Vem dödade igelkotten?

I dagens Metro rapporteras om en igelkottsunge som fått en hårsnodd runt munnen och dött. Precis som i fallet med knivskurna hästar och pålar vid badplatser är intresset för naturliga förklaringar lågt: av tidningsnotisen får vi veta att upphittarna tar för givet att det är någon som medvetet har dödat igelkotten.

I själva verket är det lätt att föreställa sig både existensen av borttappade hårsnoddar och hur djur som bökar i marknivå kan råka få dem runt en spetsig nos.

När det gäller bråte vid badplatser - som får artiklar i stora medier varje sommar - finns det många förklaringar som ligger närmare till hands än vansinnesdåd, särskilt eftersom ingen någonsin verkar ha fällts för ett sådant brott. Gamla trädgrenar, sjunkna båtar och bryggor, vägpinnar och skyltar som suttit nedstuckna i isen på vintern; och framför allt bråte som slängts i vattnet med stor omdömeslöshet - men knappast med syftet att skada.

Medierna hjälper knappast folk att hålla huvudet kallt. En spetsig påle blir gärna en "spetsad" påle.

Veterinärerna som ifrågasatte hästskärningarna på DN Debatt under sommaren hade märkvärdigt lätt att montera ned en vedertagen sanning.

Det fascinerande är inte att det finns så många sadister, utan att vi är så ivriga att tro att det finns så många sadister. Hur kan det komma sig, i ett land där tilliten människor emellan är starkare än i de flesta andra länder? Helt klart är att den cyniska journalistiken och de förhastade slutsatserna i sociala medier påverkar tilliten åt fel håll. I värsta fall är orsaksförhållandet också det omvända: att den allt skörare sociala väven i tider av ökade klyftor gör att historier om andras ondska lättare tar fäste. I jämlika samhällen har människor större förtroende för varandra. Ett skäl så gott som något att vara socialist: att slippa höra folk utnämna sina grannar till igelkottsmördare.

Rikare - och surare

Arbetslöshet och osäkerhet om framtiden. Det är vad som kännetecknar Sverige idag, enligt Sverigestudien som presenterades förra veckan. Och Yougov i maj visade att fler än på länge (42 procent) tycker att utvecklingen går åt fel håll. Samtidigt har reallönerna och hushållens förmögenhet ökat. Missnöjet visar hur svårt det är att vinna människors stöd via plånboken. Folk vill ha ett samhälle som håller ihop, även om det går hyggligt för dem själva. Det är hög tid för oppositionen att göra sig till tolk för frustrationen - innan regeringen gör det.

(Ledarstick publicerat i Flamman 30 maj)