Almedalstal: Det nöjda partiet

Åsa Romsons tal i Almedalen var ett tal från ett parti som inte är särskilt desperat. Med 9,5 i senaste Ipsos kunde Romson tvärtom kosta på sig att hålla ett ganska internt orienterat tal - det hade kunnat hållas på en partikongress - utan några nya idéer eller tydliga blinkningar i riktning mot nya väljargrupper.

Det kanske är förklaringen. Men det känns ändå vansinnigt att slösa bort 40 minuters total medieuppmärksamhet på att bara upprepa kända ställningstaganden. Ett sommartal ska vara personligt. Om det inte är personligt ska det åtminstone pröva några nya tankar. Om det inte prövar några nya tankar ska det åtminstone utveckla och förklara några grundläggande idéer på nya sätt (som Mona Sahlins fantastiska tal 2010). Och om det inte gör det ska det åtminstone komma med en nyhet.

Romson falerade på alla punkter. Dessutom till ackompanjemang av en direkt svag retorik, som bland annat illustrerade att det är bättre att läsa upp ett tal med säker hand från ett papper, än att snubbla på orden i ett inrepeterat tal.

Gimmicks som att lämna ett par symboliska glasögon till Fredrik Reinfeldt funkar inte heller. (Har någon sådan gimmick någonsin känts annat än ansträngd? Sluta ta med er prylar upp på scen!) Och plojen med Pär Holmgren blir politiskt märklig: menar Miljöpartiet att klimatfrågan inte är politisk? Och ska vi förstå det som att Miljöpartiet okritiskt bara upprepar vad enstaka experter och vetenskapsmän säger, utan någon politisk process däremellan? Politik är att värdera, väga samman och prioritera. Och ta ansvar för den valda vägen. Ska vi räkna det Holmgren sa som miljöpartiets linje, eller vad? Och ska vi i så fall rösta bort Holmgren 2014?