Ser vi själva alltid barn som barn?

Det har skrivits mycket bra om misshandeln av 9-åringen i Malmö, framför allt av Malin Ullgren i DN som påminner om att vi måste hejda oss inför varje barn vi möter och påminna oss om att de tillhör samma sort. Att barn som grupp har särskilda rättigheter betyder att inget enskilt barn behöver göra något för att förtjäna de rättigheterna. Det behöver inte vara gulligt, inte vara tillmötesgående eller göra sig förstått.

I de mer folkliga reaktionerna funderar många på vad barnen kan ha gjort för att reta upp ordningsvakterna. Man är snabb med att förstå hur provocerad man måste bli om man måste ta hand om ungar som - ja, vad de nu gjorde (mycket av vad som påståtts verkar bara ha varit påhitt).

Men så skulle vi aldrig resonera om andra yrkesgrupper. Ingen skulle försvara en klantig kirurg med att "det är väl lätt att förstå att ingen människa ser skillnad på en lever och en njure". Vi förväntar oss att kirurgen ska kunna mer än vi själva.

Så måste vi se på ordningsvakter också. Vi måste kräva att just de inte reagerar som många av oss skulle göra, att de är utbildade att inte bli provocerade. Vi måste kräva att det är en del av deras yrkesskicklighet. Lika lite som någon annan yrkesgrupp får de vara som folk är mest i sin yrkesutövning.

I verkligheten verkar det dock - och här ligger ju systemfelet - som om de som i kraft av sin sanktionerade våldsutövning borde vara allra svårast att provocera, är lättast. Någon påpekade att det finns många andra yrkesgrupper som måste konfrontera våldsamma människor - vårdare, äldreomsorgspersonal - och de lyckas nästan alltid lösa situationen utan att dunka klientens huvud i golvet. Varför försöker inte poliser, väktare och ordningsvakter lära sig någonting av de grupperna? Varför försöker män inte lära sig något om konfliktlösning av kvinnor?

Misshandeln i Malmö skulle knappast varit möjlig utan strukturell rasism. Men jag tror också att det - i anslutning till Malin Ullgrens inlägg - finns en utsuddning av barnbegreppet som bäddar för den här typen av händelser. Det blir alltmer flytande när man slutar vara barn: det finns inte minst starka kommersiella intressen som försöker göra barn till "tweens" och tonåringar så tidigt som möjligt. Och i journalistiken finns en enorm populism kring vem som är barn och inte. En förövare är aldrig barn, ett offer är det nästan alltid. En 17-åring som våldtar en 15-åring kan bli till en "ung man" som förgripit sig på en "flicka" - trots att båda fortfarande är barn. Grupper av barn som ägnar sig åt småbrottslighet i förorterna kallas regelmässigt "ungdomsgäng" även om de består av 11-12-åringar. Att få kallas "barn" är förbehållet de som inte missköter sig. På det sättet villkoras den grupptillhörighet - till gruppen barn - som ska skydda och ge rättigheter. Om vi vill att ordningsvakter ska se 9-åringar som barn måste vi kräva konsekvens av många fler, och av oss själva.