Därför minskar SD

En av vårens bästa politiska nyheter är förstås att Sverigedemokraternas opinionsstöd har börjat vända nedåt. Jag tror att det kommer fortsätta så. Inte heller i dagens Sifo får partiet någon siffra som kommer att vända trenden i sammanvägningen i poll of polls.

Och detta sker alltså samtidigt som det skulle kunna vara som Lena Mellin skriver, att protesterna i samband med Jimmie Åkessons Sverigeturné "spelar honom i händerna". Men den eventuella effekten vägs i så fall upp av någonting annat.

Dessutom är fortfarande M ett dåligt regeringsparti och S ett dåligt oppositionsparti. SD skulle kunnat fortsätta växa på bekostnad av båda. Det börjar bli en allmän sanning att S och M kopierar sig allt mer lika i den politiska mitten, och att det gynnar ytterkanterna. Men i de senaste opinionsmätningarna har det ovanliga inträffat, att M minskar utan att SD lyckas fånga upp de rösterna. Eller, återigen: om SD gjort det, så har den eventuella effekten i så fall vägts upp av någonting annat.

Vad är då "någonting annat"?

Jag tror att de senaste månadernas makalösa antinazistiska folkrörelse helt enkelt har svept med sig Sverigedemokraterna: när nazisterna har lyfts fram har det blivit uppenbart hur mycket grundinställningen och retoriken ändå är densamma som SD:s. Svenska Motståndsrörelsen har helt enkelt släpat salongsrasismen i smutsen en aning. Det har blivit lätt att vara antirasist när rasismen tagit sig så grova uttryck som i Kärrtorp och Malmö - men det har också blivit svårare att dra en tydlig gräns vid just SD. Det blir inte logiskt att protestera vilt mot nazism i uniform samtidigt som man tiger om rasism i riksdagskostym. Därför får nu vinterns antinazistiska kamp en fortsättning i arbetsplatsprotester mot Jimmie Åkesson.

Om resonemanget ovan är korrekt, betyder det att idén att SD normaliseras i samma takt som nya högerextrema partier kommer in på scenen, inte stämmer. SD känns inte mer normala bara för att det finns partier som är ännu värre: tvärtom påminns väljarna om vilket träsk de har rötterna i.

Jämför gärna med vänsterns historia. Enligt normaliseringsresonemanget borde VPK ha blivit rumsrent när maoister, vänsterterrorister och allehanda bokstavskombinationer fick kraftig uppmärksamhet i slutet av 60- och början av 70-talet. Men det hände inte, och orsaken är förmodligen exakt densamma: extremvänstern förstörde helt enkelt bilden av vänstern i allmänhet, och då hjälpte det inte hur vattenkammade (nåja) riksdagskommunisterna var.

Om protesterna mot Åkessons arbetsplatsbesök må sägas följande: om uppmärksamheten ska gynna SD, måste folk i allmänhet känna att det är oschysst att anställda inte vill träffa SD-ledaren. Det tror jag inte att de gör. Tvärtom påminns de om att SD av många inte betraktas som ett parti bland andra. Om Jimmie Åkesson däremot stängs ute av ledningarna på arbetsplatserna (framför allt de politiskt styrda) så att anställda inte får träffa honom, kan det upplevas som dåligt fair play och stärka SD:s outsiderroll. Men en sådan effekt måste fortfarande vägas mot att SD uppfattas som kontroversiellt på ett dåligt sätt. Det värsta som kan hända är trots allt inte att SD kan gråta krokodiltårar om att de förtrycks av etablissemanget - det är att de blir etablissemanget.

Sd tjänar inte på tårtattacken

Tårtningen av Jimmie Åkesson startade en diskussion med - no pun intended - många bottnar. Den intressanta delen handlade om huruvida Sverigedemokraterna tjänar på en sådan här attack. Stärker det deras martyrstatus?

Knappast. Sverigdemokraterna vill bli attackerade, förolämpade och utestängda av etablissemanget - inte av enstaka Södermalmsbor.

Effekten när ett ytterlighetsparti attackeras är inte sympatier, snarare att bilden av dem som ytterlighetsparti förstärks, utifrån ungefär ett sådant här resonemang: Vem som helst attackeras inte mitt på öppna gatan. Alltså är det förmodligen något suspekt med den som attackeras.

Vänstern i Sverige spelade länge på sin roll som offer. Det fanns inte en VPK-historik som inte tog upp mordbränder och beskjutning. Men jag är övertygad om att sådant snarast bekräftade bilden av att kommunisterna inte var ett helt normalt parti.

Om det här resonemanget stämmer, är det bra att Sverigedemokraterna utsätts för äggkastning och tårtor. Det behöver inte betyda att man rekommenderar det - det är ett brott och ska vara ett brott - men ja: jag tror att effekten är precis den eftersträvade. I just den här situationen, gentemot just Sverigedemokraterna.

Däremot stärks alla partier internt av attacker utifrån. Problemet med just gräddtårtor är att det är svårt att heroisera och bygga stolta myter kring sådan utsatthet. Minus för Sverigdemokraterna igen.

Men sossarna efter mordet på Palme då? Arbeiderpartiet efter Utöya? Tja, det var helt andra partier på andra ställen på den politiska skalan. Och frågan är om sådana kända sympatieffekter inte har en hel del med politik att göra. Det har handlat om nationella katastrofer, som har förändrat den politiska dagordningen. Uteslut inte att det är det som väljarna har påverkats av. Som vanligt gäller att väljare är kloka. Om man inte själv får en pockande lust att rösta på en tårtad partiledare, ska man nog utgå från att andra inte resonerar dummare.

---------------

Uppdatering: Ett förtydligande. Med "bra" att Sverigedemokraterna utsätts menar jag endast att det faktiska resultatet blir att ett rasistiskt parti fortsätter ha stämpeln av ett parti i marginalen. Det lär alla demokrater tycka är bra. Det betyder inte att metoderna är acceptabla. Jag förbehåller mig dock rätten att analysera även resultatet av idiotmetoder med öppna ögon.

Ta över Sd-väljarna med egen politik

Dags i Almedalen för Sveriges bästa oppositionspolitiker, Jimmie Åkesson.

Sett till väljaropinionen är det ju så. Ingen parti har ökat så mycket sedan förra valet.

Det är också ett tal från en av landets mest välbetalda politiska pampar, en makthavare, som leder ett högerparti som garanterar fortlevnaden för Europas tröttaste regering -  utan att ens lyckas sätta särskilt stort avtryck.

Jag tror att sådana beskrivningar måste få större utrymme vid sidan av bilden av enfrågerasisten Jimmie Åkesson, en bild som Miljöpartiet nu ska förstärka genom att ”ta debatten” om invandring med Sverigedemokraterna.

Även om främlingsfientlighet är Sd:s enda starka profilfråga och även om deras väljare åsiktsmässigt skiljer ut sig i den frågan, finns det ingen anledning att tro att just dessa väljare är totalt endimensionella. Det är trots allt bara två tredjedelar av Sverigedemokraternas väljare som svarar att invandring är en ”viktig” fråga för partivalet. (Det remarkabla i sammanhanget är faktiskt att en tredjedel inte ens nämner invandringsfrågan – inte att två tredjedelar gör det.) Och de som nämner den säger faktiskt inte att det är den allt överskuggande frågan. Och – för att slutföra tankekedjan – de som har den som den allt överskuggande frågan kan förmodligen påverkas att ersätta den med andra frågor.

Tar vi Sverigedemokraternas väljare på allvar – och det har skrivits mycket klokt om att göra det de senaste åren – måste vi, precis som för andra väljare, tro att det är samhällsutvecklingen i stort som motiverar deras röstande. (I det perspektivet är det inte så konstigt att järnrörsskandalen inte ledde till några tappade röster. Om inte du och jag byter parti på grund av att någon företrädare gör bort sig, så gör nog inte sverigedemokratiska väljare det heller.)

Sd:s främlingsfientlighet slår inte an därför att det är en fördom som möter fördomar, den slår an därför att det är en politiskt begriplig förklaring och ett förslag på lösning. Givet att Sverigedemokraterna lyckas med två ganska avancerade reptrick - att maskera sitt stödröstande med regeringen och att skadebegränsa partimedlemmarnas rasistiska "klavertramp" - är den viktigaste orsaken till att Sverigedemokraterna gått framåt är att de är ett skickligt oppositionsparti. Den naturliga ordningen i en demokrati har alltid varit att oppositionen går framåt mellan valen: det som har varit avvikande sedan 2010 är ur det perspektivet inte Sverigedemokraternas och Miljöpartiets framgångar, utan Socialdemokraternas och Vänsterpartiets rätt futtiga sympativinster.

Regeringen är mindre populär än på länge och folk ser rätt mörkt på framtiden. Sverigedemokraterna är duktiga på att fånga upp det missnöjet. Anders Borg gör sitt bästa för att få väljarna att tro att jobbkrisen är något som kommer utitrån, utom räckhåll för regeringen; att det är ekonomi, inte politik. Sverigedemokraterna säger tvärtom att det är möjligt att göra något: de säger att krisen, och problemen inom välfärden, är politiskt skapade och lovar att det går att ändra på genom att rösta annorlunda 2014.

Samtidigt ägnar sig den övriga oppositionen (förutom Vänsterpartiet) åt uppgörelser med regeringen och flirt med mittenpartierna. Det har de sina goda skäl för, men det skickar inte några signaler om ett tydligt alternativ till alliansen. Uppgörelserna gör det också svårt för Löfven, Fridolin och Romson att skälla Åkesson för regeringsunderlag. Det är de ju själva till och från. Det är synd, eftersom det är någonting som de politikermisstroende Sd-väljarna skulle behöva höra.

Att inte heller regeringen vill utmåla Jimmie Åkesson som makthavare är självklart, men de bidrar å sin sida till hans outsider-image genom att inte erkänna honom som höger. Det innebär att de i praktiken placerar Sverigedemokraterna precis där Sverigedemokraterna själva vill placera sig: som en oberoende, tredje kraft – huserande i en helt egen politisk dimension. Den hjälpen skulle upphöra om bara högern kunde ta ordet ”högerextremism” i sin mun.

Hur ska Sverigedemokraterna bekämpas då?

Det ska de inte: deras väljare ska vinnas tillbaka.

Skillnaden är ganska stor. Det är skillnaden mellan att debattera invandring med Jimmie Åkesson i en tevestudio eller att driva en egen politik mot de samhällsförhållanden som skapar efterfrågan på ett rasistiskt parti över huvud taget. Det är, rent retoriskt, skillnaden mellan att vända sig till Jimmie Åkesson och försöka få honom att begripa hur fel han har eller att vända sig till Jimmie Åkessons väljare och utgå från deras perspektiv. Politik kan locka fram både goda och dåliga sidor hos folk. Sverigdemokraternas väljare är inte för evigt förlorade. Det gäller bara att vinna dem för andra problemformuleringar - men det bygger också på att man inte bara berättar hur fel det är med den problemformulering som de tills vidare fastnat för. Man måste bygga en annan fiendebild (som Stefan Arvidsson kallat det) från grunden.

Det var det Håkan Juholt gjorde så bra under sin korta partiledartid: istället för att magisteraktigt försöka undervisa en annan partiledare, talade han om problemen i Sverige idag som han tyckte att de borde uppfattas. Som om han inte hade hört vad Jimmie Åkesson sagt överhuvudtaget. För detta fick han skäll för att inte vara tillräckligt mycket antirasist. Med en sådan definition av antirasism är bara den antirasist, som tar debatten på rasisternas villkor.

Att ha bättre argument i ädel debatt har aldrig varit det enda sättet att ta ner en politisk motståndare. Titta gärna på hur Socialdemokraterna framgångsrikt marginaliserade kommunistpartiet under större delen av 1900-talet. Det är en slags mönstermodell för hur Sd borde bemötas: tig ihjäl partiet - men scanna noga av var de vinner väljare och möt dem med egna reformer.

Förutom att "ta debatten" genom att flytta agendan, är det viktigt att inte få det att verka som om det bara finns en alternativ röst när invandrings- och integrationsfrågor väl dyker upp. När Socialdemokraterna och Vänsterpartiet deltar i råskället på Jimmie Åkesson i SVT:s partiledardebatter skapar man bilden av ett enat etablissemang mot en ifrågasättande uppstickare. Men så är det ju egentligen inte: Vänsterpartiet är ju jättekritiskt mot segration och restriktiv flyktingpolitik: regeringen förtjänar att stå till svars lika mycket som Jimmie Åkesson. En sådan strategi – förutom att den inte får hela politikområdet att kretsa kring Åkesson – gör det också tydligt att regeringen inte börjat tillhöra de goda bara för att Sd lyckades komma in i riksdagen. Att Sd lyckats ta kål på alla andra konfliktlinjer inom invandringsområdet är ett stort misslyckande för de andra partierna.

Den som ska ta debatten med Sverigedemokraterna får inte heller utgå från att allting partiet säger ska bemötas genom att hävda den exakta motsatsen. Två exempel: att påstå att det inte finns någon ”svensk kultur” måste framstå som helt kollrigt för varje väljare som någon gång rest utomlands. Att inte alls diskutera i termer av ”svenskt” är att göra det väldigt svårt för sig. Vad det gäller att ta strid för är ju snarare att svenskheten är både föränderlig och konstruerad av människor med vitt skilda bakgrunder - precis som alla andra nationella särarter i världen.

Ett annat ogenomtänkt argument är att hävda att någon nationell gemenskap inte alls behövs, bara för att Sverigedemokraterna vill bygga en sådan efter etniska skiljelinjer. Men välfärdsstaten har alltid varit beroende av en gemensamhetskänsla, till exempel runt ett modernt politiskt projekt, som har gett förutsättningar för solidaritet och ansvarstagande. Det är inte nationen som ska vara kittet – men ett kitt behövs.

Det finns så mycket som vi inte kan påverka: hur Jimmie Åkesson hanteras med silkesvantar av pressen, hur media medvetet försöker skapa snackisar i frågor där de vet att de aktiverar den främlingsfientliga kommentarsfältsarmén, hur samtiden etnifierar snart sagt alla samhällsproblem, hur andra partier väljer usla motstrategier o s v. Men det Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har helt och hållet i sina egna händer är att lita på att Sverigedemokraternas väljare är nåbara och helt enkelt se till att bli bättre oppositionspartier.