det borgarna som ensamma bestämmer samhällsutvecklingen. För de lär fortsätta sänka."
Högersosse strikes back

Om Magdalena Andersson igen
"En s-finansminister som inte kan säga att hon ogillar dålig reallöneutveckling? Karl-Petter Thorwaldssons suck hördes över hela Visby."
Tänk politik, Andersson

Om Stefan Löfven
"Socialism har aldrig enbart handlat om att lyfta folk från existensminimum. Det gäller att göra det tydligare."
Stefan Löfven!

Om Stefan Löfven igen
"Löfven gör, trots att partiet lanserat honom som stabila snubben, en del misstag."
Stefan Löfven måste lämna sin comfort zone

Om S och Vänsterpartiet
"Det spelar alltså ingen roll vilken falang som för tillfället styr S - det är alltid s-vänsterns fel. Daniel Suhonen sitter bakom kulisserna och drar i spakar och vrider på rattar, och får hela partikroppen att tungt gnissla än åt ena, än åt andra hållet."
Sex skäl till att Stefan Stern har fel

Om S och jobbpolitiken
"Magdalena Andersson pratar om betyg och utbildning eftersom det är den sista tuva realpolitik som sossehögern vågar föra, vettskrämda av globalisering och finansmarknadsmakt. När vi alla har en universitetsexamen får ingen kicken längre."
Är du anställningsbar lille vän?

Om S och försiktigheten
"Om Löfven inte vill chansa på att missnöjet kokar i september 2014 gör han klokt i att jobba på att etablera sina egna profilfrågor."
Gör Löfven om Sahlins misstag?

Om S och eftervalsdebatten 2010
"Buga för en formidabel motståndare och ta av tagelskjortan."
Ryck upp er!

(Några andra om s-kongressen idag: SvD, SvD, SvD, SvD,  Aftonbladet, Aftonbladet,  Expressen, Expressen,  GP, GP, Sydsvenskan, UNT, Ekot, Skånskan)

Socialdemokraternas usla signalord

Vem förpackar Socialdemokraternas utspel egentligen?

Dagens DN Debatt-artikel om en ny "affärsplan" för Sverige var välformulerad och rätt klok, men - "affärsplan"?

Låt oss anta att det inte är medvetet som sossarna Mitt Romneyfierar sin syn på regerande. Låt oss anta att det inte är medvetet som man upprepar klassiskt svenskt högerkverulerande om hur bättre Sverige hade varit om det skötts som ett företag.

Tanken är istället, såklart, att närma sig mittenväljarna, storstädernas medelklass. Men gissningarna om vilka signalord som de människorna reagerar positivt på börjar bli plågsamma att lyssna på.

Nej, medelklassen har säkert inget emot företag och tillväxt. Men det mesta talar för att den inställningen är instrumentell snarare än religiös. Fyra procent av väljarna tyckte att "näringspolitik" var viktigt för partivalet 2010. Det viktiga är vad företagens villkor kan växlas in till i andra änden: välfärd, jobb, bättre skolor. På samma sätt handlar det förtroende i ekonomiska frågor, som S så hett eftertraktar, knappast om mikroekonomi på det sätt som Stefan Löfven fört fram under sitt första halvår som partiledare. Det är säkert bra om företagen får hjälp att uppfinna grejer - men huvudsaken är om vi tror att regeringen klarar ekonomin och räntan när det är kris på gång.

Medelinkomsttagare i storstäderna känner igen begreppet, twittrade någon i morse. Jag skulle påstå att också låginkomsttagare på landsbygden känner igen begreppet. Frågan är vilka som börjar tindra med ögonen när de hör det. Inte ens i Stockholm jobbar de flesta i privat sektor med affärsplaner. Och det riktigt sorgliga med Socialdemokraternas dåliga omvärldskoll: medelklassen präglas mycket mer av jämlikhetsvärderingar än vad som slarvigt antas.

Framför allt bär alla människor jämlikhetsvärderingar inom sig. För ett parti som Socialdemokraterna gäller det att få de värderingarna att ta kommandot över sinnena - inte att bara passivt tro att någon som röstat på alliansen måste fångas med marknadsretorik.

Men det blev ju uppmärksammat?

Jo, men det blir uppmärksammat om Magdalena Andersson skulle prutta i direktsändning också. Att dra uppmärksamhet till dig är inte svårt. Det är lätt. Det är att dra uppmärksamhet till dig på ett sätt som stärker - eller åtminstone inte arbetar emot - din profil och ditt budskap som är det knepiga.

Precis som i fallet med tunnelbanebutlers 2010 - i sig ett bra förslag - pratar vi nu om begrepp, inte om innehåll.

Socialdemokraterna borde snarare försöka hitta begrepp som signalerar att det faktiskt finns en specifikt socialdemokratisk ekonomisk politik. Ett parti med självförtroende hade inte behövt låna näringslivsskimmer för att profilera sig i tillväxtfrågor. Inriktningen är det inget fel på. Men socialdemokratin hade omsorg om tillväxt och företag långt innan dagens börs-VD:ar slutade med blöjor. Den kontinuiteten understryks dåligt av inlånade signalord.

Löfven måste lämna sin comfort zone

Sommartalet regnade bort, opinionsstödet har planat ut och Anders Borg står och viftar med 50 miljarder i reformer de närmaste två åren. Det är inte fullt så kul att vara Stefan Löfven idag jämfört med för ett par månader sedan.

- Det som många såg som en styrka – Löfvens näringslivskoll – har han utnyttjat på lite fel sätt. Det är givet att han ska använda sina erfarenheter. Det är inte lika givet att tillväxt- och innovationsretoriken ska dominera alla hans framträdanden. Och han måste bli bättre på att prata om vad vi ska ha tillväxten till. Stefan Löfven måste lämna sin comfort zone, förr eller senare.

- Den försiktiga strategi som partiledningen valt fungerar när regeringen sköter sig dåligt. Men allt tyder på att höstbudgeten kommer att präglas av satsningar och reformer - ett av de spelkort som regeringen hela tiden haft i handen. Minst två ess återstår: ökad tillväxt fram till nästa val och möjligheten att göra en fräsch ombildning av regeringen.

- S kommer att framstå som en vindflöjel om Magdalena Andersson nu plötsligt ändrar sin kamerala retorik kring eurokrisen bara för att Anders Borg öppnar för större finanspolitisk aktivism. Och alternativet, att förbli de sista anti-keynesianerna, är inte heller någon drömsits.

- Valet av Magdalena Andersson framstår mer och mer som Löfvens största huvudvärk. Okänd, blek och oskolad som politiker. Hon talar mer lyriskt om sin tid på Skatteverket än om framtiden för socialdemokratin och nådde något slags bottenrekord i politisk feghet när hon inte ens kunde utveckla ett principförsvar för reallönerna under Socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Visby.

- Löfven gör, trots att partiet lanserat honom som stabila snubben, en del misstag. Han var onödigt kategorisk när han avvisade vinstförbud i välfärden (vilket bland annat gjorde att han nu fått en tungviktare som Ylva Johansson emot sig). Han pratade yvigt om "satsning" på förskolan i Almedalen och han pratade yvigt om "satsning" på lärarna i Vasaparken. Folk laddar in ganska mycket förväntningar när de hör sådana ord, förväntningar som S inte kommer att motsvara när de lägger sin skuggbudget.

Man ska tala med respekt om Sveriges största parti. Deras "katastrofsiffror" ligger ofta över alla andra partiers all time high. Internt anar man fortfarande en lättad utandning efter Juholt-eran. Men man kommer att förlora en del väljare till vänster i takt med att högersvängen får fastare konturer - söndagens Sifo var tecken på det - och man kommer att förlora valet 2014 om man inte hittar de vinnande frågorna och vågar driva dem i konfrontation med regeringen.

Tidigare inlägg om den nya s-ledningen:

Det försiktiga partiet
SCB:s partisympatiundersökning
Det absurda överskottsmålet
DN rödare än S
Gör Löfven om Sahlins misstag?

Tänk politik, Andersson!

Socialdemokraternas ekonomiska seminarium under Almedalsveckan är en institution. Finansminstern – eller partiets finansminsterkandidat – säger något om Sveriges ekonomi, ett par inbjudna gäster säger att S i princip nog har fel och får lite hummanden tillbaka. Tältpinnarna fälls, S har fått lite vetenskapligt skimmer över sin ekonomiska politik och kan fortsätta ge fan i de inbjudna gästernas synpunkter. Ofta på goda grunder.

Fredagens seminarium, i en knökfull, bastuhet biograf, inleddes med att en socialdemokratisk tjänsteman visade några tabeller och grafer över euroländernas ekonomi. Nej, vänta – det var ju Magdalena Andersson! Lanserad som ”kompetent” har Andersson fortfarande svårt att anpassa sig till en utåtriktad politikerroll, där man måste försöka plantera tanken att det egna partiet har en idé och en riktning som verkar vettigare än andra partiers. En ny undersökning från Novus visar att Magdalena Andersson fortfarande är överraskande okänd hos svenska folket. Hon måste nog våga sig ut på lite djupare vatten än att ”det är inte så lätt som att bara gasa” i diskussionen om eurokrisen, eller att regeringens jobbskatteavdrag ”kanske” har gett effekter. Hon kanske är osäker på vad som bör göras, och vad som funkar – precis som ekonomerna är – men politik handlar om att välja vad man tror på och vilka man ska lyssna på. Att sätta ner foten och sedan ta ansvar. Annars kommer hon bara att bli mer och mer ointressant att lyssna på.

Någon måste också berätta att en finansministerkandidat är mer politiker än ekonom. På publikfrågan om inte Tysklands låga produktionskostnader beror på att löntagarna fått stå tillbaka, och om det verkligen är acceptabelt för en socialdemokrat, svarade Andersson bara att hon inte lägger sig i lönebildningen.

En s-finansminister som inte kan säga att hon ogillar dålig reallöneutveckling? Karl-Petter Thorwaldssons suck hördes över hela Visby.

Det mesta av seminariets politiska analyser och tyckande stod istället gästerna för: nationalekonomen Mats Persson, bankekonomen Annika Winsth och Stockholmsbörsens Jens Henriksson. Alla tre tyckte – i varierande grad – att det var för mycket av åtstramning i Europa. Winsth upprepade svenska bankekonomers åsikt att det borde investeras mer och ifrågasatte överskottsmålet. Persson var rent visionär: tyckte att krisen var ett gyllene tillfälle att försöka enas om en global koldioxidskatt. Magdalena Andersson skrattade bara och lovade att det absolut inte fanns något sådant förslag från S. (Också på ett väldigt politiskt valhänt sätt.) Däremot vågade hon efteråt inte säga emot Annika Winsth direkt om överskottsmålet - vilket Vänsterpartier nu i eftermiddag ser som ett erkännande av sin linje.

Jens Henriksson var populistisk (krisländerna har inte "skött sig", och grekerna borde komma överens om att man ska betala skatt) men hade publiken i sin hand, med humor och tydlighet. Analysen lät märkligt i mina öron: nog måste väl också Grekland, och inte bara Italien, ha tillväxtproblem när BNP 2011 minskade med 7 procent? Trots det såg det ändå ut som om många i bänkraderna tänkte samma sak: är det verkligen rätt person här i lokalen som är partiets ekonomisk-politiske talesperson?

(Tidigare inlägg om Magdalena Andersson och Socialdemokraternas ekonomiska politik: här och här.)

Bra anti-flum av Vänsterpartiet

Mycket övertygande av Vänsterpartiet om yrkesutbildningarna idag på DN Debatt. Huvudspåret - att utbilda för arbetsmarknadens behov - är en tydlig skillnad gentemot den flumvänster som i kölvattnet av Svenskt Näringslivs utspel 2011 om "hobbykurser" menade att man ska få plugga vad man vill.

Inte för mina skattepengar, tack.

Det har aldrig varit, och kommer tack och lov aldrig bli, vänsterpolitik att ignorera de faktiska behov av arbetskraft som samhället har. (Det enda felet på Svenskt Näringslivs utspel var att man ville straffa och särbehandla de som valt kurser som leder till arbetslöshet - det finns smartare och snyggare sätt att styra ungdomars utbildningsval.)

Det andra som är bra i Jonas Sjöstedts och Rossana Dinamarcas artikel är att man har en politik för matchningsproblem i branscher där det är brist på arbetskraft (de nämner byggnadsplåtslagare och betongarbetare).

Det är klokare än att, som Socialdemokraterna, fokusera på att fler ska gå ut gymnasiet i största allmänhet, och att en höjd utbildningsnivå sådär i stort skulle vara en väg till full sysselsättning. Grundproblemet i Sverige är inte att arbetskraften är för dåligt utbildad. Däremot finns det enskilda branscher där det är så. Då måste man ha en finkalibrerad arbetsmarknadspolitik som skjuter in sig på problemsektorerna - inte Magadalena Anderssons yviga svängar.

För övrigt är det bra att partiledarkonkurrenterna Sjöstedt och Dinamarca skriver artiklar ihop. Det ser bra ut.

Det absurda överskottsmålet

Det är inte så att svenska ekonomer och ekonomiskribenter är "kritiska" mot Anders Borgs finanspolitik, eller "bekymrade". De fattar inte hur något så dumt kan få förekomma.  Per Lindvall stod för den senaste sågningen i SvD Näringsliv i fredags (25/5), där han riktar in sig på överskottsmålet, som han kallar "absurt", "dogm", "ett mantra". Kritiken träffar (såklart) också socialdemokraterna och Magdalena Andersson. Aftonbladets ledarsida erkänner lite motvilligt han hon ärvt Borgs "kamerala grundinställning". Det är bra att det blir tydligt för flera. Man kan bara leva en begränsad tid på att verka mer kompetent än Tommy Waidelich.

Per Lindvall var i sin SvD-krönika tydlig med att det bara är Vänsterpartiet som ifrågasätter det vansinniga med att samla överskott i dagens situation. Bra så. Det vore också bra om Vänsterpartiet började utnyttja det faktum att de har en absolut majoritet av alla ekonomer och ekonomiskribenter på sin sida. Det övertaget märktes mycket lite när partiet presenterade sin skuggbudget. Ulla Andersson hänvisade i riksdagsdebatten till "en japansk ekonom". Det finns närmare och tyngre kritiker än så. Använd det!

DN rödare än S

Socialdemokraterna riskerar gång på gång att bli passerade till vänster av borgerligheten. Magdalena Anderssons strama utbudspolitik, lanserad under slagordet att vi har ansvar för vår egen ”anställningsbarhet”, känns plötsligt riktigt kall när debatten i Europa börjar vända mot att stimulera och investera. Hennes skuggbudget sa bara i en bisats om att det ”även är viktigt” med investeringar. Partiet missar därmed tillfället att delta i kritiken mot en konjunkturpolitiskt passiv alliansregering. Istället är det DN:s ledarsida som driver att Tyskland ska tillåta större underskott för att öka efterfrågan. Peter Wolodarski som den siste kenyesianen. Det känns smått bedrövligt.

(Ledarstick publicerat i Flamman 24/5.)

Jo, socialdemokrati är också detta

Ann-Marie Lindgren skriver om att den "respekt för företagsekonomiska realia" som Stefan Löfven utstrålar knappast är främmande för socialdemokratin som parti, eller som idé. Det är ett bra påpekande.

Så här är det ju:

Det är inte o-socialdemokratiskt att Löfven talar om samverkan med näringslivet eller innovationspolitik. Det är klassisk socialdemokratisk praktik, även om man historiskt tidvis har skymt den praktiken med en vänstrig retorik. Bredden på retoriken har alltid varit större än bredden på praktiken.

(Ett av de reella problemen under Juholt var glappet mellan retorik och politik. Skillnaden nu är att S har en partiledare som inte lovar en knivsudd mer än den ekonomisk-politiske talespersonen levererar.)

Om SvD:s ledarsida "välkomnar" att S "plötsligt" pratar om näringslivet (som här) ska man uppfatta det för vad det är: medveten propaganda. Det ska se ut som om borgarna haft frågorna för sig själva, och S först nu har insett att de måste göra likadant. Det är inte lite fräckt.

S har dock själva ett ansvar för bilden att partiet först 2012 insett "företagsekonomiska realia". Man använder alltför ofta den retoriska figuren "omvändelse-förnyelse". Den syftar till att ge publiken en känsla av fräsch nystart, men innebär (förstås) också att man kapar banden till historien på ett sätt som måste få folk att tvivla på att det Ann-Marie Lindgren skriver verkligen stämmer.

Det finns väldigt få element i dagens socialdemokratiska politik som man inte kan se som logiska i en socialdemokratisk idékontext. Vinst i välfärden är egentligen bara funktionssocialistisk grundkurs tillämpad även på offentlig sektor. Magdalena Anderssons passiva ekonomiska politik skär sig mer mot en idealiserad bild av klassisk keynesianism än mot en reellt existerande Gunnar Sträng.

Att någonting inte är o-socialdemokratiskt betyder dock inte att frågan om höger eller vänster är "felställd", som Lindgren skriver. Man borde snarare beskriva det som att socialdemokratin som idé innefattar möjligheter till båda en herrans massa vänster och en herrans massa höger. Just nu är det uppenbart att man tynger på högerbenet. Det sitter fortfarande på en socialdemokratisk kropp. Höger och vänster går inte att bortse ifrån: den dimensionen finns i alla partiers diskussioner, var de än befinner sig på skalan. Det är lätt att förneka ("nej, hos oss är alla åsikter lika mycket vänster"), men i praktiken kan var och en utan problem - och man gör det helt intuitivt - sortera partiinterna ståndpunkter längs en skala. Det är inget bekymmer, eftersom höger och vänster speglar klassamhällets motsättningar. Vår intuitiva förståelse av höger och vänster betyder bara att vi är medvetna och välorienterade.

The bottom line: Socialdemokraterna ska gärna ha smisk för sin fantasilösa normpolitik. Men ingen kan ta ifrån dem att den är helt och fullt socialdemokratisk.

Och när det gäller idén om att arbetarrörelsen historiskt varit fullkomligt ointresserade av näringslivets möjlighet att skapa tillväxt - vilket propagandan om S "omvändelse" implicerar - måste vi bita ifrån allihopa.

Är du anställningsbar, lille vän?

Precis som Aftonbladet skriver är det förstås lite av en provokation av Magdalena Andersson och Stefan Löfven att påpeka människors egna ansvar för att göra sig "anställningsbara" i en situation med 8 procents arbetslöshet. Det är i och för sig helt sant att man har ett sådant ansvar. De allra flesta tar det också. Många kämpar förtvivlat med sin anställningsbarhet. Socialdemokraterna antyder något helt annat: att människors vägran att omskola sig, utbilda sig och praktisera skulle vara någon slags viktig orsak till massarbetslösheten. Nu ska man "skärpa kraven". Men vi har inte 8 procents friktionsarbetslöshet - tvärtom, enligt Konjunkturinstitutets marsrapport är matchningsproblemen på en rätt normal nivå.

Så varför envisas Socialdemokraterna med att bara prata utbildning, som om vi levde på toppen av en högkonjunktur och behövde rikta all koncentration på att fylla lediga tjänster? Tja - det sätter ju till att börja med fokus på arbetskraften: det är vårt fel att vi är arbetslösa. Efter åratal av politisk impotens när det gäller sysselsättningen är det en bekväm vändning. Dessutom har utbildning och omskolning inte lika starka socialistiska konnotationer som den viktigaste åtgärden: att låta den offentliga tjänstesektorn växa i takt med behoven.

Det förklarar visserligen fortfarande inte varför S inte pratar mer om att få fart på privata investeringar (till exempel i bostäder) eller om en mer offensiv näringslivspolitik. Eller om åtgärder för att öka konsumtionen - vi är bara i botten av en långsam konjunkturuppgång. Eller om att få ner övertidsberget som effektivt förhindrar nyanställningar, en tanke som Frances Tuuloskorpi skriver bra om: vi springer verkligen benen av oss för att hålla våra bröder och systrar utanför arbetsmarknaden.

Socialdemokraterna är lika märkligt upptagna med arbetskraftsutbudet som regeringen. Arbetskraften spelar för mycket dataspel, anstränger sig inte tillräckligt, har för dåliga betyg, söker inte tillräckligt många jobb, har lite för generös sjukförsäkring, kostar för mycket. Direkt komiskt blir det när inte ens facket - häromveckan i form av TCO:s jobbseminarium - diskuterade annat än kvaliteten på de jobbsökande. Varför inte krav på offentliga investeringar, till exempel? En facklig centralorganisation är lika bra på att se behoven i medlemmarnas verksamheter som i deras CV:n. Men tidsandan tycks förbjuda att ens tänka det förstnämnda.

Vi befinner oss alltså i situationen att finansministern och oppositionens finansministerkandidat båda - men av olika politiska skäl - för en politik för överhettning under ett år då tillväxten spås bli nära noll. Anders Borg håller i slantarna eftersom ansvarskortet har funkat att spela ut förut. Procyklisk politik för att boosta opinionssiffrorna. Magdalena Andersson pratar om betyg och utbildning eftersom det är den sista tuva realpolitik som sossehögern vågar föra, vettskrämda av globalisering och finansmarknadsmakt. När vi alla har en universitetsexamen får ingen kicken längre.

Högersosse strikes back

Söndagens Agenda och intervjun med Magdalena Andersson var ingen rolig upplevelse. 90-talet var tillbaka med besked - hon drog till och med samma historia om golgatavandringarna bland långivarna på Wall Street som Göran Persson brukade göra. (Vi andra tycker att det var jättebra att ni fick fortsätta låna pengar, men vi kanske inte tycker riktigt lika synd om er som ni själva gör.)

Men det är mycket möjligt att sossarna på kort sikt kan vinna på en s k "kompetent" ekonomisk-politisk talesman. Man kan till och med vinna ett och annat val med högerfalangen rattandes den ekonomiska politiken - det är ju fullt görligt för menlösa vänster-mittenpartier att vinna val. Men man kommer inte att lyckas uppnå några av arbetarrörelsens klassiska mål: ökad jämlikhet eller full sysselsättning.

Om man strävar efter annorlunda mål än sin politiska motståndare måste man ha annorlunda redskap, metoder. Man kan inte prata och hoppas fram annorlunda resultat av samma passiva normpolitik. Magdalena Andersson har pratat om högre tillväxt och bättre företagsklimat om S vinner valet 2014. Men hon har inte presenterat någon specifikt socialdemokratisk metod för väljarna att ta ställning till: huruvida vi tror på Anderssons eller Borgs politik reduceras till en fråga om vem vi tycker brinner mest för den där tillväxten.

Det första, lätt tragiska, beskedet i Agenda var att Socialdemokraterna är lika uppfyllda som regeringen med utbudssidan av arbetsmarknaden: det är kvaliteten på arbetskraften som är orsak till arbetslösheten. I regeringens fall handlar det om att de arbetslösa är för dåliga på att söka jobb eller har för höga löner. För Magdalena Andersson om att ungdomarna, i det här fallet, är för dåligt utbildade. Med bättre betyg och fler kompletta examina skulle ungdomsarbetslösheten minska.

(Egentligen säger regeringen och Andersson samma sak: från företagens sida handlar det om vad man kan få ut per arbetad timme, och det är egalt om det sker via lägre löner eller en mer produktiv arbetskraft, vilket i teorin skulle bli resultatet av mer utbildning. Sossarnas variant är förstås bättre ur löntagarnas synvinkel.)

Men det skulle inte ha en gnutta betydelse ifall samtliga arbetssökande ungdomar hade examen från Harvard: antalet lediga jobb skulle ju inte öka för det. Om det inte finns något behov av arbetskraft ute i företagen, spelar utbildningsnivån hos de arbetslösa ingen roll. Varje enskild arbetslös med bättre utbildning blir förstås kvalificerad för fler jobb, men sammanlagt skulle fortfarande inte 55 000 lediga platser räcka till för 155 000 arbetslösa ungdomar.

Idén om utbildning som arbetsskapande (liksom idén om lägre löner som arbetsskapande) bygger på att företagen i varje givet läge är beredda att expandera, bara arbetskraften blir tillräckligt billig eller produktiv för att det ska löna sig att öka produktionen. Om de inte expanderar - till exempel därför att det inte finns någon efterfrågan på ökad produktion - blir sänkta arbetskraftskostnader bara en villkorslös rabatt. Och utbildning riskerar att bli oanvänd och föråldrad utan att ha kommit till användning.

Visst kan man göra arbetskraften mer attraktiv både på borgerligt vis och sosse-vis, men det har ingen effekt om man inte samtidigt ser till att företagen verkligen bygger ut. Det gör man genom att underlätta investeringar, öka efterfrågan varaktigt och få företagen att se positivt på framtiden. Först då kan de uppträda som de där flexibla dragspelen som nationalekonomisk teori förutsätter.

Icke-sambandet mellan utbildningsnivå och ungdomsarbetslöshet syntes väl tydligast i slutet av 80-talet, när den öppna arbetslösheten var nere under 2 procent och vem som helst (nästan) kunde hoppa av efter 9:an och börja jobba istället för att gå gymnasiet. Lyssnar man på Magdalena Andersson borde det ha varit omöjligt: dåligt utbildade ungdomar är arbetslösa ungdomar. Men behovet var så stort att det inte spelade någon roll om man hade bra betyg eller inte.

Slutet av 80-talet visar också att ungdomsarbetslösheten alltid bara är en svans på den allmänna arbetslösheten, den är inget fenomen i sig som har egna, särskilda orsaker. Är det låg efterfrågan på arbetskraft så kommer ungdomar in sist. De är bara sist i kön, inget märkvärdigare. Det finns ingen osynlig gräns mellan den siste vuxne och den förste ungdomen i kön, som gör att arbetsgivare vägrar att börja plocka av ungdomarna. På precis samma sätt är det med handikappade, invandrare, psykiskt sjuka: vi kan försöka fixa och dona med en massa särskilda insatser - på sikt är det bara full sysselsättning som tvingar företagen att till slut börja plocka ur de icke-attraktiva grupperna längst bak i kön.

Det är en helt annan sak att utbildning är viktigt på sikt (för att det kan skapa en mer konkurrenskraftig industri och se till att vi organiserar välfärden smartare), och att det är viktigt för att ta bort flaskhalsar i specifika sektorer när ekonomin är het. Men det kommer inte att minska ungdomsarbetslösheten efter en valseger 2014 - vilket är politiskt helt nödvändigt.

Det andra trista beskedet i Agenda var väl egentligen inget besked utan bara ett ovanligt uppgivet argument: Socialdemokraterna kommer inte att ta bort något jobbskatteavdrag eftersom folk redan "inrättat sina privatekonomier" efter dem.

Folk kommer väl alltid att "inrätta sina privatekonomier" efter en skattesänkning? Det låter som ett ganska lågt krav för att de ska få vara kvar. Eller, med andra ord: sossarna kommer bara att ta tillbaka de skattesänkningar som väljarna hatar och vägrar att inrätta sina privatekonomier efter. (Skulle man kunna få något exempel på någon sådan...?)

Detta är verkligen den springande punkten när det gäller om det finns politiskt hopp om socialdemokratin framöver eller inte. Om S aldrig vågar återställa en borgerlig skattesänkning blir det borgarna som ensamma bestämmer samhällsutvecklingen. För de lär fortsätta sänka. Att vara vänster i socialdemokratisk tappning, ska det vara att bara inte sänka skatten, att prata om hur dåligt det är, men aldrig höja skatterna till den nivå man nyss argumenterat för?

Det blir sänkning - paus. Sänkning - paus. Sänkning - paus. Man hamnar inte mindre i helvetet bara för att man vilar på trappstegen.

Vad är det för dåligt självförtroende kring de egna argumenten egentligen? Att man aldrig kommer att kunna måla upp en politisk vision om skattefinansierad välfärd som gör större intryck än våra slutskattebesked?

Någon enda gång skulle jag vilja att en politisk reporter frågade Socialdemokraterna om det där:

Om ni aldrig återställer en inkomstskattesänkning, hur har ni då tänkt att finansiera den gemensamma välfärden när skatteintäkterna minskar med varje borgerlig regering?

Högersocialdemokrati skulle inte göra mig hälften så förtvivlad om det åtminstone var en politisk linje, en sammanhållen idé. Men det är ju bara räddhågsen anpassning till europeisk mainstream, ängsligt sneglande, feghet och dåligt självförtroende. Tänk, vackra tanke, om högersocialdemokrati hade en idé om ett skattetryck - kanske en hel del lägre än idag - och sedan höll fast vid det skattetrycket, försvarade det, återställde när borgarna sänkte, var stolta över sin modell. Det skulle gå att respektera. En politisk linje kan man alltid respektera, hur den än läggs. Idag pratar S en sak, gör en annan, vill en tredje och vågade aldrig fundera på en fjärde.