Pippi-psykologi

Är det inte underbart med gamla människor som är helt öppna för att det inte var bättre förr? Astrid Lindgrens dotter, 80 år, berättade i helgen i DN att hon ändrat sig och nu står bakom beslutet att inte kalla Pippi Långstrumps pappa för "negerkung" i nytryckningarna.

Det beslutet är rätt. Pippi Långstrump är alltför bra för att inte moderniseras. Många föräldrar runt om i landet ändrar redan i barnbokstexter varje kväll. Särskilt äldre barnböcker är (självklart) inpyrda med rasism, kvinnoförakt och stereotypa könsroller. Barnböcker är bruksvaror. Deras funktion är att sätta igång fantasi, diskussioner och drömmar. Barnböcker är inte litteratur som behöver ligga på piedestaler och hanteras med vita arkivhandskar.

Det om sakfrågan, för tydlighetens skull.

Mitt ärende är dock detta:

När det dyker upp förslag om att byta ut rasistiska begrepp eller stereotyper ur böcker och filmer blir alltid reaktionen våldsam (minns Kalle Anka på julafton eller Tintin-debatten). Och det är långt ifrån bara vanliga Flashbacktroll som protesterar mot korrigeringarna. Så många Flashbacktroll finns det inte. Jag har lyssnat på ganska många människor i min närhet - liberaler, gråsossar, resonerande personer - som har svårt att förstå varför det skulle vara rasism att - ja, till exempel läsa ordet "negerkung" för en 5-åring. De som har svårt att förstå är ofta lite äldre och har haft egna småbarn. Man måste försöka förstå deras reaktion. De har läst böcker för sina barn, barnen har skrattat, böckerna har varit bra - och nu kommer någon och påstår att de har vidarebefordrat rasistiska stereotyper under de där kärleksfulla lässtunderna. Det blir förstås en anklagelse: varför hörde du inte att det här var fel? Kanske är du rasist själv som inte reagerade!

Önske-reaktionen vore förstås att folk insåg att vi tillsammans, som samhälle, kan komma fram till nya saker som står i motsats till det vi trodde tidigare - utan att det är ett dugg märkligt att vi en gång tänkte som vi tänkte.

Men den vanligare reaktionen inombords är nog ungefär så här: jag är inte rasist, så det jag har läst för mina barn kan inte gärna vara rasistiskt. Det skulle jag väl ha reagerat på!

Eller så förstår man poängen, men känner sig lite dum som bara satt där framför Kalle Anka och fnissade.

Jag tycker att de som gått till storms mot rasism i populärkulturen har underskattat det här elementet av anklagelse. Hade de inte gjort det, hade de kanske kunnat formulera sig lite annorlunda, och fått med sig fler.

Det finns ett generellt problem här.

Vänstern är ofta snabb med att säga "rasism". Ibland är det berättigat, ibland kanske det mest sägs för att det är ett kraftfullt ord. Och kraftfulla ord får många likes.

Men de som blir anklagade för att vara rasister - till exempel de som röstade på Sverigedemokraterna i valet 2014 - blir inmålade i ett hörn. Hur backar man bort från en roll som "rasist"? De som agerat rasistiskt måste få höra andra tolkningar av sitt eget beteende, som de kan ta fasta på. De måste få höra förståelse för sin besvikelse, så att de kan säga "ja, just det, så är det: min besvikelse är det viktiga, och den kan jag låta ta andra politiska uttryck". Vänsterns uppgift är inte att bygga upp en negativ politisk identifikation åt varenda människa som begår rasistiska handlingar. Vänsterns uppgift är tvärtom att påminna om de goda stråken i varje människa och försöka få människor att identifiera sig utifrån de sidorna istället. Ska vi tala om rasism, så borde det oftare vara om rasistiska handlingar, nästan aldrig om att en del "är" rasister och en del inte.

Att argumentera så att människor kan ändra sig borde vara en grundbult för alla radikaler. Tyvärr pekar mycket på att vänstern inte bryr sig tillräckligt mycket om opinioner. Det som är, det ska sägas. Om folk blir sura är det väl inte sanningssägarens fel! Men jag tror att man måste vilja mycket mer in under skinnet på folk, försöka förstå dem. Och lita på att väldigt, väldigt många kan ändra sig om vi ger dem redskap för att göra det. Måste vi antirasister till exempel vara så petnoga med att alltid kalla rasism för rasism? Skulle vi kunna argumentera emot rasistiska begrepp i Pippi Långstrump genom att bara kalla dem till exempel "föråldrade", om det gav bäst resultat: den största uppslutningen bakom strykningen? Det är väl det som är poängen, resultatet. Inte att få skälla på folk.

Finns det en så pragmatisk antirasism?