Anders Borgs tokchansning

Igår debatterades vårpropositionen i riksdagen. Fast inte av den allt mer Fredrik Reinfeldt-like Anders Borg: i någonting som nästan liknade trots mot riksdagsordningen besvarade han alla frågor med att ifrågasätta de rödgrönas brist på gemensam politik. Det blev ganska löjligt. En finansminister ska försvara sin finanspolitik – inte stå i talarstolen med oneliners från partiets kommunikationsavdelning.

En av Anders Borgs återkommande attacker handlade om att den rödgröna oenigheten kommer leda till att överskottsmålet sabbas. Därmed har finansministern dragit först i den avvaktande revolverduell som debatten om överskottsmålet liknat. Både Magdalena Andersson och Anders Borg vet att målet i praktiken har övergetts. (Carl B Hamilton agerade sanningssägare i riksdagen genom att fråga hur S tänker ”gå tillbaka till överskottsmålet”.) Både Magdalena Andersson och Anders Borg håller nog också i grunden med de ekonomer som dömt ut överskottsmålet. Men ingen har vågat säga det först, av rädsla för att den andra då ska utnyttja tillfället och bli en benhård försvarare av målet för att plocka poäng i ekonomiskt ansvarstagande. Lurpassandet har alltså gjort att en konstruktion som är utdömd av nästan alla fortfarande är en faktor i finanspolitiken.

Moderaterna blöder väljare för tillfället och alla strategier måste testas. I ett sista försök att förändra spelplanen skrapar Anders Borg nu alltså ihop den knappt hörbara kritik mot överskottsmålet som Magdalena Andersson yppat, lägger till Vänsterpartiets öppna ifrågasättande plus den egna teorin om att rödgröna reformer kommer leda till mer upplåning, och tar positionen som fanbärare för överskottsmålet.

Ingen ska tro att det handlar om någonting annat än valkampanjande: det var inte länge sedan även finansministern hördes tvivla på det kloka med överskottsmål. Och karaktären av tokchansning understryks av att han själv skapat stora underskott med sina skattesänkningar.

Problemet för Anders Borg är att Magdalena Andersson nu snarast lär hårdna i sitt stöd för överskottsmålet. Förutom att hon inte vill ge M den konflikt de söker, har kritik mot överskottsmålet aldrig varit en bekväm ståndpunkt för henne. Hon är nog snarast fortfarande i chock över att Göran Persson själv tagit avstånd från grundpelaren i saneringsarbetet från 90-talet. Att Borg nu använder överskottsmålet som vapen minskar kanske också den interna pressen (LO, Aftonbladet) på S-ledningen att överge det.

I sakfrågan är tillväxten för 2015 och 2016 fortfarande för låg för att bryta massarbetslösheten. Inflationen är ännu obefintlig vilket talar för att det fortfarande vore rätt att skapa stimulerande underskott. Det bästa vore självklart om S övergav överskottsmålet. Det är en linje som möjliggör en kraftfullare konjunkturpolitik. Risken nu är att S istället ägnar valrörelsen åt att peka på Anders Borgs minussiffror. Efter valet (om S får bilda regering) är man då bundna att snabbt stärka finanserna i en situation med massarbetslöshet. Och det i ett läge när åtta års alliansstyre skapat enorma förhoppningar om vad ett maktskifte ska återställa.

Det är värt att upprepa att regeringen, när den överger skattesänkarretoriken, också avhänder sig sitt enda recept mot arbetslösheten. Nu återstår för dem bara att säga som en viss socialdemokratisk statsminister anno 2006: ”jobben kommer”. Det borde göra jobbfrågan ännu mer intressant att lyfta för oppositionen under de kommande månaderna. Men då måste det också göras med mer glöd än under riksdagsdebatten igår. Det är påfallande hur målande vidrigheterna hos välfärdskapitalisterna kan beskrivas, samtidigt som arbetslösheten mest nämns som en procentsiffra. Men den är avskyvärd, bryter ned folk. Det behöver formuleras ibland. Så att ingen tillåts börja se massarbetslösheten som ett normaltillstånd.

(Ledare publicerad i Flamman 10 april.)

S-attack mot statliga jobb

Onsdagens partiledardebatt innehöll ett ordkrig om förra veckans s-utspel: hade Magdalena Andersson verkligen sagt att hon ville skära 10 miljarder på den statliga byråkratin? Ja, sa Jan Björklund. Inte alls, sa Mikael Damberg: hon berättade bara hur mycket danskarna lyckats spara, en summa i ”tiomiljardersklassen”.

Damberg har rätt i sak, det var så hon sa. Men hur stor är skillnaden då?

Magdalena Andersson valde att göra den danska jämförelsen på en direkt fråga från SVT:s reporter om hur stora besparingar det handlar om. Ingen pressade henne på en siffra – den kom utan påtryckningar. Socialdemokraterna gjorde heller inte något försök att korrigera Magdalena Anderssons uttalande under den knappa vecka som gick mellan att andra medier återgav SVT-intervjun med siffran 10 miljarder utskriven, och partiledardebatten. Allt tyder på att partiledningen fått kalla fötter de senaste dygnen.

Inte så konstigt i så fall. Det är helt okej att ha ambitioner om en effektiv statsförvaltning. Men det blir helt fel konflikt i en valrörelse om Socialdemokraterna vill ta bort statliga jobb och alliansen försvarar dem. Tyvärr är det inte första gången Socialdemokraterna visar att man hanterar oppositionsrollen valhänt. När man sitter i regering kan man puttra på med förslag som man tycker är behövliga i största allmänhet. Men i opposition måste man bry sig om var man hamnar i förhållande till regeringen: man måste ta ut ett avstånd, välja en gynnsam strid, vara oppositionell. Från rätt håll, till att börja med.

Om staten effektiviseras så att det blir pengar över, är det enda rimliga att de pengarna stannar kvar och ger utrymme för mer verksamhet. Inte att Magdalena Andersson krymper ned en sektor som inte vuxit på 20 år, trots en kraftig befolkningsökning under samma period.

Det låter väl bra med färre pärmbärare? Visst, men statsanställda inte är synonymt med byråkrater. Det kan lika gärna handla om kriminalvårdare, universitetslärare, arbetsförmedlare. Om de jobbade smartare, fick de gärna lägga de frigjorda resurserna på mindre trängsel på fängelserna, fler lärarledda seminarier på högskolan eller mer tid med varje arbetssökande. Färre kolleger behöver de inte.

Nu för tiden finns det heller inte särskilt många dammiga skrubbar att städa upp i. Det pågår ett ständigt effektiviseringsarbete – mer eller mindre rimligt – inom alla myndigheter. Att det plötsligt skulle gå att krama ut finansiering till flera av Socialdemokraternas viktiga reformer påminner, med Smålandspostens ord, om ”slarviga nyliberalers argumentation” (12/1). Men när man inte vågar ta tillbaka de borgerliga skattesänkningarna är det förstås här man hamnar: reformerna som ska understryka ”de enormt stora skillnaderna i svensk politik” får betalas genom att skära i andra änden av välfärden. Eller skrapas ihop av det som råkar bli över när fler – kanske – kommer i arbete och börjar betala skatt.

Magdalena Andersson tvingas nu förmodligen säga att hon inte har någon exakt beräkning alls och att siffran tio miljarder bara var ett skott från höften. Kvar finns det övergripande löftet att minska antalet statliga tjänster. Risken är att tusentals statsanställda fortfarande får lite magont av att tänka på en socialdemokratisk valseger.

Skatteglada Svensson

Socialdemokraterna slåss alltjämt om "mittenväljarna" genom räddhågsen anpassning till skattesänkarpolitiken (med åsikter som att 60 000 kr/mån är en "vanlig" inkomst). Samtidigt visar Yougov (3/7) att nästan inga väljare vill minska välfärdsambitionerna för att få lägre skatt; betydligt fler är beredda att tvärtom betala mer. Det är fascinerande i sig, med tanke på hur få som har försvarat höga skatter i debatten de senaste 30 åren. Vilken opinion skulle då inte arbetarrörelsen kunna bygga, om den vågade? Nu är istället varje missnöje med de fantasilösa jobbskatteavdragen - ett femte stöddes i somras bara av 6 procent - en missad poäng för S.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 augusti.)