Lars Ohlys tal till Vänsterpartiets kongress - tillika hans sista tal till partiet i egenskap av partiledare - blev inte särskilt känslomässigt. Det var däremot i sig självt ett slags sammanfattning av det politiska projekt han ansvarat för de senaste åren:
Det var spretigt, i enlighet med devisen "att inte prata om ett politikområde är att inte bry sig om det". Det vill säga samma inställning som alltid får vänsterpartikongresser att pressa in hela partiprogrammet i valplattformarna. Det vill säga samma inställning som får vänsterpartiet att ha en av de allra suddigaste politiska profilerna i väljarna ögon.
Talets inriktning handlade också mycket om samhällets mest utsatta, de allra maktlösaste och fattigaste grupperna. Det fanns inget direkt försök att tilltala den stora majoriteten av löntagare - särskilt inte de som har ett jobb, tjänar hyggligt med pengar och tillhör de 83% av svenskarna som är ganska eller mycket nöjda med livet (SOM-institutet: Svenska trender 1986-2010). De här människorna är LO- eller TCO-medlemmar och har precis som majoriteten av svenskarna egalitära värderingar. Sålunda är de verkligen potentiella vänsterpartiväljare. Men de träffas alltför sällan av partiets tilltal, eftersom de inte identifierar sig som utsatta. Jag skrev om detta för drygt ett år sedan. Vi talar för lite om majoriteterna. Vänsterpartiet får inte göra sig beroende av elände för att få genomslag, varken hos enskilda människor eller i samhället.
Fattigsveriges återkomst, pratade Ohly om. Men till skillnad från 70- och 80-talet har ju de svenska reallönerna ökat rätt kraftigt under 90- och 00-talet. Det har förstås inte gått svenska löntagare förbi. Allt är inte frid och fröjd, och visst, det hade kunnat vara ännu bättre om facket varit starkare - jag säger bara att Vänsterpartiet måste förhålla sig till människors egna upplevelser av den egna situationen och den egna ekonomin.
De effektiva delarna av talet handlade förstås om områden där partiet har medvind (har skapat sig medvind), som vårdskandalerna och debatten om vinst i vården. Men det var relativt korta passager. Lite konstigt att inte suga på karamellen mer än så. Man kan välvilligt tolka det som att det är dumt att tjata om frågor som redan finns på agendan. Är man inte välvillig så kan man tolka det som att Vänsterpartiet fortfarande har lite svårt för att skjuta i öppet mål: det är nästan lite oschysst att inta populära positioner. Vanan vid outsiderpositionen har gjort oss valhänta i hur vi hanterar framgång. Partiet borde förstås fortsätta odla sin position som det parti som varit hårdast mot vinster i välfärden, och dessutom flytta fram positionerna med bra, konkreta förslag om hur vi bryter upp det nuvarande systemet och bygger något vettigare.
Sedan lät det som om Ohly försökte desarmera argumenten för delat ledarskap (där ju jämställdhet är centralt) genom att trycka hårt på partiets feministiska kamp. Får se om det betalar sig.
Talet kommenteras i Expressen, SvD, UNT, Aftonbladet.
Visar inlägg med etikett lars ohly. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lars ohly. Visa alla inlägg
2012-01-05
Kongress!
Dags för Vänsterpartikongress! Bra debattartikel av Aron Etzler i SvD idag, bland annat om att ett vänsterparti faktiskt både kan lyckas och misslyckas utifrån samma objektiva läge. Det får vara slut på gnället om dåliga förutsättningar.
Samma tidnings stora inför-artikel är ett besök i Gällivare, där partiföreträdare istället lägger skulden på väljarna: "Tror alla att de kan bli sin egen lyckas smed?" Den attityden är helt säkert inte en framgångsväg. Väljare är intelligenta och röstar på de partier som de uppfattar kommer med relevanta svar på dagens problem.
Aftonbladet har en ledare som bland annat påpekar Vänsterpartiets egalitära partikultur. Och så ska Jonas Sjöstedt ifrågasättas lite för att han bor på Östermalm. Som bekant är man ingen riktig vänstermänniska förrän man bor under presenning i en gränd.
På DI.se försvarar sig Sjöstedt med att det ändå är ett "straff att bo i Stockholm" överhuvudtaget. Onödigt taskigt kanske. Å andra sidan är det i de större städerna Vänsterpartiet går hyggligt just nu. I övriga landet håller det på att krympa ihop till en våt fläck, om man tittar i SCB:s senaste partisympatiundersökning. Och vad kan charma glesbygds- och småstadsborna mer än ett anti-Stockholm-utspel? (Jag är också från landet. Och jag är charmad.)
Expressen försöker lite valhänt utmåla arbetstidsfrågan som en "splittring".
Delat ledarskap är dagens stora fråga, och i dagens Flamman skriver Åsa Brunius och Tobias Smedberg en artikel som är för Sjöstedt och Ulla Andersson i toppen. Jag tycker att kongressen ska rösta nej till att ändra stadgarna, som jag har skrivit om här. Om man tittar på Kent Asps studie av partiledarna i media i valrörelsen 2010 framgår det med all önskvärd tydlighet att man inte får dubbelt så mycket partiledarskap med dubbelt så många partiledare. Lars Ohly syntes lika mycket som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tillsammans.
I den frågan har jag för övrigt den tvivelaktiga äran att vara överens med Sydsvenskans ledarredaktion.
Vi ska också komma ihåg att två nya partiledare tar mycket längre tid att göra kända än en ensam. SOM-institutets data om partiledarkännedom visar att det tog dubbelt så lång tid för Wetterstrand och Eriksson att göra sig kända än de andra partiledarna som kom nya på 00-talet. Jag tycker inte vi har tid med det. Partiet har viktigare uppgifter framför sig.
Ett sista viktigt argument mot delat ledarskap, och nu saxar jag från min egen kommentar i ett tidigare inlägg: Ett partiledarskap är inte bara att vara en taltratt, det är också ett förtroendeuppdrag. Det är en del av det förtroendeuppdraget att ibland tvingas lägga linjen på volley. Det ansvaret innehas - och bör innehas - av en ensam person. Annars är det upplagt för gnissel, ängslighet och otydlighet. The bucket stops here. Jag menar inte att en partiledare ska kunna ändra partiets grundläggande politik framför en tevekamera. Men hitta snabba svar på oväntade frågor, att uttala förtroende eller ta avstånd, att skoja bort en fråga eller ta den på allvar. Allt sådant riskerar att skära sig när det är två personer inblandade.
Och nej, vi kan inte jämföra med hur Sveriges minst granskade parti har klarat sig med sin modell.
Samma tidnings stora inför-artikel är ett besök i Gällivare, där partiföreträdare istället lägger skulden på väljarna: "Tror alla att de kan bli sin egen lyckas smed?" Den attityden är helt säkert inte en framgångsväg. Väljare är intelligenta och röstar på de partier som de uppfattar kommer med relevanta svar på dagens problem.
Aftonbladet har en ledare som bland annat påpekar Vänsterpartiets egalitära partikultur. Och så ska Jonas Sjöstedt ifrågasättas lite för att han bor på Östermalm. Som bekant är man ingen riktig vänstermänniska förrän man bor under presenning i en gränd.
På DI.se försvarar sig Sjöstedt med att det ändå är ett "straff att bo i Stockholm" överhuvudtaget. Onödigt taskigt kanske. Å andra sidan är det i de större städerna Vänsterpartiet går hyggligt just nu. I övriga landet håller det på att krympa ihop till en våt fläck, om man tittar i SCB:s senaste partisympatiundersökning. Och vad kan charma glesbygds- och småstadsborna mer än ett anti-Stockholm-utspel? (Jag är också från landet. Och jag är charmad.)
Expressen försöker lite valhänt utmåla arbetstidsfrågan som en "splittring".
Delat ledarskap är dagens stora fråga, och i dagens Flamman skriver Åsa Brunius och Tobias Smedberg en artikel som är för Sjöstedt och Ulla Andersson i toppen. Jag tycker att kongressen ska rösta nej till att ändra stadgarna, som jag har skrivit om här. Om man tittar på Kent Asps studie av partiledarna i media i valrörelsen 2010 framgår det med all önskvärd tydlighet att man inte får dubbelt så mycket partiledarskap med dubbelt så många partiledare. Lars Ohly syntes lika mycket som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tillsammans.
I den frågan har jag för övrigt den tvivelaktiga äran att vara överens med Sydsvenskans ledarredaktion.
Vi ska också komma ihåg att två nya partiledare tar mycket längre tid att göra kända än en ensam. SOM-institutets data om partiledarkännedom visar att det tog dubbelt så lång tid för Wetterstrand och Eriksson att göra sig kända än de andra partiledarna som kom nya på 00-talet. Jag tycker inte vi har tid med det. Partiet har viktigare uppgifter framför sig.
Ett sista viktigt argument mot delat ledarskap, och nu saxar jag från min egen kommentar i ett tidigare inlägg: Ett partiledarskap är inte bara att vara en taltratt, det är också ett förtroendeuppdrag. Det är en del av det förtroendeuppdraget att ibland tvingas lägga linjen på volley. Det ansvaret innehas - och bör innehas - av en ensam person. Annars är det upplagt för gnissel, ängslighet och otydlighet. The bucket stops here. Jag menar inte att en partiledare ska kunna ändra partiets grundläggande politik framför en tevekamera. Men hitta snabba svar på oväntade frågor, att uttala förtroende eller ta avstånd, att skoja bort en fråga eller ta den på allvar. Allt sådant riskerar att skära sig när det är två personer inblandade.
Och nej, vi kan inte jämföra med hur Sveriges minst granskade parti har klarat sig med sin modell.
2012-01-03
Sjöstedt kan själv!
Delat ledarskap - vad vore egentligen naturligare för just Vänsterpartiet? Medlemmarna har ju just den egalitära synen på ledarskap: om det ska utövas alls, ska det utövas kollektivt. Betydelsen av partiledarens person tonas gärna ned, inte bara för att vifta bort Lars Ohlys bottenplaceringar i popularitetsmätningar utan också därför att det är helt korrekt enligt de senaste decenniernas valforskning.
Dessutom finns det ju traditioner: Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti valde aldrig, som en politisk markering efter utbrytningen ur SAP, någon partiledare på sin första kongress utan föresatte sig att ha ett kollektivt ledarskap.
Och Miljöpartiet har väl nyss visat att det går att göra succé även om man är två?
Jag har faktiskt tilltalats av idén.
Men: Miljöpartiet gjorde åtta misslyckade eller mediokra riksdagsval med delat ledarskap innan det nionde lyckade, 2010. Dessutom har de ofta varit starkare i kommunpolitiken än på riksplanet, vilket i alla fall inte är ett argument för språkrörsmodellen. Och partiet har diskuterat att skrota den, så sent som inför kongressen 2002 då Peter Eriksson och Maria Wetterstrand valdes. Förtroendet hos de egna väljarna för 90-talets partiledning var lägre än hos alla andra partier.
Att gå på andras erfarenheter är med andra ord rätt svajigt. Modellen med enskilt partiledarskap har ju i stort sett oinskränkt världsherravälde. Ska vi ha en modell med delat ledarskap, så bygger det på att vi vågar språnget ut i rätt okänd terräng.
Och misstanken finns, att opinionen för delat ledarskap finns där tack vare att vi just inför kongressen 2012 har en trio (f d kvartett) mycket kompetenta och sympatiska partiledarkandidater. Men en stadgeändring måste hålla också för tider när urvalet är mer påvert. Gör vi stadgeändringen måste vi acceptera en situation där vi tvingas välja en populär kandidat med massivt stöd och en "nummer två" som aldrig skulle ha blivit partiledare om det bara varit fråga om att välja en person. Detta ojämlika par ska då bilda en jämlik ledarduo.
Modellen med två ledare förutsätter jämnstyrka, och att personerna kompletterar varandra i något mer avseende än att de är kvinna och man. Det gör att man egentligen skulle vilja tillämpa ledarmodellen "bakvänt": använda den när det faktiskt finns ett sådant par - men inte annars. (Den modellen skulle man förstås kunna tänka sig: att ha stadgar som bara säger att partiet kan välja en eller två ordförande, och helt enkelt röstar om hur många man ska ha varje gång det är dags att välja.)
Det tyngsta skälet för att ha bara en partiledare tycker jag är tydligheten i partiets kommunikation. Massmedia avkräver partiledarna många svar varje dag, och har dessutom gjort det till en särskild sport att hitta inkonsekvenser i det sagda. "Så här sa ni då, men nu säger ni så här!" Såg ni partiledarutfrågningarna i SVT inför förra valet? Pepprade med den typen av journalistik. Konsekvens och tydlighet är politiska kungsdygder idag, och om det är ett helvete att klara av Mats Knutson som ensam partiledare så begriper jag inte hur man ska kunna koordinera sig om man är två. Partistyrelsen luftar samma tvivel i sitt välformulerade svar på motionerna om delat ledarskap.
Att det på något sätt skulle vara feministiskt att förespråka två istället för en på alla åtråvärda positioner kan vi väl bara avfärda som larvigt? Om vi inför delat ledarskap kommer vi ju lika ofta att hamna i situationer där en briljant kvinna ska behöva dras med en inkompetent man, bara för att stadgan sa att de skulle vara två - hade det inte varit mer feministiskt att låta henne leda själv i så fall? Att säga att delat ledarskap är ofeministiskt (användbart argument det där) känns för övrigt lika knasigt. I ett parti där en kvinna riskerar att bli en sidekick i en ledarduo, riskerar det naturligtvis också att aldrig bli några ensamma kvinnliga partiledare valda. (Erik Edwardson bemöter den typen av argumentation här.)
Homo Politicus har fokuserat på representation och delad börda i sitt argument för delat ledarskap, d v s det som också är Jonas Sjöstedts linje. Både partistyrelsen och Thaher Pelaseyed argumenterar bra emot.
Bördan vi talar om är väl i första hand pressen att prestera, våndan - att vakna kallsvettig med ett ryck dagen innan en ny gallup? I timmar räknat kan inte skillnaden bli stor. Även vid ett delat ledarskap förutsätter jag att partiets främsta företrädare är tillgängliga 24 timmar om dygnet. Och argumentet att få idag är beredda att axla en så tung roll faller väl platt till marken när inte mindre än fyra personer visade sig vara ivriga som vårystra kalvar?
Representationsargumentet har jag också svårt för. Tanken är alltså att väljarna tilltalas av partiledare som de delar grundläggande egenskaper med. Jag tycker inte att valdata backar upp det där. VPK var som starkast i Sacogrupperna när det leddes av en murare. Vi hade oändligt mycket fler manliga LO-röster när partiet leddes av en kvinnlig socionom. Argumentet riskerar att framställa väljarna som lite lättledda och mekaniska, när vi egentligen vet att de är kunniga, insatta och röstar på politik, efter övertygelse. Om man ser ideologiska bevekelsegrunder hos sig själv, ska man ha mycket på fötterna innan man tillskriver majoriteten av väljarna ett helt annat synsätt.
Återstår att se om det blir ett argument i kongressdebatten att Sjöstedt ju säger att han vill ha ytterligare en person vid sin sida. Hoppas inte. För just där tror jag faktiskt inte på honom.
Dessutom finns det ju traditioner: Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti valde aldrig, som en politisk markering efter utbrytningen ur SAP, någon partiledare på sin första kongress utan föresatte sig att ha ett kollektivt ledarskap.
Och Miljöpartiet har väl nyss visat att det går att göra succé även om man är två?
Jag har faktiskt tilltalats av idén.
Men: Miljöpartiet gjorde åtta misslyckade eller mediokra riksdagsval med delat ledarskap innan det nionde lyckade, 2010. Dessutom har de ofta varit starkare i kommunpolitiken än på riksplanet, vilket i alla fall inte är ett argument för språkrörsmodellen. Och partiet har diskuterat att skrota den, så sent som inför kongressen 2002 då Peter Eriksson och Maria Wetterstrand valdes. Förtroendet hos de egna väljarna för 90-talets partiledning var lägre än hos alla andra partier.
Att gå på andras erfarenheter är med andra ord rätt svajigt. Modellen med enskilt partiledarskap har ju i stort sett oinskränkt världsherravälde. Ska vi ha en modell med delat ledarskap, så bygger det på att vi vågar språnget ut i rätt okänd terräng.
Och misstanken finns, att opinionen för delat ledarskap finns där tack vare att vi just inför kongressen 2012 har en trio (f d kvartett) mycket kompetenta och sympatiska partiledarkandidater. Men en stadgeändring måste hålla också för tider när urvalet är mer påvert. Gör vi stadgeändringen måste vi acceptera en situation där vi tvingas välja en populär kandidat med massivt stöd och en "nummer två" som aldrig skulle ha blivit partiledare om det bara varit fråga om att välja en person. Detta ojämlika par ska då bilda en jämlik ledarduo.
Modellen med två ledare förutsätter jämnstyrka, och att personerna kompletterar varandra i något mer avseende än att de är kvinna och man. Det gör att man egentligen skulle vilja tillämpa ledarmodellen "bakvänt": använda den när det faktiskt finns ett sådant par - men inte annars. (Den modellen skulle man förstås kunna tänka sig: att ha stadgar som bara säger att partiet kan välja en eller två ordförande, och helt enkelt röstar om hur många man ska ha varje gång det är dags att välja.)
Det tyngsta skälet för att ha bara en partiledare tycker jag är tydligheten i partiets kommunikation. Massmedia avkräver partiledarna många svar varje dag, och har dessutom gjort det till en särskild sport att hitta inkonsekvenser i det sagda. "Så här sa ni då, men nu säger ni så här!" Såg ni partiledarutfrågningarna i SVT inför förra valet? Pepprade med den typen av journalistik. Konsekvens och tydlighet är politiska kungsdygder idag, och om det är ett helvete att klara av Mats Knutson som ensam partiledare så begriper jag inte hur man ska kunna koordinera sig om man är två. Partistyrelsen luftar samma tvivel i sitt välformulerade svar på motionerna om delat ledarskap.
Att det på något sätt skulle vara feministiskt att förespråka två istället för en på alla åtråvärda positioner kan vi väl bara avfärda som larvigt? Om vi inför delat ledarskap kommer vi ju lika ofta att hamna i situationer där en briljant kvinna ska behöva dras med en inkompetent man, bara för att stadgan sa att de skulle vara två - hade det inte varit mer feministiskt att låta henne leda själv i så fall? Att säga att delat ledarskap är ofeministiskt (användbart argument det där) känns för övrigt lika knasigt. I ett parti där en kvinna riskerar att bli en sidekick i en ledarduo, riskerar det naturligtvis också att aldrig bli några ensamma kvinnliga partiledare valda. (Erik Edwardson bemöter den typen av argumentation här.)
Homo Politicus har fokuserat på representation och delad börda i sitt argument för delat ledarskap, d v s det som också är Jonas Sjöstedts linje. Både partistyrelsen och Thaher Pelaseyed argumenterar bra emot.
Bördan vi talar om är väl i första hand pressen att prestera, våndan - att vakna kallsvettig med ett ryck dagen innan en ny gallup? I timmar räknat kan inte skillnaden bli stor. Även vid ett delat ledarskap förutsätter jag att partiets främsta företrädare är tillgängliga 24 timmar om dygnet. Och argumentet att få idag är beredda att axla en så tung roll faller väl platt till marken när inte mindre än fyra personer visade sig vara ivriga som vårystra kalvar?
Representationsargumentet har jag också svårt för. Tanken är alltså att väljarna tilltalas av partiledare som de delar grundläggande egenskaper med. Jag tycker inte att valdata backar upp det där. VPK var som starkast i Sacogrupperna när det leddes av en murare. Vi hade oändligt mycket fler manliga LO-röster när partiet leddes av en kvinnlig socionom. Argumentet riskerar att framställa väljarna som lite lättledda och mekaniska, när vi egentligen vet att de är kunniga, insatta och röstar på politik, efter övertygelse. Om man ser ideologiska bevekelsegrunder hos sig själv, ska man ha mycket på fötterna innan man tillskriver majoriteten av väljarna ett helt annat synsätt.
Återstår att se om det blir ett argument i kongressdebatten att Sjöstedt ju säger att han vill ha ytterligare en person vid sin sida. Hoppas inte. För just där tror jag faktiskt inte på honom.
2011-12-13
Vad bidde det?
När framtidskommissionen i Vänsterpartiet presenterade sitt förslag till framtidsstrategi för partistyrelsen i våras, bestod denna enbart av slutsatser och rekommendationer, inte någon analys av nuläget. Vi som var lika intresserade av det grundjobbet som av handlingsrekommendationerna - och som sa att allt verkade rätt tunt - blev ombedda att vänta på den slutrapport som nu släppts.
Tyvärr är slutrapporten inte alls av karaktären att den bidrar med bakgrund och argument till de förslag som redan är kända. Många punkter i strategidokumentet nämns inte ens i slutrapporten.
De enskildheter som diskuteras känns kloka och genomtänkta, även om man önskar att kommissionen kunnat redogöra en smula för sina data. Vad sa egentligen enkätsvaren, vad innebär det att ett problem är vanligt eller ofta förekommande, vilka var de vanligaste åsikterna på mötena som arrangerats? Vi ska - säger texten - kapitalisera på "mångas frustration över bankvinster, privatiseringsskandaler och fusk". Är många frustrerade över det? Hur många? Visst, man kan inte sätta siffror på all beskrivning av samhällsutvecklingen, men det hade gett mer tyngd åt rapporten att här och där visa att man faktiskt har koll på vad som rör sig i svenskarnas huvuden.
Den största besvikelsen med rapporten är vad som inte tas upp. Kommissionen har till exempel valt att inte diskutera vare sig de centrala partikansliernas funktionssätt eller partistyrelsens val av strategier. Politisk kommunikation sägs det mycket lite om. Inte heller ett ord om hur viktiga roller som partiledarens eller partisekreterarens har fungerat de senaste åren. Det är helt enkelt en rapport som är rätt lojal med partiets centrala institutioner. Lojaliteten är lite förvånande med tanke på att kommissionen hämtats utifrån - partistyrelsens syfte med det måste rimligen ha varit att blotta halsarna en smula.
Det var nödvändigt att prioritera, motiverar kommissionen sin tystnad om viktiga områden. Jovisst. Men ni prioriterade att skriva ett stycke om kommun- och landstingsdagarna. Om vänsterns framtid blir mörk eller ljus hänger verkligen inte på hur de arrangeras.
Radarn har helt enkelt varit inställd på rätt marknära spaning: mycket inom givna ramar, mycket i närtid, mycket på förädling av befintligt arbete. Och av Lars Ohlys löfte om att "vända på varenda sten" blev det inte så mycket. Kommissionen vred på några stenar.
Hela den kommande kongressdebatten bygger nu plötsligt på en väldigt rudimentär analys av nuläget. Av en sådan här kommission hade jag förväntat mig en självständig bild av vilka partiets största tillkortakommanden varit - vilka som verkligen spelat roll - och hur man ska komma till rätta med dem. Utifrån det hade man kunnat bygga en verklig strategi (gjort vägval). Nu sitter vi istället med ett smörgåsbord av förbättringar som alla låter vettiga - men vilka är viktiga? Vilka är nycklar för att vi ska växa och börja vinna val igen?
Ord spelar uppenbarligen roll. De som bestämde att det skulle heta framtidskommission istället för kriskommission fick som de ville: lite fokus på krisen, mycket fokus på framtiden. Jag upptäcker att jag skrev så här den 10 oktober förra året:
"Namnet [på kommissionen] oroar mig: det bästa sättet att begrava sina misstag oanalyserade är att säga sig vilja diskutera 'framtiden'. Det brukar bli mycket fluffiga diskussioner. Hoppas istället att alla deltagare är inställda på att gräva ner sig riktigt djupt i det som varit. När ska man det, om inte efter ett val?"
De av kommissionens medlemmar som jag känner är väldigt begåvade politiska aktivister och analytiker, som jag har stor respekt för. Problemet med deras arbete är heller inte att de säger dumma saker, utan att de har siktat lite för lågt och begränsat sig för mycket. Jag tror att det hade kunnat bli riktigt intressant om de hade vågat ha högre ambitioner.
Ett annat spår jag saknar är en formel för en framgångsrik vänster, varken mer eller mindre. Vad är essensen i ett framgångsrikt socialistiskt parti? Vilka slutsatser drar vi om egna framgångs- och nedgångsperioder i historien och hur ser det ut i omvärlden? Mellan raderna tycks kommissionen hamna på ståndpunkten att en vänsterlinje som tydligt skiljer ut sig från alternativen är det som vinner val. Men är det verkligen så? Nog har en del partier vunnit val fastän de gått mot den politiska mitten och spätt ut radikalismen? Det är inte bra, det är vi överens om. Men är det alltid en förlorarstrategi i politiska val? Knappast. Även i val med minimala skillnader mellan partierna vinner några, och några förlorar.
För att ha kunna formulera en strategi måste vi rimligen först ha klart för oss vad det är som gör politiska rörelser framgångsrika. (Eller i alla fall ha en avancerad gissning.)
Det är också först med en sådan måttstock som vi kan se de avgörande misstagen i det förgångna.
Jag tror inte att framtidskommissionen har börjat i den änden. De rekommenderar oss att studera mera, organisera effektivare kongresser och bli bättre på att tjäna egna pengar. Men det är knappast vår okunnighet och våra stökiga kongresser som har lett in oss i partiets värsta kris på tjugo år. Och vår fattigdom är väl konstant. Återigen: ett smörgåsbord av förbättringar. Men ingen vet om någon förbättring är viktigare än den andra.
Precis som i strategidokumentet tröstar också framtidskommissionen den sittande partiledningen med att läget varit skitdåligt - nyliberala vindar och sånt. (En klassiker i vänsterpartistiska utvärderingar. Vi ser sällan faktorerna som talar för oss.)
Men ingen kräver att Vänsterpartiet ska förbättra förutsättningarna, bara att vi ska nå vår fulla potential som parti - givet förutsättningarna.
Frågan är inte: Hur mycket talar emot oss?
Snarare: Vilka samhällsförändringar måste vi bli bättre på att hantera?
Absolut, strukturerna är till syvende och sist avgörande, men i ett arbete som syftar till att vässa en politisk organisation börjar det intressanta först när pratat klart om begränsningarna. Då återstår fortfarande många frågor:
-Är det alltid omöjligt för ett socialistisk parti att utgöra regeringsunderlag och växa, eller kunde vi ha agerat smartare mellan 1998 och 2006? (Istället för att bara konstatera att det blev svårt.)
-Varför fungerade oppositionspolitiken i valrörelsen 1998 men inte 2010? (Istället för att bara konstatera att vi var bra i opposition 1998.)
-Hur hade vi kunnat bidra till att förknippa partiet bättre med någon sakfråga, givet att våra motspelare är borgerliga medier? (Istället för att bara säga att det är svårt att nå ut.)
-Var borde vi som fattig organisation ha lagt våra resurser för att få ut maximalt resultat? (Istället för att bara säga att vi borde vara rikare.)
The bottom line: partiet hade mått bra av en grundligare, elakare och mer fokuserad analys av våra tillkortakommanden. Konstruktiva och framåtsyftande förslag behöver man också, men utan den första rannsakningen hänger de tyvärr lite i luften.
Tyvärr är slutrapporten inte alls av karaktären att den bidrar med bakgrund och argument till de förslag som redan är kända. Många punkter i strategidokumentet nämns inte ens i slutrapporten.
De enskildheter som diskuteras känns kloka och genomtänkta, även om man önskar att kommissionen kunnat redogöra en smula för sina data. Vad sa egentligen enkätsvaren, vad innebär det att ett problem är vanligt eller ofta förekommande, vilka var de vanligaste åsikterna på mötena som arrangerats? Vi ska - säger texten - kapitalisera på "mångas frustration över bankvinster, privatiseringsskandaler och fusk". Är många frustrerade över det? Hur många? Visst, man kan inte sätta siffror på all beskrivning av samhällsutvecklingen, men det hade gett mer tyngd åt rapporten att här och där visa att man faktiskt har koll på vad som rör sig i svenskarnas huvuden.
Den största besvikelsen med rapporten är vad som inte tas upp. Kommissionen har till exempel valt att inte diskutera vare sig de centrala partikansliernas funktionssätt eller partistyrelsens val av strategier. Politisk kommunikation sägs det mycket lite om. Inte heller ett ord om hur viktiga roller som partiledarens eller partisekreterarens har fungerat de senaste åren. Det är helt enkelt en rapport som är rätt lojal med partiets centrala institutioner. Lojaliteten är lite förvånande med tanke på att kommissionen hämtats utifrån - partistyrelsens syfte med det måste rimligen ha varit att blotta halsarna en smula.
Det var nödvändigt att prioritera, motiverar kommissionen sin tystnad om viktiga områden. Jovisst. Men ni prioriterade att skriva ett stycke om kommun- och landstingsdagarna. Om vänsterns framtid blir mörk eller ljus hänger verkligen inte på hur de arrangeras.
Radarn har helt enkelt varit inställd på rätt marknära spaning: mycket inom givna ramar, mycket i närtid, mycket på förädling av befintligt arbete. Och av Lars Ohlys löfte om att "vända på varenda sten" blev det inte så mycket. Kommissionen vred på några stenar.
Hela den kommande kongressdebatten bygger nu plötsligt på en väldigt rudimentär analys av nuläget. Av en sådan här kommission hade jag förväntat mig en självständig bild av vilka partiets största tillkortakommanden varit - vilka som verkligen spelat roll - och hur man ska komma till rätta med dem. Utifrån det hade man kunnat bygga en verklig strategi (gjort vägval). Nu sitter vi istället med ett smörgåsbord av förbättringar som alla låter vettiga - men vilka är viktiga? Vilka är nycklar för att vi ska växa och börja vinna val igen?
Ord spelar uppenbarligen roll. De som bestämde att det skulle heta framtidskommission istället för kriskommission fick som de ville: lite fokus på krisen, mycket fokus på framtiden. Jag upptäcker att jag skrev så här den 10 oktober förra året:
"Namnet [på kommissionen] oroar mig: det bästa sättet att begrava sina misstag oanalyserade är att säga sig vilja diskutera 'framtiden'. Det brukar bli mycket fluffiga diskussioner. Hoppas istället att alla deltagare är inställda på att gräva ner sig riktigt djupt i det som varit. När ska man det, om inte efter ett val?"
De av kommissionens medlemmar som jag känner är väldigt begåvade politiska aktivister och analytiker, som jag har stor respekt för. Problemet med deras arbete är heller inte att de säger dumma saker, utan att de har siktat lite för lågt och begränsat sig för mycket. Jag tror att det hade kunnat bli riktigt intressant om de hade vågat ha högre ambitioner.
Ett annat spår jag saknar är en formel för en framgångsrik vänster, varken mer eller mindre. Vad är essensen i ett framgångsrikt socialistiskt parti? Vilka slutsatser drar vi om egna framgångs- och nedgångsperioder i historien och hur ser det ut i omvärlden? Mellan raderna tycks kommissionen hamna på ståndpunkten att en vänsterlinje som tydligt skiljer ut sig från alternativen är det som vinner val. Men är det verkligen så? Nog har en del partier vunnit val fastän de gått mot den politiska mitten och spätt ut radikalismen? Det är inte bra, det är vi överens om. Men är det alltid en förlorarstrategi i politiska val? Knappast. Även i val med minimala skillnader mellan partierna vinner några, och några förlorar.
För att ha kunna formulera en strategi måste vi rimligen först ha klart för oss vad det är som gör politiska rörelser framgångsrika. (Eller i alla fall ha en avancerad gissning.)
Det är också först med en sådan måttstock som vi kan se de avgörande misstagen i det förgångna.
Jag tror inte att framtidskommissionen har börjat i den änden. De rekommenderar oss att studera mera, organisera effektivare kongresser och bli bättre på att tjäna egna pengar. Men det är knappast vår okunnighet och våra stökiga kongresser som har lett in oss i partiets värsta kris på tjugo år. Och vår fattigdom är väl konstant. Återigen: ett smörgåsbord av förbättringar. Men ingen vet om någon förbättring är viktigare än den andra.
Precis som i strategidokumentet tröstar också framtidskommissionen den sittande partiledningen med att läget varit skitdåligt - nyliberala vindar och sånt. (En klassiker i vänsterpartistiska utvärderingar. Vi ser sällan faktorerna som talar för oss.)
Men ingen kräver att Vänsterpartiet ska förbättra förutsättningarna, bara att vi ska nå vår fulla potential som parti - givet förutsättningarna.
Frågan är inte: Hur mycket talar emot oss?
Snarare: Vilka samhällsförändringar måste vi bli bättre på att hantera?
Absolut, strukturerna är till syvende och sist avgörande, men i ett arbete som syftar till att vässa en politisk organisation börjar det intressanta först när pratat klart om begränsningarna. Då återstår fortfarande många frågor:
-Är det alltid omöjligt för ett socialistisk parti att utgöra regeringsunderlag och växa, eller kunde vi ha agerat smartare mellan 1998 och 2006? (Istället för att bara konstatera att det blev svårt.)
-Varför fungerade oppositionspolitiken i valrörelsen 1998 men inte 2010? (Istället för att bara konstatera att vi var bra i opposition 1998.)
-Hur hade vi kunnat bidra till att förknippa partiet bättre med någon sakfråga, givet att våra motspelare är borgerliga medier? (Istället för att bara säga att det är svårt att nå ut.)
-Var borde vi som fattig organisation ha lagt våra resurser för att få ut maximalt resultat? (Istället för att bara säga att vi borde vara rikare.)
The bottom line: partiet hade mått bra av en grundligare, elakare och mer fokuserad analys av våra tillkortakommanden. Konstruktiva och framåtsyftande förslag behöver man också, men utan den första rannsakningen hänger de tyvärr lite i luften.
2011-07-06
Lite strid skadar inte
Jonas Sjöstedt är nu definitivt öppen med att han ställer upp som motkandidat till Lars Ohly på nästa Vänsterpartikongress. Ohly pressas också av intern kritik. Inte ens verkställande utskottet backar upp honom längre, enligt Flamman.
Sjöstedt är en bra kandidat. Ohly har ju också uppmuntrat utmanare.
Internt suras det säkert över att partiets program i Almedalen överskuggas av en ordförandestrid. Ansvaret för det är dock lika mycket Ohlys. Han har valt att stanna och slåss för sin post trots motstånd. Inget fel i det. Men att medieagendan då blir som den blir är förutsägbart.
På lång sikt behöver knappast någon vara orolig för att en fajt om ordförandeposten "skadar" partiet. Jag kan inte komma på något historiskt exempel på ett parti som fått obotliga skador av en ordförandestrid. Människor uppfattar nog sånt här som en del av den politiska verkligheten.
Den politiska enigheten i Vänsterpartiet är så god att en persondiskussion knappast kommer att föra ner deltagarna i några politiska skyttegravar. Jag kan helt enkelt inte riktigt se vem som skulle hoppa ner i vilken skyttegrav tillsammans med vem.
En del tycker ändå att de här vändorna innebär att "personfrågorna" får för stort utrymme när vi borde diskutera politik.
Så låter det nästan alltid innan ett ordförandeval. I efterhand har samma personer som kritiserade personfokuset inga problem att understryka storheten hos en Sven Linderot eller en CH Hermansson.
Man måste heller inte alltid, som vore man Jan Myrdal, hitta grunden till alla problem i bondeståndets villkor i Habsburgska riket. Partiets problem idag är bara delvis strukturella och långsiktiga. Till lika stor del saggar vi på grund av en passiv ledning som inte - givet de strukturella problemen - lyckas lyfta partiet till sin dagspotential.
Det är riktigt att en partiledares personliga popularitet spelar en minimal roll för ett partis genomslag, enligt en lång tids data från statsvetarna i Göteborg. Men en partiledare kan fortfarande ha en politisk roll som är avgörande - först och främst förstås i hur han eller hon förmår att kommunicera partiets politik.
Lars Ohly har objektivt sett många förtjänster. Det var inte konstigt att han startade sin ordförandeperiod med massivt stöd inifrån. Men han är en förlorande partiledare. Det har ätit sig in i hans varumärke, och jag tror tyvärr inte att det går att reparera.
Man måste också ibland vara skoningslöst resultatorienterad och kunna säga: "Du har gjort ett bra jobb, men det ger inte resultat. Vi vet inte varför, men vi måste ge någon annan chansen."
Den kulturrevolutionen skulle jag för övrigt gärna se genomförd i hela partiet, även för anställd personal.
Och nej, otåligheten är inte något modernt påhitt. Det har inte förekommit i Vänsterpartiets historia sedan 1917 att någon ordförande lett partiet i två förlustval i rad. Förrän Lars Ohly.
Sjöstedt är en bra kandidat. Ohly har ju också uppmuntrat utmanare.
Internt suras det säkert över att partiets program i Almedalen överskuggas av en ordförandestrid. Ansvaret för det är dock lika mycket Ohlys. Han har valt att stanna och slåss för sin post trots motstånd. Inget fel i det. Men att medieagendan då blir som den blir är förutsägbart.
På lång sikt behöver knappast någon vara orolig för att en fajt om ordförandeposten "skadar" partiet. Jag kan inte komma på något historiskt exempel på ett parti som fått obotliga skador av en ordförandestrid. Människor uppfattar nog sånt här som en del av den politiska verkligheten.
Den politiska enigheten i Vänsterpartiet är så god att en persondiskussion knappast kommer att föra ner deltagarna i några politiska skyttegravar. Jag kan helt enkelt inte riktigt se vem som skulle hoppa ner i vilken skyttegrav tillsammans med vem.
En del tycker ändå att de här vändorna innebär att "personfrågorna" får för stort utrymme när vi borde diskutera politik.
Så låter det nästan alltid innan ett ordförandeval. I efterhand har samma personer som kritiserade personfokuset inga problem att understryka storheten hos en Sven Linderot eller en CH Hermansson.
Man måste heller inte alltid, som vore man Jan Myrdal, hitta grunden till alla problem i bondeståndets villkor i Habsburgska riket. Partiets problem idag är bara delvis strukturella och långsiktiga. Till lika stor del saggar vi på grund av en passiv ledning som inte - givet de strukturella problemen - lyckas lyfta partiet till sin dagspotential.
Det är riktigt att en partiledares personliga popularitet spelar en minimal roll för ett partis genomslag, enligt en lång tids data från statsvetarna i Göteborg. Men en partiledare kan fortfarande ha en politisk roll som är avgörande - först och främst förstås i hur han eller hon förmår att kommunicera partiets politik.
Lars Ohly har objektivt sett många förtjänster. Det var inte konstigt att han startade sin ordförandeperiod med massivt stöd inifrån. Men han är en förlorande partiledare. Det har ätit sig in i hans varumärke, och jag tror tyvärr inte att det går att reparera.
Man måste också ibland vara skoningslöst resultatorienterad och kunna säga: "Du har gjort ett bra jobb, men det ger inte resultat. Vi vet inte varför, men vi måste ge någon annan chansen."
Den kulturrevolutionen skulle jag för övrigt gärna se genomförd i hela partiet, även för anställd personal.
Och nej, otåligheten är inte något modernt påhitt. Det har inte förekommit i Vänsterpartiets historia sedan 1917 att någon ordförande lett partiet i två förlustval i rad. Förrän Lars Ohly.
2011-06-23
Dags för ledarskap i Vänsterpartiet
Det verkar inte finnas någon botten för Vänsterpartiets långsiktiga ras i opinionen. 3,8 procent nu. I Stockholm - där partiet nästan alltid varit starkare än ute i landet - var stödet nere på 4,5 procent i SCB:s majundersökning.
Någon borde göra nåt. Men vad?
Till att börja med kan vi väl skaffa tjära och fjädrar till alla stolpskott som pratar om att det är så fantastiskt att vara i opposition. Det är en plåga att vara i opposition. Ny inspiration my ass. Koncentrera sig på den egna politiken my ass. Lättare att kritisera my ass. Att kritisera på rätt sätt är det svåraste som finns.
Nu ställs också Vänsterpartiet inför en av de svåraste strategifrågorna som finns: Ha tålamod och tro på den valda linjen, eller ta opinionssiffrorna till intäkt för att snabbt testa ett annat spår? Jag kan lätt argumentera för båda i nästan alla situationer.
I det här fallet har partiet gnetat på med ungefär samma kommunikationsarbete, kampanjtänk och politiska prioriteringar i flera år. Det minskade väljarstödet är ingen tillfällig dipp, utan en stark trend. Den trenden beror i första hand på faktorer utanför partiets kontroll: samhällsutvecklingen i stort, Socialdemokraternas vänstersväng sedan 90-talet.
Men de faktorerna är givna. De ingår i förutsättningarna. Lite för ofta har Vänsterpartiets ledning skyllt sitt misslyckande på att hela skitsamhället är emot oss. Men medlemmarna begär inte att partiledningen ska vrida samhällsutvecklingen 180 grader. De begär - och har rätt till - en partiledning som alltid gör det absolut bästa av situationen, givet det usla utgångsläget. Vänsterpartiets utgångsläge har alltid varit uselt. Åtminstone alltid på skalan från "inte fullt så uselt" till "riktigt skituselt".
För den som inte konsumerar dagspolitik 24 timmar om dygnet - jag är där ibland - är det uppenbart att Vänsterpartiet är totalt irrelevant, helt vid sidan av allt viktigt. Jag tänker mig att det var så här det var att vara SKP:are på 50-talet.
Nu krävs det raka rör och ett ordentligt ledarskap.
Raka rör framför allt i frågan om partiledarskapet.
Till slut byter man partiledare i ett parti som störtar neråt i opinionen. Det är en av politikens grymmaste lagar, att det är rätt att ibland byta för bytandets skull. Lars Ohly är en briljant politiker och retoriker, och hans sätt att se och prata med vanliga medlemmar står inte bara i kontrast till Gudrun Schymans snorkighet utan klarar vilka jämförelser som helst. Men en partiledares främsta uppgift är inte att vara trevligaste killen, utan att samla opinion.
Vänsterpartiet kan alltså inte bara ställa sig frågan: "Är Lars Ohly en bra partiledare?" Då blir svaret ja, eftersom han får höga poäng på allt som en vänsterpartist förknippar med gott partiledarskap. Man måste vara mycket mer resultatinriktad än så. Att känna sig hård mot en sympatisk person är svårt, men i ljuset av missade historiska chanser och förlorade generationer måste det vara en lätt sak. Vänsterpartiet behövs förtvivlat mycket som relevant kraft idag, och partiledarbyten är en av få stora förändringar som kan chockstarta ett parti.
Raka rör skulle också behövas i andra personfrågor och om hur man forumlerar och kommunicerar politiken. Problemet i Vänsterpartiet idag är att den breda partitoppen - säg de 200 mest inflytelserika vänsterpartisterna - är alldeles för bra vänner, eftersom man är överens om partiets idépolitiska linje, som om det vore den enda viktiga frågan. Kanske gäller det just den här generationen, kanske har idéstriderna alltid varit överordnade. Äldre vänsterpartister känner förmodligen en del olust inför att reprisera det tidiga 90-talets konflikter under Lars Werners sista år.
Faktum kvarstår: Avsaknaden av debatt på liv och död i dagens konkurshotade Vänsterparti beror på att partiet (medvetet eller omedvetet) inte vill riskera en värdefull politisk enighet genom att bråka om personer, organisering, kommunikation och strategier. Men det är en orimlig överskattning av enigheten och en sorglig underskattning av det andra.
Att bli lite ovänner på vägen är ett lågt pris att betala. Titta bara på Moderaterna.
Att sjunka under fyraprocentsspärren som goda kamrater är ett sämre alternativ än att osams stanna ovanför den.
Ledarskapet i bredare mening då? Vi kanske pratar om en historisk kris för ett parti som snart har funnits i riksdagen i 100 år. Då är det dags att kasta alla skygglappar och ifrågasätta allt man håller på med. (Förutom det politiska programmet, nota bene. Ingen Canossavandring á la SAP, tack: vi måste tro på den idé vi har bildat partiet kring, det finns tillräckligt mycket att diskutera kring prioriteringar och strategier.)
Men en sådan diskussion är meningslös om den förs som ett slags seminarium mellan maktlösa gräsrötter.
Framtidskommissionen har gjort ett bra jobb, men själva upplägget har inneburit att partistyrelsen har hållt eftervalsdiskussionen på armlängds avstånd. Nu har framtidskommissionens dokument passerat partistyrelsen nästan oförändrat och lagts i knät på kongressen. Det är inte ledarskap, det är vaktmästeri: ta emot post och skicka den vidare.
Partiledningen bär ansvaret för kräftgången, men de har ingenting att säga om den. Det kan ju i bästa fall tolkas som någon slags ultrademokrati ("döm oss ni!"), men en diskussion som förs utan ett första påstående, utan ett förslag, riskerar nästan alltid att mynna ut i ingenting. Ska vi sitta och gissa hur partiledningen tänkte, vilka strategiska val de gjorde? Ska vi diskutera tusen vägar att gå, så att det garanterat inte blir majoritet för någon av dem? Det finns klara risker med att strategidokumentet blir rätt god litteratur om hur partiorganisationen borde fungera, men inte så mycket mer.
Om inte förr, så måste partiledningen sätta ner foten när kongressen är avslutad. För mig är kongressdiskussionen om strategidokumentet inte särskilt intressant. Hur bra saker där än står, kommer ingenting att hända utan en handlingskraftig partiledning. Det viktiga är att strategidokumentet får konkret betydelse. Hur mycket våld tänker partiledningen använda för att ge det det? Alldeles för lite, är jag rädd för.
Partiledningen skulle heller aldrig ha väntat med att vara partiledning till 2012. Det var dumt. Det är bara partiledningen som kan organisera relevanta nystartsgrupper, brainstormingmöten, utvärderingar, grafiska förändringar, särskilda satsningar, fokusgrupper, politiska prioriteringar, nyanställningar, omorganisationer. Det är helt enkelt de som måste ta tag i det här: engagerat, med fantasi, twentyfour-seven, kolikbarn hemma ingen ursäkt.
Man kan be medlemmarna fundera på framtiden. Man kan också utöva ledarskap: välja en linje och stå till svars för den på nästa kongress. Det är lika god demokrati som något annat.
Någon borde göra nåt. Men vad?
Till att börja med kan vi väl skaffa tjära och fjädrar till alla stolpskott som pratar om att det är så fantastiskt att vara i opposition. Det är en plåga att vara i opposition. Ny inspiration my ass. Koncentrera sig på den egna politiken my ass. Lättare att kritisera my ass. Att kritisera på rätt sätt är det svåraste som finns.
Nu ställs också Vänsterpartiet inför en av de svåraste strategifrågorna som finns: Ha tålamod och tro på den valda linjen, eller ta opinionssiffrorna till intäkt för att snabbt testa ett annat spår? Jag kan lätt argumentera för båda i nästan alla situationer.
I det här fallet har partiet gnetat på med ungefär samma kommunikationsarbete, kampanjtänk och politiska prioriteringar i flera år. Det minskade väljarstödet är ingen tillfällig dipp, utan en stark trend. Den trenden beror i första hand på faktorer utanför partiets kontroll: samhällsutvecklingen i stort, Socialdemokraternas vänstersväng sedan 90-talet.
Men de faktorerna är givna. De ingår i förutsättningarna. Lite för ofta har Vänsterpartiets ledning skyllt sitt misslyckande på att hela skitsamhället är emot oss. Men medlemmarna begär inte att partiledningen ska vrida samhällsutvecklingen 180 grader. De begär - och har rätt till - en partiledning som alltid gör det absolut bästa av situationen, givet det usla utgångsläget. Vänsterpartiets utgångsläge har alltid varit uselt. Åtminstone alltid på skalan från "inte fullt så uselt" till "riktigt skituselt".
För den som inte konsumerar dagspolitik 24 timmar om dygnet - jag är där ibland - är det uppenbart att Vänsterpartiet är totalt irrelevant, helt vid sidan av allt viktigt. Jag tänker mig att det var så här det var att vara SKP:are på 50-talet.
Nu krävs det raka rör och ett ordentligt ledarskap.
Raka rör framför allt i frågan om partiledarskapet.
Till slut byter man partiledare i ett parti som störtar neråt i opinionen. Det är en av politikens grymmaste lagar, att det är rätt att ibland byta för bytandets skull. Lars Ohly är en briljant politiker och retoriker, och hans sätt att se och prata med vanliga medlemmar står inte bara i kontrast till Gudrun Schymans snorkighet utan klarar vilka jämförelser som helst. Men en partiledares främsta uppgift är inte att vara trevligaste killen, utan att samla opinion.
Vänsterpartiet kan alltså inte bara ställa sig frågan: "Är Lars Ohly en bra partiledare?" Då blir svaret ja, eftersom han får höga poäng på allt som en vänsterpartist förknippar med gott partiledarskap. Man måste vara mycket mer resultatinriktad än så. Att känna sig hård mot en sympatisk person är svårt, men i ljuset av missade historiska chanser och förlorade generationer måste det vara en lätt sak. Vänsterpartiet behövs förtvivlat mycket som relevant kraft idag, och partiledarbyten är en av få stora förändringar som kan chockstarta ett parti.
Raka rör skulle också behövas i andra personfrågor och om hur man forumlerar och kommunicerar politiken. Problemet i Vänsterpartiet idag är att den breda partitoppen - säg de 200 mest inflytelserika vänsterpartisterna - är alldeles för bra vänner, eftersom man är överens om partiets idépolitiska linje, som om det vore den enda viktiga frågan. Kanske gäller det just den här generationen, kanske har idéstriderna alltid varit överordnade. Äldre vänsterpartister känner förmodligen en del olust inför att reprisera det tidiga 90-talets konflikter under Lars Werners sista år.
Faktum kvarstår: Avsaknaden av debatt på liv och död i dagens konkurshotade Vänsterparti beror på att partiet (medvetet eller omedvetet) inte vill riskera en värdefull politisk enighet genom att bråka om personer, organisering, kommunikation och strategier. Men det är en orimlig överskattning av enigheten och en sorglig underskattning av det andra.
Att bli lite ovänner på vägen är ett lågt pris att betala. Titta bara på Moderaterna.
Att sjunka under fyraprocentsspärren som goda kamrater är ett sämre alternativ än att osams stanna ovanför den.
Ledarskapet i bredare mening då? Vi kanske pratar om en historisk kris för ett parti som snart har funnits i riksdagen i 100 år. Då är det dags att kasta alla skygglappar och ifrågasätta allt man håller på med. (Förutom det politiska programmet, nota bene. Ingen Canossavandring á la SAP, tack: vi måste tro på den idé vi har bildat partiet kring, det finns tillräckligt mycket att diskutera kring prioriteringar och strategier.)
Men en sådan diskussion är meningslös om den förs som ett slags seminarium mellan maktlösa gräsrötter.
Framtidskommissionen har gjort ett bra jobb, men själva upplägget har inneburit att partistyrelsen har hållt eftervalsdiskussionen på armlängds avstånd. Nu har framtidskommissionens dokument passerat partistyrelsen nästan oförändrat och lagts i knät på kongressen. Det är inte ledarskap, det är vaktmästeri: ta emot post och skicka den vidare.
Partiledningen bär ansvaret för kräftgången, men de har ingenting att säga om den. Det kan ju i bästa fall tolkas som någon slags ultrademokrati ("döm oss ni!"), men en diskussion som förs utan ett första påstående, utan ett förslag, riskerar nästan alltid att mynna ut i ingenting. Ska vi sitta och gissa hur partiledningen tänkte, vilka strategiska val de gjorde? Ska vi diskutera tusen vägar att gå, så att det garanterat inte blir majoritet för någon av dem? Det finns klara risker med att strategidokumentet blir rätt god litteratur om hur partiorganisationen borde fungera, men inte så mycket mer.
Om inte förr, så måste partiledningen sätta ner foten när kongressen är avslutad. För mig är kongressdiskussionen om strategidokumentet inte särskilt intressant. Hur bra saker där än står, kommer ingenting att hända utan en handlingskraftig partiledning. Det viktiga är att strategidokumentet får konkret betydelse. Hur mycket våld tänker partiledningen använda för att ge det det? Alldeles för lite, är jag rädd för.
Partiledningen skulle heller aldrig ha väntat med att vara partiledning till 2012. Det var dumt. Det är bara partiledningen som kan organisera relevanta nystartsgrupper, brainstormingmöten, utvärderingar, grafiska förändringar, särskilda satsningar, fokusgrupper, politiska prioriteringar, nyanställningar, omorganisationer. Det är helt enkelt de som måste ta tag i det här: engagerat, med fantasi, twentyfour-seven, kolikbarn hemma ingen ursäkt.
Man kan be medlemmarna fundera på framtiden. Man kan också utöva ledarskap: välja en linje och stå till svars för den på nästa kongress. Det är lika god demokrati som något annat.
2011-06-13
Med andra medlemmar kan det gå!
Mycket klokt har sagts efter samtliga vänsterns valnederlag på 2000-talet. Det har inte hindrat dem att upprepas. Men nu har eftervalsdebatten förts med ett allvar som känts större än tidigare.
Lars Ohlys olyckliga ögonblick av självgodhet på valnatten – att partiet ”gjort det bättre än någon någonsin hade kunnat kräva” – kostade honom en framtidskommission. Det blev nödvändigt för partiledningen att erkänna allvaret i fem förlorade val i rad. Kommissionens slutprodukt har nu upphöjts till strategidokument, att behandlas på kongressen 2012.
Kongressbehandlingen i sig väcker frågor. Det är rimligt att lyfta dit de politiska vägvalen. Men ska man rösta om huruvida partiets kommunikationsarbete ska bedrivas professionellt? Att till exempel politisk retorik måste handla om att ”beröra”, som kommissionen påpekar – det kan inte vara förhandlingsbart i ett modernt parti.
Dokumentet i sig är bra. Det pekar på nödvändigheten av röda trådar, att välja rätt strider, att tala till väljarnas hjärtan, att inte rädas det populära, att hämta hem politiska segrar. Allting hade kunnat underbyggas bättre – fattiga tio sidor ger ingen tyngd åt arbetet – men kommissionen vågar utmana flera dåliga partitraditioner.
Fast en sådan tradition bevarar man: partiets eviga längtan efter andra medlemmar än dem det har. Vänsterpartisten är för gammal, för vit, för medelklassig. Det är nästan alltid en annorlunda medlemskader som ska förlösa partiet. Att bygga framgång med det parti man faktiskt har skulle också kunna vara en utgångspunkt.
(Ledarstick publicerat i Flamman 26 maj.)
2011-04-01
Libyen kräver fler åsikter än ja eller nej
Idag beslutar riksdagen om att delta i FN-anfallet mot Libyen, som nu Nato har på entreprenad. Sverige är tydligen typ med i Nato.
Några vänsterpartister har deklarerat att de ska rösta nej, vilket hedrar dem. Vänsterpartiets lättvindiga stöd till insatsen debatterades också i partistyrelsen förra helgen, och det fanns åtminstone ett par avvikande röster där också. Att Vänsterpartiet i sitt enda formella uttalande fortfarande talar om "demonstranterna" i Libyen skänker hela ställningstagandet ett rätt yrvaket intryck.
Jag kan acceptera och förstå att även Vänsterpartiet kommer fram till att ett militärt angrepp är den enda utvägen, men inte att ställningstagande sker så lättvindigt. Inte ett ord om att ens försöka hitta en fredlig politisk lösning. Inte ett spår av kritik mot resolutionstexten, tolkningarna av uppdraget eller vad man själva anser är målet för attacken och vad som ska hända sedan. Vi pratar trots allt om ett parti som skriver så här i sitt partiprogram:
"När respekten för det nationella oberoendet undergrävs och det generella förbudet mot anfallskrig åsidosätts, då öppnas nya vägar för imperialistisk expansion. Alla beslut om militärt våld som en sista utväg för att skydda freden och de mänskliga rättigheterna måste fattas av FN. Det är viktigt att vid ställningstagande gällande internationella insatser inte bara förlita sig på FN mandat, en individuell bedömning måste ske i varje enskilt fall. När så behövs måste Folkrätten och FN-stadgan kunna hävdas gentemot säkerhetsrådet för att stärka FN:s ställning."
Stycket finns till yttermera visso i kapitlet "Grunder för en modern vänsterpolitik", så någon typ av tyngd måste det väl ha.
Om man säger att våld ska vara en sista utväg, ska man då inte åtminstone ställa kravet på sig själv att ha lite fantasi för att hitta andra utvägar? Vänsterpartiet beklagar inte ens att man misslyckats med det, utan framstår som lika trigger-happy som alla andra.
Om man säger att respekten för nationellt oberoende är viktigt, ska man då inte åtminstone resonera som om det nationella oberoendet existerade som ingångsvärde i beslutet?
Om man berömmer sig av att göra en självständig tolkning av folkrätten, ska man då inte åtminstone kommentera det faktum att vi förmodligen har att göra med ett ganska betydelsefullt prejudikat, där gränsen för när FN ska ingripa har sänkts till en mycket låg nivå?
(Om Rwanda behöver vi inte ens diskutera: jag anser inte att man ska sitta passiv när folkmord begås. Men Libyeninsatsen motiveras med alltifrån att det är ett folkmord, att ett folkmord skulle ha skett till att det räcker med skott mot oskyldiga demonstranter eller att diktaturer i största allmänhet bör avvecklas med vapenmakt. I den djungeln av motiv borde Vänsterpartiet mejsla ut sin hållning.)
Natochefen Anders Fogh Rasmussen för längre resonemang om folkrätten än Lars Ohly. Militärstrateger resonerar mer empatiskt än Hans Linde. För mig är det upp-och-ned-vända världen.
Man får gå till den utländska debatten för att kunna andas någorlunda frisk luft. Samma invändning som Aron Etzler reser i en klok ledare i Flamman, rapporterar Juridikbloggen om att juridikprofessor Reinhard Merkel har i Allgemeine Zeitung - att FN de facto ingriper i ett inbördeskrig, inte i ett krig mot en oskyddad civilbefolkning:
"Säkerhetsrådet har i sin resolution skapat ett farligt prejudikat att det är godtagbart att utifrån ingripa i inbördeskrig: helt bortsett ifrån att detta ifrågasätter själva den grund på vilken det westfaliska systemet vilar – att stater även i extreme situationer har rätt att reglera sina interna förhållanden själva, bortsett måhända folkmord – öppnar den för en ovälkommen beskäftig interventionism med politiska, snarare än juridiska, förtecken."
Samma motivering hade ju för övrigt tyska utrikesministern Westerwelle när Tyskland lade ned sin röst i FN:s säkerhetsråd. (När skjutglada svenska debattörer ska försvara angreppet glömmer de dock helst Tyskland, Brasilien och Indien och vill gärna få det till att det bara var Kina och Ryssland som protesterade.)
Understödet till rebellerna i anfallet mot Ajdabija för ett par dagar sedan understryker mycket tydligt att det var länge sedan någon i Nato tolkade FN-mandatet som att bara upprätthålla en flygförbudszon. Om detta har Vänsterpartiet inte sagt flaska. Partiets enda officiella uttalande är fortfarande ett som stödjer en "flygförbudszon" för att skydda "demonstranter". Det ställningstagandet räcker inte. Det krävs åsikter om mycket, mycket mer i Libyenfrågan - helt enkelt eftersom Libyenfrågan innefattar så många, många fler politiska frågor än bara ja eller nej till FN-resolutionen. Vi får se om något händer i dagens riksdagsdebatt.
Några vänsterpartister har deklarerat att de ska rösta nej, vilket hedrar dem. Vänsterpartiets lättvindiga stöd till insatsen debatterades också i partistyrelsen förra helgen, och det fanns åtminstone ett par avvikande röster där också. Att Vänsterpartiet i sitt enda formella uttalande fortfarande talar om "demonstranterna" i Libyen skänker hela ställningstagandet ett rätt yrvaket intryck.
Jag kan acceptera och förstå att även Vänsterpartiet kommer fram till att ett militärt angrepp är den enda utvägen, men inte att ställningstagande sker så lättvindigt. Inte ett ord om att ens försöka hitta en fredlig politisk lösning. Inte ett spår av kritik mot resolutionstexten, tolkningarna av uppdraget eller vad man själva anser är målet för attacken och vad som ska hända sedan. Vi pratar trots allt om ett parti som skriver så här i sitt partiprogram:
"När respekten för det nationella oberoendet undergrävs och det generella förbudet mot anfallskrig åsidosätts, då öppnas nya vägar för imperialistisk expansion. Alla beslut om militärt våld som en sista utväg för att skydda freden och de mänskliga rättigheterna måste fattas av FN. Det är viktigt att vid ställningstagande gällande internationella insatser inte bara förlita sig på FN mandat, en individuell bedömning måste ske i varje enskilt fall. När så behövs måste Folkrätten och FN-stadgan kunna hävdas gentemot säkerhetsrådet för att stärka FN:s ställning."
Stycket finns till yttermera visso i kapitlet "Grunder för en modern vänsterpolitik", så någon typ av tyngd måste det väl ha.
Om man säger att våld ska vara en sista utväg, ska man då inte åtminstone ställa kravet på sig själv att ha lite fantasi för att hitta andra utvägar? Vänsterpartiet beklagar inte ens att man misslyckats med det, utan framstår som lika trigger-happy som alla andra.
Om man säger att respekten för nationellt oberoende är viktigt, ska man då inte åtminstone resonera som om det nationella oberoendet existerade som ingångsvärde i beslutet?
Om man berömmer sig av att göra en självständig tolkning av folkrätten, ska man då inte åtminstone kommentera det faktum att vi förmodligen har att göra med ett ganska betydelsefullt prejudikat, där gränsen för när FN ska ingripa har sänkts till en mycket låg nivå?
(Om Rwanda behöver vi inte ens diskutera: jag anser inte att man ska sitta passiv när folkmord begås. Men Libyeninsatsen motiveras med alltifrån att det är ett folkmord, att ett folkmord skulle ha skett till att det räcker med skott mot oskyldiga demonstranter eller att diktaturer i största allmänhet bör avvecklas med vapenmakt. I den djungeln av motiv borde Vänsterpartiet mejsla ut sin hållning.)
Natochefen Anders Fogh Rasmussen för längre resonemang om folkrätten än Lars Ohly. Militärstrateger resonerar mer empatiskt än Hans Linde. För mig är det upp-och-ned-vända världen.
Man får gå till den utländska debatten för att kunna andas någorlunda frisk luft. Samma invändning som Aron Etzler reser i en klok ledare i Flamman, rapporterar Juridikbloggen om att juridikprofessor Reinhard Merkel har i Allgemeine Zeitung - att FN de facto ingriper i ett inbördeskrig, inte i ett krig mot en oskyddad civilbefolkning:
"Säkerhetsrådet har i sin resolution skapat ett farligt prejudikat att det är godtagbart att utifrån ingripa i inbördeskrig: helt bortsett ifrån att detta ifrågasätter själva den grund på vilken det westfaliska systemet vilar – att stater även i extreme situationer har rätt att reglera sina interna förhållanden själva, bortsett måhända folkmord – öppnar den för en ovälkommen beskäftig interventionism med politiska, snarare än juridiska, förtecken."
Samma motivering hade ju för övrigt tyska utrikesministern Westerwelle när Tyskland lade ned sin röst i FN:s säkerhetsråd. (När skjutglada svenska debattörer ska försvara angreppet glömmer de dock helst Tyskland, Brasilien och Indien och vill gärna få det till att det bara var Kina och Ryssland som protesterade.)
Understödet till rebellerna i anfallet mot Ajdabija för ett par dagar sedan understryker mycket tydligt att det var länge sedan någon i Nato tolkade FN-mandatet som att bara upprätthålla en flygförbudszon. Om detta har Vänsterpartiet inte sagt flaska. Partiets enda officiella uttalande är fortfarande ett som stödjer en "flygförbudszon" för att skydda "demonstranter". Det ställningstagandet räcker inte. Det krävs åsikter om mycket, mycket mer i Libyenfrågan - helt enkelt eftersom Libyenfrågan innefattar så många, många fler politiska frågor än bara ja eller nej till FN-resolutionen. Vi får se om något händer i dagens riksdagsdebatt.
2010-09-07
En bröstpump är liten, ojämställdheten stor
I bröstpumpens kölvatten måste man ändå påpeka att även Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund uppmuntrar kvinnor att "avbryta amningen" efter halva tiden. Regeringens jämställdhetsbonus faller ju ut med sitt maxbelopp om man delar exakt lika.
Andra har påpekat att andelen kvinnor som fortfarande helammar efter ett halvår är mycket låg.
Precis som Ohly själv sagt, ska man nog ändå försöka vrida diskussionen från det totalt privata. Med bröstpumpsdebatten har diskusssionen om individualiserad föräldraförsäkring slagit i botten och hamnat precis där högern vill ha den. För att återanvända ett gammalt blogginlägg:
Misstaget de rödgröna, eller för den delen förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring i största allmänhet, gör är att man pratar för mycket om barn och för lite om kvinnors arbetsmarknad.
För det är ju så här: om "man ska få göra som man vill" så slutar det med att arbetande kvinnor inte får göra som de vill. Ditt "privata" val av hur länge du ska vara hemma, påverkar alla kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor påverkas konkret, varje dag på jobbet, av det ojämna uttaget av föräldradagar, oavsett om de själva är sterila och ointresserade av att skaffa barn. Lägre förväntningar, sämre utveckling i jobbet och sämre lön är effekten av att arbetsgivare räknar med högre frånvaro för kvinnor än för män. Det är konkreta effekter av det ojämna uttaget - till skillnad från mycket flummigare funderingar om hur det utvecklar pappor att få vara med sina barn. Och det är ingen karriärfråga för överklassen - det handlar lika mycket om chansen för en ung tjej att få bli teamledare på stålverket i Oxelösund.
Kort sagt: så länge Göran Hägglund får prata på "pappa hemma"-temat istället för det för honom mycket obekvämare "kvinna på jobbet"-temat, kommer förespråkarna för individualiserad föräldraförsäkring - eller mer modesta förespråkare för ett jämnare uttag - att ha mycket svårt att vinna debatten. Jämställdheten i familjen fixar familjen bäst själva, tycker väljarna (enligt övertygande undersökningar). Utmaningen är alltså att visa att detta är en större fråga än för den enskilda familjen, att man påverkar sin granne genom sitt skenbart privata val. Föräldraförsäkringen måste bli en arbetsmarknadsfråga för att bli en vinnare. Och det handlar inte om pappor och mammor - det handlar om kvinnor.
Andra har påpekat att andelen kvinnor som fortfarande helammar efter ett halvår är mycket låg.
Precis som Ohly själv sagt, ska man nog ändå försöka vrida diskussionen från det totalt privata. Med bröstpumpsdebatten har diskusssionen om individualiserad föräldraförsäkring slagit i botten och hamnat precis där högern vill ha den. För att återanvända ett gammalt blogginlägg:
Misstaget de rödgröna, eller för den delen förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring i största allmänhet, gör är att man pratar för mycket om barn och för lite om kvinnors arbetsmarknad.
För det är ju så här: om "man ska få göra som man vill" så slutar det med att arbetande kvinnor inte får göra som de vill. Ditt "privata" val av hur länge du ska vara hemma, påverkar alla kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor påverkas konkret, varje dag på jobbet, av det ojämna uttaget av föräldradagar, oavsett om de själva är sterila och ointresserade av att skaffa barn. Lägre förväntningar, sämre utveckling i jobbet och sämre lön är effekten av att arbetsgivare räknar med högre frånvaro för kvinnor än för män. Det är konkreta effekter av det ojämna uttaget - till skillnad från mycket flummigare funderingar om hur det utvecklar pappor att få vara med sina barn. Och det är ingen karriärfråga för överklassen - det handlar lika mycket om chansen för en ung tjej att få bli teamledare på stålverket i Oxelösund.
Kort sagt: så länge Göran Hägglund får prata på "pappa hemma"-temat istället för det för honom mycket obekvämare "kvinna på jobbet"-temat, kommer förespråkarna för individualiserad föräldraförsäkring - eller mer modesta förespråkare för ett jämnare uttag - att ha mycket svårt att vinna debatten. Jämställdheten i familjen fixar familjen bäst själva, tycker väljarna (enligt övertygande undersökningar). Utmaningen är alltså att visa att detta är en större fråga än för den enskilda familjen, att man påverkar sin granne genom sitt skenbart privata val. Föräldraförsäkringen måste bli en arbetsmarknadsfråga för att bli en vinnare. Och det handlar inte om pappor och mammor - det handlar om kvinnor.
2010-07-06
Vad kostar det?
Den här bibliska visionen om att lejon ska sova bredvid lamm - är den verkligen finansierad fullt ut?
Är framtiden i sin helhet överhuvudtaget budgeterad, eller får vi vänta med den tills det statsfinansiella läget så tillåter?
I landet där varje kamrer är en potentiell politiker finns det en fråga som aldrig är för futtig för att ställa, i något sammanhang: Vad kostar det?
Inte ens när Lars Ohly i Almedalen tydligt deklarerade att han skulle prata om "visioner" - en eftergift åt Mona Sahlin för att få låta som en vänsterpartist ibland, kan man tänka - slipper han skäll för att talet inte innehöll några "kostnadsberäkningar". Man skulle kunna tänka sig ett politiskt klimat där detta inte är det spontana svaret på alla idéer om hur vi ska inrätta framtiden. Man skulle kunna tänka sig ett politiskt klimat där det ansågs ganska inskränkt och tråkigt att svara på alla reformidéer genom att kräva att få veta exakt var pengarna ska tas.
Men man skulle också vara ganska nöjd med bara lite mer spirituella kamrerer, som räknade men som räknade på hela samhällsnyttan, och på sikt.
Kom igen, borgare: er kritik av socialismen handlar väl inte om att den kostar för mycket?
Även världens sämsta politiska journalister (de svenska, vars problem är att de inte är intresserade av politik) har en strikt statsbudgetvinkel på allting, förmodligen eftersom det är en lätt fråga att komma på att ställa ("hur ska ni betala") även för den som inte är intresserad av politik.
Sa jag att frågan om finansiering ställs i alla sammanhang? Nä, inte riktigt alla: den som vill sänka skatten blir sällan ställd mot väggen om vilka utgifter som ska betala de krympta inkomsterna. En skattesänkning låter så himla gratis. Det vi har att göra med är alltså inte ett budgetperspektiv (i så fall skulle det vara lika hårda krav på att balansera skattesänkningar) utan den gamla vanliga högerallergin mot offentliga utgifter. Socialdemokratiska partistrateger kämpar för att komma ikapp (M) i fråga om trovärdighet i ekonomiska frågor, men de kommer såklart aldrig att lyckas så länge Anders Borg får vara hur ansvarslös som helst med inkomstsidan utan att ifrågasättas. Men det socialdemokratiska pratet om "ordning och reda i finanserna" fungerar också som en modern demarkationslinje gentemot Vänsterpartiet. Där man tidigare hade demokratin eller utrikespolitiken, återstår nu nästan bara att utmåla (V) som slarvigt med pengar. Därför ingår också Mona Sahlin allt som oftast i gyckelspelet kring finansiering och budgetering, där den som har råd med minst alltid vinner ansvarstagarpriset.
Är framtiden i sin helhet överhuvudtaget budgeterad, eller får vi vänta med den tills det statsfinansiella läget så tillåter?
I landet där varje kamrer är en potentiell politiker finns det en fråga som aldrig är för futtig för att ställa, i något sammanhang: Vad kostar det?
Inte ens när Lars Ohly i Almedalen tydligt deklarerade att han skulle prata om "visioner" - en eftergift åt Mona Sahlin för att få låta som en vänsterpartist ibland, kan man tänka - slipper han skäll för att talet inte innehöll några "kostnadsberäkningar". Man skulle kunna tänka sig ett politiskt klimat där detta inte är det spontana svaret på alla idéer om hur vi ska inrätta framtiden. Man skulle kunna tänka sig ett politiskt klimat där det ansågs ganska inskränkt och tråkigt att svara på alla reformidéer genom att kräva att få veta exakt var pengarna ska tas.
Men man skulle också vara ganska nöjd med bara lite mer spirituella kamrerer, som räknade men som räknade på hela samhällsnyttan, och på sikt.
Kom igen, borgare: er kritik av socialismen handlar väl inte om att den kostar för mycket?
Även världens sämsta politiska journalister (de svenska, vars problem är att de inte är intresserade av politik) har en strikt statsbudgetvinkel på allting, förmodligen eftersom det är en lätt fråga att komma på att ställa ("hur ska ni betala") även för den som inte är intresserad av politik.
Sa jag att frågan om finansiering ställs i alla sammanhang? Nä, inte riktigt alla: den som vill sänka skatten blir sällan ställd mot väggen om vilka utgifter som ska betala de krympta inkomsterna. En skattesänkning låter så himla gratis. Det vi har att göra med är alltså inte ett budgetperspektiv (i så fall skulle det vara lika hårda krav på att balansera skattesänkningar) utan den gamla vanliga högerallergin mot offentliga utgifter. Socialdemokratiska partistrateger kämpar för att komma ikapp (M) i fråga om trovärdighet i ekonomiska frågor, men de kommer såklart aldrig att lyckas så länge Anders Borg får vara hur ansvarslös som helst med inkomstsidan utan att ifrågasättas. Men det socialdemokratiska pratet om "ordning och reda i finanserna" fungerar också som en modern demarkationslinje gentemot Vänsterpartiet. Där man tidigare hade demokratin eller utrikespolitiken, återstår nu nästan bara att utmåla (V) som slarvigt med pengar. Därför ingår också Mona Sahlin allt som oftast i gyckelspelet kring finansiering och budgetering, där den som har råd med minst alltid vinner ansvarstagarpriset.
2010-05-20
Ohly hamnar helt rätt om Vilks
Enligt den moderna liberalismen får man absolut inte tänka två tankar samtidigt - åtminstone inte som Sydsvenskan uttolkar den. Man kan alltså inte tycka att Lars Vilks är en idiot, men tillerkänna honom rätten att vara en idiot. Detta (enda rimliga) synsätt ska nu Lars Ohly hängas ut för. Dumma Ohly fattar inte att en politikers enda uppgift är att med stort allvar upprepa att vi inte accepterar några hot mot yttrandefriheten. (Vilket ju redan står i grundlagen.) Trots att konsten är en del av samhället och därmed självklart också politisk, får en politiker inte - tycks det, i fallet Vilks - på något sätt kommentera konst på något annat sätt än att - den ska få utövas.
Självklart gäller dock helt andra regler för folkpartister (tro aldrig något annat), som när borgarrådet i Stockholm Birgitta Rydell 2002 beordrade stängning av en konstutställning med graffiti med motiveringar som att utställarna var "kriminella", att grafitti inte var konst mm. Eller som när Lena Adelsohn Liljeroth (förvisso moderat) i media kallar ett examensarbete från Konstfack "konstnärligt förkastligt".
Då var det minsann inte lika viktigt att "bara hålla sig till frågan om yttrandefrihet", den pseudoliberala dumstrut som Mona Sahlin med flera nu glatt tagit på sig.
Yttrandefrihetsfrågan är ju redan avgjord: lagen är skriven och upprätthålls med tillgängliga resurser. Det enda som återstår är att diskutera allt annat än yttrandefriheten.
Politiker får recensera konst. Det är till och med nödvändigt att politiker recenserar konst när den riktar sig mot en utsatt religiös minoritet, utan andra syften än att håna. Konst som sparkar nedåt. Det är nytt - den reaktionära konsten i historien har snarare heroiserat sina egna än förvridit anletena på de förhatliga - och det nästan kräver politisk reflektion. Att de liberala ledarredaktionerna går i max-spinn just nu måste ha ett direkt samband med att Vilks senaste framträdande i Uppsala tydligare än någonsin tidigare visade hur sorgligt tomt på innehåll hans konstnärsgärning är. Det enda som återstår är en provokation som han maniskt driver vidare i ett desperat sökande efter bekräftelse på att han inte ska få göra det han gör.
Yttrandefriheten hotas inte av kritik mot det man har sagt. Den kritiken är någon annans yttrandefrihet, och en del av ett öppet samhälle. "Rätten" att måla rondellhundar är inte "rätten" att slippa öronbedövande skäll från kritiker. Och vi får nog tillerkänna de folkvalda privilegiet att tycka till utan att i det se ett latent hot om förbudslagstiftning. Det är ett lite sorgligt debattklimat när de som uttalar sig om Vilks faktiskt känner sig tvungna att lägga till ett "...men jag tycker förstås att han har full rätt att...". Hallå - kan vi inte bara förutsätta det tills någon föreslår något annat?
En kryddning av hela den senast uppblossade Vilks-affären är en intressant liberal självmotsägelse: I diskussionen om Nationell Idags presstöd låg, enligt flera liberala tyckare, det demokratiska värdet inte i det formella - allas lika rätt till stöd för tryckning av tidningar - utan i innehållet, vad man uttryckte. Bra för demokratin är när demokratiska åsikter sprids. När det gäller Vilks hävdar samma liberaler (DN:s kulturchef Björn Wiman är ett exempel) tvärtom att det demokratiska värdet ensidigt finns i det formella - rätten, principen - innehållet ska inte ens diskuteras.
Men man får väl laga efter läge som liberal intellektuell.
Självklart gäller dock helt andra regler för folkpartister (tro aldrig något annat), som när borgarrådet i Stockholm Birgitta Rydell 2002 beordrade stängning av en konstutställning med graffiti med motiveringar som att utställarna var "kriminella", att grafitti inte var konst mm. Eller som när Lena Adelsohn Liljeroth (förvisso moderat) i media kallar ett examensarbete från Konstfack "konstnärligt förkastligt".
Då var det minsann inte lika viktigt att "bara hålla sig till frågan om yttrandefrihet", den pseudoliberala dumstrut som Mona Sahlin med flera nu glatt tagit på sig.
Yttrandefrihetsfrågan är ju redan avgjord: lagen är skriven och upprätthålls med tillgängliga resurser. Det enda som återstår är att diskutera allt annat än yttrandefriheten.
Politiker får recensera konst. Det är till och med nödvändigt att politiker recenserar konst när den riktar sig mot en utsatt religiös minoritet, utan andra syften än att håna. Konst som sparkar nedåt. Det är nytt - den reaktionära konsten i historien har snarare heroiserat sina egna än förvridit anletena på de förhatliga - och det nästan kräver politisk reflektion. Att de liberala ledarredaktionerna går i max-spinn just nu måste ha ett direkt samband med att Vilks senaste framträdande i Uppsala tydligare än någonsin tidigare visade hur sorgligt tomt på innehåll hans konstnärsgärning är. Det enda som återstår är en provokation som han maniskt driver vidare i ett desperat sökande efter bekräftelse på att han inte ska få göra det han gör.
Yttrandefriheten hotas inte av kritik mot det man har sagt. Den kritiken är någon annans yttrandefrihet, och en del av ett öppet samhälle. "Rätten" att måla rondellhundar är inte "rätten" att slippa öronbedövande skäll från kritiker. Och vi får nog tillerkänna de folkvalda privilegiet att tycka till utan att i det se ett latent hot om förbudslagstiftning. Det är ett lite sorgligt debattklimat när de som uttalar sig om Vilks faktiskt känner sig tvungna att lägga till ett "...men jag tycker förstås att han har full rätt att...". Hallå - kan vi inte bara förutsätta det tills någon föreslår något annat?
En kryddning av hela den senast uppblossade Vilks-affären är en intressant liberal självmotsägelse: I diskussionen om Nationell Idags presstöd låg, enligt flera liberala tyckare, det demokratiska värdet inte i det formella - allas lika rätt till stöd för tryckning av tidningar - utan i innehållet, vad man uttryckte. Bra för demokratin är när demokratiska åsikter sprids. När det gäller Vilks hävdar samma liberaler (DN:s kulturchef Björn Wiman är ett exempel) tvärtom att det demokratiska värdet ensidigt finns i det formella - rätten, principen - innehållet ska inte ens diskuteras.
Men man får väl laga efter läge som liberal intellektuell.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)