En av vårens bästa politiska nyheter är förstås att Sverigedemokraternas opinionsstöd har börjat vända nedåt. Jag tror att det kommer fortsätta så. Inte heller i dagens Sifo får partiet någon siffra som kommer att vända trenden i sammanvägningen i poll of polls.
Och detta sker alltså samtidigt som det skulle kunna vara som Lena Mellin skriver, att protesterna i samband med Jimmie Åkessons Sverigeturné "spelar honom i händerna". Men den eventuella effekten vägs i så fall upp av någonting annat.
Dessutom är fortfarande M ett dåligt regeringsparti och S ett dåligt oppositionsparti. SD skulle kunnat fortsätta växa på bekostnad av båda. Det börjar bli en allmän sanning att S och M kopierar sig allt mer lika i den politiska mitten, och att det gynnar ytterkanterna. Men i de senaste opinionsmätningarna har det ovanliga inträffat, att M minskar utan att SD lyckas fånga upp de rösterna. Eller, återigen: om SD gjort det, så har den eventuella effekten i så fall vägts upp av någonting annat.
Vad är då "någonting annat"?
Jag tror att de senaste månadernas makalösa antinazistiska folkrörelse helt enkelt har svept med sig Sverigedemokraterna: när nazisterna har lyfts fram har det blivit uppenbart hur mycket grundinställningen och retoriken ändå är densamma som SD:s. Svenska Motståndsrörelsen har helt enkelt släpat salongsrasismen i smutsen en aning. Det har blivit lätt att vara antirasist när rasismen tagit sig så grova uttryck som i Kärrtorp och Malmö - men det har också blivit svårare att dra en tydlig gräns vid just SD. Det blir inte logiskt att protestera vilt mot nazism i uniform samtidigt som man tiger om rasism i riksdagskostym. Därför får nu vinterns antinazistiska kamp en fortsättning i arbetsplatsprotester mot Jimmie Åkesson.
Om resonemanget ovan är korrekt, betyder det att idén att SD normaliseras i samma takt som nya högerextrema partier kommer in på scenen, inte stämmer. SD känns inte mer normala bara för att det finns partier som är ännu värre: tvärtom påminns väljarna om vilket träsk de har rötterna i.
Jämför gärna med vänsterns historia. Enligt normaliseringsresonemanget borde VPK ha blivit rumsrent när maoister, vänsterterrorister och allehanda bokstavskombinationer fick kraftig uppmärksamhet i slutet av 60- och början av 70-talet. Men det hände inte, och orsaken är förmodligen exakt densamma: extremvänstern förstörde helt enkelt bilden av vänstern i allmänhet, och då hjälpte det inte hur vattenkammade (nåja) riksdagskommunisterna var.
Om protesterna mot Åkessons arbetsplatsbesök må sägas följande: om uppmärksamheten ska gynna SD, måste folk i allmänhet känna att det är oschysst att anställda inte vill träffa SD-ledaren. Det tror jag inte att de gör. Tvärtom påminns de om att SD av många inte betraktas som ett parti bland andra. Om Jimmie Åkesson däremot stängs ute av ledningarna på arbetsplatserna (framför allt de politiskt styrda) så att anställda inte får träffa honom, kan det upplevas som dåligt fair play och stärka SD:s outsiderroll. Men en sådan effekt måste fortfarande vägas mot att SD uppfattas som kontroversiellt på ett dåligt sätt. Det värsta som kan hända är trots allt inte att SD kan gråta krokodiltårar om att de förtrycks av etablissemanget - det är att de blir etablissemanget.
Visar inlägg med etikett nazism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett nazism. Visa alla inlägg
2014-04-13
2014-03-11
Det räcker inte med demonstrationer
Nej, det räcker inte med demonstrationer mot nazisterna. Ni kommer ihåg Kärrtorps IP, december 2013? En fantastisk antirasistisk styrkeuppvisning. Den räckte inte. Efter den har det varit fler nazistiska överfall och mer nazistiskt klotter. Det går rykten om nazister som ska ha visat sig än här, än där.
I sin strategi och i sina effekter är det ingenting annat än en slags lågintensiv terrorism. Som sådan borde den behandlas av statsmakterna. För vad gör nazisterna, om inte "injagar allvarlig fruktan" (lagen om terroristbrott) hos befolkningen i Björkhagen, Kärrtorp och Bagarmossen?
Den nazistiska terrorismens effektivitet märks just i ryktesspridningen. Lokala nätforum i söderort svämmar plötsligt över av påståenden om allt möjligt som nazister ska ligga bakom. En del är med visshet sant, annat är bara sannolikt, en del är säkert strunt. Problemet är att vi inte vet, och att vi som bor i området blir räddare. Och ingen av oss slipper undan: har du vit hudfärg måste du ändå hoppas att du inte ser ut att vara vänster. "Döda de röda", stod det klottrat på tunnelbanefundamentet i Kärrtorp. Det är ingen slump att nazisterna visar sig i Stockholms radikalaste område. Exakt på den delen av torget där nazisterna attackerade demonstrationen, ligger ett valdistrikt där var femte väljare är vänsterpartist - mest i hela Stockholm.
Sa jag att det inte hjälper med demonstrationer?
Nej, jag sa att det inte räcker med demonstrationer. Stora demonstrationer hjälper, för de skapar sammanhållning. Sammanhållning som blir värdefull när du blir yesterday's news - som Kärrtorp nu, och som Malmö om ett tag.
Men sammanhållning innehåller vakthållning, och vakthållning innehåller destruktiva rykten om skuggor mellan träden - så det är dubbelt. I grund och botten måste vi kräva en helt annan punktmarkering av nazisterna, kräva att vi betraktar det de håller på med som någonting annat än enstaka övergrepp - som en slags terrorism. Så systematiskt är utan tvekan deras vidriga arbete.
I sin strategi och i sina effekter är det ingenting annat än en slags lågintensiv terrorism. Som sådan borde den behandlas av statsmakterna. För vad gör nazisterna, om inte "injagar allvarlig fruktan" (lagen om terroristbrott) hos befolkningen i Björkhagen, Kärrtorp och Bagarmossen?
Den nazistiska terrorismens effektivitet märks just i ryktesspridningen. Lokala nätforum i söderort svämmar plötsligt över av påståenden om allt möjligt som nazister ska ligga bakom. En del är med visshet sant, annat är bara sannolikt, en del är säkert strunt. Problemet är att vi inte vet, och att vi som bor i området blir räddare. Och ingen av oss slipper undan: har du vit hudfärg måste du ändå hoppas att du inte ser ut att vara vänster. "Döda de röda", stod det klottrat på tunnelbanefundamentet i Kärrtorp. Det är ingen slump att nazisterna visar sig i Stockholms radikalaste område. Exakt på den delen av torget där nazisterna attackerade demonstrationen, ligger ett valdistrikt där var femte väljare är vänsterpartist - mest i hela Stockholm.
Sa jag att det inte hjälper med demonstrationer?
Nej, jag sa att det inte räcker med demonstrationer. Stora demonstrationer hjälper, för de skapar sammanhållning. Sammanhållning som blir värdefull när du blir yesterday's news - som Kärrtorp nu, och som Malmö om ett tag.
Men sammanhållning innehåller vakthållning, och vakthållning innehåller destruktiva rykten om skuggor mellan träden - så det är dubbelt. I grund och botten måste vi kräva en helt annan punktmarkering av nazisterna, kräva att vi betraktar det de håller på med som någonting annat än enstaka övergrepp - som en slags terrorism. Så systematiskt är utan tvekan deras vidriga arbete.
2013-08-09
Prata inte om nazisterna
Sommarens politiska genidrag kan vara
Svenskarnas partis resa till Almedalen. Genom sin blotta närvaro
lockade man fram så många arga motmarkeringar att partiet framstod
som långt viktigare än sina 681 röster i senaste valet. Vänstern
har problem med spontaniteten: att motdemonstrera anses inte längre
som ett taktiskt val, utan som ett moraliskt måste. (Bojkotter
likaså - när hörde någon senast en sådan diskussion som handlade
om effektivitet?) Vi ska alltid reagera mot nazistiskt stöveltramp,
visst. Men det finns en gräns för hur perifera motståndare man ska
adla till ett hot.
(Ledarstick publicerat i Flamman 8 augusti.)
2012-08-14
Orättvist mot Herman Lindqvist
Herman Lindqvist pekar ut Karl-Gustaf Hildebrand som nazist.
Det var vad gårdagens visklek i medierna mynnade ut i.
Vad Lindqvist faktiskt skriver i sin indragna självbiografi är att Hildebrand "aldrig annars [förutom vid bollhusmötet, min anm] protesterade mot Heimdals idéer och syften". Det är både rätt och fel. Hildebrand var aktiv i en förening som härbärgerade öppet fascistiska och nazistiska medlemmar. Heimdal drev på 30-talets mörka agenda, de var ingen motkraft. Men även om Hildebrand valde Heimdal som sitt forum är det möjligt - vi vet inte - att han tog strid mot de extremare krafterna i föreningen vid fler tillfällen än vid bollhusmötet, i sak- och personfrågor. I så fall har bara Herman Lindqvist rätt om vi tolkar "idéer och syften" som ett stöd för Heimdals inriktning i största allmänhet. Det är också möjligt att Hildebrand inte tog några duster med extremisterna. I så fall har Herman Lindqvist rätt hur han än menar.
De som är tvärsäkra på Hildebrands oskuld borde erkänna det knepiga källäget, och åtminstone ransonera med hedersbegreppet "antinazist".
Var Heimdal verkligen ett naturligt sammanhang att verka i för en antinazist? Det faller på sin egen orimlighet. (När Herman Lindqvist i sitt ursäktande pressmeddelande kallar 30-talets Heimdal "starkt konservativt" är det den snällaste beskrivning någon någonsin har gjort av föreningen.)
Att utnämna den "goda sidan" på bollhusmötet till antinazister är också en skönmålning. Det fanns flyktingvänner där, men det fanns inget flyktingvänligt förslag. Alternativet som Hildebrand förespråkade skrev också att "den akademiska ungdomens framtida existensmöjligheter icke måtte äventyras genom att främmande intellektuell arbetskraft placeras på poster som kunna besättas med välmeriterade svenska män och kvinnor". Det fanns ingen annan utgångspunkt på mötet än att se judiska flyktingars rätt till liv som en svensk arbetsmarknadsfråga.
Det är klart att Hildebrand var på rätt sida, liksom drygt trehundra andra. Det är klart att det var bra att han yttrade sig för kompromissförslaget, liksom flera andra. Men det gör honom inte till antinazist. Det begreppet måste väl betyda något?
Henrik Arnstad skrev själv i sin artikel att Hildebrand under 30-talet "förhållit sig försiktigt nyfiken på nazismen". Citaten från Expressens debattsida som jag skrev om igår går i linje med det. Historiken Lars Gunnarsson förmedlade samma bild till TT år 2000:
Hildebrand tyckte spontant att nazismen innehöll ett visst mått av sund reaktion mot vissa företeelser i samhället. Han kom dock till insikt om att allt inte stod rätt till men vägen dit var lång och inte snörrät.
Arnstad menar att Hildebrand kom till insikt efter Kristallnatten 1938. En person som alltså under bokbålens och Nürnberglagarnas tid tyckte att nazismen inte var helt fel, blir "antinazist" när skygglapparna äntligen faller på hösten 1938 - mindre än ett år innan krigsutbrottet! Då hade tusentals svenska män och kvinnor bedrivit antifascistiskt arbete i många år. En person som ändrade uppfattning 1938 skulle vi normalt kalla naiv och omdömeslös. Som "Om detta må ni berätta" skriver:
Från 1933 ... skrev den svenska pressen ofta om Nazitysklands aktioner mot judarna. Den svenska allmänheten hade hela tiden goda möjligheter att få en adekvat bild av händelserna.
Det är naturligt att folk vill att ett praktarsle som Herman Lindqvist ska kräla i stoftet. Men det är inte rättvist den här gången.
Det är också naturligt att det med viss iver söks efter antinazistiska hjältar, särskilt borgerliga sådana. Jag förstår det psykologiska behovet. Men när det enda sättet att hitta en är att låta vad som helst vara antinazism, då blir det bara för absurt.
Det var vad gårdagens visklek i medierna mynnade ut i.
Vad Lindqvist faktiskt skriver i sin indragna självbiografi är att Hildebrand "aldrig annars [förutom vid bollhusmötet, min anm] protesterade mot Heimdals idéer och syften". Det är både rätt och fel. Hildebrand var aktiv i en förening som härbärgerade öppet fascistiska och nazistiska medlemmar. Heimdal drev på 30-talets mörka agenda, de var ingen motkraft. Men även om Hildebrand valde Heimdal som sitt forum är det möjligt - vi vet inte - att han tog strid mot de extremare krafterna i föreningen vid fler tillfällen än vid bollhusmötet, i sak- och personfrågor. I så fall har bara Herman Lindqvist rätt om vi tolkar "idéer och syften" som ett stöd för Heimdals inriktning i största allmänhet. Det är också möjligt att Hildebrand inte tog några duster med extremisterna. I så fall har Herman Lindqvist rätt hur han än menar.
De som är tvärsäkra på Hildebrands oskuld borde erkänna det knepiga källäget, och åtminstone ransonera med hedersbegreppet "antinazist".
Var Heimdal verkligen ett naturligt sammanhang att verka i för en antinazist? Det faller på sin egen orimlighet. (När Herman Lindqvist i sitt ursäktande pressmeddelande kallar 30-talets Heimdal "starkt konservativt" är det den snällaste beskrivning någon någonsin har gjort av föreningen.)
Att utnämna den "goda sidan" på bollhusmötet till antinazister är också en skönmålning. Det fanns flyktingvänner där, men det fanns inget flyktingvänligt förslag. Alternativet som Hildebrand förespråkade skrev också att "den akademiska ungdomens framtida existensmöjligheter icke måtte äventyras genom att främmande intellektuell arbetskraft placeras på poster som kunna besättas med välmeriterade svenska män och kvinnor". Det fanns ingen annan utgångspunkt på mötet än att se judiska flyktingars rätt till liv som en svensk arbetsmarknadsfråga.
Det är klart att Hildebrand var på rätt sida, liksom drygt trehundra andra. Det är klart att det var bra att han yttrade sig för kompromissförslaget, liksom flera andra. Men det gör honom inte till antinazist. Det begreppet måste väl betyda något?
Henrik Arnstad skrev själv i sin artikel att Hildebrand under 30-talet "förhållit sig försiktigt nyfiken på nazismen". Citaten från Expressens debattsida som jag skrev om igår går i linje med det. Historiken Lars Gunnarsson förmedlade samma bild till TT år 2000:
Hildebrand tyckte spontant att nazismen innehöll ett visst mått av sund reaktion mot vissa företeelser i samhället. Han kom dock till insikt om att allt inte stod rätt till men vägen dit var lång och inte snörrät.
Arnstad menar att Hildebrand kom till insikt efter Kristallnatten 1938. En person som alltså under bokbålens och Nürnberglagarnas tid tyckte att nazismen inte var helt fel, blir "antinazist" när skygglapparna äntligen faller på hösten 1938 - mindre än ett år innan krigsutbrottet! Då hade tusentals svenska män och kvinnor bedrivit antifascistiskt arbete i många år. En person som ändrade uppfattning 1938 skulle vi normalt kalla naiv och omdömeslös. Som "Om detta må ni berätta" skriver:
Från 1933 ... skrev den svenska pressen ofta om Nazitysklands aktioner mot judarna. Den svenska allmänheten hade hela tiden goda möjligheter att få en adekvat bild av händelserna.
Det är naturligt att folk vill att ett praktarsle som Herman Lindqvist ska kräla i stoftet. Men det är inte rättvist den här gången.
Det är också naturligt att det med viss iver söks efter antinazistiska hjältar, särskilt borgerliga sådana. Jag förstår det psykologiska behovet. Men när det enda sättet att hitta en är att låta vad som helst vara antinazism, då blir det bara för absurt.
2012-08-13
Hildebrand var ingen antinazist
Om man inte är aktiv nazist - är man då "antinazist"?
De flesta skulle nog säga att det finns en skala däremellan.
Om Karl-Gustaf Hildebrand på 30-talet verkligen brann för den antinazism som tidningsrubrikerna idag säger att han omslöt, då fanns det betydligt bättre föreningar att engagera sig i än Heimdal. Att det fanns brunare sammanslutningar betyder inte att Heimdal var några duvungar.
Trots att Heimdal bröt med det mer öppet pronazistiska Sveriges nationella ungdomsförbund 1933, arrangerade man möten med profilerade fascister som Per Engdahl, Rütger Essén och Per Gyllensvärd. Det förekom också att kända ”nationella” och ”nysvenska” aktivister satt i Heimdals styrelse. ”Sedan den värsta upprördheten lagt sig blev emellertid förbindelserna mellan föreningen Heimdal och SNU åter rätt hjärtliga”, som en föreningshistorik konstaterar. Man firade Karl XII tillsammans när den traditionen återupptogs 1935. Det var möjligt att tillhöra en fascistisk eller nazistisk organisation och samtidigt vara medlem i Heimdal, vilket bland annat fick till följd att fyra öppna fascister 1937 lyckades samla tillräckligt stöd för att bli valda till Heimdals styrelse - en händelse som ibland kallats "kupp" av de besegrade.
Jag vet inte exakt mellan vilka år Karl-Gustaf Hildebrand var medlem. Men jag tror inte att Heimdal 1939 (då han definitivt var en av de ledande) var en väsentligt annorlunda förening än åren tidigare. Man bar inte ridstövlar. Gatuslagsmålen med kommunisterna ägnade sig andra åt. Men åsiktsmässigt är det svårare att dra ett tydligt kritstreck.
Vad vi vet är att Hildebrand 1935 menade att det i nazismens "kamp mot individualismen, dess krav på moralisk resning och offer för det gemensamma, [finns] drag som sammanfalla med kristna värden". Och att han tyckte att Horst Wessel kunde karaktäriseras som en man som "efter bästa förstånd gör sin plikt".
Citaten är från den artikel som Jens Christian Brandt och Leo Lagercrantz skrev i Expressen (23 okt 2000) när de blivit irriterade på de ständiga försöken att återupprätta Hildebrand - en "rentvagning" som började redan 1946.
Så måste man också förstå detta. Hildebrand var en Uppsalaikon och en i alla läger väl sedd liberal. För att bilden ska vara hel är det angeläget att han inte var anstruken av högerextrema idéer på 30-talet. Nej, jag tror inte att det är en slump att försvaret av Hildebrand har kommit från Uppsalaprofiler som Torgny Nevéus och Ola Larsmo. Det ligger lite unken småstadssammanhållning över alltihop.
Egentligen borde det vara givet för alla. Om man på något sätt var delaktig i ett högersammanhang på 30-talet så tillhörde man inte på något sätt något "antinazistiskt" läger - särskilt inte på det sätt vi förstår ordet idag.
Hildebrand var inte nazist, det finns det inget som tyder på. Han talade för det "humanistiska" tillägget till Bollhusmötets invandringskritiska uttalande (invandringskritiken var alla ense om). Gott så. Men "antinazist"? Knappast. Bollhusmötet var i allt väsentligt en intern högeruppgörelse. Det var ju inte "nazister" som stod på andra sidan, utan kompisarna från Heimdal. De gick säkert och drack punsch efteråt.
Om vi ställer så låga krav på vad en antinazist är, då är det ingen idé att kalla sig det.
De flesta skulle nog säga att det finns en skala däremellan.
Om Karl-Gustaf Hildebrand på 30-talet verkligen brann för den antinazism som tidningsrubrikerna idag säger att han omslöt, då fanns det betydligt bättre föreningar att engagera sig i än Heimdal. Att det fanns brunare sammanslutningar betyder inte att Heimdal var några duvungar.
Trots att Heimdal bröt med det mer öppet pronazistiska Sveriges nationella ungdomsförbund 1933, arrangerade man möten med profilerade fascister som Per Engdahl, Rütger Essén och Per Gyllensvärd. Det förekom också att kända ”nationella” och ”nysvenska” aktivister satt i Heimdals styrelse. ”Sedan den värsta upprördheten lagt sig blev emellertid förbindelserna mellan föreningen Heimdal och SNU åter rätt hjärtliga”, som en föreningshistorik konstaterar. Man firade Karl XII tillsammans när den traditionen återupptogs 1935. Det var möjligt att tillhöra en fascistisk eller nazistisk organisation och samtidigt vara medlem i Heimdal, vilket bland annat fick till följd att fyra öppna fascister 1937 lyckades samla tillräckligt stöd för att bli valda till Heimdals styrelse - en händelse som ibland kallats "kupp" av de besegrade.
Jag vet inte exakt mellan vilka år Karl-Gustaf Hildebrand var medlem. Men jag tror inte att Heimdal 1939 (då han definitivt var en av de ledande) var en väsentligt annorlunda förening än åren tidigare. Man bar inte ridstövlar. Gatuslagsmålen med kommunisterna ägnade sig andra åt. Men åsiktsmässigt är det svårare att dra ett tydligt kritstreck.
Vad vi vet är att Hildebrand 1935 menade att det i nazismens "kamp mot individualismen, dess krav på moralisk resning och offer för det gemensamma, [finns] drag som sammanfalla med kristna värden". Och att han tyckte att Horst Wessel kunde karaktäriseras som en man som "efter bästa förstånd gör sin plikt".
Citaten är från den artikel som Jens Christian Brandt och Leo Lagercrantz skrev i Expressen (23 okt 2000) när de blivit irriterade på de ständiga försöken att återupprätta Hildebrand - en "rentvagning" som började redan 1946.
Så måste man också förstå detta. Hildebrand var en Uppsalaikon och en i alla läger väl sedd liberal. För att bilden ska vara hel är det angeläget att han inte var anstruken av högerextrema idéer på 30-talet. Nej, jag tror inte att det är en slump att försvaret av Hildebrand har kommit från Uppsalaprofiler som Torgny Nevéus och Ola Larsmo. Det ligger lite unken småstadssammanhållning över alltihop.
Egentligen borde det vara givet för alla. Om man på något sätt var delaktig i ett högersammanhang på 30-talet så tillhörde man inte på något sätt något "antinazistiskt" läger - särskilt inte på det sätt vi förstår ordet idag.
Hildebrand var inte nazist, det finns det inget som tyder på. Han talade för det "humanistiska" tillägget till Bollhusmötets invandringskritiska uttalande (invandringskritiken var alla ense om). Gott så. Men "antinazist"? Knappast. Bollhusmötet var i allt väsentligt en intern högeruppgörelse. Det var ju inte "nazister" som stod på andra sidan, utan kompisarna från Heimdal. De gick säkert och drack punsch efteråt.
Om vi ställer så låga krav på vad en antinazist är, då är det ingen idé att kalla sig det.
2012-05-12
Nazister - aldrig värre än vänstern
Vad är det med den svenska högern?
Hur kommer det sig att man fortfarande är helt oförmögna att tala om högerextremism utan att i samma andetag berätta att det minsann också finns vänsterextremism?
Hur kommer det sig att nazister så sällan, i någon given situation, gör något som är värre än vad vänsterns extremister gör? Det blir alltid väldigt lika, det högerextremister och vänsterextremister gör. Högerns upprördhet är nästan alltid jämnt fördelad. 50-50.
I Grekland har ett parti av blodtörstiga rasister kommit in parlamentet, ett hakkors-prytt parti med medlemmar som deltog i massakern i Srebrenica, som tycker att deras "jobb är att rensa upp", som bevisligen ägnat sig åt att hetsa mot och attackera människor som de inte anser är greker och som ogenerat frontar Mein Kampf och vit makt-musik i partihögkvarteret.
Om detta parti säger Gunnar Hökmark att "Tillsammans med motsvarande kommunistiska strömningar bidrar man till att underminera demokratiska värderingar". Och, i Borås Tidning några dagar senare: "ytterlighetspartier växer sig starka". Johan Norberg skriver om två blodbesudlade ideologier som återuppstått i Grekland. Oviljan att skilja på det ortodoxa kommunistpartiet KKE:s brott å ena sidan - att vara just ortodoxa leninister och att vifta med hammaren och skäran - och nynazistiska pogromer och planerade brott mot de mänskliga rättigheterna å andra sidan, skulle vara skrattretande om det inte handlade om så allvarliga saker.
På webbsajten Frihetssmedjan, som kallar sig "liberal", skriver Torbjörn Jerlerup om partier med "hammaren och skäran eller hakkorset" fått en tredjedel av rösterna i Grekland - "extremisterna". LUF-ordföranden Adam Cwejman pratade också om Greklands "extrempartier" och tyckte att den bästa reaktionen på valet var att fundera på likheterna mellan nazister och demokratiska vänsterpartier. Att Axess chefredaktör Johan Lundberg beskriver genombrottsvalet för Chrysi Avgi som en framgång för "extremistpartier till höger och vänster" är kanske inte lika förvånande, men helt i linje med den borgerliga överenskommelsen att aldrig nämna nazismen utan att nämna kommunismen.
Den kålsuparteorin känns inte så farlig så länge det handlar om studentikosa "vilka var värst"-debatter om 1900-talet. Men att stora delar av högern idag inte kan uttala tanken att det är någonting särskilt illa med en våldsrörelse som vill upprätta etnisk renhet i Grekland, utan tycker att det är ungefär samma sak som att vilja ställa in skuldbetalningarna och bryta med Bryssel - det är vidrigt.
Hur kommer det sig att man fortfarande är helt oförmögna att tala om högerextremism utan att i samma andetag berätta att det minsann också finns vänsterextremism?
Hur kommer det sig att nazister så sällan, i någon given situation, gör något som är värre än vad vänsterns extremister gör? Det blir alltid väldigt lika, det högerextremister och vänsterextremister gör. Högerns upprördhet är nästan alltid jämnt fördelad. 50-50.
I Grekland har ett parti av blodtörstiga rasister kommit in parlamentet, ett hakkors-prytt parti med medlemmar som deltog i massakern i Srebrenica, som tycker att deras "jobb är att rensa upp", som bevisligen ägnat sig åt att hetsa mot och attackera människor som de inte anser är greker och som ogenerat frontar Mein Kampf och vit makt-musik i partihögkvarteret.
Om detta parti säger Gunnar Hökmark att "Tillsammans med motsvarande kommunistiska strömningar bidrar man till att underminera demokratiska värderingar". Och, i Borås Tidning några dagar senare: "ytterlighetspartier växer sig starka". Johan Norberg skriver om två blodbesudlade ideologier som återuppstått i Grekland. Oviljan att skilja på det ortodoxa kommunistpartiet KKE:s brott å ena sidan - att vara just ortodoxa leninister och att vifta med hammaren och skäran - och nynazistiska pogromer och planerade brott mot de mänskliga rättigheterna å andra sidan, skulle vara skrattretande om det inte handlade om så allvarliga saker.
På webbsajten Frihetssmedjan, som kallar sig "liberal", skriver Torbjörn Jerlerup om partier med "hammaren och skäran eller hakkorset" fått en tredjedel av rösterna i Grekland - "extremisterna". LUF-ordföranden Adam Cwejman pratade också om Greklands "extrempartier" och tyckte att den bästa reaktionen på valet var att fundera på likheterna mellan nazister och demokratiska vänsterpartier. Att Axess chefredaktör Johan Lundberg beskriver genombrottsvalet för Chrysi Avgi som en framgång för "extremistpartier till höger och vänster" är kanske inte lika förvånande, men helt i linje med den borgerliga överenskommelsen att aldrig nämna nazismen utan att nämna kommunismen.
Den kålsuparteorin känns inte så farlig så länge det handlar om studentikosa "vilka var värst"-debatter om 1900-talet. Men att stora delar av högern idag inte kan uttala tanken att det är någonting särskilt illa med en våldsrörelse som vill upprätta etnisk renhet i Grekland, utan tycker att det är ungefär samma sak som att vilja ställa in skuldbetalningarna och bryta med Bryssel - det är vidrigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)