2015-02-12

Var betygskompromissen verkligen nödvändig?

Betyg redan från årskurs fyra är förstås vansinnigt. Att ge betyg överhuvudtaget vilar på skakig vetenskaplig grund, men man kan inte säga åt barn som knappt har hunnit börja skolan att de är "underkända", som om de kunde ta ansvar för sina egna prestationer i den åldern. Skolan misslyckas allt oftare med att bryta det sociala arvet. I det läget blir betygsättning mer och mer en betygsättning av förutsättningar och hemförhållanden. Arbetarbarn måste åtminstone få en ärlig chans att ta igen akademikerungarnas försprång innan lärarna säger åt dem att de inte duger.

Nu ska tiotusentals barn - i värsta fall - bli betygsatta ännu tidigare än idag. Regeringen säger att det förhindrade att alliansen och SD röstade igenom betyg i fyran för alla.

Fan vet.

Centern vill egentligen inte alls. SD hade precis börjat sväva på målet, under intryck av en allt mer högljudd opinion av kritiska skoldebattörer, forskare och föräldrar. Beredningen inför ett eventuellt riksdagsbeslut hade troligen understrukit det kompakta motståndet. Det hade kunnat ge C och SD argument för att dra sig ur med hedern i behåll.

Regeringen hade kunnat elda under kritiken och spekulerat i att högerpartierna skulle få kalla fötter. Opinionen är ju exceptionell. Ingen vill ha tidigare betyg förutom några smala kretsar inom de borgerliga partierna och SD. Men man känner igen mönstret: Socialdemokraterna har helt förlorat tilltron till sin förmåga att bilda opinion. Inte ens när de håller på att vinna debatten, som Karin Pettersson också besviket påpekar.

Det är naivt att tro att det kommer att vara glasklart att S och MP pressade fram ett mindre dåligt alternativ. Sådant är aldrig glasklart. Inför väljarna kommer det att vara en rödgrön regering som inför betyg i årskurs fyra. Punkt slut. Och det kommer att kännas som ett svek. Betygsfrågan är inte bara kallt vetenskaplig - här finns ju också en skillnad som ligger väldigt nära kärnan i att vara vänster och i att vara höger. Tror vi på jämlikhet, på att ge alla chansen, på att alla ungar kan - eller ska vi stämpla, underkänna och säga att det är var och ens ansvar istället för samhällets?

Säg att SD och Centern inte alls hade mjuknat under trycket av opinionen. Säg att de verkligen var beredda av tvinga igenom det mest impopulära skolpolitiska beslutet i mannaminne. Frågan är om det i ett sånt läge verkligen är bäst på lång sikt för regeringen att kompromissa eller att låta sig bli överkörd? Den som är pragmatisk förlorar samtidigt nästan alltid möjligheten att vända en politik till sin motsats. Regeringen har nu gjort tydligt att tidigare betyg inte är illa att man inte kan ge och ta lite grand i frågan. Det försvagar alla former av principiellt - ideologiskt - motstånd. Många utgår ofta från att kompromisser är det bästa sättet att "desarmera" eller "begrava" en fråga. I det här fallet undrar jag om inte opinionstrycket under våren hade kunnat begrava frågan. Och om inte kompromissen får den att leva vidare.

Frågan är nu bara: kan vi på något sätt nu få varenda förbaskade skola att säga nej till att experimentera med våra 10-åringar - och vinna frågan underifrån? Ingen kommunal skola i Stockholm kommer att vara med i alla fall. Heja!

1 kommentar:

  1. Precis det här problemet har diskuterats i en bok, Moral politics av George Lakoff. En kortversion finns i intervjun på http://www.theguardian.com/books/2014/feb/01/george-lakoff-interview

    Eller en ännu kortare: Sossar, eller i amerikansk terminologi "liberaler", försöker vinna debatten genom att framstå som så lika sina motståndare som möjligt. Vilket är dömt att misslyckas.

    SvaraRadera