2010-10-26

10 punkter för ett bättre (V)

En "genomgripande strategi" som sträcker sig längre än till nästa val, önskar sig partistyrelsen av Vänsterpartiets nytillsatta framtidskommission. Kul med ett förutsättningslöst grepp, och klokt att partistyrelsen och de centrala funktionärerna släpper ifrån sig kontrollen över det inledande idéflödet (alla kommissionens ledamöter är outsiders, vad jag vet).

Jag nappar förstås på inbjudan att delta med synpunkter och har knåpat ihop mina 10 viktigaste förnyelsepunkter för partiet. Uppdraget till kommissionen verkar ganska brett, så punkterna spänner över både politik, intern kultur, vägval och kommunikation.


1. Utveckla systemkritiken
Finanskrisen 2008-2009 skadade den verkliga ekonomin svårare än på 60 år, i alla fall i tillväxttermer. Kritiken mot spekulation och kortsiktighet var hård, även från liberala ekonomer och finansanalytiker. Många svenskar drabbades av varsel och uppsägningar. Från Vänsterpartiets sida hördes inte mycket: jag minns ett seminarium, efter ganska lång tids väntan. Det var säkert ett bra seminarium, men jag förväntar mig mer av ett parti som inte får jättemånga gratistillfällen att lufta sin systemkritik i ett läge då alla håller med. Fältet var ju fritt att gå ut och plocka antikapitalistiska poänger!

Jag menar inte att man vid minsta konjunktursvacka måste spruta ut broschyrer om kapitalismens nära förestående kollaps, som på Sven Linderots tid, men nog hade parti- och riksdagskansli kunnat placera lite fler vänsterpartister i lite fler TV-soffor och producerat åtminstone någon offensiv kampanj? (Av "vad var det vi sa"-karaktär förstås. Men att ha öppet mål verkar vara en obekväm situation för många vänsterpartister.)

Ibland missar Vänsterpartiet systemkritiken eftersom vi istället väljer kortsiktig "politisk" kritik. Istället för att skylla krisen på kapitalismen, pratar vi om alliansregeringens ansvar. Bra för att vinna nästa val kanske - dåligt på sikt för en systemkritisk vänster. Istället för att prata om hur företagen sliter ut våra kroppar i produktionen, pratar vi som om det var Christina Husmark Pehrsson och Försäkringskassan som låg bakom allt sjukskrivningselände. Och så vidare. Här borde det gå att hitta en bättre balans. Det är ju trots allt systemkritiken som definierar oss som parti.

2. Skapa en snabbare organisation
När en sådan omvälvande sak som finanskrisen inträffar, visar Vänsterpartiet upp en av sina största svagheter: partiet klarar inte av att lägga undan det man håller på med och snabbt komma upp på banan i en helt annan fråga. Kanske är kanslierna (och distrikten för den delen) alltför verksamhetsplansbundna. Kanske vågar man inte prioritera bort löpande arbete. Jag saknar en känsla för politisk force majeure i partiet: i händelse av finanskris måste vi kunna ställa in sedan länge planerade konferenser och bordlägga pågående programarbeten, och istället gripa tag i ett opinionsbildningsläge innan det har försvunnit.

Ska man verkligen ha den flexibiliteten, kräver det att partikansliet i huvudsak består av kommunikatörer (eller projektledare) som kan skapa politisk aktivitet utifrån en föränderlig politisk dagordning, istället för handläggare inom förutbestämda politikområden. Djupa fackkunskaper kan man rimligen hämta på andra håll, anpassat efter tillfället.

En sådan flexibel organisation betyder inte att man enbart måste bedriva någon slags dag-för-dag-reaktiv "kommentarpolitik". Även kommunikatörer/projektledare kan förstås driva längre profilprojekt där man sätter medlemmar ute i distrikten i arbete. Poängen är att man ska vara proffs på att organisera och kommunicera - inte kunna mest om sitt ämne.

Vänsterpartiet sätter helt enkelt inte den politiska dagordningen, åtminstone inte fler än typ 2 av 365 dagar om året. Då måste partiet också ha en organisation som är anpassligare och flexiblare.

3. Våga jobba länge med de rätta frågorna
Jag vet att V-ledningen redan är medveten om den katastrofala nedgången de senaste valen när det gäller hur många väljare som kan ange minst en profilfråga för Vänsterpartiet (i SCB:s mätningar). Vad vi vill blir alltmer luddigt för folk. Vi måste hitta frågor som vi vill bli förknippade med och som säger något om oss som socialistiskt parti. Det måste vara frågor som vi inte tror att något annat parti kan ta över, de måste vara hyggligt konkreta ("skolbiblioteken" snarare än "välfärden") och vi måste våga arbeta länge med dem för att nöta in dem i folks medvetande. Profilfrågor kan förresten lika gärna vara ett samhällsproblem som man lyfter - det är faktiskt inte alltid nödvändigt att ha alla smarta lösningar så länge folk känner att "just det, precis det där är jävligt irriterande".

Den långa striden mot matmomsen, som många förknippade VPK med och som kulminerade i en berömd uppgörelse med Olof Palme 1982, inleddes redan 1969 med ett initiativ från Bohusdistriktet. Vilken blir 2010-talets matmomsfråga; en fråga som vi vågar driva i 13 år eftersom vi vet att vi får folk med oss, som definierar oss som parti och som vi kan vinna bara vi är tillräckligt ihärdiga?

De långa kampanjerna hinner också få en egen dynamik, till skillnad från de som bara pågår ett halvår. En del av partiverksamheten blir rutin, i alla positiva bemärkelser. Frågan "jaha, vad ska vi hitta på nu då?" behöver aldrig ställas på medlemsmötena. Nya sympatisörer kan dras till en kampanj fastän de inte är redo att omfamna partiet som sådant. Medlemmarna växer genom ny, djup kunskap som byggs på över tid. Delmål mellan idag och socialismen upprättas och uppnås - partiet gör någonting som faktiskt ändrar på verkligheten, på riktigt.

Jag tror att Vänsterpartiet oftare tänker att man ska "lyfta" frågor, "höras mer" i frågor och så vidare, än att man faktiskt ska ändra på någonting. FNL-gruppernas mål var inte att typ "komma ut i Vietnamfrågan", utan att stoppa Vietnamkriget. Matmomskampanjen var inte enbart ett verktyg för att profilera VPK som arbetarfamiljernas bästa vän, utan hade faktiskt också som mål att ta bort matmomsen. Idag ställer vi upp alldeles för många paroller som vi inte har en tanke på att förverkliga. I alla politiska initiativ borde vi alltid lägga tankemöda på att fundera på hur vi faktiskt skulle kunna få igenom vår linje. Vänstern måste börja vinna, mycket oftare.

4. Sluta överskatta partiet
Vänsterpartiet måste vara världens mest självöverskattande parti. Framför allt tenderar många att överföra en gammal vänstersocialistisk idealbild på partiet: ser partiet som det borde vara snarare än hur det är. Vänsterpartiet har ingen vidare LO-förankring, det är ingen massrörelse, det har inte nära och varma kontakter med andra folkrörelser, det är ingen effektiv uppifrån och ner-organisation där den högre nivån kan förutsätta aktivitet från den lägre. Ändå agerar till exempel partiledningen ofta utifrån vad man kan förvänta sig ska fungera, snarare än att med öppna ögon kolla vad distrikt och partiföreningar faktiskt har kapacitet att åstadkomma.

Konsekvensen på kort sikt blir att turnéer och kampanjer är briljant utformade ända fram till genomförandefasen på lokal nivå.

Konsekvensen på lång sikt i en organisation där alla överskattar varandra blir att inga mål någonsin uppnås, än mindre överträffas. Det är demoraliserande.

Partiledningen talar till exempel med jämna mellanrum om att partiet ska bjuda in sig till och föra samtal med folkrörelser, fackföreningar, hyresgäströrelsen mm. Jag har aldrig sett någon sammanställning av hur många sådana samtal som hållits och hur de har förlöpt. Min gissning är att kapaciteten på lokal nivå att ha sådana kontakter är låg - och att partiledningens tal, hur vänstersocialistiskt korrekt det än är med sådana kontakter, bara leder till dåliga samveten. (Om sådana kontakter bedöms vara viktiga, börja då med att kolla med den lokala nivån vad de skulle behöva för att kunna genomföra dem.)

Att faktiskt se organisationen för vad den är handlar också om att tillvarata våra faktiska styrkor istället för att sörja våra svagheter. Nej, vi har ingen bra LO-förankring, varken bland medlemmar eller väljare. Men det måste ju betyda att det kryllar av TCO- och SACO-folk i våra led och bland våra väljare! (Vilket det gör.) Vad intressant! Hur kan vi utnyttja det? Vad ger det oss för möjligheter?

5. Sätt mål som ger medlemmarna chansen att vinna
Man är med i ett parti för att förändra. Alla verksamheter på alla nivåer måste ha mätbara mål som faktiskt är möjliga att nå, vare sig det handlar om hur många flygblad som ska delas ut eller om man ska satsa på att rädda en eller tio ungdomsgårdar från nedläggning. Vänsterpartister är notoriska när det gäller att sätta skyhöga mål, jobba stenhårt och ambitiöst för att nå dem, men inte nå ända fram. Fråga en vänsterpartist om man ska rädda en eller tio fritidsgårdar, och han kommer att se det som ett stort svek mot de nio som man prioriterar bort. En sann vänsterpartist försöker lösa alla problem, och är följaktligen alltid besviken.

I valrörelsen var det en av våra riksdagskandidater som kommenterade en fantastisk opinionssiffra (typ 7,5 procent) ungefär så här: "Bra - men nu satsar vi ännu högre!" Det kändes som en typsituation: inte ens när vi rimligen ligger högt över alla förväntningar får vi vara glada för att vi överträffat oss själva. Istället höjs målet, som en hägring vi aldrig når fram till.

Read my lips: Det är inte häftigt att sätta höga mål. Det är häftigt att mål. Eftersom det är viktigt för ett parti att vinna.

Man måste också notera att man vunnit. Många skulle inte se en seger om den hoppade upp och nöp dem i näsan. Lär av Vänsterpartiet Trollhättan: SAAB-överlevnaden en seger för regeringen? Hell no. (Jag skriver mer om vänsterns underutvecklade sätt att hantera segrar här.)

6. Inventera talangerna
Vänsterpartiet kryllar av människor med användbar kunskap. Vi är hyggliga på att efterlysa snickare när det ska sättas upp valstugor, men var är referensgruppen av socionomer till socialutskottet? Var är listorna på grafiska designers som partikansliet kan ringa för att få feedback på utformningen av nytt material? Hur använder vi partiets medlemmar som är journalister, tecknare, statistiker, internationella ekonomer, lärare, webbdesigners? Jag misstänker att svaret är: alldeles för lite, eftersom vi frågar alldeles för sällan vad folk sysslar med och hur de kan ställa sina kunskaper i partiets tjänst.

Idén att partiet borde studera mer framstår som lite märklig när partiet inte tar vara på de studier medlemmarna redan ägnat sig åt.

Att utgå från partiets medlemmar i ett utifrån-och-in-tänkande handlar också om att vårda våra stjärnor. Hur kan partiet tillåta att en sådan lysande skribent, debattör och analytiker som Ali Esbati sitter i Norge och slösar bort sin tid? (För tillfället bortser vi från vad Ali Esbati själv vill: ur Vänsterpartiets perspektiv är varje minut han inte tillbringar på något av våra centrala kanslier eller i riksdagens talarstol en tragisk förlust.) Locka, pocka, skapa en ny tjänst, mixtra med en gammal, betala honom via Cajmanöarna, vad som helst - bara se till att knyta upp honom i partiarbete. Det tillhör inte heller vänstersocialistisk tradition, jag vet, men det spelar ingen roll: ett 5,6-procentsparti som inte anpassar sig till sina talanger har för mycket stolthet för sitt eget bästa.

7. Gör upp med seminariekulturen
Statsvetaren Katarina Barrling karaktäriserade för några år sedan Vänsterpartiet som "seminariepartiet". Allting diskuteras och ifrågasätts. Respekten för kunskap är stor, liksom rationalitetstron. Förnuftet och det goda argumentet bör segra - den som använder stora känslor eller buffliga härskartekniker ligger illa till.

Det låter bra, men den här kulturen är en hämsko i mycket av det politiska arbetet. En dålig sida är till exempel den utbredda uppfattningen att man bör driva alla frågor där man har rätt. Man ser bara sina goda argument, inte om det är taktiskt riktigt att driva frågan, om man har någon chans att vinna, om det är en viktig fråga, hur människor skulle uppfatta oss o s v. Att ha rätt är bara början - politik handlar lika mycket om att välja rätt tillfälle för rätt frågor med rätt argument mot rätt publik. Och när man väl bestämmer sig för att gå ut i en fråga handlar det om att få folk att känna, inte att begripa. (Politiska val görs med ryggraden, med nä nu jävlar-nerven och det är fan inte rätt att-cellerna. Men sättet som vänsterfolk generellt tar sig an opinionsbildning gör att man ibland tänker sig att de föreställer sig väljaren sittandes framför sin radioapparat med penna och papper med spetsade öron, beredda att fylla i en plus- och en minuskolumn med argumenten i varje sakfråga.)

Antagandet att människor tar in politik med hjärnan har för V ofta lett till överarbete med att mejsla ut och formulera den egna linjen, och underarbete med att kommunicera ut den. Det har lett till ett fokus på vad som är klokt framför vad som är populärt - till den milda grad att det som är populärt redan från början förmodas vara oklokt. Outsiderrollen som en del vänsterpartister tar på sig passar dessutom illa med att stå för extremt populära förslag.

(Jag vet inget parti som är så dåligt på att drämma opinionsundersökningar i huvudet på motståndare. Kan alla, snälla, försöka glömma sina lektioner i argumentationsanalys från gymnasiet? Det är ett bra argument att alla andra tycker som vi.)

Seminariekulturen leder också till ett alldeles för snällt och välkammat parti som försöker leva politik i Habermas anda (det förnuftiga samtalet och allt det där). När högern gör bort sig är det sällan Vänsterpartiet som strör salt i såren med fräcka och elaka utspel. När rödgröna överenskommelser ska försvaras är det alltid Vänsterpartiet som är till dumhet lojala medan MP och S glatt berättar vad de egentligen hade gjort om de fått bestämma själva.

Det blir helt enkelt ofta rätt och riktigt. Tyvärr handlar politik inte om rätt och riktigt.

8. Hitta en vänsterpartilinje som fungerar även när S är vänster
Jag har skrivit tidigare att stödet för V i historien för det mesta bara varit en mekanisk spegling av hur Socialdemokraterna positionerat sig. När S gjort högersvängar har det varit lockande för V att kliva in och fylla tomrummet, bara för att några år senare bli irrelevanta när S åter svängt vänster.

Lösningen på den dystra verklighetsbeskrivningen är att våga avstå från de kortsiktiga vinsterna som S-kritiker och istället hitta en helt egen linje, som är unikt vänsterpartistisk. Med andra ord en linje som S inte vill ta över ens när de är "vänster".

Det säger sig självt att det måste handlar om systemkritik och antikapitalism. Utan det har vänsterpartiet heller inget särskilt existensberättigande. Allt annat kan andra partier göra lika bra, från starkare plattformar och med mer resurser.

Att uppgradera systemkritiken har ingenting att göra med att prata mer "utopier" eller att skriva häftigare slagord på plakat. Systemkritiken måste finnas i dagspolitiken, i den tålmodiga opinionsbildningen, som en bisats i kommentarerna om annat.

9. Formulera vår "berättelse"
Den socialistiska profilen måste ingå i en större berättelse om vänsterpartiets syn på dåtid, nutid och framtid - en berättelse som kan vara riktningsgivande för de nästa 10 åren, och som svarar på fundamentala frågor om vad som är problemet och vem det är synd om. Jag tänker på 1800-talet, då de socialistiska pionjärerna beskrev socialismen som den sanna kristendomen - inte för att de var religiösa, utan för att de förstod att koppla den nya läran till något begripligt och folkligt, för att avdramatisera och försänka socialismen i svensk jord. Hur ser det kommunikationstricket ut idag?

Den unga socialdemokratin idealiserade Engelbrekts medeltida uppror mot överheten för att visa hur naturligt det var för den enkla svenska bonden eller arbetaren att rösta på SAP - man bara fullföljde sitt nedärvda uppror mot makten. Hur bäddar vi idag in radikala budskap i kulturen och historien för att göra dem lättare att ta till sig?

Precis som när det gäller ett par tidigare punkter, handlar det om att hitta en röd tråd att binda ihop kommunikationen kring. Vilken ingång har vi till exempel i beskrivningen av vår antikapitalism? Är det det mer abstrakta "full demokrati"? Är det fördelningspolitiskt? Är det det formella ägandet? Börjar vi i individens makt? Eller är det bättre att prata om livschanser och möjligheter?

Partiprogrammet ger alla möjligheterna. Här måste partiets kommunikatörer få ta ledningen och makten.

En "berättelse" handlar om att våldföra sig på verkligheten i så måtto att man formulerar den verklighetsbeskrivning som vinner val åt partiet om man lyckas etablera den. Men verklighetsbeskrivningen handlar inte bara om att fånga nutiden på ett sätt som man kan få folk att känna igen, utan också om att ge partiet en konsekvent historia och en omistlig roll i nutidens skeenden. Vad har vi alltid behövts för? Vad behövs vi för idag?

En "berättelse" bildar en grund som all annan kommunikation tryggt kan byggas på. Moderaterna har alltid varit bäst i klassen på det där: när de fått 3 sekunder extra i ett teveinslag har de aldrig tvekat om vad de ska säga - "lägre skatter" (till och med Bo Lundgren) eller "fler i jobb" (från och med Reinfeldt). Vänsterpartister säger lite vad som helst, beroende på vem det är och dagens humör. Charmigt, men inte så effektivt.

10. Glöm inte majoriteterna
Sverige har, vid sidan av några hundra tusen långtidsarbetslösa och sjukskrivna, 4,6 miljoner sysselsatta - majoriteten i privata sektorn. I årets valrörelse tävlade Mona Sahlin och Lars Ohly om att osynliggöra dem. När Vänsterpartiets retorik är som sämst låter det verkligen som om vi bara är ett parti för de sjukaste, svagaste, hemlösaste, gymnasieavhoppade, före detta offentliganställda socialbidragstagarna. Märkligt nog: vårt partiprogram talar väl snarare om gemensamma intressen hos en stor majoritet av svenska löntagare? Vi har väl en samhällssyn som säger att en pappersbruksarbetare med trygg anställning och 30 000 kr i månadslön i allt väsentligt delar samma bekymmer med kapitalismen som den sjuke, svage, hemlöse gymnasieavhoppade socialbidragstagaren? Det finns någonting i Göran Hägglunds retorik kring den skötsamme arbetaren som både är sympatiskt och vägvinnande.

Är inte ett av våra misstag att kopiera högerns snedtänk kring "utanförskapet"? Vi tar ställning för de arbetslösa - problemet är bara att "de arbetslösa" inte finns som en permanent grupp. Folk går mellan jobb och arbetslöshet under kortare och längre perioder. Gissa vad de vill identifiera sig mest med? Att Moderaterna är starkare än Vänsterpartiet i gruppen arbetslösa (enligt SVT Valu) beror inte på att folk är självplågare, utan på att de flesta i den gruppen nyss hade ett jobb och en yrkesstolthet som de identifierar sig starkare med än den nya rollen som "bidragstagare". På liknande sätt lyckas nog kommunikation som adresserar folk som har det kärvt sämre än man kan förvänta sig just på grund av att man inte gärna vill se sig som en del av den gruppen.

Vänsterpartiet kryddar alltid sina program med rätt perifera ställningstaganden. Jag lägger ingen värdering i det - bara att de ligger långt från genomsnittssvenskens uppfattning. Det är queer och ett tredje kön och inga betyg och graffiti och plankning på tunnelbanan är typ okej och man ska varken åka bil eller flyga. Hedervärda ställningstaganden - men vi måste begripa att de kräver ett urstarkt grundbudskap om trygghet och jämlikhet för svenska löntagare för att inte ta över när Vänsterpartiet ska bedömas som politiskt alternativ. Borgerliga partier och press kommer alltid att göra sitt bästa för att förknippa oss med våra perifera frågor. Snarare än att börja stympa oss idémässigt måste vi stärka grundbudskapet för att få folk att överse med annat. Vänsterpartiet är det bästa valet också för en vit, kärnfrisk medelålders man i privat sektor. Får han verkligen det intrycket när han lyssnar på oss?


19 kommentarer:

  1. Tänkvärda synpunkter. Håller med om det mesta, och där framförallt systemkritiken. Kanske är det den punkt som gör ondast att läsa också eftersom det funnits bra förutsättningar för att diskutera vad man på sikt vill ha för ett samhälle. Ändå ingen vänster på offensiven. Tror du är ute efter rätt grej när du skriver "utveckla" kritiken.

    Sedan är det intressant att sossarna (eller Bo Rothstein åtminstone) också har samma typ av diskussion när det gäller "perifera ställningstaganden".

    http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/22/d-rf-r-har-socialdemokratin-havererat

    eller djupare i "En ny samhällsteori för socialdemokrati, i Tvärdrag 3-4 2010" som finns på http://www.rothstein.dinstudio.se/.

    SvaraRadera
  2. Bra grejer! Särskilt referensgrupperna har jag saknat länge.

    Jag är lite inne på att systemkritiken behöver grunda sig i en konkret berättelse om makt och motmakt på arbetsplatserna, typ Tuuloskorpi och Kallskänken, snarare än typ kapitalets kris. Kanske behöver det göras i TCO-version om det är så att tjänstemän dominerar partiet (The Office?). Vad tror du om det?

    Micke vK

    SvaraRadera
  3. Lite grann känns det som att vänstern skulle behöva gå en snabbkurs i populism hos moderaterna, folkpartiet och sverigedemokraterna. Precis som du skriver är vi partiet som bryr oss mer om att ha rätt än om att sälja in oss på ett smart sätt, så till den milda grad att vi kanske till och med undviker att skjuta mot öppna mål. Det är finare att ha en akademisk patina när man framträder än att ge sina motståndare några tjuvnyp under bältet - hur fult de än beter sig själva. Kan det vara någon slags bildningskomplex? Inte bara vi för all del, igår såg jag en miljöpartistisk politiker uttala sig totalt slätstruket, som en tjänsteman ungefär, när hon kommenterade att det bolag som nu sköter t-banan i Stockholm misskött sig. Hon "såg fram emot att höra dem förklara sin version", om jag inte minns fel. Varför inte ryta i utav helvete?

    Har också tänkt på det där med att partiet förvaltar sina stjärnor dåligt. Vad gör Esbati i Norge? Varför ser man till Josefin Brink så sällan? De här nya fräscha ansiktena som faktiskt skulle kunna ge bilden av ett nytt och fräscht parti måste fram i rampljuset nu på riktigt. "Ta hem Esbati"-kampanjen kanske vore nåt?

    Tycker också att du har en klar poäng i att vänstern låtit mest som partiet för de arbetslösa och sjuka de senaste åren. När vi ju har en politik som är bra för alla. Inte minst för att skapa fler jobb totalt. Och det kanske är så att man fokuserat alltför mycket på identitetspolitik, hbt, könsroller och liknande i ett läge då vi står inför en högeroffensiv som drabbar väldigt många, oavsett läggning och kön. Som bög har jag aldrig varit så jätteintresserad av just hbt-frågor, de känns väldigt inrutade och dessutom i nuläget rätt okontroversiella i Sverige. Även om vi i vänsterpartiet kan ta åt oss en stor del av äran för att de till slut blev okontroversiella.

    SvaraRadera
  4. Ekim: Tack för länken. Kanske viktigt att understryka att det inte handlar just om "HBT och queer" utan lika mycket om t ex utrikespolitik - något som svenska väljare för det mesta skiter i. Och det är klart att vi ska vända oss till subgrupper, men tro då inte annat än att de är just subgrupper - de kommer inte att hjälpa oss att vinna val. "Massan" finns - vad postmodernisterna än säger.

    Göran Hägglunds retorik om vanligt folk vs eliten blev lite obehaglig i just KD:s tappning, men i grund och botten är det ju Vänsterpartiet som ska briljera i "vanligt folk"-retorik. Att släppa den bollen till KD och SD känns obra.

    Micke: Jag tror alltid på att bryta ner allting på Aftonbladet-sättet..."SÅ påverkar kapitalets kris DIG" och "FEM sätt för DIG att slippa kapitalets kris". (När det gäller graden av konkretion; man kan ha ett mer kollektivt anslag förstås.)

    Staffan: Din sista mening understryker ytterligare hur dålig vänstern (i bred mening) är på att fira sina segrar, när de väl kommer. Hur stor del har inte vänstern i gayrörelsens succé i Sverige? Har partiets unga ens hört talas om det?

    Apropå det du skriver i övrigt såg jag Lars Ohly stå i en panel häromveckan och bedyra hur fri från skandaler valrörelsen varit, trots att Göran Hägglund (som stod bredvid) bara ett par veckor tidigare sagt att V eller SD är ett val mellan pest och kolera. Partiet som alltid vänder andra kinden till...

    SvaraRadera
  5. Anders Ström2010-10-27 09:41

    Jag tror det är oerhört viktigt att betona individens frihet (till skillnad från företagsägarnas frihet), full sysselsättning (till skillnad från jämviktsarbetslöshet) och ansvarsfull ekonomisk politik (till skillnad från dumsparande och utgifts-/inkomsttak). Det kan göras utan alltför tunga akademiska resonemang, vilket är skitviktigt om budskapet ska kunna trummas in effektivt. Vi måste se vilka frågor som får människor som egentligen skulle tjäna på en vänsterpolitik, att rösta på ett högerparti.

    SvaraRadera
  6. Jag håller i stora drag med dig om det mesta. Är emellertid lite tveksam kring punkt fyra. (Jag känner inte igen mig i den beskrivningen av partiet men det är inte därför jag är tveksam. Jag inser att min hemkommun Pajala är lite av ett extremfall i partisammanhang och att om resten av Sverige skulle ha samma organisationsgrad som vi så skulle Vänsterpartiet ha cirka 160 000 medlemmar.)

    Naturligtvis är det viktigt att inte överskatta partiet. Men vi bör ju heller inte underskatta partiets potential.

    Vad gäller exempelvis kontakter med folkrörelser så är det ju inte så jävla svårt. dels kan vi som enskilda vänsterpartister vara närvarande där (de allra flesta vänsterpartister som bor i hyresrätt är väl medlemmar i Hyresgästföreningen, gå på mötena för fan!) och dels är det faktiskt inte så svårt att ringa till Hyresgästföreningen, PRO-föreningen eller vad det nu kan vara och bjuda in till samtal om exempelvis vad de skulle vilja se oss driva för frågor kommunpolitiskt.

    Att öka partiets medlemstal rätt kraftigt och bygga ut den i dag rätt svaga närvaron bland LO-anställda är heller inte omöjligt eller ens nödvändigtvis särskilt svårt. Om partiet centralt skulle skapa strategier för att kraftigt öka antalet medlemmar så skulle vi nog kunna genomföra det. Alla vi känner ju partisympatisörer som inte är organiserade medlemmar. Påfallande ofta är det inte svårare att få med dem än att helt enkelt bara fråga om de skulle vilja bli partimedlemmar. Skulle det göras mer systematiskt och organiserat så skulle vi kunna växa, förvisso inte till en massrörelse men till ett betydligt större parti. Och vad gäller LO-förankring så finns det trots allt en hel del LO-arbetare som är medlemmar i Vänsterpartiet. Det är inte omöjligt för oss att få med oss arbetskamrater som är fackligt/politiskt medvetna. Även om vi nu inte kommer komma i närheten av SAP på många många år. (Och naturligtvis ska vi inte glömma bort vår närvaro bland tjänstemännen. Alla fackligt aktiva TCO:are som finns i partiet är så klart en tillgång.)

    Alltså, inte överskatta partiet. Men se vår potential till att bli större, bredare och få en bättre folkrörelseförankring. Och arbeta för att så sakta gå åt det hållet.

    SvaraRadera
  7. Jag håller med om att allt detta är möjligt och önskvärt. Men det måste vara möjligt att samtidigt med sådana värvningsansträngningar skapa den bästa möjliga verksamheten i den nuvarande organisationen, med dess förutsättningar, och inte bara tänka att vi "först ska organisera, sedan göra". Inte bara "vilka medlemmar borde vi ha" utan också "hur jobbar vi som finns i partiet idag".

    Jag tror att det finns en risk att vänsterns framtidsdiskussioner alltid hamnar i slutsatsen "organisera!", istället för att diskutera vad vi gjort fel när det gäller arbetssätt, argument, profilfrågor, kommunikation. Partiledningen slipper undan lite för lätt om slutsatsen är att vi hade fel, eller för få, medlemmar.

    SvaraRadera
  8. Helt sant apropå det där med att missa att ta åt sig av äran för vunna segrar. Att vänsterpartiet varit murbräcka i hbt-frågor vet jag eftersom jag var med när vi vann den kampen. Jag vet däremot inte så mycket om vilka segrar vi vunnit under 1900-talet när jag inte var född, eller politiskt medveten. Rösträttstriden, OK. Men det borde ju vara möjligt att göra en lång lista på segrar som vi kan ta åt oss äran av att åtminstone ha varit pådrivande för, motsvarande moderaternas "nej"-lista, fast tvärtom. Nu vet jag 100 ggr mer om vilka internationella möten partiet besökt i vilket land och vilken ful gubbe man skakat hand med där, än om vad man faktiskt åstadkom på hemmaplan.

    SvaraRadera
  9. Intressant analys. Håller med om det mesta. Vi behöver göra mycket i vänsterpartiet om vi ska bli en politisk kraft att räkna med igen. Uppifrån och ner. Frågan är bara var vi ska börja.

    SvaraRadera
  10. Mycket tänkvärd att gå vidare med för framtidskommissionen och oss andra. Känner igen mycket av punkt 4 och 5 kring att sätta orealistiska mål och att överskatta partiet. Många partiföreningen har ju väldigt svårt att ens få till vanligt medlemsarbete och då är det väldigt långt kvar till talen om samarbete med folkrörelser, dörrknackning och annat. Vi är ett litet parti som måste lära oss att fokusera (även fast vi förstås har bäst politik på alla områden). Tror också mycket på tankarna att centralt och på distriktsnivå använda medlemmarna utifrån vilka kunskaper och intressen de har (snarare än utifrån deras geografiska tillhörighet). En stor del av våra medlemmar är väl högutbildade och borde ha mycket att komma med för att utveckla och sprida vår politik.

    SvaraRadera
  11. "Vi har väl en samhällssyn som säger att en pappersbruksarbetare med trygg anställning och 30 000 kr i månadslön i allt väsentligt delar samma bekymmer med kapitalismen som den sjuke, svage, hemlöse gymnasieavhoppade socialbidragstagaren?"

    Det är kanske där som problemet ligger. Att förklara hur det hänger ihop på ett bra och trovärdigt sätt.

    Och att alternativet, den politiska lösningen, faktiskt är bättre.

    Lyckas ni med det har ni min röst.

    SvaraRadera
  12. 1) Det var frustrerande att V inte vann fler röster i årets val.
    2) Håller med Simon F. om allt.
    3) hbtq är en folkrörelse och en stor framgång opinionsmässigt.
    4) V måste ta åt sig äran för mer av S-framgångar, de har genom hela 1900-talet varit nöjda så länge deras politik fått genomslag, medan S fått väljarnas stöd.
    5) alltså om V står helt fria från S så får allmänna åsikten kanske syn på var initiativet kommer ifrån.
    6) V är bra på att båda följa och skapa trender.
    7) satsa inte allt på medlemsrekrytering, fortsätt med opinionsbildning, det som ni är bäst på.
    8) Ali Esbati ska förstås vara i riksdagen.
    9) NI ÄR BÄST!
    10) Älska välfärden men hata kapitalismen!

    SvaraRadera
  13. Jag håller också med om mycket av Jonas tio punkter och slås av partiets fantastiska förmåga att göra självmål och sidoskott.
    Systemkritik, ja visst. Men inte flera självmål om att förklara att kommunismen "egentligen" är något annat och bättre än den fascism (hittar inget bättre och starkare ord just nu) som de typ alla "socialistiska" stater ägnat sig åt.

    Systemkritik ja, men ordet "socialism" som ersättning för "kapitalism" är dumt och fruktlöst, dels av "taktiska" skäl och dels därför att "socialism" kan betyda nästan vad som helst.

    Använd INTE ordet kapitalism för att kritisera dagens "system" utan hellre "nyliberalism", "marknadsliberalism" eller ord som "finansadeln" (som några i Nätverket Gemensam välfärd http://www.gemensamvalfard.se ) diskuterar.

    En konkret fråga som vi i V borde slå upp och slåss emot med näbbar och klor är den privatiseringsvåg som sköljer över landet (och förvisso även i världen utanför).

    Det är ett cynisk och brutalt förakt för människovärdet, att förvandla medborgarna till "kunder" - och de anställda till varor som snabbt kan förbrukas.

    Upp till kamp för människovärdet - som ju handlar om frihet, jämlikhet och solidaritet.

    SvaraRadera
  14. Håller med om allt. Mer systemkritik ska inte behöva betyda fler floskler och dåliga slagord.

    SvaraRadera
  15. Håller med om det mesta. Ibland är jag rädd att partiet kommer att missa revolutionen, eller kanske till och med (hemska tanke!) ställa sig på kapitalets sida emot den. Det är MYCKET grejer på gång just nu, folk i Frankrike blockerar för helvete riksbanken (även om du inte kommer få se det på aktuellt, direkt). Det går revolutionära vindar över Europa som behöver riktning och mål. Det vanliga dagliga politiska arbetet är också viktigt, men för guds skull låt oss hålla ögonen öppna för när det börjar bli dags att sätta sig på en buss nånstans för att mer handfast kämpa för en socialistisk revolution som sen kan sprida sig över Europa och sedermera hela världen.

    SvaraRadera
  16. Röd betongsosse2010-10-29 22:45

    Håller med om mycket. Men jag tycker det måste förtydligas att även om vänstern givetvis ska slåss för majoriteten så får det inte betyda att vi glömmer bort frågan om jämställdhet och kamp mot diskriminering. Jag kan lite se en risk i att man först säger att vi inte får prata om arbetslösa för det skrämmer bort "majoriteten", sen inte om homosexuella, sen inte om invandrare, sen inte om LO-medlemmar, sen inte om kvinnor... den där "majoriteten" blir då till slut bara en liten grupp av vita medelålders heterosexuella RUT-avdragande höginkomsttagare på Östermalm. Det som jag kanske är mest rädd för är om delar av vänstern tror att man kan vinna röster genom att anspela på främlingsfientlighet (vilket f ö inte fungerar - kolla på Danmark! Inte ens de svenskar som röstar på SD är ju rasister i någon större utsträckning och inte ens de som röstar på KD är kvinno- och böghatare i någon större utsträckning.) Det finns en konstig nidbild av arbetarklassen som en reaktionär massa, en nidbild som snarare bygger på akademikernas (även "vänster"-akademikernas typ Rothstein o Svallfors) överklassfördomar om arbetarna än på verkligheten. Vad består den verkliga arbetarklassen av om inte just kvinnor, svartskallar och en hel del homosexuella..?
    Nu tror jag absolut inte att du Jonas menar så, jag vill bara varna för den faran. Bo Rothstein och andra högersossar som det hänvisas till ovan anser ju även att kvinnor och LO-medlemmar är suspekta minoriteter..
    Sen vill jag också säga att frågor som rör homosexuellas rättigheter inte alls är någon blocköverskridande fråga. Jag tycker det är synd att inte V tydligare försöker visa skillnaden i politiken, Moderaterna är inte ett homovänligt parti bara för att de går i Pride-paraden, lika lite som de är ett arbetarparti bara för att de kallar sig det. Moderaterna regerar med frikyrkohögern och samarbetar med diverse högerdiktaturer som förföljer homosexuella (Honduras, Saudiarabien mfl).
    Det är också synd att V inte verkar våga stå för att man under många år var det enda parti som slogs för homosexuellas rättigheter (Folkpartiet gjorde det fan inte, de är ju också ett frikyrkoparti i grunden). Det är som att man skäms så mycket för Sovjet att man inte vill prata om sin historia alls. Det är synd!
    Bland det svenska folket finns det ett ganska kompakt stöd för homosexuellas rättigheter, jo faktiskt, alla undersökningar visade på att 70-80 procent av folket stödde könsneutralt äktenskap, medan politikerna tvekade in i det sista. Jag skulle vilja säga så här att bland "vanligt folk" så är även de som privat kan ha svårt för homosexuella, anhängare av att homosexuella ska ha samma rättigheter som alla andra.

    SvaraRadera
  17. Röd betongsosse2010-10-29 22:46

    (forts)

    Sen håller jag med Staffan om att "hbt-" är en ganska otydlig beteckning. Inte för att jag har nåt emot transsexuella, tvärtom tror jag att man mest glömmer bort dem när man pratar om "hbt", det blir lite som att slå ihop invandrare och sjukskrivna och arbetslösa till "I.S.A-personer". Frågor om könsneutralt äktenskap är ju t ex inte en "hbt-fråga" utan en fråga för homo-/bisexuella. Frågor om könsbytesoperationer är inte heller en "hbt-fråga" utan en fråga för transsexuella.
    Sen det där med "tredje kön" var också rätt skumt. Tror vi var ganska många homosexuella som kände oss nästan påhoppade av det. Är det vi som ska vara ett tredje kön? Homosexuella män och kvinnor är väl snarare måna om att de ska få vara män respektive kvinnor som alla andra trots att de attraheras av det egna könet? Och samma med transsexuella, de vill väl få känna sig som t ex en kvinna om man är född i mans kropp men gör könsbyte till kvinna och inte som nåt "tredje kön".
    Ursäkta långt inlägg, men det jag ville få fram var: bra inlägg, men det bör tilläggas: missa inte den revolutionära potential som finns i att slåss för jämlikhet och mot diskriminering, det gynnar HELA arbetarklassen, se upp för en fördanskning - och våga stå för att vara radikala!

    SvaraRadera
  18. Det var det bästa jag läst på länge! Själv är jag privatanställd och lågavlönad, men upplever hur vänsterpartiet hela tiden adresserar kommunalanställda eller alla i "stackars-fåran". Törs man ens kalla sig arbetarklass? Skriver ut artikeln och använder den som "uppbygglig litteratur"!

    /mona olsson

    SvaraRadera
  19. Det bästa jag läst ang V!! Rakt klarspråk och på kornet!

    SvaraRadera