Felet är att, som SCB:s majmätning visade, ökningen nästan helt beror på Fi-anhängare som kommer tillbaka till fadershuset.
Hur kan Vänsterpartiet inte vinna röster från en svagt presterande mitten-vänsterregering som Stefan Löfvens?
Partiet är i opposition samtidigt som det allmänna vänsterskället på regeringen är massivt. LO och Aftonbladet eldar på om investeringar istället för åtstramning. Det är vänsterns agenda som gäller.
Samtidigt vinner Vänsterpartiet inte en enda röst från S just nu, netto. Socialdemokraternas tapp i opinionen sker helt och hållet åt höger. Det Vänsterpartiet vinner från S motsvaras av en lika stor väljarström åt andra hållet.
Hur i jösse namn är det möjligt?
Jag har tre svar på min egen förvåning:
1. Socialdemokraterna tjänar - och har alltid tjänat - på sina vänsteroppositionella. Den som står till vänster i Sverige kan tryggt rösta på Daniel Suhonens, Karin Petterssons eller Karl-Petter Thorwaldssons parti - och bortse från att det samtidigt är Niklas Nordströms och Widar Anderssons parti. Det finns en socialdemokrati för alla. Så gör partiet sin bredd till en styrka. När Socialdemokraternas radikala låter som vänsterpartister, så vinner - S. Vänsterpartiet kan aldrig åka snålskjuts på sådan kritik.
2. Backa till andra stycket här ovanför. "Det är vänsterns agenda som gäller". Men - är det verkligen så? Jag tror vi ser någon slags filter bubble här. Vänsterpartiets anhängare delar radikala uppdateringar som tokiga på Facebook, lajkar progressiva segrar - och blir mer och mer algoritmens fångar, den som sorterar bort allt som vi inte verkar gilla. Till slut sitter man i en bubbla av radikalitet (och lite upprörande rasism och polisvåld) och blir mer och mer förbluffad över att vänstern inte vinner mark. Utanför bubblan pågår en helt annan debatt.
Alla förstår vad "ut i verkligheten" betyder i strikt fysisk mening. Men samma uppmaning är relevant online. Att du aldrig ser några bra högerargument betyder inte att de inte finns. De finns, och påverkar massor med människor just precis nu. Bara på en annan plats än där du tittar.
3. Men okej, det finns vänsterströmningar som inte är en synvilla. När SOM-institutet visar att stödet för skattesänkningar och privata lösningar aldrig varit så lågt som nu, är det ett konkret uttryck för en vänstersväng. Men vänstern måste sluta vara naiv här: vänstersvängar gynnar inte vänstern. Vänstersvängar gynnar de partier som anpassar sig till dem. Vilka partier har anpassat sig till vänstersvängen i Sverige de senaste åren? Nästan alla. Till och med SD har gått från "mångkulturen är omöjlig" till ett tydligt välfärdstema och "hjälpa på plats". Om alla åtta partier svarar på vänstervågen med ett lika stort kliv åt vänster finns det inget behov av att byta parti.
Det är samma fenomen som gör att vi inte alla är moderater idag, fastän 1970 års politiska agenda har skiftat våldsamt åt höger. Partierna är ideologiska dragspel, fullständigt anpassningsbara.
Så nej, det finns egentligen ingen anledning att vara förvånad över att mitten av 10-talet inte är någon klang- och jubelföreställning för vänstern. Vänstervågen är antingen en synvilla eller skickligt triangulerad - så här långt.
Utmaningen i det kortare perspektivet är att se till att inte allt regeringsmissnöje leder till röster på alliansen eller passivitet. Jag var själv naiv - och inne i bubblan - när jag såg framför mig hur Socialdemokratins kräftgång skulle gynna Vänsterpartiet. Men det är uppenbarligen inte vänstersossarna som lämnar. Eller annorlunda uttryckt: det är högerkritiken av regeringen som går fram, inte vänsterkritiken.
Den politiska agendan har blivit mer högervriden sedan förra sommaren: välfärdsfrågorna upplevs som mindre viktiga (se hos Ipsos) samtidigt som invandring och skatter går framåt. Vänsterpartiet förlorar dessutom förtroende i sakfrågorna just nu, särskilt i invandringsfrågan (som partiet varit onödigt tyst i). SCB-materialet från 8 maj ger inga tydliga ledtrådar kring var det hackar någonstans, men man kan till exempel se en nedgång bland offentliganställda, särskilt kvinnor, som skett parallellt med att välfärdsfrågorna kommit i skymundan i debatten.
Det är en klassisk, mekanisk och sann förklaring: det har inte varit vänsterns debatt. Väljarnas ändrade prioriteringar finns där, oavsett ryggdunkningarna på Facebook och Piketty-dokumentärer på SVT. Det är steg ett: att se vårt inte fullt så gynnsamma läge i vitögat. Och sedan börja bygga en vänsterkritik som faktiskt gynnar Vänsterpartiet.
-----
Uppdatering: Filterbubblan handlar förstås inte bara om att allt verkar gå vänsterns väg. Tvärtom, mångas flöden består säkert av hårda höger-vänstermotsättningar. Men det är också en filtereffekt. Utanför är allting mindre politiskt, motsättningarna lugnare, skillnaderna mindre glasklara.
2. Backa till andra stycket här ovanför. "Det är vänsterns agenda som gäller". Men - är det verkligen så? Jag tror vi ser någon slags filter bubble här. Vänsterpartiets anhängare delar radikala uppdateringar som tokiga på Facebook, lajkar progressiva segrar - och blir mer och mer algoritmens fångar, den som sorterar bort allt som vi inte verkar gilla. Till slut sitter man i en bubbla av radikalitet (och lite upprörande rasism och polisvåld) och blir mer och mer förbluffad över att vänstern inte vinner mark. Utanför bubblan pågår en helt annan debatt.
Alla förstår vad "ut i verkligheten" betyder i strikt fysisk mening. Men samma uppmaning är relevant online. Att du aldrig ser några bra högerargument betyder inte att de inte finns. De finns, och påverkar massor med människor just precis nu. Bara på en annan plats än där du tittar.
3. Men okej, det finns vänsterströmningar som inte är en synvilla. När SOM-institutet visar att stödet för skattesänkningar och privata lösningar aldrig varit så lågt som nu, är det ett konkret uttryck för en vänstersväng. Men vänstern måste sluta vara naiv här: vänstersvängar gynnar inte vänstern. Vänstersvängar gynnar de partier som anpassar sig till dem. Vilka partier har anpassat sig till vänstersvängen i Sverige de senaste åren? Nästan alla. Till och med SD har gått från "mångkulturen är omöjlig" till ett tydligt välfärdstema och "hjälpa på plats". Om alla åtta partier svarar på vänstervågen med ett lika stort kliv åt vänster finns det inget behov av att byta parti.
Det är samma fenomen som gör att vi inte alla är moderater idag, fastän 1970 års politiska agenda har skiftat våldsamt åt höger. Partierna är ideologiska dragspel, fullständigt anpassningsbara.
Så nej, det finns egentligen ingen anledning att vara förvånad över att mitten av 10-talet inte är någon klang- och jubelföreställning för vänstern. Vänstervågen är antingen en synvilla eller skickligt triangulerad - så här långt.
Utmaningen i det kortare perspektivet är att se till att inte allt regeringsmissnöje leder till röster på alliansen eller passivitet. Jag var själv naiv - och inne i bubblan - när jag såg framför mig hur Socialdemokratins kräftgång skulle gynna Vänsterpartiet. Men det är uppenbarligen inte vänstersossarna som lämnar. Eller annorlunda uttryckt: det är högerkritiken av regeringen som går fram, inte vänsterkritiken.
Den politiska agendan har blivit mer högervriden sedan förra sommaren: välfärdsfrågorna upplevs som mindre viktiga (se hos Ipsos) samtidigt som invandring och skatter går framåt. Vänsterpartiet förlorar dessutom förtroende i sakfrågorna just nu, särskilt i invandringsfrågan (som partiet varit onödigt tyst i). SCB-materialet från 8 maj ger inga tydliga ledtrådar kring var det hackar någonstans, men man kan till exempel se en nedgång bland offentliganställda, särskilt kvinnor, som skett parallellt med att välfärdsfrågorna kommit i skymundan i debatten.
Det är en klassisk, mekanisk och sann förklaring: det har inte varit vänsterns debatt. Väljarnas ändrade prioriteringar finns där, oavsett ryggdunkningarna på Facebook och Piketty-dokumentärer på SVT. Det är steg ett: att se vårt inte fullt så gynnsamma läge i vitögat. Och sedan börja bygga en vänsterkritik som faktiskt gynnar Vänsterpartiet.
-----
Uppdatering: Filterbubblan handlar förstås inte bara om att allt verkar gå vänsterns väg. Tvärtom, mångas flöden består säkert av hårda höger-vänstermotsättningar. Men det är också en filtereffekt. Utanför är allting mindre politiskt, motsättningarna lugnare, skillnaderna mindre glasklara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar