SD-väljare kan ändra sig

Alla pratar om SD och regeringsfrågan igen – precis som SD ville ha det. Det senaste året har Jimmie Åkesson uppvaktat allianspartierna intensivt. På kort sikt för att komma in i debatten igen, efter att gränserna stängts och SD famlat efter sin roll i den nya, hårdare flyktingdebatten. På lång sikt för att partiet kanske insett att den enda vägen till regeringsmakt går via högern, som i många andra europeiska länder.

Den rödgröna motstrategin handlar om att göra SD till paria. Lyckas man vinna debatten om hur SD ska beskrivas så blir det svårt för Anna Kinberg Batra att göra dem till regeringsunderlag. Alltså är framför allt de socialdemokratiska utfallen mot SD tuffare idag än tidigare: de är rasister, punkt. Att varje ”skandal” kring SD (egentligen bara återkommande uttryck för vad partiet står för) utlöser twitterstorm beror delvis på genuin, spontan antirasism, delvis på strategin att förhindra att SD blir rumsrent i alliansväljarnas ögon.

Problemet med den strategin är att den förutsätter att det mesta SD säger och gör lyfts fram, så att de återigen hamnar i fokus för den politiska debatten – en debatt där SD egentligen skulle skadas mer av att klassiska vänster-högerfrågor var på agendan. Skandaler påverkar inte väljarna särskilt mycket, av lätt insedda skäl: politik är alldeles för viktigt. Om du sympatiserar med ett partis politiska projekt – eller till och med är övertygad om att det är den enda vägen för Sverige – kommer du inte att rösta annorlunda för att några företrädare för det partiet är rötägg. SD:s hantering av skandalerna följer dessutom för det mesta instruktionsboken. Utifrån sett tycks de faktiskt reagera mot rasism inom partiet.

Men borde inte väljarna se ett mönster i till exempel alla uppseendeväckande uttalanden, att de tillsammans bildar en ideologi? Nej, det kan man knappast förvänta sig. Vi lever i ett samhälle där ideologier inte står särskilt högt i kurs. Det mesta sägs vara enskildheter och isolerade fall. Politiker som hela tiden uppmanar oss att se enstaka olyckliga händelser, inte systemfel, i skandalerna i den vinstdrivande välfärdssektorn – hur kan samma politiker kräva att vi ska pussla ihop SD-skandalerna till en ideologi? Vill man att väljarna ska tänka i termer av politiska idéer och ”ismer” måste man nog börja med att omfamna det tänkandet själv.

Ett annat problem med stigmatiseringsstrategin är att den knappast imponerar på SD:s väljare. Råskället från etablissemanget kan till och med verka bekräfta SD-berättelsen om ”alla mot dem”. Det är heller inte givet att en enskild SD-väljare kan höra en anklagelse om att partiet är rasistiskt utan att höra en anklagelse om att själv vara rasist.

Vad skulle problemet med det vara då? Jo, till exempel att ett parti som vill ta tillbaka väljare från SD inte kan börja med att kalla dem rasister. För just detta, att ta tillbaka väljare från SD, är faktiskt fortfarande den enda lösningen på den destruktiva politiska situation som Sverige varit i sedan partiet kom in i riksdagen 2010. Sedan förra valet dominerar en idé om att SD-väljarna ”bara är rasister”: främlingsfientlighet är deras enda bevekelsegrund. Det är en uppgiven idé som beskriver SD-röstande som ett slags svart hål: man kan komma dit, men man kan inte komma därifrån, i alla fall inte med några andra argument än SD:s egna. Det vi andra kan göra är bara att förhindra att fler hamnar i det svarta hålet, och glädjas åt att vi fortfarande är fler som befinner oss utanför – ”vi är 87 procent”.

Med den här synen på SD:s väljare är stigmatiseringsstrategin inget problem: om de bara är rasister, så spelar det heller ingen roll om man kallar dem det, för att avskräcka andra. Risken är bara stor att SD:s väljare i själva verket är lika flerdimensionella och påverkbara som andra väljare. SD passerade inte fyraprocentsspärren förrän för sex år sedan. Nästan alla partiets väljare har alltså fram tills helt nyligen röstat på andra partier, på grundval av andra sakfrågor. Det betyder också att man kan få dem att ändra sina prioriteringar igen, precis som de 50 000 väljare gjorde som faktiskt bytte från SD i valet 2014 – fastän de bara, enligt teorin, har främlingsfientlighet i huvudet. Det finns inga svarta hål i politiken.

Stigmatiseringsstrategin motiveras med ett defensivt mål: att hindra att SD får större parlamentariskt inflytande. Men det kan aldrig vara tillräckligt bra. SD måste minska, och skickas ut ur riksdagen igen. Inget annat mål duger på sikt. Det bygger på att man ändrar SD-väljarnas syn på hur Sverige fungerar, och vad som är viktigt – inte ger upp om dem. Dagens grälande på, och om, SD bidrar inte till en sådan offensiv kamp. 

(Ledare publicerad i Flamman 10 oktober 2016.)

Ska man prata om invandring?

Miljöpartiet kom in i riksdagen när miljöfrågorna peakade. SD växer när invandring är högst på agendan. I grunden stämmer det där. Olika partier gynnas av olika debatter. SD kommer att tappa den dagen debatten utgår från en vänster-högerkonflikt kring jobb, skola, välfärd.

Betyder det att vänstern helt borde sluta att prata om invandring?

Nja.

Jag tror att det är för grovt att säga att allt som sägs inom politikområdet "invandring" gynnar SD. Vad det handlar om är att inte prata om invandring på ett SD-sätt.

På samma sätt kan Moderaterna prata välfärdsfrågor och vinna på det - om de inte låter som socialdemokrater, om de inte accepterar en socialdemokratisk vinkel, om de inte använder socialdemokratiska begrepp.

Vänsterpartiet kan prata om miljöpolitik utan att MP vinner på det - förutsatt att partiet inte pratar om miljö på ett sätt som gör att frågan diskuteras på exakt samma sätt som MP skulle diskutera den på.

Partier äger inte politikområden på det sättet; de äger vinklar och problemställningar och ramar men inte hela fält.

Någonting annat som (små) vänsterpartier inte äger är makt att sätta agendan. Om invandring är det stora diskussionsämnet, så är det inte Vänsterpartiet som förlänger eller förstärker debatten genom att också ge sitt perspektiv. Däremot kan partiet förhindra att debatten bara förs utifrån högerpremisser och med ohållbara förslag. Det är svårt att tänka sig en invandringsdebatt som stillar sig för att ett 6-procentsparti sitter tyst. Däremot styrs medieredaktionerna (i olika grad) av en slags redovisningsplikt som innebär att Vänsterpartiet kommer att få uttala sig förr eller senare, om partiet vill.

Som statsvetaren Henrik Oscarsson har påpekat så innebär inte väljarnas ökade intresse för invandringsfrågor att det bara är en främlingsfientlig opinionssvängning. Bland de som rankar frågan högre finns också de som från ett humanistiskt perspektiv bekymrar sig för flyktingkatastrofer och utsatta migranter. Det är också en orsak för vänstern att bidra med sitt perspektiv i debatten. Vänsterpartiets kritik av privata flyktingboenden är till exempel rätt tänkt.

Alltså. Starta inga dåliga debatter om invandring, förläng inga dåliga debatter om invandring - men gör dåliga debatter om invandring bättre genom att delta i dem från ett självvalt vänsterperspektiv.

Varför vinner alltid SD?

"Football is a simple game. Twenty-two men chase a ball for 90 minutes and at the end, the Germans always win."

Gary Lineker-citatet blev populärt eftersom så många kände igen frustrationen: det spelade liksom ingen roll hur England betedde sig - tyskarna lyckades alltid vinna. Det började kännas som en naturlag.

I Sverige är politik ett spel som pågår mellan åtta partier i fyra år och när det är val vinner Sverigedemokraterna.

Man blir ju uppgiven ibland. Hur kan de öka och öka, trots nya skandaler och avslöjanden?

Men egentligen är det ju ganska enkelt. De har riggat spelet.

SD har sagt till väljarna: Människorna i etablissemanget är så rädda för våra sanningar om invandringen, att de kommer att göra vad som helst för att smutskasta oss. Alla är emot oss eftersom vi säger det som man inte får prata om.

När sedan etablissemanget - i form av Stockholmsmedia - avslöjar en ny skandal, passar det den sverigedemokratiska berättelsen perfekt. Avslöjandet blir i själva verket en bekräftelse på det som SD har sagt: jo, titta, etablissemanget håller faktiskt på och smutskastar partiet. De är rädda för partiets sanningssägande.

Problemet förstärks av att avslöjandena görs av fel aktörer och handlar om fel saker.

Medier som sänder eller skriver från Stockholm är etablissemang. Avslöjanden från privilegierade innerstadsjournalister är attacker ovanifrån, hur välformulerade de än är. Vad vet de om livet ute i verklighetens Sverige? (Ganska lite, om man ska vara rättvis - ofta bevisat i andra sammanhang. Det får de tillbaka som en black om foten när de ska avslöja SD.)

Ska man avslöja SD måste man vara en aktör som inte passar som hand i handske med den sverigedemokratiska framingen. En lokaltidning skulle funka bättre. Eller en folkrörelse.

Många av de avslöjanden som inte verkar bita på väljarna, gör det heller inte därför att de är - trams. Irrelevant trams om personliga snedsteg (spelberoende, kriminalitet, korkat beteende) som du och jag aldrig skulle lägga till grund för att byta parti. Precis som du och jag är SD-väljare väljare som bryr sig om politik, och verklig förändring. Idéer och partier spelar större roll än om enskilda företrädare visar sig vara idioter.

Men avslöjandena om rasism då? Det handlar ju om politik på riktigt?

Sant, men SD:s nolltolerans mot rasism är ett av 10-talets smartaste politiska drag. Varje avslöjande om att någon lokal företrädare uttryckt sig rasistisk blir ett tillfälle för SD att säga att de inte är ett sådant parti. Går det till uteslutningar är det ännu bättre. Det visar att Sverigedemokraterna verkligen inte är ett sådant parti.

I ett och samma politiska kinderägg får SD ofta att etablissemangsmedia "avslöjar" rasism, vilket bevisar att partiet är ett hot mot etablissemanget och ger dem chansen att säga något om nolltolerans. Jimmie Åkesson har lagt upp bollen på straffsparkspunkten och Expressen sparkar.

Med det här resonemanget låter det som om SD alltid kommer att vinna. Well, om spelet spelas som det gör nu, så är det nog risk för det. Opinionsmätningarna berättar ingen annan sanning.

Tröstläsning: Visst kan högerpopulistiska partier börja misslyckas, men det gäller att identifiera under vilka omständigheter. Det här tycker jag är intressant: Ny demokrati började misslyckas när debatten i Sverige svängde till att handla om ekonomi och klassfrågor.

Var betygskompromissen verkligen nödvändig?

Betyg redan från årskurs fyra är förstås vansinnigt. Att ge betyg överhuvudtaget vilar på skakig vetenskaplig grund, men man kan inte säga åt barn som knappt har hunnit börja skolan att de är "underkända", som om de kunde ta ansvar för sina egna prestationer i den åldern. Skolan misslyckas allt oftare med att bryta det sociala arvet. I det läget blir betygsättning mer och mer en betygsättning av förutsättningar och hemförhållanden. Arbetarbarn måste åtminstone få en ärlig chans att ta igen akademikerungarnas försprång innan lärarna säger åt dem att de inte duger.

Nu ska tiotusentals barn - i värsta fall - bli betygsatta ännu tidigare än idag. Regeringen säger att det förhindrade att alliansen och SD röstade igenom betyg i fyran för alla.

Fan vet.

Centern vill egentligen inte alls. SD hade precis börjat sväva på målet, under intryck av en allt mer högljudd opinion av kritiska skoldebattörer, forskare och föräldrar. Beredningen inför ett eventuellt riksdagsbeslut hade troligen understrukit det kompakta motståndet. Det hade kunnat ge C och SD argument för att dra sig ur med hedern i behåll.

Regeringen hade kunnat elda under kritiken och spekulerat i att högerpartierna skulle få kalla fötter. Opinionen är ju exceptionell. Ingen vill ha tidigare betyg förutom några smala kretsar inom de borgerliga partierna och SD. Men man känner igen mönstret: Socialdemokraterna har helt förlorat tilltron till sin förmåga att bilda opinion. Inte ens när de håller på att vinna debatten, som Karin Pettersson också besviket påpekar.

Det är naivt att tro att det kommer att vara glasklart att S och MP pressade fram ett mindre dåligt alternativ. Sådant är aldrig glasklart. Inför väljarna kommer det att vara en rödgrön regering som inför betyg i årskurs fyra. Punkt slut. Och det kommer att kännas som ett svek. Betygsfrågan är inte bara kallt vetenskaplig - här finns ju också en skillnad som ligger väldigt nära kärnan i att vara vänster och i att vara höger. Tror vi på jämlikhet, på att ge alla chansen, på att alla ungar kan - eller ska vi stämpla, underkänna och säga att det är var och ens ansvar istället för samhällets?

Säg att SD och Centern inte alls hade mjuknat under trycket av opinionen. Säg att de verkligen var beredda av tvinga igenom det mest impopulära skolpolitiska beslutet i mannaminne. Frågan är om det i ett sånt läge verkligen är bäst på lång sikt för regeringen att kompromissa eller att låta sig bli överkörd? Den som är pragmatisk förlorar samtidigt nästan alltid möjligheten att vända en politik till sin motsats. Regeringen har nu gjort tydligt att tidigare betyg inte är så illa att man inte kan ge och ta lite grand i frågan. Det försvagar alla former av principiellt - ideologiskt - motstånd. Många utgår ofta från att kompromisser är det bästa sättet att "desarmera" eller "begrava" en fråga. I det här fallet undrar jag om inte opinionstrycket under våren hade kunnat begrava frågan. Och om inte kompromissen får den att leva vidare.

Frågan är nu bara: kan vi på något sätt nu få varenda förbaskade skola att säga nej till att experimentera med våra 10-åringar - och vinna frågan underifrån? Ingen kommunal skola i Stockholm kommer att vara med i alla fall. Heja!

Återupprätta vänster-högerkonflikten i migrationspolitiken

Göran Hägglunds debattartikel i DN argumenterar för att ta emot färre flyktingar trots att behovet av skydd knappast har minskat där ute. Han vill att vi ska smita undan vårt mänskliga ansvar. Dessutom presenterar han en dålig borgerlig integrationspolitik fylld av självmotsägelser.

Sett i ett större perspektiv finns det två poänger att göra här.

För det första får inte vänstern vara svarslös inför den usla borgerliga integrationspolitiken. Väljare är inte dumma. De vill veta att flyktingmottagande och integration fungerar. Men högerpartierna kan bara presentera dåliga högerlösningar. En gemensam sektor satt på svältkur och en slaktad arbetsmarknadspolitik kommer aldrig att kunna ge människor trygghet, självförtroende, jobb och en egen bostad. De borgerliga kommer att fortsätta sänka skatterna för de rikaste och sedan, när resurserna är dränerade, säga att det är svårt med integration. Det är bara vänstern som har ett trovärdigt svar på hur en framgångsrik integration faktiskt kan gå till. Men om inte vänstern berättar det, kommer väljarna att dra slutsatsen att det inte kommer att funka. Att det verkar precis så svårt som borgerliga politiker utan resurser säger.

Vänster-högerkonflikten är lika relevant inom migrations- och integrationspolitiken som inom andra områden. Integration är inte en fråga "vid sidan om", som har andra typer av svar, eller där partier som säger sig finnas bortom blockpolitiken (SD) skulle vara mer relevanta. Det är just genom att göra migrations- och integrationspolitiken till en fråga "vid sidan om" som SD vinner: väljarna överger sina gamla partier för att de blivit övertygade om att det här är en dimension som är viktigare än höger mot vänster. Statsvetare och andra debattörer hjälper gärna till genom att prata om migrationspolitik/rasism/antirasism som någonting som ligger utanför den traditionella vänster-högerskalan. Men vänster och höger är aldrig irrelevant, och ett sätt att få SD att börja förlora är att återpolitisera det här politikområdet. Även när integration diskuteras måste väljarna fås att se sakpolitiken i ett större idésammanhang: även här står det gemensamma mot att klara sig bäst man kan; många chanser mot färre chanser; jämlikhet mot galopperande skillnader. Då kan väljarna också lättare se att svaren finns inom de traditionella politiska blocken.

Alltså: vänstern, t ex Vänsterpartiet, borde delta i debatten om integration när den dyker upp. Insikten om det kontraproduktiva i att "ta debatten" mot SD eller att diskutera politiken utifrån deras rasistiska utgångspunkter, betyder inte att man ska vara helt tyst om politikområdet integration. Vänsterpartiet har en politik här, beskriver den på sin hemsida och motionerar om den i riksdagen. Den behöver bara kommuniceras.

Men ska verkligen Vänsterpartiet bidra till att samhällsdebatten handlar om integration?

Frågan innehåller ett stort mått av självöverskattning. Vänsterpartiet är ett litet parti. Om integration är ämnet för dagen, så är det så oavsett vad Vänsterpartiet tycker. Och om debatten ändå har uppstått, borde inte Vänsterpartiet avstå från att berätta hur det socialistiska och feministiska perspektivet är viktigt även här.

Den där diskussionen om hur olika sakfrågor på den politiska agendan gynnar och missgynnar olika partier behöver dessutom kvalificeras lite. Det är riktigt att det aldrig gynnar Vänsterpartiet om integration diskuteras på ett dumt och borgerligt sätt, eller om ramarna för debatten är satta så att ett vettigt argument aldrig kan vinna. Men det är också så, att oavsett vilken sakfråga som diskuteras, så är det partiet som skickligast kan koppla sakfrågan till sina övergripande idéer och värderingar som vinner. Varje enskild sakfråga i sig är inte särskilt viktig för väljarna. De röstar på helheter, på en politik som totalt sett känns bäst i magen. Det är hur partierna lyckas få sina grundläggande värderingar att materialiseras i sakfrågorna som spelar roll.

Andra poängen att göra utifrån Hägglunds text:

Om alla partier kopierar SD:s problemformuleringar gynnar det bara SD. Men om utspel som Hägglunds ger upphov till andra konflikter än "alla mot SD", förlorar SD.

Det skulle förstås inte vara värt någonting om det enda som hände var att de andra partierna började diskutera på SD-vis sinsemellan. Men Hägglunds artikel synliggör snarare motsättningar som alltid funnits mellan de andra partierna. Det borgerliga alternativet har alltid stått för ett snålare flyktingmottagande och en mer batongpräglad integrationspolitik. Förr i tiden uppstod också debatter mellan vänster och höger kring dessa motsättningar. Men sedan SD kom in i riksdagen har de debatterna långsamt dött ut. Förr var vänstern antirasistisk genom att kritisera den faktiskt förda asylpolitiken och bilda opinion mot avvisningar. Nu är vänstern antirasistisk genom att markera mot SD. Det som gått förlorat är vänster-högerkonflikten. De borgerliga partierna, å andra sidan, har älskat att också kunna markera mot SD och bli en del av det "antirasistiska blocket" istället för att få sin egen politik granskad. Jimmie Åkesson har blivit grundligen utskälld i många tevedebatter, men han har tagit utskällningarna med ro, eftersom de har bekräftat SD:s verklighetsbeskrivning: det är alla mot oss - vi är det enda alternativet för den som vill se en förändring av den förda politiken.

I praktiken skulle Göran Hägglunds artikel kunna leda till att ett antal väljare får syn på fler nyanser i synen på flyktingmottagande. Helt enkelt: kanske behöver man inte rösta på SD när det faktiskt finns andra partier som driver en restriktiv linje? Om vänstern bidrar till att kalla den borgerliga migrationspolitiken vid sitt rätta namn, kan det på kort sikt gynna de borgerliga på SD:s bekostnad. Det vore det ändå värt. Motsättningar mellan demokratiska partier om migrationspolitiken är alltid att föredra framför ett öppet rasistiskt parti med ökande inflytande. Men då bygger det på att vänstern verkligen svarar på borgerliga utspel som Hägglunds. Och att man inte är så snabb med att ropa "SD-anpassning!". Poängen var ju att hålla dem utanför debatten. För en gångs skull. Den som påstår att en borgerlig restriktiv flyktingpolitik är något som uppstod med Göran Hägglund den 18 december har fel, och har dessutom fel på ett sätt som SD själva är mycket nöjda med.

Moderaterna skapar samhällen som klarar invandring sämre

Idag: ytterligare ett exempel i Svenska Dagbladet på den nya, obehagliga debatten i Moderaterna om invandringen.

Det är mycket dog-whistle politics över alltihop. De säger: "vi måste få diskutera invandringen". Väljare med tankarna på rätt frekvens hör: "stäng gränserna". Ingen behöver säga det öppet. Om de behövde säga det öppet, skulle de göra det när en journalist ringer och ger dem världens möjlighet att säga exakt vad de vill.

Men nu börjar det också kännas som om dammluckorna vevats upp en liten bit för en annan typ av retorik. Den som säger rakt ut vad det handlar om: att sluta ta emot så många invandrare.

En del moderatpolitiker bäddar in det i ett resonemang som är rimligt, även ur ett vänsterperspektiv: Sverige har en reglerad invandring för att vi vill ta hand om dem som kommer hit. Det får inte bli miserabla förhållanden på flyktingboendena eller en oengagerad inslussning i samhället.

Problemet är att moderatpolitikernas resonemang sällan går ut på att själva flyktingmottagandet måste få större resurser. Problemet är också att när de säger "problem" så menar de på ett mycket mer svepande sätt att välfärden och arbetsmarknaden och bostadsbyggandet inte skulle klara av att svenskarna snabbt blir så många fler. Det är inte sant. Eller jo, på ett sätt: Det är sant i deras Sverige med en avmagrad välfärdsstat och nedmonterad arbetsmarknadspolitik och passiv bostadspolitik och där själva utgångspunkten för resonemanget är att över- och medelklassen måste få behålla sina skattesänkningar. I ett sådant Sverige blir integration svårare. Välfärdsstater är bättre för människor som startar från noll. Det är moderatpolitikernas eget val att tänka bort en fungerande välfärdsstat ur ekvationen där människor ska integreras.

Det är ganska skicklig framing: "Nu ska vi prata om invandringens kostnader, men ingen får tänka på hur vi kan organisera samhällen som minskar de kostnaderna."

De säger att de vill motverka SD:s inflytande, men det är deras eget val att göra det genom att prata om flyktingmottagande. Det är deras eget val att inte göra det genom att försöka vända den utveckling mot snabbt ökande klasskillnader som deras egen politik skapat och som ligger bakom den känsla av konkurrens och utsatthet som vägleder en stor del av SD-väljarna. Stor invandring riskerar alltid att få obehagligare reaktioner - i form av organiserad rasism - i ett hårt klassamhälle. Det är en del av vad som är dåligt med ett klassamhälle. Att kunna ha en generös invandring utan att få sådana obehagliga reaktioner är en av orsakerna till att klassamhället måste avskaffas.

För en liberal antirasist är det alltid lika enkelt för alla att vara antirasister. Klassutjämning behöver inte vara en del av svaret. Det gäller bara att vara moraliska människor. Men vänstern måste se att riskerna för att alla inte klarar av att vara antirasister ökar i klassamhällen. Invandring blir mer explosivt i Moderatsverige än i Vänsterpartisverige.

Det är inte rimligt med en vänsterretorik som går ut på att flyktingmottagande alltid är lätt som en plätt. Varför skulle just detta politikområde vara oberoende av höger- och vänsterpolitik? Flyktingmottagandet blir på kort sikt sämre och svårare i den avmagrade välfärdsstaten. På lång sikt gäller förstås att storleken på ett lands befolkning inte har någonting med någonting att göra, men det påpekandet är inte så mycket värt - vi lever våra liv på kort sikt. Jag tror snarare att vänstern måste få fram skillnaden mellan höger och vänster här, och ge väljarna den logiska förklaringen till att ett stort flyktingmottagande kommer att gå bra: det får resurser, eftersom vänsterns Sverige är ett land där vi tar hand om varandra och inte backar från vårt ansvar. Utan att peka på resurserna, och på en annan inriktning på välfärdspolitiken, blir frågan om integrationen bara en fråga om vilket parti man ska lita på. "Det funkar", säger vänstern. Jo, men varför funkar det?

Det betyder inte att vänstern borde prata mer om flyktingmottagande. Men den ska ha bra svar när den, ofrivilligt, får debatten i knät.

Man kan för övrigt notera att Fredrik Reinfeldt, som fått beröm för att ha hållit SD på armlängds avstånd under sin partiledarperiod, inte sagt flaska i den interna partidebatten. De som filar på hans eftermäle som partiledare bör notera att han fortfarande är - partiledare. En som låtit debatten i sitt parti bli ganska motbjudande.

Hellre nyval än död höger-vänster-konflikt

Att Jimmie Åkesson så öppet hotar med att rösta på alliansens budgetförslag är något nytt. Det innebär att det inte skulle spela någon roll hur Vänsterpartiet agerar. Alliansen får igenom sin budget. Regeringen Löfven avgår. Moderaternas partiledare får i uppdrag att försöka bilda regering, men alliansen håller sig förmodligen för goda för att regera med SD:s aktiva stöd (vilket skulle krävas). Och så har vi nyval.

Åkesson riskerar ganska lite med sitt hot. För det första, i allmänhet: nyval är antagligen inte så skrämmande för människor som en del säger. Rädslan för marknadens reaktioner är inte lika stark som om det varit 1994, och kalla krigs-aspekten av nyval - vikten av att upprätthålla politisk stabilitet av rent säkerhetspolitiska skäl - är definitivt död.

För det andra: majoriteten av Sverigedemokraternas väljare skulle knappast tas på sängen. De ser redan sig själva mer som höger (44 procent enligt årets SVT Valu) än vänster (17 procent). Det stämmer också med tidigare eftervalsundersökningar: SD-väljarna placerar sig själva nära det borgerliga blocket på höger-vänster-skalan, visserligen längst till vänster i detta, men ändå tydligt åt höger. Med en röst på alliansens budget skulle SD tappa en del väljare åt vänster, men förlusten skulle vara begränsad.

När ett nyval utlöses gäller det att vinna the blame game: vem är orsak till kaoset? (Även om, som sagt, jag inte tror att väljarna blir jätteupprörda.) Åkesson har ett ganska starkt case: kan han göra något annat när han inte får igenom en millimeter av sin politik? För de viktigaste väljarna i den situationen - de som står nära eller redan röstar på SD - kommer Åkesson inte att ha så svårt att driva hem att Löfven är den som vägrat lyssna på valresultatet.

Vad har då SD att vinna på nyval?

Frågan är om det inte räcker att många andra förlorar. Moderaterna har blivit av med Reinfeldt och Borg och har gjort politisk bankrutt som valets stora förlorare. Socialdemokraterna kommer att blöda väljare till vänster efter Löfvens snabba avfärdande av Jonas Sjöstedt. Stefan Löfven kommer att ha en misslyckad regeringsbildning bakom sig.

Men också: i debatten i ett nyval kommer Sverigedemokraterna att vara i ännu mer centrum än tidigare.

Trots det skulle jag ändå välja nyval framför någon typ av blocköverskridande samarbete sju dagar i veckan. Samarbete över blockgränserna och suddigare höger-vänster-konflikt bekräftar SD:s verklighetsbeskrivning: invandringen är viktigare än allt. De andra partierna pratar om höger och vänster men de är beredda att överge det i en grisblink för att få behålla "massinvandringen". Samarbete över blockgränserna ger också i sak en blaskigare rättvisepolitik, vilket gör SD:s väljare ännu mer utsatta och mottagliga för populism.

SD ska hållas utanför politiskt inflytande. Men att döda höger-vänster-konflikten - i förlängningen: klasskonflikten - är att bita sig kraftigt i svansen. Och SD skulle älska att få vara "det enda oppositionspartiet".

Därför är det så obehagligt att nu se LO, näringsliv och andra ropa på en "modig" blocköverskridande regering. "Modig", som om de politiska blocken var en gammal fördom och inte ett naturligt utslag av konflikten mellan höger och vänster.

Men allianspartierna kan inte så snabbt vända från löftena att inte ta i Socialdemokraterna med tång. Och, ett ofta förbisett faktum i dessa tider när allting beskrivs som ett spel: Jan Björklund och Annie Lööf hatar socialdemokraternas politik - jo, på riktigt! Dessutom var alliansen så nära i valet att det måste ha kraftigt ökat viljan att göra ett nytt gemensamt försök 2018. Det är faktiskt troligare att alliansen avstår från ett gemensamt budgetförslag - och därmed får spela hjälterollen i att hålla SD utom inflytande - än att de inleder ett organiserat samarbete med Socialdemokraterna. Stefan Löfvens enda val är därför förmodligen att vänta och se om Åkesson gör allvar av sitt hot, och om han i så fall blir räddad av alliansen. Roligare kan man ha det som valets segerherre.

Avskaffa antirasismen med stort "A"

Så var det dags för antirasistiska manifestationer igen, efter Sverigedemokraternas (och andra europeiska högerextremisters) framgångar i EU-parlamentsvalet. Jag kan inte undvika att känna mig lite matt. Efter valet 2010 var det likadant: stora manifestationer och tydliga deklarationer. För många blev Sverigedemokraternas inträde i riksdagen startskottet till politiskt engagemang. Men ärligt talat - hände det så mycket sedan? Det var först efter Kärrtorpshändelserna i december 2013 som det uppstod någon typ av antirasistisk folkrörelse i Sverige, men i den har Vänsterpartiet haft svårt att hitta sin plats.

Det är helt okej med stora samlingar med stora ord - de kan till och med vara viktiga - bara inte vänstern ställer sig och slår på larmtrummorna som en ritual varje gång SD skördar nya valframgångar, och däremellan intet. Då blir ju sådana manifestationer bara terapeutiska. Och så upprepar sig allt för varje val: lite större SD, lite mer allvarstyngda ord på Sergels torg.

Vore det inte bättre om vänstern i huvudsak lämnade torgen och Facebookuppropen och gav sig ut och skitade ner sig lite istället? Allt handlar ju om politiskt basarbete om vi ska vinna den del av SD-väljarna som vi har potential att vinna. Vi kan aldrig "rösta bort rasismen". Sådana erbjudanden haglade under EU-valrörelsen, men chanserna att utmobilisera SD-väljarna så mycket att det märks är ganska små. Och priset är högt: den politiska debatten reduceras till att vara för eller emot rasism, när det SD-väljarna egentligen behöver höra är mycket mer om andra politiska motsättningar.

Nej, antalet SD-väljare sänker vi bara genom att vinna förtroende för våra problemformuleringar hos dem. Vi ska inte prata om felet med att vara rasist, utan om felet med samhället. Det första blir lätt till att kritisera ett partival; det senare handar om att vara med och påverka partivalet. En stor del av SD:s väljare har inte ens invandring högst på dagordningen: att 66 procent har det brukar beskrivas som högt - jag tycker det är förbluffande lågt. En tredjedel av partiets väljare går alltså igång mest på något annat: välfärdens krackelering, bristen på opposition, arbetslösheten, kriminaliteten. Om vi tar det på allvar måste ett anti-SD-arbete alltid vara lite mer än bara ett antirasistiskt arbete.

Vänsterpartister från norr till söder har under valrörelsen ägnat sig åt att "vända ryggen" åt SD. Är SD-framgången i valet ett bevis för att det var en felaktig strategi som bara gav Jimmie Åkesson sympatier?

Det går förstås inte att veta, men det känns mer sannolikt att det var SD:s hårda EU-motstånd - och att de fick sina väljare till valbåsen - som gav framgången. Det visar inte minst dagens partisympatiundersökning från SCB, där SD fortsätter sin inrikespolitiska kräftgång. Jag tycker att man ska tro SD:s väljare om så pass mycket förstånd, att de inte röstar på ett parti enkom för att det blir bespottat. Det finns naturligtvis något annat i botten, någonting som handlar om verkliga upplevelser och verklig politik. Martyrteorin känns svag, den är mest något som håller Sverigedemokraternas egna moral uppe när de får ruttna ägg på sig. Om det finns någon effekt av motståndet på gator och torg är det snarare att det är ett sista hinder för dem som attraheras av SD: insikten om att de inte är ett parti som andra, insikten om att många andra tycker att det här luktar riktigt illa.

Men observera gärna: "sista hinder". Även om gatuprotester är ett vapen mot normalisering av SD, gör de ingenting åt att SD:s problemformuleringar, effektiva oppositionspolitik och tydliga politiska projekt vinner anhängare åt dem. Gatuprotesterna skapar i bästa fall "man borde väl inte men egentligen har de ju rätt"-väljare. För att verkligen vinna fajten i grunden krävs mycket mer än antirasistiska paroller: en tuffare politik för jobb, en tuffare politik för jämlikhet, en tuffare klassretorik, en starkare fackföreningsrörelse. En tydligare klassretorik betyder till exempel att man kastar ut jargong om "vita, medelålders män", som om de i allmänhet var privilegierade. "Allt annat lika" är de privilegierade, men "allt annat lika" är ett akademiskt skräpbegrepp som inte går att förklara. Vänstern lyckas ofta göra feminismen till klassmedvetandets fiende på ett extremt olyckligt sätt. När den borgerliga politikens offer ska utses lyfter vi alltför sällan fram löntagarkollektivet som helhet som offer, utan hellre till exempel kvinnor. Det är sant att kvinnor ofta är mest drabbade, men om vi alltid pratar om de mest drabbade blir det aldrig mycket till klassretorik, eller hur?

(Problemet att få feminism att lira ihop med klassretorik är bara ett exempel. Jag utser inte feminismen till huvudproblemet här.)

Slutligen: stora ord om rasism i valrörelsen hindrade inte en SD-framgång i valet. Att då reagera på den framgången med ännu större ord om rasism känns lite bakvänt. Budskapet valresultatet skickade var ju ett helt annat: vi måste prata politik, med rätt ord och på rätt ställen, för att hindra SD att vinna fler väljare. Om manifestationerna mobiliserar och skapar engagemang så toppen, men avskaffa sedan det "antirasistiska" arbetet med stort A - där man argumenterar mot den som redan valt fel problemformulering - och starta ett tuffare vänsterpolitiskt arbete. Det måste väl vara Vänsterpartiets roll i sammanhanget? Vi kan göra båda, säger någon. Men varför fastnar vi i så fall så ofta i manifestationerna?

Fotnot: En tidigare version av den här texten hette "Avskaffa antirasismen", men det var ju enbart fånigt.

Därför minskar SD

En av vårens bästa politiska nyheter är förstås att Sverigedemokraternas opinionsstöd har börjat vända nedåt. Jag tror att det kommer fortsätta så. Inte heller i dagens Sifo får partiet någon siffra som kommer att vända trenden i sammanvägningen i poll of polls.

Och detta sker alltså samtidigt som det skulle kunna vara som Lena Mellin skriver, att protesterna i samband med Jimmie Åkessons Sverigeturné "spelar honom i händerna". Men den eventuella effekten vägs i så fall upp av någonting annat.

Dessutom är fortfarande M ett dåligt regeringsparti och S ett dåligt oppositionsparti. SD skulle kunnat fortsätta växa på bekostnad av båda. Det börjar bli en allmän sanning att S och M kopierar sig allt mer lika i den politiska mitten, och att det gynnar ytterkanterna. Men i de senaste opinionsmätningarna har det ovanliga inträffat, att M minskar utan att SD lyckas fånga upp de rösterna. Eller, återigen: om SD gjort det, så har den eventuella effekten i så fall vägts upp av någonting annat.

Vad är då "någonting annat"?

Jag tror att de senaste månadernas makalösa antinazistiska folkrörelse helt enkelt har svept med sig Sverigedemokraterna: när nazisterna har lyfts fram har det blivit uppenbart hur mycket grundinställningen och retoriken ändå är densamma som SD:s. Svenska Motståndsrörelsen har helt enkelt släpat salongsrasismen i smutsen en aning. Det har blivit lätt att vara antirasist när rasismen tagit sig så grova uttryck som i Kärrtorp och Malmö - men det har också blivit svårare att dra en tydlig gräns vid just SD. Det blir inte logiskt att protestera vilt mot nazism i uniform samtidigt som man tiger om rasism i riksdagskostym. Därför får nu vinterns antinazistiska kamp en fortsättning i arbetsplatsprotester mot Jimmie Åkesson.

Om resonemanget ovan är korrekt, betyder det att idén att SD normaliseras i samma takt som nya högerextrema partier kommer in på scenen, inte stämmer. SD känns inte mer normala bara för att det finns partier som är ännu värre: tvärtom påminns väljarna om vilket träsk de har rötterna i.

Jämför gärna med vänsterns historia. Enligt normaliseringsresonemanget borde VPK ha blivit rumsrent när maoister, vänsterterrorister och allehanda bokstavskombinationer fick kraftig uppmärksamhet i slutet av 60- och början av 70-talet. Men det hände inte, och orsaken är förmodligen exakt densamma: extremvänstern förstörde helt enkelt bilden av vänstern i allmänhet, och då hjälpte det inte hur vattenkammade (nåja) riksdagskommunisterna var.

Om protesterna mot Åkessons arbetsplatsbesök må sägas följande: om uppmärksamheten ska gynna SD, måste folk i allmänhet känna att det är oschysst att anställda inte vill träffa SD-ledaren. Det tror jag inte att de gör. Tvärtom påminns de om att SD av många inte betraktas som ett parti bland andra. Om Jimmie Åkesson däremot stängs ute av ledningarna på arbetsplatserna (framför allt de politiskt styrda) så att anställda inte får träffa honom, kan det upplevas som dåligt fair play och stärka SD:s outsiderroll. Men en sådan effekt måste fortfarande vägas mot att SD uppfattas som kontroversiellt på ett dåligt sätt. Det värsta som kan hända är trots allt inte att SD kan gråta krokodiltårar om att de förtrycks av etablissemanget - det är att de blir etablissemanget.

Svensk Damtidning och SD

Får man intervjua alla partier utom SD? Absolut, fråga bara Svensk Damtidning, som har struntat i att ha med en sverigedemokrat i sin intervjuserie med politiskt framträdande kvinnor. Det är bra.

Det är ju lite konstigt ibland, det här: bara för att SD tagit sig in i riksdagen tänker sig många att de också måste finnas med när övriga partier finns med. Men fria publicister (och debattarrangörer, Nobelstiftelsen och andra) har rätt att göra sina egna val. Riksdagen råder över mycket, men det finns faktiskt ett civilt samhälle som själva väljer hur de vill förhålla sig till riksdagens partier.

Ett sådant förhållningssätt kan vara att behandla SD som alla andra partier, "nu när de sitter i riksdagen". Det är i alla fall en princip - och det finns inte så många principer att gripa tag i för en osäker publicist.

Men det är en väldigt formalistisk syn på politik. Ett partis karaktär bestäms inte enbart utifrån dess parlamentariska status, inte heller utifrån dess formellt antagna program. Varje publicist har rätt att själv avgöra ett partis karaktär, och "mjuka" intryck får spela lika stor roll som formella. I fallet med Sverigedemokraterna är det uppenbart att till exempel alla de rasistiska uttalanden som regelbundet görs av partiföreträdare också "är" partiet.

Tänk som med Vänsterpartiet! Om någon anklagat vänstern för att inte vara demokratisk, har det sällan berott på vad som står i partiets program. Inte heller har frågan varit avgjord redan genom det faktum att partiet suttit i riksdagen. Nej, det är de mjuka intrycken som tillåtits ta plats: den och den företrädaren har sagt och skrivit det och det, här har vi någon som försvarat x och här är någon som är med i föreningen y.

Det är olycksbådande att vi verkar ha gått från att utesluta vänstern på informella grunder, till att inkludera rasister på formella grunder.

Om fria publicister enbart utgår från Sverigedemokraternas parlamentariska status, är de slavar under väljarna. Det går inte ihop med att samma publicister - i nästa andetag - förklarar sig utgå från sina läsare. Dagligen åsidosätter publicister andra åsikter än dem som de tror intresserar den egna läsekretsen. Det går bra att åsidosätta åsikterna även hos dem som gick till valurnorna i september 2010.

(Som kanske dessutom förutsatte att det civila samhället inte nödvändigtvis behövde låta sig styras av resultatet.)

Självklart måste SD finnas med om det är nödvändigt för trovärdigheten för produkten. En tidning som bevakar riksdagspolitik måste troligen fatta ett annat beslut än Svensk Damtidning. Men då handlar det om att man tagit på sig ett annat uppdrag (speglande och redovisande), inte om att man är bunden av riksdagsstatusen.

En helt annan fråga är taktiken: spär inte Svensk Damtidning bara på SD:s offerroll? Jo, men SD är i så fall alltid i en win-win-situation: de får vara med (bra för dem) eller de får inte vara med (bra för dem). Till slut tror jag att vi måste enas om att offerrollen bara går att spela till en viss punkt. Att få vara med, däremot, kan i teorin bli hur framgångsrikt som helst.

Sd tjänar inte på tårtattacken

Tårtningen av Jimmie Åkesson startade en diskussion med - no pun intended - många bottnar. Den intressanta delen handlade om huruvida Sverigedemokraterna tjänar på en sådan här attack. Stärker det deras martyrstatus?

Knappast. Sverigdemokraterna vill bli attackerade, förolämpade och utestängda av etablissemanget - inte av enstaka Södermalmsbor.

Effekten när ett ytterlighetsparti attackeras är inte sympatier, snarare att bilden av dem som ytterlighetsparti förstärks, utifrån ungefär ett sådant här resonemang: Vem som helst attackeras inte mitt på öppna gatan. Alltså är det förmodligen något suspekt med den som attackeras.

Vänstern i Sverige spelade länge på sin roll som offer. Det fanns inte en VPK-historik som inte tog upp mordbränder och beskjutning. Men jag är övertygad om att sådant snarast bekräftade bilden av att kommunisterna inte var ett helt normalt parti.

Om det här resonemanget stämmer, är det bra att Sverigedemokraterna utsätts för äggkastning och tårtor. Det behöver inte betyda att man rekommenderar det - det är ett brott och ska vara ett brott - men ja: jag tror att effekten är precis den eftersträvade. I just den här situationen, gentemot just Sverigedemokraterna.

Däremot stärks alla partier internt av attacker utifrån. Problemet med just gräddtårtor är att det är svårt att heroisera och bygga stolta myter kring sådan utsatthet. Minus för Sverigdemokraterna igen.

Men sossarna efter mordet på Palme då? Arbeiderpartiet efter Utöya? Tja, det var helt andra partier på andra ställen på den politiska skalan. Och frågan är om sådana kända sympatieffekter inte har en hel del med politik att göra. Det har handlat om nationella katastrofer, som har förändrat den politiska dagordningen. Uteslut inte att det är det som väljarna har påverkats av. Som vanligt gäller att väljare är kloka. Om man inte själv får en pockande lust att rösta på en tårtad partiledare, ska man nog utgå från att andra inte resonerar dummare.

---------------

Uppdatering: Ett förtydligande. Med "bra" att Sverigedemokraterna utsätts menar jag endast att det faktiska resultatet blir att ett rasistiskt parti fortsätter ha stämpeln av ett parti i marginalen. Det lär alla demokrater tycka är bra. Det betyder inte att metoderna är acceptabla. Jag förbehåller mig dock rätten att analysera även resultatet av idiotmetoder med öppna ögon.

Alla mot SD

Ovanligt få kommunmajoriteter har spruckit sedan 2010. Orsaken? Viljan att hålla Sverigedemokraterna utanför, enligt statsvetare (SVT 19/9). I Uppsala pratar S om ett samarbete med Fp för att minimera rasisternas inflytande. Det står dem förstås fritt, men att lägga ned all politisk konflikt utom den med Sd är förödande. Arbetarrörelsens partier har ett ansvar att visa att det finns viktiga skillnader som inte handlar om invandring. Uppgivenheten som uppstår när det inte spelar någon roll om man röstar höger eller vänster är livsfarlig.

(Ledarstick publicerat i Flamman 10 okt.)

Ta över Sd-väljarna med egen politik

Dags i Almedalen för Sveriges bästa oppositionspolitiker, Jimmie Åkesson.

Sett till väljaropinionen är det ju så. Ingen parti har ökat så mycket sedan förra valet.

Det är också ett tal från en av landets mest välbetalda politiska pampar, en makthavare, som leder ett högerparti som garanterar fortlevnaden för Europas tröttaste regering -  utan att ens lyckas sätta särskilt stort avtryck.

Jag tror att sådana beskrivningar måste få större utrymme vid sidan av bilden av enfrågerasisten Jimmie Åkesson, en bild som Miljöpartiet nu ska förstärka genom att ”ta debatten” om invandring med Sverigedemokraterna.

Även om främlingsfientlighet är Sd:s enda starka profilfråga och även om deras väljare åsiktsmässigt skiljer ut sig i den frågan, finns det ingen anledning att tro att just dessa väljare är totalt endimensionella. Det är trots allt bara två tredjedelar av Sverigedemokraternas väljare som svarar att invandring är en ”viktig” fråga för partivalet. (Det remarkabla i sammanhanget är faktiskt att en tredjedel inte ens nämner invandringsfrågan – inte att två tredjedelar gör det.) Och de som nämner den säger faktiskt inte att det är den allt överskuggande frågan. Och – för att slutföra tankekedjan – de som har den som den allt överskuggande frågan kan förmodligen påverkas att ersätta den med andra frågor.

Tar vi Sverigedemokraternas väljare på allvar – och det har skrivits mycket klokt om att göra det de senaste åren – måste vi, precis som för andra väljare, tro att det är samhällsutvecklingen i stort som motiverar deras röstande. (I det perspektivet är det inte så konstigt att järnrörsskandalen inte ledde till några tappade röster. Om inte du och jag byter parti på grund av att någon företrädare gör bort sig, så gör nog inte sverigedemokratiska väljare det heller.)

Sd:s främlingsfientlighet slår inte an därför att det är en fördom som möter fördomar, den slår an därför att det är en politiskt begriplig förklaring och ett förslag på lösning. Givet att Sverigedemokraterna lyckas med två ganska avancerade reptrick - att maskera sitt stödröstande med regeringen och att skadebegränsa partimedlemmarnas rasistiska "klavertramp" - är den viktigaste orsaken till att Sverigedemokraterna gått framåt är att de är ett skickligt oppositionsparti. Den naturliga ordningen i en demokrati har alltid varit att oppositionen går framåt mellan valen: det som har varit avvikande sedan 2010 är ur det perspektivet inte Sverigedemokraternas och Miljöpartiets framgångar, utan Socialdemokraternas och Vänsterpartiets rätt futtiga sympativinster.

Regeringen är mindre populär än på länge och folk ser rätt mörkt på framtiden. Sverigedemokraterna är duktiga på att fånga upp det missnöjet. Anders Borg gör sitt bästa för att få väljarna att tro att jobbkrisen är något som kommer utitrån, utom räckhåll för regeringen; att det är ekonomi, inte politik. Sverigedemokraterna säger tvärtom att det är möjligt att göra något: de säger att krisen, och problemen inom välfärden, är politiskt skapade och lovar att det går att ändra på genom att rösta annorlunda 2014.

Samtidigt ägnar sig den övriga oppositionen (förutom Vänsterpartiet) åt uppgörelser med regeringen och flirt med mittenpartierna. Det har de sina goda skäl för, men det skickar inte några signaler om ett tydligt alternativ till alliansen. Uppgörelserna gör det också svårt för Löfven, Fridolin och Romson att skälla Åkesson för regeringsunderlag. Det är de ju själva till och från. Det är synd, eftersom det är någonting som de politikermisstroende Sd-väljarna skulle behöva höra.

Att inte heller regeringen vill utmåla Jimmie Åkesson som makthavare är självklart, men de bidrar å sin sida till hans outsider-image genom att inte erkänna honom som höger. Det innebär att de i praktiken placerar Sverigedemokraterna precis där Sverigedemokraterna själva vill placera sig: som en oberoende, tredje kraft – huserande i en helt egen politisk dimension. Den hjälpen skulle upphöra om bara högern kunde ta ordet ”högerextremism” i sin mun.

Hur ska Sverigedemokraterna bekämpas då?

Det ska de inte: deras väljare ska vinnas tillbaka.

Skillnaden är ganska stor. Det är skillnaden mellan att debattera invandring med Jimmie Åkesson i en tevestudio eller att driva en egen politik mot de samhällsförhållanden som skapar efterfrågan på ett rasistiskt parti över huvud taget. Det är, rent retoriskt, skillnaden mellan att vända sig till Jimmie Åkesson och försöka få honom att begripa hur fel han har eller att vända sig till Jimmie Åkessons väljare och utgå från deras perspektiv. Politik kan locka fram både goda och dåliga sidor hos folk. Sverigdemokraternas väljare är inte för evigt förlorade. Det gäller bara att vinna dem för andra problemformuleringar - men det bygger också på att man inte bara berättar hur fel det är med den problemformulering som de tills vidare fastnat för. Man måste bygga en annan fiendebild (som Stefan Arvidsson kallat det) från grunden.

Det var det Håkan Juholt gjorde så bra under sin korta partiledartid: istället för att magisteraktigt försöka undervisa en annan partiledare, talade han om problemen i Sverige idag som han tyckte att de borde uppfattas. Som om han inte hade hört vad Jimmie Åkesson sagt överhuvudtaget. För detta fick han skäll för att inte vara tillräckligt mycket antirasist. Med en sådan definition av antirasism är bara den antirasist, som tar debatten på rasisternas villkor.

Att ha bättre argument i ädel debatt har aldrig varit det enda sättet att ta ner en politisk motståndare. Titta gärna på hur Socialdemokraterna framgångsrikt marginaliserade kommunistpartiet under större delen av 1900-talet. Det är en slags mönstermodell för hur Sd borde bemötas: tig ihjäl partiet - men scanna noga av var de vinner väljare och möt dem med egna reformer.

Förutom att "ta debatten" genom att flytta agendan, är det viktigt att inte få det att verka som om det bara finns en alternativ röst när invandrings- och integrationsfrågor väl dyker upp. När Socialdemokraterna och Vänsterpartiet deltar i råskället på Jimmie Åkesson i SVT:s partiledardebatter skapar man bilden av ett enat etablissemang mot en ifrågasättande uppstickare. Men så är det ju egentligen inte: Vänsterpartiet är ju jättekritiskt mot segration och restriktiv flyktingpolitik: regeringen förtjänar att stå till svars lika mycket som Jimmie Åkesson. En sådan strategi – förutom att den inte får hela politikområdet att kretsa kring Åkesson – gör det också tydligt att regeringen inte börjat tillhöra de goda bara för att Sd lyckades komma in i riksdagen. Att Sd lyckats ta kål på alla andra konfliktlinjer inom invandringsområdet är ett stort misslyckande för de andra partierna.

Den som ska ta debatten med Sverigedemokraterna får inte heller utgå från att allting partiet säger ska bemötas genom att hävda den exakta motsatsen. Två exempel: att påstå att det inte finns någon ”svensk kultur” måste framstå som helt kollrigt för varje väljare som någon gång rest utomlands. Att inte alls diskutera i termer av ”svenskt” är att göra det väldigt svårt för sig. Vad det gäller att ta strid för är ju snarare att svenskheten är både föränderlig och konstruerad av människor med vitt skilda bakgrunder - precis som alla andra nationella särarter i världen.

Ett annat ogenomtänkt argument är att hävda att någon nationell gemenskap inte alls behövs, bara för att Sverigedemokraterna vill bygga en sådan efter etniska skiljelinjer. Men välfärdsstaten har alltid varit beroende av en gemensamhetskänsla, till exempel runt ett modernt politiskt projekt, som har gett förutsättningar för solidaritet och ansvarstagande. Det är inte nationen som ska vara kittet – men ett kitt behövs.

Det finns så mycket som vi inte kan påverka: hur Jimmie Åkesson hanteras med silkesvantar av pressen, hur media medvetet försöker skapa snackisar i frågor där de vet att de aktiverar den främlingsfientliga kommentarsfältsarmén, hur samtiden etnifierar snart sagt alla samhällsproblem, hur andra partier väljer usla motstrategier o s v. Men det Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har helt och hållet i sina egna händer är att lita på att Sverigedemokraternas väljare är nåbara och helt enkelt se till att bli bättre oppositionspartier.

Trollfixering

Hat var det hetaste politiska samtalsämnet 2012. Och verkar kunna bli det 2013 också. Hatet har, som jag har skrivit tidigare, aldrig problematiserats och diskuterats så mycket som nu. Motiven till det finns nog längs hela skalan - från uppriktig oro till den rena fascinationen.

Hot är en väsensskild sak (som bland andra Per T Ohlsson har påpekat). Trots det flyter diskussionerna in i varandra huller om buller. Tidningsredaktörer som Åsa Linderborg ska inte behöva hålla sig gömda på hemliga adresser. Hennes text i höstas om hoten mot henne var viktig, och hennes situation oacceptabel. Det gäller förstås också de skribenter och debattörer som i vinter vittnat om dagliga skurar av grovheter i inboxen.

Mina problem med hatdebatten är två:

Vi pratar som mest om hat när toleransen är som störst.

Intresset för hatet innebär att goda krafter lyfter in språket, länkarna, vidrigheterna i det allmänna samtalet.

Någonstans på vägen mellan den personliga reaktionen och det politiska programmet borde fler problematisera: Ja, jag blir förbannad av alla idioter. Men är det rätt fokus?

En självömkande politisk rörelse - hur bespottad man i verkligheten än är - är inte särskilt attraktiv. När feminister inte ens talar om hatet mot kvinnorna, utan hatet mot feministerna, då är det ett tecken på en rörelse helt utan självförtroende. Alla hatar oss! Det är en position som smakar ganska gott. Den svetsar samman. Det finns en orsak till att fotbollsfans världen över gärna vill intala sig att de är de mest avskydda.

Men feminister är inte hatade - inte i allmänhet. Stödet för jämställdhet och feministiska frågor har minskat något de senaste åren, men inte mindre än att 84 procent fortfarande tycker att ett samhälle med ännu större jämställdhet mellan kvinnor och män vore önskvärt (SCB:s valundersökning 2010). Andelen som sa att jämställdhet var viktigt för partivalet var lika hög 2010 som 2006, och enligt en Sifoundersökning som Feministiskt inititativ beställde 2010 kallade sig var tredje väljare feminist.

Feminister är hatade av vissa, men vem kan med säkerhet säga att de är fler än förr? På 60-talet var vi osäkra på om kvinnor överhuvudtaget var fysiskt kapabla att klara en anställning ute på arbetsmarknaden. Tänk om Flashback funnits 1960. Sura uppstötningar från norr till söder över kvinnor som badar, visar benen, arbetar, åker buss, cyklar,  kör bil, spelar fotboll, pratar om preventivmedel, pratar för mycket, pratar alls.

Attityderna till invandring förbättras också. Varför är då debatten så upptagen med den krympande opinionens företrädare?

Det enda vi med säkerhet kan säga är att hatet är mer tillgängligt idag. Och det kommer inte bara till oss, vi söker upp det också. Det gick många år innan jag besökte Flashback, trots att jag visste att det fanns där. Det var en omodern tvekan. Att klicka upp en hemsida är totalt odramatiskt för folk idag. Alla tittar på allt.

Så det är inte konstigt att vi plötsligt hör mörkermännen mycket tydligare än tidigare; äcklas, upprörs och fascineras.

Men bara för att mörkermännen kommit närmare, ska vi inte gå i clinch med dem.

Hur många idioter som förpestar kommentarsfälten på Aftonbladet eller skriver av sig sin frustration på Flashback är det vi talar om? Tusen? Tiotusen, max.

Om det är en strömning, en tendens, så är det i vilket fall som helst en perifer strömning. Och de enda som vinner på att perifera strömningar lyfts fram och koras till rikspuckon är de perfiera strömningarna själva.

Mysogyni-porr av det slag som till exempel Facebooksidan Vita kränkta män höll på med, förstår jag överhuvudtaget inte. Att citera ut hatet från stinkande nätforum ut i det allmänna samtalet så att fler tvingas höra det - på vilket sätt är det konstruktivt? Det säger ingenting om Sverige av idag - alla hårda data visar att vi blir allt tolerantare - och det förändrar ingenting. Det är inget fel på buskis, men hylla i så fall buskisen och förväxla det inte med politisk aktivism. (Jämför gärna med sajten "Inte rasist men", som har ett tydligt syfte: granskning av Sverigedemokraterna.)

Feministhat och främlingsfientlighet kommer att vara mycket mer lättillgängligt i framtiden. Det går knappast att ändra på. Här har vi ett av problemen med hatdebatten: det är en fråga som inte ens i teorin har något slut, någon lösning. Vad kan det mynna ut i - en enighet bland de goda krafterna om att det är obehagligt att konfronteras med de onda krafterna?

Den ökade tillgängligheten till hat kommer vara ett problem även om vänstern upphör med sitt eviga citerande från Flashback. Å andra sidan kommer mängder av feministiskt och progressivt material också finnas mycket närmare människor än tidigare. Liksom, för den delen, alla ljumma åsikter som ligger och skvalpar i mitten. Nätet tillhör inte extremisterna. Hur ihärdiga de än är, tillhör nätet, precis som verkligheten, den försiktiga fisliberala massan.

Det finns mycket att oroa sig för i samhället. Hatarna tillhör inte dem. Att motståndarna till en progressiv samhällsutveckling bara kan använda okvädningsord är ju närmast en garanti för att de inte kommer att kunna stoppa den. Brölet vi hör kanske är brölet av mammutar som just insett att de är mammutar - på väg att dö ut.

Rasistisk väljarkaka lockar

Sverigedemokraternas opinionsuppsving har lett till något som känns som ett avgörande läge i invandringsdebatten. Har de andra partierna råd att avstå från att tävla öppet om SD:s väljare när dessa snart utgör 10 procent av väljarkåren? Fler än tidigare tycks svara nej utan att skämmas. Signalord som att vi ”måste våga säga att integrationspolitiken har misslyckats” hörs. Vad blir bättre när man sagt det, förutom opinionssiffrorna? Att påstå att sociala problem har etnicitet – medan en kass jobbpolitik inte alls har med saken att göra – är inget argument mot SD:s agenda. Det är ett argument som tar över den.

(Ledarstick publicerat i Flamman 1 november)

Alla onda spiralers moder

Alla onda spiralers moder: diskussionen om att "ta debatten" med Sverigedemokraterna.

SD vinner ökat stöd. Folk tar debatten. SD ökar ännu mer, eftersom den s k debatten hela tiden förs på deras premisser. Folk blir skraja och tar ännu mer debatt. SD ökar ännu mer, eftersom den s k debatten allt som oftast innebär att ställa sig i en tevestudio mittemot partiet som man ville marginalisera - fastän tevedebatter verkligen bara är ett av miljoner sätt att föra samhällsdebatt på. I min värld är egen opinionsbildning det viktigaste sättet att "ta debatten". Inte att turnera i folkparkerna tillsammans med motståndaren.

Fråga sossarna hur de marginaliserade kommunisterna i facket under större delen av 1900-talet. Det var inte genom att bjuda in dem att debattera under rubriken "Har VPK rätt - ska facket vara en kamporganisation?".

Det var genom att osynliggöra, prata skit, registrera åsikter, fula sig, kuppa, hota, förlöjliga - ja, ni fattar.

Att ta öppen debatt med någon är inte att ta strid. Det är en stor bamsekram in i värmen.

Det åsido, verkar det som om det aldrig förs tillräckligt mycket diskussion om integration, sociala problem och diskriminering för att få skribenter som Monica Gunne i dagens Aftonbladet att sluta tala om "tystnaden". Och SD älskar det, precis som Mattias Håkansson påpekat: "SD vill debattera debatten."

Det är som om det liksom inte duger förrän vi faktiskt pratar utifrån frågeställningen "Hur ska vi lösa problemet med alla etniska gruppers ovilja att bli riktiga svenskar?". Allt annat, alla försök att ta diskussionen från en annan vinkel än den Sverigedemokraterna önskar sig, är "tystnad".

Det var "ta debatten"-linjen som förde in SD i riksdagen, ändå är självkritiken noll på det hållet. Tvärtom, nu är det "ta debatten"-linjen som ska lyckas slänga ut dem också. Kan ni sluta innan Jimmie Åkesson är integrationsminister, tack?

Postskript: Det finns ett sätt att debattera med SD som är nästan lika illa som att börja diskussionen på deras planhalva - typ hur etniska grupper ska assimileras - och det är att göra som i senaste partiledardebatten i Agenda: en enad front av brösttoner om hur inhuman SD-politiken är. Hur kan Jonas Sjöstedt vilja måla upp bilden av att det är alla mot Jimmie i en diskussion om flyktingmottagande? Vänsterpartiet har ju massiv kritik mot både socialdemokrater och moderater. Bättre vore att ignorera SD och diskutera frågan på icke-rasistiska premisser mellan de andra partierna. I Agenda hamnade Jimmie Åkesson i centrum på ett alldeles opåkallat sätt. Och när man väl måste säga någonting om SD borde samtliga partiledare spela lite mindre på patos. Särskilt eftersom ingenting i den övriga politiska debatten tyder på att någon verkligen drivs av uppriktigt patos.

Detta är ju SD

Afrikaner våldtar barn, Breivik ska få asyl i Sverige och Fredrik Reinfeldt borde dö. Sverigedemokrater runt om i landet fortsätter att sprida rasism och hat så fort de öppnar munnen. Men SD:s bästa trick – näst efter att inte uppfattas som ett stödparti åt regeringen – är att slippa stå till svars för uttalandena. Inte bara lyckas Jimmie Åkesson hålla skandalerna ifrån sig på ett sätt som journalister aldrig skulle acceptera med någon annan partiledare. Ingen verkar heller fråga sig om det inte är detta som är SD, med den hjälpligt polerade ledningen som undantag? Någonstans går en mängd ”olyckliga formuleringar” över i att vara – en partisjäl.

(Ledarstick publicerat i Flamman 6/9.)

SD skildras positivt

En bild av hur Sverigedemokraterna framställs i media är att de behandlas njuggt. Den sprids bland annat i Björn Hägers nya bok "Problempartiet". Och förstås av en massa rättshaveristiska rasister. Och av partistrateger som vill odla outsiderrollen. Ett Sverigedemokraterna som inte "alla är emot" är inte ett fungerande Sverigedemokraterna.

En annan bild av hur SD behandlas i media är undersökningen i Aftonbladet/Infopag idag: Jimmie Åkesson nämns visserligen minst antal gånger, men de kan glädja sig åt att bara 9 procent av omnämnandena är negativa - den tredje mest positivt skildrade partiledaren. Det är lågt i största allmänhet. Framför allt är det ett enormt bakslag för alla som hävdar att SD mobbas av nyhetsredaktionernas kulturmarxister.

Hur kan det vara så dålig granskning? Som Anne-Lie Lehnberg skriver i Flamman: "det krävs knappast ett Pulitzerjobb för att hitta saker att granska eller rapportera om Sverigedemokraterna". I ett historiskt perspektiv är det egentligen skandalmaterial varje gång en SD:are säger något rasistiskt. Det skulle definitivt bli skandal om en företrädare för något annat parti sa samma sak som SD säger. Problemet är att Sverigedemokraterna inte förväntas vara något annat än rasister, så när de är det, har det inget nyhetsvärde.

Problemet är också att medier (och andra) håller sig med en ålderdomlig definition av rasism. SD säger att de inte är rasister, och med den allmänt spridda uppfattningen att rasism är att anse människor med annan hudfärg mindre värda, är det förstås svårt att beslå dem med det. Men rasism idag uttrycks inte som 1880. Idag uttrycks den som att det blir konflikter när man blandar människor av olika etnicitet och "kulturer", och att vi enbart definieras av de tillhörigheterna. Ingen är mindre värd - men de ska inte leva tillsammans. Detta blir, till exempel när Aftonbladet ska beskriva SD, att vara "invandringskritisk". Då är det klart att det inte viner om öronen på Åkesson särskilt ofta.

Infopaq-undersökningen visar nog också en annan sak som redaktionerna borde fundera på: lokala företrädare och riksdagsledamöter i SD lyckas ganska ofta hamna i trubbel - men Jimmie Åkesson håller alltid de konflikterna på armlängds avstånd. Han utkrävs sällan, verkar det, ansvar för vad som händer i det parti han leder. Skickligt, förvisso. Men ska det vara så?

Ut med dem!

Återigen har en fackförbundsmedlem blivit utesluten på grund av engagemang i Sverigedemokraterna, den här gången från Transport. Inget konstigt med det. Facket är inte en del av statsapparaten: någon rätt till medlemskap finns inte. Nog är det märkligt att svenska medier uppfattar detta som så uppseendeväckande att det blir rubriker varje gång. Det vittnar om okunskap om vad facket är. Artiklarna är dock rätt bra reklam för facket – en påminnelse om att det är en idéburen rörelse, samlad kring en vision som inte alla delar.

(Ledarstick publicerat i Flamman 29 mars)

Andra om detta: ledare i Expressen.

Moderater gillar SD

Fredrik Reinfeldt radar upp mysintervjuer om sitt engagemang mot främlingsfientlighet. Det handlar förstås om att skyla över det egna beroendet av SD. Det hade varit ärligare att vända sig direkt till de egna: moderatsympatisörerna är ju regelmässigt mest negativa till att ta emot flyktingar. Nya undersökningar under senhösten visade också att 3 av 10 moderatväljare tycker att medierna rapporterar för positivt om invandring (flest av alla partier, vid sidan av SD). Och inte i något annat parti är SD så populära som ”näst bästa parti”. Varför trivs de här väljarna så bra hos just dig, Reinfeldt?

(Ledarstick publicerat i Flamman 5 januari)