Alliansens önskeartikel: S och SD i dragkamp om LO-väljare - precis den bild högern försökt sätta de senaste månaderna. Och som vänstern varit så dålig på att göra motstånd mot (som jag skrivit om tidigare).
Hörde någon Jan Larsson i Ekots lördagsintervju förra veckan? Han fick frågor om politiken kring arbetskraftsinvandringen och kunde absolut inte svara: slingrade sig, bad om ursäkt, nekade, hummade - gjorde i stort sett allt utom att ta tillbaka allt Socialdemokraterna står för på fläcken. Om det är så S har tänkt vinna frågan om arbetskraftsinvandringen - genom att backa in i den - är det lika bra att lägga ner direkt. Den enda problemformulering som just nu existerar i frågan är den om Socialdemokraternas och Vänsterpartiets åtgärder: funkar de, hur slår de, vad kommer hända, fiskar de inte i grumliga vatten? Vänstern måste få tillbaka fokus på lönedumpningen och utnyttjandet och sedan titta högern rakt i ögonen och säga: ja, vi ska begränsa tillträdet till den svenska arbetsmarknaden. Ja, vi ska i första hand se till att jobben går till de som är arbetslösa här och nu.
Det är inga märkvärdiga ståndpunkter. Som alla vet finns det redan ett "unionsföreträde" som innebär att EU-medborgare ska ha första tjing på att söka de lediga jobben (även om det i praktiken slarvas med utlysandet). Är det också chauvinism för förespråkarna för arbetskraftsinvandring? Ska det avskaffas?
Och som alla vet är det inga rågblonda svenskar som arbetarrörelsen skyddar. Arbetslösheten i Sverige är högre bland invandrare, och invandrare är överrepresenterade i just de låglönebranscher som man vill stoppa från ökad lönekonkurrens. Den "svenska" arbetsmarknaden är dessutom inte svensk utan europeisk. Ingen kan, eller vill, stoppa polacker, tyskar, bulgarer och rumäner från att komma hit och söka jobb. Tvärtom: det är också deras villkor som en arbetsmarknadsprövning skulle förbättra. En sådan prövning förbättrar för alla som bjuder ut sin arbetskraft på svensk arbetsmarknad, oavsett nationalitet.
Att svensk arbetsmarknadspolitik är inriktad på att lösa problem på svensk arbetsmarknad är ju självklart. Att inte försöka skaffa jobb åt dem som redan köat i månader och år på arbetsförmedlingen i första hand är ju en okänslighet som är monumental, ett slags klassförakt. Högern menar alltså på allvar att det är likgiltigt om ett ledigt jobb går till en arbetslös eller till någon som en arbetsgivare själv handplockat utomlands? Att det är likgiltigt om vi löser den svenska arbetslösheten eller den kinesiska?
(I så fall ser jag fram emot attacker på till exempel den rasistiska svenska penningpolitiken: räntorna sätts ju efter snävt svenska intressen! Riksbanken verkar inte alls bry sig om tysk eller italiensk arbetsmarknad när den sätter styrräntan! Och Anders Borg är inte bättre han: eftersom man inte kan se spår av försök att få ut fler på arbetsmarknaden i Estland med hans skattepolitik, verkar det ju som om han tycker att det är viktigare att svenskar har jobb än att ester har det.)
Man kan påstå att arbetsmarknaden ska vara gränslös, men de sociala konsekvenserna av arbetslöshet är nationella. Och vi har rätt att bygga ett samhälle som fungerar just här, just nu. Det har inte ett dugg med främlingsfientlighet att göra. I ett globalt perspektiv är det ju heller inte S, V och LO:s politik som sticker ut, utan alliansens och Miljöpartiets extremt liberala lagstiftning. Hela världen, och hela det svenska 1900-talet, har trots allt inte SD:s väljare i kikaren.
Visar inlägg med etikett LO. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett LO. Visa alla inlägg
2014-01-12
Det akademiska Vänsterpartiet
"Många av oss är akademiker", sa Jonas Sjöstedt när han i sitt tacktal på lördagen beskrev alla de olika människor som utgör Vänsterpartiet. Undrar om det någonsin har sagts av någon av hans föregångare? Det är ju sant, men det är en ganska svårsmält sanning för ett parti som räknar sig till arbetarrörelsen och vars första uppgift är att ta strid för arbetarklassens villkor.
Någon officiell sammanställning om klassammansättningen i Vänsterpartiet finns inte, men i en undersökning om vilka som gick i vänsterns 1 maj-tåg som kom häromåret tillhörde 11 procent LO i Stockholm och Malmö, lite högre i Göteborg. Runt 25 procent tillhörde Saco. Jag råkar också veta att i en av Stockholms största partiföreningar tillhör idag 20 procent ett LO-förbund, 35 procent TCO och hela 45 procent Saco. De partiföreningar som är bildade på grundval av LO-facklig tillhörighet har ytterst få medlemmar. Oavsett hur de exakta siffrorna ser ut, kan man nog slå fast att Vänsterpartiet är dominerat av tjänstemän och akademiker, särskilt i storstäderna.
Det är ett problem att så få ur LO-grupperna är medlemmar, men när fokus hela tiden är på att medlemsbasen borde vara en annan, är det svårt att dra nytta av styrkorna i den nuvarande situationen. Det finns ju uppenbart en tilltagande trötthet på jobbskatteavdragen i stora tjänstemannagrupper idag. Genom sin klassammansättning har Vänsterpartiet en mycket god inblick i detta, liksom i de problem på arbetsmarknaden som möter också tjänstemän idag: arbetslöshet, stress, berg av övertid, extrema lojalitetskrav, urvattnade arbetsuppgifter mm. Men partiet har inte använt sig av de erfarenheterna, utan har istället suttit och varit missnöjda över att de är så många tjänstemän.
Det ger också ett slags representationsproblem. Väljarna måste kunna föreställa sig själva som vänsterpartister. Men det parti som Vänsterpartiet har velat visa upp (med stark LO-förankring) har inte funnits, och det parti som funnits (dominerat av tjänstemän) har man inte velat visa upp. Alltså har partiet förblivit ganska ansiktslöst.
Men kan man vara hur många akademiker som helst? Nja, socialistiska partier måste nog vara arbetarklasspartier för att inte förlora sin själ, men de är också idépartier där det inte är så viktigt vart du kommer ifrån. Vänsterpartiet ska vara rädda om sin karaktär som idéparti. Det är lätt att se hur destruktivt det är med rörelser som hela tiden funderar på vilka erfarenheter man ska ha för att få godkänt att vara med.
Partiets akademiker är självklart också med för att även de, i stor utsträckning, tjänar på en socialistisk politik. Stora delar av medelklassen skulle definitivt kunna välja en ny löntagaridentitet - satsa på att lita på den generella välfärden - om de kan fås att se de gemensamma intressen man delar med arbetarklassen. Socialdemokraterna verkar idag oförmögna att inse det, utan fortsätter att trigga medelklassens sämsta sidor genom att erbjuda RUT-avdrag och bibehållna jobbskatteavdrag. Vänsterpartiet har världens chans att vara det parti som beskriver hur man ska tänka för att vara tjänstemän och vänster - kanske till och med en högavlönad, högutbildad tjänsteman och vänster. Eftersom det är det man själva är!
(Kolla bara det goda utgångsläget hos SCB: i den senaste partisympatiundersökningen hade Vänsterpartiet 9,6 procent bland Sacoanslutna.)
Sjöstedts lilla bisats var i alla fall en början.
Någon officiell sammanställning om klassammansättningen i Vänsterpartiet finns inte, men i en undersökning om vilka som gick i vänsterns 1 maj-tåg som kom häromåret tillhörde 11 procent LO i Stockholm och Malmö, lite högre i Göteborg. Runt 25 procent tillhörde Saco. Jag råkar också veta att i en av Stockholms största partiföreningar tillhör idag 20 procent ett LO-förbund, 35 procent TCO och hela 45 procent Saco. De partiföreningar som är bildade på grundval av LO-facklig tillhörighet har ytterst få medlemmar. Oavsett hur de exakta siffrorna ser ut, kan man nog slå fast att Vänsterpartiet är dominerat av tjänstemän och akademiker, särskilt i storstäderna.
Det är ett problem att så få ur LO-grupperna är medlemmar, men när fokus hela tiden är på att medlemsbasen borde vara en annan, är det svårt att dra nytta av styrkorna i den nuvarande situationen. Det finns ju uppenbart en tilltagande trötthet på jobbskatteavdragen i stora tjänstemannagrupper idag. Genom sin klassammansättning har Vänsterpartiet en mycket god inblick i detta, liksom i de problem på arbetsmarknaden som möter också tjänstemän idag: arbetslöshet, stress, berg av övertid, extrema lojalitetskrav, urvattnade arbetsuppgifter mm. Men partiet har inte använt sig av de erfarenheterna, utan har istället suttit och varit missnöjda över att de är så många tjänstemän.
Det ger också ett slags representationsproblem. Väljarna måste kunna föreställa sig själva som vänsterpartister. Men det parti som Vänsterpartiet har velat visa upp (med stark LO-förankring) har inte funnits, och det parti som funnits (dominerat av tjänstemän) har man inte velat visa upp. Alltså har partiet förblivit ganska ansiktslöst.
Men kan man vara hur många akademiker som helst? Nja, socialistiska partier måste nog vara arbetarklasspartier för att inte förlora sin själ, men de är också idépartier där det inte är så viktigt vart du kommer ifrån. Vänsterpartiet ska vara rädda om sin karaktär som idéparti. Det är lätt att se hur destruktivt det är med rörelser som hela tiden funderar på vilka erfarenheter man ska ha för att få godkänt att vara med.
Partiets akademiker är självklart också med för att även de, i stor utsträckning, tjänar på en socialistisk politik. Stora delar av medelklassen skulle definitivt kunna välja en ny löntagaridentitet - satsa på att lita på den generella välfärden - om de kan fås att se de gemensamma intressen man delar med arbetarklassen. Socialdemokraterna verkar idag oförmögna att inse det, utan fortsätter att trigga medelklassens sämsta sidor genom att erbjuda RUT-avdrag och bibehållna jobbskatteavdrag. Vänsterpartiet har världens chans att vara det parti som beskriver hur man ska tänka för att vara tjänstemän och vänster - kanske till och med en högavlönad, högutbildad tjänsteman och vänster. Eftersom det är det man själva är!
(Kolla bara det goda utgångsläget hos SCB: i den senaste partisympatiundersökningen hade Vänsterpartiet 9,6 procent bland Sacoanslutna.)
Sjöstedts lilla bisats var i alla fall en början.
2013-12-12
Utnyttjad arbetskraft är inte humanism
”Sverige behöver fortsätta vara ett öppet land”, var Miljöpartiets kommentar till s-utspelet om att behoven på arbetsmarknaden ska styra arbetskraftsinvandringen. Ett öppet land? Jag googlar ordet ”utvisa” och klickar på första artikeln. Den handlar om Sofia, en 16-årig tjej i Boden. Hon är från Kirgizistan och ska utvisas. Hennes familj är hotad, men det tror inte Migrationsverket på. Sofia är rädd för att dö om hon tvingas återvända. Ändå sätts hon snart på ett plan till Bisjkek.
Det är alltså inte Sofia som Miljöpartiets Sverige är öppet för. Men en ung kille från Ukraina, som Svenska Dagbladet berättade om i somras, var välkommen. Han jobbar för tio kronor i timmen på ett bygge i Stockholm. Han sover där också, på golvet. Hans kamrater är rädda för att bli hemskickade, vågar inte prata med varandra. Och reportern berättar att de ”ser det som en självklarhet att de ska ha mindre betalt än svenskarna”.
Om det är så här vår globala solidaritet ser ut, behöver vi en ny diskussion om vad solidaritet är.
När asylpolitiken fortsätter vara benhård blir den oreglerade arbetskraftsinvandringen någon slags humanistisk avledningsmanöver i debatten. Plötsligt kan Fredrik Reinfeldt prata om de som ”får ett bättre liv” tack vare arbetskraftsinvandringen, samtidigt som många asylsökande som bara är ute efter att rädda sina liv vägras fristad i Sverige.
Svenska företag har alltid kunnat anställa utlänningar när de haft svårt att få tag på inhemsk arbetskraft. Men den gamla arbetsmarknadsprövningen (som inte gjordes av LO) var till för att företagen inte skulle smita undan det första alternativet för att få fler sökande: att erbjuda bättre villkor. De som tjänade på avregleringen av arbetskraftsinvandringen 2008 var just de företag som vägrade göra det. Och det var precis så Svenskt Näringsliv ville ha det. I en rapport från 2002 önskar de sig fri arbetskraftsinvandring för att inte inflationen ska sätta fart när arbetslösheten minskar. Om arbetsmarknaden fylls på med människor som står ut med sämre villkor, dämpas lönekraven.
Svenskt Näringsliv spred inga dimråder: deras resonemang gick ut på att arbetskraftsinvandring har effekter på lönerna. I dagens debatt uttalas tvärtom från höger till vänster att ”det inte finns en begränsad mängd jobb att dela på”, en klockartro på en evig jämvikt. ”Ju fler som befinner sig i landet, desto fler arbeten skapas det”, som Fredrik Federley sa i riksdagen. Men det är inte sant på annat än mycket lång sikt. IFAU sa så här inför avregleringen: ” [att] arbetskraftsinvandringen inte ska tränga undan arbetskraft som redan finns i landet…[är] mer eller mindre omöjligt ur ett principiellt perspektiv.” Detta drabbar inte bara infödda svenskar. Sverige är en del av EU:s arbetsmarknad. Det betyder att villkoren pressas nedåt även för de polacker, ester och rumäner som jobbar här. Dessutom är svenskar med invandrarbakgrund överrepresenterade i just de branscher LO vill skydda från mer låglönekonkurrens. Hur man än vrider på saken går det inte att se hur bara de blonda och blåögda skulle tjäna på en arbetsmarknadsprövning.
Ändå har Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson få vänner i debatten. Det är som om även vänstern anar dunkla motiv och köper den Jimmy Hoffa-bild som högern försöker sätta av LO – vita, tjocka män med privilegier – och glömmer bort alla organiserade och förtroendevalda med invandrarbakgrund som också är LO, glömmer bort all facklig kamp som varje dag gynnar alla möjliga röster och hudfärger. De partier som står bakom dagens system har alla ”vitare” förtroendevalda LO. Man kan lika gärna vända på anklagelsen: är det just därför de inte fattar hur illa det är?
(Ledare publicerad i Flamman 12 december.)
Det är alltså inte Sofia som Miljöpartiets Sverige är öppet för. Men en ung kille från Ukraina, som Svenska Dagbladet berättade om i somras, var välkommen. Han jobbar för tio kronor i timmen på ett bygge i Stockholm. Han sover där också, på golvet. Hans kamrater är rädda för att bli hemskickade, vågar inte prata med varandra. Och reportern berättar att de ”ser det som en självklarhet att de ska ha mindre betalt än svenskarna”.
Om det är så här vår globala solidaritet ser ut, behöver vi en ny diskussion om vad solidaritet är.
När asylpolitiken fortsätter vara benhård blir den oreglerade arbetskraftsinvandringen någon slags humanistisk avledningsmanöver i debatten. Plötsligt kan Fredrik Reinfeldt prata om de som ”får ett bättre liv” tack vare arbetskraftsinvandringen, samtidigt som många asylsökande som bara är ute efter att rädda sina liv vägras fristad i Sverige.
Svenska företag har alltid kunnat anställa utlänningar när de haft svårt att få tag på inhemsk arbetskraft. Men den gamla arbetsmarknadsprövningen (som inte gjordes av LO) var till för att företagen inte skulle smita undan det första alternativet för att få fler sökande: att erbjuda bättre villkor. De som tjänade på avregleringen av arbetskraftsinvandringen 2008 var just de företag som vägrade göra det. Och det var precis så Svenskt Näringsliv ville ha det. I en rapport från 2002 önskar de sig fri arbetskraftsinvandring för att inte inflationen ska sätta fart när arbetslösheten minskar. Om arbetsmarknaden fylls på med människor som står ut med sämre villkor, dämpas lönekraven.
Svenskt Näringsliv spred inga dimråder: deras resonemang gick ut på att arbetskraftsinvandring har effekter på lönerna. I dagens debatt uttalas tvärtom från höger till vänster att ”det inte finns en begränsad mängd jobb att dela på”, en klockartro på en evig jämvikt. ”Ju fler som befinner sig i landet, desto fler arbeten skapas det”, som Fredrik Federley sa i riksdagen. Men det är inte sant på annat än mycket lång sikt. IFAU sa så här inför avregleringen: ” [att] arbetskraftsinvandringen inte ska tränga undan arbetskraft som redan finns i landet…[är] mer eller mindre omöjligt ur ett principiellt perspektiv.” Detta drabbar inte bara infödda svenskar. Sverige är en del av EU:s arbetsmarknad. Det betyder att villkoren pressas nedåt även för de polacker, ester och rumäner som jobbar här. Dessutom är svenskar med invandrarbakgrund överrepresenterade i just de branscher LO vill skydda från mer låglönekonkurrens. Hur man än vrider på saken går det inte att se hur bara de blonda och blåögda skulle tjäna på en arbetsmarknadsprövning.
Ändå har Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson få vänner i debatten. Det är som om även vänstern anar dunkla motiv och köper den Jimmy Hoffa-bild som högern försöker sätta av LO – vita, tjocka män med privilegier – och glömmer bort alla organiserade och förtroendevalda med invandrarbakgrund som också är LO, glömmer bort all facklig kamp som varje dag gynnar alla möjliga röster och hudfärger. De partier som står bakom dagens system har alla ”vitare” förtroendevalda LO. Man kan lika gärna vända på anklagelsen: är det just därför de inte fattar hur illa det är?
(Ledare publicerad i Flamman 12 december.)
2013-12-05
Facket skapar jobb
Facket bryr sig inte om de arbetslösa, säger högern. Med det menar de att facket inte går med på lägre löner för att fler ska få jobb. På något annat sätt har det aldrig varit sant. LO-ekonomerna startar nu utredningsprojektet ”Full sysselsättning och rättvisa löner”, med idel skarpa arbetarrörelsenamn i referensgruppen. Karl-Petter Thorwaldsson säger till Dagens Arena (29/11) att en arbetslöshet på 3 procent är möjlig – en snäppet tuffare definition av full sysselsättning än Vänsterpartiets (”3-4 procent”). Först Katalys skatteförslag, nu detta. Alla djärva sossar är inte försvunna.
(Ledarstick publicerat i Flamman 5 dec.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 5 dec.)
2013-11-08
Studerandes arbetslöshet gills
Arbetslösheten är hög för att man räknar in en massa studenter som söker jobb. Räknar man bort dem är det inte så farligt. Så låter det från högern. Men i ett samhälle som menar allvar om sysselsättningen är det aldrig ett lyxproblem när någon som vill jobba inte får göra det – även om man samtidigt råkar ha en studieplats. Dessutom visar nu LO i en ny undersökning att nästan 50 000 av 125 000 ”heltidsstuderande arbetslösa” ingår i något arbetsmarknadspolitiskt program. Det är också den gruppen som ökat mest de senaste åren. Antalet jobbsökande gymnasiestudenter har till och med minskat sedan 2007. Den bortförklaringen höll inte – heller.
(Ledarstick publicerat i Flamman 7 nov.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 7 nov.)
2013-05-29
Försök inte göra humanism av låglöneimporten
LO:s krav på en återreglering av arbetskraftsinvandringen - västvärldens mest arbetsgivaranpassade - har framkallat ett kraftigt brölande från alla som tycker att Sverige behöver mer konkurrens om låglönejobben.
Finns det någon fråga där höger står så tydligt mot vänster, i en klassisk konflikt mellan arbete och kapital? Löntagarna vill ha ner arbetslösheten för att den inte ska pressa löner och villkor. Arbetsgivarna vill hålla uppe arbetslösheten genom att ta in arbetskraft vars enda unika värde är att den accepterar villkor som ingen annan går med på.
Högerns hovpoeter maskerar gärna regeringens stöd till låglöneimporten som någon slags humanism. Ett butiksbiträde i Bromma har fått ett bättre liv tack vare regeringens politik, säger Fredrik Reinfeldt. LO vill stänga gränserna, twittrar Johan Ingerö så att krokodiltårarna sprutar. Enligt Johan Norberg berövar den som står för den lagstiftning som gällde innan 2008 människor "chansen till ett nytt liv i ett nytt land". Självklart antyds också att LO har rasistiska bevekelsegrunder. Eller sägs helt öppet, som när Fredrik Segerfeldt twittrar "LO hjärta SD". (Vore det inte logiskt att också vara emot utländsk arbetskraft som det finns behov av då?)
Det här sättet att blanda in humanism och fattigdomsbekämpning i diskussionen om arbetskraftsinvandring har tyvärr viss genklang i socialliberala läger. Kanske dämpar det det dåliga samvetet för att ha röstat på en borgerlig regering som utvisar 7-åringar som är födda i Sverige eller dementa 91-åringar. Det blir så att säga 1-1: "Ni i vänstern har visserligen rätt i att asylpolitiken är för sträng - men titta på arbetskraftsinvandringen! Där är det vi som är schyssta!"
Men sammanblandningen är livsfarlig. Om vi inte skiljer på arbetskraftsinvandring och asylinvandring i debatten, så att båda verkar vila på solidaritet, kommer asylskäl för eller senare att börja vägas mot konjunkturläget. Så får det inte bli. Arbetskraftsinvandring är till för att lösa upp flaskhalsar på arbetsmarknaden. Människors skyddsbehov hanteras via asylpolitiken. Fattigdomsbekämpning via biståndspolitiken. Den regering som nu ropar okvädningsord efter LO har båda dessa instrument i sina händer, om de anser att fler borde få en fristad i Sverige.
Att ett parti (Moderaterna) som aldrig skulle godkänna ekonomiska motiv för att få asyl i Sverige, försvarar arbetskraftsinvandringen med att någon "fått ett bättre liv", är ett hån mot alla som har sett det som en fråga om liv och död att få stanna här - och tvingats vända om.
Högern talar gärna om hur mycket bättre arbetstagarna har det här än i sina ursprungsländer. Lyssna då på LO, så får de det ännu bättre. Eller så kommer de inte hit alls, eftersom behovet inte fanns: resultatet globalt sett blir då samma antal jobb, men med bättre villkor. Det är väl att ha ett internationellt perspektiv? Det är aldrig en väg till framsteg att framställa bättre villkor som något slags hot mot dem med sämre villkor.
LO och regeringen är helt eniga om att utomeuropeisk arbetskraft som det finns behov av ska kunna få tillstånd att arbeta i Sverige, precis som innan 2008. Det regeringen är ensamma att måna om är inflödet av diskare och städare som kan ta redan lågproduktiva, dåligt betalda jobb. I andra änden av regeringskansliet fixar man skatteavdrag för samma diskare och städare. Statsministern pratar om "fler enkla jobb", utbildningsministern vill att fler slutar plugga efter gymnasiet och näringsministern försöker skapa ännu mer lågproduktiva jobb genom sänkta ungdomslöner. Sammantaget är signalen tydlig: sluta ha så jäkla höga ambitioner om det här landet. Sälj er billigt och hanka er fram. Kanske vill någon rik person ha hjälp med något. Alla jobb behövs.
Finns det någon fråga där höger står så tydligt mot vänster, i en klassisk konflikt mellan arbete och kapital? Löntagarna vill ha ner arbetslösheten för att den inte ska pressa löner och villkor. Arbetsgivarna vill hålla uppe arbetslösheten genom att ta in arbetskraft vars enda unika värde är att den accepterar villkor som ingen annan går med på.
Högerns hovpoeter maskerar gärna regeringens stöd till låglöneimporten som någon slags humanism. Ett butiksbiträde i Bromma har fått ett bättre liv tack vare regeringens politik, säger Fredrik Reinfeldt. LO vill stänga gränserna, twittrar Johan Ingerö så att krokodiltårarna sprutar. Enligt Johan Norberg berövar den som står för den lagstiftning som gällde innan 2008 människor "chansen till ett nytt liv i ett nytt land". Självklart antyds också att LO har rasistiska bevekelsegrunder. Eller sägs helt öppet, som när Fredrik Segerfeldt twittrar "LO hjärta SD". (Vore det inte logiskt att också vara emot utländsk arbetskraft som det finns behov av då?)
Det här sättet att blanda in humanism och fattigdomsbekämpning i diskussionen om arbetskraftsinvandring har tyvärr viss genklang i socialliberala läger. Kanske dämpar det det dåliga samvetet för att ha röstat på en borgerlig regering som utvisar 7-åringar som är födda i Sverige eller dementa 91-åringar. Det blir så att säga 1-1: "Ni i vänstern har visserligen rätt i att asylpolitiken är för sträng - men titta på arbetskraftsinvandringen! Där är det vi som är schyssta!"
Men sammanblandningen är livsfarlig. Om vi inte skiljer på arbetskraftsinvandring och asylinvandring i debatten, så att båda verkar vila på solidaritet, kommer asylskäl för eller senare att börja vägas mot konjunkturläget. Så får det inte bli. Arbetskraftsinvandring är till för att lösa upp flaskhalsar på arbetsmarknaden. Människors skyddsbehov hanteras via asylpolitiken. Fattigdomsbekämpning via biståndspolitiken. Den regering som nu ropar okvädningsord efter LO har båda dessa instrument i sina händer, om de anser att fler borde få en fristad i Sverige.
Att ett parti (Moderaterna) som aldrig skulle godkänna ekonomiska motiv för att få asyl i Sverige, försvarar arbetskraftsinvandringen med att någon "fått ett bättre liv", är ett hån mot alla som har sett det som en fråga om liv och död att få stanna här - och tvingats vända om.
Högern talar gärna om hur mycket bättre arbetstagarna har det här än i sina ursprungsländer. Lyssna då på LO, så får de det ännu bättre. Eller så kommer de inte hit alls, eftersom behovet inte fanns: resultatet globalt sett blir då samma antal jobb, men med bättre villkor. Det är väl att ha ett internationellt perspektiv? Det är aldrig en väg till framsteg att framställa bättre villkor som något slags hot mot dem med sämre villkor.
LO och regeringen är helt eniga om att utomeuropeisk arbetskraft som det finns behov av ska kunna få tillstånd att arbeta i Sverige, precis som innan 2008. Det regeringen är ensamma att måna om är inflödet av diskare och städare som kan ta redan lågproduktiva, dåligt betalda jobb. I andra änden av regeringskansliet fixar man skatteavdrag för samma diskare och städare. Statsministern pratar om "fler enkla jobb", utbildningsministern vill att fler slutar plugga efter gymnasiet och näringsministern försöker skapa ännu mer lågproduktiva jobb genom sänkta ungdomslöner. Sammantaget är signalen tydlig: sluta ha så jäkla höga ambitioner om det här landet. Sälj er billigt och hanka er fram. Kanske vill någon rik person ha hjälp med något. Alla jobb behövs.
2012-06-22
Arbetare - men medelklass
Det finns fler tjänstemän än arbetare i Sverige, men enligt en ny LO-rapport uppfattar sig ändå
majoriteten som arbetare. Mycket tack vare att tjänstemannafackens medlemmar i allt högre grad
identifierar sig som arbetare – i TCO en tredjedel. Det säger något om arbetets monotoni och ofrihet
över hela arbetsmarknaden. När det gäller klass är det allt populärare att se sig som medelklass,
även inom LO. I Handels kallar sig en majoritet medelklass. Konsekvensen för vänsterns tilltal är
given: den som viftar bort ”medelklassproblem”, viftar bort stora delar av den egna väljarkåren.
(Ledarstick publicerat i Flamman 21/6.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 21/6.)
2012-02-29
Splendid isolation
Idag är det European Trade Union Day of Action, Europafackets aktionsdag mot ensidig nedskärningspolitik, för en agenda som prioriterar arbete och välfärd högre.
Till skillnad från när det hålls högtidstal, är inte LO och TCO särskilt intresserade av varken solidaritet eller något bredare europeiskt perspektiv över huvud taget. I Europafackets lista (pdf) över aktiviteter runt om i Europa står det "under preparation" för Sveriges del. TCO-tidningen rapporterade tidigare att de svenska facken eventuellt skulle skriva en debattartikel. Bäva månde välfärdsslaktarna.
LO må vara med i Europafacket endast av några slags gamla nostalgiska skäl, men då kunde man väl på ren nåder i alla fall nämna aktionsdagen på sin hemsida, på sin Facebooksida, på fackliga Brysselkontorets webb eller på Twitter? Så kan vi ju säga att vi också gjort något, när fransmännen avslutat sin strejk idag.
LO må vara med i Europafacket endast av några slags gamla nostalgiska skäl, men då kunde man väl på ren nåder i alla fall nämna aktionsdagen på sin hemsida, på sin Facebooksida, på fackliga Brysselkontorets webb eller på Twitter? Så kan vi ju säga att vi också gjort något, när fransmännen avslutat sin strejk idag.
2011-10-20
Råd till landsorganisationen
LO ska satsa 150 miljoner på stöd till ny vänstermedia. Det finns många uppmaningar att skicka med. Se för det första till att satsningen blir politiskt bred, både åt vänster och höger. Bara att förse en utbildad journalist med tid och resurser är radikalt i sig – särskilt under en höst då svensk dagspress tvingas på stora sparpaket. Vidare: överskatta inte nätmedier och tyckarjournalistik. En bra grävande reporter är värd minst fem aldrig så hårdslående bloggare. Och till sist: lägg ned det märkliga kravet på ”självförsörjning”. Det är ju en utopi redan för majoriteten av mainstreammedier.
(Ledarstick publicerat i Flamman 13 oktober.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 13 oktober.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)