Ser vi själva alltid barn som barn?

Det har skrivits mycket bra om misshandeln av 9-åringen i Malmö, framför allt av Malin Ullgren i DN som påminner om att vi måste hejda oss inför varje barn vi möter och påminna oss om att de tillhör samma sort. Att barn som grupp har särskilda rättigheter betyder att inget enskilt barn behöver göra något för att förtjäna de rättigheterna. Det behöver inte vara gulligt, inte vara tillmötesgående eller göra sig förstått.

I de mer folkliga reaktionerna funderar många på vad barnen kan ha gjort för att reta upp ordningsvakterna. Man är snabb med att förstå hur provocerad man måste bli om man måste ta hand om ungar som - ja, vad de nu gjorde (mycket av vad som påståtts verkar bara ha varit påhitt).

Men så skulle vi aldrig resonera om andra yrkesgrupper. Ingen skulle försvara en klantig kirurg med att "det är väl lätt att förstå att ingen människa ser skillnad på en lever och en njure". Vi förväntar oss att kirurgen ska kunna mer än vi själva.

Så måste vi se på ordningsvakter också. Vi måste kräva att just de inte reagerar som många av oss skulle göra, att de är utbildade att inte bli provocerade. Vi måste kräva att det är en del av deras yrkesskicklighet. Lika lite som någon annan yrkesgrupp får de vara som folk är mest i sin yrkesutövning.

I verkligheten verkar det dock - och här ligger ju systemfelet - som om de som i kraft av sin sanktionerade våldsutövning borde vara allra svårast att provocera, är lättast. Någon påpekade att det finns många andra yrkesgrupper som måste konfrontera våldsamma människor - vårdare, äldreomsorgspersonal - och de lyckas nästan alltid lösa situationen utan att dunka klientens huvud i golvet. Varför försöker inte poliser, väktare och ordningsvakter lära sig någonting av de grupperna? Varför försöker män inte lära sig något om konfliktlösning av kvinnor?

Misshandeln i Malmö skulle knappast varit möjlig utan strukturell rasism. Men jag tror också att det - i anslutning till Malin Ullgrens inlägg - finns en utsuddning av barnbegreppet som bäddar för den här typen av händelser. Det blir alltmer flytande när man slutar vara barn: det finns inte minst starka kommersiella intressen som försöker göra barn till "tweens" och tonåringar så tidigt som möjligt. Och i journalistiken finns en enorm populism kring vem som är barn och inte. En förövare är aldrig barn, ett offer är det nästan alltid. En 17-åring som våldtar en 15-åring kan bli till en "ung man" som förgripit sig på en "flicka" - trots att båda fortfarande är barn. Grupper av barn som ägnar sig åt småbrottslighet i förorterna kallas regelmässigt "ungdomsgäng" även om de består av 11-12-åringar. Att få kallas "barn" är förbehållet de som inte missköter sig. På det sättet villkoras den grupptillhörighet - till gruppen barn - som ska skydda och ge rättigheter. Om vi vill att ordningsvakter ska se 9-åringar som barn måste vi kräva konsekvens av många fler, och av oss själva.

Envis kålsuparteori

Det är välkänt att regeringen gärna vill göra vänster- och högerextremism till lika stora problem. Men fakta stretar emot. Enligt Statens medieråd är besöken på "våldsbejakande" vänstersajter bara 2-3 procent av de totala besöken på "extrema" sajter. Tidigare har Brå visat att bara högerextremister är ett reellt hot mot vanliga människor. Ändå fortsätter Birgitta Ohlsson tala om "våldsbejakande extremism" i en klump - för att slippa säga att högern är värre än vänstern. Att regeringen på det sättet riktar strålkastarljuset åt fel håll bara för att de kämpar med sin självbild är helt oacceptabelt.

(Ledarstick publicerat i Flamman 27 juni)

Ungdomskravaller - en gammal svensk sport

Med sommaren kom ungdomsbråken. I år i Tensta i norra Stockholm. SD svarade snabbt: utvisa invandrarna så ordnar det sig. Sådan etnifiering av problemet är avskyvärd – och historielös. Det förekom regelbundna upplopp bland helvita ungdomar redan på 50- och 60-talet. Hötorget 1965 är ett känt exempel, liksom Götaplatsen samma år. Ungdomskravaller på nyår var en följetong i 50-talets Stockholm. Att slå sönder saker är en levande del av den svenska kulturen. Det behöver ingen annan lära ut. Samtidigt ska inte våldet bagatelliseras. Många unga killar kan inte hantera sommarens sysslolöshet. Samhället måste vara bättre förberett på det.

(Ledarstick publicerat i Flamman 9 augusti.)

Tottenham

Upploppen i Storbritannien skapar reaktioner som är intressanta att fundera på. Jag vet inte säkert vad jag ska tycka. Någon har säkert redan skrivit en bra analys.

De första patetiska rapporterna i SVT beskrev upploppen som någon slags medveten protest mot polisens dödsskjutning; som om det fanns politik i upploppen. Det var redan uppenbart att folk som sket fullständigt i Mark Duggan bara hakade på och hade egna motiv för det de företog sig.

Nä, det är inte så där politik ser ut.

Men det faktum att man är en idiot betyder inte att man valt att vara en idiot.

Efter hand blev svenska medier och (vettiga) debattörer ganska snabba med att lyfta fram allmänna sociala orsaker (arbetslöshet, utanförskap, förlorat framtidshopp) som grogrunden för våldet. Det är ju sant. Samtidigt kan man inte låta bli att undra varför brottskategorin "förortskravaller" ska få sociala förklaringar, medan det alltid råder underskott på sådana förklaringar när det gäller annan kriminalitet. Det finns en social grogrund för enstaka mord också.

Man kunde önska sig bättre balans: spara lite av de sociala orsaksresonemangen i Tottenhamfallet till de mördare och våldtäktsmän som aldrig ses som en produkt av någonting annat än sin egen galenskap.

I orsaksförklaringen fattigdom-upplopp finns också en allför stor reduktionism som jag förstår att många i den skötsamma arbetarklassen kan irritera sig på. Nästan alla i utanförskap avstår från att sätta byggnader i brand. Tvärtom betalar man sina räkningar och hanterar sin frustration på lagliga sätt.

Fattigdom och utanförskap är bara en av förutsättningarna för upploppen. Om man ska prata vetenskapligt: en nödvändig men inte tillräcklig faktor. Det är enkelt att se att det inte uppstår kravaller överallt där det finns fattigdom.

Jag vill se fler förklaringar som pratar om kön, ungdom, avsaknad av civilsamhälle och politisk organisering. Myndigheternas klumpiga oförmåga att skapa respekt för sitt arbete. Eller så banala saker som sommarlov utan meningsfull sysselsättning.

I den alltför enkla sociala förklaringen finns också ett drag av de välbeställda klassernas rädsla för den våldsamma underklassen. "Det är så här det blir", typ. Eftersom man aldrig satt sin fot i en förort förstår man inte hur illa omtyckta de unga våldsamma männen är även i de områdena. Det är inte Tottenham som kravallar. Att se hela områden som homogena enheter känns som något som bara göra på stora geografiska och sociala avstånd - vare sig det är revolutionsromantisk vänster eller ignorant medieklass som uttalar sig.