S-högern håller liv i 90-talet

Satt som åhörare på s-kongressen i lördags. Det var både tragikomiskt (partistyrelsen: "låt oss gå åt vänster!" - vilda applåder; partistyrelsen: "låt oss gå åt höger!" - vilda applåder) och bara tragiskt, som när partistyrelsen gång på gång understryker att huvudstrategin i nästa val är att det inte ska finnas några skillnader mellan höger och vänster i svensk politik. Efter varje inlägg från någon partistyrelseledamot viskar jag till bänkgrannen "vilket parti vill inte det"? Hon har aldrig något bra svar.

Partistyrelsen vill att folk ska ha jobb. Partistyrelsen vill inte bry sig om driftsformerna. Partistyrelsen vill "kvalitetssäkra" i välfärden. Det känns som en 90-talskongress. Det känns som den unknaste socialdemokratiska rörelsen i Europa: full fart in mot mitten, just när man trodde att Blairs lågkalorisocialism var riktigt, riktigt ute.

Alla politiska redskap är liberala. Men partistyrelsen är bra på att berätta roliga historier och placera sig i rakt nedstigande led från Palm och Palme. Kanske en och annan anekdot från Fattigsverige. Det definierar dem som socialdemokrater - eftersom politiken inte gör det. Ylva Johansson säger saker som att "Företag ska inte få göra snabba, stora vinster genom att sänka kvaliteten i vården" och hela kongressen frustar av radikalitet. På läktaren genomför vi en argumentationsanalys och hör att följande scenarer är tänkbara:

Företag får göra snabba vinster genom att sänka kvaliteten i vården. (Bara de inte är stora.)

Företag får göra stora vinster genom att sänka kvaliteten i vården. (Bara de inte är snabba.)

Företag får göra snabba, stora vinster om de inte sänker kvaliteten i vården.

Och så vidare.

Mona pratar om att Reinfeldt ökat utanförskapet. Hon säger inte att det är ett värdelöst högerbegrepp. Sedan upprepar hon ett av partihögerns oftast använda slagord: den största orättvisan är mellan den som har ett jobb och den som inte har ett jobb. Den som säger så kan inte vara vänster: resonemanget utesluter klassamhället, ojämlikheten. Dessutom har Monas eget parti framgångsrikt byggt upp en modell som gör att det faktiskt bara är några tusenlappars skillnad mellan den som har jobb och den som inte har jobb. Visserligen har Mona själv varit med och gjort just orättvisan mellan den som har jobb och den som inte har jobb större (och hon vill inte att den ska bli mindre!), men herregud, titta på skillnader i löner, makt och inflytande bland de som har jobb. Det där lilla uttrycket dödar verkligen de sista marxistiska resterna i socialdemokraternas 2000-talsidé.

Och så det stolta talet om att partiet numera inte bryr sig om driftsformerna, utan nöjer sig med att kvalitetssäkra. Finns det alltså inte längre någon socialdemokratisk teori, någon idé om vad som fungerar och inte fungerar? Det här är verkligen politik som snusförnuftig förvaltning, inte som ideologier i strid. Vilket understryks av att "ideologisk" gärna används som ett skällsord: borgarnas utförsäljningar är ideologiska, säger partistyrelsen. Vilket fruktansvärt brott! Genomföra någonting för att man har en idé om vad som är rätt och fel - och inte bara för att det är bokföringsmässigt klokt! Det är bara i ett mycket sorgligt, teknokratiskt parti som ideologi kan användas som skällsord - och det är bara i ett skogstokigt parti som man kan tro att den attityden attraherar väljare. Över podiet svävar Göran Perssons ord om vad som är kärnan i att vara socialdemokrat: att kunna hantera kriser.

Det sorgliga med den här socialdemokratin är att den samtidigt innehåller så många positiva, radikala krafter, som gör så mycket bra - inte minst utomparlamentariskt genom böcker, tidskrifter, idédebatt, studieverksamhet. Men den minoriteten får banne mig skynda sig att komma i majoritet. Annars tar vänsterpartiet sossarna i handen på en skräckfärd mot avgrunden.