Miljöpartiets fiktiva guldsits

Miljöpartiet går framåt i dagens Ipsos-mätning i DN, och blir dessutom utsedda till populärast att ingå i en regering i en artikel av Jenny Madestam och Torbjörn Sjöström. Trevlig fredag för MP.

Fast jag tycker att det finns en del invändningar mot firma Madestam-Sjöström. Några data har de förresten inte släppt än, så vi vet bara att 48 procent i en Novusundersökning vill se MP delta i en regering, vilken färg den än har. Det är högst av alla, men gissningsvis finns det partier strax över 40-strecket också. Man kan ju jämföra med Valu-frågan 2010. Där var MP tredje populäraste regeringspartiet. Tydligen har samarbetet kring migrationspolitiken, Fridolins liberala bekännelser och (framför allt) borgerlig oro kring hur man ska samla majoritet i framtiden, lett till att borgerliga väljare börjat försöka hitta försonande drag hos de gröna. Lägger man ihop Valu 2010 och dagens Novus är det ingen tvekan om att MP har ökat sitt stöd som regeringspartner framför allt bland Alliansväljare. Låt oss se när alla data kommer.

Ser man bara till den här siffran är det klart att, som Madestam-Sjöström skriver, MP:s förhandlingsläge "förefaller gott". Men det finns ju andra data. 1985 var senaste valåret miljöpartiväljarna uppfattade sig ligga politiskt närmare ett borgerligt parti än ett socialistiskt. Den nuvarande uppfattningen (enligt de senaste valundersökningarna från SCB) är att man ligger på samma höger-vänster-position som Socialdemokraterna, ungefär. Sedan 1994 har MP-väljarna konstant legat närmare vänsterpartiväljarna ideologiskt än närmaste borgerliga parti.

Och den vänster-lutande väljarbasen visar sig också i begränsad beredvillighet att samarbeta åt höger. Att 6 av 10 MP-sympatisörer kan tänka sig "ett närmare samarbete" med regeringen under pågående mandatperiod (en av höstens mätningar), är väl egentligen en ganska svag siffra. I Valu 2010 var det bara var femte MP-väljare som kunde tänka sig ett fast blocköverskridande regeringssamarbete. (I och för sig i skenet av dåvarande rödgrön solidaritet.)

MP samarbetar trots det ganska ofta åt höger i lokalpolitiken. Men rikspolitik handlar trots allt om lite andra saker. Visst kan MP sitta i högerregering, och visst kan de med skicklig förankring minska väljarförlusterna - men det skulle bli väljarförluster. Den interna opinionen är den viktiga här. Och vad gäller högerväljarna är det inte deras uppskattning av MP som parlamentariskt underlag som kommer att avgöra om partiet ska våga göra ett högersprång, utan deras sympatier för partiets sakfrågor. Det är sakfrågestödet som MP behöver när det kommer till förhandlingar. Bensinskattehöjning, anyone?

Att förhandlingsläget "förefaller gott" låter ändå framför allt märkligt i ett läge där MP flera gånger blankt avvisat att sitta som femte hjulet i en alliansregering. Alltså måste även S vara med. Och S och M kommer inte att regera ihop, inte det här århundradet i alla fall. MP:s förhandlingsläge förefaller väl egentligen bara "gott" om 1) alliansen spricker, 2) C, FP och KD gör ett politiskt lappkast av guds nåde och lägger sig till vänster om M igen, och 3) C, FP och KD tredubblar sina röstetal. All annan typ av regeringsmedverkan över blockgränsen handlar om att eventuellt ta in ett enstaka borgerligt parti i ett S-MP-samarbete. Men det kommer att ske på sossarnas villkor och initiativ, inte på miljöpartiets. Miljöpartiets dröm om ett samarbete i politiska mitten saknar en vital beståndsdel - en politisk mitt.