Vad kostar det?

Den här bibliska visionen om att lejon ska sova bredvid lamm - är den verkligen finansierad fullt ut?

Är framtiden i sin helhet överhuvudtaget budgeterad, eller får vi vänta med den tills det statsfinansiella läget så tillåter?

I landet där varje kamrer är en potentiell politiker finns det en fråga som aldrig är för futtig för att ställa, i något sammanhang: Vad kostar det?

Inte ens när Lars Ohly i Almedalen tydligt deklarerade att han skulle prata om "visioner" - en eftergift åt Mona Sahlin för att få låta som en vänsterpartist ibland, kan man tänka - slipper han skäll för att talet inte innehöll några "kostnadsberäkningar". Man skulle kunna tänka sig ett politiskt klimat där detta inte är det spontana svaret på alla idéer om hur vi ska inrätta framtiden. Man skulle kunna tänka sig ett politiskt klimat där det ansågs ganska inskränkt och tråkigt att svara på alla reformidéer genom att kräva att få veta exakt var pengarna ska tas.

Men man skulle också vara ganska nöjd med bara lite mer spirituella kamrerer, som räknade men som räknade på hela samhällsnyttan, och på sikt.

Kom igen, borgare: er kritik av socialismen handlar väl inte om att den kostar för mycket?

Även världens sämsta politiska journalister (de svenska, vars problem är att de inte är intresserade av politik) har en strikt statsbudgetvinkel på allting, förmodligen eftersom det är en lätt fråga att komma på att ställa ("hur ska ni betala") även för den som inte är intresserad av politik.

Sa jag att frågan om finansiering ställs i alla sammanhang? Nä, inte riktigt alla: den som vill sänka skatten blir sällan ställd mot väggen om vilka utgifter som ska betala de krympta inkomsterna. En skattesänkning låter så himla gratis. Det vi har att göra med är alltså inte ett budgetperspektiv (i så fall skulle det vara lika hårda krav på att balansera skattesänkningar) utan den gamla vanliga högerallergin mot offentliga utgifter. Socialdemokratiska partistrateger kämpar för att komma ikapp (M) i fråga om trovärdighet i ekonomiska frågor, men de kommer såklart aldrig att lyckas så länge Anders Borg får vara hur ansvarslös som helst med inkomstsidan utan att ifrågasättas. Men det socialdemokratiska pratet om "ordning och reda i finanserna" fungerar också som en modern demarkationslinje gentemot Vänsterpartiet. Där man tidigare hade demokratin eller utrikespolitiken, återstår nu nästan bara att utmåla (V) som slarvigt med pengar. Därför ingår också Mona Sahlin allt som oftast i gyckelspelet kring finansiering och budgetering, där den som har råd med minst alltid vinner ansvarstagarpriset.