Trist Sifo i maj

Sifos majmätning är tråkig läsning för S och V, inte så mycket för nedgången (som är helt marginell), utan för den uteblivna uppgången. Första maj och skuggbudgetarna (som lades fram 2 maj, i början av mätperioden) var jättebra tillfällen att synas och göra avtryck. Vänsterpartiet är fortsatt nedpressat av stora förhoppningar på Stefan Löfvens nya socialdemokrater. Många opinionsmätningar hamnar inom felmarginalen för Jonas Sjöstedt, men långsiktigt, sett över flera mätningar, är nedgången definitiv. Men håll huvudet kallt: partiet har en ny organisation och ny ledning med ett nytt politiskt projekt i famnen som har en klart hoppfull inriktning. Bara man fortsätter nöta mot vinst i välfärden, och presenterar en färdplan ut ur Carema-Sverige, kommer det nog både mobiliseringsvinster och rännilar från Socialdemokraterna i takt med att Löfven och Magdalena Andersson faktiskt börjar göra realpolitik av sin högerlinje. (Eller snarare: levererar inte det som alla s-väljare har förväntat sig under vintern och våren.)

Partiledardebatten i SVT hölls mitt i mätperioden, och de små förändringarna tyder väl på att debatten var precis en sådan rutinartad dussindebatt som den omedelbart gav intryck av. Ingen tog chansen att flytta fram positionerna. Sossarnas nedgång visar också att det inte räcker med att "vinna" en partiledardebatt (Löfven hade ju bäst betyg) för att man ska kunna lösa in väljarvinster. Moderaterna minskar tydligt, men knappast på Fredrik Reinfeldts tykna stil i Agenda, utan på kritiken mot en passiv vårbudget och den sparkade partisekreteraren. Känslan är ändå att det inte skulle krävas så mycket av M för att vända trenden: en lite mer handlingskraftig höstbudget, en fräsch regeringsombildning och bättre konjunkturer efter 2012 - så kan Socialdemokraterna bittert få ångra om de upprepar passiviteten från förra mandatperiodens motsvarande överläge.