Har du förtroende?

Under en vecka som domineras av partiledartal, säljer opinionsinstituten gärna in undersökningar om partiledarna som personer. Såklart. Politikerveckan flödar över av mätningar av "förtroende", allt under slagordet om personlighetens ökande betydelse i politiska val.

Det finns anledning att ifrågasätta det där, särskilt för vänstern. (Utöver det enkla: att sakfrågor och ideologi var ungefär lika starka bevekelsegrunder för väljarna i senaste valet). Kompetens och personligt förtroende var ovanligt viktigt för väljarna 2010, men det blev det ju delvis eftersom Per Schlingmann och alliansen satsade på att göra kompetens till en huvudfråga. En naturlig strategi för en regering. Kompetensen hos oppositionen är ju alltid svårare att bevisa.

Det vill säga: vad som är viktigt för väljarna bestäms också av vad partierna väljer att trycka på. Det var därför lite konstigt att se Carin Jämtin stå på Novus och Fokus förtroendeseminarium idag utan att invända mot det grundläggande antagandet.

Väljare röstar i första hand på politik och parti. Det finns det många exempel på. Olof Palme var till exempel mer personligt populär 1976, när han förlorade valet, än 1982, när han kom tillbaka och vann. Göran Persson har vunnit val samtidigt som han varit rätt illa omtyckt. Vänsterpartiets partiledare har historiskt varit väldigt omtyckta utan att lyckas dra upp partiets siffror. Det sista är särskilt ovanligt, enligt valforskarna. Det verkar som om en dålig partiledare på marginalen kan sänka ett parti - men en omtyckt kan nästan aldrig dra upp det.

Det är en helt annan sak att alla partier behöver en partiledare med skickligt handlag när det gäller att kommunicera politiken på ett smart sätt. Men det är ju något annat än det personliga "förtroende" som man kan fråga väljarna om.

En regering som har ont om förförande reformidéer kommer självklart att vilja spela ut kompetenskortet även 2014. I brist på tydliga politiska projekt som står emot varandra är det också naturligt att massmedia tvingas koncentrera sig på de uppenbara skillnaderna: att partierna styrs av olika personer. Det ligger i Socialdemokraternas och Vänsterpartiets intresse att inte hamna där. Vänsterväljare har generellt lägre politikerförtroende. Vänsterpartier ska därför prata mer om idéer. Simple as that.